Hopp i en ojämlik värld

Våren torde, liksom på så många andra platser, bjuda på glädje och pånyttfödelse på Afrikas horn. Mellan mars och maj ska de välfyllda molnen som glider in från Indiska oceanen brista och släppa sin last över denna östliga del av den afrikanska kontinenten. Det är de långa regnens tid, följt av en torrperiod för att återigen avlösas av nederbörd, den här gången i form av de korta regnen under vintern.

Denna periodiska växelverkan mellan regn och torka har gjort att människor i tusentals år har kunnat leva på en annars så torr del av klotet. Traditionellt, och än idag, livnär sig många i Somalia, Etiopien, Eritrea, Djibouti och Kenya på sina boskap.

Men nästan inga droppar föll i mars och väderprognoserna spår inga större regnmängder i april heller. För sjätte gången i rad ser regnperioden att helt utebli, vilket International Rescue Committee skriver om i en artikel. I generationer har kunskap om hur det torra klimatet ska hanteras förts vidare. Spetskunskap om hur vatten hittas och kött torkas och konserveras har varit livsnödvändig om en, två eller till och med tre regnperioder uteblir. Överlevnadsstrategier är det ingen brist på här, men liv har sina gränser och finns det inget vatten kan existensen inte fortgå. Men om torrperioderna förr blev aningen längre ter sig verkligheten på ett annat sätt idag. Regnsystemet är satt ur spel. Det handlar inte längre om en eller två frånvarande regnperioder, på vissa håll på Afrikas horn har det inte regnat på flera år.

Detta ska inte komma som en chock. I åratal har vi vetat att förbränningen av fossila bränslen och utsläppen av växthusgaser – till allra största delen orsakad av rika länder i världens centrum – leder till en uppvärmd atmosfär och skapar lynnigt väder: Där det har varit blött blir det blötare, där det har varit torrt blir det torrare.

 

Extrema väderhändelser som översvämningar och orkaner kommer numera med både ökad intensitet och frekvens – det var bara ett decennium sedan massiv torka ledde till flykting- och svältkatastrof på just Afrikas horn. 

Det är den ackumulerade torkan som till slut knäcker människor i denna region. Över 36 miljoner människor är i skrivande stund drabbade och hittills har nästan två miljoner tvingats bort från sina hem. Redan för ett och ett halvt år sedan utropade den kenyanska regeringen torkan till en nationell katastrof – detta är den värsta och mest brutala torke- och svältkatastrofen i regionens moderna historia. Katastrofen 2011 – den svåraste på länge – drabbade 13 miljoner människor i Somalia, Etiopien och Kenya.

Före den bodde boskapsskötaren Fayyo i byn Mandera i nordöstra Kenya, precis invid gränsen till Somalia. Där hade det inte regnat ordentligt på fem år och när de långa regnen inte kom under våren 2011 dog näst intill alla deras djur. Pånyttfödelse omvandlades till död och Fayyo, hennes man och deras två barn tvingades migrera bort från torka, fattigdom och svält.

”Om regnet hade kommit hade vi stannat i vår by”, sade Fayyo till mig då, när jag träffade henne i ett av slumområdena i Nairobi. Jag hade rest till Kenya för att intervju människor som flytt undan torkan.

Några kilometer bort, i ett annat slumområde, träffade jag en annan boskapsskötare. Jilo, en lång och ståtlig kvinna, hade inte mycket mer än skinn och ben kvar på kroppen efter att ha burit sin sjuka tonårsdotter Dire från södra Etiopien till centrala Kenya. Resan till fots hade tagit en och en halv månad men hon tackade ändå Gud – ”alhamdulilla” – för att de nu kunde äta en gång varannan dag. 

Jilo och Dire tillhör boranafolket, vars flerhundraåriga sätt att leva – politiskt, socialt, ekonomiskt och andligt – enligt Unesco är ett arv som ska bevaras. Men samtidigt som torkan omöjliggör bevarandet av denna gamla kultur finns det de som på boranafolkets mark tjänar pengar på klimatkrisen. 

Efter åratal av forskningsrapporter och framförallt sedan Parisavtalet – den internationella överenskommelsen om att hålla den globala uppvärmningen under 1,5 grader – har det blivit allt svårare för klimatförnekare och klimatskeptiker att göra sina röster hörda, även om en av de mest högljudda, sverigedemokraten Elsa Widding, torgför sina vetenskapsförnekande åsikter från riksdagens talarstol. Numera har multinationella företag i stället ”gröna” skrivelser och bolag som Meta (Facebook) och Netflix betalar för så kallad klimatkompensation som alternativ till att minska sina utsläpp. Ett flitigt anlitat företag är Northern Rangelands Trust, NRT, som enligt den Londonbaserade människorättsorganisationen Survival International färska rapport Blood carbon använder bland annat boranafolkets mark för att plantera gräs och träd som ska suga upp den koldioxid som Meta och Netflix släpper ut. Detta utan att ha involverat de folk som lever på denna plats, eller samarbetat med boskapsskötarna som i perioder rör sig på stora arealer. Rapporten visar att NRT:s klimatkompenserande projekt bygger på, för att låna kampanjledaren Fiora Longos ord, ”samma koloniala och rasistiska uppfattningar” som genomsyrar liknande projekt: att ursprungsbefolkningen är skyldig till den lokala miljöförstörelsen när de i själva verket är de bästa naturvårdarna. Longo fortsätter: ”Det här projektet är inte bara farlig greenwashing, det är blodkol: NRT tjänar pengar genom att förstöra sättet att leva på för dem som är minst ansvariga för klimatförändringarna.”



Det kan inte längre undgå någon att de med minst skuld för klimatkrisen är de som först och mest betalar priset för den – många gånger med livet. Precis som utställningen Flight på Malmö konsthall under våren 2023 slår fast lever vi inte i en postkolonial värld – kolonialismen fortsätter i allra högsta grad. Bara i andra former. Om det en gång i tiden handlade om att lägga mark under sig lägger nu de rika nationerna beslag på atmosfären.

Men strukturerna är desamma.

