Sverige knarkar tacksamma invandrare

Den största delen av civilisationens historia har människor levt i imperier. Idén med imperier är att de ska kunna konfiskera de koloniserade folkens arbete och resurser så att de kan fördelas till metropolernas eliter och medborgare. De senaste femhundra åren har de framgångsrikaste imperierna haft sina metropoler i Europa och de imperialistiska folken har legitimerat sin dominans över andra med idéer om raslig överlägsenhet. Vår tid beskrivs ibland som postkolonial eftersom mänskligheten nu är organiserad i formellt sett självständiga och jämlika stater, men postkolonialism är också beteckningen för ett vetenskapligt angreppssätt som blottlägger att vi fortfarande lever under ett rasligt imperium lett av en ensam supermakt, USA. Dagens ordning ger sken av att den koloniala eran avslutats, men sett med postkoloniala glasögon har kolonialismen bara fått en annan skepnad, där de europeiska eliterna slutat konkurrera med varandra och i stället samlats under Pax Americana som garanterar fred mellan vita nationer och fortsatt global militär, politisk, kulturell och ekonomisk dominans över de mörkare nationerna (se faktaruta). Sverige har en självklar plats i den ordningen som en integrerad del av de vita metropolnationerna vars befolkning njuter frukterna av imperiet.

Imperier har alltid hittat olika kreativa sätt att legitimera sin dominans. När romarna och andra medelhavsfolk hade övertaget var de övertygade om att deras mildare klimat gjort dem överlägsna och mer civiliserade än deras barbariska kusiner norrut. Men när övertaget hamnade i norra Europa var deras övertygelse att det bistra klimatet fostrat dem till en tåligare, hårdare arbetande nordisk ras vilket förklarade deras dominans på världsscenen. Olof Palme menade en gång, i en direkt lögn, att ”grumliga rasteorier har aldrig funnit fotfäste” i Sverige, men det var en avslöjande lögn som signalerade en ny tid där idéer som öppet deklarerar europeisk vit raslig överlägsenhet fallit i vanrykte. I vår tid sker indelningen mellan människor i det globala rasliga imperiet på basis av medborgarskap där de som är medborgare i västeuropeiska länder, och deras utväxter i Nordamerika och Oceanien, per automatik har kvalificerat sig för frukterna av att tillhöra imperiets kärna. (Rasismen inom dessa nationer är en annan fråga, vilket jag återkommer till.) Detta medan medborgarna i de mörkare nationerna är dömda till liv i avsaknad av basala mänskliga rättigheter och deras desperata försök att ta sig till de vita nationerna konstrueras som kriminella handlingar och inte som helt naturliga följder av imperialismens logik. Den jämförelsevis lilla skara av asylsökande som tas emot i metropolerna – som annars skulle avfolkas – blir till ett alibi och ett bevis för den europeiska moraliska överlägsenheten. Det beskrivs gärna av befolkningarna i metropolerna som ”en generös flyktingpolitik”.

Det här legitimeras med allsköns ekonomiskt eller kulturellt orienterade teorier som alla gör en diskursiv indelning mellan flitiga, sparsamma och fredsälskande européer och slösaktiga, lata infödingar som inte kan sluta hamna i krig med varandra. Den högre ekonomiska produktiviteten i det globala nord skulle alltså vara en produkt av att de som individer arbetar hårdare och inte av strukturella förhållanden som i det väsentliga påtvingas övriga världen. Sanningen är att befolkningen i de mörkare nationerna subventionerar allt som finns i Europa – även välfärdssamhället – och det är en förbluffande övning i moralfilosofisk alkemi (se faktaruta) att tala om en mer eller mindre ”generös” flyktingpolitik. Idén att det skulle vara generöst av Sverige att ta emot ett visst antal flyktingar är en absurd idé ur moralisk synpunkt och djupt rasistisk i det att den bidrar till att upprätthålla tacksamhetskravet. Apartheidmotståndaren Steven Biko, som mördades av den sydafrikanska regimen, menade att förtryckarens främsta vapen är den förtrycktas medvetande och det är häpnadsväckande att se hur bruna och svarta människor förkastat rasbiologins hierarkier för att genast acceptera rashierarkins senaste version som är idén att medborgarna som härstammar från de mörkare nationerna ska vara tacksamma för sin plats i metropolen medan de vita medborgarna inte har något att vara tacksamma för.

