Tar ni avstånd från våld? Frågan har ställts så många gångar efter 7 oktober 2023 att man kan förvånas över att den fortfarande kan ställas. I detta nummer av MANA som görs tillsammans med Kollektivet Jordens Fördömda tänker vi inte svara på frågan. Allt för mycket är fel med den. Det mest uppenbara är att de som ställer den är de som utövar våldet, de som möjliggör det och de som legitimerar och normaliserar det. Vilka är de att fråga oss om vi tar avstånd ifrån våld? Men frågan i sig är också felriktad eftersom den utgår från att våld är något avgränsat i tid och rum, och något som ständigt anses utövas av de som utsätts för det, allt från palestinierna till ungdomar som protesterar mot polisens rasism. Att avkrävas avstånd är i grunden att avkrävas resignation och frånvaro av solidaritet. Det är att avkrävas lojalitet och följsamhet med våldet som människor dagligen utstår, det är att avkrävas osynliggörandet av det våld som upprätthåller dagens världsordning. Det är att avkrävas en distanstagande ifrån våra egna historier, liv och framtider. Därför svarar vi inte på frågan om avstånd, utan här ställer vi andra frågor.

I en tid av folkmord och invasioner, och i en värld grundad på våld, vad annat kan vi skriva om, vad annat kan vi tänka på, om inte våld? Paradoxalt nog, är det så att samtidigt som våldet omger och strukturerar vår värld omges själva temat våld av en särskild tystnad som ofta ger sken av att det finns en konsensus kring frågan. Våldet som strukturerar världen, förutbestämmer de fördömdas liv och skördar kroppar på tusen olika sätt, benämns allt oftare av makten med ett språk som innebär att de är de som utsätts för alla dessa olika former av våld är de som är de våldsamma, de som hotar ordningen. När ordet våld ändå uttalas som “en kritik” sker det oftast genom  resonemang som rimmar väl med det liberala, moderna/koloniala tänkandet och dess döda språk.  ­Ett språk och ett tänkande som kan upprätta subtila distinktioner mellan bullshit och bullshit, men inte mellan ”våld” och ”våld.” Ett språk och ett tänkande som vill förinta själen, förvrida verkligheten, förvandla den fördömda kroppen till ett abjekt monster, skända de dödas gravar och oupphörligen uttala motståndets dödsdom. 

Det här nummet om våld är en fortsättning på MANAs senaste nummer som handlade om Palestina. Det är ett försök att tänka vidare om våld och motstånd, i Palestina och i vår samtid. Numret syftar till att beskriva, tolka, (om)definiera, (om)benämna och kontextualisera det som antingen ryms inom eller undflyr begreppet våld. 

Men vad är våld? Kan begreppet samtidigt beteckna både en händelse och en struktur? Kan det som etablerar, reglerar och upprätthåller Israel som ett bosättarkolonialt projekt ha samma namn som det motstånd som strävar efter att krossa dessa koloniala strukturer? Hur kan vi förstå de grundstenar som bär upp det sionistiska projektet och den palestinska kampen innan och efter 7 oktober? Kan vi tala om det våld som avhumaniserar, utan att själva avhumanisera dem som utsatts för detta våld, utan att än en gång beröva de döda, sårade och skadade det som återstår av deras värdighet? Hur kan vi – trots våldet – vara till för varandra? Vad är affektens roll i kampen? Kan vi grunda vår ilska i kärlek? Vad är relationen mellan medvetande om våld och agerande? Varför känner vi oss, trots omedelbar tillgång till fakta, nyheter och katastrofbilder, förlamade, halvt vakna, halvt sövda? Finns det en kvalitativ skillnad mellan det våld som utövas av statens polis och det våld som är inskrivet i dess lagar och policy? Är det våld som lämnar dig åt döden vid Europas stränder detsamma som det som låser in dig på en psykiatrisk institution? Kan vi tala om våld riktat mot kultur, språk och historia – och kan kultur och språk i sig utöva våld mot kroppar av kött och blod? Detta nummer försöker lyssna på andra krav och rop, de ropar genom historien, de ropar nu, de ropar mot en annan framtid, där våldet inte utgör grunden för existensen. Vi behöver låta oss interpelleras av dessa röster, svara på deras rop, och ta ansvar gentemot vår samtid.

I tider av katastrof – när människor och livsuppehållande infrastruktur förintas – drar sig språket också undan. I en intervju berättar den palestinska författaren Adania Shibli att hon efter den 7 oktober inte längre ville tala. ”Sometimes,” säger hon, ”just as we wait for a beloved’s arrival, I wait for language to come, and I accept this waiting.” Medan vi väntar på ett språk som kan säga något meningsfullt om vår samtid, vänder vi oss till våra antikoloniala förfäder – till röster som Frantz Fanons. Vi lyssnar till våra äldre: Nadera Shalhoub-Kevorkian, Ibrahim Nasrallah – de som trots allt fortsätter att tala. Utöver dessa översättningar lyssnar vi också till nya texter av våra samtida kamrater – till deras skarpa, omtänksamma analyser och deras lyhördhet inför samtiden: Fayyad Assali, Niko Erfani, Victor Pressfeldt, Saleh Abdelaziz, Miriam Negash, Steven Cuzner och Lina Mohageb. Men innerst inne vet vi att det är motståndet som kommer att återge språket till de språklösa, och världen till de världslösa. Men det här numret hoppas också att vara mer än ett väntrum. Det vill skapa ett rum där vi talar med varandra om våra kamper, i stället för att tala till dem som aktivt eller passivt dödar de fördömda, på tusen olika sätt.

”Genocide is never self-defense,” stod det på en banderoll i vårt student-encampment. Banderollen, placerad precis bakom mitt tält, var ofta det sista jag såg innan jag kröp in för att lägga mig om kvällarna. Under dagarna fångade den de förbipasserandes blickar med sina stora svarta och röda bokstäver. Lägret var omgivet av banderoller, bilder och skyltar med kraftfulla politiska budskap. Men just den här har stannat kvar, skavandes, hos mig. På ett sätt är det en intuitiv och självklar formulering. Men vad säger den egentligen om hur vi förstår sionism som ett bosättarkolonialt projekt i Palestina?

Ett sätt att börja försöka sätta ord på bosättarkolonialism kan vara att beskriva den dominerande förståelsen av våld. Inom den liberala tolkningsramen förläggs våldet till en individ, aktör eller stat som orsakar omedelbar skada på en kropp eller egendom. Nu slår jag dig: våld. Nu sitter polisen på din nacke: våld. Nu bombar vi dem: våld. Denna förståelse förutsätter en handling som är avgränsad i tid och rum. Förövaren är identifierbar, likaså offret. Det som gör att handlingen kan förstås som våldsam är att den betraktas som ett avbrott i ett annars icke-våldsamt status quo. Här förstås våld som en händelse med en tydlig början och ett tydligt slut men aldrig som en varaktig strukturell realitet. För att problematisera och nyansera denna begränsade förståelse utgår denna text från en distinktion som Fred Moten och Stefano Harney upprättar mellan våld och brutalitet.1 

Kritik mot den sionistiska bosättarkoloniala staten formuleras ofta i termer av överträdelse: problemet tycks vara att den sionistiska entiteten bryter mot “internationell rätt”, reagerar “oproportionerligt” eller använder “övervåld.” Banderollen, liksom andra skyltar på demonstrationer med formuleringar som “att döda barn är inte självförsvar”, reproducerar – oavsett intentioner – en viss förståelse av våld. Budskapet tycks förutsätta att en bosättarkolonial stat har rätt till självförsvar, men att den rätten har överskridits och blivit folkmord. Men som Nada Elia påminner oss: “Was there ever one brief moment, from its inception to the present day, when Zionism was not violent?”2 Sionismen är ett bosättarkolonialt projekt som inte kan existera utan att producera det som Samera Esmeir benämner som förstörbara liv.3 Liv som måste raderas, utplånas, för att sionismen ska kunna förverkliga sig själv, och därefter ”försvara” sitt bosättarkoloniala “själv.” Med andra ord, det sionistiska, koloniala självet existerar endast genom förstörelsen av palestinska liv. Därför är separationen mellan Israels brutalitet och dess existens falsk: Israels blotta vara är en Nakba; en pågående katastrof. 

Begreppet brutalitet syftar till att erbjuda ett alternativt ramverk. Ordet brutal associeras vanligen med spektakulära övergrepp som beskrivs som groteska, bestialiska, grymma, omänskliga och irrationella. Även om dessa ord beskriver aspekter av bosättarkolonialism, är det inte dessa associationer som är i fokus här, eftersom de implicerar ett synsätt på våld som en isolerad, avgränsad händelse. I ordets latinska ursprung, där brutus också betyder tung, öppnas en annan förståelse. Brutalitet kan då ses som något mer än en enstaka, groteska händelser: en tyngdpunkt, ett gravitationscentrum som bär upp och håller samman en viss ordning. Det spektakulära uttömmer inte brutaliteten, utan bärs upp och möjliggörs snarare av den. Den egentliga brutaliteten är en pågående, formande och förgörande tyngd som gör världen tillgänglig för vissa, samtidigt som den utplånar andra eller förvisar dem till tillstånd där de är halvt döda, halvt levande.

Brutalitet är både destruktiv och produktiv. Den förgör och bryter ned, men den skapar också, formar och organiserar. Brutalitetens destruktivitet och produktivitet är ömsesidigt beroende av varandra. För att skapa måste den förstöra, och genom att förstöra skapar den. Dess världsformande tyngd tar sig uttryck i det som Moten och Harney benämner individuation – en process som inte enbart innebär formandet av det moderna, vita, liberala subjektet, den egendoms- och rättsbärande individen, utan också inbegriper upprättandet av gränser, nationalstater, raser, varor, raser som är varor, raser som äger varorna. Det är ett reaktionärt försök att reglera det oberäkneliga sociala livet, med dess otaliga, upproriska samlingar, djupa relationer till jorden och levande varelser. Individuation är, som de uttrycker det, “the brutal reduction of something to the one.” Det är genom brutala processer– som kräver förstörelse av palestinskt liv, land och socialitet – som det sionistiska självet möjliggörs och försvaras.

Likt den koloniala regimen som, med Frantz Fanons ord, är “en regim grundad i våld,”4 vilar också den moderna nationalstaten på det Walter Benjamin benämner som “statsgrundande våld.”5 Ett sådant ”våld” är inte en övergående eller isolerad händelse utan fungerar som ett gravitationscentrum för en ny ordning. Benjamin skiljer mellan det “statgrundande våldet,” som sätter en ordning snarare än underkastar sig den, och det han kallar “rättsbevarande våld”, som verkar för att upprätthålla en redan existerande struktur, som det själv är beroende av. Brutalitet är både grundande och bevarande– det är den tyngd som grundar, omvandlar och vidmakthåller. Den formar den moderna nationalstaten och tar där formen av en rasmässig rättslig, social och politisk äganderegim. Genom brutalitet omvandlas en plats som var ett öppet geografiskt rum, sammanvävt med kollektivt minne och levda erfarenheter, till ett territorium: ett område med definierade gränser, kontrollerat av en suverän nationalstat. Människor som en gång levde på platsen omformas till ett enhetligt folk, särskilt från dem som befinner sig bortom territoriets gränser. Nationen ska nu styras och regleras, enligt en rasmässig kapitalistisk logik där ägande, individualism, arbete och statlig suveränitet utgör tyngden. Det grundande våldet blir grundläggande. Brutaliteten blir till ett osynligt ramverk genom vilket nationen andas.