 

”Den industriella revolutionen, pådriven av kolonialism och slaveri, skapade ofattbara rikedomar för ett litet antal människor i västvärlden. De extrema orättvisor som därigenom uppstod är det fundament varpå dagens samhällen är byggda”, skriver klimataktivisten Greta Thunberg i den välfyllda och nyutgivna antologin Klimatboken (Polaris). Aktivister, forskare och journalister har bidragit med texter som angriper klimatkrisen ur olika vinklar. Här finns allt från rena fakta om vad som händer när isarna smälter till analyser av massmediernas roll i förnekandet av klimatkrisen. Här skriver urfolk om sitt förhållande till och beroende av naturen och människor som lever i klimatkrisens frontlinjer. Här presenteras lösningar (kapitlet skrivet av författaren Naomi Klein rekommenderas särskilt) och visioner om en annan verklighet än den vi lever i tecknas fram. Det behöver inte vara så här. 

Greta Thunberg, som återkommer med flera rappa texter, pekar tidigt på själva kärnan i klimatkrisen: ”De stora massornas lidande har betalat för privilegierna hos ett fåtal. Priset för dessa förmögenheter var förtryck, folkmord, ekologisk utarmning och klimatologisk instabilitet.” Kenya, Etiopien, Pakistan, Egypten och Jamaica må vara fria nationer idag, men det är människorna här som drabbas av det Thunberg kallar ”klimatologisk instabilitet”: extrema väderhändelser, havsnivåhöjning och torka.

Samtidigt har denna världsordning omöjliggjort för dessa länder att, såsom västvärlden gjort, bygga upp välfärd och infrastruktur som till viss del skulle kunna skydda mot klimatförändringarnas värsta konsekvenser. 

Men medan forskarrapporter, som den senaste IPCC-rapporten, slår fast att utsläppen måste dala nu, att fossila bränslen varken ska tas upp ur marken eller brännas, fortsätter business-as-usual.

Bara några dagar innan FN:s klimatpanel varnade världens beslutsfattare att vi endast har sju år på oss godkände den amerikanske presidenten Joe Biden – trots vallöfte om att inte göra det – ny oljeborrning i Alaska. I Tyskland river man hela byar för att göra väg för uttag av brunkol – det smutsigaste av alla fossila bränslen. Den brittiska regeringen godkänner både oljeborrningar i Nordsjön och kolgruvor i norra England och Sverige ökar sina utsläpp samtidigt som högerregeringen är på väg att överge nationella klimatmål.

Denna dissonans – att politikerna säger en sak men agerar helt i motsats till det – skapar förvirring hos de flesta. Men varför uppstår denna disharmoni? Varför står världsledare på klimattoppmöten och lovar minskade utsläpp men hjälper samtidigt till att öppna oljekranar och gräva fram kol? 

För att, som Thunberg påpekar, lösningarna på klimatkrisen befinner sig ”på en kollisionskurs med våra nuvarande ekonomiska system och den livsstil som många i Globala Nord anser är deras rätt. Begränsningar och restriktioner går inte direkt hand i hand med nyliberalismen”. Kapitalets intressen sätts framför befolkningens, med andra ord. Det mest talande exemplet är att fossila bränslen subventioneras med mer än fem biljoner dollar årligen, eller elva miljoner dollar i minuten.

Alltmedan klimatkrisen accelererar.

”Det finns en räkning för all denna förstörelse som ännu inte har betalats”, fortsätter Thunberg och konstaterar att klimaträttvisa måste stå i centrum i omställningen. Utan den, ingen varaktig lösning för alla.

Det finns då inte bara en lösning, är slutsatsen som dras i den faktaspäckade antologin, något som också blivit allt tydligare på de alternativa forum klimatrörelsen arrangerat i samband med FN:s årliga klimattoppmöte. 

Under det näst senaste, COP 26 i Glasgow, var det svårt att hinna med alla intressanta program, utspritt i skolor, kyrkor och möteslokaler över hela staden. Här fanns de som talade om det förljugna i flygindustrins fossilfria alternativ, smågrupper av aktivister som diskuterade bästa strategin för att stoppa utbyggnaden av flygplatser, panelsamtal om vikten av internationell solidaritet och filmvisning om lokalsamhällen som har ställt om sin matproduktion. Det finns tusentals lösningar på klimatkrisen. Men beslutsfattarna har blicken riktad mot ett annat håll.

Hundra företag i världen står för 71 procent av världens samlade utsläpp och den rikaste procenten av jordens befolkning släpper ut mer än dubbelt så mycket koldioxid som dess fattigaste hälft, vilket Oxfam rapporterat om. Oljebolagen fortsätter att göra skyhöga vinster och den största av dem – Exxon Mobil – gick med hisnande 56 miljarder dollar i vinst under 2022, avsevärt mer än bolagets tidigare vinstrekord på 45,2 miljarder för femton år sedan. Bevisligen finns medel för att genomföra en rättvis omställning. De som förorenar måste vara de som betalar och de restriktioner som behöver införas för att få ner utsläppen ska svida hos dem som släpper ut.

Men inför jättar som Exxon Mobil är det lätt att känna sig maktlös. Finns det ens något hopp i denna tid när vår tids ödesfråga förstärker alla underliggande ojämlikheter och orättvisor? Är framtiden ens värd att kämpa för?

Vi har inget annat val, menar Greta Thunberg. Tid för förtvivlan finns inte: ”Det kommer aldrig vara för sent att rädda så mycket som vi möjligtvis kan.” Vare sig uppvärmningen ligger på dagens 1,1 grader eller den tregradiga uppvärmningen vi är på väg mot om utsläppen fortsätter i samma takt som i dag. 

Om förtvivlan och hopplöshet ska ersättas med engagemang, hur hitta hoppet? Hur ska vi se optimistiskt på det som ligger framför oss?

