Tar ni avstånd från våld? Frågan har ställts så många gångar efter 7 oktober 2023 att man kan förvånas över att den fortfarande kan ställas. I detta nummer av MANA som görs tillsammans med Kollektivet Jordens Fördömda tänker vi inte svara på frågan. Allt för mycket är fel med den. Det mest uppenbara är att de som ställer den är de som utövar våldet, de som möjliggör det och de som legitimerar och normaliserar det. Vilka är de att fråga oss om vi tar avstånd ifrån våld? Men frågan i sig är också felriktad eftersom den utgår från att våld är något avgränsat i tid och rum, och något som ständigt anses utövas av de som utsätts för det, allt från palestinierna till ungdomar som protesterar mot polisens rasism. Att avkrävas avstånd är i grunden att avkrävas resignation och frånvaro av solidaritet. Det är att avkrävas lojalitet och följsamhet med våldet som människor dagligen utstår, det är att avkrävas osynliggörandet av det våld som upprätthåller dagens världsordning. Det är att avkrävas en distanstagande ifrån våra egna historier, liv och framtider. Därför svarar vi inte på frågan om avstånd, utan här ställer vi andra frågor.

I en tid av folkmord och invasioner, och i en värld grundad på våld, vad annat kan vi skriva om, vad annat kan vi tänka på, om inte våld? Paradoxalt nog, är det så att samtidigt som våldet omger och strukturerar vår värld omges själva temat våld av en särskild tystnad som ofta ger sken av att det finns en konsensus kring frågan. Våldet som strukturerar världen, förutbestämmer de fördömdas liv och skördar kroppar på tusen olika sätt, benämns allt oftare av makten med ett språk som innebär att de är de som utsätts för alla dessa olika former av våld är de som är de våldsamma, de som hotar ordningen. När ordet våld ändå uttalas som “en kritik” sker det oftast genom  resonemang som rimmar väl med det liberala, moderna/koloniala tänkandet och dess döda språk.  ­Ett språk och ett tänkande som kan upprätta subtila distinktioner mellan bullshit och bullshit, men inte mellan ”våld” och ”våld.” Ett språk och ett tänkande som vill förinta själen, förvrida verkligheten, förvandla den fördömda kroppen till ett abjekt monster, skända de dödas gravar och oupphörligen uttala motståndets dödsdom. 

Det här nummet om våld är en fortsättning på MANAs senaste nummer som handlade om Palestina. Det är ett försök att tänka vidare om våld och motstånd, i Palestina och i vår samtid. Numret syftar till att beskriva, tolka, (om)definiera, (om)benämna och kontextualisera det som antingen ryms inom eller undflyr begreppet våld. 

Men vad är våld? Kan begreppet samtidigt beteckna både en händelse och en struktur? Kan det som etablerar, reglerar och upprätthåller Israel som ett bosättarkolonialt projekt ha samma namn som det motstånd som strävar efter att krossa dessa koloniala strukturer? Hur kan vi förstå de grundstenar som bär upp det sionistiska projektet och den palestinska kampen innan och efter 7 oktober? Kan vi tala om det våld som avhumaniserar, utan att själva avhumanisera dem som utsatts för detta våld, utan att än en gång beröva de döda, sårade och skadade det som återstår av deras värdighet? Hur kan vi – trots våldet – vara till för varandra? Vad är affektens roll i kampen? Kan vi grunda vår ilska i kärlek? Vad är relationen mellan medvetande om våld och agerande? Varför känner vi oss, trots omedelbar tillgång till fakta, nyheter och katastrofbilder, förlamade, halvt vakna, halvt sövda? Finns det en kvalitativ skillnad mellan det våld som utövas av statens polis och det våld som är inskrivet i dess lagar och policy? Är det våld som lämnar dig åt döden vid Europas stränder detsamma som det som låser in dig på en psykiatrisk institution? Kan vi tala om våld riktat mot kultur, språk och historia – och kan kultur och språk i sig utöva våld mot kroppar av kött och blod? Detta nummer försöker lyssna på andra krav och rop, de ropar genom historien, de ropar nu, de ropar mot en annan framtid, där våldet inte utgör grunden för existensen. Vi behöver låta oss interpelleras av dessa röster, svara på deras rop, och ta ansvar gentemot vår samtid.

I tider av katastrof – när människor och livsuppehållande infrastruktur förintas – drar sig språket också undan. I en intervju berättar den palestinska författaren Adania Shibli att hon efter den 7 oktober inte längre ville tala. ”Sometimes,” säger hon, ”just as we wait for a beloved’s arrival, I wait for language to come, and I accept this waiting.” Medan vi väntar på ett språk som kan säga något meningsfullt om vår samtid, vänder vi oss till våra antikoloniala förfäder – till röster som Frantz Fanons. Vi lyssnar till våra äldre: Nadera Shalhoub-Kevorkian, Ibrahim Nasrallah – de som trots allt fortsätter att tala. Utöver dessa översättningar lyssnar vi också till nya texter av våra samtida kamrater – till deras skarpa, omtänksamma analyser och deras lyhördhet inför samtiden: Fayyad Assali, Niko Erfani, Victor Pressfeldt, Saleh Abdelaziz, Miriam Negash, Steven Cuzner och Lina Mohageb. Men innerst inne vet vi att det är motståndet som kommer att återge språket till de språklösa, och världen till de världslösa. Men det här numret hoppas också att vara mer än ett väntrum. Det vill skapa ett rum där vi talar med varandra om våra kamper, i stället för att tala till dem som aktivt eller passivt dödar de fördömda, på tusen olika sätt.

Om vi vill befria Palestina och alla andra länder som trasas sönder av kolonialism måste vi befria Europa från fascism. Musikern Seun Kuti påminde om det, liksom många andra har gjort förut, på INmusic-festivalen i Zagreb i juni 2025. Ett befriande av Västvärlden, från högerextremism, rasism och imperialism, innebär att alla länder som förtrycks av Väst kommer att befrias. Det är en viktig utgångspunkt, men om man kan stävja och bevittna våldet som pågår nu direkt, måste man då inte göra det också?

Vi blev riktigt våldsamt attackerade av bosättare under olivskörden. Allt gick snett. Allt gick snabbt. De var många, och till slut slog de ner många människor. De slog till exempel en äldre palestinsk man, kanske i 70-årsåldern, som var halvt förlamad – jag tror efter en stroke – och som gick med käpp. De slog honom så brutalt att han hamnade på sjukhus. Och en annan man, och en kvinna också. De gjorde en massa saker.

Grae har precis kommit hem till Nederländerna från Västbanken när jag intervjuar henne i november 2024, då vi precis bestämt att Manas nästa tema ska vara våld. Hon var där med den palestinskledda Internationella solidaritetsrörelsen, ISM, för att stävja israeliska soldaters och bosättares våld med sin kropp, som genom kolonial logik blir ett skydd eftersom hon har ett europeiskt pass. Skyddet förutsätter med andra ord rasism, och ISM, berättar Grae, sållar aktivt bort aktivister som ser sig själva som ”vita räddare”. Det ställer krav på kritisk analys hos aktivisterna som åker, en förmåga att se skillnad mellan solidaritet och vit räddarmentalitet. Grae fortsätter:

Men efteråt, den där andra mannen som var med – han tackade oss. Jag kunde bara gråta och säga: ’Jag är så ledsen.’ För jag kände att vi hade misslyckats. Och då sa han, ganska glatt, kanske för att trösta mig: ’Åh nej, men vet du, utan er hade vi blivit skjutna.’

Den internationella närvaron kan alltså just rädda, men bara så länge som den västerländska rasismen och dess koloniala ambitioner är intakta. Man behöver emellertid inte välja mellan kamperna. Den antirasistiska kampen måste liksom intifadan vara global.

Beslutet att åka, beskriver Grae, pressades fram av upplevelser av otillräcklighet, en känsla som till slut blev outhärdlig. Hon har hela sitt liv varit engagerad i postkoloniala rörelser i Europa. Redan som barn ifrågasatte hon västerländska föreställningar om muslimer, eftersom hennes pappa är muslim. De mediarepresentationer som fanns av muslimer när hon var liten, och i synnerhet av män, var obehagliga och okända.

Som barn tänkte jag alltid: men vilka är de här människorna? För jag hade aldrig träffat någon som skrek eller pratade så där – du förstår vad jag menar? Så det kändes så märkligt. Men samtidigt såg de ju ut som min pappa.

Hur rasistisk avhumanisering inpräntas under uppväxten i västerländska barn är med andra ord något som Grae reflekterat kring under lång tid, och hon beskriver understödet för folkmordet och demoniseringen av Hamas och allt palestinskt motstånd som rotat i det. Under åren har Grae haft kontakt med många i Palestina, och vänskaper har utvecklats, vilket har inneburit en tid av stegrande sorg och förlust.

Jag har förlorat ganska många vänner, som jag framför allt lärt känna online, i Gaza. Och… jag vet inte riktigt vart de tagit vägen – de har bara försvunnit. Ja, nej, jag är ganska säker på att de inte finns kvar längre. En vän och hans familj lever fortfarande, så jag har gjort en hel del crowdfunding för dem och försöker bara finnas där som mentalt stöd, på det sätt jag kan. Så jag började tänka att jag ville åka till Gaza, men jag visste inte riktigt hur.Jag har ju inget yrke som är direkt användbart där – jag är inte läkare eller sjuksköterska – och jag var inte säker på vad jag faktiskt skulle kunna bidra med just nu. Så då bestämde jag mig för att åka till Västbanken istället, för att se vad jag kunde göra där.

Att åka till Gaza där de mest utsatta vännerna finns var alltså inte genomförbart, men samtidigt eskalerade våldet på Västbanken och Grae tog beslutet att åka dit eftersom det fanns något hon kunde bidra med där – att delta i motståndet.

För mig var det också något som… du vet när man är riktigt ung och man fantiserar – eller jag gjorde det i alla fall – om att om jag hade levt under andra världskriget, så skulle jag ha varit med i motståndsrörelsen, levt i skogen med partisanerna. Man tänker så. Men sen blir man äldre, och bekvämligheten och livet kommer ikapp en. Och jag vet inte… jag har alltid hoppats att jag ändå skulle kunna ge upp lite av min trygghet och bekvämlighet när det verkligen gäller. Och efter det här året – eller egentligen efter 76 år, men just efter det här senaste årets extrema explosion av våld – så kände jag bara: ”Om inte nu, när då?” Så jag frågade mina vänner på Västbanken om de hade några kontakter. Och alla hade faktiskt gått till antingen ISM eller någon systerorganisation.

Den internationella solidaritetsrörelsen ISM, grundades 2001 av palestinier som avsåg att freda sig mot skjutningar, husdemolering, mordbränder och så vidare genom att organisera internationell närvaro. Den som anmäler sig frivillig genomgår en granskningsprocess innan resan, och väl framme i Palestina instrueras deltagarna under ett par dagar i hur de ska bete sig i olika lägen. Aktivisterna måste anta en icke-våldsapproach och får varken uttrycka sig aggressivt eller använda fysiskt våld, vilket blivit allt viktigare i takt med Israels ökade repression.

Det är icke-våld som en taktik, inte som en ideologi. Så det var också något nytt för mig – att liksom samtycka till den här icke-våldsamma formen av protest. Jag tror verkligen att det är det enda möjliga sättet där just nu, eftersom konsekvenserna för palestinierna, även om en bosättare, till exempel, bara känner sig förödmjukad, är enorma. Tidigare hade ISM ett ganska stort handlingsutrymme. De kunde till och med genomföra vissa former av direkt aktion – till exempel faktiskt stoppa rivningar av hus. Men nu har det utrymmet blivit väldigt, väldigt litet.

Effekten av ISM-aktivisters närvaro är alltså begränsad, men inte noll.

Våldet kommer att finnas där, det är extremt, det är brutalt – men det blir lite mindre när det finns internationella ögon där, eller vit hud, eller någon som kan uppfattas som vit. När människor blir attackerade på natten, när bosättare försöker sätta deras hus i brand – om de vet att det finns en internationell närvaro, så finns det fortfarande en tvekan. Även om vi såg, med mordet på Aysenur Ezgi Eygi att det inte fick några konsekvenser.

Med frustrerad röst pratar Grae om skyddsinsatsernas otillräcklighet, och dess minskade effektivitet över tid. Den israeliske historikern Ilan Pappe menar att våldets brutalitet intensifieras en tid innan en kolonialstat upplöses, och att det därför finns ett hopp inbakat i den förtvivlan och smärta som det groteska folkmordet i Palestina nu orsakar. Grae beskriver i intervjun Israels förtrycksmaskineri som en upplevelse av en annan planet, där våldet är så extremt och så närvarande att det inte liknar någon plats hon känner till. Jag har svårt att se hoppet i det, men Israels våld är så elaborerat, notoriskt och utstuderat grymt att det samtidigt verkar osannolikt att det skulle kunna fortgå ens ytterligare en dag utan att vändas mot sig själv. Kan det själv på så vis bli det större våldet som Franz Fanon menar är det enda som kan få kolonialt våld att ge vika?

I vilket fall tar alltså Grae inte avstånd från våld per se. Tvärtom menar hon att våld kan vara nödvändigt, om än inte som en fungerande taktik för ISM.

Jag tror på våld som ett nödvändigt medel för de förtrycktas befrielse – särskilt när fredliga metoder krossas. De förtryckande systemen är så djupt rotade att bara ett våldsamt omvälvande kan bryta ner dem och skapa utrymme för verklig förändring. Våld som en handling av motstånd mot kapitalism, vit kolonialism – mot kolonialism i stort – är, för mig, inte våld i egentlig mening. Det är nödvändiga verktyg för att krossa en goliatmaskin.

Hennes resonemang går i linje med Fanons försvar av våldsamt motstånd i koloniala situationer, som en nödvändighet för att, med Fanons ord, ”skaka av sig mörkret”. Men i Palestina trappas alltså Israels våld upp, medan utrymmet för våldsamt palestinskt motstånd kuvats skoningslöst, med ännu mera våld. Världens ledare, med få undantag som Yemens, tittar som bekant bort eller understödjer den koloniala maskinen med pengar, vapen och spridande av israelisk propaganda. Intresset att upprätthålla kolonialismen är starkt och globalt. Sedan de första fördrivningarna utgör palestiniers motstånd kärnan av det motstånd Israel möter, och det är framför allt fredligt.

Självklart finns det fortfarande mycket fredligt motstånd. Jag har till exempel besökt kvinnocenter där de gör muralmålningar tillsammans med barn, både som en del av traumaterapi och för sin egen skull. Det är ju så att många kvinnor också dödas eller fängslas – men det är främst män och pojkar som är måltavlor. Så det är kvinnorna som blir kvar och försöker hålla allt samman. Det finns ett starkt kvinnligt gemenskapsliv i Västbanken– där de till exempel sjunger sånger om motstånd tillsammans med barnen. Precis som det finns många lager av våld de måste hantera, så finns också många lager av motstånd.

Jag frågar om det är svårt att inte provoceras av förtrycket. Det hjälper, svarar Grae, att situationen är så tydligt riggad så att minsta oförsiktiga protest kan få fruktansvärda följder.

Alla är beväpnade till tänderna där. Soldaterna, bosättarna – du har bosättarsoldater, du har bosättares säkerhetsstyrkor, du har alla möjliga typer av beväpnade människor. Och alla är väldigt snabba med att rikta sitt vapen mot dig. Det påverkar förstås hur man själv reagerar, och jag blev ganska chockad av det. Det man ser är en obscen form av våld. Det har jag sett. Och det var verkligen… ja, jag hade väldigt våldsamma fantasier. Jag ville slita av dem ansiktet. Jag ville det. Det var svårt att hantera, men det som var ännu svårare var att se hur palestinier tvingas bete sig. För ett enda ord kan betyda att du dör – eller att ditt hus rivs, eller att din familj blir arresterad. Livet är så oerhört skört, så instabilt.

Den som mest riskerar att råka illa ut om internationella närvarande skulle agera på sina fantasier och göra våldsamt motstånd mot det Grae beskriver som ett obscent våld är alltså de som de frivilliga är där för att skydda. Livets skörhet tvingar Grae till försiktighet, eftersom den befinner sig i konfrontation med en militär apparat som avhumaniserar dem som bär upp den.

Jag såg – jag såg faktiskt en ytterst, ytterst liten glimt av mänsklighet hos en eller två soldater. För det finns olika sorters soldater – och vissa var uppenbart väldigt unga, inkallade tidigt – och där fanns något litet, ett uns av mänsklighet. Men hos bosättarna, och faktiskt hos majoriteten av soldaterna – där är det helt borta. Det som slog mig mest – och jag har varit engagerad länge, jag har läst mycket, jag visste hur det är på Västbanken – men att se det så här, att se den här… den här maskinen. För det är verkligen det – en maskin. På så många nivåer, på så många plan.

Det Grae beskriver som mänsklighet respektive omänsklighet hos bosättare och soldater är hennes ord för huruvida de behandlar palestinier och andra som människor, eller med en maskinlik attityd som inte tar någon hänsyn. Om människor kan bli maskindelar, hur länge kan den hålla ihop? Grae berättar att profetian om att Israel kommer att gå under efter 80 år, det vill säga 2028, underhålls flitigt på Västbanken och Grae och jag hoppas tillsammans att Ilan Pappes tal om upplösningen av Israel som ett ”long game”, kan visa sig ta bara tre år. Inshallah. Tre år är ändå en evighet. På Glastonbury skanderar Bob Vylan den 28 juni 2025 ”Death, death to the IDF”. Maskinens önskade och förebådade död väcker hopp i miljontals människor som sedan ropar, taggar och remixar textraden, världen över. Döden, dödsmaskinens död, har blivit hoppets brännpunkt för allt fler som fått upp ögonen för vad som pågår i Palestina.

Valet av organisation föll på ISM av två skäl som Grae framhåller: dels ville hon att organisationen skulle vara palestinskt ledd, dels kände hon till ISMs arbete sedan många år. Framför allt, berättar hon, genom allt som framkommit i samband med att Rachel Corrie dödades av en bulldozer den 16 mars 2003, och Tom Hurndall sköts av krypskytten Taysir Hayb den 11 april samma år.

Jag visste vilka de var. Så jag gick med, och sen – ja – blev Aysenur Ezgi Eygi dödad (den 6 september 2024), och hela regionen exploderade i krig. Och då hade jag många nätter där jag låg vaken och undrade:”Vad håller jag på med?”

Att åka till Västbanken genom ISM är att ta en stor risk, även om Grae understryker att risken aldrig kan jämföras med de risker palestinier utsätts för. Och med risktagandet, beskriver Grae, kommer svåra frågor om vilka skyldigheter man har mot sina närstående.

Det som jag tyckte var svårast… Jag menar, om jag blir skjuten i huvudet, så är det ju jag som påverkas minst av det. Men det stressade mig att berätta för mina föräldrar. De är väldigt pro-Palestina, men jag kände ändå skuld. Och också gentemot min partner – att utsätta dem för det. För att åka dit är en sak, men att vara den som väntar på någon annan – det är något helt annat. Så det var stressigt. Men de var alla väldigt stöttande.

