Besinningslöst våld: dramatik och etik

I lite mer än fyra år levde jag tätt inpå en massmördare – eller rättare sagt en terrorist. Jag träffade honom aldrig men jag drömde om honom. Bilden av hans ansikte flöt runt som en badboll i mina tankar, försvann emellanåt, dök upp i tid och otid. På mitt slutseminarium, den sista stora bedömningen av avhandlingens manus innan slutspurten sätter in, sa läsaren att hon inte ens kunde ta hans namn i sin mun utan att må illa. Att hon inte förstod hur jag stod ut med det namnet, att jag måste må skit som mötte det varje dag.

Jag nickade, ”ja, jo, det är ju ganska jobbigt”, men samtidigt skämdes jag. Egentligen bekom det mig inte särskilt mycket längre. I början var namnet som en konstant klump i magen. Men nu hade jag vant mig. Det hade blivit ett namn som vilket som helst. Precis som våldet hade blivit forskningsmaterial och de döda kropparna teoretiska resonemang.

Anders Behring Breivik. Jo, visst ryser jag litegrann, fortfarande. Eller kanske snarare igen. Nu när forskningen är över, avhandlingen tryckt och klar och disputationen är avklarad. Fram- förallt när han omnämns i media eller när jag ser hans ansikte i tidningen eller på tv – då blir han verklig på ett helt annat sätt än han var under doktorandtiden.

Dock handlar min avhandling inte så mycket om Breivik själv som om en viss diskurs som växte fram omkring honom åren efter terrordådet. Böcker och artiklar – av bland andra Åsne Seierstad, Aage Borchgrevink, Karl Ove Knausgård och Toril Moi – som med en närgångenhet som gränsar till psykoanalytisk försöker klarlägga hur och varför Breivik blev den terrorist han blev. Den handlar om hur Breivik berättas om: om hur hela hans liv, från fosterstadiet till det misslyckade vuxenlivet, blir till sammanhängande och begripliga berättelser, som försöker förklara varför han blev som han blev och gjorde som han gjorde. Och någonstans längs med forskarvägen började jag se både Breivik och terrordådet som just det: en berättelse.

Ju mer jag sögs in i beskrivningarna – eller snarare konstruktionerna – av denna konstiga, avvikande och missanpassade individ och av våldet i Oslo och på Utøya, desto mer distanserad blev jag.

Det blev alltihop något som skulle hanteras och omförhandlas, via mina tankar, min kropp och mina händer mot tangentbordet, till en annan sorts text, en annan berättelse: min avhandling.

Åsne Seierstads bok En av oss inleds med fyra sidor våld. Det handlar om Utøya och det är mer närgånget än någon som inte var där kan vara. Läsaren får följa med in i döende människors tankar. Höra deras hjärtan sluta slå. Följa kulans väg genom ben, brosk och halspulsådror. Se en droppe blod falla från ljungens blad ner i leran. Denna inledning känns. Den är fängslande, gråt- framkallande, går inte att värja sig mot.

Framförallt är den dramatisk, på gränsen till underhållande. Den känslomässiga upplevelsen liknar snarare något jag brukar få av en riktigt bra roman än något jag förknippar med en fakta- baserad beskrivning av ett högerextremistiskt terrordåd. Den här typen av våldsbeskrivning chockerar och berör men den erbjuder varken analys eller kritik av det våld som beskrivs. Det är som att beskrivningen i sig, genom att vara så avskyvärd som möjligt, ska räcka för att få läsaren att fördöma våldet och terrorn. Men gör den det? Eller handlar det om att framkalla en effektfull läsupplevelse? Är en sådan våldsbeskrivning etiskt försvarbar?

Författaren och etikforskaren Elisabeth Hjorth menar att etik bör förstås just som ett bör, det vill säga att begreppet inbegriper en uppmaning: ”Det borde inte få gå till så här!” ”Världen borde vara en bättre plats!” Etikens bör är lika mycket ett begär efter rättvisa som en kritik av sakernas tillstånd. Ett erkännande av att allt inte står rätt till och en vilja att förändra.

Det är detta bör som får mig att undra över den dramatiska och detaljerade våldsbeskrivningens etiska tillstånd. För även om en sådan beskrivning ämnar chockera läsaren till fördömande så är jag inte säker på att den uppmanar till handling och förändring. Den tycks nöja sig med att återge våldets fruktansvärda skådespel. Kanske är det också därför jag på en och samma gång blir känslomässigt berörd och distanserad. Beskrivningen kräver inget av mig, eller i varje fall inget som består. Den känslomässiga reaktionen av sorg och ilska tycks tillräcklig. Jag kan gråta och sedan släppa det.

