Sommarlovsbrev från den vietnamesiska diasporan

Till min älskade,

 

igår åt jag på Max. Dressing rann nerför mina händer, hud smörjd med persikofärgat fett. Det värsta jag visste var att pumpa dressing. Värkande armar som fyllde patron efter patron, fingrar som spände sig för mycket, för ryckigt, för länge, tryckte ner locken med våld. Doften stannade kvar länge. Kväljande, kvävande.

 

När jag jobbade på Max handlade allt om att använda så lite tid som möjligt. Vi slet upp pommes ur fritösen innan timern hann gå av, sprang för att vara snabbare i driven, vilade i frysrummet under stulna ögonblick. Vi var sjutton, arton, nitton. När Max öppnade på vår ort blev vi anställda för att alla av oss behövde jobb och ingen av oss kunde hävstånga sig in någon annanstans. Sedan blev vi andras hävstång in. Vi växte upp i samma område och delade cykelsträckan till jobbet. Stadskärnan passerades på en blinkning, förbi tomma villagator, genom ett döende industriområde. Vår restaurang var en av E4:ans många avfarter, en hållplats för dem som sedan lämnade oss.

 

Jag vet inte hur länge jag sparade pengar till Vietnamresan, men jag minns det som en självklarhet. Det var så man gjorde, det var så jag gjorde.

 

Vi sa hej till varandra på Hanois flygplats efter åtta år. Jag var elva år senast, en tvååring gången innan det, nu nästan nitton. Välkomstkommittén hade blivit mindre till antalet för varje besök. Några hann dö, andra flyttade långt bort och vissa orkade bara inte hålla kontakten.

 

Jag var lite ätstörd och värmen tryckte mot min kropp. Kläderna som jag hade packat med mig var obarmhärtiga, vägrade att gömma mig. Under middagarna satt jag oftast tyst, benen tunga mot marmorgolvet. Varje måltid upprepade sig själv. De äldre som hela tiden la ner mer mat i min skål medan de förundrades över hur bred benstomme man fick av att leva i väst.

 

Som barn var det genom lekarna som jag sjönk in i mormors by. Vi var många som sprang i vågor över risfälten och jag var alltid klumpigast men fick vara med ändå. En gång smet vi över till andra sidan bron där en myllrande stad väntade på oss. Vi tryckte i oss bánh rán med flottiga fingrar och trängde ihop oss på en moped för att komma hem. En bybo skjutsade tre barn genom mörkret, jag satt mellan hennes fötter och världen öppnade sig till doften av bensin. När jag fick ont i magen smörjde varsamma händer bort smärtan med tigerbalsam och efter måltiderna vilade jag med huvudet i någons knä.

 

Vi firade min nittonde födelsedag på stranden. Ingen badade, men under bananbladstak fanns hängmattorna. Det var så många nya barn, många små barn, jag var inte längre ett barn. Senast jag firade min födelsedag i Vietnam levde både mormor och morfar. Hela släkten samlades och jag fick ett ansikte på många för första gången, även om jag snabbt glömde deras konturer. Men nu fyllde jag nitton och skar upp tårtan med en trång strupe, klämd av något, kanske saknad. Min favoritkusin tittade på mig med sina snälla ögon, hennes ögon var de samma som förut, och vi satt bredvid varandra. Hon retades med mig och la ibland handen fjäderlätt på min axel. Vi kunde inte låta bli, vi bröt ut i ett stegrande skratt. Hon sa äntligen nu känner jag äntligen igen dig.

Jenny

 

Ursprungligen publicerad i Kontext https://www.kontextpress.se/livet/sommarlovsbrev-fran-den-vietnamesiska-diasporan/). Versionen som föreligger här innehåller några få justeringar. 

Poesi

Bröd och rosor

 

Vi bryter el pan, drar isär

fibrerna tills det släpper i bitar, delar vi med varandra från hand

till hand till mun.

 

El pan del abuelo i metallskålen

på diskbänken roterar armen blandar degen smidig.

 

Vi tuggar el pan ner i magen mättar fylligt, mjukt och luftigt, öppnar läpparna som på befallning i munnen la ostia.

 

Brödet och Vinet

El cuerpo y La sangre, färgen röd som rosen.