Dessa frågor har den amerikanska författaren och essäisten Rebecca Solnit funderat länge på. Bland annat i den briljanta boken Hopp (Ordfront) som för några år sedan utkom på svenska. För Solnit är det viktigt att vi skiljer på optimism och hopp. Optimism kräver nämligen inget av oss, menar hon, utan leder till en falsk tro om att allt kommer att så småningom bli bra. Hopp å sin sida kräver handling: ”Hopp, för mig, är att inse att framtiden till viss del avgörs i nuet, och vad vi gör spelar roll.” För det måste vi vinna över dystopierna. Undergångshegemonin – i litteratur, filmer, tv-spel och konst – måste ersättas med annat.  Konst och kultur kan hjälpa oss att föreställa oss annat än den destruktiva verklighet vi lever i, en som vi skulle vilja leva i.

Men vi behöver också inse att stora förändringar i historien, speciellt de som har föregåtts av kamp, aldrig har skett linjärt. Därför behöver rörelsen också snegla bakåt. Rebecca Solnit inleder Hopp med ett citat av den tyska filosofen och litteraturvetaren Walter Benjamin: ”Inget som någonsin har hänt ska betraktas som förlorat för historien.” Alla tidigare ansträngningar och strider har med andra ord varit avgörande i den större kampen. Även misslyckade sådana. Ett exempel är Green New Deal, eller en grön ny giv på svenska. Ett initiativ som den amerikanska demokraten Alexandria Ocasio-Cortez presenterade under Bernie Sanders valkampanj som ett försök att göra politik utifrån ett systemkritiskt perspektiv – omställningen måste inkludera alla samhällets sektorer, ingen ska bli arbetslös, ingen ska svälta samtidigt som utsläppen ska störtdyka. Sanders vann inte presidentvalet och Green New Deal röstades inte igenom i USA, men den har ändrat hur vi pratar om omställningen, och hur den måste vara minutiöst rättvis om vi ska slita loss oss från status quo.

Hopp kräver handling. Och handling kräver politisering. I Klimatboken uppmanar Thunberg, andra klimataktivister och forskare läsarna att engagera sig. Klimatrörelsen, som 2019 var som starkast, tvingades in i en dvala under pandemin men den är på väg att åter resa sig. Till en början satt Thunberg själv utanför riksdagen, intill sig flygblad fullspäckade med information. Numera tillhör hon rörelsen Fridays For Future som varje vecka samlar skolstrejkande ungdomar i världens alla hörn. Från att ha talat om vikten av folkbildning har rörelsen gått till paroller som ”people before profit” och tidigare i år såg vi Thunberg radikaliseras ytterligare när hon satte sig ner framför de groteska schaktmaskiner som skulle riva tyska byn Lützerat i jakt på brunkol.

Numera är det aktivister från ursprungsbefolkningar som går längst fram i stora klimatdemonstrationer. Om de anses ha minst värde för politiker i väst vet klimaträttviserörelsen att de som lever i frontlinjen av klimatkatastrofen måste ha tolkningsföreträde. Vi andra kan visa vår solidaritet genom att kämpa där fossilbränsleindustrin har sitt hjärta. Vilket just skedde i Wien i slutet av mars när aktivister under flera dagar genomförde demonstrationer och blockader medan europeiska politiker fraterniserade med gasbranschen.

We shut shit down”, ”vi stänger ner skit”, ropar klimataktivister numera. Om befrielserörelser bedrev sitt motstånd på egen mark för att slänga ut kolonisatörerna och imperialisterna måste den mest intensiva klimatkampen föras i hjärtat av den rika världen – här finns bolagen, bankerna och politikerna som driver på krisen och fortsätter att släppa ut. Det är de som motsätter sig all form av omställning, de som profiterar på utsläppen som ödelägger liv här och nu men också omöjliggör en trygg och säker framtid för kommande generationer.

Blir vi tillräckligt många för att stänga ner tillräckligt mycket har vi satt igång den mest revolutionerande rörelsen: den som möjliggör ett annat ekonomiskt system som sätter människa framför profit – som Naomi Klein skriver är omställningen vår chans att skapa ett rättvist och mer demokratiskt samhälle. Men den skulle också möjliggöra en dräglig framtid för dagens unga och sätter i bästa fall stopp för de värsta klimatkatastroferna som idag omöjliggör liv för miljoner människor i världens periferi. Bara så kan vårregnen återvända och återigen skänka glädje över Afrikas horn. 



Läsning 

 

Rescue.org, Sixth failed rainy season spells further disaster and loss of life in Somalia, warns The IRC

https://www.rescue.org [2023-04-26]*

 

Simon Counsell, Blood Carbon: how a carbon offset scheme makes millions from Indigenous land in Northern Kenya, https://assets.survivalinternational.org, mars 2023 [2023-04-26]

 

Jörn Spolander och Sverker Lenas, IPCC: Sju år kvar tills utsläppen ska vara halverade, www.dn.se, 2023-03-30 [2023-04-26] 

     

Ella Nilsen, Biden administration approves controversial Willow oil project in Alaska, which has galvanized online activism, edition.cnn.com, 2023-03-14 [2023-04-26]

 

Shora Esmailian, Polisbrutalitet stoppar inte klimatrörelsen, www.aftonbladet.se, 2023-01-17 [2023-04-26] 

 

Olivia Wikström, Moderaterna öppnar för slopat nationellt klimatmål, omni.se, 2023-03-26 [2023-04-26]

 

Damian Carrington, Fossil fuel industry gets subsidies of $11m a minute, IMF finds, www.theguardian.com, 2021-10-06 [2023-04-26] 

 

Oxfam Sverige, Klimat och ojämlikhet, oxfam.se, [2023-04-26]

 

*senaste åtkomst 

Om Natos koloniala rötter

I en redan mager Natodebatt har en antirasistisk analys, med sin grund i en förståelse av alliansens koloniala och imperialistiska historia, lyst med sin frånvaro. Fokus har i stort legat på frågor om svensk säkerhet och självständighet, vilket avspeglar sig i de tunna leden när det ska mobiliseras demonstrationer mot Nato. Men ända sedan alliansens grundande har det globala syd behandlats paternalistiskt, som en uppsättning resurser att slå vakt om, och som en plattform för utplacering av militärbaser i kraftmätningen mot västs fiender. Samtidigt har Natoländerna gjort allt för att styra det globala syd politiskt mot egna intressen. Det är tydligt att ett motstånd mot Nato måste ta som utgångspunkt en solidaritet med folket i det globala syd, och att en solidaritet med det globala syds folk i sin tur måste innehålla ett motstånd mot Nato.

