Inledning

Klimatet förändras och över hela världen ser vi bevis på detta – från torkor och skogsbränder i Sverige och USA, till översvämningar i Bangladesh och Tyskland. Forskare som talat med i princip en enda röst har gjort studier och bekräftar att de extrema förändringarna vi ser är framkallade av människan. Behovet av att uppmärksamma klimatförändringarna har blivit en av de enande frågorna i världen – oavsett om det är inom ramen för FN:s Framework Convention for Climate Change (UNFCCC) som nationalstater har skrivit på eller klimatstrejker och protester från vanliga medborgare. 

Ett försök att avskaffa användningen av fossila bränslen, vilka är huvudkällan till klimatförändringar, pågår. Det innebär att förändra våra transportsystem, reducera förflyttningen av varor över världen, konsumera mindre och annorlunda och bryta vårt beroende av produkter från fossila bränslen som plast.

Fokus ligger därmed på att minska vårt utsläpp av koldioxid så att vi kan bibehålla ett klimat som gör att det går att leva på jorden. Ett snävt fokus på utsläpp av växthusgaser och klimatförändringar är dock otillräckligt. Våra ansträngningar att adressera klimatförändringarna måste ske i en kontext av historiska, nutida och framtida sociala och ekologiska relationer. Samtidigt som vi arbetar för att avskaffa fossila bränslen behöver vi avskaffa det orättvisa system av ojämn utveckling och rasistisk kapitalism som har uppstått jämte användningen av dessa. 

Om vi inte uppmärksammar detta kommer användandet av annat bränsle – energiövergången – enbart förstärka den sociala orättvisan och miljöorättvisan hos det nuvarande systemet. I denna artikel beskriver jag tre aspekter som behöver belysas i våra ansträngningar för att reducera koldioxidutsläpp och mildra de destruktiva klimatförändringar som förutspås. 

Klimaträttvisa är mer än att bekämpa klimatförändringar och koldioxidutsläpp 

Mänskliga varelser och vår strävan efter tillväxt har lett till fundamentala förändringar på planeten, inklusive förändringar i vädermönster, enorma förluster av djurarter samt vattenbrist. Detta narrativ är dock problematiskt eftersom det håller alla människor lika ansvariga. När vi tänker på klimatförändringar är det nödvändigt att ta i beaktande att

1. inte alla människor har bidragit till mänskligt framkallade klimatförändringar i samma grad 
2. inte alla människor kommer uppleva klimatförändringarna på samma sätt, då vissa kommer påverkas värre än andra, samt att
3. koldioxidutsläpp och klimatpåverkan är djupt sammanlänkade med befintliga mönster av social ojämlikhet.

Enligt nya studier av Stockholm Environmental Institute (2020) ansvarade de rikaste 10 procenten av världens befolkning för mer än hälften av koldioxidutsläppen i atmosfären mellan 1990 och 2015. Dessutom finns det en historisk aspekt av klimatskuld hos de länder som har släppt ut stora mängder, utan restriktioner, sedan industrialiseringens början. Eftersom en del växthusgaser kan bli kvar i atmosfären i upp till tusentals år behöver dessa tidigare utsläpp tas med i beräkningen. Det väcker den viktiga frågan om hur vi ska ta hänsyn till historiska utsläpp från högindustrialiserade länder. 

Ytterligare en aspekt av klimatskuld är det ekologiskt ojämlika utbytet som äger rum mellan länder när de handlar med varor. Till stor del räknar vi inte in de ekologiska resurser som tas i bruk (såsom vatten och energi) för produkter, och inte heller de sanna sociala kostnaderna för arbete och miljöförorening. 

Rörelsen Wretched of the Earth har arbetat för att rikta uppmärksamhet mot denna ojämlikhet i ansvaret för klimatförändringarna. Om vi faktiskt adresserade diskrepansen skulle det kunna ändra maktbalansen i de pågående förhandlingarna kring klimatförändringar – och ge ett övertag åt det globala syd över det globala nord, som tenderar att inneha de ekonomiska tillgångarna och den politiska makten. 

