Tar ni avstånd från våld? Frågan har ställts så många gångar efter 7 oktober 2023 att man kan förvånas över att den fortfarande kan ställas. I detta nummer av MANA som görs tillsammans med Kollektivet Jordens Fördömda tänker vi inte svara på frågan. Allt för mycket är fel med den. Det mest uppenbara är att de som ställer den är de som utövar våldet, de som möjliggör det och de som legitimerar och normaliserar det. Vilka är de att fråga oss om vi tar avstånd ifrån våld? Men frågan i sig är också felriktad eftersom den utgår från att våld är något avgränsat i tid och rum, och något som ständigt anses utövas av de som utsätts för det, allt från palestinierna till ungdomar som protesterar mot polisens rasism. Att avkrävas avstånd är i grunden att avkrävas resignation och frånvaro av solidaritet. Det är att avkrävas lojalitet och följsamhet med våldet som människor dagligen utstår, det är att avkrävas osynliggörandet av det våld som upprätthåller dagens världsordning. Det är att avkrävas en distanstagande ifrån våra egna historier, liv och framtider. Därför svarar vi inte på frågan om avstånd, utan här ställer vi andra frågor.
I en tid av folkmord och invasioner, och i en värld grundad på våld, vad annat kan vi skriva om, vad annat kan vi tänka på, om inte våld? Paradoxalt nog, är det så att samtidigt som våldet omger och strukturerar vår värld omges själva temat våld av en särskild tystnad som ofta ger sken av att det finns en konsensus kring frågan. Våldet som strukturerar världen, förutbestämmer de fördömdas liv och skördar kroppar på tusen olika sätt, benämns allt oftare av makten med ett språk som innebär att de är de som utsätts för alla dessa olika former av våld är de som är de våldsamma, de som hotar ordningen. När ordet våld ändå uttalas som “en kritik” sker det oftast genom resonemang som rimmar väl med det liberala, moderna/koloniala tänkandet och dess döda språk. Ett språk och ett tänkande som kan upprätta subtila distinktioner mellan bullshit och bullshit, men inte mellan ”våld” och ”våld.” Ett språk och ett tänkande som vill förinta själen, förvrida verkligheten, förvandla den fördömda kroppen till ett abjekt monster, skända de dödas gravar och oupphörligen uttala motståndets dödsdom.
Det här nummet om våld är en fortsättning på MANAs senaste nummer som handlade om Palestina. Det är ett försök att tänka vidare om våld och motstånd, i Palestina och i vår samtid. Numret syftar till att beskriva, tolka, (om)definiera, (om)benämna och kontextualisera det som antingen ryms inom eller undflyr begreppet våld.
Men vad är våld? Kan begreppet samtidigt beteckna både en händelse och en struktur? Kan det som etablerar, reglerar och upprätthåller Israel som ett bosättarkolonialt projekt ha samma namn som det motstånd som strävar efter att krossa dessa koloniala strukturer? Hur kan vi förstå de grundstenar som bär upp det sionistiska projektet och den palestinska kampen innan och efter 7 oktober? Kan vi tala om det våld som avhumaniserar, utan att själva avhumanisera dem som utsatts för detta våld, utan att än en gång beröva de döda, sårade och skadade det som återstår av deras värdighet? Hur kan vi – trots våldet – vara till för varandra? Vad är affektens roll i kampen? Kan vi grunda vår ilska i kärlek? Vad är relationen mellan medvetande om våld och agerande? Varför känner vi oss, trots omedelbar tillgång till fakta, nyheter och katastrofbilder, förlamade, halvt vakna, halvt sövda? Finns det en kvalitativ skillnad mellan det våld som utövas av statens polis och det våld som är inskrivet i dess lagar och policy? Är det våld som lämnar dig åt döden vid Europas stränder detsamma som det som låser in dig på en psykiatrisk institution? Kan vi tala om våld riktat mot kultur, språk och historia – och kan kultur och språk i sig utöva våld mot kroppar av kött och blod? Detta nummer försöker lyssna på andra krav och rop, de ropar genom historien, de ropar nu, de ropar mot en annan framtid, där våldet inte utgör grunden för existensen. Vi behöver låta oss interpelleras av dessa röster, svara på deras rop, och ta ansvar gentemot vår samtid.
I tider av katastrof – när människor och livsuppehållande infrastruktur förintas – drar sig språket också undan. I en intervju berättar den palestinska författaren Adania Shibli att hon efter den 7 oktober inte längre ville tala. ”Sometimes,” säger hon, ”just as we wait for a beloved’s arrival, I wait for language to come, and I accept this waiting.” Medan vi väntar på ett språk som kan säga något meningsfullt om vår samtid, vänder vi oss till våra antikoloniala förfäder – till röster som Frantz Fanons. Vi lyssnar till våra äldre: Nadera Shalhoub-Kevorkian, Ibrahim Nasrallah – de som trots allt fortsätter att tala. Utöver dessa översättningar lyssnar vi också till nya texter av våra samtida kamrater – till deras skarpa, omtänksamma analyser och deras lyhördhet inför samtiden: Fayyad Assali, Niko Erfani, Victor Pressfeldt, Saleh Abdelaziz, Miriam Negash, Steven Cuzner och Lina Mohageb. Men innerst inne vet vi att det är motståndet som kommer att återge språket till de språklösa, och världen till de världslösa. Men det här numret hoppas också att vara mer än ett väntrum. Det vill skapa ett rum där vi talar med varandra om våra kamper, i stället för att tala till dem som aktivt eller passivt dödar de fördömda, på tusen olika sätt.