 

Rött som blodet

där jag stack mig på den stora hägrande rosbusken klättrar upp längs pelarna bländande röda soldränkta rosor.

 

Vi aktar oss för taggarna, roja som bloddroppen pumpas ut ur blodomloppet på tummen glänser roja i solljuset, jag slickar

upp det med tungan.

Ringduvorna på lyktstolpen

 

Systerlika drag, duvorna på lyktstolpen i likadana vita halsband har lärt oss

att titta efter tecken, subtila skiftningar, de förändrade rörelserna, spå domen.

 

Ringduvorna på lyktstolpen systerblickar i samförstånd, i vårt cyklopiska synfält utspelar sig våra mardrömmar besannade, de ska skydda mot överraskande angrepp.

 

Systerlika ringduvor verkställer en verkningslös handlingsplan. Molnen omformas, förvanskas till en gråsvart kompakt massa, vindhastigheten tilltar, river och drar tallarnas barr darrar.

 

Systerduvorna på lyktstolpen känner fjädrarna ruffsas, tittar på varandra ögonblicket innan vi tar sats och i regelbundna klippande vingslag stiger vi brant i

ljudligt vingsmatter.

 

Potatislandet

 

När en har satt sin sista potatis i jordmattan, händerna darriga, matt av

ansträngningen, på hösten när årscykelns natt nalkas, det kalla regnet. Håller jordiga, ärriga tummar för en mild vinter, för en sov

bort våren, utmattad av bräckliga nerver.

 

När en har satt sin sista potatis i

jordmattan, istället för att skörda när växterna går i vila och allting förbereder sig, en

känner sig plötsligt i samklang, ens inre med det yttre, när solstrålar sipprar

in och äntligen värmer efter otaliga misslyckade vår- och sommarsättningar av tidig frost och bladmögel. På hösten, i tvivlan sätter en några rädisor och spenat.

 

När en har satt sin sista potatis i

jordmattan och sätter sig, knogarna täckta av jord, bruna, svarta, i vecken, under naglarna, tittar på ens ärriga potäthänder, matta nerver, i munnen smakar mattman, väntar utmattad, ibland

otåligt, ibland långsamt, ibland hoppfullt.

 

När en har satt sin sista potatis i  

jordmattan och tittar ut över landet sträcker

sig avlångt från norr till söder, jordpotatis i jord- landet alltmer främmande studerar en detaljerna från ens tysthet, blasten, maskar som bryter sig ut

ur jordplatsen, ut i höstljuset som faktiskt värmer och observerar det som om det vore

det sista, det största, det vackraste, det sorgligaste, det smärtsamma.

Ur projektet Bär mig hem

visshet

 

Jag går på minnets stigar, från det som aldrig var. Fukten är tung liksom bördan av mitt namn. Mättade risfält med smala gångar, flödande klättrande grönska i kamp mot den koboltblå himlen och de mörka jättarna på andra sidan dalen. En rutin som aldrig funnits glider förbi i ögonvrån. Vit steltvättad skjorta, mörkgrå kjol, ryggsäck, kanske en tofs, kanske en fläta. Det här är stigen jag skulle gått med namnet struket på skjortan, det namnet jag skulle fått.

 

Jag står på glömda gator och tittar in i mystikerns skyltfönster. Den uråldriga vilda ginsengroten sträcker sina ben i glasrör. Sträcker dem som ett nätverk, rotvärk, söker jord att fästa sig vid, men finner formaldehyd. Jag vet inte vad det kallas, jag vet inte mitt namn. Jag vet bara att mina rötter söker mark. Mitt namn betyder visdom men jag kan så lite. Jag har andra namn men de existerar inte här. I glaset stirrar en onämnd tillbaka.

 

Jag ligger i min mors hem, på ett plastgolv värmt från jordens mitt. Mina systrar är skuggor omkring mig, någon snarkar, någon vänder sig om. Min mor smeker mitt hår, kramar min hand, viskar mitt namn.

 

insomnia i morgonstillhetens land iii

 

Jag ligger alltid vaken på natten i morgonstillhetens land. Där ute blinkar neonen oavbrutet, två kontorsråttor släpar sin dyngraka vän mellan sig på vägen hem. Det klinkar i shotglas till bredden fyllda med soju, kimchigryta puttrar på bordsgrillar, metallpinnar klickar mot varandra. Jag kan inte äta i morgonstillhetens land för jag är ensam. Att gå ut och äta ensam betyder olycka. Att vara ensam i ett land som rör sig som en organism. Att vara ensam i ett land där att vara ensam inte är stark.

