Fria kvinnor – från ljudverk till arkiv

Fria kvinnor – från ljudverk till arkiv

Vi sitter på Café Hummusson, ett ekocafé på andra våningen i Triangelns köpcentrum. Köpcentret är ett nittiotalspalats av stål och glas, mitt i centrala Malmö. I dag är det tomt och tyst. Solen gassar in genom glastaket. Högsommarkänsla fast det bara är maj månad. Eyab Janzi, Sara Larsdotter och Cecilia Nkolina ses för att prata om värdet av att dela och bevara sina erfarenheter. Och om arkiv. 

Eyab är aktiv medlem i Maryam Sisters, en kvinnoorganisation på Lindängen med ett hundratal medlemmar, de flesta 40+ och med erfarenhet av migration. Medlemmarna kommer från hela Malmö, men de flesta från södra och östra delarna (Lindängen, Nydala, Hermodsdal, Rosengård). Kvinnorna träffas flera gånger i veckan på Framtidens Hus på Lindängen. 

Sara och Cecilia är konstnärliga ledare på Teater InterAkt, en communityteater som funnits i Malmö sedan 2005. Communityteater är teater där professionella och icke-professionella konstnärer samarbetar och skapar scenkonst tillsammans. Teater InterAkt arbetar främst tillsammans med personer som har erfarenhet av migration.

Maryam Sisters och Teater InterAkt arbetar tillsammans sedan hösten 2022. Hittills har de skapat ett gemensamt verk – ljud- och bildvandringen Fria kvinnor, som visades på Triangelns köpcentrum i mars 2023. Nu planeras nästa gemensamma projekt: MaryamArkiven.

Arkiv är en mamma

Eyab: Varför vill ni göra ett arkiv?

Sara: Vi har tänkt ganska länge på att vi skulle vilja kombinera vårt communityarbete med en arkivpraktik. För att allt det material som skapas i en konstnärlig process ska bli tillgängligt för alla som har deltagit i processen.

Cecilia: I arbetet med Fria kvinnor till exempel skapades massor av material. Jag har hur många timmar samtal och intervjuer som helst, och det finns massor av foton, videor och texter. Just nu finns allt det materialet hos Teater InterAkt, men det är ju Maryam Sisters material. Det material vi har skapat tillsammans i Fria kvinnor skulle till exempel kunna ses som en samling, en del av ett arkiv som ägs av Maryam Sisters. 

S: Vad är ett arkiv för dig?

E: Ett arkiv är min erfarenhet. Det är minnet från mitt liv. Det är värt mycket för mig. Jag lever ibland i arkivet. Om jag är ledsen eller vill någonting så tänker jag på vad jag gjort. Jag tänker på vad jag har gjort förut, och hur jag kan göra annorlunda än tidigare. Jag lär mig från arkiven.

S: Så ett arkiv är en samling av minnen?

E: Ja, det är minnen. Minnen som är värda något.

C: Tror du att ett arkiv skulle kunna vara värdefullt för vår grupp, Maryam Sisters? 

E:  Ja. Jag tror att arkivet skulle kunna bli som en mamma.

C: En mamma? Arkivet som mamma, så intressant! Hur då?

E: Min mamma, hon är inte härifrån, inte från den här kulturen. Hon kunde inte hjälpa mig att förstå det svenska samhället. Så jag har behövt lyssna på andra, få den kunskapen från kvinnor som visste hur det fungerar här. Så kan arkivet vara. 

Arkiv är öppet liv

C: Man kan tänka på arkiv lokalt, att vi skapar det själva här hos oss, men man kan också tänka sig att vara en del av ett större arkiv. Vad tänker du där, vill du helst ha något eget eller vara en del av något större?

E: Det är bra att vara del av något större. Arkivet ska vara som ett bibliotek. Biblioteket är som livet. Allt finns där. Och det är viktigt att svenskar också berättar, och hittar till våra berättelser. Vi kan alla förstå mer om livet. Vi behöver ha mer information om livet. Arkiv är som ett öppet liv. Det ska inte bara vara vi, och bara angå oss.

C: Där sätter du fingret på något som vi ofta möter i vårt arbete tänker jag. Spänningen mellan behovet av separatism för att vara trygg och faktiskt kunna dela, och lusten att bryta den isolering som följer av separatismen och vara del av något “offentligt”, något som är för alla.

S: Förstår jag dig rätt att du menar att på ett bibliotek är det fler som kan ta del av arkivet?

E: Ja, det blir lättare. Berättelserna aktiverar. Jag måste inte bara lyssna på musik. Jag kan lyssna på berättelser om andras liv. Det är också en slags musik känner jag. Det viktiga är att sprida historia. Inte bara om kriget, utan också om livet. Livets historia.

Arkiv för att äga sitt liv

S: Är det viktigt att dela sin historia, sin livsberättelse?

E: Det är mycket viktigt. Jag vill dela den.

S: Varför?

E: För att jag hade behövt att någon berättat för mig om livet, hur ska man göra med det. Jag hade ingen. Men nu vill jag dela min erfarenhet, för att jag vill att de som är yngre ska kunna förstå livet bättre. För att de ska äga sina liv.

C: Det är viktigt, verkligen! Vi ses på Triangeln nu, för det var här vi gjorde ljudverket Fria Kvinnor där din livsberättelse fanns med. Fina minnen på den här platsen! Idag är det rätt tomt här, men i mars/april då vi jobbade här stötte en alltid på någon från Maryam Sisters, ofta tillsammans med familjen.  Bjöd du in någon att se konstverket?

E: Jag bjöd mina döttrar och barnbarn. De kom många gånger. Min dotter kramade mig. Först var de bekymrade när jag var mycket hemifrån. Var är du? Vad gör du? De ville veta. Min son också. Jag sa: ”Jag mår bra. Varför oroar ni er?” De blev mycket glada när de såg utställningen. De sa: ”mamma, vi kan inte tro att det är du som pratar”. De lyssnade om och om igen på min röst på inspelningen och sa “mamma, är detta verkligen du?”

Eyabs berättelse

Förut var jag mycket rädd.

Tidigare i mitt liv kunde jag inte mycket. Jag hade inte fått lära mig. Jag var hela tiden med en man, den jag var gift med. När jag kom till Sverige … hela livet ändrades. Jag bytte land, jag bytte person. Det var svårt för mig att acceptera. Andra regler, traditionerna är inte de samma. Jag kände inga människor. Det var svårt faktiskt. Det tog lång tid. Och den svåraste saken var att jag inte hade någon vän. Jag hade ingen att dela med. Jag kunde bara gå ut och promenera i skogen, själv. Jag var nästan helt själv, eftersom jag hade en man som inte kunde förstå hur jag tänker och fungerar. För mig blev det som en blockering. Ingenting, jag ville ingenting. Jag ville tillbaka till min mamma. Sen fick jag asyl och flyttade till Fagersta. Först försökte jag fylla min tid med att läsa svenska. Jag blev klar med SFI på 6 månader. Jag tänkte att jag måste fortsätta läsa. Jag åkte långt varje dag, fram och tillbaka, för att kunna läsa. Och fortfarande hade jag inga vänner. Det var en svår period.

Jag hade studerat arkitektur hemma. Jag sökte jobb på en arkitektbyrå. Och jag fick jobbet. Jag var mycket glad. Men mannen ville inte att jag skulle jobba. Han sa nix! Om du jobbar så skiljer jag mig. I dag skulle jag säga – ok! Men då tänkte jag – om han lämnar mig har jag ingen. Nu tänker jag – jag borde ha blivit glad! Livet var svårt med honom. Varje gång jag ville göra något sa han nej. Jag försökte läsa. Om han såg att jag läste en bok hemma blev det katastrof. Han förstod inte. Han blev arg, han kastade böckerna. Och det jag gjorde fel, det var att stanna. Ingen berättade för mig att jag kunde gå. Ingen sa: Det är ditt liv!

Förut var jag mycket rädd. Min familj kunde inte hjälpa mig. Min man var hela tiden efter mig. Jag var rädd hela tiden. Jag kunde inte sova själv. Kvinnor ska inte behöva vara rädda. De unga måste få veta det. Unga kvinnor som är i min situation, och svenska kvinnor också. Alla kvinnor måste veta – att skilja sig är inte fel. Det står i Koranen till och med! Om någon inte passar kan man skilja sig – det är ingen katastrof. Men ingen säger det till kvinnorna. Det är ett problem som finns i alla kulturer.

MaryamArkivet

C: Om vi går tillbaka till arkivtanken och föreställer oss att vi skall skapa ett MaryamArkiv, hur ska det arkivet då vara? Vilken typ av historier ska det rymma? Ska det finnas bilder? Föremål? Ska det vara ett fysiskt arkiv? Ska det vara digitalt? Varska det ligga?

E: Det ska vara en bok. Och en digital bok. Då kan alla lyssna.

C: Är böcker viktiga för dig? I ditt liv?

E: Vet du, när jag var ung … När jag vaknade bad jag – vi ber på morgonen – och när jag hade bett mina böner i Koranen så tog jag min bok. Litteratur. Eller en poet som jag tycker om att läsa. Jag var väl 16 år då … Mitt liv är böcker faktiskt.

C: Förstår. En bok är ju ett slags miniarkiv. Och samtidigt inte. Ett arkiv är något större.

E: Ja, men vi kanske inte behöver något större! (Skratt.)

C: Så kan det vara (skratt). Om du skulle arkivera något – saker, erfarenheter, berättelser eller objekt – vad skulle det då vara?

E: Att ingen ska spilla sitt liv. Jag har gett mitt liv åt andra. Varför? Var och en måste leva sitt liv. Det är mycket viktigt för mig. Jag säger till mina döttrar, till mina barn, försök förstå vad ni behöver, vad som är bra för er, så kommer framtiden att bli bättre.