Men grundandet av en bosättarkolonial stat följer en annan logik. Här handlar det inte om att reglera eller omforma de människor som lever på platsen utan om att göra sig av med dem och ersätta dem med ett nytt folk. Med andra ord: den bosättarkoloniala staten strävar inte efter att omvandla den koloniserade människan till en egendoms- och rättsbärande individ – någon som tror sig äga sig själv, sin kropp, sitt land, eller som kan sälja sitt arbete – utan efter att reducera henne till något överflödigt, ett liv utan värde, möjligt att förstöra och radera ut.  Det bosättarkoloniala projektet kräver inte främst den inföddas underkastelse eller exploatering, utan hennes försvinnande. Platsen, bärande på minne, historia och liv, måste tömmas för att omvandlas till ett territorium under suverän kolonial statlig kontroll. “Israel and Zionism are obliteration; if we give them the right to exist, we are giving the right to exist to obliteration,” som Esmeir uttrycker det.6 Utraderandet av palestinsk närvaro, etnisk rensning och folkmord är därför inte olyckliga avvikelser från sionismens väg – det utgör dess rytm, puls, tyngdpunkt. 

Brutaliteten är rytmisk, snarare än ett isolerat hatfullt vrål. Ibland intensifieras den, ibland avtar den, men den är alltid närvarande som ett pulserande taktslag. Den koloniala brutaliteten kan inte upprätthålla samma destruktiva tempo utan att hota sin egen funktion, menar Esmeir. Om den brutala maskinen arbetar för snabbt och intensivt riskerar den att kollapsa under sin egen tyngd. Därför måste den justera sina takter och variera sina notvärden. De grundläggande brutala taktslagen måste kompletteras med andra, skenbart harmoniska: diplomati, förhandlingar, fredssamtal. Reform är brutalitetens mest lockande tonhöjd. Rättigheter kan tilldelas här och där – inte för att värna om de koloniserades liv, utan för att bevara den koloniala ordningen. Även när bomberna inte faller, och kroppen tillåts andas för en stund, fortsätter bosättarkolonialismen och den rasial kapitalistiska logiken att verka genom det Walid Daqqa kallar omstöpning av medvetandet: en långsam process som syftar till att forma nya subjekt genom att förgöra den palestinska anden – själen, rūh.7 Det är en nedbrytning genom hundratals små, vardagliga, enstaka åtgärder, som tillsammans syftar till att forma koloniala subjekt som internaliserar och accepterar kolonial dominans, som överger motståndet och gradvis förlorar förmågan att lyssna till sina egna hjärtslag.

Att existera mitt i brutaliteten och att insistera på kollektivitet är ett sabotage mot en ordning som kräver de fördömdas försvinnande eller, i bästa fall, deras fragmentering och totala vanmakt. Enligt Moten och Harney är våld det vi gör tillsammans för att bryta oss loss ur brutalitetens grepp. Violence is what messes brutality up – stör dess rytmer och destabiliserar individuationens former. Ordet violence kommer ur det latinska violentia, från vis – kraft, makt, häftighet. Det är ett ord som bär på idén om att tränga igenom, att bryta in, att överskrida en gräns. Det engelska ordet mess erbjuder ytterligare ett sätt att tänka på motstånd mitt i brutaliteten. Mess betyder att göra något oordnat, att smutsa ner, att störa det prydliga. Men också: fest, gemenskap, att äta tillsammans. Dess rötter är släkt med mass: en rik och komplex modalitet av att samlas. I samma anda menar Abdaljawad Omar att den antikoloniala kampens kärna är att plocka isär kolonialismens form – att deformera, avstrukturera, riva upp det som brutaliteten har byggt och envist försöker upprätthålla.8 Det handlar om att slå mot tyngdpunkterna och att rubba kolonialismens gravitationscentrum. Det är inte märkligt att det palestinska motståndet har kallat den stora Oktoberoperationen för tufan al-Aqsa. Ordet tufan kan översättas som ”flod.” Dess trilitterära rot (ط-و-ف, t-w-f) bär betydelsen av rörelse, överskridande och ett tillstånd där etablerade ordningar kollapsar. Att motstå brutalitet är att överflöda gränser och ordningar. Men i Fanons anda påminner Omar också om att avkolonisering inte enbart kan vara en nedmonterande process – den måste också öppna sprickor för en värld bortom den värld som brutaliteten har byggt.

När de fördömda rör sig och kämpar mot kolonialmakten krävs det – ironiskt nog – att de gör det etiskt. Plötsligt betraktas de förstörbara liven som fullvärdiga rättsbärande individer. En omedelbar reaktion blir ofta att rättfärdiga motståndet genom att åberopa folkrätten. Men hur ska man kunna legitimera tufan, intifada, mess och mass, genom den ordning som är byggd på att krossa dem? I en rutten värld där de fördömda redan är brottslingar – oavsett om de bryter mot lagen eller inte – är de inte skyldiga detta system några förklaringar. Om de någonsin måste förklara sig, så är det bara inför varandra. Så länge brutaliteten utgör världens tyngdpunkt, kommer varje försök att moralisera eller legitimera våldet att sugas tillbaka in i dess rättsliga logik. Det antikoloniala, revolutionära våldet kan varken rättfärdigas eller orättfärdigas. Det hämtar sin kraft från platser som är otänkbara och otillgängliga för brutaliteten. 

Mitt i brutaliteten, där döden var tänkt att slå rot, existerar de koloniserade och insisterar på liv. Mitt i brutaliteten lyssnar de till jordens pulserande hjärtslag, till de fördömdas viskningar, till de döda som sjunger om en annan värld. Mitt i all denna brutalitet håller de fast vid de upproriska samlingarna – och den oberäkneliga socialiteten håller fast vid dem. Det antibrutala våldet är att existera och insistera på de olika modaliteter av mess och mass: med vapen, med pinnar, med bröd. Oberäkneligt, upproriskt, festligt, våldsamt.

1. Denna distinktion genomsyrar Motens och Harneys arbete och får sin mest explicita teoretisering i föreläsningen “On Violence.” Youtube, laddat upp av Akademie der Künste der Welt, 2022. https://www.youtube.com/watch?v=eR3YjbB5sic&t=1815s 

2. Nada Elia, Greater than the Sum of Our Parts: Feminism, Inter/Nationalism, and Palestine. Pluto Press, 2023.

3. Samera Esmeir, “The End of Colonial Government,” i From the River to the Sea: Essays for a Free Palestine, Verso, 2023.

4. Frantz Fanon, “Varför vi använder våld,” i översättning av Arild Säll, MANA 2025.

5. Walter Benjamin, “Critique of Violence,” i Selected Writings, Harvard University Press, 1996.

6. Samera Esmeir & Fred Moten, “The Anti-Zionist Idea: History, Theory, & Politics.” Youtube, laddat upp av Palestine Studies – University of Toronto, 2024.  https://www.youtube.com/watch?v=vk7qsb9FTvE&t=2869s 

7. Walid Daqqa, Sahr al-Wa’i: Aw fi I’adat Ta’reef al-Ta’zeeb, [Omstöpning av medvetandet: eller om att omdefinera tortyr]. Arab Scientific Publishers, 2010. Boken översätts just nu till svenska av Maya Abdullah och mig. 

8. Abdaljawad Omar, “Bleeding Forms: Beyond the Intifada.” Critical Times 7, no. 2. 2024.

---

Saleh Abdelaziz, medlem i Kollektivet Jordens Fördömda

 

They smell your mouth

lest you’ve told someone ‘I love you’

they smell your heart.

These are strange times, my dear.

Jag tänker på dessa rader av den iranske poeten Ahmad Shamloo ofta nuförtiden, i vad som känns som de mörkaste av tider. En tid då vi, mer än någonsin, förväntas ställa oss i ledet och följa reglerna eller bli utmålade som hot mot samhällets fortsatta existens. Det är en form av våld som utövas mot oss – vi som kallas för så många olika saker, men som aldrig fått vara ett kärt barn för samhället. Mer än det tänker jag på det våld som Västvärlden utsätter oss för dagligen. Det våld som, oavsett om det är fysiskt, psykiskt, strukturellt, politiskt, symboliskt eller någon annan form av våld, sällan ses för vad det är och alltid har varit: Våld. 

Det är våld att utsättas för rasism, det är våld att marginaliseras och försättas i utanförskap, det är våld att bli nekad bistånd från socialtjänsten när man som mest behöver det, det är våld att bomba och invadera städer och länder för olja, makt och pengar, det är våld att göra människor till flyktingar och sedan tvinga dem att dö på vägen till en tryggare plats. Det är våld att människor tvingas filma andras mest smärtsamma ögonblick i ett försök att mänskliggöra sig själva och sin död, det är våld att förödmjukas gång på gång vid checkpoints, i fängelser, i ens egna hem. Det är våld att inte få tala sitt språk och utöva sin kultur och sina traditioner, det är våld när orden tas ifrån ens mun och kläderna ifrån ens kropp. Det är våld att tvingas leva som papperslös eftersom gränskontroll och inhuman asylpolitik har blivit normen. Det är våld att tvingas leva utan rättigheter och i konstant ovisshet, utan att veta vad morgondagen kan föra med sig. Det är våld att inte ses som människa. 

Det här är inte en text om våld, men allting börjar med våldet. Allt börjar med de otaliga former av våld som används mot oss, mot det här vi:et som finns här i Sverige och där, över hela världen. Det här våldet som vi utsätts för har satt sig i oss, i våra kroppar och tankar och tungor och fingertoppar. Det är våldet som används för att slå ner oss, kuva oss, för att träna oss att lyda eller få oss att tro att vi kan leva i någon form av relativ trygghet om vi bara följer reglerna och håller huvudet nere. Det är våldet som gör oss tysta, även när den tystnaden innebär att vi dömer oss själva till en långsam och utdragen död. Det är dags att sluta vara tysta, att sluta lyda. Det är dags att sluta vara passiva och göra aktivt motstånd. Och kanske viktigast av allt är det dags att börja vägra att gå med på premisser vi inte kan acceptera utan att förneka vår egen mänsklighet. 

I mötet med det avhumaniserande våldet reagerar vi ofta genom att försöka att mänskliggöra oss själva, bevisa att vi visst är människor; vi är döttrar och fäder och syskon och morbröder och vänner och kollegor – vi är kött och blod. Vi är älskade. Vi blöder som de blöder, vi älskar som de älskar, vi lider som de lider. Vi försöker att göra det omöjliga. De vi försöker bevisa oss inför är människor som aldrig kommer att vilja acceptera oss. Vi gör det för att överleva, vi gör det för att skydda oss själva, vi gör det för att leva. Men alla våra försök leder egentligen bara till en sak: vår egen avhumanisering. I det ögonblick vi försöker bevisa det självklara går vi också med på premissen att vi inte är människor eftersom interaktionen mellan dem som hatar oss och allt vi representerar bidrar till att giltiggöra en syn på oss som omänskliga. Och även om vi skulle kunna mänskliggöra oss själva utifrån en definition av mänsklighet som inte är acceptabel för oss, vore det en farlig väg att gå. Jag tänker på Mohammed El-Kurds ord i boken Perfect victims and the politics of appeal, från 2025, där han skriver att “… om du vill mänskliggöra palestiniern så måste du göra palestiniern harmlös”. El-Kurd må skriva detta om palestinier, men jag tror att samma sak hade gällt för resten av oss – även om vi hade kunnat mänskliggöra oss själva hade vi behövt göra det genom att göra oss själva så harmlösa som möjligt, vilket endast lämnar oss mer sårbara och utsatta. Det hade varit att dra åt snaran runt vår egen hals. 

