Jag anser att doktor N’Krumahs föredrag med finkänslighet och djup kännedom berörde alla de svårigheter som Afrika idag står inför.
Jag skulle idag vilja dela med mig av några reflektioner rörande vissa passager. De frågor jag idag broderligt önskar diskutera med er är våldets och rasismens problem för de afrikanska staterna.
Som ni förstår är min avsikt idag inte att framföra en kritik av det koloniala systemet. Jag har inte för avsikt – jag som är en koloniserad, som talar till andra koloniserade – att bevisa att kolonialstaten är en onormal, omänsklig och fördärvlig stat. Det vore groteskt av mig att vilja övertyga er om det koloniala förtryckets oacceptabla karaktär. Likväl skulle jag vilja rikta mina tankar mot det koloniala förtryckets inneboende våld.
En regim grundad på våld
Den koloniala regimen är en regim som inrättats med våld. Den koloniala regimen har alltid etablerats genom materiell styrka. Det är emot folkens vilja att andra grupper med en mer utvecklad förstörelseteknik eller med numerärt överläge har kunnat tvinga sig på andra.
Jag hävdar att ett system som bygger på våld logiskt sett inte kan vara annat än troget sig själv och att dess varaktighet i tiden kräver en fortsatt våldsutövning.
Men våldet som det här är frågan om är inget abstrakt våld, det är inte bara ett våld som är uttänkt, utan också ett våld som kolonisatören rutinmässigt utövar mot den koloniserade: apartheid i Sydafrika, tvångsarbete i Angola, rasism i Algeriet. Förakt, hatpolitik, så ser våldets mycket konkreta och mycket smärtsamma yttringar ut.
Men kolonialismen nöjer sig inte med ett våld i nuet. Det koloniserade folket beskrivs ideologiskt som ett folk med en avstannad utveckling, otillgängligt för förnuft, oförmöget att hantera sina egna angelägenheter, i konstant behov av styrning. De koloniserade folkens historia förvrängs till ett betydelselöst virrvarr, vilket leder till uppfattningen att deras mänsklighet börjar med de modiga kolonisatörernas ankomst.
Våld i det dagliga bemötandet, våld mot det förflutna som töms på all substans, våld mot framtiden, för den koloniala regimen utger sig för att vara för evigt. Man förstår med andra ord att det koloniserade folket, fångat i nätet av ett tredimensionellt våld, punkten där ett mångfaldigt, skiftande, upprepat, ansamlat våld går ihop, ganska snabbt kommer fram till att logiskt ställa sig frågan om den koloniala regimens slut vad det än kostar.
Den koloniala regimens våld upplevs inte bara psykiskt utan också genom musklerna och blodet. Detta våld som vill vara våldsamt, som blir mer och mer gränslöst, föder ofrånkomligen ett inre våld i det koloniserade folket och en legitim vrede uppstår som försöker komma till uttryck.
Det mänskliga medvetandet som betraktar historiens gång och försöker uppehålla sig på det allmängiltigas mark bekämpar i första hand våld med förnuft och med sanningens språk. Därför har det politiska parti som tar det koloniserade folkets öde i sina händer rollen att hämma detta våld och att kanalisera det till en fredlig plattform och en konstruktiv terräng. Men det händer, olyckligt nog – och det kan inte finnas någon som inte beklagar sig över denna historiska nödvändighet – det händer, säger jag, att på vissa håll där människor förslavats blir den koloniserades våld helt enkelt ett uttryck för hans rent djuriska existens. Jag säger djurisk och jag menar det i biologisk bemärkelse för sådana reaktioner är i slutändan inget annat än försvarsmekanismer som motsvarar en helt och hållet grundläggande självbevarelsedrift.
Och den algeriska revolutionens förtjänst består just i att den har kulminerat så storartat och förvandlat självbevarelsedriften till värde och sanning. För det algeriska folket var en heroisk kamp den enda lösningen. Där behövde man på en djup nivå utkristallisera sitt nationella medvetande och fördjupa sin identitet som ett afrikanskt folk.
