Sedan den 7 oktober har Israel pekats ut som en apartheidstat på bredare front i Sverige. I dess följd finns också en rad missförstånd om exakt vad som åsyftas. Denna artikel är ett försök att reda ut begreppets applicerbarhet på Israel, och redogöra apartheidsystemets anatomi.
Själva begreppet apartheid betyder åtskillnadskap på afrikaans och lanserades brett i det sydafrikanska Nationalistpartiets valkampanj 1948 som ett åtskillnadsprogram som fullt skulle separera vita från så kallade ”icke-vita” (afrikaner, indier, coloureds osv.). Men begreppet apartheid åsyftar inte bara det specifika system som rådde i Sydafrika, utan betecknar liknande politiska system. 1973 antogs den FN-konvention som fördömer apartheid som ett folkrättsbrott, och som sedan 1998 är upptaget som brott mot mänskligheten i Artikel 7 i Romstadgan för den internationella brottmålsdomstolen. Här definieras apartheid som ”omänskliga gärningar, vilka begås i förbindelse med en institutionaliserad ordning av systematiskt förtryck och dominans av en rasgrupp över en eller flera andra rasgrupper, och vilka begås med avsikt att vidmakthålla denna ordning.”
När beteckningen apartheid idag används för att beskriva den rådande situationen i Israel-Palestina handlar det inte om en jämförelse som till punkt och pricka efterliknar den sydafrikanska förlagan. Men jämförelserna har gjorts sedan 60-talet och framåt. 2022 fastslog FN:s särskilda rapportör för mänskliga rättigheter att Israel på samtliga punkter uppfyller kritierierna för apartheid: ”inför öppen ridå har Israel påtvingat palestinierna en verklighet av apartheid i en postapartheid-värld” där palestinier lever ”utan rättigheter, utan jämlikhet, utan värdighet och utan frihet.” Liknande rapporter har kommit från Amnesty, Human Rights Watch, B’Tselem, och Yash Din.
Nedan sammanfattas den centrala kritiken, med utgångspunkt i konventionen mot apartheid.
Artikel II.d. Expropriering av jordegendom, upprättandet av ghettos eller reservat
När fanns det ett självständigt palestinskt folk med en palestinsk stat?… Det var inte så att det fanns ett palestinskt folk i Palestina som betraktade sig som ett palestinskt folk och vi kom och kastade ut dem och tog deras land ifrån dem. De fanns inte. – Golda Meir, 1967, blivande premiärminister.
Enligt FN:s delningsplan från 1947 reserverades 42% av Palestina under brittiskt mandat för den palestinska befolkningen som då utgjorde två tredjedelar av befolkningen, och 56% för den judiska befolkningen. Resterande 2% inkluderade Östra Jerusalem, som skulle ligga under FN-mandat. När Israel utropade sig som självständig stat 1948, intensifierades den etniska rensningen av territoriet som redan inletts med hjäp av olika paramilitära grupper. 750 000 palestinier fördrevs när över femhundra byar tömdes på sin befolkning i vad som kallas Nakba, katastrofen. I det påföljande kriget annekterade Israel ytterligare palestinsk mark och utökade därmed sitt territorium till 78% av landområdet. 1949 års nya gränsdragningar är de internationellt erkända och brukar kallas den gröna linjen, eller ”1967 års gränser” eftersom de gällde fram till kriget år 1967.
Mellan 1948 och 1966 styrdes fördrivna palestinier i Israel av militärlagar i ett permanent undantagstillstånd med en status utanför lagen som ”frånvarande närvarande individer”. Detta möjliggjorde ytterligare expropriering av mark för nya bosättningar, utan kompensation. Författaren Göran Rosenberg menar att under varje sten i Israel ligger rester av en palestinsk by. Efter 1966 upphävdes de militärlagar som styrde den palestinska befolkningen, men deras status som andra klassens medborgare fastställdes likväl i den åtskillnad som gjordes mellan judiska och övriga nationaliteters medborgerliga rättigheter.