Om vi inte kan fortsätta stå ut med våldet och om vi inte kan mänskliggöra oss själva för att sluta utsättas för våld, vad finns det kvar för alternativ? Mitt förslag är detta: 

Vi behöver bli argare och vi måste omsätta vår ilska i handling

Vi behöver vända oss till varandra

Vi behöver bli ärligare, både mot oss själva och mot varandra

Ilska kan vara en skrämmande känsla för många, särskilt för dem som känner till dess konsekvenser. Det är en känsla som kan borra sig in i ens innersta och rota sig fast. Det är en känsla som kan äta av ens själ om man inte hittar hälsosamma sätt att hantera det på. Men ilska kan också vara nödvändigt. Jag tror att många av oss är arga, och att det finns människor därute som varje dag använder sin ilska som drivkraft för att kämpa emot de system som försöker att bryta ned oss, men jag tror också att det finns många som har blivit apatiska. Vi har sett människor i Gaza, och i resten av Palestina, dödas av Israel dag ut och dag in i över ett och ett halvt år, och vi har nåtts av nyheter från Sudan och Kongo och Libanon och Syrien och Kurdistan och Iran och och och ibland har det känts som att stirra ner i en avgrund. Samtidigt är det politiska läget i Sverige allvarligare än på länge då rättssystemet och välfärdsstaten nedmonteras i ilfart och fascismen växer sig starkare och starkare. Det är enkelt att börja känna sig likgiltig när avgrundens mörker stirrar tillbaka, det är enkelt att låta hopplösheten ta över. Det är just därför vi behöver bli arga, hålla fast vid den ilskan och omsätta den i handling. Audre Lorde skrev i sin essä, från 1981, Uses of Anger: Women Responding to Racism att “…anger expressed and translated into action in the service of our vision and our future is a liberating and strengthening act of clarification”. Vår ilska är alltså, enligt Lorde, ett nödvändigt verktyg i vårt motstånd mot den avgrund vi stirrar in i och det är ett verktyg vi kan använda i vår kamp för frigörelse för alla förtryckta människor. 

Här tänker jag särskilt mycket på Farid Esacks ord i Quran of the Oppressed, från 2018: “All of us are forced by the context of 9/11 to find a moderate Islam, a beautiful Islam, a gentle Islam. Why should the context of occupation not force us to find an angry Islam?” Även om Esack säger detta om islam tror jag att det kan vara relevant för oss alla, muslimer som icke-muslimer, religiösa som icke-religiösa. Vår villkorade mänsklighet accepteras enbart så länge vi är kuvade, tysta och agerar på ett sätt som är acceptabelt för Västvärlden och alla som deltar i det imperiella våldet. Vårt motstånd och vår reaktion på det våld vi utsätts för ses så ofta som ett bevis på att vi är ociviliserade, att vi är djur. Det finns sällan förståelse för vad det gör med en människa att utsättas för våld på så många olika nivåer under en hel livstid. Allt det våldet, all den förödmjukelsen och smärtan, sätter sig någonstans. Och om man konstant blir slagen, har man aldrig rätt att slå tillbaka? Varför ska vi gå med på att brytas ned bit för bit istället för att slåss tillbaka? Om vi ändå aldrig kommer att vara människor för vissa, varför ska vi då försöka att göra oss själva mindre för att inte ses som monster? Varför ska vi inte använda oss av ett verktyg som, om det används rätt, kan leda till vår frigörelse? Vi har all rätt att vara arga och låta vår ilska ta plats. I en kontext av våld, ockupation, förtryck och orättvisa är det ett enormt svek mot oss själva att acceptera vår egen villkorade mänsklighet och avstå motstånd. Om vi är människor, utifrån vår egen definition av mänsklighet, har vi inte bara rätt att kämpa emot det våld som vi utsätts för – det är vårt ansvar att rasa mot de som riktar våldets skarpaste spets mot våra kroppar. 

Ilskan behöver omsättas i handling för att kunna bli ett effektivt verktyg, och för att lyckas med det tror jag att vi behöver två saker. För det första behöver vi rikta ilskan, så att den kan användas utan att vi skadar oss själva. För det andra tror jag att vi behöver grunda vår ilska i kärlek. Kärlek är en känsla som inte alltid förstås eller används rätt i en kamp, men det är en känsla som jag tror är nödvändig för att kunna göra motstånd och uppnå frigörelse. För att kunna göra motstånd behöver vi också community. Men inget community kan bestå om det inte grundas på kärlek, en kärlek som tillåter motsättningar och friktion. En kärlek som tillåter svåra samtal och diskussioner. En kärlek som tillåter att vi inte alltid håller med varandra, men ändå står sida vid sida, utan att försöka dominera varandra. Det är dock svårt att lära sig att se på kärlek på det sättet och det är svårt att skapa bestående communities när vi lever i ett hyperindividualistiskt samhälle där vi har fått lära oss att vi är små isolerade öar som bara har oss själva. Men det är också därför vi måste lära oss att älska, att sätta andra före oss själva och att inse att vi alla är sammankopplade. Om vi vill överleva, om vi vill skapa något bättre för oss själva och världen, måste vi ge allt vi har. Det är och kommer inte vara enkelt att leva ett liv tillsammans med andra människor, ett liv där vi alla tar ansvar för varandra och lever med och för varandra, men om vi står ensamma kommer vi aldrig att se en bättre framtid. Därför krävs det att vi lär oss att älska varandra, och mer än det – det krävs att vi vänder oss till varandra, ser varandra och skapar för varandra. För varför ska vi fortsätta vända blicken mot dem som aldrig kommer att se oss för dem vi är? När är det dags att vända blicken mot oss själva, mot varandra, om inte nu? 

För att kunna göra något av detta behöver vi dock börja med att vara ärliga, mot oss själva och mot varandra. Ärlighet innebär att sätta ord på det som skrämmer oss, att våga även när vi vet att det kommer att kosta. Ärlighet innebär att kalla saker för vad de är: att kalla ett folkmord för ett folkmord, att kalla våra politiker för fascister och ryggradslösa, hycklande folkmordsstöttare, att kalla motståndet för nödvändigt. Att vara ärlig innebär också att vi tittar inåt och är ärliga mot oss själva. Att vi kan medge när vi är rädda eller arga eller frustrerade, men mer än det – att vi vågar vara oss själva. Det är först när vi lär oss att vara ärliga som vi kan börja älska varandra på det sätt som behövs för att vi ska kunna slipa vår ilska till det perfekta vapnet för vårt motstånd. Och motståndet är nödvändigt. Det är nödvändigt här, det är nödvändigt i Palestina, det är nödvändigt vart än förtryck existerar. Utan motstånd kommer vi att smulas sönder under förtryckarens skor. Utan motstånd kommer det inte att finnas något vi kvar. Därför är det här min uppmaning till er, till oss. Jag säger inget som inte har sagts tidigare, men jag tror att vi måste säga det tills vi alla hör ropet. Oavsett i vilken ände vi börjar så måste vi bli arga, vi måste lära oss att vara för varandra och vi måste vara ärliga. För oss själva, för våra syskon, för våra medmänniskor och för att kunna hedra alla våra döda. För att inte bara överleva, utan bli fria. Vi har inte tid att vänta längre, det är dags att befria oss själva från det våld som har tagit så många ifrån oss och som fortsätter att försöka smula sönder oss, och det är dags att göra det tillsammans. 

---

Niko Erfani är poet. Hon debuterade 2022 med diktsamlingen Varv. Just nu ägnar hon sin tid åt sina studier, läsning och det egna skrivandet.

Jag anser att doktor N’Krumahs föredrag med finkänslighet och djup kännedom berörde alla de svårigheter som Afrika idag står inför.

Jag skulle idag vilja dela med mig av några reflektioner rörande vissa passager. De frågor jag idag broderligt önskar diskutera med er är våldets och rasismens problem för de afrikanska staterna.

Som ni förstår är min avsikt idag inte att framföra en kritik av det koloniala systemet. Jag har inte för avsikt – jag som är en koloniserad, som talar till andra koloniserade – att bevisa att kolonialstaten är en onormal, omänsklig och fördärvlig stat. Det vore groteskt av mig att vilja övertyga er om det koloniala förtryckets oacceptabla karaktär. Likväl skulle jag vilja rikta mina tankar mot det koloniala förtryckets inneboende våld.

En regim grundad på våld

Den koloniala regimen är en regim som inrättats med våld. Den koloniala regimen har alltid etablerats genom materiell styrka. Det är emot folkens vilja att andra grupper med en mer utvecklad förstörelseteknik eller med numerärt överläge har kunnat tvinga sig på andra.

Jag hävdar att ett system som bygger på våld logiskt sett inte kan vara annat än troget sig själv och att dess varaktighet i tiden kräver en fortsatt våldsutövning.

Men våldet som det här är frågan om är inget abstrakt våld, det är inte bara ett våld som är uttänkt, utan också ett våld som kolonisatören rutinmässigt utövar mot den koloniserade: apartheid i Sydafrika, tvångsarbete i Angola, rasism i Algeriet. Förakt, hatpolitik, så ser våldets mycket konkreta och mycket smärtsamma yttringar ut.

Men kolonialismen nöjer sig inte med ett våld i nuet. Det koloniserade folket beskrivs ideologiskt som ett folk med en avstannad utveckling, otillgängligt för förnuft, oförmöget att hantera sina egna angelägenheter, i konstant behov av styrning. De koloniserade folkens historia förvrängs till ett betydelselöst virrvarr, vilket leder till uppfattningen att deras mänsklighet börjar med de modiga kolonisatörernas ankomst.

Våld i det dagliga bemötandet, våld mot det förflutna som töms på all substans, våld mot framtiden, för den koloniala regimen utger sig för att vara för evigt. Man förstår med andra ord att det koloniserade folket, fångat i nätet av ett tredimensionellt våld, punkten där ett mångfaldigt, skiftande, upprepat, ansamlat våld går ihop, ganska snabbt kommer fram till att logiskt ställa sig frågan om den koloniala regimens slut vad det än kostar.

Den koloniala regimens våld upplevs inte bara psykiskt utan också genom musklerna och blodet. Detta våld som vill vara våldsamt, som blir mer och mer gränslöst, föder ofrånkomligen ett inre våld i det koloniserade folket och en legitim vrede uppstår som försöker komma till uttryck.

Det mänskliga medvetandet som betraktar historiens gång och försöker uppehålla sig på det allmängiltigas mark bekämpar i första hand våld med förnuft och med sanningens språk. Därför har det politiska parti som tar det koloniserade folkets öde i sina händer rollen att hämma detta våld och att kanalisera det till en fredlig plattform och en konstruktiv terräng. Men det händer, olyckligt nog – och det kan inte finnas någon som inte beklagar sig över denna historiska nödvändighet – det händer, säger jag, att på vissa håll där människor förslavats blir den koloniserades våld helt enkelt ett uttryck för hans rent djuriska existens. Jag säger djurisk och jag menar det i biologisk bemärkelse för sådana reaktioner är i slutändan inget annat än försvarsmekanismer som motsvarar en helt och hållet grundläggande självbevarelsedrift.

Och den algeriska revolutionens förtjänst består just i att den har kulminerat så storartat och förvandlat självbevarelsedriften till värde och sanning. För det algeriska folket var en heroisk kamp den enda lösningen. Där behövde man på en djup nivå utkristallisera sitt nationella medvetande och fördjupa sin identitet som ett afrikanskt folk.

Och ingen kan förneka att det blod som utgjutits i Algeriet inte kommer att vara till gagn för den stora afrikanska nationen.

I vissa kolonier står den koloniserades våld för den förföljda människans sista utväg att försvara sitt liv. Det finns kolonier som kämpar för frihet, för självständighet, för rätten till lycka. År 1954 tog det algeriska folket till vapen eftersom det koloniala fängelset blivit så till den grad förtryckande att det inte längre gick att uthärda: jakten på algerier låg helt i öppen dager på gator och torg och det var inte längre frågan om att ge en mening åt sitt liv utan endast åt sin död.

Rasismen i Algeriet och i de brittiska kolonierna

Den miljon européer som befinner sig i Algeriet innebär flera specifika problem. Kolonisatörerna i Algeriet är rädda för den algeriska nationen. Fysisk rädsla, moralisk rädsla. Och denna dubbla rädsla översätts till aggressivitet och en stark tendens till mord. Det som ligger till grund för denna disposition är: 1) ett mycket kraftigt skuldkomplex. De säger: “Om algerierna en dag skulle styra över Algeriet kommer de säkert att göra samma sak som vi kolonisatörer gjort och bestraffa oss för våra brott.” 2) Det finns också en viss manikeisk syn på mänskligheten som alltid skulle dela upp den i förtryckare och förtryckta.