Att träffa de andra i ISM dämpade oron, och omvandlade skräckfyllda fantasier till praktiska problem och mer verklighetsförankrade föreställningar om vad som skulle hända.

Så fort jag pratade med folk vid det första mötet… för ens tankar skenar ju, speciellt om man inte har en tydlig bild av vad man ska till. Jag föreställde mig hela tiden att vi skulle korsa King Hussein-bron och att allt skulle vara förstört och att vi skulle behöva springa och ducka för kulor – men det är ju bara en gränsövergång.

Väl i Palestina är uppdragen många. Grae följer småbarn till skolan för att de inte ska bli skjutna, hon sover över hos Palestinier som attackeras av bosättare, där hon får gå upp på nätterna och flasha telefonens skärm ut i mörkret för att signalera att det finns internationell närvaro. Närvaro vid olivskördar och vid andra tillfällen när palestinier riskerar att attackeras är ytterligare delar av uppdraget. En speciell plats som gjort starkt intryck är Hebron, som styrs och levs på ett sätt som tagit absurditeten i bosättningarnas våldsamhet till exceptionella nivåer, även i en palestinsk kontext.

I Hebron tog bosättare över ett sjukhus mitt i staden och deklarerade att det var början på en ny bosättning. Så alla bosättningar började alltså växa fram inne i själva staden. En riktigt stor, Kiryat Arba, där Ben Gvir bor, ligger i utkanten men är ändå en del av staden. Hebron delades upp i H1 och H2 – H1 är palestinsk och H2 är israelisk– och sedan finns bosättningarna. På grund av det har de satt upp ett enormt antal vägspärrar. Det är vägspärrar överallt. Och eftersom Hebron är en av världens äldsta städer, och har Ibrahimmoskén och Makpela-grottan, Abrahams och Saras grav, så är det också en plats där de tre abrahamitiska religionerna möts. Och det som har hänt är att bosättare, under de senaste åren, tagit över delar av staden genom våld. De får mycket pengar från USA eftersom de har skapat en alternativ historieskrivning, som de visar upp där om hur saker har gått till. De hävdar också att de ständigt är under attack från palestinier.

Bosättarnas övertagande har skapat en absurd vardag för palestinier i H1-området. Grae berättar om en man som lever mitt i detta och beskriver hans vardag på ett sätt som gör verkligheten tydlig:

Det är en väldigt komplex stad. Man kan föreställa sig det som ett gigantiskt fängelsesystem, med celler ovanpå, intill och under varandra. Bosättarna är överallt. Vi var på en vacker gammal marknad, och en av handlarna sa: “Vill ni komma till mitt hem?” Vi följde med. Han bodde ovanför marknaden, men hans hem var omgärdat av stängda butiker och skräp som kastats uppifrån. Vi gick runt hörnet, uppför några trappor, och kom in. Från hans fönster – jag skojar inte – kunde man se direkt ut till ett militärposteringstak. Det var bara ett par meter bort. Man såg fötterna och knäna på soldaterna. Till höger fanns en balkong med bosättare. Till vänster – en annan balkong med bosättare. Så varje gång han eller hans familj går in eller ut måste de först kontrollera med varandra om det är säkert. Det kan kastas saker – eller så kan de bli beskjutna. Det är deras vardag. Det är vansinnigt. Det kändes som ett obscent experiment. Som ett av de där psykologiska experimenten från 70-talet, som inte följde några etiska regler. Det var som om en galen vetenskapsman hade sagt: “Låt oss se vad som händer om vi gör så här.”

Den 30 juni 2025 kom FNs speciella rapportör Francesca Albanese ut med sin rapport From economy of occupation to economy of genocide, som avslöjar stora företag som tjänar på folkmordet i Palestina, och teknologijättar som Microsoft och Google är sådana aktörer. När jag googlar Kiryat Arba för att faktakolla detaljer i Graes berättelse är det slående hur sökresultaten i topp rensats från palestinska perspektiv. Expedia och MrJet erbjuder glättigt resor till bosättningen och Tripadvisor ger restips. Mer än hälften av historieavsnittet på Wikipedia handlar om den handfull gånger palestinier attackerat bosättningen. Varken på Wikipedia eller bland sökresultaten på första sidan kan man ana det våld som krävs för att upprätthålla den illegala bosättningen såväl som apartheid. Den alternativa historieskrivning som Grae pratar om är med andra ord spridd och personer som själva vill bli bosättare, berättar Grae, kommer resande från andra delar av världen i en strid ström.

Varje vecka får nya grupper av bosättare guidade turer. Då skickar de in armén först, in i de palestinska områdena. Och det sker alltid på lördagar – för det är den viktigaste shoppingdagen och inkomstdagen för palestinierna. Då tvingas palestinierna stänga allt, gå in och ut ur sina hem under övervakning, och så hålls turer för bosättarna där de i princip väljer ut nya hus. De går runt och tittar på hur fina deras framtida platser är.

Graes vistelse i Hebron handlade om att vara närvarande och dokumentera på en lördag, när sådana turer hålls. Men just den lördagen då hon var där pågick också ett årligt, särskilt stort och våldsamt bosättarevent.

De har en ny “högtid” där som heter Shabbat Chayei Sarah – det är alltså inte en judisk helgdag, utan en bosättarhögtid. Det är som en bosättarfestival. Under de senaste åren har det kommit runt 30 000 bosättare ner till staden för den. De går in i palestinska områden, sätter eld på hus och misshandlar människor. Det blir väldigt våldsamt – och det är mycket, mycket alkohol inblandat. Vi var där dagen innan och såg hur de byggde upp området. Det är verkligen som en festival: olika sorters bosättare – hipsterbosättare, metalbosättare, superreligiösa från olika riktningar. Tält, mat, musik överallt. Men också mycket rop om att döda araberna. Jag skulle säga att 80 procent av besökarna där var amerikaner eller fransmän. Det fanns även några holländare.

Festivalen är med andra ord en fest som handlar om fördrivning och landstöld, snarare än en religiös högtid, men berättelsen om Israel och om palestinierna i trakterna omkring är en omvänd historia som festivalbesökarna svalt med hull och hår, och som samtidigt skrämmer dem. Grae berättar att aktivistgruppen höll på att inte komma därifrån.

Vid varje checkpoint sa soldaterna:“Varför skulle ni vilja gå dit? Det är araber där. De kommer döda er. Det är farligt.” Det var väldigt svårt att ta sig ut. Till slut blev vi räddade av en fantastisk palestinsk kvinna som tog in oss i sitt hem. Hon visade sig vara en otrolig aktivist. Hon bor på en gata som är precis i utkanten av bosättningen, så hon blir attackerad nästan dagligen. Hon hade många berättelser. En handlade om att hon tre av sju dagar i veckan har utegångsförbud – ett personligt utegångsförbud. Vilka dagar det gäller varierar – det beror på när bosättarna “känner” att det inte är en dag för henne att gå ut.

Med tillbakahållen ilska försöker Grae beskriva alla intryck och våldets alla olika nivåer. Det är svårt, meningarna blir hackiga när den ena chockerande våldsamma praktiken med sitt eget syfte och kontext följer efter en annan. Då och då i intervjun börjar hon prata med accelererande hastighet och radar upp våldsamheter.

Det handlar om de mindre sakerna också, som när bosättare bara blockerar vägen.“Jag säger nu, i dag, att du inte får passera här.” Till att de häller cement i vattenbrunnarna, till att man varje natt hör stridsflygplanen på väg mot Gaza, till vägspärrarna överallt, strömavbrotten som signalerar att någon militär operation är på gång, till att de förvränger kartorna…

Våldet blir stundtals en lista. Medan jag skriver detta fortgår det. Det blir mer brutalt, mer obscent och mer groteskt trots att det för länge sedan gick att beskriva med samma ord. Hur kan vi ens tänka oss ett ännu större våld? Vad kan vi göra? Båtar seglar mot Gaza, sjukvårdspersonal flyger till Gaza och nya ISM-aktivister reser till Västbanken. Många som stannar kvar skriver, filmar, talar, bojkottar, gör låtar, demonstrerar, strejkar, samlar namnunderskrifter, gör installationer, målar, skriker, saboterar, driver juridiska processer, donerar och affischerar. Gamla och nya solidaritetsstrategier blir lager på lager av fredliga protester, men hittills utan verkan. Det enda som händer är att vi blir bättre organiserade, bättre på att hitta varandra och vi blir argare för varje timme. Vi måste, som Niko Erfani skriver i detta nummer, omsätta den ilskan i handling.

Globalisera intifadan!

ISM: https://palsolidarity.org

Kanske fångar det engelska ordet madness det ännu bättre, detta utbrottets tillstånd i gränslandet mellan ilska och förryckthet, som svar på en ohållbar, förtryckande situation. Genom historien har galenskap använts som ett verktyg för utökad kontroll, exempelvis mot de förslavade som rymde från plantagen och blev diagnostiserade med drapetomani – den, enligt slavsamhället i USA:s söder, irrationella (galna) impulsen att fly från sina slavägare. Här får motstånd stämpeln galenskap: förutom ett sätt att spärra in förslavade, också ett sätt att ta beslag på rätten att benämna de förslavades erfarenheter och känslor.

 Steve Biko skrev en gång att “förtryckarens mest kraftfulla vapen är den förtrycktas själ, hennes medvetande”1. När väl den förtrycktes medvetande har manipulerats så att hon kuvats under de krafter som vill bryta sönder de fördömdas kollektiv, så finns det ingenting den förtryckte kan göra som hotar makten.

Denna förståelse av förtryckets mekanismer utgår också Walid Daqqa ifrån, i sin studie av de israeliska fängelser som huserar palestinska fångar. I sin bok Omstöpning av medvetandet (eller att omdefiniera tortyr)2 beskriver Daqqa hur fängelseadministrationen steg för steg bröt ned det kollektiva medvetandet hos fångarna under åren efter andra intifadan; genom att först slå ned på fångkollektivets organisering som hade gjort dem till en stridbar enhet, och sedan hindra dem från att omgruppera sig. Fångarna sattes i avdelningar baserat på härkomst, vilket enligt Daqqa omöjliggjorde formandet av ett nationellt palestinskt medvetande: lojaliteten kom att hamna mellan de som kom från samma stad som du, istället för till palestinier som kollektiv.

Man ersatte fångkollektivets ledarskap med representanter från varje område som endast fick ta upp frågor som rörde deras avdelning. Ofta handlade ärenden bara om individuella fångars situation. Palestinska fångar förlorade därigenom gemensam förhandlingskraft, och kunde skapa sig en med deras mått mätt bekväm situation – så länge de höll sig kuvade. Allt detta gav samtidigt Israels fängelser skenet av att vara humanitära som “lät” fångarna bli hörda och materiellt gav dem en dräglig situation. Psykiskt och kollektivt var desto mer förlorat (men detta kom också att vända tack vare bland annat det ledarskap som fängslades under den kommande perioden).

Kärnan i denna process för omstöpning var atomisering, en kolonial taktik för erövring med räckvidd långt över denna specifika period i det palestinska fångkollektivets historia. Att splittra upp ett kollektiv i små beståndsdelar, tills dess att var man är för sig, är effektivt i att osynliggöra sätten vi är sammanbundna, och därmed hindra vårt kollektiva agerande – den enda position varifrån vi kan åstadkomma något meningsfullt. I fallet med de palestinska fångarna gavs ett sken av att de hade representation och fick sina röster hörda, men det var hela tiden villkorat på atomisering. Olika eftergifter som tycktes humana sett från utsidan hade egentligen målet att stöpa om den palestinske fångens medvetande: från ett som är del av ett kollektivt, politiskt subjekt till ett passivt fokuserat på de egna behoven. När motståndet genom Al Aqsa-floden tog gisslan för att kunna förhandla om frisläppandet av palestinska fångar från israeliska fängelser var det ett sätt också att läka den psykiska omstöpning fångarna har utsatts för och stärka det nationella medvetandet genom kravet att frige alla palestinska fångar, oavsett vilken stad de kommer ifrån eller vilken fraktion de tillhör.

En plan för att omstöpa medvetanden fanns för hela Palestina, och fångarnas situation kan därför ses som ett mikrokosmos för palestiniernas situation under ockupationen i stort. Så även för oss andra: Uppbrutna från varandra existerar inga solidariska länkar emellan oss, och på så sätt kan vi inte heller reagera eller agera med och för varandra när orättvisor drabbar en av oss. Sådant är det koloniserade psyket, upptaget med sig självt och sitt välmående, avskuren från allt som orättvisa mot vår nästa borde frambringa i oss. Genom atomisering kommer förtryckaren åt våra själar, vars fara Biko varnade för.

Om det koloniserade psyket är ett där atomisering accepteras och normaliseras, vilket omöjliggör solidaritet, så är det avkoloniserade psyket ett där kollektivet och jaget är enat, där ens tillstånd ses med en klar blick, där drömmar om en bättre framtid får plats och vi agerar därefter. Ett där den egna bekvämligheten inte är högsta lag, utan gemensamma värden om kollektiv frigörelse är vad som ger en riktning. Det avkoloniserade psyket inverterar det koloniala förhållandet mellan jaget och kollektivet där jag inte skor mig på kollektivet, utan istället tar risker för det. Kanske förutsätter också det att bli rörd av och till madness, ilska. Att ta risker för kollektivet är därför ett slags madness som går emot den koloniala världsordning som råder. Galenskap som i förtrollning. Det är den kommande världens trollsång vi hör, när de koloniserade tar risker för varandra.

Vilket psyke behövs kultiveras för att möjliggöra ett folkmord? Vilket affektivt liv? Vad skapar personer som bara ser på eller ser bort medan människor stympas på de värsta tänkbara sätten? Vilka behövde vi bli för att detta skulle vara möjligt? Vad skapade oss?

Kolonialism är inte bara en yttre struktur utan gör även anspråk på våra inre liv, bland annat genom en affektiv disciplinering där alla känslor som destabiliserar ordningen måste tryckas undan till den grad att all möjlighet till befrielsekamp har stävjats. Ilska och hat är sådana destabiliserande affekter. I den kuvade fostrar därför det koloniala-liberala paradigmet värden som trycker ned ilska och hat: “välj kärleken/godhet”, “låt inte hatet vinna”. Akten av disciplinering behöver ingen batong när vi gör jobbet av att disciplinera oss själva och varandra.

Under rådande paradigm görs inte heller någon åtskillnad mellan olika former av hat: hat drivet av fascistisk strävan och ett riktat mot förtryckare, som vilar på kärlek till allt liv.

Liberalismen har inte alltid förhållit sig så till hat. När Erich Fromm på 1940-talet skrev om att vi bör hata Hitler, lyfte han samtidigt ett hat baserat på kärlek för liberala idéer som “amerikanska värderingar” (enligt Fromm exempelvis demokrati).3 Ihopslagningen av “hat som hat” är snarare kanske tidstypisk för vår samtid, där liberalism och fascism samarbetar. Med det blir vi rådvilla. Famlande tappar vi vårt bästa riktmärke för att agera när något orätt inträffar: madness. Ilska.

I en intervju i podden Millenials Are Killing Capitalism4 benämner Lara Sheehi nödvändigheten för de av oss som är i solidaritet med rörelser för frigörelse från imperialism, kolonialism och sionism att skilja på hat och hat. Vi som fostrats in i assimilering med de liberala-koloniala värdena om godhet och renhet räds ofta hatiskhet, just på grund av sätten som hat är ett kollapsat begrepp utan inbördes urskiljning. Rannsakan krävs när impulsen att då rentvätta eller ta avstånd från uttryck av hat dyker upp i våra rörelser, eftersom impulsen har en disciplinerande funktion, ämnad att minska vår motståndsstyrka. Så fort vi ens försöker att rättfärdiga rätten till hat är loppet förlorat, menar Sheehi. Vad trodde vi? Att en ärlig kamp mot dessa system inte skulle befläcka oss med hat och ursinne, madness? Som att kärlek i en förtryckande värld inte kräver det?

Madness som i galenskap, ursinne, och förtrollning hittar vi i de Voodoo-sånger C.L.R. James beskriver att de förslavade i Haiti sjöng på sina midnattsmässor, natt efter natt i 200 år:

Eh! Eh! Bomba! Heu! Heu!

Canga, bafio té!
Canga, mouné de lé!
Canga, do ki la!

Canga, li!
Vi svär att förgöra kolonisatörerna och allt som de äger; låt oss hellre dö än misslyckas med att infria detta löfte.5

Må klangen av våra trollsånger ena vårt ursinne och frammana nya världar. Och för att parafrasera Anas Al-Sharif: “Må inga kedjor tysta oss, eller gränser stoppa oss.”6

Källor

1. Steve Biko, I Write What I Like. A Selection of his Writings (Oxford: Heinemann, 1987)
2. Walid Daqqa, Sahr al-Wa’i: Aw fi I’adat Ta’reef al-Ta’zeeb, [Omstöpning av medvetandet: eller om att omdefinera tortyr]. Arab Scientific Publishers, 2010. Boken översätts just nu till svenska av Maya Abdullah och Saleh Abdelaziz
3. Erich Fromm, “Should we Hate Hitler?” Journal of Home Economics 34.4 (1942).
4. Intervjun med Sheehi finns här: https://www.youtube.com/watch?v=EcshN3htXmY
5. C.L.R. James, The Black Jacobins (London: Secker & Warburg, 1938)
6. Al-Sharif blev martyr 10 augusti och likt andra hade han förberett dessa ord som skulle delas med omvärlden om han dog: https://www.instagram.com/p/DNMJXJjtSUq/?img_index=1

Den 6 juni slår migrationspolisen ICE (Immigration and Customs Enforcement) till i centrala Los Angeles. De jagar daglönare runt ett byggvaruhus och gör en räd mot en textilfabrik i stadens modedistrikt. Maskerade, beväpnade, bärandes skottsäkra västar uppenbarar de sig i omarkerade bilar för att finna papperslösa mitt i en vardaglig stadsbild. Protesterna är simultana med räderna. Förbipasserande försöker stoppa bilar, befria människor som svepts upp av migrationspolisen. Någon lägger sig framför den stadsjeep som ska föra människor till förvarsfängelse (Lidell et.al 2025). Det ska snart visa sig att denna räd är del av en större operation som pågår runt om i södra Kalifornien. Men organisering mot ICE-räder har pågått under en längre tid. Reaktionerna är desamma från plats till plats. Enskilda individer och grupper uppvisar stort mod i mötet med styrkor som intar deras områden i jakten på odokumenterade människor. Mobilinspelningar visar hur grannar i ett villaområde i Massachusetts försöker stoppa vad de beskriver som ICE-polisens olagliga gripande av en ung mamma tidigare i sommar. Kvinnor omringar mamman. Kramar och skyddar henne samtidigt som de reciterar en gemensam bön. ICE-agenter sliter och drar och lyckas till sist föra in henne i en av sina bilar. Fler kvinnor blockerar bilen och försöker stoppa dess avfärd (DM Register 2025). I en annan ICE-räd mot en köttförpackningsindustri i Omaha, Nebraska för ett par veckor sedan protesterar några unga personer genom att kasta stenar på ICE jeepar som åker i lång kortege i lantlig idyll. Män i paramilitär mundering hoppar ut, bråket och stenkastandet fortsätter lite förvirrat. En kvinna i 20-års åldern ställer sig framför en av bilarna som börjar köra. Hon tar sig upp på motorhuven för att rädda sig själv från att bli överkörd. Bilen tvärnitar och hon faller men tar sig upp och fortsätter blockera bilen, tillsynes oförskräckt. En ung man tar sönder en vindrutetorkare. Knuffas till marken. Chinga la Migra (knulla migra(tionspolisen) ljuder utanför mobilkamerans synfält.