Och ingen kan förneka att det blod som utgjutits i Algeriet inte kommer att vara till gagn för den stora afrikanska nationen.
I vissa kolonier står den koloniserades våld för den förföljda människans sista utväg att försvara sitt liv. Det finns kolonier som kämpar för frihet, för självständighet, för rätten till lycka. År 1954 tog det algeriska folket till vapen eftersom det koloniala fängelset blivit så till den grad förtryckande att det inte längre gick att uthärda: jakten på algerier låg helt i öppen dager på gator och torg och det var inte längre frågan om att ge en mening åt sitt liv utan endast åt sin död.
Rasismen i Algeriet och i de brittiska kolonierna
Den miljon européer som befinner sig i Algeriet innebär flera specifika problem. Kolonisatörerna i Algeriet är rädda för den algeriska nationen. Fysisk rädsla, moralisk rädsla. Och denna dubbla rädsla översätts till aggressivitet och en stark tendens till mord. Det som ligger till grund för denna disposition är: 1) ett mycket kraftigt skuldkomplex. De säger: “Om algerierna en dag skulle styra över Algeriet kommer de säkert att göra samma sak som vi kolonisatörer gjort och bestraffa oss för våra brott.” 2) Det finns också en viss manikeisk syn på mänskligheten som alltid skulle dela upp den i förtryckare och förtryckta.
Vi afrikaner är inte rasister och den kloke doktor N’Krumah har rätt när han säger: “Idén om Afrika åt afrikanerna betyder inte att de andra raserna är uteslutna. Det betyder bara att afrikanerna som utgör den givna majoriteten i Afrika bör styra över sig själva i sina egna länder. Vi kämpar för mänsklighetens framtid och det är en kamp av allra största vikt.”
Kolonisatören i Algeriet säger att Algeriet tillhör honom. Vi algerier säger: “Det stämmer, Algeriet tillhör oss alla, låt oss bygga det på demokratiska grunder och tillsammans skapa ett Algeriet som motsvarar vår ambition och vår kärlek.”
Kolonisatörerna svarar då att de inte vill se ett förändrat Algeriet. Att vad de vill ha är ett Algeriet som i oändlighet förlänger det nuvarande tillståndet. I själva verket lever inte den franska kolonisatören i Algeriet, han härskar, och varje försök att förändra det koloniala tillståndet väcker hos kolonisatören starka mordiska reaktioner.
För fjorton dagar sedan uttryckte våra sydafrikanska bröder sin fientlighet mot lagarna som den rasistiska unionens regering utfärdat. 200 döda har räknats. Vi sörjer våra sydafrikanska bröder, vi fördömer den sydafrikanska regeringen och vi hävdar att ett internationellt moraliskt tryck är av största betydelse i kampen för den afrikanska friheten.
Massakrerna
Men den åttonde maj 1945, för snart femton år sedan, gick folket i de algeriska storstäderna ut på gatorna med krav om att vissa politiska fångar skulle friges och att mänskliga rättigheter skulle införas på det nationella territoriet. När dagen var över begravdes 45 000 algerier.¹ Dessa siffror som upprör i princip vem som helst är de officiella siffrorna från den franska republiken. Fram till denna dag har ingen fransman hållits ansvarig för en enda av de 45 000 döda.
Det vi hävdar är att vi måste sluta leden för att strida. Vår talan måste vara stark inte bara vad gäller tonen utan också genom konkreta åtgärder som kan användas mot den ena eller den andra kolonialstaten.
Afrikanska kamrater, låt aldrig den dag komma då man återigen på tjugofyra timmar får se 45 000 afrikanska medborgare förintas av det koloniala barbariet!
Vi behöver sannerligen få de vita kolonisatörerna och nationerna som stödjer dem att tveka.
I Angola, där 200 000 portugiser härskar med terror. I Rhodesia, där rasismens monstruösa ansikte visar upp ett våld utan dess like. I Kenya, där vår modiga broder Jomo Kenyatta ruttnar i fängelset och där kolonisatörerna inte drar sig för att kämpa ett sista och segrande slag.
