Om vi vill befria Palestina och alla andra länder som trasas sönder av kolonialism måste vi befria Europa från fascism. Musikern Seun Kuti påminde om det, liksom många andra har gjort förut, på INmusic-festivalen i Zagreb i juni 2025. Ett befriande av Västvärlden, från högerextremism, rasism och imperialism, innebär att alla länder som förtrycks av Väst kommer att befrias. Det är en viktig utgångspunkt, men om man kan stävja och bevittna våldet som pågår nu direkt, måste man då inte göra det också?
Vi blev riktigt våldsamt attackerade av bosättare under olivskörden. Allt gick snett. Allt gick snabbt. De var många, och till slut slog de ner många människor. De slog till exempel en äldre palestinsk man, kanske i 70-årsåldern, som var halvt förlamad – jag tror efter en stroke – och som gick med käpp. De slog honom så brutalt att han hamnade på sjukhus. Och en annan man, och en kvinna också. De gjorde en massa saker.
Grae har precis kommit hem till Nederländerna från Västbanken när jag intervjuar henne i november 2024, då vi precis bestämt att Manas nästa tema ska vara våld. Hon var där med den palestinskledda Internationella solidaritetsrörelsen, ISM, för att stävja israeliska soldaters och bosättares våld med sin kropp, som genom kolonial logik blir ett skydd eftersom hon har ett europeiskt pass. Skyddet förutsätter med andra ord rasism, och ISM, berättar Grae, sållar aktivt bort aktivister som ser sig själva som ”vita räddare”. Det ställer krav på kritisk analys hos aktivisterna som åker, en förmåga att se skillnad mellan solidaritet och vit räddarmentalitet. Grae fortsätter:
Men efteråt, den där andra mannen som var med – han tackade oss. Jag kunde bara gråta och säga: ’Jag är så ledsen.’ För jag kände att vi hade misslyckats. Och då sa han, ganska glatt, kanske för att trösta mig: ’Åh nej, men vet du, utan er hade vi blivit skjutna.’
Den internationella närvaron kan alltså just rädda, men bara så länge som den västerländska rasismen och dess koloniala ambitioner är intakta. Man behöver emellertid inte välja mellan kamperna. Den antirasistiska kampen måste liksom intifadan vara global.
Beslutet att åka, beskriver Grae, pressades fram av upplevelser av otillräcklighet, en känsla som till slut blev outhärdlig. Hon har hela sitt liv varit engagerad i postkoloniala rörelser i Europa. Redan som barn ifrågasatte hon västerländska föreställningar om muslimer, eftersom hennes pappa är muslim. De mediarepresentationer som fanns av muslimer när hon var liten, och i synnerhet av män, var obehagliga och okända.
Som barn tänkte jag alltid: men vilka är de här människorna? För jag hade aldrig träffat någon som skrek eller pratade så där – du förstår vad jag menar? Så det kändes så märkligt. Men samtidigt såg de ju ut som min pappa.
Hur rasistisk avhumanisering inpräntas under uppväxten i västerländska barn är med andra ord något som Grae reflekterat kring under lång tid, och hon beskriver understödet för folkmordet och demoniseringen av Hamas och allt palestinskt motstånd som rotat i det. Under åren har Grae haft kontakt med många i Palestina, och vänskaper har utvecklats, vilket har inneburit en tid av stegrande sorg och förlust.
Jag har förlorat ganska många vänner, som jag framför allt lärt känna online, i Gaza. Och… jag vet inte riktigt vart de tagit vägen – de har bara försvunnit. Ja, nej, jag är ganska säker på att de inte finns kvar längre. En vän och hans familj lever fortfarande, så jag har gjort en hel del crowdfunding för dem och försöker bara finnas där som mentalt stöd, på det sätt jag kan. Så jag började tänka att jag ville åka till Gaza, men jag visste inte riktigt hur.Jag har ju inget yrke som är direkt användbart där – jag är inte läkare eller sjuksköterska – och jag var inte säker på vad jag faktiskt skulle kunna bidra med just nu. Så då bestämde jag mig för att åka till Västbanken istället, för att se vad jag kunde göra där.
Att åka till Gaza där de mest utsatta vännerna finns var alltså inte genomförbart, men samtidigt eskalerade våldet på Västbanken och Grae tog beslutet att åka dit eftersom det fanns något hon kunde bidra med där – att delta i motståndet.