Vi afrikaner är inte rasister och den kloke doktor N’Krumah har rätt när han säger: “Idén om Afrika åt afrikanerna betyder inte att de andra raserna är uteslutna. Det betyder bara att afrikanerna som utgör den givna majoriteten i Afrika bör styra över sig själva i sina egna länder. Vi kämpar för mänsklighetens framtid och det är en kamp av allra största vikt.”

Kolonisatören i Algeriet säger att Algeriet tillhör honom. Vi algerier säger: “Det stämmer, Algeriet tillhör oss alla, låt oss bygga det på demokratiska grunder och tillsammans skapa ett Algeriet som motsvarar vår ambition och vår kärlek.”

Kolonisatörerna svarar då att de inte vill se ett förändrat Algeriet. Att vad de vill ha är ett Algeriet som i oändlighet förlänger det nuvarande tillståndet. I själva verket lever inte den franska kolonisatören i Algeriet, han härskar, och varje försök att förändra det koloniala tillståndet väcker hos kolonisatören starka mordiska reaktioner.

För fjorton dagar sedan uttryckte våra sydafrikanska bröder sin fientlighet mot lagarna som den rasistiska unionens regering utfärdat. 200 döda har räknats. Vi sörjer våra sydafrikanska bröder, vi fördömer den sydafrikanska regeringen och vi hävdar att ett internationellt moraliskt tryck är av största betydelse i kampen för den afrikanska friheten.

Massakrerna

Men den åttonde maj 1945, för snart femton år sedan, gick folket i de algeriska storstäderna ut på gatorna med krav om att vissa politiska fångar skulle friges och att mänskliga rättigheter skulle införas på det nationella territoriet. När dagen var över begravdes 45 000 algerier.¹ Dessa siffror som upprör i princip vem som helst är de officiella siffrorna från den franska republiken. Fram till denna dag har ingen fransman hållits ansvarig för en enda av de 45 000 döda.

Det vi hävdar är att vi måste sluta leden för att strida. Vår talan måste vara stark inte bara vad gäller tonen utan också genom konkreta åtgärder som kan användas mot den ena eller den andra kolonialstaten. 

Afrikanska kamrater, låt aldrig den dag komma då man återigen på tjugofyra timmar får se 45 000 afrikanska medborgare förintas av det koloniala barbariet!

Vi behöver sannerligen få de vita kolonisatörerna och nationerna som stödjer dem att tveka.

I Angola, där 200 000 portugiser härskar med terror. I Rhodesia, där rasismens monstruösa ansikte visar upp ett våld utan dess like. I Kenya, där vår modiga broder Jomo Kenyatta ruttnar i fängelset och där kolonisatörerna inte drar sig för att kämpa ett sista och segrande slag.

Kolonisatören, som man finner honom i Algeriet, i Angola, i Kenya, i Rhodesia, i Sydafrikanska unionen, är envist fientlig mot varje angrepp på hans överhöghet.

Vi säger inte till kolonisatören: “Du är en främling, stick.” Vi säger inte: “Vi ska ta makten över landet och få dig att betala för dina och dina förfäders brott.” Vi säger inte att det förflutna hatet mot den svarte ska bytas ut mot det samtida och framtida hatet mot den vite. Vi säger till honom: “Vi är algerier, vi bannlyser all rasism och allt förtryck från vår mark, låt oss arbeta för människan, för människans blomstring och för att berika mänskligheten.”

Med stöd från den franska regeringen svarar kolonisatören: “Algeriet är franskt.” I Angola: “Angola är portugisiskt.” I Sydafrikanska unionen: “den Sydafrikanska unionen är en vit stat.” På den algeriska premiärministern Ferhat Abbas deklaration, där han högtidligt vände sig till de algeriska européerna i egenskap av algeriska medborgare – en deklaration vars storsinthet och rörande ord drabbade även de mest pro-franska västerländska länderna – svarade general de Gaulle under påtryckningar av kolonisatörerna och armén att varje idé om en algerisk nation måste förstöras. Hellre än att erkänna den algeriska nationens självständighet har den franska regeringen föredragit att byta regering sex gånger och konstitution en gång. Och den femte republiken som general de Gaulle har instiftat upplever svårare och svårare utmaningar på grund av det fortsatta kriget i Algeriet, trots atombomberna som sprängts i den algeriska saharaöknen.

I våra militära gerillasjukhus blir skadade algerier som tillfångatas av fransmännen ofta fegt och barbariskt dödade i sina sängar. Vi behandlar torterade algerier. Vi vårdar algeriska kvinnor som blivit galna efter våldtäkter och tortyr. Och vi begraver dussintals algerier som har skjutits bakifrån. Och det modiga jugoslaviska folket tar i ökande takt emot algerier som amputerats, lemlästats, förblindats. Och jag säger er att om vreden inte drabbar den som tar del av sådana berättelser så är det för att den saknar något grundläggande.

Det bör för övrigt understrykas att det i första hand är denna vrede, denna väldiga avsmak för de franska grymheterna, som fört merparten av de algeriska européer som idag är medlemmar i FLN² till våra led. Ibland är de polisernas egna barn, som nätterna i ända plågats av skriken från tortyroffren. Och ni förstår nu varför också kristna och präster kämpar med FLN. Varför det idag finns europeiska algerier, ättlingar till kolonisatörer, som faller för de franska kulorna sida vid sida med den tappra armén för nationell algerisk frigörelse.

Den enda lösningen

Nej, det algeriska folkets våld är varken ett hat mot freden eller ett avfärdande av mänskliga relationer. Inte heller är det en övertygelse om att endast kriget kan sätta stopp för den koloniala regimen i Algeriet.

Det algeriska folket valde den enda lösningen som fanns kvar och detta val står vi fast vid.

General de Gaulle säger: “Det algeriska folket måste krossas.” Vi svarar: “Låt oss förhandla, låt oss hitta en lösning som passar den samtida historien. Men du ska veta att om du vill krossa det algeriska folket behöver du acceptera att se dina arméer krossas mot de tappra algeriska soldaternas skyddsvallar.”

Så många afrikaner har dött för att skydda de europeiska staternas suveränitet att det idag är värt priset för afrikaner att acceptera att dö för Afrikas frihet. Med den algeriska flaggan som svajar över Accra bevisar min närvaro här i Ghana idag, som officiell representant för GPRA³, att regeringen och folket i Ghana stödjer det algeriska folket, villkorslöst hoppas på deras seger, samt broderligt och helhjärtat tror på den algeriska arméns modiga soldater.

Min närvaro här vittnar om att Algeriet är ibland er, att ni gör dess plågor och förhoppningar till era och att ett stort steg i en precis riktning är taget på vägen mot enhet och afrikansk storhet.

 

1. Massakrerna ägde huvudsakligen rum i områdena kring Sétif och Guelma. [Ö.a.]

2. Front de Libération Nationale, den algeriska motståndsrörelsen. [Ö.a.]

3.  Gouvernement provisoire de la République Algérienne, Den algeriska republikens provisoriska regering, inrättades 1958 av den algeriska motståndsrörelsen FLN. [Ö.a.]

---

Kontext: Fanon i Ghana 1960 

Inte ens hundra år lyckades européerna upprätthålla sina terrorstater i Afrika. Den moderna kolonialismen som tog fart i slutet av 1800-talet mötte starkt motstånd redan från början, men det var först efter andra världskriget som detta motstånd blev organiserat i stor skala. De koloniserade folken slöt sig då samman på nationell nivå och krävde att raslagar skulle avskaffas och att afrikaner och europeiska bosättare skulle ges lika möjligheter till arbete och utbildning. Kraven på jämlikhet ledde till att förtrycket hårdnade. Med tiden – i synnherhet efter slaget vid Điện Biên Phủ i Vietnam då fransmännen år 1954 förlorade sitt grepp om Sydostasien – drog afrikanerna slutsatsen att den koloniala ordningen inte kunde reformeras inifrån utan måste avskaffas helt och hållet för att ett samhälle präglat av rättvisa skulle kunna etableras. På flera platser tog man till vapen för att befria sig och en våg av antikoloniala självständighetskrig svepte över Afrika. Det är i detta sammanhang som Frantz Fanon år 1960 framträder i det nyligen avkoloniserade Ghana och håller ett tal om våld. I Algeriet där Fanon själv var verksam var frihetskriget redan inne på sitt sjätte år och talet kom i första hand att kretsa kring frågan om väpnat motstånd. Titeln till föredraget, “Varför vi använder våld”, var inte okrontroversiellt. Konferensen där Fanon talade var ägnat åt Positive Action, en antikolonial kampanj och metod grundad på ickevåld (med inspiration från medborgarrättsrörelsen i USA), som initierats av panafrikanisten, filosofen och politikern Kwame Nkrumah, det fria Ghanas första president. Fanon ser förvisso upp till Nkrumah och hyllar hans tänkande, vilket framgår av de inledande orden i föredraget. Samtidigt väljer Fanon att avvika från idén om ickevåld och föreslår istället en annan väg. Det som är viktigt att förstå här är att Fanon varken förespråkar eller fördömer våld på något kategoriskt plan. Fanon är inte en filosof som uttalar sig om allmäna principer. Han är en tänkare som resonerar kring en specifik situation, den koloniala situationen. Algeriernas krav på rätten till självbestämmande bemöttes av kolonisatörerna med att människor fängslades och dödades, förföljdes, våldtogs och torterades. Deras röst kunde inte göra sig hörd som något annat än ett störande oljud. Till slut blev situationen så outhärdlig att det enda som fanns kvar att göra var att försöka fördriva ockupationsmakten med fysisk styrka. Fanon beklagar sig över att detta var det enda kvarvarande alternativet inför en angripare som vägrade att delta i förhandlingens och förnuftets språk, men ger samtidigt sitt fulla stöd till dem som valt (eller av situationen tvingats) att ta till våld för sin överlevnads skull. Ödesfrågan för Fanon blir hur detta våldsamma motstånd efterhand ska kunna omvandlas till värde och sanning för att lägga grunden till ett nytt, avkoloniserat samhälle. Med den frågan visar sig talet i Ghana föregripa de analyser av våldets dynamik som Fanon ett år senare skulle fördjupa och ge röst åt i sitt kanske mest kända verk, Jordens fördömda.

---

Arild Säll är skribent med bakgrund i idéhistoria och filosofistudier

I maj 2025 har det snart passerat nitton månader sedan den senaste fasen av den 77 år långa etniska rensningen av Palestina påbörjades – förintelsen av Gaza. Hundratusentals liv är förlorade eller förstörda, Gaza är jämnat med marken, framtider är utplånade. Men medan rök fortfarande stiger från ruinerna och de brända, bombade och svältande kropparna ännu räknas, börjar också de stora frågorna ställas. Är det sionistiska projektet fortfarande en lukrativ investering för västvärlden som möjliggjorde den? Vad innebär en sionistisk ”seger” idag? Och går det att krossa det palestinska motståndet?

För att besvara dessa frågor behöver vi först förstå grundstenarna i det sionistiska projektet utifrån ett västerländskt perspektiv. Detta då Israel aldrig varit en stormakt. Dess existens och fortlevnad som kolonialstat förutsätter politiskt, militärt, medialt och ekonomiskt stöd från västvärlden, inklusive immunitet mot internationella lagar och regler. Ett faktum som blivit än tydligare under den pågående förintelsen i Gaza – en av världens mest tätbefolkade landytor  vars motstånd är omringat från alla håll, utan tillgång till vapen eller resurser.

 

Israels koloniala förutsättningar

Bortsett från all västerländsk demagogi och ”moralisk” argumentation kring stödet till Israel, så ligger det i grunden av det sionistiska projektet en ömsesidig och lukrativ överenskommelse som förenar den sionistiska och västerländska agendan. Dels fick sionisterna en egen stat i Israel, med fullt västerländskt stöd, som i den antisemitiska europeiska kontexten ansågs ”lösa det judiska problemet i Europa”. Dels säkrade västvärlden en lojal, militärt överlägsen bas i en av de ekonomiskt viktigaste regionerna i världen, framför allt genom energi och handelsvägar. Jag kommer att redogöra närmare för detta.

