Gaza, som har skapat en ny relation med Malmö, med staden, med livet här. Engagemanget för Gaza har byggt upp en gemenskap för oss i vår exil.
Under de senaste dagarna har jag promenerat på Malmös gator och känt att jag har en ny relation till platsen. Den relationen handlar om Gaza-protester och Palestina-protester. Nu har gatorna fått betydelse för mig – en betydelse kopplad till frihet, värdighet och Gaza. Gatorna i Malmö har blivit minnen.
Det ger en känsla som skiljer sig från den som följt mig under de senaste åren. Under alla dessa år har jag levt på en plats som jag inte har någon koppling till. Nu har platsen blivit min plats, vår plats. Den är platsen för våra röster och våra protestaktioner. Gaza finns här, inom oss, i hela vår diaspora.
För första gången sedan protesterna mot folkmordet i Gaza började promenerade jag längs gatorna, Malmös gator, men en känsla av att dessa gator fått en djupare betydelse för mig.
Det är en fråga som alltid kommer upp, det är en fråga och en förtvivlan jag nu delar här med andra och som alltid kommer att återkomma. Vad sägs om allt blod i Gaza? Och vad skriver vi om det som pågår?
“I Gaza kan en matkö förvandlas till en mordplats, utan några konsekvenser” skriver författaren Nora Khalil.
Medan jag skriver den här texten får jag ännu en nyhet i flödet om ett barn vars arm har ryckts av israeliska bomber, mot det belägrade Gaza.
Barnet springer skrikande mot kameran.
Fragment av minnet
Ett jordskalv drabbade Syrien och Turkiet den sjätte februari 2023. Alla visade i handling vad som var möjligt att åstadkomma tillsammans, både syrier och icke-syrier, från olika platser, både individuellt och kollektivt. Det var många aktivister som började kommunicera på nytt efter det avbrott som varit, och det var i den politiska situation som uppstått som man agerade, i solidaritet med varandra. Avbrottet hade uppkommit av flera anledningar och under omständigheter som hängde samman med den politiska situationen. Vi som organiserat oss hade fått erfara hur omständigheterna i Syrien hela tiden påverkats av både yttre och inre faktorer och hur vi alla påverkas av de speciella livsvillkor som uppkommer i kriser.
Vi hade alla upplevt dessa omständigheter, flykten och de individuella livsförhållanden som råder för var och en av oss.
Alla arbetar, alla tar ett steg ut ur sig själva mot gemenskapen, alla vaknar från sin egen dvala.
När jordbävningen avstannade, fortsatte teamen arbetet på plats. Alla agerade för något större än dem själva, tänjde gränserna för vad solidaritet kan möjliggöra, men efter en tid försvann det som tagit oss utanför de tidigare gränserna återigen utom räckhåll. Allt sjönk åter ner i en sorts dvala.
Jordbävningarna förstörde mångas liv, de drabbade ropade efter sina kära, åskådarna grät. Vad svaret från FN skulle bli visste man ännu inte, och svar från de länder som ännu inte hade enats hängde i luften. De som hade möjlighet att göra någonting, att agera, väntade för länge, som vanligt. Många väntade förgäves på räddning. De som dog, dog, och de som krossades, krossades. Vita hjälmarna försökte arbeta, räddade så många de kunde. Det var många som fick känna av den vånda som uppstod och som fick fortsätta att känna denna vånda ända tills det inte längre hördes några röster. Inga röster som kunde uttrycka det som många kände, och många fortsatte att vara plågade.
I dag har kampen återvänt. Återigen arbetar alla, både individuellt och i grupper. Men denna gång är det för Gaza och de belägrade gazaborna som har varit under israelisk blockad i sexton år, från 2008 fram till denna stund. Kampen är en fortsättning på en kamp för Gaza och de belägrade civila i Gaza som har varit under israelisk blockad i sexton år, från 2008 fram till denna stund. Kampen för det ockuperade Palestina som pågått i 76 år. En kamp för befrielse som har kommit tillbaka och återtagit sin plats som en av de främsta politiska frågorna i världen.
