Våren torde, liksom på så många andra platser, bjuda på glädje och pånyttfödelse på Afrikas horn. Mellan mars och maj ska de välfyllda molnen som glider in från Indiska oceanen brista och släppa sin last över denna östliga del av den afrikanska kontinenten. Det är de långa regnens tid, följt av en torrperiod för att återigen avlösas av nederbörd, den här gången i form av de korta regnen under vintern.
Denna periodiska växelverkan mellan regn och torka har gjort att människor i tusentals år har kunnat leva på en annars så torr del av klotet. Traditionellt, och än idag, livnär sig många i Somalia, Etiopien, Eritrea, Djibouti och Kenya på sina boskap.
Men nästan inga droppar föll i mars och väderprognoserna spår inga större regnmängder i april heller. För sjätte gången i rad ser regnperioden att helt utebli, vilket International Rescue Committee skriver om i en artikel. I generationer har kunskap om hur det torra klimatet ska hanteras förts vidare. Spetskunskap om hur vatten hittas och kött torkas och konserveras har varit livsnödvändig om en, två eller till och med tre regnperioder uteblir. Överlevnadsstrategier är det ingen brist på här, men liv har sina gränser och finns det inget vatten kan existensen inte fortgå. Men om torrperioderna förr blev aningen längre ter sig verkligheten på ett annat sätt idag. Regnsystemet är satt ur spel. Det handlar inte längre om en eller två frånvarande regnperioder, på vissa håll på Afrikas horn har det inte regnat på flera år.
Detta ska inte komma som en chock. I åratal har vi vetat att förbränningen av fossila bränslen och utsläppen av växthusgaser – till allra största delen orsakad av rika länder i världens centrum – leder till en uppvärmd atmosfär och skapar lynnigt väder: Där det har varit blött blir det blötare, där det har varit torrt blir det torrare.
Extrema väderhändelser som översvämningar och orkaner kommer numera med både ökad intensitet och frekvens – det var bara ett decennium sedan massiv torka ledde till flykting- och svältkatastrof på just Afrikas horn.
Det är den ackumulerade torkan som till slut knäcker människor i denna region. Över 36 miljoner människor är i skrivande stund drabbade och hittills har nästan två miljoner tvingats bort från sina hem. Redan för ett och ett halvt år sedan utropade den kenyanska regeringen torkan till en nationell katastrof – detta är den värsta och mest brutala torke- och svältkatastrofen i regionens moderna historia. Katastrofen 2011 – den då svåraste på länge – drabbade 13 miljoner människor i Somalia, Etiopien och Kenya.
Före den bodde boskapsskötaren Fayyo i byn Mandera i nordöstra Kenya, precis invid gränsen till Somalia. Där hade det inte regnat ordentligt på fem år och när de långa regnen inte kom under våren 2011 dog näst intill alla deras djur. Pånyttfödelse omvandlades till död och Fayyo, hennes man och deras två barn tvingades migrera bort från torka, fattigdom och svält.
”Om regnet hade kommit hade vi stannat i vår by”, sade Fayyo till mig då, när jag träffade henne i ett av slumområdena i Nairobi. Jag hade rest till Kenya för att intervju människor som flytt undan torkan.
Några kilometer bort, i ett annat slumområde, träffade jag en annan boskapsskötare. Jilo, en lång och ståtlig kvinna, hade inte mycket mer än skinn och ben kvar på kroppen efter att ha burit sin sjuka tonårsdotter Dire från södra Etiopien till centrala Kenya. Resan till fots hade tagit en och en halv månad men hon tackade ändå Gud – ”alhamdulilla” – för att de nu kunde äta en gång varannan dag.
Jilo och Dire tillhör boranafolket, vars flerhundraåriga sätt att leva – politiskt, socialt, ekonomiskt och andligt – enligt Unesco är ett arv som ska bevaras. Men samtidigt som torkan omöjliggör bevarandet av denna gamla kultur finns det de som på boranafolkets mark tjänar pengar på klimatkrisen.
