I maj 2025 har det snart passerat nitton månader sedan den senaste fasen av den 77 år långa etniska rensningen av Palestina påbörjades – förintelsen av Gaza. Hundratusentals liv är förlorade eller förstörda, Gaza är jämnat med marken, framtider är utplånade. Men medan rök fortfarande stiger från ruinerna och de brända, bombade och svältande kropparna ännu räknas, börjar också de stora frågorna ställas. Är det sionistiska projektet fortfarande en lukrativ investering för västvärlden som möjliggjorde den? Vad innebär en sionistisk ”seger” idag? Och går det att krossa det palestinska motståndet?
För att besvara dessa frågor behöver vi först förstå grundstenarna i det sionistiska projektet utifrån ett västerländskt perspektiv. Detta då Israel aldrig varit en stormakt. Dess existens och fortlevnad som kolonialstat förutsätter politiskt, militärt, medialt och ekonomiskt stöd från västvärlden, inklusive immunitet mot internationella lagar och regler. Ett faktum som blivit än tydligare under den pågående förintelsen i Gaza – en av världens mest tätbefolkade landytor vars motstånd är omringat från alla håll, utan tillgång till vapen eller resurser.
Israels koloniala förutsättningar
Bortsett från all västerländsk demagogi och ”moralisk” argumentation kring stödet till Israel, så ligger det i grunden av det sionistiska projektet en ömsesidig och lukrativ överenskommelse som förenar den sionistiska och västerländska agendan. Dels fick sionisterna en egen stat i Israel, med fullt västerländskt stöd, som i den antisemitiska europeiska kontexten ansågs ”lösa det judiska problemet i Europa”. Dels säkrade västvärlden en lojal, militärt överlägsen bas i en av de ekonomiskt viktigaste regionerna i världen, framför allt genom energi och handelsvägar. Jag kommer att redogöra närmare för detta.
Den sionistiska staten förutsätter både en demografi där den judiska befolkningen är en majoritet i historiska Palestina och beväpnandet av principen om ”världens säkraste plats för judar”. Detta ligger bland annat till grund för den etniska rensningen 1948, den aggressiva bosättarpolitiken och de pågående försöken till etnisk rensning i Gaza och på Västbanken.
Säkrandet av västerländska intressen förutsätter att den sionistiska staten förblir militärt överlägsen och att den vidhåller en militär avskräckningsförmåga som garanterar lokal och regional dominans utan motstånd. Till detta, som i varje kolonialt projekt, hör ett moraliserande narrativ där avhumanisering av den koloniserade icke-vita och framförallt muslimen, i kombination med det påstådda skyddandet av judar legitimerar brutaliteten och ger den en “medmänsklig” förklaring. Detta narrativ och framförallt användandet av antisemtism som täckmantel blev, framförallt efter sexdagarskriget 1967 kolonialmaktens moraliska avskräckningsförmåga. I korthet så är det västerländskt sanktionerade våldet inte ett undantag utan en regel och en livsnödvändig förutsättning för Israel som kolonialt projekt, och det sionistiska narrativet utgör dess moraliska legitimering.
I narrativet om en stat som skyddar judar mot en demoniserad fiende, den farliga palestiniern, lyckas Väst dessutom porträttera sig själv som en extern part utan direkt anknytning till det koloniala projektet. En part vars roll är att skydda de goda från de onda, med en retorik som avser avsäga Västvärlden från deras direkta och historiska ansvar för såväl förintelsen som kolonialismen.
7: oktober och den efterföljande förintelsen
I början av juni 2025 började vi vakna upp till en västerländsk, retorisk skiftning. Plötsligt blev palestinierna människor, och västerländska politiker samt media började successivt förändra sin ton mot Israel efter 18 månader av tystnad. Många undrade vad skiftningen berodde på, andra började fundera kring hur man tillåtit denna förintelse pågå under så lång tid. Vissa röster började ifrågasätta om Netanyahus regering verkligen bryr sig om den gisslan som är kvar i Gaza. Dessa frågor och den skiftning som skett förstås bäst om analysen görs utifrån de koloniala förutsättningar som beskrivits ovan. För vad hände egentligen den 7:e oktober?
Om vi återigen bortser från sionistisk och västerländsk demagogi och tittar på 7:e oktober med militära och politiska ögon så var händelserna en jordbävning som krackelerade det koloniala projektet i grunden. En palestinsk organisation, som verkat under blockad sedan 2007 med mycket små resurser, oskadliggjorde Israels andra största militära brigad på några timmar. De lyckades tillfångata ett 100-tal soldater och civila för att möjliggöra ett fångutbyte, som förväntades fria tusentals palestinska fångar. Fångar som världen blundat för i decennier, och som palestinierna under sin 77 åriga kamp mot den sionistiska staten endast sett befrias genom just fångutbyte.
På en dag förlorar Israel sin avskräckningsförmåga och löftet om säkerhet för sin befolkning, och detta inte mot en likvärdig militär styrka, utan mot en organisation som Israel själva kategoriserar som det minsta hotet. Lägg därtill den interna debatten i Israel kring det ”demografiska hotet” under de senaste tio åren. Oron har vuxit i samband med att antalet palestinier i det historiska Palestina blivit lika stort som antalet judar, vilket har betraktats som en fara för det sionistiska projektet.