Den sionistiska staten förutsätter både en demografi där den judiska befolkningen är en majoritet i historiska Palestina och beväpnandet av principen om ”världens säkraste plats för judar”. Detta ligger bland annat till grund för den etniska rensningen 1948, den aggressiva bosättarpolitiken och de pågående försöken till etnisk rensning i Gaza och på Västbanken. 

Säkrandet av västerländska intressen förutsätter att den sionistiska staten förblir militärt överlägsen och att den vidhåller en militär avskräckningsförmåga som garanterar lokal och regional dominans utan motstånd. Till detta, som i varje kolonialt projekt, hör ett moraliserande narrativ där avhumanisering av den koloniserade icke-vita och framförallt muslimen, i kombination med det påstådda skyddandet av judar legitimerar brutaliteten och ger den en “medmänsklig” förklaring. Detta narrativ och framförallt användandet av antisemtism som täckmantel blev, framförallt efter sexdagarskriget 1967 kolonialmaktens moraliska avskräckningsförmåga. I korthet så är det västerländskt sanktionerade våldet inte ett undantag utan en regel och en livsnödvändig förutsättning för Israel som kolonialt projekt, och det sionistiska narrativet utgör dess moraliska legitimering.

I narrativet om en stat som skyddar judar mot en demoniserad fiende, den farliga palestiniern, lyckas Väst dessutom porträttera sig  själv som  en extern part utan direkt anknytning till det koloniala projektet. En part vars roll är att skydda de goda från de onda, med en retorik som avser avsäga Västvärlden från deras direkta och historiska ansvar för såväl förintelsen som kolonialismen. 

 

7: oktober och den efterföljande förintelsen

I början av juni 2025 började vi vakna upp till en västerländsk, retorisk skiftning. Plötsligt blev palestinierna människor, och västerländska politiker samt media började successivt  förändra sin ton mot Israel efter 18 månader av tystnad. Många undrade vad skiftningen berodde på, andra började fundera kring hur man tillåtit denna förintelse pågå under så lång tid. Vissa röster började ifrågasätta om Netanyahus regering verkligen bryr sig om den gisslan som är kvar i Gaza. Dessa frågor och den skiftning som skett förstås bäst om analysen görs utifrån de koloniala förutsättningar som beskrivits ovan. För vad hände egentligen den 7:e oktober?

Om vi återigen bortser från sionistisk och västerländsk demagogi och tittar på 7:e oktober med militära och politiska ögon så var händelserna en jordbävning som krackelerade det koloniala projektet i grunden. En palestinsk organisation, som verkat under blockad sedan 2007 med mycket små resurser, oskadliggjorde Israels andra största militära brigad på några timmar. De lyckades tillfångata ett 100-tal soldater och civila för att möjliggöra ett fångutbyte, som förväntades fria tusentals palestinska fångar. Fångar som världen blundat för i decennier, och som palestinierna under sin 77 åriga kamp mot den sionistiska staten endast sett befrias genom just fångutbyte.  

På en dag förlorar Israel sin avskräckningsförmåga och löftet om säkerhet för sin befolkning, och detta inte mot en likvärdig militär styrka, utan mot en organisation som Israel själva kategoriserar som det minsta hotet. Lägg därtill den interna debatten i Israel kring det ”demografiska hotet” under de senaste tio åren. Oron har vuxit i samband med att antalet palestinier i det historiska Palestina blivit lika stort som antalet judar, vilket har betraktats som en fara för det sionistiska projektet. 

Det sionistiska agerandet och det västerländska stödet är i detta sammanhang fullt begripligt utifrån en kolonial logik. Israel måste återta sin avskräckningsförmåga till varje pris om projektet skall fortsätta fylla sin funktion. För att uppnå detta var såväl sionisterna som Väst villiga att förlora sin moraliska auktoritet, förkasta det internationella rättssystemet och urholka det moraliska narrativet. Dom var villiga att blotta den grundläggande koloniala logiken – underordning genom våld. Israeliska fångar blev i sammanhanget antingen en sekundär fråga eller en börda.

Till detta bör adderas att Västvärldens acceptans och definition av palestinsk mänsklighet endast gäller deras tillvaro som offer, ett ytterligare humanitärt projekt för den vita riddaren, och aldrig i deras naturliga och rättfärdiga tillvaro som frihetskämpar. Det är okej för palestiniern att vara människa om hon dör i tystnad under förtrycket, men aldrig om hon reser sig mot förtryckaren. Paradoxalt nog så har  palestiniern lärt sig att dens tystnad och förlitande på den västerländska ”godheten” och dess internationella institutioner, alltid  inneburit en förminskad rätt att existera. Palestiniern har lärt sig att existens förutsätter motstånd, och att den palestinska frågan endast aktualiseras när palestiniern reser sig.

 

“Att stå emot, att inte kapitulera, det är att vägra kolonisatörens seger.” Frantz Fanon

Väst och Israel var väl medvetna om att återtagandet av denna avskräckningsförmåga endast kan uppnås vid en total kapitulation av det palestinska motståndet, inget mindre kan återställa Israels förtroende hos den egna befolkningen, eller hos dess möjliggörare.

Det var utifrån detta som Israel gavs ett västerländskt frikort, det vill säga fria händer att göra ”det som krävs” för att nå sitt mål. Det var även ett frikort som Israel nyttjade för att lösa sin andra strategiska utmaning, ”det demografiska hotet”. När en undrar varför det krävs en förintelse för att förgöra ett motstånd, eller varför Israel inte anammade den klassiska koloniala strategin om att dela upp befolkningen i goda (underordnade) och onda (motstånd) så är svaret att förintelsen är ett mål i sig.

Varför detta skifte? Frikortet som Israel gavs, och som förnyades i olika omgångar, gavs utifrån löften om nära seger. I oktober 2023 lovade Israel att ”kriget skulle ta veckor, i värsta fall ett par månader”, ett löfte som förnyades till Trump efter det amerikanska valet. Då gavs ett nytt frikort, nämligen systematisk svält som vapen, vilket föregicks av planen att fördriva Gazas befolkning till andra länder. Idag efter 19 månader är Israels uppsatta mål varken nådda eller i sikte, dels för att den palestinska befolkningen i Gaza vägrar att självmant lämna sin mark även om den är ruiner, och dels för att det palestinska motståndet kvarstår. Allt detta sker samtidigt som Väst, genom en global palestinarörelse och en livesänd förintelse som de själva möjliggjort, har förlorat sin moraliska auktoritet utan någon gengäld. Detta har lett till en total nedmontering av den västerländska legitimiteten, som länge byggts både internt och externt på en illusion om universella värderingar och ett försvar av internationell rätt. 

Internt i Israel fortsätter interna slitningar när staten som skulle vara den säkraste platsen för judar, efter 19 månader inte lyckats avsluta ett krig mot en motståndsorganisation, inte kunnat stoppa attacker från Yemen (ett av världens fattigaste länder), och inte lyckats ta tillbaka fångar. I stället har Israel genom sin filterlösa, fascistiska höger både förstört bilden av den goda, liberala och demokratiska staten externt och fortsatt sin nedmontering av ”rättsstaten” och dess ”liberala värderingar” internt.

När motståndet i dag 19 månader in i denna förintelse fortsätter existera och befolkningen i Gaza inte lämnat sitt land, så är det därför inte bara kriget Israel förlorar, utan det koloniala projektet förlorar grunderna som dess existens vilar på.  

Till slut, det finns inga myter eller historiska referenser för motstånd som kan jämföras med det vi skådat i Gaza dom senaste 19 månaderna. En befolkning och ett motstånd som utelämnat av hela världen stått emot hela Västvärlden med all sin militära, politiska, ekonomiska och mediala makt. Ett militärt och socialt mirakel som göder en växande och orubblig global rörelse. En påminnelse om det historiska faktumet om att motstånd till kolonialism inte begränsas till en organisation eller en grupp av den koloniserade befolkningen, den är en del av den koloniserades identitet. Och även om undertecknad i skrivande stund förstår att ekvationen motstånd och förtryck går hand i hand, så kan jag inte annat än förundras över mitt folk, det palestinska folket som gett motståndet en helt ny innebörd. Långt efter vår död kommer generationerna titta tillbaka på Gaza och försöka förstå hur en sådan liten markyta kunde bli större än världen, och hur folket i Gaza befriade en hel värld.   

 

Till befrielse och återvändo.

---

Fayyad Assali är talesperson för Rättvisa För Alla och tidigare styrelseledamot i Palestinian Youth Movement Sverige. Han är mellanösternvetare och palestinier från Nablus på Västbanken.

“Vi har grävt fram martyrer, varav många redan ruttnat och blivit oigenkännlig ashlaa’… Vi har hittat kvinnolik och barnkroppar och individer utan huvuden såväl som ituslitna kroppsdelar.”

– Rami Dababesh, palestinsk volontärarbetare för civilförsvaret. 5 juni, 2024.

 

“Jag hörde hundar och katter äta upp mina familjemedlemmars ashlaa’ på gatan… Jag sprang efter katterna för att samla ashalaa’n, för att begrava dem… och hedra min familj.”

– Dr. Haneen El Dayya. 13 februari, 2024.

 

“Jag ber er att inte äta oss när vi dör… snälla… om du lever efter att vi dött…ät oss inte, vårt utspridda kött.”

– Lena, en flicka från Gaza som pratar med sin katt. 19 februari, 2024.

 

Haneen El Dayya, Rami Dababesh och Lenas röster både speglar och tillbakavisar dödens realitet i folkmordets Gaza. De yttrar sig mot brutaliteten i de spridda döda. Det arabiska ordet Ashlaa’ betecknar skingrade kroppsdelar och lemlästat kött och ben. Ashlaa’ berör samtliga Gazabor nu och ger oss också ett avgörande begrepp för att förstå situationen – att tala om ashlaa’ innebär också en vägran att bli passiv inför en skrämmande verklighet. Rami Dababesh beskriver de sprängda, splittrade, sönderfallna, oidentifierade kroppsdelar han samlat ihop, och avslöjar därmed den omänskliga brutaliteten i angreppet. Haneen El Dayya, hemsökt av spruckna ben och blödande kött, känner behovet att rädda sina närståendes ashlaa’ från att bli uppätna av hundar och katter; hon samlar familjemedlemmarnas ashlaa’ för begravning. Lena, den lilla flickan, håller sin katt i knät och vädjar till den att inte äta henne ifall hennes familj bombas och förvandlas till ashlaa’. Genom att tala till sin katt skapar Lena – ett barn – en plats för respekt och värdighet mitt under ett pågående folkmord där kolonialstaten och världssamfundet misslyckas med att skydda till och med lemlästade kroppar.

Den 5 juni publicerade The New Arab en infografik på en samling fotografier som visade hur människor identifierade kvarlevorna av sina nära och kära. Samlingen visade hur en ung kvinna identifierade sin mors ashlaa’ genom en ring på handen; ett barns ashlaa’ identifierades genom av hans pyjamas; en brors ashlaa’ identifierades via bilnycklarna i hans hand; och en morbrors ashlaa’ identifierades tack vare dialysslangen som fortfarande satt i hans arm. Det är genom dessa grafiska bilder av lemlästade kvarlevor, och de etnografiska ögonblicken som delats på video av individer som Haneen El Dayya, Rami Dababesh och Lena som vi kan påbörja en nästan omöjlig resa mot att försöka omfamna kvarlevorna – ashlaa’ som en handling av epistemisk återförening.  

Att sätta ashlaa’ i centrum stör den totaliserande uppfattningen av utplåning genom att kräva begravningar för de döda. Det skapar mening ur de kärleksfulla handlingarna att samla och skydda de spridda döda; att inlemma de lemlästade. Hur kan vi förstå Palestina? Vi måste börja med dess folk, även som ashlaa’.  