Efter sexdagarskriget 1967 ockuperades Västbanken, Gaza och Östra Jerusalem, det vill säga hela det kvarvarande palestinska territoriet, och sju illegala bosättarområden byggdes. För att undgå internationell kritik, har bosättningarna gjorts genom privata organisationer, men med regimens stöd och under israelisk lag. Genom Israels förnekande av palestinsk existens beslagtogs ytterliggare land genom nya bosättningar och ytterligare 300 000 palestinier fördrevs från sina byar. När ockupationen inleddes 1967 hade de palestinska familjer som tvångsförflyttats 1948 från Västra till Östra Jerusalem ännu inte fått äganderätt till sina nya hem.
De senaste åren har hot om vräkningar under beskydd av domstol och polis eskalerat. Stadsdelen Sheikh Jarrah har blivit en symbol för motståndet mot fördrivningen av palestinier från Östra Jerusalem och protesterna 2021 inledde det palestinska uppror som kommit att kallas en Tredje intifada.
Kontinuerliga trakasserier, arresteringar, våld och exploatering av arbete ledde fram till den Första intifadan (uppror) 1987-1991. Detta ledde i sin tur fram till de fredsförhandlingar som ofta kallas Osloavtalen, 1993 och 1995 (Oslo I och II). Osloavtalen 1993-1995 innebar att den palestinska parten, organisationen PLO, erkände den gröna linjens gränser, bildandet av den Palestinska Myndigheten (PA) samt indelandet av Västbanken i tre områden: A, B och C vilket befäste det redan uppstyckade palestinska territoriet. Dessa enklaver brukar kallas bantustans, efter de reservat dit apartheidregimen tvångsförflyttade den afrikanska majoritetsbefolkningen efter godtyckligt uppdelade etniska grupper i Sydafrika. Område A (18% av Västbanken) administreras civilt och militärt av den nybildade PA, men saknar reellt självbestämmande och förutsätter Israels godkännande. Område B (22%) administreras civilt av PA men styrs av israeliska militärlagar. Område C (60%) är det enda sammanhängande landområdet och styrs fullt ut av Israel, civilt och militärt. A och B är sönderdelat i 166 enklaver åtskilda av checkpoints och barriärer. Inberäknat Gaza, är 92% av territoriet mellan floden och havet därmed annekterat av Israel, men 100% av området står under israelisk kontroll. Avtalen saknar skrivning om en palestinsk stat, och garanterar bara administrativt självstyre av PA. Avtalen ger också Israel ensamrätt att kontrollera gränsövergången till Egypten och Jordanien, liksom den marina gränsen och luftrummet.
Artikel II.c. Rätten att återvända till sitt land och rätten till nationalitet
Rätten att återvända
Samtidigt som fördrivna palestinier och deras ättlingar förvägras rätten att återvända av Israel, har den judiska diasporan sedan 1950 laglig rätt att bosätta sig i “det heliga landet”. Sedan 1970 omfattar lagen även icke-judiska barn, barnbarn, samt konvertiter. Det finns idag över 60 palestinska flyktingläger och majoriteten av Gazas befolkning är palestinska flyktingar som fördrevs 1948. Vi är nu inne på den femte generationen statslösa palestinier som föds och dör i flyktingläger. Dessa uppgår till 5,5 miljoner och saknar möjlighet att återvända hem. Israels försök att förhandla bort palestiniernas rätt till återvändande mot kompensation ledde till att den Andra intifadan bröt ut, mellan år 2000 och 2005.
Israels nationalitetslag, som infördes 1952 garanterade bara medborgarskap till de palestinier som befunnit sig i landet mellan 1948 och 1952. Palestinier som hade flytt under kriget, och de oroligheter som uppstod efter 1947 års FN-beslut, berövades sitt medborgarskap från det brittiska mandatet och blev statslösa när de återvände till Israel. Efter vapenstilleståndet 1949 hade den palestinska befolkningen inom den gröna linjen minskat till en femtedel.