Det sionistiska agerandet och det västerländska stödet är i detta sammanhang fullt begripligt utifrån en kolonial logik. Israel måste återta sin avskräckningsförmåga till varje pris om projektet skall fortsätta fylla sin funktion. För att uppnå detta var såväl sionisterna som Väst villiga att förlora sin moraliska auktoritet, förkasta det internationella rättssystemet och urholka det moraliska narrativet. Dom var villiga att blotta den grundläggande koloniala logiken – underordning genom våld. Israeliska fångar blev i sammanhanget antingen en sekundär fråga eller en börda.
Till detta bör adderas att Västvärldens acceptans och definition av palestinsk mänsklighet endast gäller deras tillvaro som offer, ett ytterligare humanitärt projekt för den vita riddaren, och aldrig i deras naturliga och rättfärdiga tillvaro som frihetskämpar. Det är okej för palestiniern att vara människa om hon dör i tystnad under förtrycket, men aldrig om hon reser sig mot förtryckaren. Paradoxalt nog så har palestiniern lärt sig att dens tystnad och förlitande på den västerländska ”godheten” och dess internationella institutioner, alltid inneburit en förminskad rätt att existera. Palestiniern har lärt sig att existens förutsätter motstånd, och att den palestinska frågan endast aktualiseras när palestiniern reser sig.
“Att stå emot, att inte kapitulera, det är att vägra kolonisatörens seger.” Frantz Fanon
Väst och Israel var väl medvetna om att återtagandet av denna avskräckningsförmåga endast kan uppnås vid en total kapitulation av det palestinska motståndet, inget mindre kan återställa Israels förtroende hos den egna befolkningen, eller hos dess möjliggörare.
Det var utifrån detta som Israel gavs ett västerländskt frikort, det vill säga fria händer att göra ”det som krävs” för att nå sitt mål. Det var även ett frikort som Israel nyttjade för att lösa sin andra strategiska utmaning, ”det demografiska hotet”. När en undrar varför det krävs en förintelse för att förgöra ett motstånd, eller varför Israel inte anammade den klassiska koloniala strategin om att dela upp befolkningen i goda (underordnade) och onda (motstånd) så är svaret att förintelsen är ett mål i sig.
Varför detta skifte? Frikortet som Israel gavs, och som förnyades i olika omgångar, gavs utifrån löften om nära seger. I oktober 2023 lovade Israel att ”kriget skulle ta veckor, i värsta fall ett par månader”, ett löfte som förnyades till Trump efter det amerikanska valet. Då gavs ett nytt frikort, nämligen systematisk svält som vapen, vilket föregicks av planen att fördriva Gazas befolkning till andra länder. Idag efter 19 månader är Israels uppsatta mål varken nådda eller i sikte, dels för att den palestinska befolkningen i Gaza vägrar att självmant lämna sin mark även om den är ruiner, och dels för att det palestinska motståndet kvarstår. Allt detta sker samtidigt som Väst, genom en global palestinarörelse och en livesänd förintelse som de själva möjliggjort, har förlorat sin moraliska auktoritet utan någon gengäld. Detta har lett till en total nedmontering av den västerländska legitimiteten, som länge byggts både internt och externt på en illusion om universella värderingar och ett försvar av internationell rätt.
Internt i Israel fortsätter interna slitningar när staten som skulle vara den säkraste platsen för judar, efter 19 månader inte lyckats avsluta ett krig mot en motståndsorganisation, inte kunnat stoppa attacker från Yemen (ett av världens fattigaste länder), och inte lyckats ta tillbaka fångar. I stället har Israel genom sin filterlösa, fascistiska höger både förstört bilden av den goda, liberala och demokratiska staten externt och fortsatt sin nedmontering av ”rättsstaten” och dess ”liberala värderingar” internt.
När motståndet i dag 19 månader in i denna förintelse fortsätter existera och befolkningen i Gaza inte lämnat sitt land, så är det därför inte bara kriget Israel förlorar, utan det koloniala projektet förlorar grunderna som dess existens vilar på.
Till slut, det finns inga myter eller historiska referenser för motstånd som kan jämföras med det vi skådat i Gaza dom senaste 19 månaderna. En befolkning och ett motstånd som utelämnat av hela världen stått emot hela Västvärlden med all sin militära, politiska, ekonomiska och mediala makt. Ett militärt och socialt mirakel som göder en växande och orubblig global rörelse. En påminnelse om det historiska faktumet om att motstånd till kolonialism inte begränsas till en organisation eller en grupp av den koloniserade befolkningen, den är en del av den koloniserades identitet. Och även om undertecknad i skrivande stund förstår att ekvationen motstånd och förtryck går hand i hand, så kan jag inte annat än förundras över mitt folk, det palestinska folket som gett motståndet en helt ny innebörd. Långt efter vår död kommer generationerna titta tillbaka på Gaza och försöka förstå hur en sådan liten markyta kunde bli större än världen, och hur folket i Gaza befriade en hel värld.
Till befrielse och återvändo.
Fayyad Assali är talesperson för Rättvisa För Alla och tidigare styrelseledamot i Palestinian Youth Movement Sverige. Han är mellanösternvetare och palestinier från Nablus på Västbanken.