 

injeolmi

 

hon bjuder på injeolmi som hon precis har format och rullat i majsmjöl

 

för hon ska gifta sig imorgon



de erbjuder förfäderna injeolmi från riset i de vattenfyllda bäddarna nedanför husen

 

där chilifrukterna ligger på tork och vitlöken hänger i nockarna

 

de sträcker fram fatet med injeolmi vi biter i det viskösa

vars mjölskal fastnar i gommen riskakan växer i munnen

 

balsam

 

havssalt bildar lager

sandkorn skaver min äldsta syster lägger

skivor med gurka på min brända hud

Jag är så trött

Jag är så trött.

Jag lär dem hur man ber i templet jag lär dem deras matte jag lär dem stretcha när de har ont. Jag lär dem att vara medkänsliga jag lär dem att visa respekt jag lär dem att komma igång med läxor jag lär dem att de inte är vita jag lär dem om konsekvenserna jag lär dem att säga ifrån. Jag lär dem om deras historia jag lär dem om hinduism jag lär dem om deras kulturarv jag lär dem att kämpa på. Jag lär dem att laga alu mattar jag lär dem hur man äter vattnig rasam från ett bananblad. Jag lär dem att de är svenska jag lär dem att de är indiska jag lär dem att simma i motström. Jag är så trött. 

Jag läser av när de är ledsna jag drar ur svar jag tjatar jag tjatar gud vad jag tjatar. Jag läser deras inlämningar jag läser alla mejl från skolan jag tjatar gud vad jag tjatar. Jag läser polisrapporten när den kommer jag läser domen när den faller. Jag är så trött. 

Jag mejlar rektorn jag mejlar läraren jag mejlar CSN jag mejlar de andra föräldrarna så att barnen kan ha sin klassresa jag säljer ljus jag säljer kakor jag säljer min själ och pratar svenska när jag inte vill. Jag mejlar DO för att klaga på trakasserier från polisen jag mejlar deras pappa för att tigga pengar för utgifter jag mejlar en möjlig pianolärare. Jag är så trött. 

Jag låter dem gråta jag låter dem ignorera mig jag låter dem hata jag låter dem skämmas över mig jag låter dem prata över mig när jag har något viktigt att säga. Jag låter dem ignorera mig jag låter deras ilska rinna över mig. 

Jag tar dem till Indien jag tar dem till templet jag tar dem till deras morfar och tvingar dem att hjälpa till. Jag tar dem till New York jag tar dem till dansföreställningen i Husby eller Norsborg jag tar dem till fotbollsträning jag tar dem med mig i mitt hjärta. Jag tar dem motvilligt till diwali-festen. Jag tar dem till sjukhuset när de har ont jag hämtar medicinen jag bokar återbesök jag väntar i väntrummet när de vill prata ostört och undrar varför de kallar in en läkare till. 

Jag betalar deras mobilabonnemang jag betalar deras vinterjackor jag betalar deras SL-kort jag förhandlar nya avtal med operatören jag betalar deras terapi jag betalar deras bh:ar ibland har jag betalat för deras knark. Jag är så trött. 

Jag flätar håret innan hon somnar jag flätar mitt jag flätar samman och upprepar våra historier inbakat utbakat fiskbensflätor av våra berättelser. Jag flätar ihop mina tarmar så att gråten inte sipprar ut. Jag är så trött. 

Jag väntar på dem sent på kvällen med hjärtat i munnen och synen full med bilder på våldtagna flickor och sönderslagna pojkar jag väntar på deras samtal jag väntar på deras betyg jag väntar på den dag de kan klara sig själva jag väntar på att de ska äta mer protein. Jag är så trött. 

Och du har inte gjort tillräckligt, viskar tröttheten. De vet inte vem de är. 

Men jag är så trött. 

Jag släpper in dig i mitt kön jag släpper in dig i min identitet jag släpper in dig i mina rädslor. Jag släpper in dig i mitt hem jag släpper in dig i min familj. Jag är så trött. 