Rätten till nationalitet
Den officiella hållningen i Israel är att det inte finns palestinier, eftersom Palestina – i likhet med över hundra andra länder under kolonialt mandat eller kolonialstyre som sedan blivit självständiga stater – aldrig hade varit en suverän palestinsk stat.
I den israeliska självständighetsdeklarationen från 1948 utropades Israel som en judisk stat, men som skulle garantera alla invånare samma sociala och politiska rättigheter oavsett religion, ras eller kön. Först 2018 fastslog en grundlagsändring att ”rätten att utöva nationellt självbestämmande i staten Israel är unik för det judiska folket”, hebreiska som Israels officiella språk, med särskild status för arabiska. Detta innebar en nedgradering av arabiskan, som fram tills dess varit officiell tillsammans med hebreiskan. Förändringarna i grundlagen saknar helt paragrafer som skyddar minoriteters rättigheter.
I Israel skiljs medborgarskap från nationalitet, och regleras av Återvändandelagen (1950) och Medborgarskapslagen (1952) som särställer den judiska befolkningen från den övriga. Återvändandelagen ger alla judar rätt att bosätta sig i Israel och erhålla medborgarskap, samtidigt som Medborgarskapslagen gav medborgarskap till kvarvarande palestinier efter 1948, så förvägras de fördrivna 750 000 palestinier och deras ättlingar rätt att någonsin återvända. Palestinska medborgare får heller inte föra in släktingar i exil, och den enda möjligheten att få medborgarskap – genom äktenskap med en israelisk medborgare – hävdes tillfälligt 2003 och blev lag 2022.
Lagarna innebär att israeliska medborgare delas in i över 130 olika nationaliteter såsom judisk, arabisk, rysk o.s.v. men inte palestinsk eller israelisk. Judisk särställning från övriga nationaliteter säkrar Israels definition som ”en judisk stat”, inte israelisk. En lagstiftning där alla medborgare gavs samma rättigheter, skulle upplösa den judiska ensamrätten till återvändande och därmed göra den judiska befolkningen till en minoritet. Runt 300 000 palestinier i Israel är interna flyktingar och saknar rätt återfå land och egendom som övergick i statlig ägo 1948. Fram till 1966 styrdes palestinska israeliska medborgare av israelisk militärlag som begränsade deras politiska rättigheter. På de ockuperade områdena lever palestinier fortfarande under militärlagar och lagförs i militärdomstol samtidigt som illegala bosättare lever under civil israelisk jurisdiktion.
Redan i slutet av 1800-talet identifierade sig människor i området som palestinier, och den palestinska nationalismen växte, i synnerhet i ljuset av Balfour-deklarationen 1917 då britterna utlovade en judisk stat i Palestina som då låg under brittiskt mandat. I samma veva skapades den första palestinska flaggan. Flaggans nuvarande design är från 1948 och står för enhet i det tudelade Palestina. 1967 förbjöds den palestinska flaggan och dess färgkombinationer, vilket hävdes 1993. 1981 förbjöds konstverk bestående av flaggans fyra färger på de ockuperade territorierna. Sedan 2014 får israelisk polis konfiskera flaggor om de används i samband med ”terrorism” och sedan januari 2023 har polisen rätt att konfiskera flaggor. 2023 inleddes försök att kriminalisera flaggan offentligt med upp till ett års fängelse.
Andra hinder för att förhindra en palestinsk nationalitet har varit förbudet att undervisa om Nakba i skolan (en lärobok som nämnde Nakba tilläts 2007, men förbjöds 2009). 2011 förbjöds alla statliga institutioner, inklusive skolor, att hålla minnesceremonier för Nakba. Det finns också en skarp åtskillnad i det israeliska utbildningssystemet, där fyra till tolv gånger mer pengar satsas på judiska skolor jämfört med arabiska där det saknas klassrum, material och tillräckligt med förskoleplatser. Den israeliska läroplanen för arabiska skolor förbjuder centrala verk från den arabiska och palestinska litteraturen, inklusive poeten Mahmoud Darwish.