Som Bisan Owda, en palestinsk journalist i Gaza, noterade när hon gick bland ashlaa’ vid en massgrav vid Naser Medical Complex:

“…sökandet efter organ, huvuden eller hud …[tystnad] … man går lite … och ser lik som väntar på att någon ska känna igen dem [tystnad] …”

Bisan Owdas ord och tystnader framställer ashlaa’ som ett rop på erkännande. Ett rop på att bli samlad och omfamnad. Hennes ögon läser de skingrade kroppsdelarna som söker återförening med familj, att låta sig rotas mot att utrotas. Hennes tystnad bland de spridda döda blottar terrorstatens ingravering på styckat kött, en politik vars mål är att fördriva de redan döda från mänskligheten. Hennes kamera och ord fungerar som en motkartläggning, ett krav på kroppsliga relationer mitt i den israeliska bosättarkoloniala statsterrorismen i Gaza. 

 

Ashlaa’ som analys

Ashlaa’ lever i koloniserade, spridda, brända och sönderslitna kött- och kroppsdelar. De tycks inte ha någon plats, “vävda av tusen detaljer, anekdoter, berättelser” (Fanon 1961, 111). De verkar stå utanför identitet och den internationella ordningen (Agathengelou 2015). Ändå resonerar ashlaa’ som begrepp med termen geocorpographies, myntad av Joseph Pugliese (2007, 1), genom att det “lyfter fram den våldsamma sammanflätningen av kroppens kött och blod med geopolitiken av ras, krig och imperium.”

Att fokusera på hur man i Gaza insisterar på att tala om ashlaa’ hjälper oss förstå på vilket sätt våldsamt lemlästade kroppar blottar koloniserat liv och kärlek i och med att de bär vittnesmål om statsterror. Jag erkänner, i och med att jag utgår ifrån ashlaa’ som tyngdpunkt, uppmaningen i Haneens och Lenas röster och lyssnar uppmärksamt på orden människor använder. Jag har samlat berättelser och bilder från sociala medier (Instagram, X/Twitter, Facebook) under folkmordets tidrymd för att bedriva en form av digital etnografi som hjälper mig förstå hur människor skapar mening ur scener av brutalt lemlästande och död i vardagen under ett folkmord. 

Genom att tänka med Bisan Owda, Lena, Haneen El Dayya och Rami Dababesh om utspridda kroppsdelar ser vi att ashlaa’ trotsar bosättarkolonialismen genom att spegla dess rasifierade våld och de förstelnade strukturer och relationer som upprätthåller det. Bevisen på kroppsdelar och sargat kött i det pågående folkmordet i Gaza tvingar fram frågan: “Vad är den politiska funktionen av den koloniserade döda kroppen?”

Att utforska ashlaa’s politiska betydelser – vanställda och berövade identitetsmarkörer och kontinuitet – avslöjar pelarna i det koloniala folkmordsvåldet som söker skära banden mellan de levande och de döda. Bisan Owda beskriver ashlaa’ som vrålande för att höras, för att få ett hem mitt i en sådan domicide (utplåning av hem), för att vittna om terror. Ashlaa’, som bärare av en våldsam politik och statsterror, bevisar användningen av den sönderslitna palestinska kroppen för att upprätthålla en sionistisk regerande över kropp och land. Ashlaa’ går längre än att bara avslöja biopolitiska och nekropolitiska domäner genom att kräva att vi läser inskriptionerna på lemlästat, sargat och döende kött/kropp/hem/land. Ashlaa’ fungerar som en betecknare som avslöjar Israels pågående önskan att utöva makt genom spridningen av kött och blod, och genom att förhindra både palestinier och Palestina från att vara hela. 

Gazabors vittnesmål har satt ashlaa’ i centrum genom sitt eget språk och arabisk syntax, och skapar sin egen morfologi. 

Deras användning av ashlaa’ visar den sönderslitna kroppens arkitektur som en kraft mot det anti-palestinska rasistiska och sionistiska våldet. Kolonisatören ser palestiniernas existens och mänsklighet som en omöjlighet, och måste reducera palestinier till ett tillstånd av icke-andning. Det koloniserade blodet är råmaterialet för att skapa en folkmordsordning. Ashlaa’ blir bokstavligen marken för kolonisatörens liv. 

Palestinska röster pekar på ashlaa’s politiska och psykologiska arbete. Palestinier i Gaza känner igen de materiella inskriptioner som markerar den styckade palestinska kroppen som ovärdig att sörjas. Att ansluta sig till Gazabor som samlar sina näras ashlaa’ genom att begrunda dess betydelse, alstrar hopp om att skapa livsmöjligheter trots folkmordets omöjlighet i Gaza. Den existentiella frågan om helhet och samhörighet i skingrade kroppsdelar – hos de döda själva – är nyckeln till att hävda ontologisk existens och epistemisk återförening under folkmord och på palestinsk mark.

 

Att ge liv åt det splittrade

Den 17 oktober 2023 möttes jag av en ljudinspelning av en gråtande far som höll två plastpåsar och ropade till en folkmassa i Gaza:

“Hör ni, människor… hör ni, alla [ya naas]… mina barn dog [wlaadi maatu]… mina ungar dog… här är de, allihopa.” Den 7 juli 2024 såg jag en reporter intervjua en gråtande far som stod bland ruinerna och förklarade att han letade efter sina fyra barns ashlaa’. Jag hörde också vittnesmål från ammande mödrar som skyndade till sjukhus för att amma  barn när deras egna mödrar hade förvandlats till ashlaa’, för att barnen behövde en kärleksfull mors värme. 

När pappor och mammor i Gaza letade under ruinerna efter kropparna och slamsorna från sina nära, eller bar plastpåsar fyllda med ashlaa’ för att hävda att dessa ben och kött var deras barn, skapade familjer nya sätt att frambringa liv, värme och kärlek. Mellan dessa trasiga ashlaa’ och denna utspridda gemenskap av moderskap läser jag en föräldrarnas återuppbyggnad av överlevnad mitt i folkmordets fördrivning.

I livet under folkmordet i Gaza hävdar palestinier sin mänsklighet genom att återsamla söndervittrande sociala och fysiska kroppsdelar och knyta dem till sin närvaro och till marken. När en mor protesterade medan hon samlade sitt barns ashlaa’ efter attacken på Nuseirat-lägret i juni 2024, var hennes dotter nu fatafeet (hackad i småbitar). Ändå återförde hon sin dotter till mänskligheten, för hennes existens som palestinier och ifrån hennes ontologiska exil som fatafeet. Det är genom dessa handlingar, att samla ashlaa’, även i oigenkännliga små delar, som en mors bröstmjölk, föräldrarnas värme och gemenskap insisterar på kärlek, helhet och liv.

Detta samlande, omfamnande och närande sker även när hela familjer dödas. Gazabor vägrar fysisk och social styckning och väljer istället vägen mot faktisk och epistemisk återförening genom att samla och föra samman ashlaa’ (inte bara kroppsdelar, utan också socialt styckade enheter); de kräver åminnelse och därmed liv.

När palestinier i Gaza står i en öppen massgrav, kvävda av stanken av avslitna kroppsdelar, samlar och täcker över, så hedrar och helgar de ashlaa’ för att ge liv åt det hela. Även när en mor ammar barn som inte är hennes egna för att störa det bosättarkoloniala maskineriet som skär livet i stycken, föds ontologiska möjligheter: en livspolitik. Ord och handlingar visar att de ser en samhörighet mellan det psykiska, kroppsliga, territoriella och social-nationella ashlaa’.

När de möts av ofattbara grymheter mot sina nära lär de oss hur kreativitet kan skapa helhet mitt i och ur ashlaa’. Det är i detta dödens rum, i massgravar eller på sjukhus fyllda av oigenkännbara döda, som förvandlingen av blodbadet sker. Mot produktionen av fördrivna och sönderslitna lik återskapar anhöriga, söner, döttrar, fäder och mödrar relationer och skapar liv. De vänder den nekrofila bosättarkolonialismen upp och ner när de ammar under folkmord; när de talar om, samlar, håller, hämtar och omfamnar ashlaa’.

 

Mot bosättarkolonial nekrofili

Att använda sönderskurna och blodiga ashlaa’ för att tänka på global förvandling är avgörande i denna tid av folkmord. Ashlaa’ binder samman det förflutna och nuet, de levande och de döda, de sönderslitna och de hela kropparna i bosättarkolonin. Att åberopa ashlaa’ är att bryta den koloniala dialektiken i historien. Ashlaa’ representerar kampen för psykologisk-affektiv överlevnad och agens mitt i en obeveklig attack. Att sätta ashlaa’ i centrum i en analys av det utrotningsinriktade våldet mot palestinier i Gaza handlar inte bara om att vägra ett ontologiskt icke-varande och berövad helhet, utan om att namnge och återta genom ashlaa’ för att problematisera den israelska statens rasifierade, geopolitiska och estetiska investering i våld. 

Ashlaa’ är ett begrepp som uppkommer genom palestiniernas i Gaza och kan läsas som både ett tecken på extremt våld och terror, såväl som en vägran av sådan genocidal avhumanisering. Att tala om ashlaa’ är en frigörande återföreningshandling (lamm shamil, lammlamehl) mobiliserad av palestinier i Gaza, såsom Lena, Rami Dababesh, Haneen El Dayya och Bisan Owda som ihärdigt återmonterar ashlaa’ som Palestina. Det är de som talar, om en frigjord och revolutionär levbarhet, en politisk ansträngning att återbygga nya utrymmen för kärlek i en kamp för ett värdigt och humant liv. 

Referenser

Agathangelou, Anna M. 2016. “Fanon on Decolonization and Revolution: Bodies and Dialectics.” Globalizations 13, no. 1: 110­–128.

Fanon, Franz. 1961. The Wretched of the Earth. New York: Grove Press.

Pugliese, Joseph. 2007. “Geocorpographies of Torture.” ACRAWSA e-Journal 3, no. 1: 1–18.

---

Nadera Shalhoub-Kevorkian är en palestinsk feministisk forskare vars arbete fokuserar på statligt våld, barndom i bosättarkoloniala kontexter, könsbaserat våld, kriminologi, övervakning och folkmordsstudier. “Ashlaa’ and the Genocide in Gaza: Livability against Fragmented Flesh,” publicerades ursprungligen den 31 October på Cultural Anthropology, https://www.culanth.org/fieldsights/ashlaa-and-the-genocide-in-gaza 

Jag drömde om undertexter. De var inte på svenska eller engelska men ett annat språk jag förstår, eller så förstår jag dåligt (tonen) — jag tyckte att undertexterna förklarade för mycket.

                                                         ………        

[Du ser plötsligt ett spädbarn som skriker desperat] stod det när kameran avsiktligt svepte förbi en skrikande bebis. Sanna ord, med andra ord, men att texten nämnde mig, när det redan var min dröm, verkade som en överflödig investering. Vill inte hävda att mina drömmar är intressanta, det är de inte. Men undertexterna gav så mycket information att jag nästan vaknade.                                                          .                           

[Du ser en dörr som öppnas och hör hur den gnisslar]. Jag får utgå ifrån att det fortfarande stämmer. Jag kan inte svära på att jag minns att det hände men ända sedan jag lärde mig läsa har det varit svårt att inte göra det (läsa), när det väl dyker upp sånt som kan läsas. Om inte ögonen dimmar till för en stund, men de verkade funka fint nu, stängda och allt. 

                                                                                       ……………………………………………………….

[Tilltagande hotfull och dissonant musik som gör dig rädd]. Säkert bättre att ha den informationen nu i efterhand för jag minns ingen musik. Du får föreställa dig den nu när du läser.

                                                        . 

[En mycket våldsam situation uppstår]. Men vad skildras? Det är oklart. Det står att våld uppstår och varför ska jag tro något annat. Jag vill inte säga att någon bankade sönder ett skallben med ett gevär, det vore för grovt och du har sett sådant förut, även i text. Jag minns inte oavsett. Minnen är dysfunktionella till sin natur. Särskilt när vi berättar om dem och det visar sig, allteftersom orden lämnar munnen, att minnena förvanskas mitt på ljusan dag. Det är nog inte bara omöjligheten att inkludera alla detaljer som orsakar förvandlingen. I mötet med den absolut ogenomförbara uppgiften att återge precis allt som ingår i minnet, transformeras även detaljerna som vi lyckas återberätta, och det som hänt har plötsligt blivit något nytt. Undertexternas extrema tydlighet kanske kunde åtgärda problemet en aning men det slog mig, nu, att det stora problemet med att återberätta en händelse, en dröm eller en verklig flykt från soldater som jagar hela din familj, inte är när berättelserna drabbas av minnets omkastningsformel. Det är hur en helt oförvanskad återgivning tas emot.

