“Vi har grävt fram martyrer, varav många redan ruttnat och blivit oigenkännlig ashlaa’… Vi har hittat kvinnolik och barnkroppar och individer utan huvuden såväl som ituslitna kroppsdelar.”
– Rami Dababesh, palestinsk volontärarbetare för civilförsvaret. 5 juni, 2024.
“Jag hörde hundar och katter äta upp mina familjemedlemmars ashlaa’ på gatan… Jag sprang efter katterna för att samla ashalaa’n, för att begrava dem… och hedra min familj.”
– Dr. Haneen El Dayya. 13 februari, 2024.
“Jag ber er att inte äta oss när vi dör… snälla… om du lever efter att vi dött…ät oss inte, vårt utspridda kött.”
– Lena, en flicka från Gaza som pratar med sin katt. 19 februari, 2024.
Haneen El Dayya, Rami Dababesh och Lenas röster både speglar och tillbakavisar dödens realitet i folkmordets Gaza. De yttrar sig mot brutaliteten i de spridda döda. Det arabiska ordet Ashlaa’ betecknar skingrade kroppsdelar och lemlästat kött och ben. Ashlaa’ berör samtliga Gazabor nu och ger oss också ett avgörande begrepp för att förstå situationen – att tala om ashlaa’ innebär också en vägran att bli passiv inför en skrämmande verklighet. Rami Dababesh beskriver de sprängda, splittrade, sönderfallna, oidentifierade kroppsdelar han samlat ihop, och avslöjar därmed den omänskliga brutaliteten i angreppet. Haneen El Dayya, hemsökt av spruckna ben och blödande kött, känner behovet att rädda sina närståendes ashlaa’ från att bli uppätna av hundar och katter; hon samlar familjemedlemmarnas ashlaa’ för begravning. Lena, den lilla flickan, håller sin katt i knät och vädjar till den att inte äta henne ifall hennes familj bombas och förvandlas till ashlaa’. Genom att tala till sin katt skapar Lena – ett barn – en plats för respekt och värdighet mitt under ett pågående folkmord där kolonialstaten och världssamfundet misslyckas med att skydda till och med lemlästade kroppar.
Den 5 juni publicerade The New Arab en infografik på en samling fotografier som visade hur människor identifierade kvarlevorna av sina nära och kära. Samlingen visade hur en ung kvinna identifierade sin mors ashlaa’ genom en ring på handen; ett barns ashlaa’ identifierades genom av hans pyjamas; en brors ashlaa’ identifierades via bilnycklarna i hans hand; och en morbrors ashlaa’ identifierades tack vare dialysslangen som fortfarande satt i hans arm. Det är genom dessa grafiska bilder av lemlästade kvarlevor, och de etnografiska ögonblicken som delats på video av individer som Haneen El Dayya, Rami Dababesh och Lena som vi kan påbörja en nästan omöjlig resa mot att försöka omfamna kvarlevorna – ashlaa’ som en handling av epistemisk återförening.
Att sätta ashlaa’ i centrum stör den totaliserande uppfattningen av utplåning genom att kräva begravningar för de döda. Det skapar mening ur de kärleksfulla handlingarna att samla och skydda de spridda döda; att inlemma de lemlästade. Hur kan vi förstå Palestina? Vi måste börja med dess folk, även som ashlaa’.
Som Bisan Owda, en palestinsk journalist i Gaza, noterade när hon gick bland ashlaa’ vid en massgrav vid Naser Medical Complex:
“…sökandet efter organ, huvuden eller hud …[tystnad] … man går lite … och ser lik som väntar på att någon ska känna igen dem [tystnad] …”
Bisan Owdas ord och tystnader framställer ashlaa’ som ett rop på erkännande. Ett rop på att bli samlad och omfamnad. Hennes ögon läser de skingrade kroppsdelarna som söker återförening med familj, att låta sig rotas mot att utrotas. Hennes tystnad bland de spridda döda blottar terrorstatens ingravering på styckat kött, en politik vars mål är att fördriva de redan döda från mänskligheten. Hennes kamera och ord fungerar som en motkartläggning, ett krav på kroppsliga relationer mitt i den israeliska bosättarkoloniala statsterrorismen i Gaza.
Ashlaa’ som analys
Ashlaa’ lever i koloniserade, spridda, brända och sönderslitna kött- och kroppsdelar. De tycks inte ha någon plats, “vävda av tusen detaljer, anekdoter, berättelser” (Fanon 1961, 111). De verkar stå utanför identitet och den internationella ordningen (Agathengelou 2015). Ändå resonerar ashlaa’ som begrepp med termen geocorpographies, myntad av Joseph Pugliese (2007, 1), genom att det “lyfter fram den våldsamma sammanflätningen av kroppens kött och blod med geopolitiken av ras, krig och imperium.”