Den har kommit att bli frågan vars ärende läggs på alla bord, på vänners bord, på fienders bord och till och med hos de som inte vill att någon ska hållas ansvarig. Palestina har blivit en symbol för de som försvarar, de som rättfärdigar och de som attackerar, och även för de som inte vill ingripa för att inte förlora något.
Minnen har väckts, de gräver sig upp och de är våra, våra gemensamma
Skildringarna av förödelsen påminner mig (precis som de påminner alla syrier) om Douma, Daraya och Aleppo. Den förstörande kraftens intensitet påminner mig också om Douma, Daraya och Aleppo, och antalet döda påminner mig om Syriens alla döda. Det är ett uppvaknande för samvetet. Alla påminns på nytt om att vi lever i en hycklande värld med dubbla måttstockar. Alla påminns om att länder drivs av sina egna intressen. Allt tal om utveckling och om vikten av professionalism var bara tomma ord. Neutraliteten var bara en politisk strategi, och det som i efterhand framstår som det mest uppenbara av allt är att utsagorna om mänskliga rättigheter är kopplade till gränser och hudfärg.
Låt scenen återvända, låt oss gräva fram detta minne av Syrien. Vi får se denna scen på nytt med varje massaker och varje slag, från belägringen av städerna till de kemiska attackerna i Ghouta i Damaskus, till vit fosfor och de ryska stridsflygplanens attacker, till de Iran-stödda och USA-stödda miliserna och alla grupperingar med sina olika lojaliteter, här och där. Alla minnen kommer tillbaka. De har åter väckts.
De spridda klippen av de palestinska arbetare som återfördes av ockupationsarmén efter att ha blivit häktade utan anledning påminde mig exakt om frisläppandet av alla de fångar som kom ut från Assads fängelser. Arbetarna kom tillbaka med svullna händer, röda och inflammerade ansikten. Dörrarna öppnades och hundratals män och kvinnor sprang ut på gatorna, med spår av handklovar och sargade kroppar. Ett mycket stort antal av dem var liksom avmagrade, eller som vi säger: ”bara skinn och ben”.
Många av bilderna från Gaza, de som vi ser på fotografernas sidor, visar kroppsdelar. Armar här och fötter där, halva huvuden slängda på trottoaren och fingrar som krossas under fötterna på de flyende. De som flyr från raketerna som föll för bara några sekunder sedan, väcker minnesbilder av Caesar-fotona som smugglades ut från ett fängelse med numrerade lik.
Tiotals eller till och med hundratals nedbrutna kroppar som kastats på marken, var alla märkta med ett nummer. Mödrar, barn, bröder och älskade började leta bland bilderna. Var och en sökte efter en älskad tills bilderna blev våra, allas våra bilder, bilder av det sårade Syrien och bilder av en revolution som hade dödat oss, bilder av en revolution som vi alla hade dödat, ja kanske även vi.
Ett barn skriker och gråter över sina döda bröder. Barnet talar till kamerorna och delar med sig av detaljerna, om allting. De pratar om sin skola och sin rädsla för att deras lärare kanske har dödats i bombningen. De pratar om sin längtan efter skolan, om sin önskan att återvända till skolan och om ockupationens grymhet som dödar alla älskade. Jag föreställde mig bilden av ett barn från Kafranbel. Fotografen hade frågat: “Vad tänker du på? Varför sitter du där?” Barnet svarade med ögon fyllda av tårar och hjärtskärande gråt: “Bashar al-Assad dödar oss, han stal våra hem, vad har vi gjort mot honom? Vi är här! Vad har vi gjort mot honom? Vi skulle fylla på vatten och är här i säkerhet! Vad har vi gjort mot honom? Vi har inte gjort något alls.” Fotografen frågade igen: “Varför gråter du?” “Bashar har dödat oss, han har stulit våra hem, förstört dem.” Tårarna strömmade ur hans ögon. Förvirringen hos de som lever i exil. Förvirringen, smärtan och beslutsamheten. Förvirringen och smärtan inför döden, och beslutsamheten i kampen för befrielse.