Efter åratal av forskningsrapporter och framförallt sedan Parisavtalet – den internationella överenskommelsen om att hålla den globala uppvärmningen under 1,5 grader – har det blivit allt svårare för klimatförnekare och klimatskeptiker att göra sina röster hörda, även om en av de mest högljudda, sverigedemokraten Elsa Widding, torgför sina vetenskapsförnekande åsikter från riksdagens talarstol. Numera har multinationella företag i stället ”gröna” skrivelser och bolag som Meta (Facebook) och Netflix betalar för så kallad klimatkompensation som alternativ till att minska sina utsläpp. Ett flitigt anlitat företag är Northern Rangelands Trust, NRT, som enligt den Londonbaserade människorättsorganisationen Survival International färska rapport Blood carbon använder bland annat boranafolkets mark för att plantera gräs och träd som ska suga upp den koldioxid som Meta och Netflix släpper ut. Detta utan att ha involverat de folk som lever på denna plats, eller samarbetat med boskapsskötarna som i perioder rör sig på stora arealer. Rapporten visar att NRT:s klimatkompenserande projekt bygger på, för att låna kampanjledaren Fiora Longos ord, ”samma koloniala och rasistiska uppfattningar” som genomsyrar liknande projekt: att ursprungsbefolkningen är skyldig till den lokala miljöförstörelsen när de i själva verket är de bästa naturvårdarna. Longo fortsätter: ”Det här projektet är inte bara farlig greenwashing, det är blodkol: NRT tjänar pengar genom att förstöra sättet att leva på för dem som är minst ansvariga för klimatförändringarna.”
Det kan inte längre undgå någon att de med minst skuld för klimatkrisen är de som först och mest betalar priset för den – många gånger med livet. Precis som utställningen Flight på Malmö konsthall under våren 2023 slår fast lever vi inte i en postkolonial värld – kolonialismen fortsätter i allra högsta grad. Bara i andra former. Om det en gång i tiden handlade om att lägga mark under sig lägger nu de rika nationerna beslag på atmosfären.
Men strukturerna är desamma.
”Den industriella revolutionen, pådriven av kolonialism och slaveri, skapade ofattbara rikedomar för ett litet antal människor i västvärlden. De extrema orättvisor som därigenom uppstod är det fundament varpå dagens samhällen är byggda”, skriver klimataktivisten Greta Thunberg i den välfyllda och nyutgivna antologin Klimatboken (Polaris). Aktivister, forskare och journalister har bidragit med texter som angriper klimatkrisen ur olika vinklar. Här finns allt från rena fakta om vad som händer när isarna smälter till analyser av massmediernas roll i förnekandet av klimatkrisen. Här skriver urfolk om sitt förhållande till och beroende av naturen och människor som lever i klimatkrisens frontlinjer. Här presenteras lösningar (kapitlet skrivet av författaren Naomi Klein rekommenderas särskilt) och visioner om en annan verklighet än den vi lever i tecknas fram. Det behöver inte vara så här.
Greta Thunberg, som återkommer med flera rappa texter, pekar tidigt på själva kärnan i klimatkrisen: ”De stora massornas lidande har betalat för privilegierna hos ett fåtal. Priset för dessa förmögenheter var förtryck, folkmord, ekologisk utarmning och klimatologisk instabilitet.” Kenya, Etiopien, Pakistan, Egypten och Jamaica må vara fria nationer idag, men det är människorna här som drabbas av det Thunberg kallar ”klimatologisk instabilitet”: extrema väderhändelser, havsnivåhöjning och torka.
Samtidigt har denna världsordning omöjliggjort för dessa länder att, såsom västvärlden gjort, bygga upp välfärd och infrastruktur som till viss del skulle kunna skydda mot klimatförändringarnas värsta konsekvenser.
Men medan forskarrapporter, som den senaste IPCC-rapporten, slår fast att utsläppen måste dala nu, att fossila bränslen varken ska tas upp ur marken eller brännas, fortsätter business-as-usual.
Bara några dagar innan FN:s klimatpanel varnade världens beslutsfattare att vi endast har sju år på oss godkände den amerikanske presidenten Joe Biden – trots vallöfte om att inte göra det – ny oljeborrning i Alaska. I Tyskland river man hela byar för att göra väg för uttag av brunkol – det smutsigaste av alla fossila bränslen. Den brittiska regeringen godkänner både oljeborrningar i Nordsjön och kolgruvor i norra England och Sverige ökar sina utsläpp samtidigt som högerregeringen är på väg att överge nationella klimatmål.
Denna dissonans – att politikerna säger en sak men agerar helt i motsats till det – skapar förvirring hos de flesta. Men varför uppstår denna disharmoni? Varför står världsledare på klimattoppmöten och lovar minskade utsläpp men hjälper samtidigt till att öppna oljekranar och gräva fram kol?