Natos grundande och fascismen

Nato bildades 1949 av USA, Belgien, Danmark, Frankrike, Island, Italien, Kanada, Luxemburg, Storbritannien, Nederländerna, Norge och Portugal. Syftet med alliansen var enligt dess förste generalsekreterare Hastings Ismay att ”hålla Sovjetunionen ute, amerikanerna inne och tyskarna nere”. Vid Natos grundande var flera av medlemsstaterna aktiva kolonialmakter, inte minst Portugal som dessutom ända fram till mitten av 1970-talet var en fascistisk stat under diktatorn António de Oliveira Salazar och hans regim Estado Novo.

Fascistisk närvaro utgjorde inga problem för Nato. Ämnat att reducera vänsterns inflytande i Europa och på så sätt ”hålla Sovjetunionen ute och amerikanerna inne” så var det praxis för Nato att tillsammans med CIA och Västunionen rekrytera före detta högt uppsatta fascister till hemliga nätverk kallade ”Stay-behind”, eller ”Operation Gladio” som nätverket hette i Italien. Om detta kan man läsa i Natos hemliga arméer (2016) av Daniele Ganser och Mats Deland. Att man valde att rekrytera fascister förklaras av att de var de starkast ideologiskt drivna att föra ett våldsamt krig mot de radikala falangerna av vänstern. 

Stay-behind utförde spionage, lönnmord och regelrätta terrorattentat mot vänstergrupper i en rad europeiska länder, och även ”falsk flagg”-operationer där attentat tillskrevs vänstergrupper för att svartmåla dem. Strategin var att skapa motsättning och radikalisering för att på så sätt framkalla krav på en stark stat som tog hårdare tag. Även i Sverige startades ett Stay-behind-nätverk av socialdemokraten Tage Erlander och adelsmannen, juristen och företagsledaren Alvar Lindencrona, som gav gruppen namnet Lindencronas kommitté. Gruppens medlemmar rekryterades av Säpo och skickades för att utbildas i gerillakrigföring i England och USA.

Redan här kan man börja ifrågasätta bilden av Nato som en ”neutral” allians, eller en så kallad försvarsallians. Natos agerande och ursprung är av ideologisk art, och inom Europa visade sig detta som ett internt krig mot vänstern där allianser med fascister inte var dem främmande. 

Som den karibiske författaren och grundaren av négrituderörelsen Aime Cesaire förklarar så är fascism ”koloniala procedurer, applicerade på Europa”. Att en organisation med fascistisk aktivitet i Europa också har kopplingar till koloniala förehavanden i Afrika är därför inte oväntat.

Nato och Afrika historiskt

Under 1950- och 1960-talen började de antikoloniala motståndsrörelserna ta fart. I exempelvis Angola, Guinea-Bissau och Moçambique fördes ett krig mot kolonialmakten och fasciststaten Portugal. Portugal var ett fattigt land med västeuropeiska mått och behövde hjälp från övriga Natoländer för att kunna föra sitt krig mot befrielserörelserna. Amílcar Cabral, som ledde kampen i Guinea-Bissau, konstaterade att Portugal var ”det mest underutvecklade landet i Västeuropa” och ”skulle aldrig ha kunnat starta tre koloniala krig i Afrika utan Natos hjälp, Natos vapen, Natos flygplan och bomber”. Han beskrev även att man fann US-amerikanska, tyska och brittiska vapen hos de portugisiska soldaterna som håll på att återta territorierna i Guinea-Bissau. Hela det vita globala nord tycktes vara involverat i att slå tillbaka den antikoloniala befrielse- och självständighetskampen, och Nato var ett konkret verktyg i denna samverkan.

Att Cabral – precis som Kongos Patrice Lumumba innan honom och Burkina Fasos Thomas Sankara efter honom – mördades när de avgörande stegen mot självständighet hade tagits, med risk för att en för väst olycksbådande tendens skulle spridas över kontinenten, talar sitt tydliga språk. Morden på de antikoloniala ledarna involverar ofta en lönnmordstaktik höljd i dunkel, där man utnyttjar splittringar inom motståndsrörelsernas egna led, men där ansvaret i många fall kan härledas till kolonialmakternas regeringar och inte sällan CIA, en vanlig samarbetspart för Nato. Detta pekade bland annat Kwame Nkrumah på i sin bok Neo-Colonialism, The Last Stage of Imperialism (1965).

I bland annat Eritrea, Etiopien, Marocko och Libyen fann Nato och USA en lämplig militärstrategisk utpost för placering av en rad militärbaser, vilket i princip omvandlade hela området till en sfär för Natos militära operationer och till stor del riktat mot Sovjetunionen. Detta skedde på 1950-talet, då större delen av Afrika var koloniserat och övriga var hårt pressade av Natoländerna, vilket berövade den afrikanska befolkningen möjligheten att påverka utplaceringen av dessa militärbaser. I sin bok How Europe Underdeveloped Africa (1972) visar den guyanska författaren Walter Rodney hur Nato skyddat kapitalistiska intressen på Afrikas bekostnad. Utplaceringen av militärbaser och annekteringen av Afrika för geopolitiska syften var ännu ett sätt på vilket Afrika tvingades delta i sin egen exploatering, menar Rodney.