Kolonisatören, som man finner honom i Algeriet, i Angola, i Kenya, i Rhodesia, i Sydafrikanska unionen, är envist fientlig mot varje angrepp på hans överhöghet.
Vi säger inte till kolonisatören: “Du är en främling, stick.” Vi säger inte: “Vi ska ta makten över landet och få dig att betala för dina och dina förfäders brott.” Vi säger inte att det förflutna hatet mot den svarte ska bytas ut mot det samtida och framtida hatet mot den vite. Vi säger till honom: “Vi är algerier, vi bannlyser all rasism och allt förtryck från vår mark, låt oss arbeta för människan, för människans blomstring och för att berika mänskligheten.”
Med stöd från den franska regeringen svarar kolonisatören: “Algeriet är franskt.” I Angola: “Angola är portugisiskt.” I Sydafrikanska unionen: “den Sydafrikanska unionen är en vit stat.” På den algeriska premiärministern Ferhat Abbas deklaration, där han högtidligt vände sig till de algeriska européerna i egenskap av algeriska medborgare – en deklaration vars storsinthet och rörande ord drabbade även de mest pro-franska västerländska länderna – svarade general de Gaulle under påtryckningar av kolonisatörerna och armén att varje idé om en algerisk nation måste förstöras. Hellre än att erkänna den algeriska nationens självständighet har den franska regeringen föredragit att byta regering sex gånger och konstitution en gång. Och den femte republiken som general de Gaulle har instiftat upplever svårare och svårare utmaningar på grund av det fortsatta kriget i Algeriet, trots atombomberna som sprängts i den algeriska saharaöknen.
I våra militära gerillasjukhus blir skadade algerier som tillfångatas av fransmännen ofta fegt och barbariskt dödade i sina sängar. Vi behandlar torterade algerier. Vi vårdar algeriska kvinnor som blivit galna efter våldtäkter och tortyr. Och vi begraver dussintals algerier som har skjutits bakifrån. Och det modiga jugoslaviska folket tar i ökande takt emot algerier som amputerats, lemlästats, förblindats. Och jag säger er att om vreden inte drabbar den som tar del av sådana berättelser så är det för att den saknar något grundläggande.
Det bör för övrigt understrykas att det i första hand är denna vrede, denna väldiga avsmak för de franska grymheterna, som fört merparten av de algeriska européer som idag är medlemmar i FLN² till våra led. Ibland är de polisernas egna barn, som nätterna i ända plågats av skriken från tortyroffren. Och ni förstår nu varför också kristna och präster kämpar med FLN. Varför det idag finns europeiska algerier, ättlingar till kolonisatörer, som faller för de franska kulorna sida vid sida med den tappra armén för nationell algerisk frigörelse.
Den enda lösningen
Nej, det algeriska folkets våld är varken ett hat mot freden eller ett avfärdande av mänskliga relationer. Inte heller är det en övertygelse om att endast kriget kan sätta stopp för den koloniala regimen i Algeriet.
Det algeriska folket valde den enda lösningen som fanns kvar och detta val står vi fast vid.
General de Gaulle säger: “Det algeriska folket måste krossas.” Vi svarar: “Låt oss förhandla, låt oss hitta en lösning som passar den samtida historien. Men du ska veta att om du vill krossa det algeriska folket behöver du acceptera att se dina arméer krossas mot de tappra algeriska soldaternas skyddsvallar.”
Så många afrikaner har dött för att skydda de europeiska staternas suveränitet att det idag är värt priset för afrikaner att acceptera att dö för Afrikas frihet. Med den algeriska flaggan som svajar över Accra bevisar min närvaro här i Ghana idag, som officiell representant för GPRA³, att regeringen och folket i Ghana stödjer det algeriska folket, villkorslöst hoppas på deras seger, samt broderligt och helhjärtat tror på den algeriska arméns modiga soldater.