Alenka Zupančič skriver i boken Disavowal (2024), om hur en form av frånkoppling från det vi faktiskt vet får en central funktion i samtidens hantering av upprörande händelseförlopp. Hon skiljer mellan att förneka att något sker eller har skett, och att erkänna dess sanning men likväl skjuta den ifrån sig, för att kunna fortsätta som om inget har hänt. Zupančič utgår från Octave Mannonis klassiska formel: “Je sais bien, mais quand même” (“Jag vet mycket väl, men ändå…”). Men det egenartade i vår era är att så mycket nyheter måste löpa att en dubbel rörelse träder i kraft. Jag vet mycket väl att jag vet mycket väl — så jag tvingas åsidosätta vetskapen att jag redan åsidosätter. Genom att klargöra vad som blivit åsidosatt är det lättare att fortsätta leva som om jag inget visste.

En upplevelse av omedelbar tillgång till sökbara data — nyheter och fakta ska rulla 24/7 — gör att ny information ständigt täcker över sambandet till tidigare information. Uppgifter om en katastrof fungerar som anstiftan till omedelbar reaktion men gör samtidigt att kännedom om hur det hör ihop med någon redan pågående katastrof kan läggas åt sidan. Enskilda händelser smattrar in utan uppehåll och själva katastrofen de är en del av flyttas till en kommande händelse i framtiden, snarare än att händelserna förstås som en del av en katastrof som börjat för länge sen. 

Löftet om att bli uppdaterad varje minut kräver en intensiv form av frånkoppling. Jag blir upplyst om en händelse, jag försöker inte förneka att det är sant, jag förstår att jag åsidosätter för att kunna fortsätta med livet som om det likväl inte var sant, och ser därför till att prata öppet om att jag vet, så att detta i sin tur gör att jag kan fortsätta som om ingenting hänt. Själva uttalandet om kännedomen börjar fungera som en fetisch, det vill säga att jag känner en fokuserad anknytning till objektet, beskrivningen, eller bilden av katastrofen. Ordet fetisch kopplas orättvist ofta till en sexuell tendens att dras till en särskild del av personen för att slippa tänka på personen som delen tillhör, men referensen är inte helt ovidkommande. Jag erkänner katastrofen och upprepar fakta om den med så mycket övertydlighet jag förmår för att slippa handskas med vad katastrofen är en del av. En frånkoppling av frånkopplingen sker alltså genom att jag förklarar vad jag lider av att känna till (doomscroll-helvetet, klimatkollaps, fascismens framgångar, att överflöd av varor är beroende av massiv utsugning, att Gaza är ett koncentrationsläger för massutrotning) utan att jag agerar på ett adekvat sätt i respons till dessa insikter. Jag vet med andra ord att jag praktiskt taget bortser från mardrömmen. Men det gnager i mig och det är därför endast med hjälp av att säga gång på gång att jag ser mig själv leva med kunskapen, som jag till sist kan åsidosätta innebörden likväl.

Analysen avser inte att fördöma försöken att informera varandra. Inte heller för att påstå att frånkopplingen (skyddet) i sig är sjuklig. Men vad händer om vi nöjer oss med att fungera som informatörer? Zupančič ställer sig frågan huruvida vi klarar att fortsätta leva med katastrofer som om de egentligen bara var fantasier genom att vi rapporterar så ofta vi kan. Men hon försöker inte diskvalificera människors avsikter att mobilisera genom att upplysa. Hon undrar om formen gör att vi inte längre tror på vad vi säger och om den repetitiva handlingen omvandlar kunskaperna till fantasier. Möjligheten att återskapa det ständiga nyhetsflödet genom våra individuella konton kan eventuellt vara den form som låter oss upprätta samma förhållande till verkliga händelser som vi har till fantasier. Utan att undersöka själva processen som sätts i gång inom oss är vi i värsta fall kapabla att annonsera upprörande fakta utan att för den saken organisera för att drastiskt omstrukturera våra levnadsvillkor. Upprepade presentationer av till synes isolerade fenomen tillåter oss att för en stund bortse från samband, och i stället för mobilisering för att angripa strukturen, blir vi alltmer benägna att invänta nästa presentation av ett nytt (skenbart) isolerat fenomen. Våldet vi vill angripa är redan ständigt invävt i strukturen, men för att legitimera ingrepp mot det behöver vi alltid invänta information om en ny, exceptionell våldsam handling. Och risken, därav, i att prata om världens ände som ett hot hemmahörande i framtiden snarare än redan fortlöpande, ligger i att motståndet kräver nya isolerade bevis, i all oändlighet. Vi kan ställa detta i kontrast till vad Malcolm X en gång sa till Alex Haley: “Each day I live as if I am already dead”. Som redan död är det inte längre ett alternativ att hoppas komma undan med lite färre skråmor. 

I första bandet av Kapitalet (1867) ägnar Karl Marx ett kapitel åt varufetischismen, som i enkla drag kan förklaras som en mental process där vi lyckas betrakta ett objekt som isolerat från omständigheterna det tillhör. Om jag står i en affär och ska köpa valfri vara så kan jag tänka, det här är verkligen ett par skor, en telefon, hörlurar, en korv. Alltså att varan är självidentisk (identisk med sin beskrivning), och därmed inte längre en sammansättning komponenter. Varufetischismen trollar bort de barn som tillbringar hela dagar i djupa hål i marken, för att med fingrarna gräva fram mineraler till smartphones. Varor som hävdar sin identitet i affären är magiskt frånkopplade de ändlösa logistiska fraktkedjor som burit alla delar flera gånger jorden runt. Faktumet att drivor av material och delar monterats eller sytts ihop i livsfarliga miljöer försvinner som en leende katt mitt framför ögonen. Jag behöver inte ens tänka på att något arbete krävts över huvud taget. Jag kan i stället reflektera över priset, kvalitén, utseendet, hur varan kommer få mig att känna när eller om jag äger den. Jag kan vifta bort det om någon berättar om förutsättningarna (ifall jag känner motvilja till att tro på vad som sägs) men jag kan också vara helt medveten, ogilla det, och ändå fortsätta som om det aldrig var känt. Men det mest kraftfulla skyddet kommer av att säga högt vad jag vet, visa mitt förakt, och likväl fortsätta relatera till varan som vara. Det krävs inte att någon ljuger om eller döljer arbetsförhållanden, klimatkonsekvenser eller våldet som ligger bakom utvinningen. Det skulle nästan vara lättare att tänka att förhållandena hemlighålls (av någon) för att jag ska föras bakom ljuset, och för att om det hela blev synligt, och något djupt sant avslöjades, skulle den informationen förändra allt. Om vi bara visste! — skulle vi alla resa oss i heligt hat mot ett system som gör sig beroende av så mycket orimligheter för att fungera. Fast vi vet. I vissa fall, kan det kanske vara att paketeringen och reklamen lyckas vägleda våra associationer kring varorna, bort från våldet. Men misstanken om att det inte behövs mer än några enkla reklam-manövrar för att föra oss bakom ljuset riskerar att alltid handla om någon annan. Någon annan blir lurad av det här. Frågan är i så fall vad det är som händer med en själv.  

I en annan bok av Zupančič (What is Sex, 2017) skriver hon om hur vi döljer våra könsorgan, inte för att de skulle kunna avslöja för mycket för oss om vad sex verkligen är för människan, utan just för att de misslyckas med det. Något med det som verkar allra mest representativt misslyckas med att representera. Att bli påmind om misslyckandet är på något sätt traumatiskt. Någon kanske skulle hävda att botemedlet finns att hitta i en mer obarmhärtig konfrontation med traumat. Exempelvis att vi ständigt visade våra könsorgan, så att vi ordentligt utsätts för deras oförmåga att säga oss något om sex i sig, och på så vis långsamt gnugga bort traumat med denna insikt. Eller säg att det är för jobbigt att upptäcka gång på gång hur ständiga skildringar av våld och krig misslyckas med att skapa den reaktion vi kan vara överens om att det förtjänar, borde vi inte då ständigt konfrontera våldsskildringar och krigsbilder, så att vi till sist drabbas av en djupare förståelse för varför representationen misslyckas med att orsaka en adekvat reaktion? Om det vore utfallet, kunde vi kanske redan hävda att kapitalismens sedan århundraden systematiska våld mot svarta äntligen avbrutits, tack vare allt bildmaterial som reproducerats om detta våld. Frank B. Wilderson beskriver tvärtom cirkulationen av bilder och berättelser om våld mot svarta som en ritualistisk bekräftelse av detta våld som något normalt och nödvändigt för världen såsom vi känner den. “The spectacle of Black death is essential to the mental health of the world—we can’t be wiped out completely, because our deaths must be repeated, visually”. Uppvisningen av det sanna och groteska ger både stabilitet åt sakernas tillstånd och en känsla av lättnad för den som inte skildras — någon annan har det mycket värre, vilken tur att det inte är jag. Medlidandet förhöjer värdet på mina relativt trygga omständigheter. Om jag begär att få se utan filter, om jag begär att få avslöja och visa hur det verkligen ligger till, förstärks min känsla av avstånd från det hemska. Min aktivitet (att uppvisa grymheter) ger mig försäkran om att det fortfarande inte gäller mig. Business as usual må vara en fruktansvärd parad av ojämlikhet men det blir också källan till min trygghet.

Om generalerna och ledamöterna inom Israels koloniala administration hade valt att dölja sin explicita avsikt att förinta palestinierna kunde vi kanske tänka att allt vi behöver göra är att avslöja dem. Men som fredagsmys från tv-studior i Israel får man ofiltrerade morbida uttalanden om hur man vill förgöra palestinierna, och vilka groteska övergrepp man utsätter fångar för (som skördar skratt och applåder). Du kan på instagram följa konton som direkt citerar israelska statsmän när de utan omsvep pratar offentligt om palestinier som kackerlackor. De går ut med pressmeddelanden om att de tänker genomföra den etniska rensning deras liberala hejarklack i väst försöker förneka. Projekt Lebensraum illustreras med AI-videos i ett Gaza efter fullbordat folkmord där Trump och Netanyahu skålar i cocktails på Gazas stränder. En typ av respons till allt det här är att det är skönt. Äntligen säger de som det är. Men om det är så skönt med sanningar, varför är motståndshandlingarna mot dem så tabubelagda? Obsceniteten misslyckas med att rucka på frånkopplingsmekanismen. Perversionen som uppvisas har en rad effekter samtidigt. Idén om perversion, som analytisk kategori, är i princip att den perverse tror sig utmana den härskande ideologin men i själva verket befäster den. Trump ser ut att utmana den kulturella eliten genom att sudda ut liberala anständighetsgränser. Men ideologin han företräder bygger på exakt samma principer om fiendeskap, egendom och exploatering. Som mottagande publik hamnar man i ett av två egentligen besläktade läger. Njutningen i ena lägret kommer av att auktoriteten tycks ge licens åt alla tänkbara vulgära överträdelser. Men njutningen ligger också i förhoppningen att en annan publik, som består av ens politiska motståndare, ska reagera med fasa och äckel. Vilket också mycket riktigt ofta är fallet. Men den reaktionen i sig, irritationen, att bli äcklad och förfärad ger också en form av njutning. Många känner säkert igen sig i känslan av att nästan söka sig till dokumenterade klavertramp, hutlösa uttalanden och bevis på motståndarens paralyserande idioti. Det har en libidinal dragningskraft. Freud skiljer på libido som fokuserar på bekräftelse utifrån (objektlibido) och libido som söker bekräftelse inifrån (jaglibido). Den sistnämnda benämner han narcissism. I vår samtid har narcissism-begreppet fått en negativt patologisk klang. Freud däremot varken fördömer eller förskönar något av de libidinala tendenserna. Han skiljer bara på dem. Den process där personen hela tiden söker upp libidinal stimulans externt (objektlibido), exempelvis från någon annans reaktion, är den som mest sannolikt sätter igång i personen som (förvisso ofrivilligt) går igång på fiendens överträdelser. Det är möjligt att processen blir mer intensiv i en informationsmättad kultur, som ständigt uppdaterar med nya saker att förfäras av — och därav flyttas handlingar från strategisk planering och mobilisering för revolution till en interaktiv loop i libidokarusellen. I den finns det alltid nya möjligheter till en förfärad reaktion som ersätter instinkten att angripa strukturen bakom alla skandalösa händelser.