För att, som Thunberg påpekar, lösningarna på klimatkrisen befinner sig ”på en kollisionskurs med våra nuvarande ekonomiska system och den livsstil som många i Globala Nord anser är deras rätt. Begränsningar och restriktioner går inte direkt hand i hand med nyliberalismen”. Kapitalets intressen sätts framför befolkningens, med andra ord. Det mest talande exemplet är att fossila bränslen subventioneras med mer än fem biljoner dollar årligen, eller elva miljoner dollar i minuten.
Alltmedan klimatkrisen accelererar.
”Det finns en räkning för all denna förstörelse som ännu inte har betalats”, fortsätter Thunberg och konstaterar att klimaträttvisa måste stå i centrum i omställningen. Utan den, ingen varaktig lösning för alla.
Det finns då inte bara en lösning, är slutsatsen som dras i den faktaspäckade antologin, något som också blivit allt tydligare på de alternativa forum klimatrörelsen arrangerat i samband med FN:s årliga klimattoppmöte.
Under det näst senaste, COP 26 i Glasgow, var det svårt att hinna med alla intressanta program, utspritt i skolor, kyrkor och möteslokaler över hela staden. Här fanns de som talade om det förljugna i flygindustrins fossilfria alternativ, smågrupper av aktivister som diskuterade bästa strategin för att stoppa utbyggnaden av flygplatser, panelsamtal om vikten av internationell solidaritet och filmvisning om lokalsamhällen som har ställt om sin matproduktion. Det finns tusentals lösningar på klimatkrisen. Men beslutsfattarna har blicken riktad mot ett annat håll.
Hundra företag i världen står för 71 procent av världens samlade utsläpp och den rikaste procenten av jordens befolkning släpper ut mer än dubbelt så mycket koldioxid som dess fattigaste hälft, vilket Oxfam rapporterat om. Oljebolagen fortsätter att göra skyhöga vinster och den största av dem – Exxon Mobil – gick med hisnande 56 miljarder dollar i vinst under 2022, avsevärt mer än bolagets tidigare vinstrekord på 45,2 miljarder för femton år sedan. Bevisligen finns medel för att genomföra en rättvis omställning. De som förorenar måste vara de som betalar och de restriktioner som behöver införas för att få ner utsläppen ska svida hos dem som släpper ut.
Men inför jättar som Exxon Mobil är det lätt att känna sig maktlös. Finns det ens något hopp i denna tid när vår tids ödesfråga förstärker alla underliggande ojämlikheter och orättvisor? Är framtiden ens värd att kämpa för?
Vi har inget annat val, menar Greta Thunberg. Tid för förtvivlan finns inte: ”Det kommer aldrig vara för sent att rädda så mycket som vi möjligtvis kan.” Vare sig uppvärmningen ligger på dagens 1,1 grader eller den tregradiga uppvärmningen vi är på väg mot om utsläppen fortsätter i samma takt som i dag.
Om förtvivlan och hopplöshet ska ersättas med engagemang, hur hitta hoppet? Hur ska vi se optimistiskt på det som ligger framför oss?
Dessa frågor har den amerikanska författaren och essäisten Rebecca Solnit funderat länge på. Bland annat i den briljanta boken Hopp (Ordfront) som för några år sedan utkom på svenska. För Solnit är det viktigt att vi skiljer på optimism och hopp. Optimism kräver nämligen inget av oss, menar hon, utan leder till en falsk tro om att allt kommer att så småningom bli bra. Hopp å sin sida kräver handling: ”Hopp, för mig, är att inse att framtiden till viss del avgörs i nuet, och vad vi gör spelar roll.” För det måste vi vinna över dystopierna. Undergångshegemonin – i litteratur, filmer, tv-spel och konst – måste ersättas med annat. Konst och kultur kan hjälpa oss att föreställa oss annat än den destruktiva verklighet vi lever i, en som vi skulle vilja leva i.