Min närvaro här vittnar om att Algeriet är ibland er, att ni gör dess plågor och förhoppningar till era och att ett stort steg i en precis riktning är taget på vägen mot enhet och afrikansk storhet.
1. Massakrerna ägde huvudsakligen rum i områdena kring Sétif och Guelma. [Ö.a.]
2. Front de Libération Nationale, den algeriska motståndsrörelsen. [Ö.a.]
3. Gouvernement provisoire de la République Algérienne, Den algeriska republikens provisoriska regering, inrättades 1958 av den algeriska motståndsrörelsen FLN. [Ö.a.]
Kontext: Fanon i Ghana 1960
Inte ens hundra år lyckades européerna upprätthålla sina terrorstater i Afrika. Den moderna kolonialismen som tog fart i slutet av 1800-talet mötte starkt motstånd redan från början, men det var först efter andra världskriget som detta motstånd blev organiserat i stor skala. De koloniserade folken slöt sig då samman på nationell nivå och krävde att raslagar skulle avskaffas och att afrikaner och europeiska bosättare skulle ges lika möjligheter till arbete och utbildning. Kraven på jämlikhet ledde till att förtrycket hårdnade. Med tiden – i synnherhet efter slaget vid Điện Biên Phủ i Vietnam då fransmännen år 1954 förlorade sitt grepp om Sydostasien – drog afrikanerna slutsatsen att den koloniala ordningen inte kunde reformeras inifrån utan måste avskaffas helt och hållet för att ett samhälle präglat av rättvisa skulle kunna etableras. På flera platser tog man till vapen för att befria sig och en våg av antikoloniala självständighetskrig svepte över Afrika. Det är i detta sammanhang som Frantz Fanon år 1960 framträder i det nyligen avkoloniserade Ghana och håller ett tal om våld. I Algeriet där Fanon själv var verksam var frihetskriget redan inne på sitt sjätte år och talet kom i första hand att kretsa kring frågan om väpnat motstånd. Titeln till föredraget, “Varför vi använder våld”, var inte okrontroversiellt. Konferensen där Fanon talade var ägnat åt Positive Action, en antikolonial kampanj och metod grundad på ickevåld (med inspiration från medborgarrättsrörelsen i USA), som initierats av panafrikanisten, filosofen och politikern Kwame Nkrumah, det fria Ghanas första president. Fanon ser förvisso upp till Nkrumah och hyllar hans tänkande, vilket framgår av de inledande orden i föredraget. Samtidigt väljer Fanon att avvika från idén om ickevåld och föreslår istället en annan väg. Det som är viktigt att förstå här är att Fanon varken förespråkar eller fördömer våld på något kategoriskt plan. Fanon är inte en filosof som uttalar sig om allmäna principer. Han är en tänkare som resonerar kring en specifik situation, den koloniala situationen. Algeriernas krav på rätten till självbestämmande bemöttes av kolonisatörerna med att människor fängslades och dödades, förföljdes, våldtogs och torterades. Deras röst kunde inte göra sig hörd som något annat än ett störande oljud. Till slut blev situationen så outhärdlig att det enda som fanns kvar att göra var att försöka fördriva ockupationsmakten med fysisk styrka. Fanon beklagar sig över att detta var det enda kvarvarande alternativet inför en angripare som vägrade att delta i förhandlingens och förnuftets språk, men ger samtidigt sitt fulla stöd till dem som valt (eller av situationen tvingats) att ta till våld för sin överlevnads skull. Ödesfrågan för Fanon blir hur detta våldsamma motstånd efterhand ska kunna omvandlas till värde och sanning för att lägga grunden till ett nytt, avkoloniserat samhälle. Med den frågan visar sig talet i Ghana föregripa de analyser av våldets dynamik som Fanon ett år senare skulle fördjupa och ge röst åt i sitt kanske mest kända verk, Jordens fördömda.
Arild Säll är skribent med bakgrund i idéhistoria och filosofistudier