C: Alla har rätt att leva sitt liv, är det den erfarenheten du skulle vilja förmedla vidare?

E:  Ja.

Allt blev lätt

S:  Om du skulle berätta om Fria kvinnor – vad var det vi gjorde i det projektet?

E: Det var något som jag inte trodde att jag skulle få göra i mitt liv. Det var som om det inte längre var jag, när jag jobbade med det. Allt blev mycket lätt. Det kom flytande. Jag berättar och jag lyssnar på de andra. Det var en fantastisk sak faktiskt. Det var det bästa som har hänt i mitt liv. Jag har skaffat vänner och jag känner att jag blir starkare. Mycket starkare.

Förut kunde jag inte prata ett enda ord om mig själv, om mitt liv. Men nu spelar det ingen roll. Jag pratar, jag måste prata. Och om jag pratar är det inte bara för mig, jag pratar för mina barn också. För att de ska lära sig. För alla de som är yngre. Om de får några problem, att de ska tro på sig själv. Att de kan. De ska inte vara rädda. Jag känner att rättigheter finns här i Sverige, för oss. Och det har inte kommit ur ingenting, av sig själv. Nej, det beror på att de som kom före oss jobbade mycket. För att det ska bli bättre. De har sparat sina minnen och berättat.

Att vara i förening

S: Jag tycker det är intressant det du säger att du förut inte ville prata om ditt liv och dina erfarenheter …

E: Aldrig!

S: … och så plötsligt har du känslan av att du kan prata med lätthet!

E: Ja, plötsligt kommer det.

S: Vet du vad det var som gjorde att det plötsligt gick att prata?

E:  Att vara i en förening och prata. Om jag pratar hemma med en kompis om mina problem, så säger hon kanske “alla har sina problem”, det är samma för alla. Men att prata med andra i en förening, det är något annat. Vi har samma situation. Alla är äldre, alla har barn som är stora. Så vad är vi? Vad är vi nu? Det frågade jag mig. Vi frågar oss det tillsammans. Vi blir aktiva. Förut var jag ensam, jag ville inte beblanda mig med någon, men det vill jag nu. Och jag vill också hjälpa andra. Jag behöver andra. Men ni vet, Malmö, det är något annat. Det finns många starka kvinnor här. Det är lätt att vara social här, vara med folk, träffa andra.

Maryam Sisters, det är en grupp där vi får stöd och blir starka med hjälp av varandra. Vi hade många problem. Men Maryam Sisters ändrade mitt liv. Det är ett annat liv nu. Det är fint, och hur ska jag säga … Man förstår att man kan lära sig mycket av andra. Och man förstår vad det är att vara vänner. Så är det.

C:  Tycker du att Maryam Sisters ska skapa ett arkiv?

E:  Ja. Vi måste spara det arbete som har lagts ner. Det kan inte bara försvinna. Vi måste bevara det. Jag tror det kan bli något viktigt för framtiden. Något som många kan ha nytta av. De kan bygga vidare på våra erfarenheter. Vi bygger tillsammans, och det blir bara större och större. 

Texten utgår från flera samtal och intervjuer som ägde rum under maj och juni 2023. Transkriberat och bearbetat av Cecilia Nkolina och Sara Larsdotter. Läst och kommenterat av Eyab Janzi. Samtalen ingår i arbetet med MaryamArkivet, ett projekt finansierat av Region Skåne. Ljud- och bildverket Fria Kvinnor finansierades av Region Skåne, Kulturrådet, Malmö Kulturstöd och Konstnärsnämnden. 

Arkiv – En samtida antirasistisk strategi

I Sverige tittar antirasister nyfiket på egenskapade arkiv. Black Archives Sweden är ett omfattande projekt som med konstnärliga metoder och socialt mobiliserande arbetssätt syftar till att stärka afrosvenskars gemenskap i Sverige. Konstverket Arkiv S dokumenterar rasistiska våldsdåd. Under förberedelserna inför skapandet av ett antirasistiskt monument i Malmö satte den fria gruppen Amfi upp Glömskans arkiv, ett verk som belägger ett systematiskt bortträngande av rasism. Aktivister och konstnärer vänder blickarna till informella arkiv i många olika länder, där olika sociala rörelser har en längre tradition av att skapa sina egna arkiv – så kallade communityarkiv.

Communityarkiv är informella, demokratiska, gräsrotsbaserade och oberoende arkiv. I Storbritannien, där det finns en lång tradition av commmunityarkiv, anses fenomenet ha uppstått då den västindiska diasporan på 1960-talet slöt sig samman för att stärka gruppens gemenskap, motverka diskriminering och förändra dominerande historiska narrativ. Communityarkiv är en praktik som ger underordnade grupper kontroll över medlen som behövs för att producera historia. Det innebär att de antingen kan utmana etablerade institutioner, eller samverka med dem på mer jämlika sätt. Enligt Andrew Flinn, Mary Stevens och Elizabeth Shepherd står communityarkiv för “the active participation of a community in documenting and making accessible the history their particular group and/or locality on their own terms”.

Men vad betyder ett communitys aktiva deltagande? Community står för en upplevd gemenskap i tid och rum och kan användas för att tala om en historiskt underordnad grupp (så som det romska communityt), en mer eller mindre samordnad grupp (till exempel Malmös irakiska community) eller en lokalt baserad gemenskap (communityt i Lindängen eller i Husby). Ordet community kan stå för en grupp, men ordet kan också betyda ett kollektivt sätt att vara tillsammans som bygger på ömsesidigt omhändertagande och på att göra tillsammans. Vi har haft kontakt med communityarkiv som lägger olika tonvikt på att vara arkiv av, för eller om en viss gemenskap. Communityarkiv fokuserar på människors behov i nuet, vilket enligt Michelle Caswell gör att de skiljer sig från traditionella arkiv som är skapade för att kontrollera det förflutna och dominera framtiden.

Vad räknas då som arkiv? Historiskt sett har communityarkiv och arkivkonst stått i ett dynamiskt utvecklingsförhållande till varandra. Underordnade gruppers behov av att berätta sin historia på sitt sätt har inspirerat konstnärliga interventioner i arkiv och samlingar. Samtidigt har konstnärers kreativa undersökande av alternativa arkiv gjort att allt fler ser att de har tillgång till källor från historien. Under de senaste decennierna har forskare och filosofer kritiserat arkivet som en struktur som möjliggör företags, staters och imperiers dominans, med stöd av forskningens kategoriserande blick. De som väljer att göra communityarkiv vet att de riskerar dra upp gränser och etablerar regelsystem, men att de också skapar möjlighet att se hur den egna gruppens identitet förändras över tid. 

Vi som skriver i det här numret har blivit intresserade av arkiv som antirasistisk strategi av olika anledningar: vi är institutionsanställda som vill aktivera samlingar på nya sätt, vi har skapat communityarkiv så som Malmös samlade röster och arkivkonst i form av muraler. Numret är en möjlighet för oss att utforska arkivets möjligheter för antirasistisk kritik, för vidmakthållandet av alternativa offentligheter och stärkandet av våra gemenskaper – och att bjuda in fler till sådana samtal.

Hopp i en ojämlik värld

Våren torde, liksom på så många andra platser, bjuda på glädje och pånyttfödelse på Afrikas horn. Mellan mars och maj ska de välfyllda molnen som glider in från Indiska oceanen brista och släppa sin last över denna östliga del av den afrikanska kontinenten. Det är de långa regnens tid, följt av en torrperiod för att återigen avlösas av nederbörd, den här gången i form av de korta regnen under vintern.

Denna periodiska växelverkan mellan regn och torka har gjort att människor i tusentals år har kunnat leva på en annars så torr del av klotet. Traditionellt, och än idag, livnär sig många i Somalia, Etiopien, Eritrea, Djibouti och Kenya på sina boskap.

Men nästan inga droppar föll i mars och väderprognoserna spår inga större regnmängder i april heller. För sjätte gången i rad ser regnperioden att helt utebli, vilket International Rescue Committee skriver om i en artikel. I generationer har kunskap om hur det torra klimatet ska hanteras förts vidare. Spetskunskap om hur vatten hittas och kött torkas och konserveras har varit livsnödvändig om en, två eller till och med tre regnperioder uteblir. Överlevnadsstrategier är det ingen brist på här, men liv har sina gränser och finns det inget vatten kan existensen inte fortgå. Men om torrperioderna förr blev aningen längre ter sig verkligheten på ett annat sätt idag. Regnsystemet är satt ur spel. Det handlar inte längre om en eller två frånvarande regnperioder, på vissa håll på Afrikas horn har det inte regnat på flera år.

Detta ska inte komma som en chock. I åratal har vi vetat att förbränningen av fossila bränslen och utsläppen av växthusgaser – till allra största delen orsakad av rika länder i världens centrum – leder till en uppvärmd atmosfär och skapar lynnigt väder: Där det har varit blött blir det blötare, där det har varit torrt blir det torrare.

 

Extrema väderhändelser som översvämningar och orkaner kommer numera med både ökad intensitet och frekvens – det var bara ett decennium sedan massiv torka ledde till flykting- och svältkatastrof på just Afrikas horn. 

Det är den ackumulerade torkan som till slut knäcker människor i denna region. Över 36 miljoner människor är i skrivande stund drabbade och hittills har nästan två miljoner tvingats bort från sina hem. Redan för ett och ett halvt år sedan utropade den kenyanska regeringen torkan till en nationell katastrof – detta är den värsta och mest brutala torke- och svältkatastrofen i regionens moderna historia. Katastrofen 2011 – den svåraste på länge – drabbade 13 miljoner människor i Somalia, Etiopien och Kenya.