 

Idag – Africom, Afghanistan, Libyen och Sahel

50 år framåt i tiden är Walter Rodneys analys inte mindre träffsäker. Vid Natotoppmötet i Madrid 2022 och i ett tillhörande strategidokument utnämner Nato Afrika och Mellanöstern till ”Natos södra grannskap”, vilket får ett eko i Africoms befälhavare Stephen J. Townsend när han kallar hela den afrikanska kontinenten för ”Natos södra flygel”. Africom är USA:s Afrikakommando, som täcker ett militärgeografiskt intresseområde och lyder under USA:s försvarsdepartement. Det bildades 2007 när Nato, efter operationerna i Irak och Afghanistan, befann sig i en expansionsfas och behövde ett särskilt befäl för de 42 afrikanska stater som tidigare sorterade under det Natoledda Europakommandot (Eucom). Insikten om den afrikanska kontinentens ökade strategiska vikt blev ett tydligt incitament för USA att finansiera Africom, som idag har militärbaser i drygt 60 procent av de afrikanska länderna. 

Ett exempel på Africoms nykoloniala praktik är att man tränar upp och samtidigt bygger strategiska allianser med afrikanska soldater för att kunna utöva inflytande över ländernas försvar och linjera dem med US-amerikanska intressen. Flera av de kupper som ägt rum i exempelvis Västafrika det senaste decenniet har utförts av militära ledare som tränats av Afrikakommandot. Africom är nära lierad med och delvis en produkt av Nato, och om syftet sägs vara ”kriget mot terrorismen” så handlar det i själva verket om att förhindra att viktiga naturtillgångar och geografiska områden hamnar i händerna på ”fientliga makter”.

De senaste decennierna har Natos interventioner i Afghanistan (2003), Libyen (2011) och Sahelregionen bidragit till ökad otrygghet och misär. Attacken mot World Trade Center blev första gången ett Natoland åberopade artikel 5, som fastställer att alla Natoländer har en plikt att bidra militärt om ett av medlemsländerna utsätts för en väpnad attack. Det blev starten på ett två decennier långt angreppskrig mot ett av världens fattigaste länder. Idag är andelen afghaner som lever med osäker tillgång till mat 92 procent, jämfört med 62 procent innan kriget, och andelen afghanska barn under fem år som lider av akut undernäring har stigit till 50 procent, jämfört med 9 procent innan kriget, enligt siffror från Brown University.

Libyen, i sin tur, gick från att ha varit högst rankat av alla afrikanska länder enligt FN:s Human Development Index till ett land plågat av våld och en återkomst av slavmarknader, som för att sluta en ond cirkel av rasistiskt våld som Nato fört med sig. När Libyen hade bombats till spillror av Nato skedde en allmän destabilisering som fick återverkningar i Sahelregionen, där grupper kopplade till Isis och al-Qaida som hade stridit i Libyen kunde omgruppera. Med Natos hjälp startade Frankrike sitt ”krig mot terrorismen” i form av Operation Berkhane, där bland andra Sverige deltog med en helikopterinsatsstyrka på 150 soldater. Operationen pågick mellan 2014 och 2022 och ledde inte till något annat än ett försämrat säkerhetsläge och ökat våld, med terrorister som avancerade och tog allt större territorier. ”Kriget mot terrorismen” kom av lokalbefolkningarna att i sig upplevas som ett slags terror, så till den grad att Malis och Burkina Fasos befolkningar reste krav på att deras regeringar skulle kasta ut fransk militär, vilket skedde i Mali februari 2022 och i Burkina Faso februari 2023. Den nykoloniala dynamiken hade blivit glasklar för dessa länders folk: Frankrikes och Natos trupper legitimerade sin egen närvaro genom en situation som förblev instabil och våldsam. Så länge det fanns ett hot om terror fanns det behov av trupper, och på vissa håll, exempelvis i Mali, anklagades franska trupper för att träna och beväpna terrorister i området. I dagsläget är Burkina Faso på plats 4 på Global Terrorism Index, efter att ha varit på 113. Mali har flyttat från 41 till 7.

Ett antirasistiskt Natomotstånd

Den rasistiska logik som fått råda sedan Natos grundande är: stabilitet här genom krig där. Precis som Rodney påpekade för 50 år sedan tvingas afrikanska länder delta i sin egen exploatering genom att de görs om till geopolitiskt strategiska områden, kluster av militärbaser samt allmänna intressesfärer på grund av mineralreserver och andra strategiska marknadstillgångar. Och att människor flyr, dör och får sina samhällen söndertrasade är ett pris man uppenbarligen är villig att betala för att se till att rätt intressen dominerar dessa geopolitiskt strategiska områden. I Europa, när fienden är intern och av ideologisk art, använder man i stället hemliga nätverk som utför operationer med hög precision, som exemplet med Stay-behind visar. 

Synen på och behandlingen av det globala syd som en uppsättning strategiska råvaror att slå vakt om och som en ”bakgård” för militär expansion, är en tydlig fortsättning på det globala nords koloniala och rasistiska historia. Afrikas folk har inte rätt till sina egna länder, historier eller allianser eller sin egen politik. Deras länder ses i stället som resursrika plattformar för Nato och relaterade organisationer såsom Africom att utöva det som det globala nord med USA i spetsen har som sitt främsta verktyg för att vidmakthålla sin dominans globalt: militärt våld. Militär närvaro är inte bara beredskap och försvar, det är också övervakning, social kontroll och ”preventiva interventioner” mot vad man definierat som fientliga krafter under det förmätet hycklande syftet ”kriget mot terrorism”. 

Den antirasistiska rörelsen måste kliva in och ta tydligt ställning mot Nato som det våldsamma militära uttrycket för det vita globala nords imperialistiska system. I en debatt som till stor del rör sig kring utrikespolitisk pragmatism gällande svensk säkerhet och självständighet måste antirasister komma in och centrera jordens fördömda: de exploaterade, fördrivna och osynliggjorda.

Att bryta tystnaden om de drunknade vid Europas gränser

Sedan Italien ledde den sista statsledda räddningsoperationen Mare nostrum fram till år 2014, har ingen regering gjort någon ansträngning att återuppta räddningsoperationer i centrala Medelhavet. Det har varit små frivilligorganisationer, individer och aktivister som har tagit på sig uppdraget att rädda tusentals människor i nöd, samtidigt som de gång på gång har uppmanat myndigheterna att leva upp till sina skyldigheter. 