Jag lär dig om mitt kulturarv jag lär dig om våra traditioner jag lär dig hur det är att vara kvinna jag lär dig hur det är att vara brun jag beundrar dig när du säger ifrån. 

Jag ger dig mitt tålamod jag ger dig din tystnad jag ger dig middag jag ger dig stånd jag ger dig utlösning jag ger dig mig. 

Jag lyssnar på din dag jag lyssnar på din frustration jag lyssnar på hur du vill träffa mig mer. Jag lyssnar på din musik jag lyssnar på din kritik. Jag lyssnar på din vithet som pratar. Jag är så trött. 

Jag läser av din frustration jag läser av din ilska jag läser av din irritation och tjatar tills du säger gud vad du är tjatig. Jag är så trött.

Jag såras av din tystnad jag såras av dina missuppfattningar jag såras av dina jämförelser jag såras av dina förväntningar som jag inte kan uppfylla. Jag såras av dina barn jag såras av din familj och bjuder in dem för mer. Jag såras av din vithet och ber om mer. Jag är så trött. 

Och du har inte gjort tillräckligt, viskar tröttheten. Han väntar fortfarande på dig. 

Men jag är så trött. 

Jag tar hand om din förvirring jag tar hand om din hälsa jag tar hand om matlagning. Jag är så trött. 

Jag lyssnar på dina sagor jag lyssnar på ditt råd jag lyssnar på din åldrande kropp när du försöker ta dig ur sängen. Jag lyssnar på din hjärtesorg när du pratar om min döda mor. Jag lyssnar till läkarna när de säger att du är frisk jag lyssnar på dig när du säger att du är färdig med livet och redo att dö. 

Och du har inte gjort tillräckligt, viskar tröttheten. Han känner sig ensam. 

Men jag är så trött. 

De hör mig när jag säger att jag älskar dem. De hör mig när jag säger I got your back . De hör mig när jag säger förlåt och när jag är ledsen. De äter mina tårtor. 

De känner att jag är deras hjälte de känner min kärlek när jag skriver mina mejl de känner min ilska och ber om förlåtelse. 

De äter protein med mig. 

Men inte så ofta. 

Han känner min kärlek när jag låter honom hålla om mig på natten han känner min närvaro när jag övertalar honom att jag finns han känner min hand fiska upp honom från under vattnet när han är ledsen.

Men inte så ofta. 

Han känner min kärlek när jag kommer till barndomshemmet han känner min omsorg när jag hjälper honom med en tarmsköljning han är tacksam när jag sitter med honom på balkongen och pratar om min döda mor för att han är för svag för att komma hemifrån. 

Men inte så ofta. 

Tröttheten är närvarande. Han tar mig från bakom mina ögon och försöker trycka ut tårar tills mitt blinkande är för långsamt för att hålla dem tillbaka. Tröttheten är ett monster som river ut mina tarmar. Plötsligt våldsamt och blodigt. Han lever inom mig under långa perioder och bestämmer sig för att komma fram när jag äntligen är ensam. 

Du är så grinig, säger tröttheten. Grinig och tjatig. Jag bjuder varken på medkänsla eller kärlek eller förlåtelse. 

Men, föreslår tröttheten. Om du låter mig svepa över dig och slutar kämpa emot mig jag kan hålla om dig i min famn som är kall i början men blir varm. Jag ska blåsa på dina ögonlock som en vind som doftar syren. Jag ska lugna monstret i dina tarmar om du låter mig sakta ner ditt hjärta. 

Jag har ingen medkänsla. Jag ÄR bara. Jag saknar charm jag saknar hyfs. Jag finns så att du kan uppfylla ditt öde. Jag har en biroll i livet som är ditt. Men min närvaro är nödvändig för dig. Jag inspirerar dig varken till tillit eller ömhet. Bara trötthet. 

Jag lär dig vila jag lär dig uppskatta jag lär dig lita jag lär dig sitta ner. Jag är trötthet. 

 

Jag känner din ilska jag känner din sorg jag känner när du är överväldigad. Jag ser dig försöka gråta jag ser dig sova jag ser dig rulla runt mitt i natten när sömnen är långt bort. Jag ser när du stretchar i badrummet för att det kliar i alla leder kl 3 på morgonen. Jag är trötthet. 