Att fokusera på hur man i Gaza insisterar på att tala om ashlaa’ hjälper oss förstå på vilket sätt våldsamt lemlästade kroppar blottar koloniserat liv och kärlek i och med att de bär vittnesmål om statsterror. Jag erkänner, i och med att jag utgår ifrån ashlaa’ som tyngdpunkt, uppmaningen i Haneens och Lenas röster och lyssnar uppmärksamt på orden människor använder. Jag har samlat berättelser och bilder från sociala medier (Instagram, X/Twitter, Facebook) under folkmordets tidrymd för att bedriva en form av digital etnografi som hjälper mig förstå hur människor skapar mening ur scener av brutalt lemlästande och död i vardagen under ett folkmord.
Genom att tänka med Bisan Owda, Lena, Haneen El Dayya och Rami Dababesh om utspridda kroppsdelar ser vi att ashlaa’ trotsar bosättarkolonialismen genom att spegla dess rasifierade våld och de förstelnade strukturer och relationer som upprätthåller det. Bevisen på kroppsdelar och sargat kött i det pågående folkmordet i Gaza tvingar fram frågan: “Vad är den politiska funktionen av den koloniserade döda kroppen?”
Att utforska ashlaa’s politiska betydelser – vanställda och berövade identitetsmarkörer och kontinuitet – avslöjar pelarna i det koloniala folkmordsvåldet som söker skära banden mellan de levande och de döda. Bisan Owda beskriver ashlaa’ som vrålande för att höras, för att få ett hem mitt i en sådan domicide (utplåning av hem), för att vittna om terror. Ashlaa’, som bärare av en våldsam politik och statsterror, bevisar användningen av den sönderslitna palestinska kroppen för att upprätthålla en sionistisk regerande över kropp och land. Ashlaa’ går längre än att bara avslöja biopolitiska och nekropolitiska domäner genom att kräva att vi läser inskriptionerna på lemlästat, sargat och döende kött/kropp/hem/land. Ashlaa’ fungerar som en betecknare som avslöjar Israels pågående önskan att utöva makt genom spridningen av kött och blod, och genom att förhindra både palestinier och Palestina från att vara hela.
Gazabors vittnesmål har satt ashlaa’ i centrum genom sitt eget språk och arabisk syntax, och skapar sin egen morfologi.
Deras användning av ashlaa’ visar den sönderslitna kroppens arkitektur som en kraft mot det anti-palestinska rasistiska och sionistiska våldet. Kolonisatören ser palestiniernas existens och mänsklighet som en omöjlighet, och måste reducera palestinier till ett tillstånd av icke-andning. Det koloniserade blodet är råmaterialet för att skapa en folkmordsordning. Ashlaa’ blir bokstavligen marken för kolonisatörens liv.
Palestinska röster pekar på ashlaa’s politiska och psykologiska arbete. Palestinier i Gaza känner igen de materiella inskriptioner som markerar den styckade palestinska kroppen som ovärdig att sörjas. Att ansluta sig till Gazabor som samlar sina näras ashlaa’ genom att begrunda dess betydelse, alstrar hopp om att skapa livsmöjligheter trots folkmordets omöjlighet i Gaza. Den existentiella frågan om helhet och samhörighet i skingrade kroppsdelar – hos de döda själva – är nyckeln till att hävda ontologisk existens och epistemisk återförening under folkmord och på palestinsk mark.
Att ge liv åt det splittrade
Den 17 oktober 2023 möttes jag av en ljudinspelning av en gråtande far som höll två plastpåsar och ropade till en folkmassa i Gaza:
“Hör ni, människor… hör ni, alla [ya naas]… mina barn dog [wlaadi maatu]… mina ungar dog… här är de, allihopa.” Den 7 juli 2024 såg jag en reporter intervjua en gråtande far som stod bland ruinerna och förklarade att han letade efter sina fyra barns ashlaa’. Jag hörde också vittnesmål från ammande mödrar som skyndade till sjukhus för att amma barn när deras egna mödrar hade förvandlats till ashlaa’, för att barnen behövde en kärleksfull mors värme.
När pappor och mammor i Gaza letade under ruinerna efter kropparna och slamsorna från sina nära, eller bar plastpåsar fyllda med ashlaa’ för att hävda att dessa ben och kött var deras barn, skapade familjer nya sätt att frambringa liv, värme och kärlek. Mellan dessa trasiga ashlaa’ och denna utspridda gemenskap av moderskap läser jag en föräldrarnas återuppbyggnad av överlevnad mitt i folkmordets fördrivning.