 

För nästan åtta år sedan seglade därför den lilla fiskebåten Sea-Watch 1 för första gången från Lampedusas hamn mot sitt operationsområde utanför den libyska kusten. Målet var tydligt: hitta båtar, rädda människor och sätta press på statliga myndigheter att ingripa. Genom att efterfråga statliga sjöräddningar och säkra, lagliga vägar in i Europeiska unionen ville aktivister från Sea-Watch få ett slut på döden i Medelhavet och göra den egna organisationen överflödig så snabbt som möjligt.

 

Eftersom lagen kräver att människor som räddas förs till närmaste säkra plats, har Italien blivit destinationen där skepp lägger till vid och överlevare landsätts. Med fortsatta ankomster i italienska hamnar och utan stöd från andra europeiska medlemsstater har mycket förändrats de senaste åren, men tyvärr bara till det sämre. Låt oss först se tillbaka några månader i tiden och sedan titta framåt och göra klart varför vi behöver bryta den dödliga tystnaden kring de tusentals människor som drunknar precis på vår tröskel. 

 

Före september 2022. Under månaderna före september blev räddningsfartyg kvarhållna i italienska hamnar. Anledningen? Helt enkelt att de saknade påhittade certifikat och att de hade för många räddade människor ombord. Genom att använda hamnstatskontroller efter varje landstigning försökte italienska myndigheter hindra icke-statliga organisationer från att rädda människor i havet och försäkra sig om att ingen nådde det europeiska fastlandet levande. Efter att klagomål på dessa godtyckliga kontroller lämnats in blev det äntligen en period av lättnad: Europadomstolen dömde till organisationernas fördel. Hamnstatskontroller kan inte längre användas godtyckligt för att hindra icke-statliga organisationer från att göra sitt arbete. Denna dom borde ha givit säkerhet åt de civila räddningsfartygen, men …

 

September 2022. … en månad efter domen ankom Sea-Watch 3, det tredje fartyget som drevs av Sea-Watch, till hamnen i Reggio Calabria. 22 besättningsmedlemmar hade framgångsrikt genomfört 10 räddningsoperationer på bara några dagar. På däcket på det 50 meter långa skeppet fanns 428 överlevare som sökte efter en säkrare och bättre framtid. Besättningen var glad och ivrig att ta igen en del sömn och ladda batterierna efter ytterligare en operation – en plan som de italienska myndigheterna allt för gärna omintetgjorde. 

 

21 september dök ett antal italienska myndighetspersoner upp för att genomföra ytterligare en hamnstatskontroll. Återigen bestämde de sig för att beslagta fartyget och tvinga det att ligga kvar i Reggio Calabrias hamn, och ignorerade därmed Europadomstolens dom medan man hittade på fler anledningar att kvarhålla. Plötsligt blev det väldigt tydligt: Sea-Watch 3 kommer inte rädda någon i framtiden, oavsett hur många klagomål som lämnas in. 

 

Oktober 2022. En månad efter att Sea-Watch 3 blivit kvarhållet bestämde sig Italien för att välja en ny premiärminister: Giorgia Meloni, ledare för det nyfascistiska partiet Fratelli d’Italia. Tillsammans med den tidigare premiärministern Silvio Berlusconis Forza Italia och före detta inrikesministern Matteo Salvinis Lega föddes en allians av Mussolininostalgiker och extremhögerpolitiker hängivna att bekämpa migrationen. Deras mål? Att till varje pris hindra människor att invandra till Europa. Tillsammans gick de in för en ny nivå av eskalering i en ständigt pågående debatt som inte påminde om något annat än den som drevs av Salvini under 2019. 

 

December 2022. Georgia Melonis allians lanserade en ny propagandalag som siktade på att hindra civila räddningsoperationer i centrala Medelhavet. Med denna lag står räddningsorganisationer inför stränga straff om de inte omedelbart ger sig av och vänder norrut efter en första räddning, oavsett om det finns andra nödställda i området eller inte – de facto en order att låta människor drunkna till sjöss som går emot varje kaptens plikt att rädda, som är fastslagen i internationell lag. Om den nya italienska propagandalagen inte åtlyds väntar administrativa sanktioner på upp till 50 000 euro, kvarhållning och konfiskering av fartyget.

 

Mars 2023. Bara månader efter att den nya italienska lagen kommit på plats mötte räddningsfartyg redan konsekvenserna. Trots att de var redo att bedriva räddningsarbete var de fast i hamnen utan möjlighet att agera på potentiella tragedier. När en båt med ungefär 200 människor ombord lämnade Turkiet i hopp om en bättre framtid i Europeiska unionen, blev konsekvenserna av Italiens stränga migrationspolicy och den dödliga passiviteten hos europeiska myndigheter tydliga: kort innan den nådde det italienska fastlandet blev det omöjligt för båten att manövrera i det dåliga vädret, och den kapsejsade i vågor mer än två meter höga. 79 överlevare räddades, medan endast 74 kroppar återfanns och åtskilliga människor förblev saknade. 

 

Trots att italienska myndigheter kände till den nödställda båten såg de inget behov av att initiera en tillräcklig räddningsoperation i tid och vägrar än idag att ta ansvar för katastrofen. I stället för att sörja de döda och be deras familjer om förlåtelse för sitt misslyckande, efterlyste Meloni hårdare tag mot smugglare i centrala Medelhavet och ignorerade det faktum att det var oförmågan hos de italienska myndigheterna att bistå med hjälp och den egna politiska viljan som lät dessa människor drunkna. 

 

Bara två veckor efter skeppsbrottet vid Crotones kust vägrade italienska myndigheter återigen att genomföra en räddningsoperation. Denna gång förliste en båt med omkring 50 människor ombord trots att myndigheterna känt till den i mer än ett dygn. Med räddningsfartyg fast i hamnen, oförmögna att hjälpa till, uppmanade icke-statliga organisationer gång på gång myndigheterna att ingripa och till slut skicka en båt – utan framgång. Konsekvensen av deras passivitet? När båten kapsejsade räddades 17 överlevare medan 30 personer förblivit saknade. Dessa skeppsbrott är ett direkt resultat av en gränspolicy hos EU som tvingar ut människor på allt längre och farligare rutter. De är ett resultat av myndigheternas ovillighet att ingripa, av rasism inom europeiska regeringar, och den politiska viljan att låta människor drunkna på Medelhavet i avskräckande syfte. Det värsta av allt? Dessa skeppsbrott kommer inte att vara de sista. 