Internet svämmar över av dessa scener. I centrala L.A, samlas snart människor som nåtts av information om räderna och mot kvällen den 6 juni förklaras protesterna ha övergått i våldsamt upplopp i Downtown LA där konfrontation mellan polis och demonstranter ska ha skett utanför en federal byggnad.

Dagen därpå meddelar president Donald Trump att delstatens nationalgarde ställs under federal kontroll och beordras in, mot Guvernör Newsoms vilja. Snart därefter sänder Pete Hegseth även in 700 marinkårssoldater till staden för skydda federala byggnader och tjänstemän. Dagar av protester är att vänta. Ledare från det Demokratiska partiet anklagar Trump administrationen för att hälla bensin på en eld som redan härjar. Protesterna har redan spridit sig till ett 40-tal platser i landet och Demokraternas ledare uppmanar till fredliga protester. Aktivister letar upp uppställningsplatser och hotell som utgör temporära tillhåll för ICE och Department of Homeland Security och kämpar för att blockera deras verksamhet (Lidell et.al 2025).

Oroligheterna smälter in i No Kings protesterna den 14 juni, som hålls mot Trumps militärparad i Washington DC: ett kombinerat födelsedagsfirande för presidenten och högtidlighållandet av den US-Amerikanska militärens grundande 250 år tidigare.

Protesterna debatteras och kommenteras flitigt i nationella medier. Den som försöker sätta sig in i den pågående utvecklingen och ta del av analyser av anti-ICE protesterna som startade i L.A. finner som förväntat diskussioner om demonstranternas kampformer. Om vilka former av protester som är att räkna som lyckade och hur och om dessa protester kan omsättas i politiska krav.

I den socialistiska tidskriften Jacobin är man snabbt framme med att lyfta arbetarrörelsens betydelse för denna omgång av gatuprotester. Fackföreningsledaren David Huerta, ordförande för fackföreningen Service Employees International Union (SEIU) California arresterades och hölls frihetsberövad i tre dagar i samband med räderna i Downtown L.A. den 6 juni.

Huerta anklagas nu av ICE för att ha stört ett federalt uppdrag och släpptes mot en borgensumma på 50.000 US dollar. När han mötte pressen och demonstranter som i solidaritet uppehållit sig utanför förvarsfängelset adresserade han först gruppen på spanska: ”Den här kampen är vår, det gäller vårt community, men den tillhör också alla”. Han fortsatte därefter att med tårar i ögonen att säga att han hoppas att hans medlemmar vet att han aldrig planerade att bli arresterad. Huerta bad även demonstranter att upphöra med solidaritetsaktioner utanför den byggnad han nyss lämnat eftersom han menade att det ledde till sämre förhållanden för resterande förvartagna (DSW News 2025).

I Jacobinartiklen hyllas Huerta och fackens förmåga att fläta samman migrationsfrågor och fackligt arbete. ICE-protesterna förstås i relation till 2020 års Black Lives Matter protester.

”But there is a critical difference. While the 2020 uprising mostly caught unions on the back foot, with locals and leaderships more likely to engage in introspective diversity initiatives than to wield their power to change society, the LA actions have already seen organized labor take up a vital role. A coalition of groups that includes the SEIU was ready to respond rapidly to the ICE workplace raids, arriving on the scene to face down agents and defend workers. Its ability to seize the situation and compellingly communicate not only its demands but also dictate what the larger community should be doing has been essential in maintaining consistent action and widespread support, despite the vagaries of large protests and the wanton provocations of Donald Trump’s White House.

The 2020 protests, on the other hand, erupted so spontaneously that no institution, whether union or otherwise, truly succeeded in channeling that unwieldly explosion of social effervescence into concrete, long-lasting reforms, and so the brave energies of the George Floyd protesters mostly disappeared into the ether just as quickly as they had come.” (Vonk 2025)

I artikeln framstår motståndet mot ICE som ett kvitto på ett brett folkligt stöd i frågan men också som en eld som snabbt måste tyglas och avledas i annan riktning. Det är en återkommande diskussion som väcks till liv i samband med omfattande gatuprotester. Särskilt när vrede riktas mot våldsmonopolet. I det här sammanhanget får läsaren veta att det är via facken en vänster kan bygga makt och vinna framgångar: ”Arbetare är invandrare och invandrare är arbetare”. Det är via ”fack-föreningar” som människor ”förenas” bortom identitetspolitik (min översättning, Vonk 2025). Här betraktas Black Lives Matter protesterna som desorganiserade, våldsamma och spontana men även som splittrande. Där en fackföreningsrörelse anses kunna ena människor bortom ”identitetspolitik” i formandet av ett brett arbetarsubjekt framställs George Floyd protesterna, protester utan koppling till arbetsplatskamp, bidra till en fragmentering av arbetarklassen. Kamper bortom arbetsplatsen framställs därmed som irrelevanta och potentiellt skadliga.

Med en så snäv tolkning av våra förutsättningar för motstånd lämnas gatan som arena för organisering och kamp outforskad. Likaså saknar det en förklaring eller förståelse för den makt sociala rörelser försöker förvärva när de tar kontroll över stadsrummet. Nyligen avlidne Joshua Clover kom 2016 ut med boken Riot. Strike. Riot – A New Era of Uprisings. Clover var inte ensam om att notera att vi tycks leva i upploppens tid. Mustafa Dikeç kom 2007 ut med Badlands of the Republic, då med de franska banlieue-upploppen hösten 2005 i färskt minne. Han tecknar via en genomgång av planeringsdokument hur den franska republiken använder rummet, stadsplaneringen, för att från tidigt 1980-tal och framåt placera den invandrartäta förorten som utanför, exkluderad, den franska gemenskapen. Skapad som hotfull och alltigenom främmande, en plats från vilken inga röster, utan bara oljud kan skönjas. Dikeç visar på ett övertygande sätt hur planeringspraktiker är uppbundna i och bidrar till rasistisk övervakning och kontroll. Han beskriver därigenom också hur kravallen, revolten, därför utgör ett språk, och anspråk. På så sätt kräver han att upploppen förstås som politiska: en ”oartikulerad rättviserörelse” (p. 169, min översättning). Men om Mustafa Dikec försöker ingjuta mening i vår tids urbana kravaller försöker inte Clover föra fram argument om kravallens politiska budskap och innebörd.

Clover vill istället ge oss en mer närgången analys av upploppet/kravallen som konfliktform. Boken ger en förklaring för de förhållanden som driver oss mot en tid av nya resningar och varför de tycks utspela sig på gator och torg. För att göra det menar Clover att vi måste omvärdera de vanligaste definitionerna av upplopp och strejk, i vilken upploppet är strejkens motsats. Där strejk signalerar ordning, organisation och legitimt handlande har upploppet kommit att associeras till våld, spontanitet och bristande disciplin. En uppdelning som Clover lokaliserar till tiden för strejkens allmänna etablering i England under första halvan av artonhundratalet. Han belägger empiriskt hur strejken som kollektiv handlingsform är född ur upploppet, i processer där våld, ja regelrätta krig, tillhör arbetarrörelsens tidiga historia. I dessa skeenden återfinns ockupation, strejk, upplopp och blockad sida vid sida. Det saknas rena snitt. ”Its a muddle, but the muddle is the truth of things” (s.88).

I ljuset av en sådan läsning blir Jacobins analys av ICE-protesterna nu ett exempel på hur uppdelningen kravall och strejk görs, där fackföreningsrörelsen beskrivs organisera motstånd trots ”nyckfullheten i stora protester” (vagaries of large protests). Vi ser i Sverige liknande resonemang och diskussioner ta plats i relation till palestinarörelsens ihållande gatupolitik. ”Vi ska syssla med kronor och ören, de håller på med identitetspolitik” konstaterar en ledande vänsterpartist för DN (2025) i relation till dessa rörelser. Man räknar gärna hem röster som gaturörelser förser parlamentariska initiativ med, men rörelsepraktiken, det som sker på gatan betraktas i stort som ointressant, alternativt som problem.

Det som framträder från delar av vänstern är en mycket ambivalent relation till dessa rörelser. I Jacobinartikeln konstateras hur betydelsefull facklig verksamhet varit för att organisera och leda protester på gatorna. Det stämmer. Men kampen för papperslösas rättigheter har långa och djupa rötter. Speciellt i Kalifornien. Genom att delta i dessa kamper har fackföreningsrörelsens verksamhet i delar knuffats bortom arbetsplatsen. Clover skulle förklara det som del av den historiska pendelrörelse som förflyttat arbetarklassens primära konfliktform från upplopp till strejk och tillbaka igen. Han kallar det ”Riot-Strike-Riot prime”.

Vid ett boksamtal i London förklarar Clover att boken egentligen utgår från en väldigt enkel grundutsaga. Nämligen den att människor kämpar där de befinner sig. Clover menar att övergången från upploppet som huvudsaklig kofliktform följer förändringar i kapitalismens investeringsmönster till följd av kris. ”Riot is the setting of prices for maket goods, while strike is the setting of prices for labor power”. Hungerkravallen med sina preindustriella rötter var en kampform som växte fram till följd av att allt fler fann sig beroende av marknaden för sin överlevnad och övergången från upplopp till strejk följer en omställning där människor och kapital i allt större utsträckning rört sig in i tillverkningsindustri. Den första kampformen klassar han som tillhörande cirkulationssfären medan strejken är ett uttryck för kamp i produktionen. Den första är framförallt rumslig, kontroll av marknaden, där den senare utvecklats till en kamp om tid (lön i relation till arbetad tid).

Men för Clover är det som står på spel i strejken densamma som brödkravallen och handlar ytterst om människors möjlighet att reproducera sig. Att överleva. Platserna och verktygen skiljer dem åt. Människor kämpar där de befinner sig. Vi har rört oss Från kravall till strejk.

Och tillbaka igen. Denna sista pendelrörelse, upploppens återkomst (riot prime), kopplas till en ny uppsättning förutsättningar som återigen gör ”cirkulationskamper” mer frekventa vis-a-vis ”kamper i produktionen”. Pendelrörelsens vändning tillbaka mot det han kallar riot prime kan förstås som en effekt av den ihållande men ojämna kris vi befunnit oss i sedan 1960-talet. I brist på nya marknader söker sig kapitalet från industrisektor mot logistik-/transportlösningar och finansmarknader. Automatisering och globalisering av tillverkningsindustri har lett till att allt fler har en allt lösare koppling till lönen. Många ställs helt utanför. Däri ligger krisen. Inte i brist. Utan i överskott av både kapital och människor när balansen skiftar och systemet får sin tyngdpunkt i cirkulationssfären.

Det är alltså med denna utgångspunkt som Clover, om han vore med oss, skulle mana oss att förstå Black Lives Matter protester och pågående Anti-ICE protester men även revolterna i Tahrir och Taksim. Inte som illegitima, desorganiserade och destruktiva svar på förtryck. Nej, våldet är för Clover ingenting som särskiljer upploppet från strejken. Inte heller graden av organisering. Det handlar om var kamperna utspelar sig, och vilka medel de kämpande har att tillgå. För den som är utestängd från lönearbete är strejken en omöjlighet. Återigen är det på gatan och torget som konflikter utspelas. Men kapitalismen producerar skillnad och samhällsgrupper bär prekaritet i olika grad.

”This surplus population need not find itself ’completely’ outside capitalist social relations. Capital may not need these workers but they still need to work. They are thus forced to offer themselves up for the most abject forms of wage slavery […] – identified with iformal and often illegal markets” (Endnotes 2010).

I det svarta ghettot där människor tidigt utestängdes från lönen har lösningen blivit rumslig, krisen har absorberats via fängelseexpansion och polisiär kontroll. Man har bokstavligen låst in krisen (Camp 2016). En kriminalisering av arbetslöshet som i grunden vilar på ett överskott på arbete, kapital, mark och statlig förmåga (Gilmore 2016). Odokumenterade arbetare överexploateras oftare i riskfyllda och tröttande arbeten till ytterst låga löner. Villkor som endast kan upprätthållas genom kriminaliseringen av deras blotta existens. Clover konstaterar att ”the illegality of riot prime is among other things the illegality of the racialized body” (s.27). I Jacobinartikeln beskrivs konflikter som förs bortom arbetsplatserna inte bara som desorganiserade utan även som identitetspolitiska och splittrande. ”Unions, as we can see clearly with SEIU, can help us steer clear of the whirlpools of sectarian and identitarian self-indulgence” fortsätter artikeln (Volk 2025).

För Clover finns här alltså en tankefigur som delar av vänstern är delaktig i att upprätthålla vilken rasifierar gaturörelser genom att ställa upp arbetsplatskamp och gaturörelser som motsatspar. Där gaturörelser associeras med våld, spontanitet, kaos och knyts till befolkningar som rasifieras och där strejken utgör dess motsats och förstås som organiserad, regelstyrd, legal legitim och vit. Likaså beskriver även Dikec en rasifieringsprocess som görs genom styrning av det urbana rummet i vilken det polisiära ordningsskapandet är avgörande och där revolten mot våldsmonopolet är ett politiskt språk som depolitiseras och därmed framstår som obegripligt. Även i Sverige ser vi att det råder politiskt konsensus över blockgränserna för utökade resurser till polis och höjda straff, exempelvis i framröstande av den nya blåljuslagen. En lag som radikalt höjer straffvärdet på ordningsstörningar ”som medvetet” försvårar polisens arbete.

ICE agerar mot grupper som har en svag och ojämn relation till lönen. Det handlar exempelvis om daglönare i byggbranschen och servicearbetare. Och disciplineringen av arbetskraften (ICE-räder) sker både på arbetsplatser, på gator och i hemmet. Formerna för facklig organisering måste därför anpassa sig. Facken finner sig kämpande sida vid sida med studenter som samlas under sloganen ”undocumented and unafraid”, med juridiska nätverk som bistår och hjälper förvartagna, områdesorganisering av olika slag, och nätverk som snabbt delar information om ICE-räder. Tillsammans utgör de grunden från vilken denna konfliktvåg rest sig.

Istället för att avfärda 2020 års protester som spontana och ofullständiga kan vi dra slutsatsen att dagens ICE-protester har exceptionellt goda förutsättningar för att koppla samman pågående kamper. Det är inte bara fackföreningar som finner en plats i denna i protesterna mot ICE-räderna. Palestinaaktivister har också drabbats av ICE i några mycket uppmärksammade fall och vi ser nu hur palestinaflaggor och Keffyes minglar med Mexico-flaggor på gatorna i L.A.

David Huerta mötte pressen, utmattad och chockad, efter sin tid i arresten för att meddela att han aldrig ämnade bli del av tumultet. Men när fackföreningar deltar i dessa kamper har de en fot i arbetsplatskampen och en utanför. De fann sig själva i gatuprotestens landskap där gränsen mellan fredligt och våldsamt ofta hårfin och godtycklig. Där gränsen mellan protest och upplopp kan överskridas på några ögonblick. Men David Huerta och SEIU har inte, som många vill påskina, organiserat människor trots oroligheter och upplopp. De var upploppen. Tillsammans med alla de andra grupper som blockerade hotell, som intog motorvägar och lämnade universitet och arbetsplatser i protest.

Clovers stora förtjänst ligger i att han inte bara ser begränsningar, eller önskar sig tillbaka till en annan tid, utan väljer att betrakta våra förutsättningar så som de är. Han hjälper oss söka de möjligheter som sociala kamper utanför arbetsplatsen rymmer. Han hjälper oss att fundera på vilka förutsättningar vi har att gå samman och stärkas i pågående konflikter när vi, oundvikligen, fortsätter att samlas på gator och torg.

Referenser

Clover, J. (2016) Riot. Strike. Riot: The Era of New Uprisings. Verso Books.

Dikeç, M. (2007) Badlands of the Republic; Space, Politics and Urban Policy. Malden Ma, Blackwell Publishing.

DMRegister (2025) Omaha protest attempts to stop ICE raid at Nebraska meat processing plant. Youtube.

https://www.youtube.com/watch?v=LroKaDcjKM4. [hämtad 2025-06-25]

DSW News (2025) David Huerta in Tears during Press Talk After Release from Federal Custody. Youtube.

https://www.youtube.com/watch?v=aMA82ajER7s  [hämtad 2025-07-01]

Endnotes (2010) Misery and debt, https://endnotes.org.uk/articles/misery-and-debt [hämtad 2025-07-01]

Fox 11 Los Angeles (2025) Neighbors chant, pray as they try to stop ICE from detaining mother. Youtube. https://www.youtube.com/watch?v=G90y4X-70OM [hämtad 2025-07-11]

Lidell, J. Bedigan, M. Whittaker, R.  The Independent (2025-06-13) Why Anti-ICE Protests are Spreading Across the US. The Independent https://www.independent.co.uk/news/world/americas/ice-protests-los-angeles-timeline-b2769590.html [hämtad 2025-07-01]

Thompson, E.P (1968) The Making of the English Working Class. Penguin Books.

Vonk, L. ”This Fight is Ours but it Belongs to Everyone” Jacobin, 2025-06-12 [hämtad 2025-06-20] Obs. Texten har uppdaterats och reviderats avsevärt sedan denna artikel skrevs men de citat som anges i denna text är i skrivande stund fortfarande kvar i Jacobinartikeln.

Miriam Negash är samhällsplanerare med utbildning från Lund och UC Berkeley. Vid sidan av arbete på folkhögskola skriver hon om privat-offentlig samverkan som styrverktyg för brottsförebyggande- och trygghetsskapande arbete.

Sedan oktober 2023 har jag följt den svenska Palestinarörelsens utveckling på nära håll – i medier, på gator och torg, och i rättssalar. Men jag har också stått mitt i rörelsen, både som journalist och forskare knuten till Lunds universitet.

Den här texten är ett försök att gestalta hur en rörelse, som i huvudsak präglats av fredligt motstånd, ändå möttes av våld, övervakning och juridisk repression. Den vill också synliggöra hur nyhetsrapportering och ledande debattörer har förvridit bilden – både av det pågående folkmordet i Palestina och av vad som faktiskt utspelade sig på gatorna i Sverige. Men texten handlar också om något annat: om erfarenheten av att dokumentera, rapportera och minnas tillsammans. Om att det går att göra motstånd – inte bara genom att demonstrera och genomföra aktioner, utan också genom att berätta.

I praktiken har mitt arbete handlat om att lyssna, samtala, fotografera, intervjua, arkivera och granska – medveten om att journalistik inte bara är ett hantverk i text och bild, utan ett arbete med förtroende, empati och ansvar. I tider då polisens och pro-israeliska aktörers versioner snabbt får fäste har min roll, tillsammans med andra som befunnit sig i och kring rörelsen, ofta blivit att utmana dem: att vara en motgranskare.