I livet under folkmordet i Gaza hävdar palestinier sin mänsklighet genom att återsamla söndervittrande sociala och fysiska kroppsdelar och knyta dem till sin närvaro och till marken. När en mor protesterade medan hon samlade sitt barns ashlaa’ efter attacken på Nuseirat-lägret i juni 2024, var hennes dotter nu fatafeet (hackad i småbitar). Ändå återförde hon sin dotter till mänskligheten, för hennes existens som palestinier och ifrån hennes ontologiska exil som fatafeet. Det är genom dessa handlingar, att samla ashlaa’, även i oigenkännliga små delar, som en mors bröstmjölk, föräldrarnas värme och gemenskap insisterar på kärlek, helhet och liv.
Detta samlande, omfamnande och närande sker även när hela familjer dödas. Gazabor vägrar fysisk och social styckning och väljer istället vägen mot faktisk och epistemisk återförening genom att samla och föra samman ashlaa’ (inte bara kroppsdelar, utan också socialt styckade enheter); de kräver åminnelse och därmed liv.
När palestinier i Gaza står i en öppen massgrav, kvävda av stanken av avslitna kroppsdelar, samlar och täcker över, så hedrar och helgar de ashlaa’ för att ge liv åt det hela. Även när en mor ammar barn som inte är hennes egna för att störa det bosättarkoloniala maskineriet som skär livet i stycken, föds ontologiska möjligheter: en livspolitik. Ord och handlingar visar att de ser en samhörighet mellan det psykiska, kroppsliga, territoriella och social-nationella ashlaa’.
När de möts av ofattbara grymheter mot sina nära lär de oss hur kreativitet kan skapa helhet mitt i och ur ashlaa’. Det är i detta dödens rum, i massgravar eller på sjukhus fyllda av oigenkännbara döda, som förvandlingen av blodbadet sker. Mot produktionen av fördrivna och sönderslitna lik återskapar anhöriga, söner, döttrar, fäder och mödrar relationer och skapar liv. De vänder den nekrofila bosättarkolonialismen upp och ner när de ammar under folkmord; när de talar om, samlar, håller, hämtar och omfamnar ashlaa’.
Mot bosättarkolonial nekrofili
Att använda sönderskurna och blodiga ashlaa’ för att tänka på global förvandling är avgörande i denna tid av folkmord. Ashlaa’ binder samman det förflutna och nuet, de levande och de döda, de sönderslitna och de hela kropparna i bosättarkolonin. Att åberopa ashlaa’ är att bryta den koloniala dialektiken i historien. Ashlaa’ representerar kampen för psykologisk-affektiv överlevnad och agens mitt i en obeveklig attack. Att sätta ashlaa’ i centrum i en analys av det utrotningsinriktade våldet mot palestinier i Gaza handlar inte bara om att vägra ett ontologiskt icke-varande och berövad helhet, utan om att namnge och återta genom ashlaa’ för att problematisera den israelska statens rasifierade, geopolitiska och estetiska investering i våld.
Ashlaa’ är ett begrepp som uppkommer genom palestiniernas i Gaza och kan läsas som både ett tecken på extremt våld och terror, såväl som en vägran av sådan genocidal avhumanisering. Att tala om ashlaa’ är en frigörande återföreningshandling (lamm shamil, lammlamehl) mobiliserad av palestinier i Gaza, såsom Lena, Rami Dababesh, Haneen El Dayya och Bisan Owda som ihärdigt återmonterar ashlaa’ som Palestina. Det är de som talar, om en frigjord och revolutionär levbarhet, en politisk ansträngning att återbygga nya utrymmen för kärlek i en kamp för ett värdigt och humant liv.
Referenser
Agathangelou, Anna M. 2016. “Fanon on Decolonization and Revolution: Bodies and Dialectics.” Globalizations 13, no. 1: 110–128.
Fanon, Franz. 1961. The Wretched of the Earth. New York: Grove Press.
Pugliese, Joseph. 2007. “Geocorpographies of Torture.” ACRAWSA e-Journal 3, no. 1: 1–18.
Nadera Shalhoub-Kevorkian är en palestinsk feministisk forskare vars arbete fokuserar på statligt våld, barndom i bosättarkoloniala kontexter, könsbaserat våld, kriminologi, övervakning och folkmordsstudier. “Ashlaa’ and the Genocide in Gaza: Livability against Fragmented Flesh,” publicerades ursprungligen den 31 October på Cultural Anthropology, https://www.culanth.org/fieldsights/ashlaa-and-the-genocide-in-gaza