Under våren 2015 skrev jag min masteruppsats i New York om transfeminint systerskap och intersektionalitet. Valet av New York som plats, i stället för en stad i Sverige, berodde på att jag lagt märke till att New York har en stolt historia av intersektionell transfeminin aktivism. Från Stonewallkravallerna 1969, som leddes främst av rasifierade transfeminina ur arbetarklassen, via Street Transvestite Action Revolutionaries, som grundades av den latinamerikanska transkvinnan Sylvia Rivera och den svarta transkvinnan Marsha P. Johnson, till dagens radikala organisationer och nätverk som Sylvia Rivera Law Project, Black & Pink
och Audre Lorde Project. I dessa sammanhang förs en radikal, antikapitalistisk, antirasistisk politik, där polisen och fängelsesystemet kritiseras, och där kriminaliseringar sällan ses som
lösningar på problem. I den här artikeln kommer jag att fokusera främst på kritiken mot fängelsesystemet, ett område där akuta och brännande frågor om rasism och trans dras till sin spets. Detta lyfts sällan i transkampen – för den delen även i den antirasistiska kampen – i Sverige. Varför är det så? Det enkla svaret skulle kunna vara att läget inte är lika svårt i Sverige som i USA. Visst, USA har 5 procent av världens befolkning men 25 procent av världens fängelsebefolkning. Andelen fängslade individer i Sverige är betydligt lägre än i USA.Men betyder det att fängelse- och rättssystemet i Sverige inte behöver kritiseras?
Böckerna Are Prisons Obsolete? av den intersektionella marxistiska och feministiska teoretikern Angela Davis och Övervakning och straff av filosofen och idéhistorikern Michel Foucault tillhör de viktigaste verken om fängelsesystemets problem. De ifrågasätter fängelsets brottsförebyggande syfte. Foucault liknar synen på fängelsesystemet som en brottsbekämpande åtgärd vid att använda samma medicin mot alla typer av sjukdomar. Davis påpekar att fler fängelsedomar lett till fler inlåsta brottslingar, men inte till minskad brottslighet. Båda förklarar hur fängelsesystemet fungerar som ett träningscentrum för kriminalitet, eftersom det ökar brottsdömdas utanförskap och skapar en miljö där andra brottslingar utgör det främsta kontaktnätet.
Davis och Foucault menar också att vi inte är lika inför lagen, utan pekar i stället ut straffsystemet som en institution för en överordnad social kategori att döma underordnade sociala kategorier. I Are Prisons Obsolete? beskriver Davis situationen på följande sätt: ”[Svarta, latinamerikaner, vietnameser, ursprungsamerikaner eller fattiga oavsett bakgrund] är de som skickas till fängelset, inte så mycket på grund av brotten som de mycket väl kan ha begått, som att deras befolkningsgrupp blivit kriminaliserad.” Det är djupt grundat i intersektionen mellan klass och rasism, då de som främst profileras av polisen tillhör den rasifierade arbetarklassen. De flesta människor har någon gång brutit mot en lag, till exempel snattat, rökt marijuana, brutit mot trafiklagar eller fildelat, men det är framförallt de som tillhör de grupper som kriminaliserats som åker fast – inte personer som är vita och tillhör medelklassen. Juristen Naiti del Sante gjorde en undersökning av Uppsalapolisens hantering av anmälda inomhusvåldtäkter från 1999 till 2002, som en del i den större undersökning som resulterade i boken Likhet inför lagen. Hon fann ett tydligt mönster: om förövaren hade utländsk bakgrund och brottsoffret var ”svenskt” blev polisens undersökning som mest noggrant genomförd, medan förundersökningen blev som minst noggrant utförd när brottsoffret hade utländsk bakgrund och förövaren var ”svensk Amerikansk forskning pekar åt samma håll. I antologin Feminists Theorize the Political skriver teoretikern Sharon Marcus om hur våldtagna afroamerikanska kvinnor sällan lyckas få en fällande dom mot sina förövare. Liknande förhållanden gäller för vita kvinnor som våldtagits av vita förövare. När förövaren däremot är afroamerikan och offret är vitt är fällande domar betydligt vanligare. Dessa exempel visar en partiskhet, där rasifierade våldtäktsmän görs till syndabockar medan exploateringen av rasifierade kvinnor accepteras. Transfemininas och andra könsöverskridande femininiteters utsatthet i fängelser Kopplingen mellan kritiken av rätts- och fängelsesystemet och den antirasistiska och antikapitalistiska kampen är mycket tydlig. Men den hänger också ihop med queerkampen i allmänhet och transkampen i synnerhet. I den nyutkomna boken Allt som är mitt. Våldtäkt, stigmatisering och upprättelse argumenterar jag och Anna Svensson emot synen på att fängelsesystemet skulle leda till färre våldtäkter. Bland annat lyfter vi fram den starka våldtäktskulturen inom fängelset, som drabbar transfeminina och andra könsöverskridande femininiteter extra hårt. För att hitta undersökningar om de här frågorna måste en återigen titta främst på USA. En undersökning på mansfängelser i Kalifornien visade exempelvis att 67 procent av de hbtq-identifierade internerna hade blivit våldtagna under sin tid i fängelset. Enligt The National Transgender Discrimination Survey (2011) har 41 procent av alla afroamerikanska transpersoner i USA arresterats enbart på grund av profilering. 