För mig var det också något som… du vet när man är riktigt ung och man fantiserar – eller jag gjorde det i alla fall – om att om jag hade levt under andra världskriget, så skulle jag ha varit med i motståndsrörelsen, levt i skogen med partisanerna. Man tänker så. Men sen blir man äldre, och bekvämligheten och livet kommer ikapp en. Och jag vet inte… jag har alltid hoppats att jag ändå skulle kunna ge upp lite av min trygghet och bekvämlighet när det verkligen gäller. Och efter det här året – eller egentligen efter 76 år, men just efter det här senaste årets extrema explosion av våld – så kände jag bara: ”Om inte nu, när då?” Så jag frågade mina vänner på Västbanken om de hade några kontakter. Och alla hade faktiskt gått till antingen ISM eller någon systerorganisation.
Den internationella solidaritetsrörelsen ISM, grundades 2001 av palestinier som avsåg att freda sig mot skjutningar, husdemolering, mordbränder och så vidare genom att organisera internationell närvaro. Den som anmäler sig frivillig genomgår en granskningsprocess innan resan, och väl framme i Palestina instrueras deltagarna under ett par dagar i hur de ska bete sig i olika lägen. Aktivisterna måste anta en icke-våldsapproach och får varken uttrycka sig aggressivt eller använda fysiskt våld, vilket blivit allt viktigare i takt med Israels ökade repression.
Det är icke-våld som en taktik, inte som en ideologi. Så det var också något nytt för mig – att liksom samtycka till den här icke-våldsamma formen av protest. Jag tror verkligen att det är det enda möjliga sättet där just nu, eftersom konsekvenserna för palestinierna, även om en bosättare, till exempel, bara känner sig förödmjukad, är enorma. Tidigare hade ISM ett ganska stort handlingsutrymme. De kunde till och med genomföra vissa former av direkt aktion – till exempel faktiskt stoppa rivningar av hus. Men nu har det utrymmet blivit väldigt, väldigt litet.
Effekten av ISM-aktivisters närvaro är alltså begränsad, men inte noll.
Våldet kommer att finnas där, det är extremt, det är brutalt – men det blir lite mindre när det finns internationella ögon där, eller vit hud, eller någon som kan uppfattas som vit. När människor blir attackerade på natten, när bosättare försöker sätta deras hus i brand – om de vet att det finns en internationell närvaro, så finns det fortfarande en tvekan. Även om vi såg, med mordet på Aysenur Ezgi Eygi att det inte fick några konsekvenser.
Med frustrerad röst pratar Grae om skyddsinsatsernas otillräcklighet, och dess minskade effektivitet över tid. Den israeliske historikern Ilan Pappe menar att våldets brutalitet intensifieras en tid innan en kolonialstat upplöses, och att det därför finns ett hopp inbakat i den förtvivlan och smärta som det groteska folkmordet i Palestina nu orsakar. Grae beskriver i intervjun Israels förtrycksmaskineri som en upplevelse av en annan planet, där våldet är så extremt och så närvarande att det inte liknar någon plats hon känner till. Jag har svårt att se hoppet i det, men Israels våld är så elaborerat, notoriskt och utstuderat grymt att det samtidigt verkar osannolikt att det skulle kunna fortgå ens ytterligare en dag utan att vändas mot sig själv. Kan det själv på så vis bli det större våldet som Franz Fanon menar är det enda som kan få kolonialt våld att ge vika?
I vilket fall tar alltså Grae inte avstånd från våld per se. Tvärtom menar hon att våld kan vara nödvändigt, om än inte som en fungerande taktik för ISM.
Jag tror på våld som ett nödvändigt medel för de förtrycktas befrielse – särskilt när fredliga metoder krossas. De förtryckande systemen är så djupt rotade att bara ett våldsamt omvälvande kan bryta ner dem och skapa utrymme för verklig förändring. Våld som en handling av motstånd mot kapitalism, vit kolonialism – mot kolonialism i stort – är, för mig, inte våld i egentlig mening. Det är nödvändiga verktyg för att krossa en goliatmaskin.
Hennes resonemang går i linje med Fanons försvar av våldsamt motstånd i koloniala situationer, som en nödvändighet för att, med Fanons ord, ”skaka av sig mörkret”. Men i Palestina trappas alltså Israels våld upp, medan utrymmet för våldsamt palestinskt motstånd kuvats skoningslöst, med ännu mera våld. Världens ledare, med få undantag som Yemens, tittar som bekant bort eller understödjer den koloniala maskinen med pengar, vapen och spridande av israelisk propaganda. Intresset att upprätthålla kolonialismen är starkt och globalt. Sedan de första fördrivningarna utgör palestiniers motstånd kärnan av det motstånd Israel möter, och det är framför allt fredligt.
