“Black girl, Black girl, turn your shit down”. Att använda en hiphop-feministisk pedagogik för att förstå den sexuella terrorismen mot svarta flickor.

I den video M.I.A. laddade upp på Youtube som ett svar på skandalen hon skapat jämfördes hennes fuck you-gest med de sexualiserade, svarta flickkroppar Madonna tog med sig in på scenen under samma show:

Det finns en rad, en bakgrundsbild med 10-15 cheerleaders. Unga, svarta kvinnor som vi – eller ja, Madonna alltså – rekryterade från en närliggande high school i Indianapolis. Alla var yngre än 16 år. De bar cheerleader-klädsel, höfterna rullade, benen var särade i en väldigt sexuellt utmanande position. Och så använder de mig som syndabock för att klargöra var gränserna går för stötande beteende i USA. Jag menar, är mitt finger stötande, eller är en underårig, svart flicka med benen brett isär stötande familjeunderhållning?

 M.I.A. kritiserade inte den institutionella och sociala sexualiseringen av rasifierade kroppar. Inte heller kritiserade hon det faktum att det finns en allmän kulturell acceptans när det gäller att konstruera underåriga som sexuellt medvetna. Istället ställde hon den svarta flick-kroppen i motsats till sitt eget ”stärkande”, ”punk-rockiga” långfinger i en fajt om vad som faktiskt borde fördömas och censureras.

Jag menar att M.I.A. genom sitt agerande är delaktig i terrorismen mot svarta flickors kroppar. Hennes sång, Boom Skit, visar att hon förstår hur rasifierade kvinnor tystas. Ändå tycker jag att hennes svars-video på Youtube visar att hon också förmår agera destruktivt och oansvarigt när det gäller frågan om svarta flickors situation. I videon tog M.I.A. billiga poänger på svarta flickors bekostnad. Den här processen är ofta närvarande i hiphop-sammanhang; rappare som ser sig själva som profeministiska deltar ofta själva i destruktiva processer när det gäller just svarta flickor. Det är oansvarigt och fel av M.I.A. att sätta sig själv i en position av moralisk överlägsenhet; hon representerar själv den del av hiphopen och vårt samhälle som gör våld på svarta kvinnors barndom.

En utforskning av hiphop-feminism utan att analysera konstruktionen av svart kvinnlig barndom är begränsad och fruktlös. För de som faktiskt kulturellt upprätthåller och lever hiphopen är förhandlingar kring utrymme, gemenskap, kränkning och kreativitet, liksom hyper-synlighet, ständigt närvarande. I den här texten argumenterar jag för en särskild hiphopfeministisk pedagogik som kan motstå och bekämpa den kulturella ”grooming” som svarta flickor utsätts för.

Det våld och de massförsvinnanden som drabbar svarta flickor, liksom den industri bestående av svarta män som avhumaniserar och demoniserar dem, är en etablerad del av vår kultur som normaliserats i vårt kollektiva medvetande. Om någon vill komma undan med ett brott – begå det mot en svart flicka!

Under det nordamerikanska slaveriet skapade vita, manliga slavägare rigida biologiska och sociala distinktioner mellan sina egna fruar och afrikanska kvinnor i syfte att rättfärdiga sin inhumana behandling av de senare. Vita medel- och överklasskvinnor påstods vara renläriga, goda och underdåniga varelser i behov av skydd från vita män. Afrikanska slavkvinnor tolkades istället som sexuellt framfusiga i behov av övervakning och kontroll från vita män. Våldtäkt, prygling och hot sågs som tillåtna medel för att bryta ner de vita männens afrikanska kvinnoslavar (Jones, 2012).     

