Det som binder oss samman: ensamheten, gemenskapen, maten och livslusten (eller bristen på den). En ständig rotlöshet men också ett rikt kulturarv, tacksamheten som man bär likt ett ok och kampen som aldrig tar slut. Vi talar om makt, om jakt, viljan att skapa ett samhälle där alla får plats. Vi talar om balansgången mellan ork och tid, om konst och dikt i en samtid som alltid är på väg bort, inte till. Det handlar om solidaritet i livet, om skrivande i alla dess former och kärleken till konsten. En påminnelse om människan, om hennes behov, hennes vilja och passion. Människan som väljer att se det vackra i livet, rosen, att tacka för ljuset och uppskatta näringen och värmen, brödet.
Men vilka är vi? Vi är skrivande människor med olika bakgrund, intressen, drömmar och behov. Vi är bröd och rosor: ett fiskstim i technicolor, tillsammans simmar vi i detta avlånga land och gör allting mindre lagom. Vi är magisk realism och turkiskt kaffe, kurdiska berg och indiska färgbomber. Vi är drömmar om vietnamesiska födelsedagar och mat från all världens kontinenter. Från Skåne till Kiruna sträcker sig vår röda tråd av samhörighet, blod, hopp och ord. Orden som vi alltid återvänder till, och språken som är många. Vi är individer, en så stor del av samhället som lätt faller i glömska i kontrast till det stora samhället. Det är vår plikt att göra oss påminda.
Dessa sidor fylls av poesi, prosa, en recension av poesisamlingen hyperverklighet, och utdrag ur pjäserna MINNESPALATSET och VILJA. Vi bekantar oss med Adriana Aires Rasténs dikter om systraskap, frihet och framtidshopp, om duvor, bröd och ett land av potatis. Anusha Anderssons mellanförskapsmetaforer och ljusglimtar, vikten av ett namn och en plats som är ens egen. Jenny Nguyens drömska skildring av Vietnam, barndom, ungdom och förlust. Jihye Brissman skriver om rotlöshet, familj och sömnlöshet i morgonstillhetens land. Jon Ely Xiuming Aagaard Gao skriver om queerhet, ungdom och internaliserad rasism i en grafisk lek präglad av en dröm om trygghet och en ensam verklighet. Matilda Lilja skildrar brödraskap och livsreflektion i rapp poetisk dialogform med inslag av arbetarkultur och ord som drar en tillbaka till ortens trygga famn. Meron Daniel skriver om kris, tårar och religion i innovativ dagbokspoesiform. Ranjani Srinivasan skildrar en trött mors innersta och konflikten som uppstår i en när man är en icke-vit kvinna, om att vilja ge sina barn allt och känslan av att man har misslyckats trots sina tappra försök och sin eviga kamp och önskan att bli älskad och omtyckt även när livet bygger väggar där det bör bygga broar. Tara Aflakis pjäser skildrar livshunger, osynlighet och drömmar som förblir drömmar i ett kvävande patriarkat men också hur allt, till och med det goda i livet, till slut blir bittert av allt som tär på ens krafter. Isi de Paulas träffande bokrecension berör de problem som uppstår när den icke-vita konstnären måste hävda sin intelligens om och om igen samtidigt som den hyllar den unga författaren Aya Kanbars dikter och raffinerade dystopiskildring, och Zara Pegah Salahis dikter som präglas av utanförskap, trauma som färdas genom generationer, kultur och kulturkrockar.
Med hälsningar från norrsken till sandstrand önskar vi er en god läsning. Njut, gråt, skratta och förundras över alla livets vägar och skrymslen. Göm er här i tryggheten av mjuka blad eller visa en vän en dikt ni blev glada av, baka ett bröd medan ni läser eller ta med numret ut i solen. Gör vad ni vill med dessa sidor för de är era lika mycket som de är våra. Med näsorna i rosenbuskarna och tankarna på degen: det här är Bröd och Rosor.