Vi kan lära mycket av martyren Biko. Hade han fått leva hade han nog varit tydlig med att dekoloniseringen av svarta och bruna svenskars medvetande börjar i ett förkastande av idén om en tacksamhetsskuld mot Sverige. Om det går att tala om en tacksamhetsskuld gäller den i själva verket gentemot massorna vi lämnat bakom oss i de mörkare nationerna. För att parafrasera Malcolm X har vi klivit in i herrgården och upphöjts med varsitt lila pass så att vi nu skiljer oss från slavarna som är kvar på fälten. Men den oxfilé vi smakar vid mästarens bord kommer inte från mästaren själv utan är resultatet av de anonyma fältslavarnas arbete. De som enligt Malcolm X måste nöja sig med inälvor.

Även vita svenskar som aldrig skulle uttala en sådan tanke är djupt insocialiserade i att uppfatta det som normalt och rimligt att icke-vita svenskar uppvisar tacksamhet. Det visar sig inte minst i hur de instinktivt dras till icke-vita tacksägare och känner en aversion mot dem av oss som pratar och agerar på ett sätt som signalerar att vi inte härbärgerar några känslor av tacksamhet. Sverige knarkar tacksamma invandrare vare sig de kommer i skepnad av politiker, sommarpratare eller betalda föredragshållare och tacksamhetssyndromet har reducerat icke-vita svenskar till hukande tacksägare i bästa fall eller till medlöpare, som, ackompanjerade av ljudliga applåder, gör sig till megafoner för de mest vulgära ropen på hårdare tag mot invandrare, minskad flyktingmottagning och krav på konformism mot så kallade svenska värderingar. Vare sig det sker medvetet eller omedvetet är det här deras sätt att inlemma sig i den inhemska koloniala ordningen eftersom vita människor gynnas i en sådan ordning medan icke-vita människor kan gynnas ibland om de internaliserar rasism och agerar i enlighet med det.

Men även de av oss icke-vita som håller oss för bättre än att vara medlöpare i den inhemska koloniala ordningen måste inse att sann antirasism inte bara kan handla om att förbättra våra villkor i metropolerna utan måste ske i solidaritet med folken i de mörkare nationerna. Annars är den bara en kollektiv variant av individuella försök att inlemma sig i den koloniala ordningen. Precis som den svarta eller bruna medlöparen gynnar sig själv samtidigt som den legitimerar den inhemska koloniala ordningen gynnar den nationellt orienterade antirasismen svarta och bruna i metropolerna samtidigt som den globala koloniala ordningen vittvättas när ingen rasism längre kan skönjas i metropolerna. Frantz Fanon menade i Jordens fördömda att den centrala frågan som överskuggar alla andra är den om omfördelningen av välståndet i världen. Nästan sex decennier senare ringer hans ord med en profetisk klarhet eftersom lösningen ligger däri på alltifrån klimatkrisen till framtida fred och säkerhet i världen. Svenskar som härstammar från de mörkare nationerna är utmärkt placerade för att spela en central roll i det här projektet och samtidigt betala tillbaka på den skuld vi bär mot massorna i de mörkare nationerna. Men så länge vi är reducerade till hukande tacksägare, utan en känsla av ägandeskap över landet vi bor i, vågar vi inte yppa ens den mildaste kritik mot något annat i Sverige än oss själva. Vi gör oss därmed irrelevanta inför mänsklighetens angelägnaste utmaning.

FAKTA:
Min användning av begreppet ”mörkare nationer” ska förstås som en kontrast till ”vita nationer” och ett erkännande att de nationer det handlar om består av människor som rasifieras olika men som har det gemensamt att de inte är vita. ”De mörkare folken” är ett uttryck för att det finns ett spektrum bland dem. Jag har lånat benämningen av den indiske historikern Vijay Prashad som använder det i sin bok The Darker Nations. A People’s History of the Third World (2007). Jag har medvetet valt bort vanligare begreppspar som “Första-” och “Tredje-världen” för att understryka att ras fortfarande är en central legitimerande princip för koloniala maktrelationer.

Alkemi är en form av falsk vetenskap eller kvacksalveri mest känd för att ha inriktat sig på att skapa guld av bly. Jag använder det som en metafor eftersom det ur moralisk synvinkel är en form av falsk vetenskap eller kvacksalveri att landa i positionen att västländerna är ”generösa” när de tar emot flyktingar. Sättet som västvärlden kapitaliserar på det moraliska övertaget som följer med positionen är jämförbart med att skapa guld av bly.