Före den bodde boskapsskötaren Fayyo i byn Mandera i nordöstra Kenya, precis invid gränsen till Somalia. Där hade det inte regnat ordentligt på fem år och när de långa regnen inte kom under våren 2011 dog näst intill alla deras djur. Pånyttfödelse omvandlades till död och Fayyo, hennes man och deras två barn tvingades migrera bort från torka, fattigdom och svält.

”Om regnet hade kommit hade vi stannat i vår by”, sade Fayyo till mig då, när jag träffade henne i ett av slumområdena i Nairobi. Jag hade rest till Kenya för att intervju människor som flytt undan torkan.

Några kilometer bort, i ett annat slumområde, träffade jag en annan boskapsskötare. Jilo, en lång och ståtlig kvinna, hade inte mycket mer än skinn och ben kvar på kroppen efter att ha burit sin sjuka tonårsdotter Dire från södra Etiopien till centrala Kenya. Resan till fots hade tagit en och en halv månad men hon tackade ändå Gud – ”alhamdulilla” – för att de nu kunde äta en gång varannan dag. 

Jilo och Dire tillhör boranafolket, vars flerhundraåriga sätt att leva – politiskt, socialt, ekonomiskt och andligt – enligt Unesco är ett arv som ska bevaras. Men samtidigt som torkan omöjliggör bevarandet av denna gamla kultur finns det de som på boranafolkets mark tjänar pengar på klimatkrisen. 

Efter åratal av forskningsrapporter och framförallt sedan Parisavtalet – den internationella överenskommelsen om att hålla den globala uppvärmningen under 1,5 grader – har det blivit allt svårare för klimatförnekare och klimatskeptiker att göra sina röster hörda, även om en av de mest högljudda, sverigedemokraten Elsa Widding, torgför sina vetenskapsförnekande åsikter från riksdagens talarstol. Numera har multinationella företag i stället ”gröna” skrivelser och bolag som Meta (Facebook) och Netflix betalar för så kallad klimatkompensation som alternativ till att minska sina utsläpp. Ett flitigt anlitat företag är Northern Rangelands Trust, NRT, som enligt den Londonbaserade människorättsorganisationen Survival International färska rapport Blood carbon använder bland annat boranafolkets mark för att plantera gräs och träd som ska suga upp den koldioxid som Meta och Netflix släpper ut. Detta utan att ha involverat de folk som lever på denna plats, eller samarbetat med boskapsskötarna som i perioder rör sig på stora arealer. Rapporten visar att NRT:s klimatkompenserande projekt bygger på, för att låna kampanjledaren Fiora Longos ord, ”samma koloniala och rasistiska uppfattningar” som genomsyrar liknande projekt: att ursprungsbefolkningen är skyldig till den lokala miljöförstörelsen när de i själva verket är de bästa naturvårdarna. Longo fortsätter: ”Det här projektet är inte bara farlig greenwashing, det är blodkol: NRT tjänar pengar genom att förstöra sättet att leva på för dem som är minst ansvariga för klimatförändringarna.”



Det kan inte längre undgå någon att de med minst skuld för klimatkrisen är de som först och mest betalar priset för den – många gånger med livet. Precis som utställningen Flight på Malmö konsthall under våren 2023 slår fast lever vi inte i en postkolonial värld – kolonialismen fortsätter i allra högsta grad. Bara i andra former. Om det en gång i tiden handlade om att lägga mark under sig lägger nu de rika nationerna beslag på atmosfären.

Men strukturerna är desamma.

 

”Den industriella revolutionen, pådriven av kolonialism och slaveri, skapade ofattbara rikedomar för ett litet antal människor i västvärlden. De extrema orättvisor som därigenom uppstod är det fundament varpå dagens samhällen är byggda”, skriver klimataktivisten Greta Thunberg i den välfyllda och nyutgivna antologin Klimatboken (Polaris). Aktivister, forskare och journalister har bidragit med texter som angriper klimatkrisen ur olika vinklar. Här finns allt från rena fakta om vad som händer när isarna smälter till analyser av massmediernas roll i förnekandet av klimatkrisen. Här skriver urfolk om sitt förhållande till och beroende av naturen och människor som lever i klimatkrisens frontlinjer. Här presenteras lösningar (kapitlet skrivet av författaren Naomi Klein rekommenderas särskilt) och visioner om en annan verklighet än den vi lever i tecknas fram. Det behöver inte vara så här. 

Greta Thunberg, som återkommer med flera rappa texter, pekar tidigt på själva kärnan i klimatkrisen: ”De stora massornas lidande har betalat för privilegierna hos ett fåtal. Priset för dessa förmögenheter var förtryck, folkmord, ekologisk utarmning och klimatologisk instabilitet.” Kenya, Etiopien, Pakistan, Egypten och Jamaica må vara fria nationer idag, men det är människorna här som drabbas av det Thunberg kallar ”klimatologisk instabilitet”: extrema väderhändelser, havsnivåhöjning och torka.

Samtidigt har denna världsordning omöjliggjort för dessa länder att, såsom västvärlden gjort, bygga upp välfärd och infrastruktur som till viss del skulle kunna skydda mot klimatförändringarnas värsta konsekvenser. 

Men medan forskarrapporter, som den senaste IPCC-rapporten, slår fast att utsläppen måste dala nu, att fossila bränslen varken ska tas upp ur marken eller brännas, fortsätter business-as-usual.

Bara några dagar innan FN:s klimatpanel varnade världens beslutsfattare att vi endast har sju år på oss godkände den amerikanske presidenten Joe Biden – trots vallöfte om att inte göra det – ny oljeborrning i Alaska. I Tyskland river man hela byar för att göra väg för uttag av brunkol – det smutsigaste av alla fossila bränslen. Den brittiska regeringen godkänner både oljeborrningar i Nordsjön och kolgruvor i norra England och Sverige ökar sina utsläpp samtidigt som högerregeringen är på väg att överge nationella klimatmål.

Denna dissonans – att politikerna säger en sak men agerar helt i motsats till det – skapar förvirring hos de flesta. Men varför uppstår denna disharmoni? Varför står världsledare på klimattoppmöten och lovar minskade utsläpp men hjälper samtidigt till att öppna oljekranar och gräva fram kol? 

För att, som Thunberg påpekar, lösningarna på klimatkrisen befinner sig ”på en kollisionskurs med våra nuvarande ekonomiska system och den livsstil som många i Globala Nord anser är deras rätt. Begränsningar och restriktioner går inte direkt hand i hand med nyliberalismen”. Kapitalets intressen sätts framför befolkningens, med andra ord. Det mest talande exemplet är att fossila bränslen subventioneras med mer än fem biljoner dollar årligen, eller elva miljoner dollar i minuten.

Alltmedan klimatkrisen accelererar.

”Det finns en räkning för all denna förstörelse som ännu inte har betalats”, fortsätter Thunberg och konstaterar att klimaträttvisa måste stå i centrum i omställningen. Utan den, ingen varaktig lösning för alla.

Det finns då inte bara en lösning, är slutsatsen som dras i den faktaspäckade antologin, något som också blivit allt tydligare på de alternativa forum klimatrörelsen arrangerat i samband med FN:s årliga klimattoppmöte. 

Under det näst senaste, COP 26 i Glasgow, var det svårt att hinna med alla intressanta program, utspritt i skolor, kyrkor och möteslokaler över hela staden. Här fanns de som talade om det förljugna i flygindustrins fossilfria alternativ, smågrupper av aktivister som diskuterade bästa strategin för att stoppa utbyggnaden av flygplatser, panelsamtal om vikten av internationell solidaritet och filmvisning om lokalsamhällen som har ställt om sin matproduktion. Det finns tusentals lösningar på klimatkrisen. Men beslutsfattarna har blicken riktad mot ett annat håll.

Hundra företag i världen står för 71 procent av världens samlade utsläpp och den rikaste procenten av jordens befolkning släpper ut mer än dubbelt så mycket koldioxid som dess fattigaste hälft, vilket Oxfam rapporterat om. Oljebolagen fortsätter att göra skyhöga vinster och den största av dem – Exxon Mobil – gick med hisnande 56 miljarder dollar i vinst under 2022, avsevärt mer än bolagets tidigare vinstrekord på 45,2 miljarder för femton år sedan. Bevisligen finns medel för att genomföra en rättvis omställning. De som förorenar måste vara de som betalar och de restriktioner som behöver införas för att få ner utsläppen ska svida hos dem som släpper ut.

Men inför jättar som Exxon Mobil är det lätt att känna sig maktlös. Finns det ens något hopp i denna tid när vår tids ödesfråga förstärker alla underliggande ojämlikheter och orättvisor? Är framtiden ens värd att kämpa för?

Vi har inget annat val, menar Greta Thunberg. Tid för förtvivlan finns inte: ”Det kommer aldrig vara för sent att rädda så mycket som vi möjligtvis kan.” Vare sig uppvärmningen ligger på dagens 1,1 grader eller den tregradiga uppvärmningen vi är på väg mot om utsläppen fortsätter i samma takt som i dag. 

Om förtvivlan och hopplöshet ska ersättas med engagemang, hur hitta hoppet? Hur ska vi se optimistiskt på det som ligger framför oss?

Dessa frågor har den amerikanska författaren och essäisten Rebecca Solnit funderat länge på. Bland annat i den briljanta boken Hopp (Ordfront) som för några år sedan utkom på svenska. För Solnit är det viktigt att vi skiljer på optimism och hopp. Optimism kräver nämligen inget av oss, menar hon, utan leder till en falsk tro om att allt kommer att så småningom bli bra. Hopp å sin sida kräver handling: ”Hopp, för mig, är att inse att framtiden till viss del avgörs i nuet, och vad vi gör spelar roll.” För det måste vi vinna över dystopierna. Undergångshegemonin – i litteratur, filmer, tv-spel och konst – måste ersättas med annat.  Konst och kultur kan hjälpa oss att föreställa oss annat än den destruktiva verklighet vi lever i, en som vi skulle vilja leva i.