Självklart finns det fortfarande mycket fredligt motstånd. Jag har till exempel besökt kvinnocenter där de gör muralmålningar tillsammans med barn, både som en del av traumaterapi och för sin egen skull. Det är ju så att många kvinnor också dödas eller fängslas – men det är främst män och pojkar som är måltavlor. Så det är kvinnorna som blir kvar och försöker hålla allt samman. Det finns ett starkt kvinnligt gemenskapsliv i Västbanken– där de till exempel sjunger sånger om motstånd tillsammans med barnen. Precis som det finns många lager av våld de måste hantera, så finns också många lager av motstånd.
Jag frågar om det är svårt att inte provoceras av förtrycket. Det hjälper, svarar Grae, att situationen är så tydligt riggad så att minsta oförsiktiga protest kan få fruktansvärda följder.
Alla är beväpnade till tänderna där. Soldaterna, bosättarna – du har bosättarsoldater, du har bosättares säkerhetsstyrkor, du har alla möjliga typer av beväpnade människor. Och alla är väldigt snabba med att rikta sitt vapen mot dig. Det påverkar förstås hur man själv reagerar, och jag blev ganska chockad av det. Det man ser är en obscen form av våld. Det har jag sett. Och det var verkligen… ja, jag hade väldigt våldsamma fantasier. Jag ville slita av dem ansiktet. Jag ville det. Det var svårt att hantera, men det som var ännu svårare var att se hur palestinier tvingas bete sig. För ett enda ord kan betyda att du dör – eller att ditt hus rivs, eller att din familj blir arresterad. Livet är så oerhört skört, så instabilt.
Den som mest riskerar att råka illa ut om internationella närvarande skulle agera på sina fantasier och göra våldsamt motstånd mot det Grae beskriver som ett obscent våld är alltså de som de frivilliga är där för att skydda. Livets skörhet tvingar Grae till försiktighet, eftersom den befinner sig i konfrontation med en militär apparat som avhumaniserar dem som bär upp den.
Jag såg – jag såg faktiskt en ytterst, ytterst liten glimt av mänsklighet hos en eller två soldater. För det finns olika sorters soldater – och vissa var uppenbart väldigt unga, inkallade tidigt – och där fanns något litet, ett uns av mänsklighet. Men hos bosättarna, och faktiskt hos majoriteten av soldaterna – där är det helt borta. Det som slog mig mest – och jag har varit engagerad länge, jag har läst mycket, jag visste hur det är på Västbanken – men att se det så här, att se den här… den här maskinen. För det är verkligen det – en maskin. På så många nivåer, på så många plan.
Det Grae beskriver som mänsklighet respektive omänsklighet hos bosättare och soldater är hennes ord för huruvida de behandlar palestinier och andra som människor, eller med en maskinlik attityd som inte tar någon hänsyn. Om människor kan bli maskindelar, hur länge kan den hålla ihop? Grae berättar att profetian om att Israel kommer att gå under efter 80 år, det vill säga 2028, underhålls flitigt på Västbanken och Grae och jag hoppas tillsammans att Ilan Pappes tal om upplösningen av Israel som ett ”long game”, kan visa sig ta bara tre år. Inshallah. Tre år är ändå en evighet. På Glastonbury skanderar Bob Vylan den 28 juni 2025 ”Death, death to the IDF”. Maskinens önskade och förebådade död väcker hopp i miljontals människor som sedan ropar, taggar och remixar textraden, världen över. Döden, dödsmaskinens död, har blivit hoppets brännpunkt för allt fler som fått upp ögonen för vad som pågår i Palestina.
Valet av organisation föll på ISM av två skäl som Grae framhåller: dels ville hon att organisationen skulle vara palestinskt ledd, dels kände hon till ISMs arbete sedan många år. Framför allt, berättar hon, genom allt som framkommit i samband med att Rachel Corrie dödades av en bulldozer den 16 mars 2003, och Tom Hurndall sköts av krypskytten Taysir Hayb den 11 april samma år.
Jag visste vilka de var. Så jag gick med, och sen – ja – blev Aysenur Ezgi Eygi dödad (den 6 september 2024), och hela regionen exploderade i krig. Och då hade jag många nätter där jag låg vaken och undrade:”Vad håller jag på med?”
Att åka till Västbanken genom ISM är att ta en stor risk, även om Grae understryker att risken aldrig kan jämföras med de risker palestinier utsätts för. Och med risktagandet, beskriver Grae, kommer svåra frågor om vilka skyldigheter man har mot sina närstående.
