Utformningen av detta tema började i samband med vändorna kring nyvalet, med alla de skolbesök SD gjorde, där polisen och till och med SÄPO deltog i att tvinga elever att lyssna på ord som attackerade deras kroppar och deras liv. Det gångna året har den politiska debatten sedan präglats av kampen om ordet, om rätten – och vilkas rätt det är – att yttra sig fritt, om språket, om rätt till sin åsikt och aktivism utan risk för registrering. Det kan tyckas vara en bifråga när rasismen väller fram och aggressivt sorterar kroppar i vilka som passerar och vilka som inte gör det. När rasismen innebär sämre materiella förutsättningar, lägre löner, övertid, arbetslöshet, sämre vård, sämre boendemiljöer och den internaliserade vita blicken som vis á vis allt annat bidrar till en sämre psykisk hälsa för de som utsätts för rasism.
Men när makten över ordet är så tätt sammanbundet med ett försvar av fascister, rasister samt försvaras på bekostnad av icke-vita, blir frågan ofrånkomlig. Detta tema handlar inte om språk, yttrandefrihet eller ord. Det handlar om vad villkorandet av ord döljer, och om vad makten över ordet upprätthåller för ideologi.
Varför är vissa ord så farliga att de som använder dem, använder språket de är en del av, måste utstå repressalier? Vilken makt har språket för att utgöra ett så stort hot mot status quo? Joakim Medin skriver i sitt reportage om den väpnade konflikten i nordöstra Syrien, och om varför ett språk är så tätt sammanflätat med ett folks frigörelse, med den kurdiska självständighetskampen.
I sin analys undersöker Viktor Mauritz yttrandefrihetsbegreppets paradox och hur detta demokratins kännetecken används som ett verktyg i en avdemokratiseringsprocess. Han tittar på hur polis och stat behandlar den antirasistiska rörelsen och kopplar samman detta med liberalismens inbyggda motsägelse i frågan om yttrandefrihet, och vilka ideologiska medel detta samhälle använder sig av för att bevara sig självt.
Poeten Petra Mölstad behandlar intersektionen mellan fascism och ord, och så mycket mer, i sin dikt Ordningen. Samtidigt öppnar hon även för ett motstånd med ordet som verktyg, som inspiration och som uppmaning.
Parti des Indigénes de la Rèpublique är en antirasistisk röst, organisation och rörelse baserad i Frankrike.
I texten Charlie Hebdo – den nationella enhetens fälla skriver medlemmarna Malik Tahar-Chaouch och Houria Bouteldja om efterdyningarna av attentatet mot tidningen Charlie Hebdo, och hur strategin kring den nationella enheten spär på rasistiska strukturer i denna forna kolonialmakt. Även om läget i Sverige skiljer sig finns det en hel del som är allmängiltigt i en europeisk kontext.
Valdemar Möller skriver i sin text om polisregistreringen av asylaktivister i Västra Götaland.Att en sådan kartläggning hämmar aktivisters yttrandefrihet och påverkar deras organisering, och vilka som organiserar sig, är inte svårt att tänka sig. Faktum är dock att det är många som inte längre förvånas av polisens register av åsikter, trostillhörighet och analyser som rasifierar identiteter. Hur ska vi organisera oss när vår yttrandefrihet är ett minne blott, när villkorandet av ord och språk är aggressivt i sin vidd och metod? I detta nummer av Mana tittar vi på hur vi kan använda ordet, och gå bortom det, i vårt motstånd.