Men vi behöver också inse att stora förändringar i historien, speciellt de som har föregåtts av kamp, aldrig har skett linjärt. Därför behöver rörelsen också snegla bakåt. Rebecca Solnit inleder Hopp med ett citat av den tyska filosofen och litteraturvetaren Walter Benjamin: ”Inget som någonsin har hänt ska betraktas som förlorat för historien.” Alla tidigare ansträngningar och strider har med andra ord varit avgörande i den större kampen. Även misslyckade sådana. Ett exempel är Green New Deal, eller en grön ny giv på svenska. Ett initiativ som den amerikanska demokraten Alexandria Ocasio-Cortez presenterade under Bernie Sanders valkampanj som ett försök att göra politik utifrån ett systemkritiskt perspektiv – omställningen måste inkludera alla samhällets sektorer, ingen ska bli arbetslös, ingen ska svälta samtidigt som utsläppen ska störtdyka. Sanders vann inte presidentvalet och Green New Deal röstades inte igenom i USA, men den har ändrat hur vi pratar om omställningen, och hur den måste vara minutiöst rättvis om vi ska slita loss oss från status quo.

Hopp kräver handling. Och handling kräver politisering. I Klimatboken uppmanar Thunberg, andra klimataktivister och forskare läsarna att engagera sig. Klimatrörelsen, som 2019 var som starkast, tvingades in i en dvala under pandemin men den är på väg att åter resa sig. Till en början satt Thunberg själv utanför riksdagen, intill sig flygblad fullspäckade med information. Numera tillhör hon rörelsen Fridays For Future som varje vecka samlar skolstrejkande ungdomar i världens alla hörn. Från att ha talat om vikten av folkbildning har rörelsen gått till paroller som ”people before profit” och tidigare i år såg vi Thunberg radikaliseras ytterligare när hon satte sig ner framför de groteska schaktmaskiner som skulle riva tyska byn Lützerat i jakt på brunkol.

Numera är det aktivister från ursprungsbefolkningar som går längst fram i stora klimatdemonstrationer. Om de anses ha minst värde för politiker i väst vet klimaträttviserörelsen att de som lever i frontlinjen av klimatkatastrofen måste ha tolkningsföreträde. Vi andra kan visa vår solidaritet genom att kämpa där fossilbränsleindustrin har sitt hjärta. Vilket just skedde i Wien i slutet av mars när aktivister under flera dagar genomförde demonstrationer och blockader medan europeiska politiker fraterniserade med gasbranschen.

We shut shit down”, ”vi stänger ner skit”, ropar klimataktivister numera. Om befrielserörelser bedrev sitt motstånd på egen mark för att slänga ut kolonisatörerna och imperialisterna måste den mest intensiva klimatkampen föras i hjärtat av den rika världen – här finns bolagen, bankerna och politikerna som driver på krisen och fortsätter att släppa ut. Det är de som motsätter sig all form av omställning, de som profiterar på utsläppen som ödelägger liv här och nu men också omöjliggör en trygg och säker framtid för kommande generationer.

Blir vi tillräckligt många för att stänga ner tillräckligt mycket har vi satt igång den mest revolutionerande rörelsen: den som möjliggör ett annat ekonomiskt system som sätter människa framför profit – som Naomi Klein skriver är omställningen vår chans att skapa ett rättvist och mer demokratiskt samhälle. Men den skulle också möjliggöra en dräglig framtid för dagens unga och sätter i bästa fall stopp för de värsta klimatkatastroferna som idag omöjliggör liv för miljoner människor i världens periferi. Bara så kan vårregnen återvända och återigen skänka glädje över Afrikas horn. 



Läsning 

 

Rescue.org, Sixth failed rainy season spells further disaster and loss of life in Somalia, warns The IRC

https://www.rescue.org [2023-04-26]*

 

Simon Counsell, Blood Carbon: how a carbon offset scheme makes millions from Indigenous land in Northern Kenya, https://assets.survivalinternational.org, mars 2023 [2023-04-26]

 

Jörn Spolander och Sverker Lenas, IPCC: Sju år kvar tills utsläppen ska vara halverade, www.dn.se, 2023-03-30 [2023-04-26] 

     

Ella Nilsen, Biden administration approves controversial Willow oil project in Alaska, which has galvanized online activism, edition.cnn.com, 2023-03-14 [2023-04-26]

 

Shora Esmailian, Polisbrutalitet stoppar inte klimatrörelsen, www.aftonbladet.se, 2023-01-17 [2023-04-26] 

 

Olivia Wikström, Moderaterna öppnar för slopat nationellt klimatmål, omni.se, 2023-03-26 [2023-04-26]

 

Damian Carrington, Fossil fuel industry gets subsidies of $11m a minute, IMF finds, www.theguardian.com, 2021-10-06 [2023-04-26] 

 

Oxfam Sverige, Klimat och ojämlikhet, oxfam.se, [2023-04-26]

 

*senaste åtkomst 

Om Natos koloniala rötter

I en redan mager Natodebatt har en antirasistisk analys, med sin grund i en förståelse av alliansens koloniala och imperialistiska historia, lyst med sin frånvaro. Fokus har i stort legat på frågor om svensk säkerhet och självständighet, vilket avspeglar sig i de tunna leden när det ska mobiliseras demonstrationer mot Nato. Men ända sedan alliansens grundande har det globala syd behandlats paternalistiskt, som en uppsättning resurser att slå vakt om, och som en plattform för utplacering av militärbaser i kraftmätningen mot västs fiender. Samtidigt har Natoländerna gjort allt för att styra det globala syd politiskt mot egna intressen. Det är tydligt att ett motstånd mot Nato måste ta som utgångspunkt en solidaritet med folket i det globala syd, och att en solidaritet med det globala syds folk i sin tur måste innehålla ett motstånd mot Nato.

Natos grundande och fascismen

Nato bildades 1949 av USA, Belgien, Danmark, Frankrike, Island, Italien, Kanada, Luxemburg, Storbritannien, Nederländerna, Norge och Portugal. Syftet med alliansen var enligt dess förste generalsekreterare Hastings Ismay att ”hålla Sovjetunionen ute, amerikanerna inne och tyskarna nere”. Vid Natos grundande var flera av medlemsstaterna aktiva kolonialmakter, inte minst Portugal som dessutom ända fram till mitten av 1970-talet var en fascistisk stat under diktatorn António de Oliveira Salazar och hans regim Estado Novo.

Fascistisk närvaro utgjorde inga problem för Nato. Ämnat att reducera vänsterns inflytande i Europa och på så sätt ”hålla Sovjetunionen ute och amerikanerna inne” så var det praxis för Nato att tillsammans med CIA och Västunionen rekrytera före detta högt uppsatta fascister till hemliga nätverk kallade ”Stay-behind”, eller ”Operation Gladio” som nätverket hette i Italien. Om detta kan man läsa i Natos hemliga arméer (2016) av Daniele Ganser och Mats Deland. Att man valde att rekrytera fascister förklaras av att de var de starkast ideologiskt drivna att föra ett våldsamt krig mot de radikala falangerna av vänstern. 

Stay-behind utförde spionage, lönnmord och regelrätta terrorattentat mot vänstergrupper i en rad europeiska länder, och även ”falsk flagg”-operationer där attentat tillskrevs vänstergrupper för att svartmåla dem. Strategin var att skapa motsättning och radikalisering för att på så sätt framkalla krav på en stark stat som tog hårdare tag. Även i Sverige startades ett Stay-behind-nätverk av socialdemokraten Tage Erlander och adelsmannen, juristen och företagsledaren Alvar Lindencrona, som gav gruppen namnet Lindencronas kommitté. Gruppens medlemmar rekryterades av Säpo och skickades för att utbildas i gerillakrigföring i England och USA.

Redan här kan man börja ifrågasätta bilden av Nato som en ”neutral” allians, eller en så kallad försvarsallians. Natos agerande och ursprung är av ideologisk art, och inom Europa visade sig detta som ett internt krig mot vänstern där allianser med fascister inte var dem främmande. 

Som den karibiske författaren och grundaren av négrituderörelsen Aime Cesaire förklarar så är fascism ”koloniala procedurer, applicerade på Europa”. Att en organisation med fascistisk aktivitet i Europa också har kopplingar till koloniala förehavanden i Afrika är därför inte oväntat.

Nato och Afrika historiskt

Under 1950- och 1960-talen började de antikoloniala motståndsrörelserna ta fart. I exempelvis Angola, Guinea-Bissau och Moçambique fördes ett krig mot kolonialmakten och fasciststaten Portugal. Portugal var ett fattigt land med västeuropeiska mått och behövde hjälp från övriga Natoländer för att kunna föra sitt krig mot befrielserörelserna. Amílcar Cabral, som ledde kampen i Guinea-Bissau, konstaterade att Portugal var ”det mest underutvecklade landet i Västeuropa” och ”skulle aldrig ha kunnat starta tre koloniala krig i Afrika utan Natos hjälp, Natos vapen, Natos flygplan och bomber”. Han beskrev även att man fann US-amerikanska, tyska och brittiska vapen hos de portugisiska soldaterna som håll på att återta territorierna i Guinea-Bissau. Hela det vita globala nord tycktes vara involverat i att slå tillbaka den antikoloniala befrielse- och självständighetskampen, och Nato var ett konkret verktyg i denna samverkan.