Artikel II.c. Rätten till fri rörlighet
Idag är palestiniernas rörelsefrihet på Västbanken fullt ut kontrollerad av Israel. Detta gäller dels gränsövergångarna genom den 712 kilometer långa mur som Israel kallar ”säkerhetsbarriären” och palestinier kallar “apartheidmuren”. Men även hela Västbanken är penetrerad av israeliska checkpoints och fysiska barriärer (här uppmanar jag läsaren att genast söka på orden ”map checkpoints West Bank”). På Västbanken samt Östra Jerusalem finns 188 checkpoints, varav 49 är permanent bemannade samt fyra flygande checkpoints som övervakar området. I det ockuperade Hebron finns 28 bemannade checkpoints, fullt utrustade med metalldetektorer, övervakningskameror och ansiktsigenkänning. Totalt 645 fysiska hinder begränsar palestiniernas rörelsefrihet, vilket inkluderar fysiska barriärer såsom vägspärrar, jordvallar, väghinder och skyttegravar. “Säkerhetsbarriären” ligger innanför den gröna linjen på Västbanken. För att komma åt sina olivlundar måste palestinier passera 69 portar som oftast hålls stängda av israelisk militär, och för att komma åt odlingar i byar som ockuperats av bosättare krävs ett särskilt tillståndfrån den Civila administrationen. Palestinier på Västbanken lagförs under israelsk militärjurisdiktion, och den israeliska militären (IDF) går regelbundet in även i de områden som på papper kontrolleras av den palestinska myndigheten. Gränsen är obefintlig för illegala judiska bosättare på Västbanken vars rörelsefrihet står under IDF:s beskydd. Inte ens Mahmoud Abbas har fri rörlighet mellan olika palestinska städer, utan måste få tillstånd av den israeliska militären.
2005 drog sig Israel formellt och militärt tillbaka från Gaza som de ockuperat sedan 1967. De 21 illegala bosättningarna upplöstes och kontrollen överfördes till den palestinska myndigheten. Hamas valvinst 2006 använde Israel som skäl för att året därpå upprätta en blockad som kontrollerar och blockerar gränsövergångarna, tillförsel av el och vatten och in- och utförsel av varor inklusive mat och medicin. De flesta palestinier på Gazaremsan saknar pass, och möjlighet att resa in eller ut ur området. Gazas marina territorium kontrolleras av den israeliska kustbevakningen, och den flygplats som invigdes 1998 förstördes av Israel under den Andra intifadan liksom det nyss inledda bygget av en hamn. För att lämna Gaza är palestinier hänvisade till Rafahs gräns mot Egypten som oftast hålls stängd och ett tillstånd som kan ta månader. Även om Egypten kontrollerar gränsövergången är den under ständig israelisk övervakning från militärbasen Kerem Shalom.
Sammanlagt 101 olika tillstånd reglerar palestiniernas rörelsefrihet både på de ockuperade områdena, på israeliskt territorium, samt utrikesresor. Fram till den Första intifadan pendlade över 100 000 palestinier dagligen till sina arbetsplatser i Israel, därefter infördes särskilda arbetstillstånd för att arbeta och vistas i Israel. Den palestinska arbetskraften har alltmer ersatts av migrantarbetare utan rätt till permanent uppehållstillstånd som idag beräknas uppgå till 10% av arbetskraften.
II.c. Lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder som hindrar politiskt deltagande och II.f. Politisk förföljelse och personer som motsätter sig apartheid
I Israel
De 1,7 miljoner palestinier som har israeliskt medborgarskap har rätt att ställa upp i val och att rösta, men deras politiska deltagande har sedan statens början sett som illegitimt, och deras rätt till politisk representation förhindras och begränsas. Israeliska arbetarpartiet, som hade politisk majoritet och kontroll över politiska institutioner under Israels första tid, tillät inte palestinska kandidater förrän 1980. Valslogans som betonar att partiers politik främjar judar, signalerar också att palestinier ses som politiska fiender snarare än medborgare. Samtidigt förbjuds kandidater att ställa upp i val till knesset om deras politik eller agerande ”negerar Israels existens som judisk och demokratisk stat” enligt en lagparagraf från 2002. Paragrafen används regelmässigt för att diskvalificera palestinska kandidater från att ställa upp i val, med hänvisning till att krav på jämlikhet mellan palestinier och judar underminerar Israel som en judisk stat.