Jag skriver i första person – inte för att min berättelse är viktigare än andras, utan för att det är genom min blick jag kunnat lyssna, samla och vidareberätta. För att vittnesmål behöver en plats. Det här är inte en fullständig översikt, och heller inte den enda berättelsen. Det är ett situerat försök att minnas, förstå och dela med mig av erfarenheter från ett arbete som varit både svårt och nödvändigt – och som bara varit möjligt genom en kollektiv process tillsammans med andra: debattörer, aktivister, journalister, forskare med flera.

Tidig artikulering av motstånd

Trots en över 75 år lång illegal och folkrättsvidrig ockupation som resulterat i hundratusentals dödade palestinier och miljontals flyktingar kom den 7 oktober 2023 att framstå som en sorts nollpunkt i svensk mediebevakning och offentlig debatt om Israel och Palestina. Attacken mot Israel — som inträffade efter ett år där Israel redan använt ett nästan oöverträffat dödligt våld mot palestinier — framställdes som startpunkten för en ny konflikt utan historia där terrororganisationen Hamas stod mot demokratin Israel.

Som många andra befann jag mig i ett tillstånd av chock och förvirring den 7 oktober. I stunden kändes det som om alla referenspunkter rasade – vad kunde sägas, vad fick sägas? Min första reaktion, i samklang med delar av Palestinarörelsen, var att påminna om folkrätten: att det finns en rätt att göra motstånd mot en ockupationsmakt – även med våld – men att angrepp mot civila alltid måste fördömas. Trots att många bar på liknande tankar skapade den mediala ensidigheten en känsla av att stå ensam. Det var först senare, i mötet med andra, som det blev tydligt att den ensamheten varit falsk – ett resultat av vilka röster som tilläts höras.

Många vänner, och inte minst kollegor vid universitetet som till en början själva var försiktiga med att uttala sig offentligt, uttryckte visserligen uppskattning över debattörer som markerade tidigt. Men vi möttes av smutskastning. Till exempel blev jag på borgerliga ledarsidor kallad Hamas-vän, och en kollega på min fakultet skrev öppet på sociala medier att hen kände ”äckel” över att ha mig som kollega. Universitetets rektor, Erik Renström, kände sig nödgad att kommentera mina uttalanden på Twitter/X – förvisso försiktigt, men tillräckligt tydligt för att signalera att min hållning inte var välkommen.

Att säga något så grundläggande som att konflikten har en historia och en juridisk kontext hade plötsligt blivit inte bara kontroversiellt – utan närmast farligt. Jag försökte ta det med en axelryckning. Samtidigt insåg jag att det var avgörande att markera. Jag hade, liksom några andra debattörer, en relativt stor plattform – men utanför de stora mediehusen – och vi använde den för att skapa utrymme för fler. För att bryta det debattklimat där stöd för mänskliga rättigheter alltför ofta stämplades som terrorsympatier eller antisemitism. Jag minns hur andras mod gjorde det lättare för mig att tala – och hur mitt eget talande i sin tur kunde öppna dörrar för fler. Vi agerade inte ensamma, utan tillsammans – även om det åtminstone i mitt fall inte var organiserat.

Men journalister som öppet förklarade eller försvarade den palestinska saken blev tystade eller av med jobbet, och konstnärer som Stina Wollter förlorade plattformar. Det fick mig att inse vilken frihetsmarginal jag hade – som doktorand och forskare, där akademisk frihet fortfarande ger visst utrymme, och som frilansjournalist utan fast anställning. Jag kunde uttrycka mig mer fritt, utan omedelbar risk för repressalier, och samtidigt nå ut till en bred publik. Det kände jag som ett ansvar.

I oktober och november präglades svensk debatt av en upptrissad och repressiv ton, där varje kritik mot Israels vedergällningar mot civila omedelbart kunde stämplas som antisemitism. Vi kan kanske kalla det för en åsiktskorridor. I det läget skrev jag, tillsammans med min kollega Emma Eleonorasdotter, en av de första debattartiklarna i Sverige som tydligt påtalade det absurda i diskussionen — och samtidigt lyfte fram de allvarliga israeliska krigsbrott som redan då bar drag av folkmord och brott mot mänskligheten. Under arbetet med artikeln blev det tydligt att många som höll med oss tvekade att själva skriva under – av oro för konsekvenserna.

Efter vår artikel blev jag inbjuden till Publicistklubbens debatt i Stockholm, där jag mötte Svenska Dagbladets Peter Wennblad, SVT:s programchef Michael Kucera och statsvetarprofessorn Isabell Schierenbeck, alla välkända för sin proisraeliska hållning. Debatten var på flera sätt svår. Wennblad gormade om att uppgifterna om antalet dödade barn i Gaza, som då var i kraftig underkant, var ”dragna ur röven” på mig. Schierenbeck vidhöll att Israel gjorde sitt yttersta för att hålla civila dödstal till ett minimum samtidigt som hon avfärdade genocida uttalanden från medlemmar i den israeliska regeringen som betydelselösa. Kucera blev under debatten så förbannad, när jag påtalade att SVT:s rapportering som framställde sjukhus som legitima mål förmodligen var kriminell, att han gav mig en lätt knuff på scen.

Den här debatten ägde rum i en offentlighet där det knappt gick att påtala att konflikten i Gaza är en pågående humanitär katastrof, orsakad av Israel med västerländskt stöd. 7 oktober konstruerades som konfliktens början, och användes sedan konsekvent för att rättfärdiga ett våld som i huvudsak riktades mot civila – särskilt barn, hjälparbetare och journalister – i självförsvarets namn. Inte ens i svensk vänsterpress fanns inledningsvis mycket utrymme för att ifrågasätta denna logik. Under de senaste åren har vänstern dragits mot en militaristisk diskurs, där Sverige ses som hotat av östliga, auktoritära krafter. Palestinafrågan har i det sammanhanget, i bästa fall, hamnat i skymundan. I värsta fall har den bemötts med ren aversion.

I en ledarkrönika i Dagens ETC riktade chefredaktör Andreas Gustavsson sin kritik mot FN:s särskilda rapportör Francesca Albanese – inte för hennes dokumentation av övergrepp i Gaza, utan för att hon vågade exponera Israels ockupation och det västerländska stödet till den. Istället för att bekräfta hennes arbete med att belysa dessa frågor antydde han att hennes kritik av Israel bar antydan till antisemitism.

Samtidigt som Gaza jämnades med marken och det israeliska våldet på Västbanken intensifierades ytterligare, beskrev delar av vänstern Palestina som ett problem – en belastning för vänsterns försök att återvinna respektabilitet i ett medieklimat där proisraeliska sentiment dominerade. Under sommaren 2025 kan den debattbild som rådde då kännas avlägsen. Till och med Dagens Nyheter, som inledningsvis drev en hårt proisraelisk linje, har bytt kurs – och flera av vänsterpressens tidningar prioriterar nu Palestinafrågan. Men vägen hit har varit lång, kantad av modiga debattörer och en bred proteströrelse som tog stora personliga risker.

Universitetsrörelsen

Samtidigt, nästan omedelbart efter den 7 oktober, bildades det som skulle bli Lund Students for Palestine och Lund Academics for Palestine. Redan från början märktes en stark vilja till engagemang och organisering – både bland studenter och universitetsanställda. Många forskare och lärare anslöt sig tidigt, och började knyta kontakter till andra lärosäten, både i Sverige och internationellt.

Även inom den administrativa personalen märktes samma engagemang. Flera försökte organisera insamlingar till stöd för akut nödhjälp till Palestina, men stoppades av institutionsledningar – trots att liknande initiativ tidigare godkänts. När det gällde Palestina tycktes andra regler gälla. En undantagslogik slog igenom, där grundläggande solidaritet plötsligt betraktades som något kontroversiellt.

Personer i den administrativa personalen som försökte stå upp för sina värderingar tvingades i praktiken lämna sina anställningar.

Den repressiva logiken var dock inte begränsad till enskilda incidenter. Den tog sig också uttryck i en alltmer paranoid övervakning från Lunds Universitets egen säkerhetsavdelning – som snarare betraktade kritiska röster som ett hot än som något skyddsvärt. Under doktorspromotionen, där jag bar en liten palestinsk flagga, blev jag själv konfronterad av en av säkerhetscheferna. Med självsäker ton förklarade han att han visste exakt vem jag var – och vilka demonstrationer jag deltagit i, varav flera enligt honom skulle ha saknat tillstånd. Det var ett tydligt försök att skrämma – men det avslöjade samtidigt två allvarliga missförhållanden: dels en potentiell överträdelse av grundlagens förbud mot åsiktsregistrering, dels en okunskap om att demonstrationsrätten i Sverige är grundlagsskyddad och inte kräver tillstånd. Att jag dessutom närvarat i egenskap av journalist, med synligt pressleg, gjorde det hela än mer anmärkningsvärt.

Trots den yttre bilden som kom fram i offentligheten var de starkt kritiska röster som förekom inom universitetet i själva verket undantag. Men eftersom just de gavs stort genomslag i medierna, skapades en falsk känsla av att det fanns ett konsensus mot engagemanget. Den mediala ensidigheten dolde bredden av internt stöd – och lämnade många med en upplevelse av isolering, trots att vi i praktiken var talrika.

Eurovision 2024

Samtidigt som detta skedde dokumenterade jag också proteströrelserna – från studentrörelsen i Lund till de omfattande demonstrationerna i Malmö. Tusentals människor – många för första gången – samlades under pro-palestinska budskap på gator, torg och universitetsområden.

I maj 2024 – mellan den 7:e och 11:e – kanaliserades en stor del av den svenska proteströrelsen till Malmö, eftersom staden var värd för Eurovisionfinalen. För många jag talade med kändes det absurt och provokativt att Ryssland och Vitryssland exkluderats på grund av folkrättsbrott i Ukraina – medan Israel tilläts delta.

Israels representant, Eden Golan, framförde låten Hurricane, ursprungligen kallad October Rain, tydligt inspirerad av den 7 oktober och dess efterverkningar. EBU krävde att låten skulle omarbetas för att tona ner de politiska referenserna – men kopplingen till Israels officiella narrativ var fortsatt stark. Sången tolkades allmänt som en symbolisk berättelse om ett ”folk i stormen”, en försvarsberättelse som samtidigt dolde att Israel, enligt flera tunga röster i FN och folkrättssammanhang, var i färd med att begå ett folkmord i Gaza.

Golan själv gjorde klart att hon efter tävlingen skulle inleda sin militärtjänst i den israeliska armén – en uppgift som förstärkte intrycket av att Israels bidrag inte var ett neutralt kulturinslag, utan en del i ett större propagandistiskt maskineri.

Stora demonstrationer förbereddes i Malmö med målet att – på fredlig väg – förmå arrangörerna att stoppa vad många såg som ett försök att använda Eurovision som ett propagandaverktyg för ett pågående folkmord i Palestina.

Samtidigt pågick ett tydligt retoriskt och strategiskt skifte bland svenska pro-israeliska aktörer – inte minst inom nyhetsredaktioner och i det politiska etablissemanget, särskilt på högerkanten. Den tidigare linjen, som i huvudsak gick ut på att förneka Israels krigs- och människorättsbrott, blev allt svårare att upprätthålla givet hur Israeliska politiker, militärer, bosättare och andra själva alltmer skrytsamt presenterade egna krigs- och människorättsbrott som en existentiell kamp där även barn uttalades som legitima mål.

Bevisläget var för överväldigande. Vittnesmål från Gaza, oberoende journalistik och internationella organisationer bidrog till att bilden förändrades – inte minst efter att ICC:s chefsåklagare begärt arrestering av Israels premiärminister för brott mot mänskligheten.

Fokus skiftade då till att misstänkliggöra proteströrelsen: som antisemitisk, våldsbejakande och i vissa fall direkt lierad med Hamas. Retoriken bytte spår – från förnekelse till demonisering.

I Skåne blev Sydsvenskan något av en pionjär för omsvängningen i medias framställning.

Demoniseringen av den pro-palestinska proteströrelsen fick konkreta och dramatiska konsekvenser för säkerhetsarrangemangen i Malmö under Eurovisionveckan. Chefen för den israeliska inrikesunderrättelsetjänsten Shin Bet, Ronan Bar, besökte Malmö för att bistå i säkerhetsarbetet. Samtidigt mobiliserades en massiv polisinsats från hela Sverige – förstärkt med kravallpolis från Danmark och Norge.

I centrala Malmö, särskilt runt Möllevången – infördes vad många upplevde som ett tillstånd av ockupation och undantagstillstånd. Tungt beväpnad polis med kulsprutepistoler patrullerade gatorna, helikoptrar cirklade konstant över stadsdelen och prickskyttar var utplacerade på hustak. Nationella insatsstyrkan syntes på motorcyklar med automatkarbiner, och pansarliknande fordon rullade på smågatorna.

Många jag talade med beskrev känslan som overklig. En aktivist uttryckte det som att den israeliska ockupationens logik – genom militariseringen av det offentliga rummet – nu också satt sina spår i Malmö. I stadsbilden speglades det som proteströrelsen protesterade mot: hur kampen för palestinsk frihet möts med övervakning, maktdemonstrationer och en ständigt närvarande påminnelse om att dödligt våld kan komma att användas.

På onsdagen hölls en av de största protesterna under hela Eurovisionveckan. Tiotusentals människor fyllde Malmös gator i en demonstration som förlöpte helt utan incidenter. Jag rapporterade live via sociala medier och nådde – till min egen förvåning – flera miljoner tittare och läsare världen över. Det kändes overkligt, men också hoppfullt.

Senare på kvällen nåddes jag av ett meddelande: Greta Thunberg deltog i en sittblockad nära Folkets park, där Malmö stad hade upprättat ett tillfälligt eurovisioncenter. Allt fler människor slöt upp. Jag tog mig dit med mina två kameror och möttes av hundratals sittande och applåderande demonstranter. Stämningen var festlig men lugn.

En grupp demonstranter satte sig utanför parkens ingång, medan kravallpolis i full utrustning stod och betraktade dem. Plötsligt – utan förvarning – stormade maskerad, kamouflerad och maskingevärsbeväpnad polis från den nationella insatsstyrkan ut från parken. De började slita upp de sittande, många av dem barn.

Jag stod med kameran i ögonhöjd när en insatsstyrkemedlem tryckte gevärskolven mot min mage. Jag blev chockad. Trots över ett decennium av att ha dokumenterat protester, inklusive mycket våldsamma sådana, hade jag aldrig upplevt något liknande.

I en senare situation, efter att demonstranterna lämnat området kring Folkets park och fredligt tågade mot Möllevångstorget, inträffade ännu en märklig eskalation. En enskild polisman – uppenbart nervös – började plötsligt pepparspreja demonstranter, helt utan synbar anledning. TT:s fotograf träffades direkt i ögonen (inte för första gången, berättade han för mig), och en journalist från en av de större dagstidningarna berättade för mig att polismannen ”måste ha missuppfattat hela situationen”.

Men i samma tidning kunde man senare läsa att polisen ”tvingats” använda pepparsprej mot våldsamma demonstranter. En beskrivning som helt motsade vad tidningens egna reportrar bevittnat. Det var frustrerande – men inte överraskande och direkt talande för mediesituationen där tidningarna väger polisens ord tyngre än sina egna synintryck.

På lördagen upprepades den stora demonstrationen: tiotusentals människor tågade återigen fredligt genom Malmö, denna gång under ännu tyngre polisnärvaro. Mot kvällen fick jag rapporter om att en mindre grupp demonstranter hade tagit sig till Hyllie station, nära arenan där eurovisionfinalen hölls.

Jag tog mig dit. Inledningsvis samlades ett tiotal demonstranter med banderoller – stilla, tysta, fullt inom ramen för den grundlagsskyddade demonstrationsrätten. Men polisen började snabbt släpa bort dem. Fler anslöt, däribland Greta Thunberg, som satte sig bland de övriga.

Polisen svarade med ökad kraft: armar bändes, pepparsprej användes, några demonstranter slogs med batonger. En del poliser gick särskilt hårt åt Greta Thunberg, som om ett aggressivt omhändertagande av henne vore någon sorts merit.

Scenerna pågick i timmar. Fredliga, sittande demonstranter mötte ett repressivt polisuppbåd som verkade osäkert på hur det skulle agera när det hot som målats upp aldrig materialiserades. Istället tog poliserna ut sin frustration fysiskt – med smärtsamma armgrepp, pepparspray mot sittande ungdomar och hårdhänta avlägsnanden. Polisen hade uppenbara svårigheter att släpa bort demonstranterna från blockaderna, vilket bara ökade godtyckligheten och aggressiviteten i deras agerande.

I svensk media kunde man därefter läsa att polisen ”förhindrat” att demonstranter stormade arenan. Det var en verklighetsbeskrivning som låg långt ifrån det jag och många andra såg: sittande aktivister, flertalet ungdomar, som protesterade fredligt, medan polisen svarade med olika grader av våld.

Många jag pratade med uttryckte frustration över skillnaden mellan vad som faktiskt hände och hur det rapporterades i medierna. Den internationella pressens närvaro stack ut – men snarare på ett oroande sätt än ett stödjande. Två tyska pressfotografer jag mötte beklagade öppet att polisen inte hade använt mer våld: ”I Tyskland hade det här slagits ner på nolltid,” konstaterade de, med en märklig, nästan våldsfetischerande ton.

Deras frustration var kanske talande: de hade kommit för att dokumentera våldsamma, radikaliserade demonstranter, men möttes i stället av stillasittande ungdomar och en polis som alltmer tappade kontrollen inte bara över de sittande demonstranterna, men över sin egen berättelse. Det som i mina ögon framstod som en tämligen effektiv ickevåldstaktik lämnade dem utan den dramaturgi de tycktes ha förväntat sig att få återvända hem med.

Men bilden som kablades ut av polis och traditionella medier stod inte oemotsagd. Genom sociala medier, livestreams och kritisk journalistik lyckades aktivister, jurister och oberoende rapportörer tillsammans ge en annan version av händelserna – en som i allt högre grad vann gehör. Många jag pratade med upplevde, trots medieläget, att opinionen faktiskt var på vår sida – inte bara bland unga, utan också långt utanför aktivistkretsarna.

Palestinagård, stormningen, lögnerna och rättsprocesserna

I slutet av maj tog proteströrelsen i Lund ett tydligt steg framåt. Under flera månader hade studenterna byggt internationella nätverk och hämtat kraft från en rörelse som snabbt blivit global. Med inspiration från särskilt de amerikanska universitetsprotesterna ockuperade de en del av Lundagård – mitt framför rektor Erik Renströms kontor – och döpte platsen till “Palestinagård”, ett namn som snabbt etablerade sig i folkmun. Samtidigt inleddes liknande ockupationer runt om i Sverige, i Europa och i världen. Det stod klart: detta var inte en isolerad aktion, utan en del av något mycket större.

Jag tillbringade flera timmar varje dag där och dokumenterade i bild och text, höll intervjuer och samtal med de aktiva. Det som utspelade sig var mer än bara en studentaktion – det var, enligt många på plats, något som kändes unikt och historiskt. Ett tillfälle där engagemangets kraft mötte ett tydligt krav på rättvisa – och där gränsen mellan akademi och aktivism suddades ut.