                                                          .

[Historien kommer döma de skyldiga] står det plötsligt. Det verkar alltid stämma när någon säger det, men det är väldigt oklart när “historien” träder i kraft och hur hård domen faktiskt blir. Har tidigare bosättarkoloniala utrotningar verkligen dömts särskilt hårt? Samme Trump som skålar med Netanyahu verkar oerhört vulgär men det han omedvetet signalerar med att dela videon är egentligen att vi redan gav USA, historiens mest vulgära utrotningsprojekt godkänt. Videon säger oss att det snuskiga med att vi tappar hakan vid anblicken av två av förintelsens generaler, som firar sina landvinningar, är att vi med lite annan estetik och under demokratiskt faner egentligen redan låtit det passera. Den prospektiva historien som lovade att döma (det vill säga vi, nu) kan istället äntligen fokusera på utveckling, nu när historien faktiskt blivit historia. Amerika vilar på oförlåtliga synder men nationen ska få lov att bevisa, genom diverse justeringar i demokratisk riktning, att det likväl förtjänar sin existens.

Under en lång epok av expansion västerut på den nordamerikanska kontinenten fick vita bosättare små belöningar när de, utan militära insatser, hjälpte till med mördandet av invånarna som skulle rensas. Jag växte upp med film och berättelser om hur ”indianer” förr i tiden brukade skära loss en matta av hud och hår från motståndarens skalle. Myten kom att representera urfolkens skändliga våld. Men det var ingen myt. ”Att ta någons skalp” var i själva verket var det regelmässiga kravet för att vita bosättare skulle få den ersättning de lovades: en trofé (skalpen) i utbyte mot pengar. Varken första eller sista gången i historien som förövarens verkliga våld omvandlas till fantasier om hur motståndet i stället betett sig. 

För att motivera bosättare att bli mördare krävdes dock inte enbart pengar. Vi skulle kunna acceptera förklaringen till hur en strävsam bosättarfamilj så enkelt går med på att mörda vissa människor, med att de ju behöver pengar, eller att de helt enkelt bär på en privat, inneboende rasism. Det är ju utan tvekan en stor skillnad att avväga, mellan att bli straffad för mord på andra bosättare som eventuellt står i vägen för en själv, och att avlönas för mord på någon från ursprungsbefolkningen som står i vägen för hela det bosättarkoloniala projektet. Men fantasin att så enkla penningar skulle räcka för att göra rasistiska mördare av vem som helst säger kanske något om vilken besynnerlig bild vi har av rasismen. Systrarna Karen och Barbara Fields kallar detta tankesystem Racecraft (2014). En trolldom som igångsätter en uppfattning om raser och värde. Vi ska tro att det är rasskillnaderna i sig som utlöser rasistiskt våld, snarare än att det är rasismen som ingjuter idén om rasskillnader och rashierarkier. 

Liberalismens fader, sextonhundratalsfilosofen John Locke, var även en fadersfigur bland många, som gav trollformeln racecraft ordentlig skjuts, genom sin Second Treatise of Government (1689). Det engelska ordet improve, som det användes under hans livstid, betydde inte helt neutralt att förbättra, som det mer eller mindre gör idag. Improve betecknade handlingar som alstrade profit ur något (“improve” kommer ur det (äldre) franska en, i betydelsen till, och pros, i betydelsen vinst). Ordet användes särskilt för att beskriva när allmän mark gjordes till vinstdrivande mark. Locke såg att “the American Indian” misslyckats med att hävda någon rätt till marken de bebodde på grund av att de slösade bort jordens marknadsvärde. Omvänt fastslogs därför en gudagiven rätt hos kolonisatören att ta jorden i besittning. Den oerhörda rasistiska utrotningen som gjort Amerika till Amerika (och som även fortsätter till nutid), kom inte av något som hudfärg eller uppfattningar om skillnader i utseende, utan av en förklaring för rasismens marknadsmässiga och vetenskapliga nödvändighet och en efterföljande psykisk inpräntning hos hela den bosättarkoloniala befolkningen. Samma vetenskapliga motivering drev också den masspsykos som gjorde att svarta afrikaner omvandlades från människor till egendom, för att bygga det USA vi känner idag. 

När vi förkunnar att historien kommer döma gör vi kanske det ur en slags hoppfull hopplöshet — vi hoppas att domen kommer, sen, men vågar samtidigt inte tro att det våld som organiserar vår samtid ska avbrytas. Vi förflyttar ingreppet till en tid i framtiden, då domen ska förändra hur vi ser på dåtiden. Samtidigt som vi i nutiden blir indragna i ett beroende av att se nya våldshandlingar för att kunna prata om något som över huvud taget ska dömas. Vilket gör att domen som skulle döma det förflutna aldrig får träda i kraft. Den får aldrig yttra sig som handling eller motstånd mot dåtiden. Det mest talande exemplet är den totala egendomsstrukturen, vars våld redan finns ingjutet i världens symboliska ordning. För i den ordningen krävs ett synligt övertramp, för att vedergällningen ska kännas rimlig. Kravet som ställs för att våldsamma ingripanden ska betraktas som berättigade är att de döms som rättmätiga i förhållande till en specifik, och exceptionell, våldshandling i nutid. Aldrig för sin långa historia som klistrat fast våldet i sakernas tillstånd. Jag måste kunna återge en konkret nutidshändelse som gjort att jag reagerat, och återge händelsen utan förvanskningar, utan hänvisning till något som kameran inte kan fånga. När jag berättar om mardrömmen ska mardrömmen vara över. En ny dag börjar i en värld där allt är som det ska. Förträngningen rullar på som igår. Om jag inte låter bli att vakna, vill säga, för att i stället drabba samman med mardrömmen. 

---

Steven Cuzner är medlem i Kollektivet Jordens Fördömda

Fred på jorden är inte för oss,

inte för min son, inte för din son,

sade Maria till Maria…

o syster av mitt land, syster av mina fotspår på denna jord,

syster av min själ, syster av mina böner,

syster av morgonljuset i dess klarhet, syster av min död i dess förödelse,

syster i det som här återstår av död för oss,

och det som återstår av liv för oss.

 

Fred på jorden är inte för oss.

Har himlen ovan oss vänt bort sin blick, 

eller är det korset på vår rygg,

i fälten av bittert blod,

som placerar oss i det fördolda?

 

Fred på jorden är inte för oss.

Den är för våra fiender, min Gud,

för deras flygplan. Den är för döden när den sjunker, och när den stiger, 

när den berättar, ljuger och dansar.

Ingenting är nog för den,

inte vårt blod i förlusten, inte vårt blod i skönheten,

inte vårt blod i haven, inte vårt blod på slätterna, inte vårt blod bland bergen,

inte vårt blod i jorden, inte vårt blod i sanden,

inte vårt blod i svaret, inte vårt blod i frågan,

inte vårt blod i norr, inte vårt blod i söder,

inte vårt blod i fred, inte vårt blod i krig.

 

Fred är för våra fiender, min Gud,

för deras väktare i avlägsna länder,

för deras väktare i närliggande länder,

för varje broder som kom som en fiende för att belägra oss,

för varje broder som kliver över vår död för att bygga en tron på våra ruiner.

Här finns det ingen plats för en fjäril i en flicka som förlorat sina fötter,

ingen plats för en älskare att dö av kärlek, ingen plats för drakar,

ingen plats för dikten att höja sig i stolthet över sin poet medan han skriver:

”Om jag måste dö, måste du leva för att berätta min historia.”

Inget hav för fåglar eller den älskade,

och himlen har vänt sin rygg mot oss såsom främmande länder.

 

Fred på jorden är inte för oss,

det är för andra, inte för mig, inte för mina unga.

Fred är för tystnaden efter våra massakrer,

för tystnaden före våra massakrer,

för tystnaden mitt i våra massakrer,

för tystnaden när vi skriker,

för tystnaden när vi tysnar.

Fred är rösten som ropar mot oss: döda dem

och med tystnaden dödar den oss.

 

Fred på jorden är inte för oss.

Den är för tyrannerna, de tuppkrönta ledarna, och alla arméer av damm.

Den är för förstörelse, för de som mördar unga och gamla,

för soldaterna, för de som slår horisonten i bojor,

och för de som utgjuter blod, avskyr martyrerna och dödar vittnena.

 

Fred för en tyrann här…

fred för en tyrann där,

för svansarna som skäller här… och här,

och allt väsande av vapen där.

Fred är för den som karvar ut mina ögon nu så att jag inte ser dig, min Gud.

 

Ta allt, min Gud, och låt oss förblir nära vårt hav här,

nära våra käras gravar, nära vårt hem här.

Utan att förgås, förblir vi här. 

Du tar oss om du vill, lämnar oss om du vill,

när du vill, hur du vill.

I ditt hjärtas ögas närhet förblir vi.

 

Eller.. min Gud, var vår fästning.

Vi ska inte fly när vår dödsnatt faller,

vi förblir vid din själs dörrar:

jag menar kyrkan, moskén, havet,

jag menar jorden, palmerna,

jag menar livet, det lilla som består av liv här..

 

Eller … ta oss, min Gud, men låt något av våra själar stanna här,

vid spillrorna av våra hem,

vid trösklarna av våra splittrade kroppar.

För fred på jorden är inte för oss.

 

Freden som vi begär, älskar, drömmer om, längtar efter.. är inte för oss.

Freden, enkel som min mors tårar i bröllop och sorg, är inte för oss.

Freden som flyger som en vinge,

freden som landar som en vinge,

freden som är lika vacker som en sång, 

freden som är lika mild som vårt skratt,

freden som är lika mild som vår katt innan de dödade henne, är inte för oss.

Sedan hon dog hungrar hon, min Gud, jamar, längtar, spinner, och från ett rum i norr till ett tält i söder följer hon oss.

 

Fred på jorden är inte för oss.

Inte för Gaza när det glädjs åt våren likt våra barn,

inte för Akka, vaken i tusen år som våra mormödrar som vakar över oss, 

inte för det vackra Jaffa,

inte för Jesus som återuppstod ur vårt blod,

sedan ur vårt kött, sedan ur vårt land och våra otaliga uppståndelser.

Fred på jorden är inte för oss,

inte heller för ditt heliga Jerusalem, min Gud, 

stigande med Profeten och koranen.

 

Fred på jorden är för mig, min Gud… för mig och då, också för dig.

För fjärilarna som fladdrar mellan fingrarna på min själs barn,

sedan de steg upp till dig.

Inget finns kvar för mig, förutom deras splittrade kvarlevor,

långa dagar som suckar, fjädrar från fallna duvor på trösklar och deras namn.

Mellan deras fingrar skymmer fjärilarnas sol,

och horisontens sår. 

 

Jag sade ingenting till fjärilarna,

som min själ lät jag dem fladdra mellan barnens fingrar, 

färdas mellan askan och daggen.

Jag ska sjunga för dem i namnet av tjugo … trettio tusen…

som fallit och återuppstått i vårt land.

Jag ska inte säga: fred är för dem som dödar, fördriver, bränner.

Freden var vår här, före dem.

Freden ska förbli vår här, efter dem.

Freden är för oss.

Freden är för oss.