They smell your mouth
lest you’ve told someone ‘I love you’
they smell your heart.
These are strange times, my dear.
Jag tänker på dessa rader av den iranske poeten Ahmad Shamloo ofta nuförtiden, i vad som känns som de mörkaste av tider. En tid då vi, mer än någonsin, förväntas ställa oss i ledet och följa reglerna eller bli utmålade som hot mot samhällets fortsatta existens. Det är en form av våld som utövas mot oss – vi som kallas för så många olika saker, men som aldrig fått vara ett kärt barn för samhället. Mer än det tänker jag på det våld som Västvärlden utsätter oss för dagligen. Det våld som, oavsett om det är fysiskt, psykiskt, strukturellt, politiskt, symboliskt eller någon annan form av våld, sällan ses för vad det är och alltid har varit: Våld.
Det är våld att utsättas för rasism, det är våld att marginaliseras och försättas i utanförskap, det är våld att bli nekad bistånd från socialtjänsten när man som mest behöver det, det är våld att bomba och invadera städer och länder för olja, makt och pengar, det är våld att göra människor till flyktingar och sedan tvinga dem att dö på vägen till en tryggare plats. Det är våld att människor tvingas filma andras mest smärtsamma ögonblick i ett försök att mänskliggöra sig själva och sin död, det är våld att förödmjukas gång på gång vid checkpoints, i fängelser, i ens egna hem. Det är våld att inte få tala sitt språk och utöva sin kultur och sina traditioner, det är våld när orden tas ifrån ens mun och kläderna ifrån ens kropp. Det är våld att tvingas leva som papperslös eftersom gränskontroll och inhuman asylpolitik har blivit normen. Det är våld att tvingas leva utan rättigheter och i konstant ovisshet, utan att veta vad morgondagen kan föra med sig. Det är våld att inte ses som människa.
Det här är inte en text om våld, men allting börjar med våldet. Allt börjar med de otaliga former av våld som används mot oss, mot det här vi:et som finns här i Sverige och där, över hela världen. Det här våldet som vi utsätts för har satt sig i oss, i våra kroppar och tankar och tungor och fingertoppar. Det är våldet som används för att slå ner oss, kuva oss, för att träna oss att lyda eller få oss att tro att vi kan leva i någon form av relativ trygghet om vi bara följer reglerna och håller huvudet nere. Det är våldet som gör oss tysta, även när den tystnaden innebär att vi dömer oss själva till en långsam och utdragen död. Det är dags att sluta vara tysta, att sluta lyda. Det är dags att sluta vara passiva och göra aktivt motstånd. Och kanske viktigast av allt är det dags att börja vägra att gå med på premisser vi inte kan acceptera utan att förneka vår egen mänsklighet.
I mötet med det avhumaniserande våldet reagerar vi ofta genom att försöka att mänskliggöra oss själva, bevisa att vi visst är människor; vi är döttrar och fäder och syskon och morbröder och vänner och kollegor – vi är kött och blod. Vi är älskade. Vi blöder som de blöder, vi älskar som de älskar, vi lider som de lider. Vi försöker att göra det omöjliga. De vi försöker bevisa oss inför är människor som aldrig kommer att vilja acceptera oss. Vi gör det för att överleva, vi gör det för att skydda oss själva, vi gör det för att leva. Men alla våra försök leder egentligen bara till en sak: vår egen avhumanisering. I det ögonblick vi försöker bevisa det självklara går vi också med på premissen att vi inte är människor eftersom interaktionen mellan dem som hatar oss och allt vi representerar bidrar till att giltiggöra en syn på oss som omänskliga. Och även om vi skulle kunna mänskliggöra oss själva utifrån en definition av mänsklighet som inte är acceptabel för oss, vore det en farlig väg att gå. Jag tänker på Mohammed El-Kurds ord i boken Perfect victims and the politics of appeal, från 2025, där han skriver att “… om du vill mänskliggöra palestiniern så måste du göra palestiniern harmlös”. El-Kurd må skriva detta om palestinier, men jag tror att samma sak hade gällt för resten av oss – även om vi hade kunnat mänskliggöra oss själva hade vi behövt göra det genom att göra oss själva så harmlösa som möjligt, vilket endast lämnar oss mer sårbara och utsatta. Det hade varit att dra åt snaran runt vår egen hals.