Att Cabral – precis som Kongos Patrice Lumumba innan honom och Burkina Fasos Thomas Sankara efter honom – mördades när de avgörande stegen mot självständighet hade tagits, med risk för att en för väst olycksbådande tendens skulle spridas över kontinenten, talar sitt tydliga språk. Morden på de antikoloniala ledarna involverar ofta en lönnmordstaktik höljd i dunkel, där man utnyttjar splittringar inom motståndsrörelsernas egna led, men där ansvaret i många fall kan härledas till kolonialmakternas regeringar och inte sällan CIA, en vanlig samarbetspart för Nato. Detta pekade bland annat Kwame Nkrumah på i sin bok Neo-Colonialism, The Last Stage of Imperialism (1965).

I bland annat Eritrea, Etiopien, Marocko och Libyen fann Nato och USA en lämplig militärstrategisk utpost för placering av en rad militärbaser, vilket i princip omvandlade hela området till en sfär för Natos militära operationer och till stor del riktat mot Sovjetunionen. Detta skedde på 1950-talet, då större delen av Afrika var koloniserat och övriga var hårt pressade av Natoländerna, vilket berövade den afrikanska befolkningen möjligheten att påverka utplaceringen av dessa militärbaser. I sin bok How Europe Underdeveloped Africa (1972) visar den guyanska författaren Walter Rodney hur Nato skyddat kapitalistiska intressen på Afrikas bekostnad. Utplaceringen av militärbaser och annekteringen av Afrika för geopolitiska syften var ännu ett sätt på vilket Afrika tvingades delta i sin egen exploatering, menar Rodney.

 

Idag – Africom, Afghanistan, Libyen och Sahel

50 år framåt i tiden är Walter Rodneys analys inte mindre träffsäker. Vid Natotoppmötet i Madrid 2022 och i ett tillhörande strategidokument utnämner Nato Afrika och Mellanöstern till ”Natos södra grannskap”, vilket får ett eko i Africoms befälhavare Stephen J. Townsend när han kallar hela den afrikanska kontinenten för ”Natos södra flygel”. Africom är USA:s Afrikakommando, som täcker ett militärgeografiskt intresseområde och lyder under USA:s försvarsdepartement. Det bildades 2007 när Nato, efter operationerna i Irak och Afghanistan, befann sig i en expansionsfas och behövde ett särskilt befäl för de 42 afrikanska stater som tidigare sorterade under det Natoledda Europakommandot (Eucom). Insikten om den afrikanska kontinentens ökade strategiska vikt blev ett tydligt incitament för USA att finansiera Africom, som idag har militärbaser i drygt 60 procent av de afrikanska länderna. 

Ett exempel på Africoms nykoloniala praktik är att man tränar upp och samtidigt bygger strategiska allianser med afrikanska soldater för att kunna utöva inflytande över ländernas försvar och linjera dem med US-amerikanska intressen. Flera av de kupper som ägt rum i exempelvis Västafrika det senaste decenniet har utförts av militära ledare som tränats av Afrikakommandot. Africom är nära lierad med och delvis en produkt av Nato, och om syftet sägs vara ”kriget mot terrorismen” så handlar det i själva verket om att förhindra att viktiga naturtillgångar och geografiska områden hamnar i händerna på ”fientliga makter”.

De senaste decennierna har Natos interventioner i Afghanistan (2003), Libyen (2011) och Sahelregionen bidragit till ökad otrygghet och misär. Attacken mot World Trade Center blev första gången ett Natoland åberopade artikel 5, som fastställer att alla Natoländer har en plikt att bidra militärt om ett av medlemsländerna utsätts för en väpnad attack. Det blev starten på ett två decennier långt angreppskrig mot ett av världens fattigaste länder. Idag är andelen afghaner som lever med osäker tillgång till mat 92 procent, jämfört med 62 procent innan kriget, och andelen afghanska barn under fem år som lider av akut undernäring har stigit till 50 procent, jämfört med 9 procent innan kriget, enligt siffror från Brown University.

Libyen, i sin tur, gick från att ha varit högst rankat av alla afrikanska länder enligt FN:s Human Development Index till ett land plågat av våld och en återkomst av slavmarknader, som för att sluta en ond cirkel av rasistiskt våld som Nato fört med sig. När Libyen hade bombats till spillror av Nato skedde en allmän destabilisering som fick återverkningar i Sahelregionen, där grupper kopplade till Isis och al-Qaida som hade stridit i Libyen kunde omgruppera. Med Natos hjälp startade Frankrike sitt ”krig mot terrorismen” i form av Operation Berkhane, där bland andra Sverige deltog med en helikopterinsatsstyrka på 150 soldater. Operationen pågick mellan 2014 och 2022 och ledde inte till något annat än ett försämrat säkerhetsläge och ökat våld, med terrorister som avancerade och tog allt större territorier. ”Kriget mot terrorismen” kom av lokalbefolkningarna att i sig upplevas som ett slags terror, så till den grad att Malis och Burkina Fasos befolkningar reste krav på att deras regeringar skulle kasta ut fransk militär, vilket skedde i Mali februari 2022 och i Burkina Faso februari 2023. Den nykoloniala dynamiken hade blivit glasklar för dessa länders folk: Frankrikes och Natos trupper legitimerade sin egen närvaro genom en situation som förblev instabil och våldsam. Så länge det fanns ett hot om terror fanns det behov av trupper, och på vissa håll, exempelvis i Mali, anklagades franska trupper för att träna och beväpna terrorister i området. I dagsläget är Burkina Faso på plats 4 på Global Terrorism Index, efter att ha varit på 113. Mali har flyttat från 41 till 7.

Ett antirasistiskt Natomotstånd

Den rasistiska logik som fått råda sedan Natos grundande är: stabilitet här genom krig där. Precis som Rodney påpekade för 50 år sedan tvingas afrikanska länder delta i sin egen exploatering genom att de görs om till geopolitiskt strategiska områden, kluster av militärbaser samt allmänna intressesfärer på grund av mineralreserver och andra strategiska marknadstillgångar. Och att människor flyr, dör och får sina samhällen söndertrasade är ett pris man uppenbarligen är villig att betala för att se till att rätt intressen dominerar dessa geopolitiskt strategiska områden. I Europa, när fienden är intern och av ideologisk art, använder man i stället hemliga nätverk som utför operationer med hög precision, som exemplet med Stay-behind visar. 

Synen på och behandlingen av det globala syd som en uppsättning strategiska råvaror att slå vakt om och som en ”bakgård” för militär expansion, är en tydlig fortsättning på det globala nords koloniala och rasistiska historia. Afrikas folk har inte rätt till sina egna länder, historier eller allianser eller sin egen politik. Deras länder ses i stället som resursrika plattformar för Nato och relaterade organisationer såsom Africom att utöva det som det globala nord med USA i spetsen har som sitt främsta verktyg för att vidmakthålla sin dominans globalt: militärt våld. Militär närvaro är inte bara beredskap och försvar, det är också övervakning, social kontroll och ”preventiva interventioner” mot vad man definierat som fientliga krafter under det förmätet hycklande syftet ”kriget mot terrorism”. 

Den antirasistiska rörelsen måste kliva in och ta tydligt ställning mot Nato som det våldsamma militära uttrycket för det vita globala nords imperialistiska system. I en debatt som till stor del rör sig kring utrikespolitisk pragmatism gällande svensk säkerhet och självständighet måste antirasister komma in och centrera jordens fördömda: de exploaterade, fördrivna och osynliggjorda.

Att bryta tystnaden om de drunknade vid Europas gränser

Sedan Italien ledde den sista statsledda räddningsoperationen Mare nostrum fram till år 2014, har ingen regering gjort någon ansträngning att återuppta räddningsoperationer i centrala Medelhavet. Det har varit små frivilligorganisationer, individer och aktivister som har tagit på sig uppdraget att rädda tusentals människor i nöd, samtidigt som de gång på gång har uppmanat myndigheterna att leva upp till sina skyldigheter. 

 

För nästan åtta år sedan seglade därför den lilla fiskebåten Sea-Watch 1 för första gången från Lampedusas hamn mot sitt operationsområde utanför den libyska kusten. Målet var tydligt: hitta båtar, rädda människor och sätta press på statliga myndigheter att ingripa. Genom att efterfråga statliga sjöräddningar och säkra, lagliga vägar in i Europeiska unionen ville aktivister från Sea-Watch få ett slut på döden i Medelhavet och göra den egna organisationen överflödig så snabbt som möjligt.

 

Eftersom lagen kräver att människor som räddas förs till närmaste säkra plats, har Italien blivit destinationen där skepp lägger till vid och överlevare landsätts. Med fortsatta ankomster i italienska hamnar och utan stöd från andra europeiska medlemsstater har mycket förändrats de senaste åren, men tyvärr bara till det sämre. Låt oss först se tillbaka några månader i tiden och sedan titta framåt och göra klart varför vi behöver bryta den dödliga tystnaden kring de tusentals människor som drunknar precis på vår tröskel. 

 

Före september 2022. Under månaderna före september blev räddningsfartyg kvarhållna i italienska hamnar. Anledningen? Helt enkelt att de saknade påhittade certifikat och att de hade för många räddade människor ombord. Genom att använda hamnstatskontroller efter varje landstigning försökte italienska myndigheter hindra icke-statliga organisationer från att rädda människor i havet och försäkra sig om att ingen nådde det europeiska fastlandet levande. Efter att klagomål på dessa godtyckliga kontroller lämnats in blev det äntligen en period av lättnad: Europadomstolen dömde till organisationernas fördel. Hamnstatskontroller kan inte längre användas godtyckligt för att hindra icke-statliga organisationer från att göra sitt arbete. Denna dom borde ha givit säkerhet åt de civila räddningsfartygen, men …

 

September 2022. … en månad efter domen ankom Sea-Watch 3, det tredje fartyget som drevs av Sea-Watch, till hamnen i Reggio Calabria. 22 besättningsmedlemmar hade framgångsrikt genomfört 10 räddningsoperationer på bara några dagar. På däcket på det 50 meter långa skeppet fanns 428 överlevare som sökte efter en säkrare och bättre framtid. Besättningen var glad och ivrig att ta igen en del sömn och ladda batterierna efter ytterligare en operation – en plan som de italienska myndigheterna allt för gärna omintetgjorde. 

