Aftab Soltani, Göteborg
Jag hade ställt mitt alarm för att vakna på morgonen den 1 maj men det hade inte behövts, för jag var så exalterad att jag knappt kunde sova den natten. Den sömn jag fick tog mig bort från sängen in i en dröm, till Kvinnofolkhögskolan där vi fort- farande stod och målade banderoller samtidigt som vi var mobiliseringsjour på mobilerna.
I drömmen avlöste scen efter scen från de senaste dagarnas planering. Hur vi verkligen använt dygnets alla 24 timmar till att förbereda 1 maj-demonstrationen i Göteborg. Hur vi under denna tid varit så mycket. Stoltheten över alla som bidragit. Skrattattackerna som gett oss träningsvärk. Hur vi gråtit. Och kramats långa intensiva kramar. Hur vi skapat listor för människor som är down och för dem som inte är det. Lauryn Hills låtar om motstånd och kamp har gett oss inspiration och energi till att dra de sista penseldragen på plakaten under de sena nätterna. Under hela denna tid har det inte gått en dag utan att vi påpekat för varandra hur historiskt viktigt detta är.
Jag vaknade ur drömmen en halvtimme innan mitt alarm ringde. Bestämde mig för att ta de sista affischerna jag hade hemma och sätta upp dem. Jag mötte Sabrin på Backaplan för att tillsammans ta vagnen till Järntorget och möta May. På spårvagnen häftade vi fast våra affischer, helt obrydda, över reklamannonserna medan passagerarna i vagnen iakttog oss.
När vi kom fram till Kvinnofolkhögskolan kom Paula med banderollen som hon sytt ihop.Vi fäste den på två långa träpinnar. På banderollen hade jag målat muslimska kvinnor som demonstrerade, med ett plakat där det stod ”Rätten Till våra kroppar”.
Det kändes så mäktigt att se sin egen konst som en så viktig del av detta sammanhang. Om jag någonsin hade haft en dröm som konstnär så hade det varit denna.
Inifrån ett klassrum hörde jag ditt tal i Malmö, Jasmin. Zakia hade på livesändningen på sin mobil, som vi alla samlades runt för att lyssna på. Det var så mäktigt och jag kunde inte hindra tårarna från att rinna. Efter att jag hört ditt tal släppte all nervositet om att det inte skulle bli så stort som vi hoppa- des på, för dina ord och din närvaro på scen överträffade allt jag tänkt om den här dagen. Det var tur att jag hade tagit på mig en svart slöja så att tårarna inte smutsade ner sjalen. Så mycket som jag grät den dagen.
Jasmin Nur Ismail, Malmö
Wow, Aftab.Vilken ära att veta att ni alla lyssnade på talet! Väl på plats ute på Möllevångstorget, när det var dags för mig att hålla talet som jag förberett några timmar innan, stod mina medsystrar bakom mig med våra banderoller och plakat med tydliga budskap: ”Stå upp för muslimska kvinnors rätt till arbete”, ”You can’t liberate the free”, ”Det finns inget neutralt i en rasistisk lag” och några höll i din mäktiga konst, Aftab. Jag kunde inte önska mig en bättre uppbackning. Hittar fortfarande inga ord som på ett rättvist vis kan fånga känslorna av att se muslimska kvinnor sida vid sida hålla i sina banderoller och plakat med viktiga budskap framför tusentals åskådare samtidigt som jag hör min röst eka genom hela staden.
Därefter tågade vi från Möllevångstorget till Slottsparken och skrek våra slagord tillsammans, vi var utan tvekan den grupp som hördes mest.Vi tog inga pauser,utan skrek i en hel timme tillsammans, vi skrek av utmattning och frustration. Det var många olika känslor på en och samma gång, men något vi alla kände den dagen var styrka och gemenskap. Bara tanken på att samma rörelse marscherade genom gatorna i Göteborg, Stockholm och Umeå gav en hopp och styrka. Jag har alltid varit starkt övertygad om att det är vi muslimska kvinnor som är revolutionen, och det bevisade vi den dagen.
Ragia Abdullahi, Stockholm
Tack för era reflektioner,Aftab och Jasmin.Den där drömmen du beskriver,Aftab,tar mig tillbaka till när jag vaknade på morgonen den 1 maj. Jag insåg inte då hur stor och revolutionär den dagen skulle bli. Jag vaknade också innan mitt alarm ringde för att ta mig till P5 Sthlms kontor där jag skulle vara med i en intervju med Aiman.Vi träffades på pendeltåget för att åka dit till- sammans och kunde inte sluta prata om hur nervösa vi var.
Intervjun gick bra. Sedan började dagen på riktigt. Ärligt så visste jag inte vad jag skulle förvänta mig. Eventet på Facebook hade blivit stort men vi var ändå inte säkra på hur många som faktiskt skulle dyka upp. När klockan slog elva var vi bara tio personer på torget. Besviken gick jag till Aiman och vi tittade ut med hop- pet om att fler skulle dyka upp. Snart blev torget fullt med hijabis och andra allierade med olika plakat med starka slagord: ”My body my choice, don’t touch my hijab!” För många av oss var det här första gången som vi gick i ett 1 maj-tåg. Första gången som vi pratade om en arbetarrörelse.