Det som jag tyckte var svårast… Jag menar, om jag blir skjuten i huvudet, så är det ju jag som påverkas minst av det. Men det stressade mig att berätta för mina föräldrar. De är väldigt pro-Palestina, men jag kände ändå skuld. Och också gentemot min partner – att utsätta dem för det. För att åka dit är en sak, men att vara den som väntar på någon annan – det är något helt annat. Så det var stressigt. Men de var alla väldigt stöttande.
Att träffa de andra i ISM dämpade oron, och omvandlade skräckfyllda fantasier till praktiska problem och mer verklighetsförankrade föreställningar om vad som skulle hända.
Så fort jag pratade med folk vid det första mötet… för ens tankar skenar ju, speciellt om man inte har en tydlig bild av vad man ska till. Jag föreställde mig hela tiden att vi skulle korsa King Hussein-bron och att allt skulle vara förstört och att vi skulle behöva springa och ducka för kulor – men det är ju bara en gränsövergång.
Väl i Palestina är uppdragen många. Grae följer småbarn till skolan för att de inte ska bli skjutna, hon sover över hos Palestinier som attackeras av bosättare, där hon får gå upp på nätterna och flasha telefonens skärm ut i mörkret för att signalera att det finns internationell närvaro. Närvaro vid olivskördar och vid andra tillfällen när palestinier riskerar att attackeras är ytterligare delar av uppdraget. En speciell plats som gjort starkt intryck är Hebron, som styrs och levs på ett sätt som tagit absurditeten i bosättningarnas våldsamhet till exceptionella nivåer, även i en palestinsk kontext.
I Hebron tog bosättare över ett sjukhus mitt i staden och deklarerade att det var början på en ny bosättning. Så alla bosättningar började alltså växa fram inne i själva staden. En riktigt stor, Kiryat Arba, där Ben Gvir bor, ligger i utkanten men är ändå en del av staden. Hebron delades upp i H1 och H2 – H1 är palestinsk och H2 är israelisk– och sedan finns bosättningarna. På grund av det har de satt upp ett enormt antal vägspärrar. Det är vägspärrar överallt. Och eftersom Hebron är en av världens äldsta städer, och har Ibrahimmoskén och Makpela-grottan, Abrahams och Saras grav, så är det också en plats där de tre abrahamitiska religionerna möts. Och det som har hänt är att bosättare, under de senaste åren, tagit över delar av staden genom våld. De får mycket pengar från USA eftersom de har skapat en alternativ historieskrivning, som de visar upp där om hur saker har gått till. De hävdar också att de ständigt är under attack från palestinier.
Bosättarnas övertagande har skapat en absurd vardag för palestinier i H1-området. Grae berättar om en man som lever mitt i detta och beskriver hans vardag på ett sätt som gör verkligheten tydlig:
Det är en väldigt komplex stad. Man kan föreställa sig det som ett gigantiskt fängelsesystem, med celler ovanpå, intill och under varandra. Bosättarna är överallt. Vi var på en vacker gammal marknad, och en av handlarna sa: “Vill ni komma till mitt hem?” Vi följde med. Han bodde ovanför marknaden, men hans hem var omgärdat av stängda butiker och skräp som kastats uppifrån. Vi gick runt hörnet, uppför några trappor, och kom in. Från hans fönster – jag skojar inte – kunde man se direkt ut till ett militärposteringstak. Det var bara ett par meter bort. Man såg fötterna och knäna på soldaterna. Till höger fanns en balkong med bosättare. Till vänster – en annan balkong med bosättare. Så varje gång han eller hans familj går in eller ut måste de först kontrollera med varandra om det är säkert. Det kan kastas saker – eller så kan de bli beskjutna. Det är deras vardag. Det är vansinnigt. Det kändes som ett obscent experiment. Som ett av de där psykologiska experimenten från 70-talet, som inte följde några etiska regler. Det var som om en galen vetenskapsman hade sagt: “Låt oss se vad som händer om vi gör så här.”
Den 30 juni 2025 kom FNs speciella rapportör Francesca Albanese ut med sin rapport From economy of occupation to economy of genocide, som avslöjar stora företag som tjänar på folkmordet i Palestina, och teknologijättar som Microsoft och Google är sådana aktörer. När jag googlar Kiryat Arba för att faktakolla detaljer i Graes berättelse är det slående hur sökresultaten i topp rensats från palestinska perspektiv. Expedia och MrJet erbjuder glättigt resor till bosättningen och Tripadvisor ger restips. Mer än hälften av historieavsnittet på Wikipedia handlar om den handfull gånger palestinier attackerat bosättningen. Varken på Wikipedia eller bland sökresultaten på första sidan kan man ana det våld som krävs för att upprätthålla den illegala bosättningen såväl som apartheid. Den alternativa historieskrivning som Grae pratar om är med andra ord spridd och personer som själva vill bli bosättare, berättar Grae, kommer resande från andra delar av världen i en strid ström.