Och jag grät. Jag grät av sorg jag grät för dem jag har lämnat jag grät för att jag är otillräcklig. Jag grät och grät så att tarmflätorna släppte. Jag grät och jag drunknade. 

Sov nu. 

 

Ledare: Det som binder oss samman

Det som binder oss samman: ensamheten, gemenskapen, maten och livslusten (eller bristen på den). En ständig rotlöshet men också ett rikt kulturarv, tacksamheten som man bär likt ett ok och kampen som aldrig tar slut. Vi talar om makt, om jakt, viljan att skapa ett samhälle där alla får plats. Vi talar om balansgången mellan ork och tid, om konst och dikt i en samtid som alltid är på väg bort, inte till. Det handlar om solidaritet i livet, om skrivande i alla dess former och kärleken till konsten. En påminnelse om människan, om hennes behov, hennes vilja och passion. Människan som väljer att se det vackra i livet, rosen, att tacka för ljuset och uppskatta näringen och värmen, brödet.

Men vilka är vi? Vi är skrivande människor med olika bakgrund, intressen, drömmar och behov. Vi är bröd och rosor: ett fiskstim i technicolor, tillsammans simmar vi i detta avlånga land och gör allting mindre lagom. Vi är magisk realism och turkiskt kaffe, kurdiska berg och indiska färgbomber. Vi är drömmar om vietnamesiska födelsedagar och mat från all världens kontinenter. Från Skåne till Kiruna sträcker sig vår röda tråd av samhörighet, blod, hopp och ord. Orden som vi alltid återvänder till, och språken som är många. Vi är individer, en så stor del av samhället som lätt faller i glömska i kontrast till det stora samhället. Det är vår plikt att göra oss påminda. 

Dessa sidor fylls av poesi, prosa, en recension av poesisamlingen hyperverklighet, och utdrag ur pjäserna MINNESPALATSET och VILJA. Vi bekantar oss med Adriana Aires Rasténs dikter om systraskap, frihet och framtidshopp, om duvor, bröd och ett land av potatis. Anusha Anderssons mellanförskapsmetaforer och ljusglimtar, vikten av ett namn och en plats som är ens egen. Jenny Nguyens drömska skildring av Vietnam, barndom, ungdom och förlust. Jihye Brissman skriver om rotlöshet, familj och sömnlöshet i morgonstillhetens land. Jon Ely Xiuming Aagaard Gao skriver om queerhet, ungdom och internaliserad rasism i en grafisk lek präglad av en dröm om trygghet och en ensam verklighet. Matilda Lilja skildrar brödraskap och livsreflektion i rapp poetisk dialogform med inslag av arbetarkultur och ord som drar en tillbaka till ortens trygga famn. Meron Daniel skriver om kris, tårar och religion i innovativ dagbokspoesiform. Ranjani Srinivasan skildrar en trött mors innersta och konflikten som uppstår i en när man är en icke-vit kvinna, om att vilja ge sina barn allt och känslan av att man har misslyckats trots sina tappra försök och sin eviga kamp och önskan att bli älskad och omtyckt även när livet bygger väggar där det bör bygga broar. Tara Aflakis pjäser skildrar livshunger, osynlighet och drömmar som förblir drömmar i ett kvävande patriarkat men också hur allt, till och med det goda i livet, till slut blir bittert av allt som tär på ens krafter. Isi de Paulas träffande bokrecension berör de problem som uppstår när den icke-vita konstnären måste hävda sin intelligens om och om igen samtidigt som den hyllar den unga författaren Aya Kanbars dikter och raffinerade dystopiskildring, och Zara Pegah Salahis dikter som präglas av utanförskap, trauma som färdas genom generationer, kultur och kulturkrockar. 

Med hälsningar från norrsken till sandstrand önskar vi er en god läsning. Njut, gråt, skratta och förundras över alla livets vägar och skrymslen. Göm er här i tryggheten av mjuka blad eller visa en vän en dikt ni blev glada av, baka ett bröd medan ni läser eller ta med numret ut i solen. Gör vad ni vill med dessa sidor för de är era lika mycket som de är våra. Med näsorna i rosenbuskarna och tankarna på degen: det här är Bröd och Rosor.