Kraven från demonstranterna var tydliga: att Lunds universitet skulle säga upp samarbeten och avtal med israeliska institutioner, på samma sätt som man tidigare agerat mot Ryssland efter invasionen av Ukraina. Argumenten handlade om ett pågående folkmord, och om att Israels bomber förvandlat universiteten i Gaza till grus. Ett skolacid.

Under nästan två veckor, i en ovanligt varm försommar, fylldes Palestinagård av liv: folkkök, stormöten och föreläsningsserier i samarbete med universitetsanställda. En av studenterna jag intervjuade kallade Palestinagård “en utopisk plats”, där människor som aldrig tidigare protesterat tillsammans nu gjorde det, förenade i insikten att världen kunde se annorlunda ut. Platsen var transformativ för de som deltog.

Det mediala intresset kring Palestinagård var enormt – men mycket av rapporteringen präglades av smutskastning. Framför allt från Sydsvenskan och borgerliga debattörer målades platsen ut som hotfull och antisemitisk, trots att många av deltagarna själva var judar. Men tillsammans med lyckades vi formulera vår egen berättelse. Det blev en lärdom för oss alla: att genomtänkt kommunikation, envis dokumentation och ärligt berättande kan bära längre än vi först trodde.

Men universitetets ledning, som hänvisade till den kommande doktorspromotionen i slutet av maj, beslutade i samråd med polisen att avbryta protesten. Tack vare en intern läcka fick vi veta om tillslaget i förväg – något som motbevisade universitetets officiella uttalande om att det inte varit inblandat eller haft någon förhandsinformation.

Klockan fem på morgonen slog polisen till med en massiv insats. Den handlade inte enbart om att avlägsna demonstranter – syftet var också att lagföra dem. En stor mängd utredare medverkade i kravallpolisinsatsen för att tillämpa den nya snabbprocesslagen. Studenterna skulle dömas för att ha stört den allmäna ordningen och utövat ohörsamhet. Omkring 70 personer greps.

Många jag talade med var förbryllade – hur kunde man “störa ordningen” genom att sova i tält? En åklagare jag intervjuade efteråt medgav att rättsläget var oklart, och att polisens omfattande utredningsinsats inte initierats av åklagarsidan, utan av polisen själva. För mig och flera jag talade med var det uppenbart att inte bara universitetsledningens, men också politiska påtryckningar, låg bakom både räden och rättsprocessen.

Under timmarna efter räden inträffade flera våldsamma händelser som visar konsekvenserna av att en universitetsledning väljer att göra legitima studentprotester till ett polisiärt problem. På förmiddagen slog polisen med batong mot en samling demonstranter, varav en slogs till marken så allvarligt att en sjuksköterska på plats larmade ambulans. Polisen försökte inledningsvis hindra ambulansen från att komma fram. När den väl gjorde det var stämningen spänd och många undrade: varför hade det dröjt?

Det som sedan hände var svårbegripligt. Polisen skickade ut ett pressmeddelande där de anklagade demonstranter för att ha kastat flaskor mot ambulansen – en ambulans som demonstranterna själva tillkallat. SVT plockade upp påståendet direkt, utan att kolla uppgifterna, trots att deras egna journalister varit på plats. Jag frågade journalisterna rakt ut – de försäkrade att de inte sett något flaskkastning, och att de också rapporterat det internt. Ändå fortsatte SVT att sprida uppgiften som även övrig riksmedia plockade upp. ”Flaskkastaren”, meddelade man vidare, hade omhändertagits och delgivits misstanke för ”blåljussabotage” – ett brott med livstid i straffskalan.

Jag ringde själv ambulansens ledningscentral. Chefen skrattade när jag nämnde flaskkastningen. “Nej”, sa hon, “det där har vi också hört – men det stämmer inte”. Ambulanspersonalen hade skrattat åt anklagelsen. Möjligtvis hade något kastat en blomknopp. Trots det fick lögnen spridning, och snart citerades den av utbildningsminister Mats Persson som fördömde demonstranterna – och dessutom påstod att hela Lunds universitet hade “stängts ner”.

Det var overkligt. Vi kontaktade redaktioner med vår information, och kunde då  snabbt utmana narrativet. Polisen tvingades backa. Men någon ursäkt från utbildningsministern kom aldrig.

Rättsövergrepp

När studenterna började släppas – från eftermiddagen, under natten och det följande dygnet – påbörjade jag omedelbart ett omfattande intervjuerbete. Vad hade de varit med om? Det tog veckor att samla in berättelserna, men jag visste att tiden var avgörande. Under själva gripandena hade polisen spärrat av hela området kring Lundagård så omfattande att det, trots ett stort medieuppbåd som snabbt samlades efteråt, i praktiken var omöjligt för journalister att bevaka insatsen. Avspärrningarna blev ett sätt för polisen att kontrollera berättelsen. Min dokumentation blev därför ett sätt att i efterhand rekonstruera vad som faktiskt hänt bakom polisens avskärmningar – att samla in vittnesmål, förstå vilka metoder som använts, och lyssna på hur studenterna själva upplevde natten. Sammanlagt intervjuade jag ett tjugotal personer ingående – majoriteten beskrev allvarliga kränkningar.

Berättelserna var skrämmande. Flera studenter beskrev hur de utsatts för fysiska övergrepp i direkt anslutning till gripandet. Särskilt personer med invandrarbakgrund vittnade om att de hållits i extremt smärtsamma grepp. En student berättade att han blivit strypt tills han svimmade. Mönstret var tydligt: studenter med mörkare hudfärg utsattes för grövre våld än andra. Polisens våld hade uppenbart rasistiska undertoner.

En typ av berättelse återkom gång på gång: arrestcellerna var isande kalla. Enligt flera vittnesmål låg den upplevda temperaturen på runt tio grader, samtidigt som de gripna fråntagits jackor och varma kläder. Kylan verkade användas som en påtryckningsmetod – särskilt mot de studenter som vägrade uppge sina namn. ”Det gick inte att stå emot”, sa en av dem och jämförde det med tortyr.

Andra beskrev hot om våld. Flera kvinnliga studenter berättade att de tvingats klä av sig helt nakna inför manliga poliser och arrestvakter.

När jag publicerade uppgifterna bemöttes jag av anklagelser från både polis och åklagare – jag påstods ljuga eller ha ”köpt en aktivistkomplott”. Men efter ytterligare granskning framkom att Sverige redan 2021 fått kritik av Europarådet för just låga temperaturer i arrestceller. Den svenska staten hade då fått i uppdrag att utreda saken vidare.

I media möttes uppgifterna främst med tystnad. Ett av få undantag var Dagens ETC, som publicerade ett längre reportage där flera av övergreppen dokumenterades i detalj. Det bekräftade vad många i aktivistmiljöer bittert hade fått erfara: att även när övergrepp sker öppet, med tiotals trovärdiga vittnen, är det långt ifrån säkert att berättelsen får fäste – särskilt när motparten är polisen.

Polisövergreppen och lögnerna fortsatte även efter gryningsräden mot Palestinagård. Dagen därpå genomfördes universitetets doktorspromovering, och utanför hölls en mindre protest där ett antal pro-palestinska demonstranter samlats – men också ett fåtal pro-israeliska motdemonstranter, främst äldre män. Jag var återigen där i egenskap av journalist, med pressleg hängandes runt halsen, och dokumenterade händelsen med mina kameror.

Plötsligt blev jag påhoppad av en av de pro-israeliska demonstranterna, som grep tag i min kamera. När jag försökte föra bort hans hand högg han åter tag i mig med ett grepp som liknade ett polisgrepp – mitt framför poliser som såg på men som valde att inte ingripa, och som inledningsvis vägrade ta emot min polisanmälan. Jag minns min lamslående förvåning och att det gjorde ont. Händelsen dokumenterades både i bild och på film. Kort därefter började ledande “influencers” med koppling till polis- och åklagarsfären sprida en helt omvänd version av händelsen i sociala medier. Enligt dem var det jag som hade attackerat mannen. Det var inte bara absurt – det var förtvivlande.

Händelsen blev också en påminnelse om något många inom rörelsen länge vetat: att det fysiska våldet vid demonstrationer som regel inte kommer från pro-palestinska aktivister, utan från pro-israeliska provokatörer. Det hade hänt flera gånger tidigare i Lund – och på många andra platser i Sverige. Det blev ännu en bekräftelse: i de rättsvårdande myndigheternas ögon var jag inte en skyddsvärd journalist, utan snarare någon som kunde offras för att bevara en redan etablerad berättelse.

Och de absurda situationerna fortsatte. En dag senare, vid en mindre protest i Lund där ett tjugotal studenter samlats, ställde sig en kvinna – Emily – i några sekunder framför en polisbil och ropade i sin megafon. När polisen bad henne flytta sig gjorde hon det genast.

Ändå rusade poliser ur bilen och grep henne med våld. Hon belades med handfängsel och fick huvudet brutalt nedtryckt i golvet på polisbussen. Det märktes att det gjorde ont – och att hon blev rädd. I mina ögon såg det ut som ren misshandel. I den efterföljande rapporten hävdade polisen att hon ”blockerat en polisbuss” och vägrat flytta sig. Hon misstänktes för blåljussabotage – ett brott med livstids fängelse i straffskalan – samma rubricering som använts några dagar tidigare efter den fabricerade flaskkastningshistorien.

Men det stannade inte där. I ett yvigt pressmeddelande påstod polisen också att hon var misstänkt för narkotikabrott – en anklagelse helt utan grund. Vad de inte visste var att jag hade filmat hela händelsen. Videon visade ett helt annat förlopp än det som redovisades i polisens incidentrapport. Det var uppenbart: polisen hade ljugit. Igen.

Kort därefter lades alla anklagelser ner. Narkotikabrottet var påhittat, gripandet våldsamt, rapporten fabricerad. Men i medierna hade intresset svalnat och skadan var redan skedd. Det som borde ha väckt frågor om myndigheters trovärdighet passerade nästan obemärkt.

För mig blev det ett bevis för något större. Att det inte handlade om enstaka misstag, utan om ett mönster. En systematik. Polisen ljög – och medierna hjälpte till att bära lögnen vidare.

Under sensommaren och hösten inleddes rättegångarna mot de gripna studenterna. Jag närvarade vid ett tiotal av de över tjugo förhandlingar som genomfördes. Samtliga ledde till fällande domar. Det som slog mig var likriktningen: domarna såg närmast identiska ut, som om försvarets argument inte ens beaktats – trots att händelseförloppen mellan fallen skiljde sig åt på flera avgörande punkter.

Med hjälp av frivilliga advokater överklagades domarna till hovrätten. Alla nekades prövningstillstånd. Men i skrivande stund har Högsta domstolen beslutat att ta upp flera av fallen till ny prövning – ett tydligt tecken på att rättsläget varit, precis som en av åklagarna själv medgav i intervju med mig, mycket oklart. Det behövs prejudikat.

De senaste två och ett halvt åren har varit lärorika, omvälvande och stundtals smärtsamma – men de har också visat vilka möjligheter som finns. Det står klart att det finns djupa brister i hur medierapporteringen hanterar Palestina–Israel-konflikten. Men lika tydligt är det hur stor kraft som finns i att, kollektivt och tillsammans, våga ifrågasätta etablerade berättelser och aktörer med stora plattformar.

Under den här tiden har en fredlig proteströrelse vuxit fram – en rörelse som, trots sin ickevåldsliga karaktär, konsekvent mötts av våld, hot och repression. Rörelsen utmålas ofta som ett hot mot demokratin. I själva verket visar den hur hotet i allt högre grad kommer uppifrån – från myndigheter, beslutsfattare och ett medielandskap som ofta sluter upp bakom makten. Samtidigt har det blivit uppenbart att det är just proteströrelserna, med sin envishet, sin solidaritet och sin uthållighet, som i praktiken försvarar demokratins grundvalar.

Samtidigt gör erfarenheterna från de senaste åren frågan allt mer angelägen: hur når vi ut med kritisk journalistik i ett system som så tydligt är riggat emot oss?

Palestinaprotesternas kollektiva erfarenheter visar vikten av att samarbeta, utbyta kunskap och lära av varandra – och att vi tillsammans kan skapa strategier för att höras, trots de strukturer som vill tysta. Vi har lärt oss vikten av att dokumentera, samla in och lyssna. Att inte rikta kameran mot dig själv för att bli en medieinfluencer – utan från dig, för att bära fram en kollektiv berättelse.

”Genocide is never self-defense,” stod det på en banderoll i vårt student-encampment. Banderollen, placerad precis bakom mitt tält, var ofta det sista jag såg innan jag kröp in för att lägga mig om kvällarna. Under dagarna fångade den de förbipasserandes blickar med sina stora svarta och röda bokstäver. Lägret var omgivet av banderoller, bilder och skyltar med kraftfulla politiska budskap. Men just den här har stannat kvar, skavandes, hos mig. På ett sätt är det en intuitiv och självklar formulering. Men vad säger den egentligen om hur vi förstår sionism som ett bosättarkolonialt projekt i Palestina?

Ett sätt att börja försöka sätta ord på bosättarkolonialism kan vara att beskriva den dominerande förståelsen av våld. Inom den liberala tolkningsramen förläggs våldet till en individ, aktör eller stat som orsakar omedelbar skada på en kropp eller egendom. Nu slår jag dig: våld. Nu sitter polisen på din nacke: våld. Nu bombar vi dem: våld. Denna förståelse förutsätter en handling som är avgränsad i tid och rum. Förövaren är identifierbar, likaså offret. Det som gör att handlingen kan förstås som våldsam är att den betraktas som ett avbrott i ett annars icke-våldsamt status quo. Här förstås våld som en händelse med en tydlig början och ett tydligt slut men aldrig som en varaktig strukturell realitet. För att problematisera och nyansera denna begränsade förståelse utgår denna text från en distinktion som Fred Moten och Stefano Harney upprättar mellan våld och brutalitet.1 

Kritik mot den sionistiska bosättarkoloniala staten formuleras ofta i termer av överträdelse: problemet tycks vara att den sionistiska entiteten bryter mot “internationell rätt”, reagerar “oproportionerligt” eller använder “övervåld.” Banderollen, liksom andra skyltar på demonstrationer med formuleringar som “att döda barn är inte självförsvar”, reproducerar – oavsett intentioner – en viss förståelse av våld. Budskapet tycks förutsätta att en bosättarkolonial stat har rätt till självförsvar, men att den rätten har överskridits och blivit folkmord. Men som Nada Elia påminner oss: “Was there ever one brief moment, from its inception to the present day, when Zionism was not violent?”2 Sionismen är ett bosättarkolonialt projekt som inte kan existera utan att producera det som Samera Esmeir benämner som förstörbara liv.3 Liv som måste raderas, utplånas, för att sionismen ska kunna förverkliga sig själv, och därefter ”försvara” sitt bosättarkoloniala “själv.” Med andra ord, det sionistiska, koloniala självet existerar endast genom förstörelsen av palestinska liv. Därför är separationen mellan Israels brutalitet och dess existens falsk: Israels blotta vara är en Nakba; en pågående katastrof. 

Begreppet brutalitet syftar till att erbjuda ett alternativt ramverk. Ordet brutal associeras vanligen med spektakulära övergrepp som beskrivs som groteska, bestialiska, grymma, omänskliga och irrationella. Även om dessa ord beskriver aspekter av bosättarkolonialism, är det inte dessa associationer som är i fokus här, eftersom de implicerar ett synsätt på våld som en isolerad, avgränsad händelse. I ordets latinska ursprung, där brutus också betyder tung, öppnas en annan förståelse. Brutalitet kan då ses som något mer än en enstaka, groteska händelser: en tyngdpunkt, ett gravitationscentrum som bär upp och håller samman en viss ordning. Det spektakulära uttömmer inte brutaliteten, utan bärs upp och möjliggörs snarare av den. Den egentliga brutaliteten är en pågående, formande och förgörande tyngd som gör världen tillgänglig för vissa, samtidigt som den utplånar andra eller förvisar dem till tillstånd där de är halvt döda, halvt levande.

Brutalitet är både destruktiv och produktiv. Den förgör och bryter ned, men den skapar också, formar och organiserar. Brutalitetens destruktivitet och produktivitet är ömsesidigt beroende av varandra. För att skapa måste den förstöra, och genom att förstöra skapar den. Dess världsformande tyngd tar sig uttryck i det som Moten och Harney benämner individuation – en process som inte enbart innebär formandet av det moderna, vita, liberala subjektet, den egendoms- och rättsbärande individen, utan också inbegriper upprättandet av gränser, nationalstater, raser, varor, raser som är varor, raser som äger varorna. Det är ett reaktionärt försök att reglera det oberäkneliga sociala livet, med dess otaliga, upproriska samlingar, djupa relationer till jorden och levande varelser. Individuation är, som de uttrycker det, “the brutal reduction of something to the one.” Det är genom brutala processer– som kräver förstörelse av palestinskt liv, land och socialitet – som det sionistiska självet möjliggörs och försvaras.

Likt den koloniala regimen som, med Frantz Fanons ord, är “en regim grundad i våld,”4 vilar också den moderna nationalstaten på det Walter Benjamin benämner som “statsgrundande våld.”5 Ett sådant ”våld” är inte en övergående eller isolerad händelse utan fungerar som ett gravitationscentrum för en ny ordning. Benjamin skiljer mellan det “statgrundande våldet,” som sätter en ordning snarare än underkastar sig den, och det han kallar “rättsbevarande våld”, som verkar för att upprätthålla en redan existerande struktur, som det själv är beroende av. Brutalitet är både grundande och bevarande– det är den tyngd som grundar, omvandlar och vidmakthåller. Den formar den moderna nationalstaten och tar där formen av en rasmässig rättslig, social och politisk äganderegim. Genom brutalitet omvandlas en plats som var ett öppet geografiskt rum, sammanvävt med kollektivt minne och levda erfarenheter, till ett territorium: ett område med definierade gränser, kontrollerat av en suverän nationalstat. Människor som en gång levde på platsen omformas till ett enhetligt folk, särskilt från dem som befinner sig bortom territoriets gränser. Nationen ska nu styras och regleras, enligt en rasmässig kapitalistisk logik där ägande, individualism, arbete och statlig suveränitet utgör tyngden. Det grundande våldet blir grundläggande. Brutaliteten blir till ett osynligt ramverk genom vilket nationen andas.

Men grundandet av en bosättarkolonial stat följer en annan logik. Här handlar det inte om att reglera eller omforma de människor som lever på platsen utan om att göra sig av med dem och ersätta dem med ett nytt folk. Med andra ord: den bosättarkoloniala staten strävar inte efter att omvandla den koloniserade människan till en egendoms- och rättsbärande individ – någon som tror sig äga sig själv, sin kropp, sitt land, eller som kan sälja sitt arbete – utan efter att reducera henne till något överflödigt, ett liv utan värde, möjligt att förstöra och radera ut.  Det bosättarkoloniala projektet kräver inte främst den inföddas underkastelse eller exploatering, utan hennes försvinnande. Platsen, bärande på minne, historia och liv, måste tömmas för att omvandlas till ett territorium under suverän kolonial statlig kontroll. “Israel and Zionism are obliteration; if we give them the right to exist, we are giving the right to exist to obliteration,” som Esmeir uttrycker det.6 Utraderandet av palestinsk närvaro, etnisk rensning och folkmord är därför inte olyckliga avvikelser från sionismens väg – det utgör dess rytm, puls, tyngdpunkt. 