Tills det är värt att leva

“Den största utmaningen för pedagogen är inte att diskutera om (ut)bildning kan eller inte kan, utan diskutera var den kan, hur den kan, med vem den kan; det är att erkänna de gränser som dess praxis inför. Utmaningen är att inse att pedagogens arbete inte är individuellt utan socialt och förekommer i den praktiken som hen är en del av. Det är att erkänna att (ut)bildning, även om den inte är nyckeln, är en oumbärlig spak för social förändring. Det är att erkänna att det finns möjliga politiska rum, institutionella rum som kan ockuperas av pedagoger vars dröm är att förändra den orättvisa verkligheten som de dagligen lever i, så att rättigheter kan erövras och inte fås som en gåva.”

– Paulo Freire

Det är ytterst angeläget och brådskande att idag komma ihåg vad Freires pedagogiska och samhällsförändrande arbete innebar. Giltigheten i Freires tankar är direkt kopplad till det faktum att ojämlikheterna och våldet han fördömde inte har försvunnit, i stället ser vi att ojämlikheterna och våldet intensifierats. Därför skulle jag här vilja göra en reflektion över hur viktigt det är att fortsätta kämpa för kritisk och frigörande (ut)bildning i det nuvarande chilenska sammanhanget.

Den feministiska folkbildaren Claudia Korol skriver att folkbildningen har fortsatt att vända upp och ner på sig själv och fortsatt att vara i dialog med feministiska idéer. Det är där man gjort det personliga politiskt och etablerat kritiska perspektiv på kapitalismen och hur den hänger samman med patriarkala och heteronormativa relationer i samhället.

Freire förminskade inte de olika former av maktojämlikheter han såg – och synliggjorde – när han formulerade De förtrycktas pedagogik. När marxister beskyllde honom för att inte erkänna klasskampen som historiens motor, besvarade han kritiken med att han ansåg att det även fanns andra motorer. Freire underströk vikten av att inte begränsa sig till enbart klasskampen.

Samtidigt fick Freire kritik från feministiskt håll efter De förtrycktas pedagogik. I sin uppföljande bok Hoppets pedagogik går Freire i dialog med kritiken. Han tar på sig skulden för att ha använt ett machospråk” i boken och för att han rättfärdigat användandet av mannen” som den universella människan – vilket han i Hoppets pedagogik anser vara ett kolonialt förhållningssätt och oförenligt med en progressiv ståndpunkt.

I Chile har den folkliga och kritiska pedagogiken aldrig upphört att vara levande, ändra form och återuppstå i de sociala rörelserna. Studentrörelsen har under de senaste 30 åren fördömt det nyliberala utbildningssystemet i Chile. Det är ett privatiserat system som tjänar marknaden och ett arv från Pinochets diktatur. Systemet har gjort tusentals chilenare skuldsatta i årtionden, ökat klassklyftorna och främjat individualism och meritokrati.

Från och med år 2011 växte kritiken av utbildningssystem som reproducerar sexistiska makthierarkier och som i stora delar saknar sex- och samlevnadsundervisning. Det är ett skolsystem som därmed förnekar och osynliggör icke-normativa sexualiteter. Kritiken av det rådande utbildningssystemet har utgjort en av de stora sociala konflikterna i Chile. Det var bland annat denna mobilisering som ledde fram till det som i maj 2018 växte till en feministisk flodvåg med genomslag i hela landet.

Mapucheurfolket, dekoloniala feminister och andra som i årtionden kämpat mot ett kolonialt, rasistiskt och antifeministiskt utbildningsystem protesterade nu tillsammans mot den eurocentriska logiken som tycktes återskapa fiktionen av ett chilenskt samhälle vars ”utveckling” åstadkommits ”tack vare” landets koloniala historia och den rådande nyliberala ordningen, en logik som fram till idag osynliggjort och systematiskt våldfört sig på ursprungsbefolkningarna.

Med den kortfattade och ofullständiga reflektionen ovan vill jag förmedla något av komplexiteten i våra sociala och politiska krav och våra anspråk i ett system vi inte vill ha. Vi vill återigen centrera frågan om vad som är målet och meningen med utbildning.

Studenter och feminister upprepar övertygelsen att målet med utbildning inte är att lyckas med att komma in på arbetsmarknaden. Istället är målet att forma kritiska subjekt som är socialt engagerade och vill vara med och skapa en social förändring med sikte på att kollektivt bygga upp ett mer rättvist och ”levbart” samhälle för alla grupper. Tills det är värt att leva” är ett slagord från de pågående sociala protesterna i Chile, och om detta är vårt mål är det dags att vi frågar oss vilken roll utbildning har i byggandet av en levbar värld.

