”Genocide is never self-defense,” stod det på en banderoll i vårt student-encampment. Banderollen, placerad precis bakom mitt tält, var ofta det sista jag såg innan jag kröp in för att lägga mig om kvällarna. Under dagarna fångade den de förbipasserandes blickar med sina stora svarta och röda bokstäver. Lägret var omgivet av banderoller, bilder och skyltar med kraftfulla politiska budskap. Men just den här har stannat kvar, skavandes, hos mig. På ett sätt är det en intuitiv och självklar formulering. Men vad säger den egentligen om hur vi förstår sionism som ett bosättarkolonialt projekt i Palestina?
Ett sätt att börja försöka sätta ord på bosättarkolonialism kan vara att beskriva den dominerande förståelsen av våld. Inom den liberala tolkningsramen förläggs våldet till en individ, aktör eller stat som orsakar omedelbar skada på en kropp eller egendom. Nu slår jag dig: våld. Nu sitter polisen på din nacke: våld. Nu bombar vi dem: våld. Denna förståelse förutsätter en handling som är avgränsad i tid och rum. Förövaren är identifierbar, likaså offret. Det som gör att handlingen kan förstås som våldsam är att den betraktas som ett avbrott i ett annars icke-våldsamt status quo. Här förstås våld som en händelse med en tydlig början och ett tydligt slut men aldrig som en varaktig strukturell realitet. För att problematisera och nyansera denna begränsade förståelse utgår denna text från en distinktion som Fred Moten och Stefano Harney upprättar mellan våld och brutalitet.1
Kritik mot den sionistiska bosättarkoloniala staten formuleras ofta i termer av överträdelse: problemet tycks vara att den sionistiska entiteten bryter mot “internationell rätt”, reagerar “oproportionerligt” eller använder “övervåld.” Banderollen, liksom andra skyltar på demonstrationer med formuleringar som “att döda barn är inte självförsvar”, reproducerar – oavsett intentioner – en viss förståelse av våld. Budskapet tycks förutsätta att en bosättarkolonial stat har rätt till självförsvar, men att den rätten har överskridits och blivit folkmord. Men som Nada Elia påminner oss: “Was there ever one brief moment, from its inception to the present day, when Zionism was not violent?”2 Sionismen är ett bosättarkolonialt projekt som inte kan existera utan att producera det som Samera Esmeir benämner som förstörbara liv.3 Liv som måste raderas, utplånas, för att sionismen ska kunna förverkliga sig själv, och därefter ”försvara” sitt bosättarkoloniala “själv.” Med andra ord, det sionistiska, koloniala självet existerar endast genom förstörelsen av palestinska liv. Därför är separationen mellan Israels brutalitet och dess existens falsk: Israels blotta vara är en Nakba; en pågående katastrof.
Begreppet brutalitet syftar till att erbjuda ett alternativt ramverk. Ordet brutal associeras vanligen med spektakulära övergrepp som beskrivs som groteska, bestialiska, grymma, omänskliga och irrationella. Även om dessa ord beskriver aspekter av bosättarkolonialism, är det inte dessa associationer som är i fokus här, eftersom de implicerar ett synsätt på våld som en isolerad, avgränsad händelse. I ordets latinska ursprung, där brutus också betyder tung, öppnas en annan förståelse. Brutalitet kan då ses som något mer än en enstaka, groteska händelser: en tyngdpunkt, ett gravitationscentrum som bär upp och håller samman en viss ordning. Det spektakulära uttömmer inte brutaliteten, utan bärs upp och möjliggörs snarare av den. Den egentliga brutaliteten är en pågående, formande och förgörande tyngd som gör världen tillgänglig för vissa, samtidigt som den utplånar andra eller förvisar dem till tillstånd där de är halvt döda, halvt levande.
Brutalitet är både destruktiv och produktiv. Den förgör och bryter ned, men den skapar också, formar och organiserar. Brutalitetens destruktivitet och produktivitet är ömsesidigt beroende av varandra. För att skapa måste den förstöra, och genom att förstöra skapar den. Dess världsformande tyngd tar sig uttryck i det som Moten och Harney benämner individuation – en process som inte enbart innebär formandet av det moderna, vita, liberala subjektet, den egendoms- och rättsbärande individen, utan också inbegriper upprättandet av gränser, nationalstater, raser, varor, raser som är varor, raser som äger varorna. Det är ett reaktionärt försök att reglera det oberäkneliga sociala livet, med dess otaliga, upproriska samlingar, djupa relationer till jorden och levande varelser. Individuation är, som de uttrycker det, “the brutal reduction of something to the one.” Det är genom brutala processer– som kräver förstörelse av palestinskt liv, land och socialitet – som det sionistiska självet möjliggörs och försvaras.