 

21 september dök ett antal italienska myndighetspersoner upp för att genomföra ytterligare en hamnstatskontroll. Återigen bestämde de sig för att beslagta fartyget och tvinga det att ligga kvar i Reggio Calabrias hamn, och ignorerade därmed Europadomstolens dom medan man hittade på fler anledningar att kvarhålla. Plötsligt blev det väldigt tydligt: Sea-Watch 3 kommer inte rädda någon i framtiden, oavsett hur många klagomål som lämnas in. 

 

Oktober 2022. En månad efter att Sea-Watch 3 blivit kvarhållet bestämde sig Italien för att välja en ny premiärminister: Giorgia Meloni, ledare för det nyfascistiska partiet Fratelli d’Italia. Tillsammans med den tidigare premiärministern Silvio Berlusconis Forza Italia och före detta inrikesministern Matteo Salvinis Lega föddes en allians av Mussolininostalgiker och extremhögerpolitiker hängivna att bekämpa migrationen. Deras mål? Att till varje pris hindra människor att invandra till Europa. Tillsammans gick de in för en ny nivå av eskalering i en ständigt pågående debatt som inte påminde om något annat än den som drevs av Salvini under 2019. 

 

December 2022. Georgia Melonis allians lanserade en ny propagandalag som siktade på att hindra civila räddningsoperationer i centrala Medelhavet. Med denna lag står räddningsorganisationer inför stränga straff om de inte omedelbart ger sig av och vänder norrut efter en första räddning, oavsett om det finns andra nödställda i området eller inte – de facto en order att låta människor drunkna till sjöss som går emot varje kaptens plikt att rädda, som är fastslagen i internationell lag. Om den nya italienska propagandalagen inte åtlyds väntar administrativa sanktioner på upp till 50 000 euro, kvarhållning och konfiskering av fartyget.

 

Mars 2023. Bara månader efter att den nya italienska lagen kommit på plats mötte räddningsfartyg redan konsekvenserna. Trots att de var redo att bedriva räddningsarbete var de fast i hamnen utan möjlighet att agera på potentiella tragedier. När en båt med ungefär 200 människor ombord lämnade Turkiet i hopp om en bättre framtid i Europeiska unionen, blev konsekvenserna av Italiens stränga migrationspolicy och den dödliga passiviteten hos europeiska myndigheter tydliga: kort innan den nådde det italienska fastlandet blev det omöjligt för båten att manövrera i det dåliga vädret, och den kapsejsade i vågor mer än två meter höga. 79 överlevare räddades, medan endast 74 kroppar återfanns och åtskilliga människor förblev saknade. 

 

Trots att italienska myndigheter kände till den nödställda båten såg de inget behov av att initiera en tillräcklig räddningsoperation i tid och vägrar än idag att ta ansvar för katastrofen. I stället för att sörja de döda och be deras familjer om förlåtelse för sitt misslyckande, efterlyste Meloni hårdare tag mot smugglare i centrala Medelhavet och ignorerade det faktum att det var oförmågan hos de italienska myndigheterna att bistå med hjälp och den egna politiska viljan som lät dessa människor drunkna. 

 

Bara två veckor efter skeppsbrottet vid Crotones kust vägrade italienska myndigheter återigen att genomföra en räddningsoperation. Denna gång förliste en båt med omkring 50 människor ombord trots att myndigheterna känt till den i mer än ett dygn. Med räddningsfartyg fast i hamnen, oförmögna att hjälpa till, uppmanade icke-statliga organisationer gång på gång myndigheterna att ingripa och till slut skicka en båt – utan framgång. Konsekvensen av deras passivitet? När båten kapsejsade räddades 17 överlevare medan 30 personer förblivit saknade. Dessa skeppsbrott är ett direkt resultat av en gränspolicy hos EU som tvingar ut människor på allt längre och farligare rutter. De är ett resultat av myndigheternas ovillighet att ingripa, av rasism inom europeiska regeringar, och den politiska viljan att låta människor drunkna på Medelhavet i avskräckande syfte. Det värsta av allt? Dessa skeppsbrott kommer inte att vara de sista. 

 

26 141 människor har i skrivande stund, i mars 2023, dött eller försvunnit i Medelhavet sedan 2014. Det är en siffra som består av bröder, systrar, mödrar, barn, vänner och familjer. Bara under detta års få månader har 383 människor förlorat livet. Europeiska unionens och berörda myndigheters respons på de liv som förlorats är inte lagliga och säkra vägar. Det är murar, taggtråd och stängsel. När Europeiska unionen har institutionaliserat sitt våld mot människor som migrerar vid dess yttre gränser återstår bara en fråga: Vad ska vi, civilsamhället, göra nu? 

 

Väsnas! Att väsnas om det rasistiska tillståndet vid Europeiska unionens yttre gränser är det enda sättet att få till stånd politisk förändring. Vi måste förena oss, stärka varandra, och stå upp i solidaritet. Vi måste stå upp mot skrämselförsök, kämpa emot och överkomma spärrarna. Vi måste kräva rättvisa, hålla dem som har ansvaret ansvariga, och propagera för förändring. Låt oss vara så högljudda och rasande att våra röster bryter cirkeln av tystnad kring döden i Medelhavet.

 

Breaking the silence about the drowning at the European borders

While Italy operated the last state-led rescue operation Mare Nostrum until the year 2014, no government has made any effort to resume rescue operations in the central Mediterranean since then. It has been small NGOs, individuals and activists who have taken on the task of rescuing thousands of people in distress, while repeatedly calling on the authorities to fulfill their duty. Thus, almost eight years ago, on June 20, 2015, the small fishing boat Sea-Watch 1 left the port of Lampedusa for the first time to sail to its area of operation off the Libyan coast. The goal was clear: finding boats, rescuing people, and urging state authorities to intervene. By calling for state-run sea rescue and safe, legal entry routes into the European Union, activists from Sea-Watch wanted to put an end to the dying in the Mediterranean, making the own organization obsolete as quickly as possible. 

 

As it is required by law to take people to the nearest safe place, Italy has been the destination for ships to dock and disembark survivors. With continuous arrivals in Italian ports and no support from other European member states, much has changed in recent years, but unfortunately only for the worst. Let’s first look back at the past few months to then look forward and make clear why we need to break the deadly silence about the drowning of thousands of people right at our doorstep.

 

September 2022. For months before, rescue ships were detained in Italian ports. The reason? Simply because they lacked imaginary certificates, which do not even exist, and because they had too many rescued people on board. By using port state controls after every disembarkation in port, Italian authorities aimed to prevent NGOs from rescuing people at sea, ensuring that no one reached the European mainland alive. After a complaint against these arbitrary port state controls was filed, there was finally a moment of relief: the European Court of Justice ruled in favor of the NGOs. Port state controls can no longer be used arbitrarily against NGOs in the future to detain ships and prevent them from doing their work. A ruling that should have brought clear security for the civil fleet of rescue ships…

 

…A month after the ruling, in September 2022, the Sea-Watch 3, the third vessel operated by Sea-Watch since 2015, entered the port of Reggio Calabria. 22 crew members successfully conducted ten rescue operations within a few days only. On the deck of the 50-meter-long ship were 428 survivors looking for a safer and better future. The crew was happy and eager to catch up on some sleep to recharge the batteries for yet another operation – A plan that the Italian authorities were all too happy to cross. On September 21, several Italian officials showed up on the pier and conducted yet another port state control. Once again, they decide to detain the ship and forced it to remain in the port of Reggio Calabria, ignoring the ruling of the European Court of Justice and inventing more imaginary reasons for the detention. Suddenly it became clear very quickly: the Sea-Watch 3 will not rescue anyone in the future, no matter how many complaints are filed.

 

October 2022. A month after the Sea-Watch 3 being detained, Italy decided to elect a new prime minister: Giorgia Meloni, head of the neo-fascist party “Fratelli d’Italia”. Together with the Forza Italia around ex-prime minister Silvio Berlusconi and ex-interior minister Matteo Salvini’s Lega, an alliance of Mussolini nostalgics and far-right politicians dedicated to fighting migration was born. Their goal? Stopping people from migrating to Europe at any cost. Together, they entered a new level of escalation in a never-ending debate reminding of nothing else than that of former Interior Minister Matteo Salvini in 2019.

 

December 2022. Giorgia Meloni’s alliance launched a new propaganda law aimed at hindering civil sea rescue operations in the central Mediterranean. Under the law, rescue organizations will face harsh penalties if they do not immediately leave to head north after an initial rescue, whether there are other distress cases in the area or not – a de facto order to let people drown at sea that violates every captain’s duty to rescue, which is enshrined in international law. In the case of non-compliance with Italy’s new propaganda law, administrative sanctions ranging from fines up to €50,000, detention of the vessel, to seizure and confiscation of the ship were imposed.  

 

March 2023. Months after the new Italian law came into force, rescue ships were already facing the consequences. Although they were ready to rescue, they found themselves stuck in port, unable to respond to potential tragedies. When a boat with about 200 people on board left Turkey, hoping to find a better future in the European Union, the consequences of Italy’s harsh migration policy and the deadly inaction of European authorities became crystal clear: Shortly before reaching the Italian mainland, the boat was unable to maneuver through the bad weather and capsized in waves more than two meters high. 79 survivors were rescued, while only 74 bodies were found, leaving several people still missing. Although the Italian authorities knew about the boat in distress, they did not see the need to initiate an adequate rescue operation in time and to this day refuse to take responsibility for the disaster. Instead of mourning the dead and asking their families for forgiveness for their failure to do so, Meloni called for tougher measures against smugglers in the central Mediterranean, ignoring the fact that it was the inability of the Italian authorities to provide assistance and the own political will to let those people drown.