Adilia James är en författare som tagit aktivt ställning för svarta flickors rätt att utvecklas i skyddade rum. James argumenterar, liksom andra feministiska intellektuella, för en förändring av språkbruket kring sexuellt våld. Hon hävdar att det vore mer rättvisande att tala i termer av sexuell terrorism (liksom exempelvis Jones 2012). Det här skiftet i terminologi är viktigt för att det illustrerar allvaret i effekterna av sexuellt våld på människors liv och psyken. Genom att jämföra med politisk terrorism erkänner man det sexuella förtrycket av kvinnor som samhället allt för länge accepterat i tysthet (Jones 2012). Särskilt svarta kvinnor måste förhålla sig till sexuell terrorism från ung ålder. Som svart kvinnlig sexualitet konstruerats historiskt är det inte konstigt att svarta flickor ständigt möter rasism, rasistiskt präglad sexism och klassförakt i sin vardag. Den verklighet som Ruth Nicole Brown (2009) beskrivit som ”bekymmerslös flickbarndom” kan egentligen aldrig upplevas om en sådan inte skapats speciellt för en. Svarta flickor tvingas ständigt att istället vara både barn och kvinnor.

Jag reflekterar ofta över den förhandling som svarta flickor dagligen måste ta till och de sätt på vilka vi tystar dem när de rör sig i miljöer av sexuell terrorism. Den här tystnaden kommer sig också av att vi lever med eller i närheten av våra förtryckare. Det finns inga skyddsnät för oss. Jag tänker på hur ung jag var när människor började berättade för mig att jag måste hålla ihop benen när jag sitter ner, bära täckande byxor, inte vara ensam med män jag vuxit upp med, hur jag borde klä mig kring män. Bara genom att leva i vår barnkropp kan ge upphov till sexuella inviter och attacker. Vi måste ständigt ta ansvar för att vår kropp inte tar för stor plats eller bli för synlig; vi måste ständigt skanna av vår kropp och mäns blickar på den. Vi måste ständigt förhålla oss till omgivningens förväntningar och samtidigt ta ansvar för samhällets perversioner. Jag känner personligt ansvar för varenda gång en man spanat in min kropp, till och med innan jag var stor nog att förstå detta med kvinnlighet, det som ger män tillgång till min person. Vi är barn och samtidigt kvinnor – vare sig vi vill eller inte. Att förhandla mäns sexuella begär och de perversioner som patriarkatet producerar, parallellt med de destruktiva föreställningarna om värde och dygd som skapats historiskt genom vit överhöghet och slaveri – det är svarta flickors verklighet och vardag.

Ett exempel på detta är James (2012) studie av den sexuella terrorism som svarta flickor upplever i skolan. Det här är en viktig analys därför att den pekar på den roll som statens institutioner spelar i att upprätthålla och återskapa det våld som präglar många svarta flickors uppväxt. I en enkätstudie som James analyserat svarade 81 procent av kvinnorna att de upplevt sexuella trakasserier. När det gällde svarta flickor visade studien att de i än högre utsträckning än vita och latinamerikanska flickor drabbats av sådant som att någon dragit i deras kläder på ett sexuellt sätt, eller att de tvingats att kyssa någon. Studien visar att sexuellt aggressiva handlingar av typen oönskad beröring liknar ett slags ”grooming”-process.

Grooming syftar, enligt Oxford Dictionary, till systematiserade handlingar, scenarier och miljöer som förgripare placerar sina offer i, i syfte att trivialisera övergreppen och förbereda offren för fler och grymmare övergrepp. Grooming kan stoppas om någon intervenerar. Jag har själv erfarenhet som skolvakt i offentliga skolor och i den rollen skulle vuxna kunna ingripa genom att sätta gränser och skydda barn, exempelvis genom att involvera den bredare vuxenvärlden. Men för svarta flickor ser det ofta annorlunda ut.

James berättar i sin studie om LaShonda Davis, en svart flicka från Forsyth i Georgia, USA, vars fall togs upp av landets högsta domstol. När LaShonda Davis gick i femman blev hon sexuellt trakasserad av en klasskamrat, en pojke som retade, följde efter och tafsade på henne. Skolan misskötte händelsen och LaShonda Davis skrev i desperation ett självmordsbrev som hennes mamma hittade. Föräldrarna stämde skolan och 1999 kom domen i HD: skoldistriktet var skyldig att ersätta offret eftersom lärare och övrig skolpersonal inte ingripit, trots upprepade propåer från såväl LaShonda Davis som hennes föräldrar. Fallet illustrerar att svarta flickors upplevelser inte tas på allvar och att det finns ett behov av att skapa trygga rum där flickor kan återhämta sig från det dagliga institutionella trauma som drabbar dem. Vi måste därför skifta fokus här, och börja diskutera fram en praxis för faktiska, fysiska rum för svarta flickor.

