Sedan Italien ledde den sista statsledda räddningsoperationen Mare nostrum fram till år 2014, har ingen regering gjort någon ansträngning att återuppta räddningsoperationer i centrala Medelhavet. Det har varit små frivilligorganisationer, individer och aktivister som har tagit på sig uppdraget att rädda tusentals människor i nöd, samtidigt som de gång på gång har uppmanat myndigheterna att leva upp till sina skyldigheter.
För nästan åtta år sedan seglade därför den lilla fiskebåten Sea-Watch 1 för första gången från Lampedusas hamn mot sitt operationsområde utanför den libyska kusten. Målet var tydligt: hitta båtar, rädda människor och sätta press på statliga myndigheter att ingripa. Genom att efterfråga statliga sjöräddningar och säkra, lagliga vägar in i Europeiska unionen ville aktivister från Sea-Watch få ett slut på döden i Medelhavet och göra den egna organisationen överflödig så snabbt som möjligt.
Eftersom lagen kräver att människor som räddas förs till närmaste säkra plats, har Italien blivit destinationen där skepp lägger till vid och överlevare landsätts. Med fortsatta ankomster i italienska hamnar och utan stöd från andra europeiska medlemsstater har mycket förändrats de senaste åren, men tyvärr bara till det sämre. Låt oss först se tillbaka några månader i tiden och sedan titta framåt och göra klart varför vi behöver bryta den dödliga tystnaden kring de tusentals människor som drunknar precis på vår tröskel.
Före september 2022. Under månaderna före september blev räddningsfartyg kvarhållna i italienska hamnar. Anledningen? Helt enkelt att de saknade påhittade certifikat och att de hade för många räddade människor ombord. Genom att använda hamnstatskontroller efter varje landstigning försökte italienska myndigheter hindra icke-statliga organisationer från att rädda människor i havet och försäkra sig om att ingen nådde det europeiska fastlandet levande. Efter att klagomål på dessa godtyckliga kontroller lämnats in blev det äntligen en period av lättnad: Europadomstolen dömde till organisationernas fördel. Hamnstatskontroller kan inte längre användas godtyckligt för att hindra icke-statliga organisationer från att göra sitt arbete. Denna dom borde ha givit säkerhet åt de civila räddningsfartygen, men …
September 2022. … en månad efter domen ankom Sea-Watch 3, det tredje fartyget som drevs av Sea-Watch, till hamnen i Reggio Calabria. 22 besättningsmedlemmar hade framgångsrikt genomfört 10 räddningsoperationer på bara några dagar. På däcket på det 50 meter långa skeppet fanns 428 överlevare som sökte efter en säkrare och bättre framtid. Besättningen var glad och ivrig att ta igen en del sömn och ladda batterierna efter ytterligare en operation – en plan som de italienska myndigheterna allt för gärna omintetgjorde.
21 september dök ett antal italienska myndighetspersoner upp för att genomföra ytterligare en hamnstatskontroll. Återigen bestämde de sig för att beslagta fartyget och tvinga det att ligga kvar i Reggio Calabrias hamn, och ignorerade därmed Europadomstolens dom medan man hittade på fler anledningar att kvarhålla. Plötsligt blev det väldigt tydligt: Sea-Watch 3 kommer inte rädda någon i framtiden, oavsett hur många klagomål som lämnas in.
Oktober 2022. En månad efter att Sea-Watch 3 blivit kvarhållet bestämde sig Italien för att välja en ny premiärminister: Giorgia Meloni, ledare för det nyfascistiska partiet Fratelli d’Italia. Tillsammans med den tidigare premiärministern Silvio Berlusconis Forza Italia och före detta inrikesministern Matteo Salvinis Lega föddes en allians av Mussolininostalgiker och extremhögerpolitiker hängivna att bekämpa migrationen. Deras mål? Att till varje pris hindra människor att invandra till Europa. Tillsammans gick de in för en ny nivå av eskalering i en ständigt pågående debatt som inte påminde om något annat än den som drevs av Salvini under 2019.