Vi går vidare från orsaker till konsekvenser. Klimatförändringarna kommer att påverka olika segment i befolkningen olika, det vet i. Det kan vara på nationsnivå där små öststater riskerar att förlora allt, eller på lokal nivå, där vi ser rasifierade mönster och klassmönster när det gäller vilka som påverkas mest i en stad, som vid orkanen Katrina i New Orleans 2005, och ner på en kroppslig nivå där kvinnor, äldre och barn troligen drabbas allvarligare av sjukdomar och hälsotillstånd relaterade till klimatförändringar. Som Oxfam noterar är de som påverkas mest de två grupper som har minst ansvar för klimatkrisen: världens idag fattigaste och mest sårbara människor – vilka redan kämpar mot klimatpåverkan – och framtida generationer som kommer att ärva en utarmad koldioxidbudget och ett ännu farligare klimat. 

Så vi behöver fokusera på klimaträttvisa och inte bara på klimatförändring. Det handlar inte bara om att avskaffa användningen av koldioxid utan också om de sociala och miljömässiga orättvisor som går hand i hand med det. Tyvärr finns det somliga som argumenterar för att vi bör lösa klimatfrågan först och sedan ta itu med ojämlikheten. Ett sådant agerande befäster dock privilegier och ignorerar det faktum att konsekvenserna av klimatförändringar redan är en realitet för många i världen. Det ensidiga fokuset på klimat kan till och med leda till lösningar som skapar fler möjligheter att göra affärer och utsätta lokalbefolkning och urfolk för risker, såsom REDD+ och inlagring av koldioxid. 

Röster från klimatförändringarna 

Det här leder till en annan aspekt som är väsentlig för vår acceptans för klimaträttvisa. Om det inte bara handlar om koldioxid behöver vi ge utrymme så att olika röster kan höras. Det innebär att gå bortom vetenskap och lagstiftare för att lyssna på lokala grupper och ursprungscommunities, men också att efterfråga kritisk självreflektion från klimatrörelserna. 

För att säkerställa klimaträttvisa måste klimatförhandlingar, klimatpolicyer och klimatplaner involvera dem som har levd erfarenhet av att hantera klimatförändringar. Diskussioner om anpassning och motstånd brister ofta när forskare och lagstiftare definierar vad som behövs i en lokal kontext utan att ta hänsyn till de komplexa sociala, kulturella, ekologiska och andliga relationerna mellan människorna som lever där men också med den icke-mänskliga naturen. De frånkänner människorna i de lokala grupperna agens och kunskap i en paternalistisk version av ”den vite mannens börda”. Att anamma ett bredare synsätt på klimaträttvisa är också att erkänna människors kamp för att försvara sitt territorium, sin identitet och sin miljö. 

Och för dem av oss som bedriver aktivism, demonstrerar och gör blockader finns också frågan om vems röst som blir hörd. Klimatrörelsens utrymmen kan vara exkluderande gentemot rasifierade kroppar och frågor vad gäller både form och fokus. Ett enkelt exempel är uteslutandet av Vanessa Nakate, en ugandisk klimataktivist, från fotografier vid ett ungdomsevenemang i Davos med Greta Thunberg. 

Lättheten med vilken vissa röster tystas och vissa kroppar osynliggörs är ett kvitto på en rasistisk kapitalism som klimatrörelserna inte har råd att reproducera. Ett annat exempel är hur klimatprotester och Black Lives Matter-protester väldigt sällan kombineras trots att vi behöver adressera båda frågorna. Klimatrörelser som Extinction Rebellion har också anklagats för att utestänga rasifierade, vilket förhindrar ett utbyte av erfarenheter och motstånd. 

I allt från individuella fördomar om rasifierade till strukturella hinder för engagemang misslyckas ofta klimaträttviserörelsen i det globala nord med att adressera miljörasism, och den lider dessutom av en brist på mångfald. Om vi menar allvar med klimaträttvisa behöver detta ändras. Att lägga ansvaret för att förändra klimatrörelsen på rasifierade personer är dock kolonialt och privilegierat och måste undvikas. En självreflekterande hållning till byggandet av en social rörelse är därför viktig. 