I sin bok Black Girlhood Celebration: Toward a Hip Hop Feminist Pedgogy diskuterar Ruth Nicole Brown (2009) just detta. Hon menar att svart flickbarndom inte är direkt kopplad till ålder, fysisk mognad eller egentligen någon stabil identitetskategori. Istället definieras svart flickbarndom av det oklara gränstillståndet mellan att vara barn och kvinna, och de motstridiga och förvirrande erfarenheter detta tillstånd skapar. Svarta flickor förnekas möjligheten att på ett tryggt och odramatiskt sätt kliva in i vuxenblivandet. Till detta kommer det faktum att våra familjer ofta inte kan erbjuda privilegiet att låta oss slippa undan vuxenansvar. Ett sådant vuxenansvar är just att tvingas förhålla sig till en sexualiserad uppmärksamhet och den sexuella terrorism som jag nämnt tidigare.

Själva det språk vi normalt sett använder för att diskutera svarta flickors barndom döljer detta, eftersom det förutsätter ett slags sann och ren barndom som leder in i respektabel kvinnlighet; det är ett språk som gör våld på de erfarenheter och sammanhang som svarta flickor lever med och i. Brown (2004) hävdar att vi saknar ett språk för att beskriva vad det innebär att arbeta med svarta flickor på ett sätt som inte handlar om att kontrollera deras kroppar och/eller söka forma dem som vita, medelklassiga flicksubjekt. I användandet av hiphopfeminism för att skapa utrymmen för svarta flickor att återhämta sig från och hantera sexuell terrorism öppnas också möjligheten att hitta nyanserna i vårt förhållande till hiphop, menar Brown. I sådana rum får vi tillfälle att diskutera hiphopkultur utan att känna den rovgiriga vita blicken på våra kroppar – den blick som patologiserar och fixerar svarta flickor vid fenomen de ännu inte kan greppa. I sammanhang som snarare skapats för att hjälpa eller förbättra svarta flickor uppstår känslor av förfrämligande. Sådana rum är inte till för oss. Det är i sådana sammanhang som den vita överhögheten begär rasifierade kroppar för mångfaldsprojekt utan att någonsin söka engagera dem på ett relevant sätt. Svarta flickor tillåts aldrig kontrollera de rum de förväntas befinna sig i under sådana omständigheter; de ska underordna sig olika typer av åtgärdsprogram, utan att få någonting beständigt tillbaka (Brown 2009). I detta finns varken läkning eller sanning.