 

26 141 människor har i skrivande stund, i mars 2023, dött eller försvunnit i Medelhavet sedan 2014. Det är en siffra som består av bröder, systrar, mödrar, barn, vänner och familjer. Bara under detta års få månader har 383 människor förlorat livet. Europeiska unionens och berörda myndigheters respons på de liv som förlorats är inte lagliga och säkra vägar. Det är murar, taggtråd och stängsel. När Europeiska unionen har institutionaliserat sitt våld mot människor som migrerar vid dess yttre gränser återstår bara en fråga: Vad ska vi, civilsamhället, göra nu? 

 

Väsnas! Att väsnas om det rasistiska tillståndet vid Europeiska unionens yttre gränser är det enda sättet att få till stånd politisk förändring. Vi måste förena oss, stärka varandra, och stå upp i solidaritet. Vi måste stå upp mot skrämselförsök, kämpa emot och överkomma spärrarna. Vi måste kräva rättvisa, hålla dem som har ansvaret ansvariga, och propagera för förändring. Låt oss vara så högljudda och rasande att våra röster bryter cirkeln av tystnad kring döden i Medelhavet.

 

Breaking the silence about the drowning at the European borders

While Italy operated the last state-led rescue operation Mare Nostrum until the year 2014, no government has made any effort to resume rescue operations in the central Mediterranean since then. It has been small NGOs, individuals and activists who have taken on the task of rescuing thousands of people in distress, while repeatedly calling on the authorities to fulfill their duty. Thus, almost eight years ago, on June 20, 2015, the small fishing boat Sea-Watch 1 left the port of Lampedusa for the first time to sail to its area of operation off the Libyan coast. The goal was clear: finding boats, rescuing people, and urging state authorities to intervene. By calling for state-run sea rescue and safe, legal entry routes into the European Union, activists from Sea-Watch wanted to put an end to the dying in the Mediterranean, making the own organization obsolete as quickly as possible. 

 

As it is required by law to take people to the nearest safe place, Italy has been the destination for ships to dock and disembark survivors. With continuous arrivals in Italian ports and no support from other European member states, much has changed in recent years, but unfortunately only for the worst. Let’s first look back at the past few months to then look forward and make clear why we need to break the deadly silence about the drowning of thousands of people right at our doorstep.

 

September 2022. For months before, rescue ships were detained in Italian ports. The reason? Simply because they lacked imaginary certificates, which do not even exist, and because they had too many rescued people on board. By using port state controls after every disembarkation in port, Italian authorities aimed to prevent NGOs from rescuing people at sea, ensuring that no one reached the European mainland alive. After a complaint against these arbitrary port state controls was filed, there was finally a moment of relief: the European Court of Justice ruled in favor of the NGOs. Port state controls can no longer be used arbitrarily against NGOs in the future to detain ships and prevent them from doing their work. A ruling that should have brought clear security for the civil fleet of rescue ships…

 

…A month after the ruling, in September 2022, the Sea-Watch 3, the third vessel operated by Sea-Watch since 2015, entered the port of Reggio Calabria. 22 crew members successfully conducted ten rescue operations within a few days only. On the deck of the 50-meter-long ship were 428 survivors looking for a safer and better future. The crew was happy and eager to catch up on some sleep to recharge the batteries for yet another operation – A plan that the Italian authorities were all too happy to cross. On September 21, several Italian officials showed up on the pier and conducted yet another port state control. Once again, they decide to detain the ship and forced it to remain in the port of Reggio Calabria, ignoring the ruling of the European Court of Justice and inventing more imaginary reasons for the detention. Suddenly it became clear very quickly: the Sea-Watch 3 will not rescue anyone in the future, no matter how many complaints are filed.

 

October 2022. A month after the Sea-Watch 3 being detained, Italy decided to elect a new prime minister: Giorgia Meloni, head of the neo-fascist party “Fratelli d’Italia”. Together with the Forza Italia around ex-prime minister Silvio Berlusconi and ex-interior minister Matteo Salvini’s Lega, an alliance of Mussolini nostalgics and far-right politicians dedicated to fighting migration was born. Their goal? Stopping people from migrating to Europe at any cost. Together, they entered a new level of escalation in a never-ending debate reminding of nothing else than that of former Interior Minister Matteo Salvini in 2019.

 

December 2022. Giorgia Meloni’s alliance launched a new propaganda law aimed at hindering civil sea rescue operations in the central Mediterranean. Under the law, rescue organizations will face harsh penalties if they do not immediately leave to head north after an initial rescue, whether there are other distress cases in the area or not – a de facto order to let people drown at sea that violates every captain’s duty to rescue, which is enshrined in international law. In the case of non-compliance with Italy’s new propaganda law, administrative sanctions ranging from fines up to €50,000, detention of the vessel, to seizure and confiscation of the ship were imposed.  

 

March 2023. Months after the new Italian law came into force, rescue ships were already facing the consequences. Although they were ready to rescue, they found themselves stuck in port, unable to respond to potential tragedies. When a boat with about 200 people on board left Turkey, hoping to find a better future in the European Union, the consequences of Italy’s harsh migration policy and the deadly inaction of European authorities became crystal clear: Shortly before reaching the Italian mainland, the boat was unable to maneuver through the bad weather and capsized in waves more than two meters high. 79 survivors were rescued, while only 74 bodies were found, leaving several people still missing. Although the Italian authorities knew about the boat in distress, they did not see the need to initiate an adequate rescue operation in time and to this day refuse to take responsibility for the disaster. Instead of mourning the dead and asking their families for forgiveness for their failure to do so, Meloni called for tougher measures against smugglers in the central Mediterranean, ignoring the fact that it was the inability of the Italian authorities to provide assistance and the own political will to let those people drown.