2007 förbjöds Azmi Bishara, dåvarande ledare för Balad-partiet, att kandidera, grundat i anklagelser om att han stödde Hizbollah. Själv hävdade han envist att det var för att han krävde lika rättigheter för palestinska medborgare. Haneen Zoabi förbjöds att kandidera för Balad 2012 eftersom hon deltagit i Gaza Freedom Flotillas fartygsaktion som försökte bryta Israels blockad 2010. Fartyget bordades av israelisk militär på internationellt vatten och nio av passagerarna avrättades. 2019 förbjöds Balad helt från att ställa upp i valet med hänvisning till att partiet vill upplösa Israel som judisk stat. Beslutet revs senare upp av Högsta domstolen.
Inför Knesset-debatten om grundlagsändringen 2018 (se ovan) lade Balad-partiet en motion om att grundlagen skulle innebära ”ett land för alla sina medborgare”, som skulle garantera lika medborgerliga rättigheter och erkänna såväl arabisk som judisk nationalitet. Motionen blockerades från att alls debatteras. Chefen för Högsta domstolen menade att motionen utgjorde ett politiskt program och åskådning som förnekade Israels existens som judisk stat, följt av kravet att Balad skulle upplösas.
2022 sa dåvarande premiärministern Yair Lapid att de arabiska 20% av befolkningen ska ha medborgerlig men inte nationell jämlikhet, eftersom Israel är den enda stat judar har. Följden är att politiska partier och kandidater inte kan utmana det politiska systemet och kräva full jämlikhet för alla medborgare, eller ändra de system och lagar som förtrycker dem.
På Västbanken
Den militära ockupationen hindrar palestinier på Västbanken från att rösta eller ställa upp i val i de israeliska institutioner som de facto kontrollerar deras liv. Den israeliska militärlagen har i princip upphävt politiska rättigheter för palestinier, inklusive föreningsfrihet och rätten att protestera.
Palestinier har dock rätt att rösta och ställa upp i val för den Palestinska myndigheten, men eftersom PA saknar egen suveränitet, avgörs politiken i slutändan av Israel. Myndigheten saknar inflytande över de lagstiftande och beslutsfattande institutioner som de i sin tur styrs av, och saknar helt inflytande över luftrum, utrikesförbindelser, yttre säkerhet samt över Jerusalem och israeliska bosättningar på Västbanken. Dessutom saknar myndigheten helt inflytande över område C som utgör det största och enda sammanhängande området.
Under 70-, 80-, och 90-talet deporterades tusentals palestinska aktivister från Västbanken till Libanon eller Jordanien. Lagen mot uppvigling och fientlig propaganda från 1967 förbjuder massmöten, processioner och sammankomster med över tio personer om syftet kan tolkas som politiskt. Förordningen har enbart använts mot palestinier och överträdelser kan ge upp till tio års fängelse. Lagen förbjuder tryck och spridning av flygblad och pamfletter med politisk innebörd utan särskilt tillstånd, liksom att öppet visa sympati med en så kallad ”fientlig organisation” genom symboler, slogans och sånger. Tusentals palestinier har dömts som terrorister för sådana handlingar.
II.a.iii Godtyckliga arresteringar och illegalt fängslande av medlemmar av en eller flera folkgrupper
Israel har kriminaliserat varje form av palestinskt motstånd, från fredliga massdemonstrationer till väpnad kamp. Varje palestinsk familj, by eller arbetsplats har en familjemedlem, granne eller kollega i förvar eller fängelse – kvinnor, män och barn. Israeliska militärfängelser bryter dagligen mot internationell rätt och begår krigsbrott genom tortyr, isolering, förhör under tvång av fångar som också förvägras besök av familj och försvarsadvokater.