Brutaliteten är rytmisk, snarare än ett isolerat hatfullt vrål. Ibland intensifieras den, ibland avtar den, men den är alltid närvarande som ett pulserande taktslag. Den koloniala brutaliteten kan inte upprätthålla samma destruktiva tempo utan att hota sin egen funktion, menar Esmeir. Om den brutala maskinen arbetar för snabbt och intensivt riskerar den att kollapsa under sin egen tyngd. Därför måste den justera sina takter och variera sina notvärden. De grundläggande brutala taktslagen måste kompletteras med andra, skenbart harmoniska: diplomati, förhandlingar, fredssamtal. Reform är brutalitetens mest lockande tonhöjd. Rättigheter kan tilldelas här och där – inte för att värna om de koloniserades liv, utan för att bevara den koloniala ordningen. Även när bomberna inte faller, och kroppen tillåts andas för en stund, fortsätter bosättarkolonialismen och den rasial kapitalistiska logiken att verka genom det Walid Daqqa kallar omstöpning av medvetandet: en långsam process som syftar till att forma nya subjekt genom att förgöra den palestinska anden – själen, rūh.7 Det är en nedbrytning genom hundratals små, vardagliga, enstaka åtgärder, som tillsammans syftar till att forma koloniala subjekt som internaliserar och accepterar kolonial dominans, som överger motståndet och gradvis förlorar förmågan att lyssna till sina egna hjärtslag.

Att existera mitt i brutaliteten och att insistera på kollektivitet är ett sabotage mot en ordning som kräver de fördömdas försvinnande eller, i bästa fall, deras fragmentering och totala vanmakt. Enligt Moten och Harney är våld det vi gör tillsammans för att bryta oss loss ur brutalitetens grepp. Violence is what messes brutality up – stör dess rytmer och destabiliserar individuationens former. Ordet violence kommer ur det latinska violentia, från vis – kraft, makt, häftighet. Det är ett ord som bär på idén om att tränga igenom, att bryta in, att överskrida en gräns. Det engelska ordet mess erbjuder ytterligare ett sätt att tänka på motstånd mitt i brutaliteten. Mess betyder att göra något oordnat, att smutsa ner, att störa det prydliga. Men också: fest, gemenskap, att äta tillsammans. Dess rötter är släkt med mass: en rik och komplex modalitet av att samlas. I samma anda menar Abdaljawad Omar att den antikoloniala kampens kärna är att plocka isär kolonialismens form – att deformera, avstrukturera, riva upp det som brutaliteten har byggt och envist försöker upprätthålla.8 Det handlar om att slå mot tyngdpunkterna och att rubba kolonialismens gravitationscentrum. Det är inte märkligt att det palestinska motståndet har kallat den stora Oktoberoperationen för tufan al-Aqsa. Ordet tufan kan översättas som ”flod.” Dess trilitterära rot (ط-و-ف, t-w-f) bär betydelsen av rörelse, överskridande och ett tillstånd där etablerade ordningar kollapsar. Att motstå brutalitet är att överflöda gränser och ordningar. Men i Fanons anda påminner Omar också om att avkolonisering inte enbart kan vara en nedmonterande process – den måste också öppna sprickor för en värld bortom den värld som brutaliteten har byggt.

När de fördömda rör sig och kämpar mot kolonialmakten krävs det – ironiskt nog – att de gör det etiskt. Plötsligt betraktas de förstörbara liven som fullvärdiga rättsbärande individer. En omedelbar reaktion blir ofta att rättfärdiga motståndet genom att åberopa folkrätten. Men hur ska man kunna legitimera tufan, intifada, mess och mass, genom den ordning som är byggd på att krossa dem? I en rutten värld där de fördömda redan är brottslingar – oavsett om de bryter mot lagen eller inte – är de inte skyldiga detta system några förklaringar. Om de någonsin måste förklara sig, så är det bara inför varandra. Så länge brutaliteten utgör världens tyngdpunkt, kommer varje försök att moralisera eller legitimera våldet att sugas tillbaka in i dess rättsliga logik. Det antikoloniala, revolutionära våldet kan varken rättfärdigas eller orättfärdigas. Det hämtar sin kraft från platser som är otänkbara och otillgängliga för brutaliteten. 

Mitt i brutaliteten, där döden var tänkt att slå rot, existerar de koloniserade och insisterar på liv. Mitt i brutaliteten lyssnar de till jordens pulserande hjärtslag, till de fördömdas viskningar, till de döda som sjunger om en annan värld. Mitt i all denna brutalitet håller de fast vid de upproriska samlingarna – och den oberäkneliga socialiteten håller fast vid dem. Det antibrutala våldet är att existera och insistera på de olika modaliteter av mess och mass: med vapen, med pinnar, med bröd. Oberäkneligt, upproriskt, festligt, våldsamt.

1. Denna distinktion genomsyrar Motens och Harneys arbete och får sin mest explicita teoretisering i föreläsningen “On Violence.” Youtube, laddat upp av Akademie der Künste der Welt, 2022. https://www.youtube.com/watch?v=eR3YjbB5sic&t=1815s 

2. Nada Elia, Greater than the Sum of Our Parts: Feminism, Inter/Nationalism, and Palestine. Pluto Press, 2023.

3. Samera Esmeir, “The End of Colonial Government,” i From the River to the Sea: Essays for a Free Palestine, Verso, 2023.

4. Frantz Fanon, “Varför vi använder våld,” i översättning av Arild Säll, MANA 2025.

5. Walter Benjamin, “Critique of Violence,” i Selected Writings, Harvard University Press, 1996.

6. Samera Esmeir & Fred Moten, “The Anti-Zionist Idea: History, Theory, & Politics.” Youtube, laddat upp av Palestine Studies – University of Toronto, 2024.  https://www.youtube.com/watch?v=vk7qsb9FTvE&t=2869s 

7. Walid Daqqa, Sahr al-Wa’i: Aw fi I’adat Ta’reef al-Ta’zeeb, [Omstöpning av medvetandet: eller om att omdefinera tortyr]. Arab Scientific Publishers, 2010. Boken översätts just nu till svenska av Maya Abdullah och mig. 

8. Abdaljawad Omar, “Bleeding Forms: Beyond the Intifada.” Critical Times 7, no. 2. 2024.

Saleh Abdelaziz, medlem i Kollektivet Jordens Fördömda

They smell your mouth

lest you’ve told someone ‘I love you’

they smell your heart.

These are strange times, my dear.

Jag tänker på dessa rader av den iranske poeten Ahmad Shamloo ofta nuförtiden, i vad som känns som de mörkaste av tider. En tid då vi, mer än någonsin, förväntas ställa oss i ledet och följa reglerna eller bli utmålade som hot mot samhällets fortsatta existens. Det är en form av våld som utövas mot oss – vi som kallas för så många olika saker, men som aldrig fått vara ett kärt barn för samhället. Mer än det tänker jag på det våld som Västvärlden utsätter oss för dagligen. Det våld som, oavsett om det är fysiskt, psykiskt, strukturellt, politiskt, symboliskt eller någon annan form av våld, sällan ses för vad det är och alltid har varit: Våld. 

Det är våld att utsättas för rasism, det är våld att marginaliseras och försättas i utanförskap, det är våld att bli nekad bistånd från socialtjänsten när man som mest behöver det, det är våld att bomba och invadera städer och länder för olja, makt och pengar, det är våld att göra människor till flyktingar och sedan tvinga dem att dö på vägen till en tryggare plats. Det är våld att människor tvingas filma andras mest smärtsamma ögonblick i ett försök att mänskliggöra sig själva och sin död, det är våld att förödmjukas gång på gång vid checkpoints, i fängelser, i ens egna hem. Det är våld att inte få tala sitt språk och utöva sin kultur och sina traditioner, det är våld när orden tas ifrån ens mun och kläderna ifrån ens kropp. Det är våld att tvingas leva som papperslös eftersom gränskontroll och inhuman asylpolitik har blivit normen. Det är våld att tvingas leva utan rättigheter och i konstant ovisshet, utan att veta vad morgondagen kan föra med sig. Det är våld att inte ses som människa. 

Det här är inte en text om våld, men allting börjar med våldet. Allt börjar med de otaliga former av våld som används mot oss, mot det här vi:et som finns här i Sverige och där, över hela världen. Det här våldet som vi utsätts för har satt sig i oss, i våra kroppar och tankar och tungor och fingertoppar. Det är våldet som används för att slå ner oss, kuva oss, för att träna oss att lyda eller få oss att tro att vi kan leva i någon form av relativ trygghet om vi bara följer reglerna och håller huvudet nere. Det är våldet som gör oss tysta, även när den tystnaden innebär att vi dömer oss själva till en långsam och utdragen död. Det är dags att sluta vara tysta, att sluta lyda. Det är dags att sluta vara passiva och göra aktivt motstånd. Och kanske viktigast av allt är det dags att börja vägra att gå med på premisser vi inte kan acceptera utan att förneka vår egen mänsklighet. 

I mötet med det avhumaniserande våldet reagerar vi ofta genom att försöka att mänskliggöra oss själva, bevisa att vi visst är människor; vi är döttrar och fäder och syskon och morbröder och vänner och kollegor – vi är kött och blod. Vi är älskade. Vi blöder som de blöder, vi älskar som de älskar, vi lider som de lider. Vi försöker att göra det omöjliga. De vi försöker bevisa oss inför är människor som aldrig kommer att vilja acceptera oss. Vi gör det för att överleva, vi gör det för att skydda oss själva, vi gör det för att leva. Men alla våra försök leder egentligen bara till en sak: vår egen avhumanisering. I det ögonblick vi försöker bevisa det självklara går vi också med på premissen att vi inte är människor eftersom interaktionen mellan dem som hatar oss och allt vi representerar bidrar till att giltiggöra en syn på oss som omänskliga. Och även om vi skulle kunna mänskliggöra oss själva utifrån en definition av mänsklighet som inte är acceptabel för oss, vore det en farlig väg att gå. Jag tänker på Mohammed El-Kurds ord i boken Perfect victims and the politics of appeal, från 2025, där han skriver att “… om du vill mänskliggöra palestiniern så måste du göra palestiniern harmlös”. El-Kurd må skriva detta om palestinier, men jag tror att samma sak hade gällt för resten av oss – även om vi hade kunnat mänskliggöra oss själva hade vi behövt göra det genom att göra oss själva så harmlösa som möjligt, vilket endast lämnar oss mer sårbara och utsatta. Det hade varit att dra åt snaran runt vår egen hals. 

Om vi inte kan fortsätta stå ut med våldet och om vi inte kan mänskliggöra oss själva för att sluta utsättas för våld, vad finns det kvar för alternativ? Mitt förslag är detta: 

Vi behöver bli argare och vi måste omsätta vår ilska i handling

Vi behöver vända oss till varandra

Vi behöver bli ärligare, både mot oss själva och mot varandra

Ilska kan vara en skrämmande känsla för många, särskilt för dem som känner till dess konsekvenser. Det är en känsla som kan borra sig in i ens innersta och rota sig fast. Det är en känsla som kan äta av ens själ om man inte hittar hälsosamma sätt att hantera det på. Men ilska kan också vara nödvändigt. Jag tror att många av oss är arga, och att det finns människor därute som varje dag använder sin ilska som drivkraft för att kämpa emot de system som försöker att bryta ned oss, men jag tror också att det finns många som har blivit apatiska. Vi har sett människor i Gaza, och i resten av Palestina, dödas av Israel dag ut och dag in i över ett och ett halvt år, och vi har nåtts av nyheter från Sudan och Kongo och Libanon och Syrien och Kurdistan och Iran och och och ibland har det känts som att stirra ner i en avgrund. Samtidigt är det politiska läget i Sverige allvarligare än på länge då rättssystemet och välfärdsstaten nedmonteras i ilfart och fascismen växer sig starkare och starkare. Det är enkelt att börja känna sig likgiltig när avgrundens mörker stirrar tillbaka, det är enkelt att låta hopplösheten ta över. Det är just därför vi behöver bli arga, hålla fast vid den ilskan och omsätta den i handling. Audre Lorde skrev i sin essä, från 1981, Uses of Anger: Women Responding to Racism att “…anger expressed and translated into action in the service of our vision and our future is a liberating and strengthening act of clarification”. Vår ilska är alltså, enligt Lorde, ett nödvändigt verktyg i vårt motstånd mot den avgrund vi stirrar in i och det är ett verktyg vi kan använda i vår kamp för frigörelse för alla förtryckta människor. 

Här tänker jag särskilt mycket på Farid Esacks ord i Quran of the Oppressed, från 2018: “All of us are forced by the context of 9/11 to find a moderate Islam, a beautiful Islam, a gentle Islam. Why should the context of occupation not force us to find an angry Islam?” Även om Esack säger detta om islam tror jag att det kan vara relevant för oss alla, muslimer som icke-muslimer, religiösa som icke-religiösa. Vår villkorade mänsklighet accepteras enbart så länge vi är kuvade, tysta och agerar på ett sätt som är acceptabelt för Västvärlden och alla som deltar i det imperiella våldet. Vårt motstånd och vår reaktion på det våld vi utsätts för ses så ofta som ett bevis på att vi är ociviliserade, att vi är djur. Det finns sällan förståelse för vad det gör med en människa att utsättas för våld på så många olika nivåer under en hel livstid. Allt det våldet, all den förödmjukelsen och smärtan, sätter sig någonstans. Och om man konstant blir slagen, har man aldrig rätt att slå tillbaka? Varför ska vi gå med på att brytas ned bit för bit istället för att slåss tillbaka? Om vi ändå aldrig kommer att vara människor för vissa, varför ska vi då försöka att göra oss själva mindre för att inte ses som monster? Varför ska vi inte använda oss av ett verktyg som, om det används rätt, kan leda till vår frigörelse? Vi har all rätt att vara arga och låta vår ilska ta plats. I en kontext av våld, ockupation, förtryck och orättvisa är det ett enormt svek mot oss själva att acceptera vår egen villkorade mänsklighet och avstå motstånd. Om vi är människor, utifrån vår egen definition av mänsklighet, har vi inte bara rätt att kämpa emot det våld som vi utsätts för – det är vårt ansvar att rasa mot de som riktar våldets skarpaste spets mot våra kroppar. 

Ilskan behöver omsättas i handling för att kunna bli ett effektivt verktyg, och för att lyckas med det tror jag att vi behöver två saker. För det första behöver vi rikta ilskan, så att den kan användas utan att vi skadar oss själva. För det andra tror jag att vi behöver grunda vår ilska i kärlek. Kärlek är en känsla som inte alltid förstås eller används rätt i en kamp, men det är en känsla som jag tror är nödvändig för att kunna göra motstånd och uppnå frigörelse. För att kunna göra motstånd behöver vi också community. Men inget community kan bestå om det inte grundas på kärlek, en kärlek som tillåter motsättningar och friktion. En kärlek som tillåter svåra samtal och diskussioner. En kärlek som tillåter att vi inte alltid håller med varandra, men ändå står sida vid sida, utan att försöka dominera varandra. Det är dock svårt att lära sig att se på kärlek på det sättet och det är svårt att skapa bestående communities när vi lever i ett hyperindividualistiskt samhälle där vi har fått lära oss att vi är små isolerade öar som bara har oss själva. Men det är också därför vi måste lära oss att älska, att sätta andra före oss själva och att inse att vi alla är sammankopplade. Om vi vill överleva, om vi vill skapa något bättre för oss själva och världen, måste vi ge allt vi har. Det är och kommer inte vara enkelt att leva ett liv tillsammans med andra människor, ett liv där vi alla tar ansvar för varandra och lever med och för varandra, men om vi står ensamma kommer vi aldrig att se en bättre framtid. Därför krävs det att vi lär oss att älska varandra, och mer än det – det krävs att vi vänder oss till varandra, ser varandra och skapar för varandra. För varför ska vi fortsätta vända blicken mot dem som aldrig kommer att se oss för dem vi är? När är det dags att vända blicken mot oss själva, mot varandra, om inte nu? 

För att kunna göra något av detta behöver vi dock börja med att vara ärliga, mot oss själva och mot varandra. Ärlighet innebär att sätta ord på det som skrämmer oss, att våga även när vi vet att det kommer att kosta. Ärlighet innebär att kalla saker för vad de är: att kalla ett folkmord för ett folkmord, att kalla våra politiker för fascister och ryggradslösa, hycklande folkmordsstöttare, att kalla motståndet för nödvändigt. Att vara ärlig innebär också att vi tittar inåt och är ärliga mot oss själva. Att vi kan medge när vi är rädda eller arga eller frustrerade, men mer än det – att vi vågar vara oss själva. Det är först när vi lär oss att vara ärliga som vi kan börja älska varandra på det sätt som behövs för att vi ska kunna slipa vår ilska till det perfekta vapnet för vårt motstånd. Och motståndet är nödvändigt. Det är nödvändigt här, det är nödvändigt i Palestina, det är nödvändigt vart än förtryck existerar. Utan motstånd kommer vi att smulas sönder under förtryckarens skor. Utan motstånd kommer det inte att finnas något vi kvar. Därför är det här min uppmaning till er, till oss. Jag säger inget som inte har sagts tidigare, men jag tror att vi måste säga det tills vi alla hör ropet. Oavsett i vilken ände vi börjar så måste vi bli arga, vi måste lära oss att vara för varandra och vi måste vara ärliga. För oss själva, för våra syskon, för våra medmänniskor och för att kunna hedra alla våra döda. För att inte bara överleva, utan bli fria. Vi har inte tid att vänta längre, det är dags att befria oss själva från det våld som har tagit så många ifrån oss och som fortsätter att försöka smula sönder oss, och det är dags att göra det tillsammans. 

Niko Erfani är poet. Hon debuterade 2022 med diktsamlingen Varv. Just nu ägnar hon sin tid åt sina studier, läsning och det egna skrivandet.

Jag anser att doktor N’Krumahs föredrag med finkänslighet och djup kännedom berörde alla de svårigheter som Afrika idag står inför.

Jag skulle idag vilja dela med mig av några reflektioner rörande vissa passager. De frågor jag idag broderligt önskar diskutera med er är våldets och rasismens problem för de afrikanska staterna.

Som ni förstår är min avsikt idag inte att framföra en kritik av det koloniala systemet. Jag har inte för avsikt – jag som är en koloniserad, som talar till andra koloniserade – att bevisa att kolonialstaten är en onormal, omänsklig och fördärvlig stat. Det vore groteskt av mig att vilja övertyga er om det koloniala förtryckets oacceptabla karaktär. Likväl skulle jag vilja rikta mina tankar mot det koloniala förtryckets inneboende våld.