När tåget var igång var vi över 200 personer som mar- scherade för muslimska kvinnors rättigheter. Ännu hade det inte sjunkit in hur episkt och revolutionärt det här var. Vi skrek oss också hesa. Många förbipasserande kollade på oss förvånat. Reaktionerna var blandade: ”Stay strong!” och ”Ni skapar historia!” Fanns förstås också r vänassar som skulle påminna oss om vår tack- samhetsskuld: ”Appreciate what you have in Sweden!” ”Go back to your country!” Fast alla uppenbarligen inte var lika glada över vårt tåg som vi var, kunde de inte stoppa oss.
Väl framme i Gamla stan, efter att ha marscherat i en timme,var det dags för tal.Vi hade fått veta i förväg av SAC Syndikalisterna att det kanske inte skulle finnas tid för oss att tala, men efter att ha sett hur många som faktiskt gick i vårt tåg och hur viktigt ämnet faktiskt är hoppades vi att de skulle ändra sig. Vilket de inte gjorde. Vi var många som klagade och sa ifrån men ändå kunde de inte låta oss hålla ett tal på två minuter?! Era tal i Göteborg och Malmö var så tunga och gav åtminstone energi. MEN, kan vi prata om aktionen i Malmö? Vad hände?
Jasmin Nur Ismail, Malmö
Sjukt att SAC Syndikalisterna inte lät er tala?! Och varför är jag inte förvånad över tacksamhetsskulden som ni avkrävs …
Men ja! Vi kan prata om aktionen. Vi bestämde oss för att bege oss till Folkets park där Stefan Löfven skulle
hålla sitt 1 maj-tal. Det var fullpackat med människor och i princip omöjligt för oss att komma fram. Men vi försökte ändå,vi försökte komma så långt fram som möjligt och ironiskt nog blev det precis bakom alla sto- ra dagstidningars kameror.
Perfekt tajming eller vadå? Vad vi skulle göra eller säga på plats hade vi inte planerat så noga, det vi alla var överens om var att vi skulle organisera oss för att sedan kunna kuppa Löfvens tal och på så sätt bryta tystnaden och uppmärksamma muslimska kvinnors rätt till arbete.
Systrarna bakom mig började rulla upp banderoller- na och ta upp sina plakat, medan jag tog fram megafonen och tryckte på knappen så att sirenerna hördes. Fångade direkt uppmärksamheten. Alla kameror vändes mot oss. Ikram höll i megafonen åt mig samtidigt som jag skrek lungorna ur mig: ”Stå upp för muslimska kvinnors rätt till arbete, rätten till våra kroppar, Stefan Löfven, du har en feministisk regering som har varit alldeles tyst gällande domen.Vi är så jävla trötta på din passivitet!”
Han tvingades avbryta sitt tal. Blev tyst. Efter en liten stund svarade han: ”Om vi gör som så att vi pratar en i taget i stället” och fick direkt applåder och skratt från publiken. Så jag fortsatte skrika: ”Stå upp för mus- limska kvinnors rätt till arbete. Rör inte min hijab,
rör inte min hijab, rör inte min hijab!”
Jag kände av hur tårarna brände bakom ögonlocken
och hur min röst började bli ostadig och hur frustratio- nen inom mig kokade mer och mer. Ikram tog över och började själv skrika: ”Stå upp för muslimska kvinnors kroppar,var är din feministiska regering när den behövs?!”
Aftab Soltani, Göteborg
Vilken härskarteknik av Löfven.Är inte första gången i historien som Löfven blir avbruten, som Ikram berättade för oss. Men Löfven vet att han kan tala så till mus- limska kvinnor och få medhåll. Vad gjorde folket?
Jasmin Nur Ismail, Malmö:
Eller hur! En folksamling samlades runt om oss, och började dra i oss och skrika på oss och tysta ner oss. Det var våldsamt. Precis då kommer också en handfull poliser och ordningsvakter och eskorterar oss ut från folk- samlingen och parken.
Vi lyfter upp knytnävarna i luften och skriker våra slagord samtidigt som vi blir eskorterade från parken. Men vi hade leenden på våra läppar, för i dag hade vi segrat och tillsammans skrivit historia. Jag är otroligt stolt över våra insatser och över allt vi lyckats åstad- komma på så kort tid. Och jag är otroligt hedrad över att få ta del av en revolutionär rörelse som människor kommer minnas länge.
Ragia Abdullahi, Stockholm
Det är något med muslimska kvinnor som talar.Vi marscherade i alla dessa städer, för muslimska kvinnors rättigheter på arbetet och skapade historia 1 maj 2017.Vare sig arbetarrörelsen eller Löfven inkluderar oss eller inte finns vi här för att stanna.
Aftab Soltani, Göteborg
Exakt, Ragia. Vi är inte i behov av deras räddning eller intresserade av deras kompromisser. Vi för vår kamp med eller utan dem. Det är upp till dem vilken sida av historien de vill stå på.
Jag är så stolt över oss som rörelse och vad vi åstad- kommit på denna korta tid. För en kort tid sedan fanns vi bara i Göteborg men i dag har vi ett nätverk av folk som backar oss runt om i hela landet och vi har formu- lerat konkreta krav gemensamt. Det Rätten Till Våra Kroppar i Göteborg, Stockholm, Malmö, Västerås och Umeå uppnådde, uppnådde vi alla eftersom vi är en rö- relse. Det har varit en ära att få ta del av detta historiska ögonblick med er. En ära att en dag när jag blir gammal kunna blunda och tänka mig tillbaka till 1 maj 2017 i demonstrationståget när pulsen slog i takt med folkets slagord som ekade över hela landet.