Radikala alternativ inom en abolitionistisk politik 

Så frågan är vilken systemförändring människor vill ha i stället för klimatförändring. För att ta oss an systemförändringar krävs det att vi blir politiska och engagerar oss i svåra samtal och handlingar som berör den koloniala, kapitalistiska, patriarkala och antropocentriska världsordningen. Att reducera vårt koldioxidavtryck är nödvändigt men att enbart fokusera på att avskaffa koldioxidutsläpp kan leda till falska lösningar som bara cementerar det hegemoniska systemet. 

Det är dags att ta klimaträttvisa på allvar. Transformativ systemförändring kräver radikala alternativ till det dominerande världsomspännande systemet. Dessa omfattar allt från initiativ med ett specifikt fokus såsom hållbart jordbruk, lokala vatten-, energi- och matprogram, solidariska ekonomier och delningsekonomier, arbetarkontroll över produktionsanläggningar, allmänna resurser, kunskapsdelning och fred och harmoni, till mer integrerade förändringar såsom de som prövats av zapatisterna i Chiapas och kurderna i Rojava. 

Alternativen innefattar också återuppväckandet av uråldriga traditioner och uppkomsten av nya världsåskådningar som återetablerar mänsklighetens plats i naturen, som en grund för mänsklig värdighet och jämlikhet. Vårt jobb är väva en väggbonad av alternativ för att skapa en värld som står emot social orättvisa och miljöorättvisa och bygga ett ”pluriversum” – en värld där många världar ryms. Utmaningen blir huruvida vi använder möjligheten att avskaffa fossila bränslen och koldioxidutsläpp till att också avskaffa klimatorättvisa och omfamna ett annat sätt att leva i världen. 

 

En kommentar om översättningen 

Skribenten använder i denna text ordet ”abolish” både om att avskaffa till exempel beroende av fossila bränslen och om att upphäva den ojämlikhet som präglar såväl klimatrörelsen som världen i stort och knyter därmed an till numrets tema abolitionism. Eftersom ordet på svenska ännu inte används i lika varierande sammanhang har det dock här översatts till ”avskaffa” och liknande beroende på kontext. 

Faktaruta: Miljörasism 

Miljörasism definieras av Fältbiologerna som ”politik och praktik som, medvetet eller oavsiktligt, påverkar individer, grupper eller samhällen olika beroende på etnicitet eller hudfärg”.

Faktaruta: REDD+

REDD+ är ett ramverk skapat av UNFCCC som en vägledning för aktiviteter inom skogssektorn för att reducera utsläpp från avskogning och skogsförstöring, samt för hållbar skogshantering och bevarandet av och förstärkningen av skogens kollager i utvecklingsländer. 

(https://unfccc.int/topics/land-use/workstreams/redd/what-is-redd) 

 

Lästips 

”Climate Justice Is Racial Justice Is Gender Justice”, Jacqui Patterson, The National Association for the Advancement of Colored People, 2017.

Annika: Hur ser ni på gränsernas funktion och möjligheten att avskaffa dem?

Julia: Gränser är viktiga byggstenar i det globala apartheidsystemet. Med ”apartheid” menas ett juridiskt system som tillämpar rasism. Begreppet ”global apartheid” beskriver ett världsomspännande system som organiseras kring rasism, och som begränsar tillgången till rörelsefrihet, land och resurser för specifika grupper som tidigare varit koloniserade. Rasism genomsyrar också den imperialistiska och kapitalistiska exploateringen av människor och av naturen och är därför direkt kopplat till klimatförändringarna. ”Det globala nord” syftar på de institutioner och människor som återskapar och tjänar på denna exploatering och som upprätthåller global apartheid. Att förändra systemet genom reformer är omöjligt eftersom det bygger på exploatering av människor och av naturen.