Varje vecka får nya grupper av bosättare guidade turer. Då skickar de in armén först, in i de palestinska områdena. Och det sker alltid på lördagar – för det är den viktigaste shoppingdagen och inkomstdagen för palestinierna. Då tvingas palestinierna stänga allt, gå in och ut ur sina hem under övervakning, och så hålls turer för bosättarna där de i princip väljer ut nya hus. De går runt och tittar på hur fina deras framtida platser är.
Graes vistelse i Hebron handlade om att vara närvarande och dokumentera på en lördag, när sådana turer hålls. Men just den lördagen då hon var där pågick också ett årligt, särskilt stort och våldsamt bosättarevent.
De har en ny “högtid” där som heter Shabbat Chayei Sarah – det är alltså inte en judisk helgdag, utan en bosättarhögtid. Det är som en bosättarfestival. Under de senaste åren har det kommit runt 30 000 bosättare ner till staden för den. De går in i palestinska områden, sätter eld på hus och misshandlar människor. Det blir väldigt våldsamt – och det är mycket, mycket alkohol inblandat. Vi var där dagen innan och såg hur de byggde upp området. Det är verkligen som en festival: olika sorters bosättare – hipsterbosättare, metalbosättare, superreligiösa från olika riktningar. Tält, mat, musik överallt. Men också mycket rop om att döda araberna. Jag skulle säga att 80 procent av besökarna där var amerikaner eller fransmän. Det fanns även några holländare.
Festivalen är med andra ord en fest som handlar om fördrivning och landstöld, snarare än en religiös högtid, men berättelsen om Israel och om palestinierna i trakterna omkring är en omvänd historia som festivalbesökarna svalt med hull och hår, och som samtidigt skrämmer dem. Grae berättar att aktivistgruppen höll på att inte komma därifrån.
Vid varje checkpoint sa soldaterna:“Varför skulle ni vilja gå dit? Det är araber där. De kommer döda er. Det är farligt.” Det var väldigt svårt att ta sig ut. Till slut blev vi räddade av en fantastisk palestinsk kvinna som tog in oss i sitt hem. Hon visade sig vara en otrolig aktivist. Hon bor på en gata som är precis i utkanten av bosättningen, så hon blir attackerad nästan dagligen. Hon hade många berättelser. En handlade om att hon tre av sju dagar i veckan har utegångsförbud – ett personligt utegångsförbud. Vilka dagar det gäller varierar – det beror på när bosättarna “känner” att det inte är en dag för henne att gå ut.
Med tillbakahållen ilska försöker Grae beskriva alla intryck och våldets alla olika nivåer. Det är svårt, meningarna blir hackiga när den ena chockerande våldsamma praktiken med sitt eget syfte och kontext följer efter en annan. Då och då i intervjun börjar hon prata med accelererande hastighet och radar upp våldsamheter.
Det handlar om de mindre sakerna också, som när bosättare bara blockerar vägen.“Jag säger nu, i dag, att du inte får passera här.” Till att de häller cement i vattenbrunnarna, till att man varje natt hör stridsflygplanen på väg mot Gaza, till vägspärrarna överallt, strömavbrotten som signalerar att någon militär operation är på gång, till att de förvränger kartorna…
Våldet blir stundtals en lista. Medan jag skriver detta fortgår det. Det blir mer brutalt, mer obscent och mer groteskt trots att det för länge sedan gick att beskriva med samma ord. Hur kan vi ens tänka oss ett ännu större våld? Vad kan vi göra? Båtar seglar mot Gaza, sjukvårdspersonal flyger till Gaza och nya ISM-aktivister reser till Västbanken. Många som stannar kvar skriver, filmar, talar, bojkottar, gör låtar, demonstrerar, strejkar, samlar namnunderskrifter, gör installationer, målar, skriker, saboterar, driver juridiska processer, donerar och affischerar. Gamla och nya solidaritetsstrategier blir lager på lager av fredliga protester, men hittills utan verkan. Det enda som händer är att vi blir bättre organiserade, bättre på att hitta varandra och vi blir argare för varje timme. Vi måste, som Niko Erfani skriver i detta nummer, omsätta den ilskan i handling.
Globalisera intifadan!