Antirasisten: Mary Ann Shadd Cary

”Vi har i flera år anordnat stormöten – vi har samtalat och beklagat oss över våra svårigheter och utmaningar, vi har antagit resolution efter resolution, men det verkar som om vi gjort lite framsteg när de kommer till våra mål. Vi borde göra mer och prata mindre.”

Detta skriver Mary Ann Shadd Cary, som svar på Frederick Douglass öppna fråga i tidningen Northern Star Newspaper, ledande abolitionstidning, om vad man skulle göra för att stärka kampen mot slaveriet och förbättra livet för svarta i USA. 

Mary Ann Shadd Cary var en ledande organisatör i abolitionsrörelsen. Hon föddes 1823 i Delaware, en delstat där slaveriet fortfarande var lagligt. Hennes föräldrar, och senare även hon, var aktiva i byggandet av den underjordiska järnvägen, ett omfattande nätverk av människor som skapade flyktvägar från södern till norr. Mary Ann Shadd Cary flyttade till Kanada där hon som en av de första svarta kvinnorna blev redaktör för tidningen The Provincial Freeman. Tidningen anses idag ha utgjort en central arena för skapandet av en kollektiv röst för de svarta kvinnorna i Kanada och USA.

Tidningen hade sitt säte i det som idag kallas Ontario, där många förslavade personer som flydde från USA till Kanada bosatte sig. 

Mary Ann Shadd Cary återvände till USA, där hon bland annat deltog i rekryteringen av svarta soldater till Union Army. Flera ledande abolitionister, som till exempel Harriet Truman, deltog i kriget bland annat genom att frita slavar. En av de mer kända fritagningarna genomfördes av Harriet Tubman den 1–2 juni 1863, där över 750 slavar fritogs, vid floden Combahee. 1974 ger aktionen namnet till den idag legendariska svarta lesbiska feministiska organisationen The Combahee River Collective, som bland annat kom att skriva ”Combahee River statement”, en text som av många ses som grunderna för det som idag kallas ”intersektionalitet”.

Mary Ann Shadd Cary utbildar sig senare till advokat och 1883 blir hon den andra svarta kvinnan som avslutar en juristutbildning. 

Hon dör i Washington, D.C. 1893.