December 2022. Georgia Melonis allians lanserade en ny propagandalag som siktade på att hindra civila räddningsoperationer i centrala Medelhavet. Med denna lag står räddningsorganisationer inför stränga straff om de inte omedelbart ger sig av och vänder norrut efter en första räddning, oavsett om det finns andra nödställda i området eller inte – de facto en order att låta människor drunkna till sjöss som går emot varje kaptens plikt att rädda, som är fastslagen i internationell lag. Om den nya italienska propagandalagen inte åtlyds väntar administrativa sanktioner på upp till 50 000 euro, kvarhållning och konfiskering av fartyget.
Mars 2023. Bara månader efter att den nya italienska lagen kommit på plats mötte räddningsfartyg redan konsekvenserna. Trots att de var redo att bedriva räddningsarbete var de fast i hamnen utan möjlighet att agera på potentiella tragedier. När en båt med ungefär 200 människor ombord lämnade Turkiet i hopp om en bättre framtid i Europeiska unionen, blev konsekvenserna av Italiens stränga migrationspolicy och den dödliga passiviteten hos europeiska myndigheter tydliga: kort innan den nådde det italienska fastlandet blev det omöjligt för båten att manövrera i det dåliga vädret, och den kapsejsade i vågor mer än två meter höga. 79 överlevare räddades, medan endast 74 kroppar återfanns och åtskilliga människor förblev saknade.
Trots att italienska myndigheter kände till den nödställda båten såg de inget behov av att initiera en tillräcklig räddningsoperation i tid och vägrar än idag att ta ansvar för katastrofen. I stället för att sörja de döda och be deras familjer om förlåtelse för sitt misslyckande, efterlyste Meloni hårdare tag mot smugglare i centrala Medelhavet och ignorerade det faktum att det var oförmågan hos de italienska myndigheterna att bistå med hjälp och den egna politiska viljan som lät dessa människor drunkna.
Bara två veckor efter skeppsbrottet vid Crotones kust vägrade italienska myndigheter återigen att genomföra en räddningsoperation. Denna gång förliste en båt med omkring 50 människor ombord trots att myndigheterna känt till den i mer än ett dygn. Med räddningsfartyg fast i hamnen, oförmögna att hjälpa till, uppmanade icke-statliga organisationer gång på gång myndigheterna att ingripa och till slut skicka en båt – utan framgång. Konsekvensen av deras passivitet? När båten kapsejsade räddades 17 överlevare medan 30 personer förblivit saknade. Dessa skeppsbrott är ett direkt resultat av en gränspolicy hos EU som tvingar ut människor på allt längre och farligare rutter. De är ett resultat av myndigheternas ovillighet att ingripa, av rasism inom europeiska regeringar, och den politiska viljan att låta människor drunkna på Medelhavet i avskräckande syfte. Det värsta av allt? Dessa skeppsbrott kommer inte att vara de sista.
26 141 människor har i skrivande stund, i mars 2023, dött eller försvunnit i Medelhavet sedan 2014. Det är en siffra som består av bröder, systrar, mödrar, barn, vänner och familjer. Bara under detta års få månader har 383 människor förlorat livet. Europeiska unionens och berörda myndigheters respons på de liv som förlorats är inte lagliga och säkra vägar. Det är murar, taggtråd och stängsel. När Europeiska unionen har institutionaliserat sitt våld mot människor som migrerar vid dess yttre gränser återstår bara en fråga: Vad ska vi, civilsamhället, göra nu?
Väsnas! Att väsnas om det rasistiska tillståndet vid Europeiska unionens yttre gränser är det enda sättet att få till stånd politisk förändring. Vi måste förena oss, stärka varandra, och stå upp i solidaritet. Vi måste stå upp mot skrämselförsök, kämpa emot och överkomma spärrarna. Vi måste kräva rättvisa, hålla dem som har ansvaret ansvariga, och propagera för förändring. Låt oss vara så högljudda och rasande att våra röster bryter cirkeln av tystnad kring döden i Medelhavet.