Stanley: Jag tror inte det är möjligt att avskaffa gränser så länge vi tänker att förändringen ska komma inifrån rådande koloniala och kapitalistiska strukturerna. När vi talar om gränser måste vi förstå vår egen positionering i relation till de här strukturerna. Jag talar utifrån min erfarenhet som migrant vars land är format av kolonialismen, och utifrån min erfarenhet är det uppenbart att gränserna är del av ett system som är odemokratiskt, omoraliskt, och motverkar mänskliga rättigheter. Men jag har ofta stött på vita akademiker, hjälparbetare och aktivister som kallar sig experter på migration, som insisterar på att Europa respekterar mänskliga rättigheter, och som försöker utbilda mig i demokrati. Så länge de förnekar att det ”demokratiska” system de talar om bygger på exploatering och förtryck kan vi inte förändra det i grunden. 

Annika: Så löften om individuella rättigheter och reformer av gränserna är ett sätt för systemet att rättfärdiga rådande orättvisor, snarare än att förändra dem?

Julia: Precis, att utlova reformer är ett sätt att avväpna motståndsrörelser och förhindra att de kräver verklig förändring. Mänskliga rättigheter sägs gälla för alla, men vi vet att de systematiskt åsidosätts för människor i det globala syd. De kan användas för att rädda några liv, och det är viktigt i sig, men systemet med individuella rättigheter kommer aldrig att garantera alla människor rättigheter, värdighet och frihet.

Stanley: Vi kan ta slaveriets avskaffande som exempel. Först när de som utvecklat systemet insåg att det inte längre var ekonomiskt och moraliskt hållbart gick de med på att avskaffa det – men inte förrän de byggt ett nytt system som tillät dem att fortsätta exploatera och förtrycka. Så historiskt har vi sett hur makthavare har utnyttjat motståndskamper (såsom kampen mot slaveriet) och gett intryck av att de hörsammat deras krav genom att ge folk mer rättigheter, samtidigt som de strukturella orättvisorna fortsätter. Människor som drabbas av gränsernas våld har också länge kämpat för att de ska avskaffas, men vi fortsätter förvägras de rättigheter som utlovats oss.

Julia: Det är en viktig poäng. Det finns en risk att diskussionen om hur vi kan avskaffa systemet frånkopplas frihetsrörelserna. Slaveriet avskaffades tack vare förslavade människors kamp för frihet, och kampen för att avskaffa gränser drivs av dem som drabbas av dem med stöd av aktivister. Vi kan inte föreställa oss en värld utan gränser utan dessa frihetskamper. Kamper mot förtryck förblir svaga om de inte har något de strävar mot, en gemensam dröm som driver dem framåt. Men vi får inte heller glömma att även om systemet hittar sätt att återskapas, faller det också sönder inifrån – eftersom det är ett omöjligt system, det vill säga, det ger sken av att vara det enda sättet att organisera världen på men det ruttnar inifrån. När systemet faller sönder leder det till mer våld och förtryck eftersom de som tjänar på det försöker skydda sig mot detta sönderfall.

Annika: Just det, andra apartheidsystem har till slut blivit ohållbara på grund av det omfattande våld och förtryck som krävts för att upprätthålla dem. Men för att avskaffa gränser måste vi alltså föreställa oss en värld bortom den som nu faller sönder. På vilka sätt hindrar gränserna oss från att föreställa oss en värld utan dem?

Julia: Många människor upplever gränserna mellan länder, mellan människor och mellan kunskap som naturliga. Nationalstatens gränser framställs som naturbestämda, även om de inte alltid varit där och därför inte behöver vara där. Men många förnekar att gränser är påhittade, vilket gör det omöjligt att föreställa sig att de kan avskaffas.

Stanley: Gränser är inte bara fysiska, de finns också inom oss, i form av internaliserad kolonialism eller kolonisationen av medvetandet. Aimé Césaire talade om att kolonisering avhumaniserar alla, eftersom du för att kolonisera andra måste utöva våld, inte bara mot andra utan också mot dig själv. Men kolonisatörerna förnekar allt våld och all förstörelse som upprätthållandet av gränser orsakat – för medborgare och icke-medborgare – och de lär sig själva och sina barn tro att systemet är det enda möjliga. Därför är det viktigt att avkolonisera utbildningssystemet, kulturen och det juridiska systemet i det globala nord samtidigt som vi arbetar för social och politisk rättvisa för dem som drabbas av gränser.