När vi tänker på Freires idéer om folkbildning ser vi att betydelsen av (ut)bildning sträcker sig bortom och utanför de formella rummen där utbildning äger rum. [Med formell utbildning avses den som sker i klassrummet, som utgår ifrån läroplaner, ger meritvärden etc, medan informell utbildning är de kunskaper och erfarenheter som erövras utanför det etablerade skolväsendet, reds. anm.] Den kritiska och feministiska pedagogiken behöver finnas både innanför och utanför den formella utbildningen. Vi behöver vara kritiskt medvetna om hur det nuvarande utbildningssystemet konstruerar en motsättning mellan informell och formell utbildning. Vi får inte bortse från hur stor betydelse revolutionär kritisk pedagogik kan ha i praktiken inom den formella utbildningen, på universiteten, eftersom de som studerar där har stor påverkan andra människors liv och världen.

Frånvaron av kritisk pedagogik inom utbildningssystemet bidrar till att rasistiska, sexistiska och klassdiskriminerande tankemönster reproduceras och till och med inkorporeras i pedagogernas arbete inom den formella utbildningen. Detta har blivit särskilt tydligt under den feministiska flodvågen 2018, när universitetsstudenter protesterade mot sina lärares sexistiska, rasistiska och klasshatiska språkbruk. Att förändra den formella utbildningen är nyckeln om vi på allvar vill ta itu med ett system som återskapar ojämlikheter.

Om vi frågar oss varför det idag så sällan finns kritiska, feministiska, intersektionella och revolutionära idéer inne i klassrummet och varför dessa kritiska och feministiska idéer som syftar till frigörelse stött på hinder i det formella utbildningssystemet, ser vi att dessa idéer ersatts av liberala och avpolitiserade perspektiv på makt och genus.

Vilka är rädda för de förtrycktas pedagogik? Vilka är rädda för människors kritiska tänkande och för ett feministiskt (ut)bildningssystem?

Freires tankar utmanar den rådande makten. Vi har sett hur religiösa konservativa från högern höjt sina röster mot Freires tankar i Brasilien. Ultrahögerorganisationer som till exempel Escola sem Partido har försökt förbjuda att Paulo Freires texter läses i skolor i Brasilien. En del tar sin utgångspunkt i en felaktigt framställd idé av vad genusperspektiv” är. I många länder i Latinamerika finns grupper som vill bojkotta likabehandlingsplaner och sex- och samlevnadsundervisning i skolor. Till dessa grupper hör extremhögern, men de innefattar även evangelister och katoliker eller civila rörelser såsom Padres objetores som finns i Chile och Colombia.

Rädslan hos dessa grupper kastar samtidigt ljus över de möjligheter som en kritisk, feministisk folkbildning kommer fortsätta att ha. Hoppets pedagogik är kanske mer brådskande idag än någonsin och skulle kunna ge näring till de sociala protester som just nu pågår i olika delar av världen. Den skulle kunna omvandla det djupa missnöjet till handlingar som skapar förändring och utrymmen där konstruktiva kritiska dialoger pågår, där vi möts och låter en bättre värld ta form, en mer levbar plats för alla.

Vi som kritiserar det chilenska utbildningssystemet anser, precis som Paulo Freire före oss, att utbildning ska vara en frigörande praktik, en medvetandegörande reflektion, och möjliggöra för människor att förändra de sammanhang och det samhälle de är en del av. De förtrycktas reflektioner kring sina erfarenheter blir då inte bara en övning som man intellektualiserar kring, utan en reflektion som leder till handling: agerande som i sin tur aldrig upphör att vara föremål för kritisk reflektion.

”Motståndet handlar inte bara om att stå ut, utan om att bygga upp något nytt” står det i en muralmålning av zapatisterna. Just att bygga något nytt är en enorm utmaning som vi möter i protesterna som idag är mer massiva än någonsin och möts med en brutal repression.

Hur går vi vidare från dystopierna som vi lever i till att bygga de utopier som vi önskar leva i? De omfattande protesterna har inneburit ett uppvaknande för ett folk som aldrig förr har intresserat sig för att förstå konstitutionen från Pinochets tid, som fortfarande styr vårt land. Folk som nu vill veta på vilket sätt nyliberalismen inverkat på lagstiftningen och på institutionerna i landet.

Jag skulle vilja avsluta med två slagord som översvämmar våra gator: ”De som endast har individuella ambitioner kommer aldrig att förstå sig på en kollektiv kamp” och ”Nyliberalismen föddes och kommer att dö i Chile.”

Översättning: Paula Aracena

Illustration: Alexandra Falagara