Om vi inte kan fortsätta stå ut med våldet och om vi inte kan mänskliggöra oss själva för att sluta utsättas för våld, vad finns det kvar för alternativ? Mitt förslag är detta:
Vi behöver bli argare och vi måste omsätta vår ilska i handling
Vi behöver vända oss till varandra
Vi behöver bli ärligare, både mot oss själva och mot varandra
Ilska kan vara en skrämmande känsla för många, särskilt för dem som känner till dess konsekvenser. Det är en känsla som kan borra sig in i ens innersta och rota sig fast. Det är en känsla som kan äta av ens själ om man inte hittar hälsosamma sätt att hantera det på. Men ilska kan också vara nödvändigt. Jag tror att många av oss är arga, och att det finns människor därute som varje dag använder sin ilska som drivkraft för att kämpa emot de system som försöker att bryta ned oss, men jag tror också att det finns många som har blivit apatiska. Vi har sett människor i Gaza, och i resten av Palestina, dödas av Israel dag ut och dag in i över ett och ett halvt år, och vi har nåtts av nyheter från Sudan och Kongo och Libanon och Syrien och Kurdistan och Iran och och och ibland har det känts som att stirra ner i en avgrund. Samtidigt är det politiska läget i Sverige allvarligare än på länge då rättssystemet och välfärdsstaten nedmonteras i ilfart och fascismen växer sig starkare och starkare. Det är enkelt att börja känna sig likgiltig när avgrundens mörker stirrar tillbaka, det är enkelt att låta hopplösheten ta över. Det är just därför vi behöver bli arga, hålla fast vid den ilskan och omsätta den i handling. Audre Lorde skrev i sin essä, från 1981, Uses of Anger: Women Responding to Racism att “…anger expressed and translated into action in the service of our vision and our future is a liberating and strengthening act of clarification”. Vår ilska är alltså, enligt Lorde, ett nödvändigt verktyg i vårt motstånd mot den avgrund vi stirrar in i och det är ett verktyg vi kan använda i vår kamp för frigörelse för alla förtryckta människor.
Här tänker jag särskilt mycket på Farid Esacks ord i Quran of the Oppressed, från 2018: “All of us are forced by the context of 9/11 to find a moderate Islam, a beautiful Islam, a gentle Islam. Why should the context of occupation not force us to find an angry Islam?” Även om Esack säger detta om islam tror jag att det kan vara relevant för oss alla, muslimer som icke-muslimer, religiösa som icke-religiösa. Vår villkorade mänsklighet accepteras enbart så länge vi är kuvade, tysta och agerar på ett sätt som är acceptabelt för Västvärlden och alla som deltar i det imperiella våldet. Vårt motstånd och vår reaktion på det våld vi utsätts för ses så ofta som ett bevis på att vi är ociviliserade, att vi är djur. Det finns sällan förståelse för vad det gör med en människa att utsättas för våld på så många olika nivåer under en hel livstid. Allt det våldet, all den förödmjukelsen och smärtan, sätter sig någonstans. Och om man konstant blir slagen, har man aldrig rätt att slå tillbaka? Varför ska vi gå med på att brytas ned bit för bit istället för att slåss tillbaka? Om vi ändå aldrig kommer att vara människor för vissa, varför ska vi då försöka att göra oss själva mindre för att inte ses som monster? Varför ska vi inte använda oss av ett verktyg som, om det används rätt, kan leda till vår frigörelse? Vi har all rätt att vara arga och låta vår ilska ta plats. I en kontext av våld, ockupation, förtryck och orättvisa är det ett enormt svek mot oss själva att acceptera vår egen villkorade mänsklighet och avstå motstånd. Om vi är människor, utifrån vår egen definition av mänsklighet, har vi inte bara rätt att kämpa emot det våld som vi utsätts för – det är vårt ansvar att rasa mot de som riktar våldets skarpaste spets mot våra kroppar.