 

Just two weeks after the shipwreck off the coast of Crotone, Italian authorities again refused to launch a rescue operation for a boat with about 50 people on board, despite knowing about it for more than 24 hours. With rescue ships stuck in ports and unable to help, the NGOs repeatedly called on the authorities to intervene and finally send a boat – without success. The consequence of their inaction? The boat capsized. 17 survivors were rescued, while 30 people remain missing. These shipwrecks are the direct result of an EU border policy that forces people onto ever longer and more dangerous routes. They are the result of the authorities’ unwillingness to intervene, of racism within European governments, and the political will to let people drown in the Mediterranean as a deterrent. The worst thing? These shipwrecks will not be the last.

 

26,141 people have died or are missing in the Mediterranean Sea since 2014. A number that is made up of brothers, sisters, mothers, children, friends, and families. In the few months of this year alone, 383 people have lost their lives. The response of the European Union and the relevant authorities to the lives that were lost is not legal and safe escape routes. It is walls, barbed wire and fences. When the European Union has institutionalized its violence against people on the move at its externalized borders only one question remains: What should we, as civil society, do now? 

 

Noise! Making noise about the racist conditions at the external borders of the European Union is the only way to bring about political change. We must unite, strengthen each other, and stand in solidarity. We must stand up to intimidation, fight back and overcome barriers. We must demand justice, hold the ones responsible accountable, and advocate for change. Let’s be so loud and outraged that our voices break the silent circle of the dying in the central Mediterranean. 

 

Ledare: Vad gör vi nu?

  • Och när vi talar, är vi rädda 

att våra ord inte ska bli hörda

eller välkomnade

men när vi är tysta

är vi fortfarande rädda

Så det är bättre att tala

och minnas 

att det aldrig var meningen att vi skulle överleva. 

 

Audre Lorde ”A litany for survival”, 1978, The Black Unicorn

 

Till detta nummer bjöd vi in olika organisationer som beskriver vad de gör, vad som händer och vad som måste göras. De har alla olika perspektiv och berättar från sina horisonter hur läget är, vad de upplever är viktigast just nu och vad som är mest akut.

 

Det finns inte ett svar, utan många. Kanske är kampen, i dess olika former, med dess olika mål, visioner och drömmar, det bästa svaret. Kanske behöver vi inte vara eniga om vad vi ska göra, men vi kan enas om att alltid finnas där för varandra. Vi kan lova att vara oeniga, att bråka om strategi, men aldrig låta hegemoniska idéer om det goda och det onda motståndet göra att vi distanserar oss från varandra i tron att just vi ska överleva. Vi kan lova att tala när andra inte orkar, vi kan lova att ta del i varandras kamper. Vi kan lova att se oss i varandra. Vi kan lova varandra solidaritet, omsorg, kamper och fester. Kan man inte dansa till den är det inte mycket till revolution. 

 

Ett mönster i texterna är just det – behovet av allianser, samarbeten, att gå samman i solidaritet. Ett annat är att göra sig hörd och inte vänta i tystnad. Väsnas! vrålar Mattea från organisationen Sea Watch. De har nu sjösatt sitt femte räddningsfartyg och fortsätter sitt arbete i Medelhavet trots att den italienska regeringen gör allt för att skeppsbrutna ska drunkna. Och människor drunknar, i tusental.

Organisera er, skriver den fackliga aktivisten Claudio Piccinini som arbetat inifrån Italien. Trots den fascistiska Meloniregeringens seger i valet i höstas betonar han att rasismen i landet implementerats under många decennier, i form av den dagliga, våldsamma byråkratin. Det är en byråkrati, menar han, som har skapat en rasism som bara kan stävjas genom samarbeten.

Stäng ner dem som förgör människors liv genom en ständig exploatering av naturen, skriver Shora Esmailian. Hon visar hur klimatförändringar steg för steg gör livet omöjligt på platser långt borta från besluten, finanserna och de stora utsläppen. Vi måste begränsa skadorna, skriver hon och citerar klimataktivisternas slagord: ”We shut shit down!”

Tala med en kollektiv röst, skriver sjuksköterskor i England som intervjuats av Mirjana Westermark. Deras arbetsvillkor präglas av prekaritet och rasism och de har organiserat sig bakom ett manifest med många svar på vad som ska göras. Svaren ges i form av krav, som också publiceras i Mana. 

Vägra lyda, säger vårdanställda mot Tidövatalet, som också framhåller nödvändigheten av att gå samman: ”Den enda vägen framåt är solidaritet med varandra och solidaritet med våra patienter.”

Rojavakommittéerna ber alla Manas läsare om att ansluta sig till kampen mot regeringens lagförslag som kriminaliserar solidaritet. ”Varför är det så tyst?” frågar de, och uppmanar oss att protestera.

Arbeta tillsammans, skriver RFSL som påtalar hur hbtqi-rörelser världen över upplever en livsfarlig backlash som tar sig uttryck i lagändringar och hatbrott. Solidariska allianser är nödvändiga.

Bygg upp zoner för solidaritet, skriver den danska organisationen Trampolinhuset. De – migranter tillsammans med etablerade danskar – har upprättat ett aktivitetshus i Köpenhamn med bland annat mat, konst och juridisk hjälp, och i sin text till Mana beskriver de sina utgångspunkter. 

 

Slutligen har Hiram Li intervjuat Enhedslistepolitikern Peter Dragsted i Danmark. Dragsted är hoppfull och pekar på hur vissa element av socialistiskt inspirerade samhällsfunktioner som gratis skola och billig sjukvård finns kvar i de nordiska länderna, trots nyliberalismens långvariga kraftsamling. Slaget är inte förlorat, menar han, och att vi måste komma ihåg allt som funkar eftersom det utgör en grund att kämpa från. Men hur ska nedmonteringen stävjas och hur omsätts samhällets kvarvarande gemensamma resurser till en antirasistisk och icke-exkluderande rörelse? Det svarar han inte på, men svaret ekar genom alla de övriga texterna i temat: Gå samman! Bryt tystnaden! Visa solidaritet! 



Vi bor tillsammans, vi kämpar tillsammans – ockupationen av City Plaza i Aten

City Plaza var ett av många hotell i Aten som hade stängts och övergivits på grund av effekterna av 2008 års finanskris när ett dussin grekiska aktivister i april 2016 bestämde sig för att ockupera området för att inhysa migranter. Hotellet blev Refugees Accommodation and Solidarity Space City Plaza.

Aktivisterna tillhörde till stor del vänstergrupperna i DIKTYO (Nätverk för sociala och politiska rättigheter) och Syrizas ungdomsförbund, och hade sedan länge arbetat med social rättvisa. Sida vid sida med dem deltog ett hundratal migranter som på grund av att de saknade stöd från samhällets institutioner hade slagit läger i månader på Viktoriatorget, en av de huvudsakliga samlingsplatserna och provisoriska tältlägren för nyanlända migranter i Aten. Under de kommande tre och ett halvt åren skulle sjuvåningsbyggnaden på Acharnongatan i hjärtat av den grekiska huvudstaden komma att bli hem och tillflyktsort för mer än 2 000 människor på genomresa som väntade på att fortsätta sin resa från Aten till andra europeiska länder.

Grekland är ankomstland för migranter från Asien (framförallt från Syrien, Palestina, Afghanistan, Iran, Irak, Kurdistan och Pakistan) som kommer till de grekiska öarna i nordöstra delen av Egeiska havet genom att korsa den smala kanalen som skiljer Turkiet från Grekland. Efter att ha blivit omplacerade till fastlandet brukade de fortsätta sin resa till Central- och Nordeuropa längs den så kallade Balkanrutten. I och med stängningen av gränsen mellan Grekland och Nordmakedonien i mars 2016 har dock mer än 60 000 människor förblivit strandade i Grekland och fått hitta tillfälliga boplatser på gatorna och torgen i storstäderna. 

City Plaza föddes ur det akuta behovet att tillhandahålla säkra boenden till människor som bodde på gatan och visa motstånd mot migrationspolitiken, och det var inte det enda initiativet. I det atenska kvarteret Exarcheia – huvudkvarter för anarkister och andra vänsterpersoner, och en no-go zone för fascister och polisen – fanns det 2017 runt tjugo migrantboenden.

I sina 126 rum kunde City Plaza härbärgera runt 400 människor, mest familjer. Sårbara personer prioriterades, liksom personer som hade möjlighet att bidra logistiskt till projektet (till exempel tolkar, översättare och kockar). Sängar och rum tilldelades på ett sätt som skulle upprätthålla mångfald och undvika intern splittring och konflikter.

City Plaza var ett självdrivet projekt där beslut fattades kollektivt genom tre nivåer av sammanträden som var öppna för alla som var involverade i projektet. Funktionsområden och väsentliga aktiviteter i boendet (bar, kök, reception, säkerhet och städning) organiserades i skift. 

Utan något stöd från institutionerna lyckades City Plaza med att förändra betydelsen av ”migrantmottagande” genom att röra sig bort från det avhumaniserande ramverket hos de institutionella flyktinglägren och hotspotsen. City Plazas invånare samarbetade och deltog i ett experiment med samboende mellan människor av olika ursprung och bakgrunder.

Genom fler än 800 000 serverade måltider, 100 000 timmar av aktiv tjänstgöring och 5 100 timmar av utbildningsaktiviteter representerade City Plaza ett experiment av samexistens som gick bortom att möta behovet av tillfälliga boenden. City Plazas invånare möttes som en familj som underifrån och inte utan svårigheter utmanade statens och institutionernas makt samtidigt som de försökte överbrygga avståndet mellan vi och dem.