Likt den koloniala regimen som, med Frantz Fanons ord, är “en regim grundad i våld,”4 vilar också den moderna nationalstaten på det Walter Benjamin benämner som “statsgrundande våld.”5 Ett sådant ”våld” är inte en övergående eller isolerad händelse utan fungerar som ett gravitationscentrum för en ny ordning. Benjamin skiljer mellan det “statgrundande våldet,” som sätter en ordning snarare än underkastar sig den, och det han kallar “rättsbevarande våld”, som verkar för att upprätthålla en redan existerande struktur, som det själv är beroende av. Brutalitet är både grundande och bevarande– det är den tyngd som grundar, omvandlar och vidmakthåller. Den formar den moderna nationalstaten och tar där formen av en rasmässig rättslig, social och politisk äganderegim. Genom brutalitet omvandlas en plats som var ett öppet geografiskt rum, sammanvävt med kollektivt minne och levda erfarenheter, till ett territorium: ett område med definierade gränser, kontrollerat av en suverän nationalstat. Människor som en gång levde på platsen omformas till ett enhetligt folk, särskilt från dem som befinner sig bortom territoriets gränser. Nationen ska nu styras och regleras, enligt en rasmässig kapitalistisk logik där ägande, individualism, arbete och statlig suveränitet utgör tyngden. Det grundande våldet blir grundläggande. Brutaliteten blir till ett osynligt ramverk genom vilket nationen andas.
Men grundandet av en bosättarkolonial stat följer en annan logik. Här handlar det inte om att reglera eller omforma de människor som lever på platsen utan om att göra sig av med dem och ersätta dem med ett nytt folk. Med andra ord: den bosättarkoloniala staten strävar inte efter att omvandla den koloniserade människan till en egendoms- och rättsbärande individ – någon som tror sig äga sig själv, sin kropp, sitt land, eller som kan sälja sitt arbete – utan efter att reducera henne till något överflödigt, ett liv utan värde, möjligt att förstöra och radera ut. Det bosättarkoloniala projektet kräver inte främst den inföddas underkastelse eller exploatering, utan hennes försvinnande. Platsen, bärande på minne, historia och liv, måste tömmas för att omvandlas till ett territorium under suverän kolonial statlig kontroll. “Israel and Zionism are obliteration; if we give them the right to exist, we are giving the right to exist to obliteration,” som Esmeir uttrycker det.6 Utraderandet av palestinsk närvaro, etnisk rensning och folkmord är därför inte olyckliga avvikelser från sionismens väg – det utgör dess rytm, puls, tyngdpunkt.
Brutaliteten är rytmisk, snarare än ett isolerat hatfullt vrål. Ibland intensifieras den, ibland avtar den, men den är alltid närvarande som ett pulserande taktslag. Den koloniala brutaliteten kan inte upprätthålla samma destruktiva tempo utan att hota sin egen funktion, menar Esmeir. Om den brutala maskinen arbetar för snabbt och intensivt riskerar den att kollapsa under sin egen tyngd. Därför måste den justera sina takter och variera sina notvärden. De grundläggande brutala taktslagen måste kompletteras med andra, skenbart harmoniska: diplomati, förhandlingar, fredssamtal. Reform är brutalitetens mest lockande tonhöjd. Rättigheter kan tilldelas här och där – inte för att värna om de koloniserades liv, utan för att bevara den koloniala ordningen. Även när bomberna inte faller, och kroppen tillåts andas för en stund, fortsätter bosättarkolonialismen och den rasial kapitalistiska logiken att verka genom det Walid Daqqa kallar omstöpning av medvetandet: en långsam process som syftar till att forma nya subjekt genom att förgöra den palestinska anden – själen, rūh.7 Det är en nedbrytning genom hundratals små, vardagliga, enstaka åtgärder, som tillsammans syftar till att forma koloniala subjekt som internaliserar och accepterar kolonial dominans, som överger motståndet och gradvis förlorar förmågan att lyssna till sina egna hjärtslag.