Ilskan behöver omsättas i handling för att kunna bli ett effektivt verktyg, och för att lyckas med det tror jag att vi behöver två saker. För det första behöver vi rikta ilskan, så att den kan användas utan att vi skadar oss själva. För det andra tror jag att vi behöver grunda vår ilska i kärlek. Kärlek är en känsla som inte alltid förstås eller används rätt i en kamp, men det är en känsla som jag tror är nödvändig för att kunna göra motstånd och uppnå frigörelse. För att kunna göra motstånd behöver vi också community. Men inget community kan bestå om det inte grundas på kärlek, en kärlek som tillåter motsättningar och friktion. En kärlek som tillåter svåra samtal och diskussioner. En kärlek som tillåter att vi inte alltid håller med varandra, men ändå står sida vid sida, utan att försöka dominera varandra. Det är dock svårt att lära sig att se på kärlek på det sättet och det är svårt att skapa bestående communities när vi lever i ett hyperindividualistiskt samhälle där vi har fått lära oss att vi är små isolerade öar som bara har oss själva. Men det är också därför vi måste lära oss att älska, att sätta andra före oss själva och att inse att vi alla är sammankopplade. Om vi vill överleva, om vi vill skapa något bättre för oss själva och världen, måste vi ge allt vi har. Det är och kommer inte vara enkelt att leva ett liv tillsammans med andra människor, ett liv där vi alla tar ansvar för varandra och lever med och för varandra, men om vi står ensamma kommer vi aldrig att se en bättre framtid. Därför krävs det att vi lär oss att älska varandra, och mer än det – det krävs att vi vänder oss till varandra, ser varandra och skapar för varandra. För varför ska vi fortsätta vända blicken mot dem som aldrig kommer att se oss för dem vi är? När är det dags att vända blicken mot oss själva, mot varandra, om inte nu?
För att kunna göra något av detta behöver vi dock börja med att vara ärliga, mot oss själva och mot varandra. Ärlighet innebär att sätta ord på det som skrämmer oss, att våga även när vi vet att det kommer att kosta. Ärlighet innebär att kalla saker för vad de är: att kalla ett folkmord för ett folkmord, att kalla våra politiker för fascister och ryggradslösa, hycklande folkmordsstöttare, att kalla motståndet för nödvändigt. Att vara ärlig innebär också att vi tittar inåt och är ärliga mot oss själva. Att vi kan medge när vi är rädda eller arga eller frustrerade, men mer än det – att vi vågar vara oss själva. Det är först när vi lär oss att vara ärliga som vi kan börja älska varandra på det sätt som behövs för att vi ska kunna slipa vår ilska till det perfekta vapnet för vårt motstånd. Och motståndet är nödvändigt. Det är nödvändigt här, det är nödvändigt i Palestina, det är nödvändigt vart än förtryck existerar. Utan motstånd kommer vi att smulas sönder under förtryckarens skor. Utan motstånd kommer det inte att finnas något vi kvar. Därför är det här min uppmaning till er, till oss. Jag säger inget som inte har sagts tidigare, men jag tror att vi måste säga det tills vi alla hör ropet. Oavsett i vilken ände vi börjar så måste vi bli arga, vi måste lära oss att vara för varandra och vi måste vara ärliga. För oss själva, för våra syskon, för våra medmänniskor och för att kunna hedra alla våra döda. För att inte bara överleva, utan bli fria. Vi har inte tid att vänta längre, det är dags att befria oss själva från det våld som har tagit så många ifrån oss och som fortsätter att försöka smula sönder oss, och det är dags att göra det tillsammans.
Niko Erfani är poet. Hon debuterade 2022 med diktsamlingen Varv. Just nu ägnar hon sin tid åt sina studier, läsning och det egna skrivandet.