En regim grundad på våld

Den koloniala regimen är en regim som inrättats med våld. Den koloniala regimen har alltid etablerats genom materiell styrka. Det är emot folkens vilja att andra grupper med en mer utvecklad förstörelseteknik eller med numerärt överläge har kunnat tvinga sig på andra.

Jag hävdar att ett system som bygger på våld logiskt sett inte kan vara annat än troget sig själv och att dess varaktighet i tiden kräver en fortsatt våldsutövning.

Men våldet som det här är frågan om är inget abstrakt våld, det är inte bara ett våld som är uttänkt, utan också ett våld som kolonisatören rutinmässigt utövar mot den koloniserade: apartheid i Sydafrika, tvångsarbete i Angola, rasism i Algeriet. Förakt, hatpolitik, så ser våldets mycket konkreta och mycket smärtsamma yttringar ut.

Men kolonialismen nöjer sig inte med ett våld i nuet. Det koloniserade folket beskrivs ideologiskt som ett folk med en avstannad utveckling, otillgängligt för förnuft, oförmöget att hantera sina egna angelägenheter, i konstant behov av styrning. De koloniserade folkens historia förvrängs till ett betydelselöst virrvarr, vilket leder till uppfattningen att deras mänsklighet börjar med de modiga kolonisatörernas ankomst.

Våld i det dagliga bemötandet, våld mot det förflutna som töms på all substans, våld mot framtiden, för den koloniala regimen utger sig för att vara för evigt. Man förstår med andra ord att det koloniserade folket, fångat i nätet av ett tredimensionellt våld, punkten där ett mångfaldigt, skiftande, upprepat, ansamlat våld går ihop, ganska snabbt kommer fram till att logiskt ställa sig frågan om den koloniala regimens slut vad det än kostar.

Den koloniala regimens våld upplevs inte bara psykiskt utan också genom musklerna och blodet. Detta våld som vill vara våldsamt, som blir mer och mer gränslöst, föder ofrånkomligen ett inre våld i det koloniserade folket och en legitim vrede uppstår som försöker komma till uttryck.

Det mänskliga medvetandet som betraktar historiens gång och försöker uppehålla sig på det allmängiltigas mark bekämpar i första hand våld med förnuft och med sanningens språk. Därför har det politiska parti som tar det koloniserade folkets öde i sina händer rollen att hämma detta våld och att kanalisera det till en fredlig plattform och en konstruktiv terräng. Men det händer, olyckligt nog – och det kan inte finnas någon som inte beklagar sig över denna historiska nödvändighet – det händer, säger jag, att på vissa håll där människor förslavats blir den koloniserades våld helt enkelt ett uttryck för hans rent djuriska existens. Jag säger djurisk och jag menar det i biologisk bemärkelse för sådana reaktioner är i slutändan inget annat än försvarsmekanismer som motsvarar en helt och hållet grundläggande självbevarelsedrift.

Och den algeriska revolutionens förtjänst består just i att den har kulminerat så storartat och förvandlat självbevarelsedriften till värde och sanning. För det algeriska folket var en heroisk kamp den enda lösningen. Där behövde man på en djup nivå utkristallisera sitt nationella medvetande och fördjupa sin identitet som ett afrikanskt folk.

Och ingen kan förneka att det blod som utgjutits i Algeriet inte kommer att vara till gagn för den stora afrikanska nationen.

I vissa kolonier står den koloniserades våld för den förföljda människans sista utväg att försvara sitt liv. Det finns kolonier som kämpar för frihet, för självständighet, för rätten till lycka. År 1954 tog det algeriska folket till vapen eftersom det koloniala fängelset blivit så till den grad förtryckande att det inte längre gick att uthärda: jakten på algerier låg helt i öppen dager på gator och torg och det var inte längre frågan om att ge en mening åt sitt liv utan endast åt sin död.

Rasismen i Algeriet och i de brittiska kolonierna

Den miljon européer som befinner sig i Algeriet innebär flera specifika problem. Kolonisatörerna i Algeriet är rädda för den algeriska nationen. Fysisk rädsla, moralisk rädsla. Och denna dubbla rädsla översätts till aggressivitet och en stark tendens till mord. Det som ligger till grund för denna disposition är: 1) ett mycket kraftigt skuldkomplex. De säger: “Om algerierna en dag skulle styra över Algeriet kommer de säkert att göra samma sak som vi kolonisatörer gjort och bestraffa oss för våra brott.” 2) Det finns också en viss manikeisk syn på mänskligheten som alltid skulle dela upp den i förtryckare och förtryckta.

Vi afrikaner är inte rasister och den kloke doktor N’Krumah har rätt när han säger: “Idén om Afrika åt afrikanerna betyder inte att de andra raserna är uteslutna. Det betyder bara att afrikanerna som utgör den givna majoriteten i Afrika bör styra över sig själva i sina egna länder. Vi kämpar för mänsklighetens framtid och det är en kamp av allra största vikt.”

Kolonisatören i Algeriet säger att Algeriet tillhör honom. Vi algerier säger: “Det stämmer, Algeriet tillhör oss alla, låt oss bygga det på demokratiska grunder och tillsammans skapa ett Algeriet som motsvarar vår ambition och vår kärlek.”

Kolonisatörerna svarar då att de inte vill se ett förändrat Algeriet. Att vad de vill ha är ett Algeriet som i oändlighet förlänger det nuvarande tillståndet. I själva verket lever inte den franska kolonisatören i Algeriet, han härskar, och varje försök att förändra det koloniala tillståndet väcker hos kolonisatören starka mordiska reaktioner.

För fjorton dagar sedan uttryckte våra sydafrikanska bröder sin fientlighet mot lagarna som den rasistiska unionens regering utfärdat. 200 döda har räknats. Vi sörjer våra sydafrikanska bröder, vi fördömer den sydafrikanska regeringen och vi hävdar att ett internationellt moraliskt tryck är av största betydelse i kampen för den afrikanska friheten.

Massakrerna

Men den åttonde maj 1945, för snart femton år sedan, gick folket i de algeriska storstäderna ut på gatorna med krav om att vissa politiska fångar skulle friges och att mänskliga rättigheter skulle införas på det nationella territoriet. När dagen var över begravdes 45 000 algerier.¹ Dessa siffror som upprör i princip vem som helst är de officiella siffrorna från den franska republiken. Fram till denna dag har ingen fransman hållits ansvarig för en enda av de 45 000 döda.

Det vi hävdar är att vi måste sluta leden för att strida. Vår talan måste vara stark inte bara vad gäller tonen utan också genom konkreta åtgärder som kan användas mot den ena eller den andra kolonialstaten. 

Afrikanska kamrater, låt aldrig den dag komma då man återigen på tjugofyra timmar får se 45 000 afrikanska medborgare förintas av det koloniala barbariet!

Vi behöver sannerligen få de vita kolonisatörerna och nationerna som stödjer dem att tveka.

I Angola, där 200 000 portugiser härskar med terror. I Rhodesia, där rasismens monstruösa ansikte visar upp ett våld utan dess like. I Kenya, där vår modiga broder Jomo Kenyatta ruttnar i fängelset och där kolonisatörerna inte drar sig för att kämpa ett sista och segrande slag.

Kolonisatören, som man finner honom i Algeriet, i Angola, i Kenya, i Rhodesia, i Sydafrikanska unionen, är envist fientlig mot varje angrepp på hans överhöghet.

Vi säger inte till kolonisatören: “Du är en främling, stick.” Vi säger inte: “Vi ska ta makten över landet och få dig att betala för dina och dina förfäders brott.” Vi säger inte att det förflutna hatet mot den svarte ska bytas ut mot det samtida och framtida hatet mot den vite. Vi säger till honom: “Vi är algerier, vi bannlyser all rasism och allt förtryck från vår mark, låt oss arbeta för människan, för människans blomstring och för att berika mänskligheten.”

Med stöd från den franska regeringen svarar kolonisatören: “Algeriet är franskt.” I Angola: “Angola är portugisiskt.” I Sydafrikanska unionen: “den Sydafrikanska unionen är en vit stat.” På den algeriska premiärministern Ferhat Abbas deklaration, där han högtidligt vände sig till de algeriska européerna i egenskap av algeriska medborgare – en deklaration vars storsinthet och rörande ord drabbade även de mest pro-franska västerländska länderna – svarade general de Gaulle under påtryckningar av kolonisatörerna och armén att varje idé om en algerisk nation måste förstöras. Hellre än att erkänna den algeriska nationens självständighet har den franska regeringen föredragit att byta regering sex gånger och konstitution en gång. Och den femte republiken som general de Gaulle har instiftat upplever svårare och svårare utmaningar på grund av det fortsatta kriget i Algeriet, trots atombomberna som sprängts i den algeriska saharaöknen.

I våra militära gerillasjukhus blir skadade algerier som tillfångatas av fransmännen ofta fegt och barbariskt dödade i sina sängar. Vi behandlar torterade algerier. Vi vårdar algeriska kvinnor som blivit galna efter våldtäkter och tortyr. Och vi begraver dussintals algerier som har skjutits bakifrån. Och det modiga jugoslaviska folket tar i ökande takt emot algerier som amputerats, lemlästats, förblindats. Och jag säger er att om vreden inte drabbar den som tar del av sådana berättelser så är det för att den saknar något grundläggande.

Det bör för övrigt understrykas att det i första hand är denna vrede, denna väldiga avsmak för de franska grymheterna, som fört merparten av de algeriska européer som idag är medlemmar i FLN² till våra led. Ibland är de polisernas egna barn, som nätterna i ända plågats av skriken från tortyroffren. Och ni förstår nu varför också kristna och präster kämpar med FLN. Varför det idag finns europeiska algerier, ättlingar till kolonisatörer, som faller för de franska kulorna sida vid sida med den tappra armén för nationell algerisk frigörelse.

Den enda lösningen

Nej, det algeriska folkets våld är varken ett hat mot freden eller ett avfärdande av mänskliga relationer. Inte heller är det en övertygelse om att endast kriget kan sätta stopp för den koloniala regimen i Algeriet.

Det algeriska folket valde den enda lösningen som fanns kvar och detta val står vi fast vid.

General de Gaulle säger: “Det algeriska folket måste krossas.” Vi svarar: “Låt oss förhandla, låt oss hitta en lösning som passar den samtida historien. Men du ska veta att om du vill krossa det algeriska folket behöver du acceptera att se dina arméer krossas mot de tappra algeriska soldaternas skyddsvallar.”

Så många afrikaner har dött för att skydda de europeiska staternas suveränitet att det idag är värt priset för afrikaner att acceptera att dö för Afrikas frihet. Med den algeriska flaggan som svajar över Accra bevisar min närvaro här i Ghana idag, som officiell representant för GPRA³, att regeringen och folket i Ghana stödjer det algeriska folket, villkorslöst hoppas på deras seger, samt broderligt och helhjärtat tror på den algeriska arméns modiga soldater.

Min närvaro här vittnar om att Algeriet är ibland er, att ni gör dess plågor och förhoppningar till era och att ett stort steg i en precis riktning är taget på vägen mot enhet och afrikansk storhet.

1. Massakrerna ägde huvudsakligen rum i områdena kring Sétif och Guelma. [Ö.a.]

2. Front de Libération Nationale, den algeriska motståndsrörelsen. [Ö.a.]

3.  Gouvernement provisoire de la République Algérienne, Den algeriska republikens provisoriska regering, inrättades 1958 av den algeriska motståndsrörelsen FLN. [Ö.a.]

Kontext: Fanon i Ghana 1960 

Inte ens hundra år lyckades européerna upprätthålla sina terrorstater i Afrika. Den moderna kolonialismen som tog fart i slutet av 1800-talet mötte starkt motstånd redan från början, men det var först efter andra världskriget som detta motstånd blev organiserat i stor skala. De koloniserade folken slöt sig då samman på nationell nivå och krävde att raslagar skulle avskaffas och att afrikaner och europeiska bosättare skulle ges lika möjligheter till arbete och utbildning. Kraven på jämlikhet ledde till att förtrycket hårdnade. Med tiden – i synnherhet efter slaget vid Điện Biên Phủ i Vietnam då fransmännen år 1954 förlorade sitt grepp om Sydostasien – drog afrikanerna slutsatsen att den koloniala ordningen inte kunde reformeras inifrån utan måste avskaffas helt och hållet för att ett samhälle präglat av rättvisa skulle kunna etableras. På flera platser tog man till vapen för att befria sig och en våg av antikoloniala självständighetskrig svepte över Afrika. Det är i detta sammanhang som Frantz Fanon år 1960 framträder i det nyligen avkoloniserade Ghana och håller ett tal om våld. I Algeriet där Fanon själv var verksam var frihetskriget redan inne på sitt sjätte år och talet kom i första hand att kretsa kring frågan om väpnat motstånd. Titeln till föredraget, “Varför vi använder våld”, var inte okrontroversiellt. Konferensen där Fanon talade var ägnat åt Positive Action, en antikolonial kampanj och metod grundad på ickevåld (med inspiration från medborgarrättsrörelsen i USA), som initierats av panafrikanisten, filosofen och politikern Kwame Nkrumah, det fria Ghanas första president. Fanon ser förvisso upp till Nkrumah och hyllar hans tänkande, vilket framgår av de inledande orden i föredraget. Samtidigt väljer Fanon att avvika från idén om ickevåld och föreslår istället en annan väg. Det som är viktigt att förstå här är att Fanon varken förespråkar eller fördömer våld på något kategoriskt plan. Fanon är inte en filosof som uttalar sig om allmäna principer. Han är en tänkare som resonerar kring en specifik situation, den koloniala situationen. Algeriernas krav på rätten till självbestämmande bemöttes av kolonisatörerna med att människor fängslades och dödades, förföljdes, våldtogs och torterades. Deras röst kunde inte göra sig hörd som något annat än ett störande oljud. Till slut blev situationen så outhärdlig att det enda som fanns kvar att göra var att försöka fördriva ockupationsmakten med fysisk styrka. Fanon beklagar sig över att detta var det enda kvarvarande alternativet inför en angripare som vägrade att delta i förhandlingens och förnuftets språk, men ger samtidigt sitt fulla stöd till dem som valt (eller av situationen tvingats) att ta till våld för sin överlevnads skull. Ödesfrågan för Fanon blir hur detta våldsamma motstånd efterhand ska kunna omvandlas till värde och sanning för att lägga grunden till ett nytt, avkoloniserat samhälle. Med den frågan visar sig talet i Ghana föregripa de analyser av våldets dynamik som Fanon ett år senare skulle fördjupa och ge röst åt i sitt kanske mest kända verk, Jordens fördömda.

Arild Säll är skribent med bakgrund i idéhistoria och filosofistudier

I maj 2025 har det snart passerat nitton månader sedan den senaste fasen av den 77 år långa etniska rensningen av Palestina påbörjades – förintelsen av Gaza. Hundratusentals liv är förlorade eller förstörda, Gaza är jämnat med marken, framtider är utplånade. Men medan rök fortfarande stiger från ruinerna och de brända, bombade och svältande kropparna ännu räknas, börjar också de stora frågorna ställas. Är det sionistiska projektet fortfarande en lukrativ investering för västvärlden som möjliggjorde den? Vad innebär en sionistisk ”seger” idag? Och går det att krossa det palestinska motståndet?

För att besvara dessa frågor behöver vi först förstå grundstenarna i det sionistiska projektet utifrån ett västerländskt perspektiv. Detta då Israel aldrig varit en stormakt. Dess existens och fortlevnad som kolonialstat förutsätter politiskt, militärt, medialt och ekonomiskt stöd från västvärlden, inklusive immunitet mot internationella lagar och regler. Ett faktum som blivit än tydligare under den pågående förintelsen i Gaza – en av världens mest tätbefolkade landytor  vars motstånd är omringat från alla håll, utan tillgång till vapen eller resurser.

Israels koloniala förutsättningar

Bortsett från all västerländsk demagogi och ”moralisk” argumentation kring stödet till Israel, så ligger det i grunden av det sionistiska projektet en ömsesidig och lukrativ överenskommelse som förenar den sionistiska och västerländska agendan. Dels fick sionisterna en egen stat i Israel, med fullt västerländskt stöd, som i den antisemitiska europeiska kontexten ansågs ”lösa det judiska problemet i Europa”. Dels säkrade västvärlden en lojal, militärt överlägsen bas i en av de ekonomiskt viktigaste regionerna i världen, framför allt genom energi och handelsvägar. Jag kommer att redogöra närmare för detta.

Den sionistiska staten förutsätter både en demografi där den judiska befolkningen är en majoritet i historiska Palestina och beväpnandet av principen om ”världens säkraste plats för judar”. Detta ligger bland annat till grund för den etniska rensningen 1948, den aggressiva bosättarpolitiken och de pågående försöken till etnisk rensning i Gaza och på Västbanken. 

Säkrandet av västerländska intressen förutsätter att den sionistiska staten förblir militärt överlägsen och att den vidhåller en militär avskräckningsförmåga som garanterar lokal och regional dominans utan motstånd. Till detta, som i varje kolonialt projekt, hör ett moraliserande narrativ där avhumanisering av den koloniserade icke-vita och framförallt muslimen, i kombination med det påstådda skyddandet av judar legitimerar brutaliteten och ger den en “medmänsklig” förklaring. Detta narrativ och framförallt användandet av antisemtism som täckmantel blev, framförallt efter sexdagarskriget 1967 kolonialmaktens moraliska avskräckningsförmåga. I korthet så är det västerländskt sanktionerade våldet inte ett undantag utan en regel och en livsnödvändig förutsättning för Israel som kolonialt projekt, och det sionistiska narrativet utgör dess moraliska legitimering.

I narrativet om en stat som skyddar judar mot en demoniserad fiende, den farliga palestiniern, lyckas Väst dessutom porträttera sig  själv som  en extern part utan direkt anknytning till det koloniala projektet. En part vars roll är att skydda de goda från de onda, med en retorik som avser avsäga Västvärlden från deras direkta och historiska ansvar för såväl förintelsen som kolonialismen. 

7: oktober och den efterföljande förintelsen

I början av juni 2025 började vi vakna upp till en västerländsk, retorisk skiftning. Plötsligt blev palestinierna människor, och västerländska politiker samt media började successivt  förändra sin ton mot Israel efter 18 månader av tystnad. Många undrade vad skiftningen berodde på, andra började fundera kring hur man tillåtit denna förintelse pågå under så lång tid. Vissa röster började ifrågasätta om Netanyahus regering verkligen bryr sig om den gisslan som är kvar i Gaza. Dessa frågor och den skiftning som skett förstås bäst om analysen görs utifrån de koloniala förutsättningar som beskrivits ovan. För vad hände egentligen den 7:e oktober?

Om vi återigen bortser från sionistisk och västerländsk demagogi och tittar på 7:e oktober med militära och politiska ögon så var händelserna en jordbävning som krackelerade det koloniala projektet i grunden. En palestinsk organisation, som verkat under blockad sedan 2007 med mycket små resurser, oskadliggjorde Israels andra största militära brigad på några timmar. De lyckades tillfångata ett 100-tal soldater och civila för att möjliggöra ett fångutbyte, som förväntades fria tusentals palestinska fångar. Fångar som världen blundat för i decennier, och som palestinierna under sin 77 åriga kamp mot den sionistiska staten endast sett befrias genom just fångutbyte.  