Att existera mitt i brutaliteten och att insistera på kollektivitet är ett sabotage mot en ordning som kräver de fördömdas försvinnande eller, i bästa fall, deras fragmentering och totala vanmakt. Enligt Moten och Harney är våld det vi gör tillsammans för att bryta oss loss ur brutalitetens grepp. Violence is what messes brutality up – stör dess rytmer och destabiliserar individuationens former. Ordet violence kommer ur det latinska violentia, från vis – kraft, makt, häftighet. Det är ett ord som bär på idén om att tränga igenom, att bryta in, att överskrida en gräns. Det engelska ordet mess erbjuder ytterligare ett sätt att tänka på motstånd mitt i brutaliteten. Mess betyder att göra något oordnat, att smutsa ner, att störa det prydliga. Men också: fest, gemenskap, att äta tillsammans. Dess rötter är släkt med mass: en rik och komplex modalitet av att samlas. I samma anda menar Abdaljawad Omar att den antikoloniala kampens kärna är att plocka isär kolonialismens form – att deformera, avstrukturera, riva upp det som brutaliteten har byggt och envist försöker upprätthålla.8 Det handlar om att slå mot tyngdpunkterna och att rubba kolonialismens gravitationscentrum. Det är inte märkligt att det palestinska motståndet har kallat den stora Oktoberoperationen för tufan al-Aqsa. Ordet tufan kan översättas som ”flod.” Dess trilitterära rot (ط-و-ف, t-w-f) bär betydelsen av rörelse, överskridande och ett tillstånd där etablerade ordningar kollapsar. Att motstå brutalitet är att överflöda gränser och ordningar. Men i Fanons anda påminner Omar också om att avkolonisering inte enbart kan vara en nedmonterande process – den måste också öppna sprickor för en värld bortom den värld som brutaliteten har byggt.
När de fördömda rör sig och kämpar mot kolonialmakten krävs det – ironiskt nog – att de gör det etiskt. Plötsligt betraktas de förstörbara liven som fullvärdiga rättsbärande individer. En omedelbar reaktion blir ofta att rättfärdiga motståndet genom att åberopa folkrätten. Men hur ska man kunna legitimera tufan, intifada, mess och mass, genom den ordning som är byggd på att krossa dem? I en rutten värld där de fördömda redan är brottslingar – oavsett om de bryter mot lagen eller inte – är de inte skyldiga detta system några förklaringar. Om de någonsin måste förklara sig, så är det bara inför varandra. Så länge brutaliteten utgör världens tyngdpunkt, kommer varje försök att moralisera eller legitimera våldet att sugas tillbaka in i dess rättsliga logik. Det antikoloniala, revolutionära våldet kan varken rättfärdigas eller orättfärdigas. Det hämtar sin kraft från platser som är otänkbara och otillgängliga för brutaliteten.
Mitt i brutaliteten, där döden var tänkt att slå rot, existerar de koloniserade och insisterar på liv. Mitt i brutaliteten lyssnar de till jordens pulserande hjärtslag, till de fördömdas viskningar, till de döda som sjunger om en annan värld. Mitt i all denna brutalitet håller de fast vid de upproriska samlingarna – och den oberäkneliga socialiteten håller fast vid dem. Det antibrutala våldet är att existera och insistera på de olika modaliteter av mess och mass: med vapen, med pinnar, med bröd. Oberäkneligt, upproriskt, festligt, våldsamt.
1. Denna distinktion genomsyrar Motens och Harneys arbete och får sin mest explicita teoretisering i föreläsningen “On Violence.” Youtube, laddat upp av Akademie der Künste der Welt, 2022. https://www.youtube.com/watch?v=eR3YjbB5sic&t=1815s
2. Nada Elia, Greater than the Sum of Our Parts: Feminism, Inter/Nationalism, and Palestine. Pluto Press, 2023.
3. Samera Esmeir, “The End of Colonial Government,” i From the River to the Sea: Essays for a Free Palestine, Verso, 2023.
4. Frantz Fanon, “Varför vi använder våld,” i översättning av Arild Säll, MANA 2025.
5. Walter Benjamin, “Critique of Violence,” i Selected Writings, Harvard University Press, 1996.
6. Samera Esmeir & Fred Moten, “The Anti-Zionist Idea: History, Theory, & Politics.” Youtube, laddat upp av Palestine Studies – University of Toronto, 2024. https://www.youtube.com/watch?v=vk7qsb9FTvE&t=2869s
7. Walid Daqqa, Sahr al-Wa’i: Aw fi I’adat Ta’reef al-Ta’zeeb, [Omstöpning av medvetandet: eller om att omdefinera tortyr]. Arab Scientific Publishers, 2010. Boken översätts just nu till svenska av Maya Abdullah och mig.
8. Abdaljawad Omar, “Bleeding Forms: Beyond the Intifada.” Critical Times 7, no. 2. 2024.
Saleh Abdelaziz, medlem i Kollektivet Jordens Fördömda