Majoriteten av de palestinska fångarna sitter i ”administrativt förvar” i sex månader som kan förlängas på obestämd tid utan åtal, på hemliga anklagelser. Dessa godtyckliga arresteringar
används för att förfölja palestinier, och inte i förbyggande syfte som det påstås. Här finns en direkt parallell till apartheidsystemet i Sydafrika där personer kunde arresteras i 90 dagar utan åtal, för att anhållas på nytt i samma stund som de frigavs. Sedan 2020 har antalet administrativa arresteringar ökat lavinartat, och efter den 7 oktober har det redan höga antalet fördubblats. Av de 300 fångar som frigavs i gisslanutbytet i november 2023, satt 233 i administrativt förvar utan rättegång – och majoriteten av dessa var barn under 18 år.
Palestinier som döms i militärdomstol fråntas ofta rätten till försvarsadvokat eller en rättsäker juridisk process: 99,7% åtal leder till fällande dom. Åtalen rör oftast anklagelser om ”terrorism” vilket inkluderar handlingar riktade mot israelisk militär och bosättare samt uppvigling dit alla politiska kampanjer räknas. Övriga åtal handlar om avsaknad av arbetstillstånd och trafikförseelser. Barn från 12 år kan dömas i militärdomstol, och barn från 14 år kan dömas som vuxna om straffvärdet överstiger 5 år. Straffvärdet för stenkastning är mellan 10 och 20 år, boeroende på skada, men majoriteten åtalade barn får mellan sex och tolv månaders fängelse. Föräldrar får inte närvara under förhör, och man får heller inte tala med en advokat inför förhör. Förhör med barn videodokumenteras inte. Allvarligare förseelser överlämnas till Shin Bet, den israeliska säkerhetspolisen och palestinska fångar placeras i särskilda fängelser för palestinska fångar (IPS), varav 19 ligger i Israel och ett på Västbanken, vilket ytterligare försvårar besök. Tre av dessa fängelser används för barn.
Sedan den 7 oktober har administrativa arresteringar, som redan befann sig på en rekordhög nivå, fördubblats. Vittnesmål om tortyr, förnedring och sexuellt våld har ökat markant, och minst fyra palestinier har avlidit under oklara omständigheter i förvar. Tusentals palestinier från Gaza med arbetstillstånd i Israel, befann sig plöstligt ”illegalt” i Israel när tillstånden drogs in efter den 7 oktober. Arbetare tillfångatogs vid gränsövergångarna och placerades i militärt förvar i Israel och Västbanken. Frisläppta arbetare har vittnat om att de placerades nakna i burliknande utrymmen, med handfängsel och ögonbindel, och förvägrades att träffa advokater eller representanter från Röda Korset. 3000 arbetare har släppts och deporterats till Gaza, men inga siffror finns på hur många som ännu sitter i förvar.
Lästips
– Erakat, Noura (2019). Justice for some: law and the question of Palestine. Stanford, California: Stanford University Press
– Pappé, Ilan (2020). Tio myter om Israel. Stockholm: Karneval förlag
– Pappe, Ilan (2017). Den etniska rensningen av Palestina. Stockholm: Karneval förlag
– Pappé, Ilan (red.) (2015). Israel and South Africa: the many faces of Apartheid. London, UK: Zed Books
– Noura Erakat & John Reynolds, ”Understanding apartheid. Embracing a radical critique of Israeli apartheid is a precondition for bringing it to a just end”, Jewish Currents, Summer 2022.
– B’Tselem (2022). ”Not a ’vibrant democracy’. This is apartheid”, rapport, 2022.
– Michael Sfard, ”The Occupation of the West Bank and the Crime of Apartheid: Legal Opinion”, rapport, Yash Din, 2020.
– Order No. 101, Order Regarding Prohibition of Incitement and Hostile Propaganda Actions, IDF, översatt till engelska av av B’Tselem. https://www.btselem.org/download/19670827_order_regarding_prohibition_of_incitement_and_hostile_propaganda.pdf