47 procent av alla afroamerikanska transpersoner och 17 procent av alla transpersoner har blivit inspärrade i fängelse någon gång i livet. De högsta siffrorna återfinns bland transkvinnor, följt av gruppen gender-nonconforming (könsöverskridare) och därefter transmän. I många fall handlar profileringen om misstankar om att personen sålt sex. En transfeminin informant i studien berättar: Jag arresterades för något litet. Eftersom mitt kön betecknas som man, placerades jag bland männen. Inom femton minuter hade jag våldtagits av tre olika män. Min mamma hade till och med ringt och varnat polisen för att de inte skulle placera mig där eftersom jag skulle bli en måltavla. När jag försökte söka hjälp blev jag nekad. De försökte också övertala mig att inte anmäla männen. Citatet sammanfattar mycket av transfemininas utsatthet i amerikanska fängelser, där ”lösningen” ofta blir att placera dem i isolering, där de utesluts från utbildningar, jobbträningsprogram och möjligheten att träffa andra fångar. En metod som brukar användas som bestraffning. Kunskapsluckan i Sverige Exemplen här handlar om USA. Det beror på den oerhörda kunskapsluckan när det gäller situationen i Sverige. Det finns knappt någon forskning om transpersoners och andra queeras situation i svenska fängelser. I stället får vi leta med ljus och lykta efter enskilda exempel som kan säga oss något om hur det ser ut. I Allt som är mitt inkluderades en mejlväxling om transpersoner i fängelset mellan Anna Siverskog, doktorand på Linköpings universitet, och representanter för kriminalvården. Kriminalvården började med att svara att ingen transperson någonsin suttit i fängelset. Därefter slussades Siverskog vidare till Lars Håkan Nilsson, medicinskt ansvarig på kriminalvården och suppleant i Socialstyrelsens rättsliga råd för könskorrigeringar, som berättade att det förekommit några fall. Bland annat ett, där en transperson placerats på isoleringen precis som i USA. Frågan vidarebefordrades sedan till placeringssamordnaren Tatjana Johansen, som skrev ett svar där hon kallade en transkvinna för ”han” och tydliggjorde att kriminalvården placerar klienter utifrån ett rent biologiskt/juridiskt perspektiv. Med andra ord placeras transkvinnor och andra transfeminina som inte har kvinnliga personnummer på mansfängelser oavsett om de inte identifierar sig som män och oavsett om de utsätts för stora risker att bli grovt trakasserade. Resonemanget verkar luta sig mot att om könsöverskridande femininiteter behandlas illa finns alltid isoleringen att tillgå. Våldtäktsförsöket mot en transkvinna i Örebro 2012 är ett annat exempel på fördomar och kunskapsluckor i behandlingen av transpersoner inom det svenska rättssystemet. Tingsrätten friade gärningsmannen med motiveringen att ”han var ute efter att våldta en kvinna”. Han fälldes senare i hovrätten, men beskrivningen kvarstod: om mannen upptäckt att transkvinnan inte hade vagina skulle våldtäkten troligen inte genomförts. Uppenbarligen var tingsrätten och hovrätten okunniga inför det faktum att våld ofta trappas upp när heterosexuella cismän upptäcker att transfeminina som de är sexuellt intresserade av inte är ciskvinnor. Inte sällan leder det till mord, framförallt på rasifierade transkvinnor ur arbetarklassen. I Allt som är mitt lyfter vi fram en undersökning som genomfördes i San Francisco 1998. Den visar att transpersoner är extra utsatta för våldtäkt – 55 procent av transmännen och 68 procent av transkvinnorna som deltog i studien har utsatts för sexuella övergrepp. Allra mest utsatta var afroamerikanska transkvinnor. Aktivistiska vägar framåt För att knyta ihop säcken vill jag återgå till min uppsats om transfeminina aktivister i New York. Flera av dem jag intervjuade talade om vikten av ett intersektionellt transsysterskap. De var aktiva i kampen för sexarbetares rättigheter och mot polisens profilering av transsexarbetare. De skrev brev till transkvinnor i fängelset och ägnade sig åt skarp kritik av fängelsesystemet, även när det talades om högre straff för dem som varit våldsamma mot transfeminina. Transteoretiker som Dean Spade, Sarah Lamble, Morgan Bassichi, Cece McDonald och Alex Lee gör en liknande intersektionell, antikapitalistisk och systemkritisk transpolitisk analys. I antologin The Transgender Studies Reader 2 gör Lamble en intersektionell analys av Transgender Day of Remembrance och menar att vi prioriterar de mest privilegierade transpersonerna när vi talar om hatbrottslagstiftningar eller kriminaliseringar i stället för kampanjer för transpersoner i fängelset, avkriminaliserat sexarbete eller sjukförsäkring för alla. Den amerikanska kontexten är inte densamma som den svenska, men nog finns det skäl att inspireras av den radikala intersektionella amerikanska transkampen, en kamp som Angela Davis påpekat utför något av det viktigaste aktivistiska arbetet i USA just nu. I Sverige rör sig debatten inom såväl transkampen som den vänsterfeministiska kampen åt andra håll. På Stockholm Pride 2014 höjdes flera röster för att transpersoner skulle inkluderas i hatbrottslagstiftningen. Feministiskt initiativ, Miljöpartiet och Socialdemokraterna argumenterar för högre straff inom vissa områden som rör kvinnofrid. Men borde vägen till ett rättvist samhälle främst gå genom andra åtgärder än kriminaliseringar och fängelsestraff? Intersektionella transfeministiska rörelser i New York verkar åtminstone tycka det – och jag är beredd att hålla med.