 

Just two weeks after the shipwreck off the coast of Crotone, Italian authorities again refused to launch a rescue operation for a boat with about 50 people on board, despite knowing about it for more than 24 hours. With rescue ships stuck in ports and unable to help, the NGOs repeatedly called on the authorities to intervene and finally send a boat – without success. The consequence of their inaction? The boat capsized. 17 survivors were rescued, while 30 people remain missing. These shipwrecks are the direct result of an EU border policy that forces people onto ever longer and more dangerous routes. They are the result of the authorities’ unwillingness to intervene, of racism within European governments, and the political will to let people drown in the Mediterranean as a deterrent. The worst thing? These shipwrecks will not be the last.

 

26,141 people have died or are missing in the Mediterranean Sea since 2014. A number that is made up of brothers, sisters, mothers, children, friends, and families. In the few months of this year alone, 383 people have lost their lives. The response of the European Union and the relevant authorities to the lives that were lost is not legal and safe escape routes. It is walls, barbed wire and fences. When the European Union has institutionalized its violence against people on the move at its externalized borders only one question remains: What should we, as civil society, do now? 

 

Noise! Making noise about the racist conditions at the external borders of the European Union is the only way to bring about political change. We must unite, strengthen each other, and stand in solidarity. We must stand up to intimidation, fight back and overcome barriers. We must demand justice, hold the ones responsible accountable, and advocate for change. Let’s be so loud and outraged that our voices break the silent circle of the dying in the central Mediterranean. 

 

Ledare: Vad gör vi nu?

  • Och när vi talar, är vi rädda 

att våra ord inte ska bli hörda

eller välkomnade

men när vi är tysta

är vi fortfarande rädda

Så det är bättre att tala

och minnas 

att det aldrig var meningen att vi skulle överleva. 

 

Audre Lorde ”A litany for survival”, 1978, The Black Unicorn

 

Till detta nummer bjöd vi in olika organisationer som beskriver vad de gör, vad som händer och vad som måste göras. De har alla olika perspektiv och berättar från sina horisonter hur läget är, vad de upplever är viktigast just nu och vad som är mest akut.

 

Det finns inte ett svar, utan många. Kanske är kampen, i dess olika former, med dess olika mål, visioner och drömmar, det bästa svaret. Kanske behöver vi inte vara eniga om vad vi ska göra, men vi kan enas om att alltid finnas där för varandra. Vi kan lova att vara oeniga, att bråka om strategi, men aldrig låta hegemoniska idéer om det goda och det onda motståndet göra att vi distanserar oss från varandra i tron att just vi ska överleva. Vi kan lova att tala när andra inte orkar, vi kan lova att ta del i varandras kamper. Vi kan lova att se oss i varandra. Vi kan lova varandra solidaritet, omsorg, kamper och fester. Kan man inte dansa till den är det inte mycket till revolution. 

 

Ett mönster i texterna är just det – behovet av allianser, samarbeten, att gå samman i solidaritet. Ett annat är att göra sig hörd och inte vänta i tystnad. Väsnas! vrålar Mattea från organisationen Sea Watch. De har nu sjösatt sitt femte räddningsfartyg och fortsätter sitt arbete i Medelhavet trots att den italienska regeringen gör allt för att skeppsbrutna ska drunkna. Och människor drunknar, i tusental.

Organisera er, skriver den fackliga aktivisten Claudio Piccinini som arbetat inifrån Italien. Trots den fascistiska Meloniregeringens seger i valet i höstas betonar han att rasismen i landet implementerats under många decennier, i form av den dagliga, våldsamma byråkratin. Det är en byråkrati, menar han, som har skapat en rasism som bara kan stävjas genom samarbeten.

Stäng ner dem som förgör människors liv genom en ständig exploatering av naturen, skriver Shora Esmailian. Hon visar hur klimatförändringar steg för steg gör livet omöjligt på platser långt borta från besluten, finanserna och de stora utsläppen. Vi måste begränsa skadorna, skriver hon och citerar klimataktivisternas slagord: ”We shut shit down!”

Tala med en kollektiv röst, skriver sjuksköterskor i England som intervjuats av Mirjana Westermark. Deras arbetsvillkor präglas av prekaritet och rasism och de har organiserat sig bakom ett manifest med många svar på vad som ska göras. Svaren ges i form av krav, som också publiceras i Mana. 

Vägra lyda, säger vårdanställda mot Tidövatalet, som också framhåller nödvändigheten av att gå samman: ”Den enda vägen framåt är solidaritet med varandra och solidaritet med våra patienter.”

Rojavakommittéerna ber alla Manas läsare om att ansluta sig till kampen mot regeringens lagförslag som kriminaliserar solidaritet. ”Varför är det så tyst?” frågar de, och uppmanar oss att protestera.

Arbeta tillsammans, skriver RFSL som påtalar hur hbtqi-rörelser världen över upplever en livsfarlig backlash som tar sig uttryck i lagändringar och hatbrott. Solidariska allianser är nödvändiga.

Bygg upp zoner för solidaritet, skriver den danska organisationen Trampolinhuset. De – migranter tillsammans med etablerade danskar – har upprättat ett aktivitetshus i Köpenhamn med bland annat mat, konst och juridisk hjälp, och i sin text till Mana beskriver de sina utgångspunkter. 

 

Slutligen har Hiram Li intervjuat Enhedslistepolitikern Peter Dragsted i Danmark. Dragsted är hoppfull och pekar på hur vissa element av socialistiskt inspirerade samhällsfunktioner som gratis skola och billig sjukvård finns kvar i de nordiska länderna, trots nyliberalismens långvariga kraftsamling. Slaget är inte förlorat, menar han, och att vi måste komma ihåg allt som funkar eftersom det utgör en grund att kämpa från. Men hur ska nedmonteringen stävjas och hur omsätts samhällets kvarvarande gemensamma resurser till en antirasistisk och icke-exkluderande rörelse? Det svarar han inte på, men svaret ekar genom alla de övriga texterna i temat: Gå samman! Bryt tystnaden! Visa solidaritet!