“Mannen på upphöjningen började till höger. Det första skottet gick in i huvudet på pojken som låg ytterst. Sedan siktade han mot hennes bakhu- vud. Det vågiga kastanjebruna håret lyste vått i regnet. Skottet gick rakt genom huvudet och in i hjärnan. Han sköt igen. Nu mot hjässan. Också den kulan gick genom hjärnan. Den fortsatte ned genom halsen mot bröstkorgen och stannade vid hjärtat. Blodet pumpade ut. Det rann ned längs den unga kroppen, droppade ner på stigen, fukt- ade barren och samlades i små gropar på marken.”

De som dör under Seierstads inledande sidor bär inga namn. Det är anonyma kroppar som skjuts ihjäl i en naturskön omgivning. Den här anonymiteten gör något med våldet och döden. Den gör kropparna utbytbara; det skulle kunna vara vem som helst som låg där i leran, som krampaktigt kramade sin mobiltelefon, som gömde sig på klipphällen. Genom anonymiseringen görs våldet till en allmängiltig upplevelse, vilket det inte är, och aldrig kan vara. Att framkalla föreställningen att det kunde varit vem som helst generaliserar våldet och de faktiska köttsliga sår som det skapar. Våldet dramatiseras snarare än politiseras. När jag läser blir jag upprörd, äcklad och ledsen. Men jag blir inte utmanad eller uppmanad att finna ett bör, en riktning bort från den värld i vilken Breivik och våldet möjliggjordes. I stället upplever jag en indignation gentemot Breivik, en hopplöshet inför individens förmåga att skada och förstöra. Här blir våldet också naturaliserat, som ett mänskligt, och naturligt mer än samhälleligt, fenomen. Detta syns tydligt i en krönika av Thomas Hylland Eriksen (2011) där Breivik beskrivs som en naturkatastrof. Lika meningslös och omöjlig att stoppa som en tsunami.

I sin avhandling När Andra skriver. Skrivande som motstånd, ansvar och tid talar Mara Lee om ”revans ögonblick” som det ögonblick då verkligheten verkligen gör sig påmind.

I detta ögonblick bildas en reva i den välbekanta omgivningen (en omgivning där exempelvis dramatiska berättelser om våld är vardagsmat) och något annat tar sig in, något oförblommerat och obearbetat, naket och sårbart. Revan blottlägger det som den dramatiserade berättelsen försöker täcka över, och visar upp det faktiska såret. I detta ögonblick blir jag inte chockerad eller känslomässigt berörd, så som jag blev av inledningen i En av oss. Snarare konfronteras jag med den verklighet som jag lever i, och med den odramatiska och vardagliga våldsamhet och smärta som finns där. Lee funderar vidare på hur författaren, poeten eller forskaren kan – eller bör – hantera våldsamma händelser. Hur berättar jag om våld, detta tillstånd av kroppslig sårbarhet, för att inte säga hjälplöshet, på ett sätt som inte går att svälja? Hur berättar jag så att våldet stannar i halsen och fortsätter att göra sig påmint tills en inte bara bör utan måste göra något åt det?

Jag har inte svaret på den frågan. Men jag vill påstå att generaliserade, anonymiserade och dramatiska beskrivningar av våld inte framkallar ett sådant måste. Något annat krävs, som förankrar våldet i den levda kroppsliga upplevelsen. För jag anser inte att berättelser om våld inte bör skrivas, eller att detaljerade beskrivningar bör undvikas. Det är inte ett sådant bör jag är ute efter. I stället handlar det om att skriva in kritiken och begäret i den språkliga framställningen av våldsamma händelser, ungefär så som Svetlana Aleksijevitj gör i Kriget har inget kvinnligt ansikte. Utan att dramatisera, moralisera eller generalisera skriver hon om våldets och krigets vardag. Hon låter de sovjetiska kvinnor som hon har intervjuat själva berätta om det våld de utförde, och utsattes för, under andra världskriget. Att läsa en sådan skildring är som att stirra rakt ner i revan.

Ett annat exempel är det planerade minnesmonumentet över dem som dog på Utøya. Detta Memory Wound – minnessår, såriga minne eller minnande sår – ämnar skapa ett ”sår eller en skåra genom naturen själv [som] reproducerar den fysiska upplevelsen av att ta bort och speglar den abrupta och permanenta förlusten av dem som dog”. Ett sådant sår förvägrar själva naturen att gå vidare. Det skär in tiden, i de geologiska lagren, men inte som en evolutionär rörelse framåt utan som en tidlös upprepning.

Till skillnad från våldsbeskrivningen i En av oss är detta sår inte dramatiskt. Det framkallar inte bilder av kulor som går genom hud och kött, pulsådror som slits av och blod som sprutar, för att därigenom få mig att känna något. I stället får det tiden att stanna upp, och jag kan gå in i den tomhet som förlusten och döden lämnar efter sig utan att behöva ta vägen genom ett våld som naglar fast mig vid avskyns, äcklets, skammens och fördömandets moral.

Ett sådant sår reproducerar den tomhet och sårbarhet som varje kropp och varje relation är utlämnad åt i stället för att göra våldet till en sensationell händelse