På en dag förlorar Israel sin avskräckningsförmåga och löftet om säkerhet för sin befolkning, och detta inte mot en likvärdig militär styrka, utan mot en organisation som Israel själva kategoriserar som det minsta hotet. Lägg därtill den interna debatten i Israel kring det ”demografiska hotet” under de senaste tio åren. Oron har vuxit i samband med att antalet palestinier i det historiska Palestina blivit lika stort som antalet judar, vilket har betraktats som en fara för det sionistiska projektet. 

Det sionistiska agerandet och det västerländska stödet är i detta sammanhang fullt begripligt utifrån en kolonial logik. Israel måste återta sin avskräckningsförmåga till varje pris om projektet skall fortsätta fylla sin funktion. För att uppnå detta var såväl sionisterna som Väst villiga att förlora sin moraliska auktoritet, förkasta det internationella rättssystemet och urholka det moraliska narrativet. Dom var villiga att blotta den grundläggande koloniala logiken – underordning genom våld. Israeliska fångar blev i sammanhanget antingen en sekundär fråga eller en börda.

Till detta bör adderas att Västvärldens acceptans och definition av palestinsk mänsklighet endast gäller deras tillvaro som offer, ett ytterligare humanitärt projekt för den vita riddaren, och aldrig i deras naturliga och rättfärdiga tillvaro som frihetskämpar. Det är okej för palestiniern att vara människa om hon dör i tystnad under förtrycket, men aldrig om hon reser sig mot förtryckaren. Paradoxalt nog så har  palestiniern lärt sig att dens tystnad och förlitande på den västerländska ”godheten” och dess internationella institutioner, alltid  inneburit en förminskad rätt att existera. Palestiniern har lärt sig att existens förutsätter motstånd, och att den palestinska frågan endast aktualiseras när palestiniern reser sig.

“Att stå emot, att inte kapitulera, det är att vägra kolonisatörens seger.” Frantz Fanon

Väst och Israel var väl medvetna om att återtagandet av denna avskräckningsförmåga endast kan uppnås vid en total kapitulation av det palestinska motståndet, inget mindre kan återställa Israels förtroende hos den egna befolkningen, eller hos dess möjliggörare.

Det var utifrån detta som Israel gavs ett västerländskt frikort, det vill säga fria händer att göra ”det som krävs” för att nå sitt mål. Det var även ett frikort som Israel nyttjade för att lösa sin andra strategiska utmaning, ”det demografiska hotet”. När en undrar varför det krävs en förintelse för att förgöra ett motstånd, eller varför Israel inte anammade den klassiska koloniala strategin om att dela upp befolkningen i goda (underordnade) och onda (motstånd) så är svaret att förintelsen är ett mål i sig.

Varför detta skifte? Frikortet som Israel gavs, och som förnyades i olika omgångar, gavs utifrån löften om nära seger. I oktober 2023 lovade Israel att ”kriget skulle ta veckor, i värsta fall ett par månader”, ett löfte som förnyades till Trump efter det amerikanska valet. Då gavs ett nytt frikort, nämligen systematisk svält som vapen, vilket föregicks av planen att fördriva Gazas befolkning till andra länder. Idag efter 19 månader är Israels uppsatta mål varken nådda eller i sikte, dels för att den palestinska befolkningen i Gaza vägrar att självmant lämna sin mark även om den är ruiner, och dels för att det palestinska motståndet kvarstår. Allt detta sker samtidigt som Väst, genom en global palestinarörelse och en livesänd förintelse som de själva möjliggjort, har förlorat sin moraliska auktoritet utan någon gengäld. Detta har lett till en total nedmontering av den västerländska legitimiteten, som länge byggts både internt och externt på en illusion om universella värderingar och ett försvar av internationell rätt. 

Internt i Israel fortsätter interna slitningar när staten som skulle vara den säkraste platsen för judar, efter 19 månader inte lyckats avsluta ett krig mot en motståndsorganisation, inte kunnat stoppa attacker från Yemen (ett av världens fattigaste länder), och inte lyckats ta tillbaka fångar. I stället har Israel genom sin filterlösa, fascistiska höger både förstört bilden av den goda, liberala och demokratiska staten externt och fortsatt sin nedmontering av ”rättsstaten” och dess ”liberala värderingar” internt.

När motståndet i dag 19 månader in i denna förintelse fortsätter existera och befolkningen i Gaza inte lämnat sitt land, så är det därför inte bara kriget Israel förlorar, utan det koloniala projektet förlorar grunderna som dess existens vilar på.  

Till slut, det finns inga myter eller historiska referenser för motstånd som kan jämföras med det vi skådat i Gaza dom senaste 19 månaderna. En befolkning och ett motstånd som utelämnat av hela världen stått emot hela Västvärlden med all sin militära, politiska, ekonomiska och mediala makt. Ett militärt och socialt mirakel som göder en växande och orubblig global rörelse. En påminnelse om det historiska faktumet om att motstånd till kolonialism inte begränsas till en organisation eller en grupp av den koloniserade befolkningen, den är en del av den koloniserades identitet. Och även om undertecknad i skrivande stund förstår att ekvationen motstånd och förtryck går hand i hand, så kan jag inte annat än förundras över mitt folk, det palestinska folket som gett motståndet en helt ny innebörd. Långt efter vår död kommer generationerna titta tillbaka på Gaza och försöka förstå hur en sådan liten markyta kunde bli större än världen, och hur folket i Gaza befriade en hel värld.   

Till befrielse och återvändo.

Fayyad Assali är talesperson för Rättvisa För Alla och tidigare styrelseledamot i Palestinian Youth Movement Sverige. Han är mellanösternvetare och palestinier från Nablus på Västbanken.

“Vi har grävt fram martyrer, varav många redan ruttnat och blivit oigenkännlig ashlaa’… Vi har hittat kvinnolik och barnkroppar och individer utan huvuden såväl som ituslitna kroppsdelar.”

– Rami Dababesh, palestinsk volontärarbetare för civilförsvaret. 5 juni, 2024.

“Jag hörde hundar och katter äta upp mina familjemedlemmars ashlaa’ på gatan… Jag sprang efter katterna för att samla ashalaa’n, för att begrava dem… och hedra min familj.”

– Dr. Haneen El Dayya. 13 februari, 2024.

“Jag ber er att inte äta oss när vi dör… snälla… om du lever efter att vi dött…ät oss inte, vårt utspridda kött.”

– Lena, en flicka från Gaza som pratar med sin katt. 19 februari, 2024.

Haneen El Dayya, Rami Dababesh och Lenas röster både speglar och tillbakavisar dödens realitet i folkmordets Gaza. De yttrar sig mot brutaliteten i de spridda döda. Det arabiska ordet Ashlaa’ betecknar skingrade kroppsdelar och lemlästat kött och ben. Ashlaa’ berör samtliga Gazabor nu och ger oss också ett avgörande begrepp för att förstå situationen – att tala om ashlaa’ innebär också en vägran att bli passiv inför en skrämmande verklighet. Rami Dababesh beskriver de sprängda, splittrade, sönderfallna, oidentifierade kroppsdelar han samlat ihop, och avslöjar därmed den omänskliga brutaliteten i angreppet. Haneen El Dayya, hemsökt av spruckna ben och blödande kött, känner behovet att rädda sina närståendes ashlaa’ från att bli uppätna av hundar och katter; hon samlar familjemedlemmarnas ashlaa’ för begravning. Lena, den lilla flickan, håller sin katt i knät och vädjar till den att inte äta henne ifall hennes familj bombas och förvandlas till ashlaa’. Genom att tala till sin katt skapar Lena – ett barn – en plats för respekt och värdighet mitt under ett pågående folkmord där kolonialstaten och världssamfundet misslyckas med att skydda till och med lemlästade kroppar.

Den 5 juni publicerade The New Arab en infografik på en samling fotografier som visade hur människor identifierade kvarlevorna av sina nära och kära. Samlingen visade hur en ung kvinna identifierade sin mors ashlaa’ genom en ring på handen; ett barns ashlaa’ identifierades genom av hans pyjamas; en brors ashlaa’ identifierades via bilnycklarna i hans hand; och en morbrors ashlaa’ identifierades tack vare dialysslangen som fortfarande satt i hans arm. Det är genom dessa grafiska bilder av lemlästade kvarlevor, och de etnografiska ögonblicken som delats på video av individer som Haneen El Dayya, Rami Dababesh och Lena som vi kan påbörja en nästan omöjlig resa mot att försöka omfamna kvarlevorna – ashlaa’ som en handling av epistemisk återförening.  

Att sätta ashlaa’ i centrum stör den totaliserande uppfattningen av utplåning genom att kräva begravningar för de döda. Det skapar mening ur de kärleksfulla handlingarna att samla och skydda de spridda döda; att inlemma de lemlästade. Hur kan vi förstå Palestina? Vi måste börja med dess folk, även som ashlaa’.  

Som Bisan Owda, en palestinsk journalist i Gaza, noterade när hon gick bland ashlaa’ vid en massgrav vid Naser Medical Complex:

“…sökandet efter organ, huvuden eller hud …[tystnad] … man går lite … och ser lik som väntar på att någon ska känna igen dem [tystnad] …”

Bisan Owdas ord och tystnader framställer ashlaa’ som ett rop på erkännande. Ett rop på att bli samlad och omfamnad. Hennes ögon läser de skingrade kroppsdelarna som söker återförening med familj, att låta sig rotas mot att utrotas. Hennes tystnad bland de spridda döda blottar terrorstatens ingravering på styckat kött, en politik vars mål är att fördriva de redan döda från mänskligheten. Hennes kamera och ord fungerar som en motkartläggning, ett krav på kroppsliga relationer mitt i den israeliska bosättarkoloniala statsterrorismen i Gaza. 

Ashlaa’ som analys

Ashlaa’ lever i koloniserade, spridda, brända och sönderslitna kött- och kroppsdelar. De tycks inte ha någon plats, “vävda av tusen detaljer, anekdoter, berättelser” (Fanon 1961, 111). De verkar stå utanför identitet och den internationella ordningen (Agathengelou 2015). Ändå resonerar ashlaa’ som begrepp med termen geocorpographies, myntad av Joseph Pugliese (2007, 1), genom att det “lyfter fram den våldsamma sammanflätningen av kroppens kött och blod med geopolitiken av ras, krig och imperium.”

Att fokusera på hur man i Gaza insisterar på att tala om ashlaa’ hjälper oss förstå på vilket sätt våldsamt lemlästade kroppar blottar koloniserat liv och kärlek i och med att de bär vittnesmål om statsterror. Jag erkänner, i och med att jag utgår ifrån ashlaa’ som tyngdpunkt, uppmaningen i Haneens och Lenas röster och lyssnar uppmärksamt på orden människor använder. Jag har samlat berättelser och bilder från sociala medier (Instagram, X/Twitter, Facebook) under folkmordets tidrymd för att bedriva en form av digital etnografi som hjälper mig förstå hur människor skapar mening ur scener av brutalt lemlästande och död i vardagen under ett folkmord. 

Genom att tänka med Bisan Owda, Lena, Haneen El Dayya och Rami Dababesh om utspridda kroppsdelar ser vi att ashlaa’ trotsar bosättarkolonialismen genom att spegla dess rasifierade våld och de förstelnade strukturer och relationer som upprätthåller det. Bevisen på kroppsdelar och sargat kött i det pågående folkmordet i Gaza tvingar fram frågan: “Vad är den politiska funktionen av den koloniserade döda kroppen?”

Att utforska ashlaa’s politiska betydelser – vanställda och berövade identitetsmarkörer och kontinuitet – avslöjar pelarna i det koloniala folkmordsvåldet som söker skära banden mellan de levande och de döda. Bisan Owda beskriver ashlaa’ som vrålande för att höras, för att få ett hem mitt i en sådan domicide (utplåning av hem), för att vittna om terror. Ashlaa’, som bärare av en våldsam politik och statsterror, bevisar användningen av den sönderslitna palestinska kroppen för att upprätthålla en sionistisk regerande över kropp och land. Ashlaa’ går längre än att bara avslöja biopolitiska och nekropolitiska domäner genom att kräva att vi läser inskriptionerna på lemlästat, sargat och döende kött/kropp/hem/land. Ashlaa’ fungerar som en betecknare som avslöjar Israels pågående önskan att utöva makt genom spridningen av kött och blod, och genom att förhindra både palestinier och Palestina från att vara hela. 

Gazabors vittnesmål har satt ashlaa’ i centrum genom sitt eget språk och arabisk syntax, och skapar sin egen morfologi. 

Deras användning av ashlaa’ visar den sönderslitna kroppens arkitektur som en kraft mot det anti-palestinska rasistiska och sionistiska våldet. Kolonisatören ser palestiniernas existens och mänsklighet som en omöjlighet, och måste reducera palestinier till ett tillstånd av icke-andning. Det koloniserade blodet är råmaterialet för att skapa en folkmordsordning. Ashlaa’ blir bokstavligen marken för kolonisatörens liv. 

Palestinska röster pekar på ashlaa’s politiska och psykologiska arbete. Palestinier i Gaza känner igen de materiella inskriptioner som markerar den styckade palestinska kroppen som ovärdig att sörjas. Att ansluta sig till Gazabor som samlar sina näras ashlaa’ genom att begrunda dess betydelse, alstrar hopp om att skapa livsmöjligheter trots folkmordets omöjlighet i Gaza. Den existentiella frågan om helhet och samhörighet i skingrade kroppsdelar – hos de döda själva – är nyckeln till att hävda ontologisk existens och epistemisk återförening under folkmord och på palestinsk mark.

Att ge liv åt det splittrade

Den 17 oktober 2023 möttes jag av en ljudinspelning av en gråtande far som höll två plastpåsar och ropade till en folkmassa i Gaza:

“Hör ni, människor… hör ni, alla [ya naas]… mina barn dog [wlaadi maatu]… mina ungar dog… här är de, allihopa.” Den 7 juli 2024 såg jag en reporter intervjua en gråtande far som stod bland ruinerna och förklarade att han letade efter sina fyra barns ashlaa’. Jag hörde också vittnesmål från ammande mödrar som skyndade till sjukhus för att amma  barn när deras egna mödrar hade förvandlats till ashlaa’, för att barnen behövde en kärleksfull mors värme. 

När pappor och mammor i Gaza letade under ruinerna efter kropparna och slamsorna från sina nära, eller bar plastpåsar fyllda med ashlaa’ för att hävda att dessa ben och kött var deras barn, skapade familjer nya sätt att frambringa liv, värme och kärlek. Mellan dessa trasiga ashlaa’ och denna utspridda gemenskap av moderskap läser jag en föräldrarnas återuppbyggnad av överlevnad mitt i folkmordets fördrivning.

I livet under folkmordet i Gaza hävdar palestinier sin mänsklighet genom att återsamla söndervittrande sociala och fysiska kroppsdelar och knyta dem till sin närvaro och till marken. När en mor protesterade medan hon samlade sitt barns ashlaa’ efter attacken på Nuseirat-lägret i juni 2024, var hennes dotter nu fatafeet (hackad i småbitar). Ändå återförde hon sin dotter till mänskligheten, för hennes existens som palestinier och ifrån hennes ontologiska exil som fatafeet. Det är genom dessa handlingar, att samla ashlaa’, även i oigenkännliga små delar, som en mors bröstmjölk, föräldrarnas värme och gemenskap insisterar på kärlek, helhet och liv.

Detta samlande, omfamnande och närande sker även när hela familjer dödas. Gazabor vägrar fysisk och social styckning och väljer istället vägen mot faktisk och epistemisk återförening genom att samla och föra samman ashlaa’ (inte bara kroppsdelar, utan också socialt styckade enheter); de kräver åminnelse och därmed liv.

När palestinier i Gaza står i en öppen massgrav, kvävda av stanken av avslitna kroppsdelar, samlar och täcker över, så hedrar och helgar de ashlaa’ för att ge liv åt det hela. Även när en mor ammar barn som inte är hennes egna för att störa det bosättarkoloniala maskineriet som skär livet i stycken, föds ontologiska möjligheter: en livspolitik. Ord och handlingar visar att de ser en samhörighet mellan det psykiska, kroppsliga, territoriella och social-nationella ashlaa’.

När de möts av ofattbara grymheter mot sina nära lär de oss hur kreativitet kan skapa helhet mitt i och ur ashlaa’. Det är i detta dödens rum, i massgravar eller på sjukhus fyllda av oigenkännbara döda, som förvandlingen av blodbadet sker. Mot produktionen av fördrivna och sönderslitna lik återskapar anhöriga, söner, döttrar, fäder och mödrar relationer och skapar liv. De vänder den nekrofila bosättarkolonialismen upp och ner när de ammar under folkmord; när de talar om, samlar, håller, hämtar och omfamnar ashlaa’.

Mot bosättarkolonial nekrofili

Att använda sönderskurna och blodiga ashlaa’ för att tänka på global förvandling är avgörande i denna tid av folkmord. Ashlaa’ binder samman det förflutna och nuet, de levande och de döda, de sönderslitna och de hela kropparna i bosättarkolonin. Att åberopa ashlaa’ är att bryta den koloniala dialektiken i historien. Ashlaa’ representerar kampen för psykologisk-affektiv överlevnad och agens mitt i en obeveklig attack. Att sätta ashlaa’ i centrum i en analys av det utrotningsinriktade våldet mot palestinier i Gaza handlar inte bara om att vägra ett ontologiskt icke-varande och berövad helhet, utan om att namnge och återta genom ashlaa’ för att problematisera den israelska statens rasifierade, geopolitiska och estetiska investering i våld. 

Ashlaa’ är ett begrepp som uppkommer genom palestiniernas i Gaza och kan läsas som både ett tecken på extremt våld och terror, såväl som en vägran av sådan genocidal avhumanisering. Att tala om ashlaa’ är en frigörande återföreningshandling (lamm shamil, lammlamehl) mobiliserad av palestinier i Gaza, såsom Lena, Rami Dababesh, Haneen El Dayya och Bisan Owda som ihärdigt återmonterar ashlaa’ som Palestina. Det är de som talar, om en frigjord och revolutionär levbarhet, en politisk ansträngning att återbygga nya utrymmen för kärlek i en kamp för ett värdigt och humant liv. 

Referenser

Agathangelou, Anna M. 2016. “Fanon on Decolonization and Revolution: Bodies and Dialectics.” Globalizations 13, no. 1: 110­–128.

Fanon, Franz. 1961. The Wretched of the Earth. New York: Grove Press.

Pugliese, Joseph. 2007. “Geocorpographies of Torture.” ACRAWSA e-Journal 3, no. 1: 1–18.

Nadera Shalhoub-Kevorkian är en palestinsk feministisk forskare vars arbete fokuserar på statligt våld, barndom i bosättarkoloniala kontexter, könsbaserat våld, kriminologi, övervakning och folkmordsstudier. “Ashlaa’ and the Genocide in Gaza: Livability against Fragmented Flesh,” publicerades ursprungligen den 31 October på Cultural Anthropology, https://www.culanth.org/fieldsights/ashlaa-and-the-genocide-in-gaza