Julia: Gränskontroller handlar också om att kontrollera kunskap, vem som kan säga vad, vem som anses vara ”expert”, vad som är rationellt, emotionellt och så vidare. Vi ser just nu hur politiker skärper dessa kontroller genom att attackera akademiker i Danmark, Ungern, Storbritannien, Frankrike och på flera andra håll, i försök att begränsa vilka analyser och vilka alternativ som kan formuleras. Den kunskap om avkolonisering som just nu sprids från det globala syd utmanar rådande idéer om hur världen bör organiseras i väst. Men denna kunskap om alternativ avfärdas ofta som farlig, våldsam och omstörtande av dem som försvarar det rådande systemet. Det är ett sätt att ta fokus från systemets inneboende våld.

Stanley: Samtidigt kan deras krig mot kunskap inte hindra oss från att utveckla den. I stället gör det att vi utvecklar den vidare, precis som att människor alltid hittar nya sätt att korsa gränser, oavsett hur förtryckande deras gränskontroller är.

Annika: Hur återfinner vi kunskapen om alternativ? 

Julia: Gränser separerar oss från varandra, från samhället, från oss själva – vilket också var Césaires poäng – och från en annan framtid. Att avskaffa gränser handlar inte om att riva ner dem utan att återfå kontakten som gränserna förstört. Därför måste vi fråga oss vad som ska ske efter att vi avskaffat gränserna. Det handlar om att hitta tillbaka till oss själva och till varandra. Vi måste komma ihåg att kolonisatören inte alltid har varit en kolonisatör. I Europa har det har alltid funnits en mängd olika folk, kunskaper och sätt att leva som har blivit förtryckta och förföljda, men som fortfarande finns här. Men vi har lärt oss att glömma stora delar av vår egen historia och att vi har varit – och därför kan vara – mer än en avhumaniserad kolonisatör. De som vill förändra systemet, även vita personer, måste ta ansvar och fråga sig vad som får dem att avhumanisera, och hur de kan förändra det. Detta kräver ödmjukhet. Det handlar inte om att gå tillbaka till det förflutna utan om att hitta andra sätt att förstå sig ”själva” och ”andra”, om att länka oss samman igen.

Stanley: Att avskaffa gränserna för medborgarskap, och erkänna att det inte är ett privilegium utan en rättighet för alla människor, är ett första steg. Och att bygga vidare på den mångfald av kunskap, folk, och sätt att leva som återfinns i andra samhällen än i väst för att hitta alternativ till de rådande, förtryckande strukturerna. Folk i väst måste också själva kräva förändring, och vi får inte upprepa våra historiska misstag där förtryckta grupper har kastat bort sin tid på att tala om förändringar samtidigt som strukturerna upprätthålls.

Julia: När vi pratar om alternativ är det också oerhört viktigt att det inte handlar om att komma på ett ”recept” på hur världen ska förändras. Det handlar till exempel inte om att bara följa socialistiska regler, eller om enskilda, fetischiserade ledare. I arbetet för förändring är det viktigt att vi minns vilka vi är, hur systemet blev såhär, och vad allt våld och all förföljelse, tortyr och död under häxförföljelserna och koloniseringen gjorde med oss och med våra förfäder här i Europa. Vi vet att våld har djupgående effekter på människor och påverkas oss i generationer. Att minnas är att samlas i en gemenskap som sträcker sig över generationer, och att återknyta till den kunskap som förts vidare av häxor, shamaner, mamos, helare, taitas, abuelos och abuelas. Förändringen sker här och nu: medan den värld vi lever i faller samman, försöker fler och fler människor återbygga de här relationerna och skapa en värld som ger liv och värdighet. Till exempel finns idéer om att ”o-utveckla det globala nord”, det vill säga avskaffa den imperialistiska livsstil som bygger på exploatering av människor och av naturen. Eller zapatiströrelsen, som arbetar för att förena kamper för en värld ”som rymmer många olika världar”.