Men vi behöver också inse att stora förändringar i historien, speciellt de som har föregåtts av kamp, aldrig har skett linjärt. Därför behöver rörelsen också snegla bakåt. Rebecca Solnit inleder Hopp med ett citat av den tyska filosofen och litteraturvetaren Walter Benjamin: ”Inget som någonsin har hänt ska betraktas som förlorat för historien.” Alla tidigare ansträngningar och strider har med andra ord varit avgörande i den större kampen. Även misslyckade sådana. Ett exempel är Green New Deal, eller en grön ny giv på svenska. Ett initiativ som den amerikanska demokraten Alexandria Ocasio-Cortez presenterade under Bernie Sanders valkampanj som ett försök att göra politik utifrån ett systemkritiskt perspektiv – omställningen måste inkludera alla samhällets sektorer, ingen ska bli arbetslös, ingen ska svälta samtidigt som utsläppen ska störtdyka. Sanders vann inte presidentvalet och Green New Deal röstades inte igenom i USA, men den har ändrat hur vi pratar om omställningen, och hur den måste vara minutiöst rättvis om vi ska slita loss oss från status quo.
Hopp kräver handling. Och handling kräver politisering. I Klimatboken uppmanar Thunberg, andra klimataktivister och forskare läsarna att engagera sig. Klimatrörelsen, som 2019 var som starkast, tvingades in i en dvala under pandemin men den är på väg att åter resa sig. Till en början satt Thunberg själv utanför riksdagen, intill sig flygblad fullspäckade med information. Numera tillhör hon rörelsen Fridays For Future som varje vecka samlar skolstrejkande ungdomar i världens alla hörn. Från att ha talat om vikten av folkbildning har rörelsen gått till paroller som ”people before profit” och tidigare i år såg vi Thunberg radikaliseras ytterligare när hon satte sig ner framför de groteska schaktmaskiner som skulle riva tyska byn Lützerat i jakt på brunkol.
Numera är det aktivister från ursprungsbefolkningar som går längst fram i stora klimatdemonstrationer. Om de anses ha minst värde för politiker i väst vet klimaträttviserörelsen att de som lever i frontlinjen av klimatkatastrofen måste ha tolkningsföreträde. Vi andra kan visa vår solidaritet genom att kämpa där fossilbränsleindustrin har sitt hjärta. Vilket just skedde i Wien i slutet av mars när aktivister under flera dagar genomförde demonstrationer och blockader medan europeiska politiker fraterniserade med gasbranschen.
”We shut shit down”, ”vi stänger ner skit”, ropar klimataktivister numera. Om befrielserörelser bedrev sitt motstånd på egen mark för att slänga ut kolonisatörerna och imperialisterna måste den mest intensiva klimatkampen föras i hjärtat av den rika världen – här finns bolagen, bankerna och politikerna som driver på krisen och fortsätter att släppa ut. Det är de som motsätter sig all form av omställning, de som profiterar på utsläppen som ödelägger liv här och nu men också omöjliggör en trygg och säker framtid för kommande generationer.
Blir vi tillräckligt många för att stänga ner tillräckligt mycket har vi satt igång den mest revolutionerande rörelsen: den som möjliggör ett annat ekonomiskt system som sätter människa framför profit – som Naomi Klein skriver är omställningen vår chans att skapa ett rättvist och mer demokratiskt samhälle. Men den skulle också möjliggöra en dräglig framtid för dagens unga och sätter i bästa fall stopp för de värsta klimatkatastroferna som idag omöjliggör liv för miljoner människor i världens periferi. Bara så kan vårregnen återvända och återigen skänka glädje över Afrikas horn.
Läsning
Rescue.org, Sixth failed rainy season spells further disaster and loss of life in Somalia, warns The IRC
https://www.rescue.org [2023-04-26]*
Simon Counsell, Blood Carbon: how a carbon offset scheme makes millions from Indigenous land in Northern Kenya, https://assets.survivalinternational.org, mars 2023 [2023-04-26]
Jörn Spolander och Sverker Lenas, IPCC: Sju år kvar tills utsläppen ska vara halverade, www.dn.se, 2023-03-30 [2023-04-26]
Ella Nilsen, Biden administration approves controversial Willow oil project in Alaska, which has galvanized online activism, edition.cnn.com, 2023-03-14 [2023-04-26]
Shora Esmailian, Polisbrutalitet stoppar inte klimatrörelsen, www.aftonbladet.se, 2023-01-17 [2023-04-26]
Olivia Wikström, Moderaterna öppnar för slopat nationellt klimatmål, omni.se, 2023-03-26 [2023-04-26]
Damian Carrington, Fossil fuel industry gets subsidies of $11m a minute, IMF finds, www.theguardian.com, 2021-10-06 [2023-04-26]
Oxfam Sverige, Klimat och ojämlikhet, oxfam.se, [2023-04-26]
*senaste åtkomst