Jag upplever utropen på sociala medier. Förnimmer tårarna bakom vad som uttrycks och publiceras på Instagram. Förnimmer ilskan mot vem som helst som delar något som inte har med folkmordet som pågår i Gaza att göra. Och jag återkallar i mitt minne alla våra tårar för allt som har hänt i Syrien, från landsbygden i Damaskus och Homs till Aleppo. Jag återkallar våra inlägg som med stor intensitet uttryckte sorgen bakom skärmarna.
Bilder i flödet visar brödbitar som bärs i handflatorna. De är fläckade av blod, precis som händerna på barn i Gaza och barnen i Idlib, deras leksaker, deras kläder och till och med deras sängar. Staden Jeriko i Syrien står med staden Jeriko i Palestina och med Gaza i Palestina, och Gaza i Palestina står med Idlib i Syrien. Och de fria människorna i världen står tillsammans.
Diskussioner uppstår, både allmänna och om sidospår, om händelsen som utlöste det vi alla ser, diskussioner om Hamas och de islamiska och icke-islamiska grupperna. Det är diskussioner om Palestina och palestiniernas rätt till befrielse och våra ställningstaganden i allt detta. De påminner mig om de samtal vi hade med våra palestinska partners både i avskildhet och i offentligheten om Bashar al-Assads regim.
Vissa talade i Palestinas namn och dödade sedan palestinska söner och döttrar i Yarmouk-lägret, i Nairab-lägret, i lägren i Homs och Latakia och tidigare i lägren i Libanon, särskilt Tel al-Zaatar. Den syriska regimen stödde kriget i de palestinska flyktinglägren i Libanon och bombade Yarmouk-lägret med Scud-missiler.
Bilderna kommer tillbaka, de framträder inför mig, mina ögon, jag föreställer mig dem som om allt var idag, eller just nu.
Demonstrationerna som fyller gatorna runt om i världen, våra rop till stöd för Gaza, våra rop för liv för dem i Gaza, liknar på många sätt de skrik och demonstrationer som går att återkalla i minnet. Jag tänker på demonstrationerna på de förstörda gatorna i Syrien som ägde rum för att stödja de upproriska syriska städerna och för att sätta i gång revolutionen.
Kanske är det inte rätt att jämföra händelserna eller detaljerna i dessa frågor, jag vet inte, men hittills kan jag inte i mina tankar sluta närma mig de två katastroferna. Jag närmar mig sorgen och sammanför drömmarna eller drömmen, och låter tanken få liv att de två kamperna går in i varandra. Jag kom att tänka på demonstrationerna i Gaza och Jerusalem till stöd för revolutionen, demonstrationerna i Sweida och Idlib till stöd för Gaza. Ja, vi alla gjorde det inför oss själva och andra. Sammanförandet innebär absolut inte att förminska det som händer i Gaza eller att förvränga det som har hänt i Syrien, inte alls. Det är en spontan känsla som skapar den beslutsamhet som kan uppstå inom oss alla. Det är kampen för vår värdighet och vår rätt till liv, till stabilitet, självständighet, politiska handlingar och rätten till att leva, rätten till en bättre framtid för våra barn och alla världens barn, och för världen. Gaza har varit och kommer att förbli vårt levande samvete, precis som Palestina är och Syrien kommer att förbli, och precis som alla våra rop på frihet och värdighet var som helst och överallt i världen.
Situationen är bortom det vi kan föreställa oss och ändå gräver minnet upp liknande händelser, namn, platser, bilder, massakrer och räknar de döda. Gaza påminner oss om allt som redan finns i våra minnen, med allt vi förgäves försöker att glömma och det vi aldrig kommer att glömma.