Apropå sanning: det finns andra tystnader att ta ställning till. År 2012 gjorde Black Women’s Blueprint [en amerikansk intresseorganisation för kvinnor med afrikanskt ursprung, översättarens kommentar] en serie enkätundersökningar och forskade kring frågan om sexuell terrorism mot svarta kvinnor. De kom fram till att cirka 60 procent av svarta kvinnor i USA upplevt sexuellt våld innan 18 års ålder. Mycket av det våld som riktas mot oss som svarta kvinnor sker alltså under våra formativa år; vi bär med oss det som en del av vår barndom och vårt vuxenblivande. Det är till övervägande del våra egna communities som utövar denna terrorism. Är vi beredda att på riktigt ta in kunskapen kring vilka det är som skadar våra svarta flickor? Och om vi är det – skyddar vi då bäst våra flickor genom att rensa ut dessa våldsverkare från våra gemenskaper och våra hem (Axtell 2012)?  Svarta flickor lär sig ett slags etniskt baserad solidaritet, som tvingar dem att undertrycka sina egna behov för att kunna skydda svarta män. Rädslan för att rapportera övergrepp är i grunden en rädsla att förråda sin grupp. Och ärligt talat – hur skulle vi kunna misstolka signalerna? För att ta ett välbekant exempel: sångaren R. Kelly har en väldokumenterad historia av övergrepp mot svarta flickor. Men i medierapporteringen har hans beteende förvrängts, och ibland framställts som något som exempelvis skulle hylla vaginan (Aran 2013). Skönskrivningen av hans övergrepp mot svarta flickor är ett exempel på hur nedtystandet av erfarenheter av våld går till. Jag minns själv hur jag i mellanstadieåldern satt med min mamma i en frisörsalong och väntade medan hon klippte håret. De svarta kvinnorna i salongen pratade om den så kallade sex-inspelningen med R. Kelly; alla höll de med varandra om att flickan som deltog på inspelningen såg allt för ung ut. ”Hon ser inte ut att ha fyllt 15”, sa kvinnorna, men tillade att ”hon visste vad hon gjorde – man har inte sex med en vuxen man”; ”hon är lätt på foten – någon borde banka lite vett i henne och lära henne att inte försöka spela vuxen”; ”hon fick vad hon förtjänade – jag skulle pissa på henne jag med, om hon lät mig”; ”jag är bara glad att det inte är min unge”. Aldrig för har jag sett min mor så äcklad. Hon protesterade mot skambeläggandet av den våldtagna flickan och skrek att R. Kelly ju gifte sig med Aaliyah när hon var 15; ”det spelar ingen roll hur hon ser ut eller hur hon uppfostrats – han är en vuxen man som har sex med ett barn!” Ingen av kvinnorna tog mammas sida. Där, på skönhetssalongen, bland tjugotalet svarta kvinnor, stod hon själv och försvarade flickorna mot förövaren.

Jag delar med mig av den här anekdoten för att visa på mina egna erfarenheter av den community-baserade kulturella underlåtenheten mot svarta flickor som drabbats av svarta mäns våld. Jag minns hur många flickor som liksom jag ständigt räknade med guidning kring kvinnlighet och skam. Nedtystning är något vi lärt oss, något som blivit nödvändigt för att vi inte utkräver ansvar från de människor som förgriper sig på våra flickor. Sällan förväntar vi oss heller att dessa flickor ska hålla oss ansvariga för att vi offrar dem för vår gemenskap.

Att lyssna på och gå i dialog med hiphopen ger oss inblick i de sociala signaler som svarta flickor plockar upp – signaler som kan vara diffusa och verka både farliga och lockande. Vi behöver alltså rum för svarta flickor att uttrycka sina känslor, smärtor, trauman och förmågor, och i dessa rum måste vuxna finnas som kan förstå hiphop och använda sig av en feministisk pedagogik. Vi behöver bygga denna pedagogik på vår förbindelse till musiken vi lyssnar på, som talar till oss. Musiken har en förmåga att syntetisera de nyansrika gränsvärldar som flickbarndom innebär, och att artikulera våra förbindelser till samma processer av trauma. Att på ett verkligt och meningsfullt sätt samtala med svarta flickor innebär att ta del av erfarenheter av våld, men dessa erfarenheter delas då i ett sammanhang av tillit. Att bygga arenor och gemenskaper för svarta flickor på deras villkor kan därför skapa fristäder för sanning.

 

Litteratur

Aran, I. (2013–12–02). R. Kelly’s ‘Black Panties’ is a magnificent ode to pussy.

Axtell, B. (2012–04–25). Black women, sexual assault and the art of resistance.

American Association of University Women Educational Foundation (2001). Hostile hallways: Bullying,  teasing, and sexual harassment in school.

Black Women’s Blueprint. (2012). The truth commission on black women and sexual violence.

Brown, R. N. (2009). Black girlhood celebration: Toward a hip hop feminist pedagogy.

Collins, P.H. (2000). Black feminist thought: Knowledge, consciousness, and the politics of empowerment.

DeRogatis, J. (2013–07–11). Timeline: The life and career of R Kelly.

James, A. (2012). Wish to live: The hip hop feminism pedagogy reader.