Vi var också en del av denna familj, då vi under mer än ett år bodde på City Plaza, för att göra fältarbete till en doktorsavhandling och genomföra ett fotografiskt projekt om livet på det ockuperade hotellet, men framförallt med avsikten att stödja ett politiskt projekt vi uppfattade som oerhört viktigt. Under den tid vi tillbringade på City Plaza hade vi privilegiet att lära känna dess invånare, dela tankar och livshistorier, och i vissa fall genomföra intervjuer, från vilka utdrag av det som rapporterats presenteras här. 

På City Plaza vävdes orden ”hem” och ”familj” samman och kom ibland att nästan betyda samma sak. Vi hörde ofta boende på det ockuperade hotellet säga ”City Plaza är mitt hem, min familj”. Medan detta kan verka som en överdrift för en utomstående, åt människorna på City Plaza, lagade mat, städade och skötte det gemensamma utrymmet, tillsammans, som en stor familj. Trots den avancerade organiseringen saknades dock väsentligheter såsom värme och varmt vatten, och menyn bestod till stor del av samma saker trots ansträngningarna och kreativiteten hos de många internationella kockarna från Syrien, Chile, Grekland, Palestina och Iran … Därmed väcks frågan: Hur kan en sådan plats kallas för ett ”hem”?

Svaret antyds av en av City Plazas invånare, som hävdade i en intervju i maj 2018 att ”även om flyktingar är fast i Grekland, har människor värdighet här. City Plaza är en speciell plats. Det är viktigt att den finns och förblir öppen. Varför? Därför att människor här har självständighet och privatliv. Det är så viktigt för familjer. Och det är mer som finns här som du inte hittar i [flykting]lägren … Det känns som hemma. Hemma är inte en plats, utan en känsla. City Plaza är hemma”.

I sin artikel om boendeutrymmen som politiska i marginaliserade och segregerade kontexter, definierar bell hooks, Julie Eizenberg och Hank Koning hemmet som en ”tillflyktsort av samhörighet där det dagliga livet som utspelar sig i husen binder oss samman – trots politik och maktstrukturer förenas vi i våra olikheter”.

På samma sätt var skapandet av ett gemensamt hem som en politisk nödvändighet, som transcenderar ras, klass, kön och nationalitet en vision i skapandet av City Plazas konstitutionerande slogan, ζούμε μαζί, αγωνιζόμαστε μαζί (”vi bor tillsammans, vi kämpar tillsammans”). Därmed representerade City Plaza inte bara en tillflyktsort och en säker plats för asylsökande, utan också ett utrymme där de fick sina rättigheter tillvaratagna och blev stärkta.

Det var verkligen en stark känsla av tillhörighet som band City Plazas invånare till projektet. Detta är lättare att förstå när det ockuperade utrymmet jämförs med dem ”utanför”. Å ena sidan finns där en ”fientlig” miljö: stadens, som kännetecknas av stillaståendet hos en till synes ändlös väntan. Detta tillstånd kännetecknar den dagliga tillvaron för migranter, tillsammans med den begränsning som utgörs av policyer vars syfte är att hålla dem inlåsta i flyktingläger avsiktligt byggda långt ifrån stadskärnan, som bara medborgare har rätt till. Å andra sidan fanns City Plaza: beläget i centrala Aten, som stod emot de utegångsförbud och identifikationskrav som vanligtvis påtvingas i de officiella lägren, och där varje familj hade sitt eget rum. Med ett säkert och privat boende, och konstant stöd från aktivisterna, kunde människor finna värdighet. De kunde äta anständiga mål mat tre gånger om dagen, ha ett jobb, och få medicinsk behandling ifall de skulle bli sjuka. Men framförallt kunde människorna på City Plaza samarbeta på olika nivåer i styrandet och utvecklandet av projektet och därmed bli aktiva subjekt som överskred statliga och kulturella gränser samtidigt som de trotsade migrationspolicyer som ålagts dem uppifrån.

Idén om City Plaza som ett hem lyckades lindra oron och osäkerheten som orsakats av de avvisningar och den exkludering som präglar många migranters dagliga liv i Aten. Hotellets arkitektur med sina gemensamma utrymmen och hundra privata rum, spelade en avgörande roll i processen att göra sig hemmastadda i exil. Baren, köket, matsalen, gården, takterrassen och utrymmena för kvinnor och barn bidrog alla till att skapa en känsla av samhörighet och gemenskap.

Till exempel samlades folk i baren för att prata, dricka kaffe, spela kort, såväl som att delta i veckosammanträdena och ta beslut gällande organiseringen av platsen. Invånare möttes i köket för att laga mat och förbereda måltider, och spenderade där mellan tre och fyra timmar i skift medan de lärde känns varandra och skapade band. Korridorerna var inte bara passager utan också platser där City Plazas invånare kunde mötas, tack vare det faktum att dörrarna till rummen ofta lämnades öppna.

Slutligen hade barnen, som utgjort 40 procent av City Plazas invånare, hela hotellets utrymme till sitt förfogande att leka i under de vuxnas vaksamma blick, som också tog hand om andras barn. Till exempel hade Karima, en mamma som bodde på City Plaza med sina två söner Ifran och Iman, tio och fem år, ett arbete som tolk för en NGO (en icke-statlig internationell organisation) och kunde gå iväg till jobbet i vetskap om att hennes barn var säkra och deltog i fritids- och utbildningsaktiviteter i Barnutrymmet. 

City Plazas rum var utrymmen med många funktioner som kunde tjäna många olika syften: klassrum, lekrum för barn, mötesplatser enbart för kvinnor och förråd. I synnerhet var de ”hem” för invånarna på hotellet – en intim plats som tillät människor att ha privatliv. I en jämförelse mellan livet i flyktinglägren och på City Plaza sade en invånare: ”Nyligen besökte jag en vän och hennes familj i ett läger och påmindes om kontrasten mellan här och där. Det är så sorgligt att se barnen som bor i lägren, utan bra mat, i kylan, utan säkra och rena platser att leka på. Här kan min familj leva självständigt. Att ha vårt eget rum gör en sådan skillnad i det vardagliga livet. Jag kan sova om natten i vårt rum och veta att vi alla är säkra.”

Rummen var särskilt viktiga för att skapa en känsla av integritet och säkerhet. Detta hjälpte att skapa en miljö som liknade en hemmiljö, i motsats till de sterila utrymmen som präglar de dominansstrukturer som hooks, Eizenberg och Koning skriver om, såsom flyktingläger och hotspots

Särskilt i fallet med invånare som bodde på City Plaza under en lång tid, var rummen möblerade och dekorerade som små lägenheter, dit det till exempel var trivsamt att bjuda in gäster. En motståndshandling och kulturell praktik formad av det unika hos varje invånare kunskap och kulturella arv. En invånare berättar: ”Jag tycker om att bjuda in folk till mitt rum här … Det påminner mig om när jag var i [hemstaden] … Vi sitter ner, vi pratar, vi berättar historier från förr. Ibland lagar vi mat, men berätta inte det!” Hon skrattar; matlagning är inte tillåtet i rummen av säkerhetsskäl. ”Jag trivs här på Plaza, men resten … Det är för svårt. Ibland tänker jag att jag vill stanna på Plaza för alltid. Efter allt som hänt, resan … Jag vet att detta inte är mitt hem, men ibland känner jag att det är det … och jag vet inte vad som väntar mig efteråt.” Många gånger har det diskuterats om det fanns en risk att husockupationen skulle börja likna den humanitära inriktning som är typisk för NGO:er och statligt finansierade organisationer, som är toppstyrda och mer välgörenhetsliknande former av ”hjälp” där asylsökande ofta tilldelas rollen av passiva mottagare längst ner i stödkedjan. Till skillnad från dessa var ockupationen i första hand en plats för kamp. Sammanboendet var dock inte undantaget motsättningar och interna spänningar, till stor del knutna till den dagliga skötseln av utrymmen, invånarnas interaktioner, och könskonflikter.

I vissa fall adresserades dessa motsättningar aktivt i workshops och på möten, medan de i andra fall ansågs som oundvikliga interna hierarkier. I början av ockupationen var till exempel de grekiska aktivisterna innehavare av den sanna befogenheten att fatta beslut, liksom de mest väsentliga uppgifterna och ansvarsområdena – som att sköta byggnaden, hålla i donationer av saker och pengar och upprätthålla nätverket för politiskt stöd för projektet i Grekland och Europa. Men också kunskapen om området och den generella sociala och politiska kontexten. Situationen ändrades långsamt över tid: allteftersom månaderna gick visade en del av de invånare som bott i ockupationen under en längre tid villighet att delta i de centrala sammanträdena, vilket också innebar att fatta politiska och strategiska beslut för boendet. 

När de mottog vräkningsbrevet från byggnadens ägare efter nästan två år av ockupation, arbetade invånarna på City Plaza tillsammans fram en motståndsplan för att skydda sitt hem. Genom att göra det mobiliserade de för att aktivt skydda utrymmet och därmed sin rätt att stanna – på City Plaza, i Aten, i Grekland, i Europa 1 – och att skapa sig ett liv utan fruktan för repatriering eller ”omflyttning” till andra länder som skulle krossa de band de kämpat så hårt för att väva samman i en så svår tid i deras liv. Att dessa band fanns berodde på ihärdigheten hos City Plazas invånare, liksom deras beslutsamhet i kampen mot systemet, vars hegemoni de motsatte sig ända till slutet.

I och med valet av mitten högerpartiet Ny Demokrati i både Aten och Grekland och ytterligare åtstramning av migrationspolitiken valde City Plaza i början av juli 2019 att avsluta ockupationen. Beslutet togs för att förhindra att de som fortfarande bodde i hotellet skulle bli vräkta med tvång och fängslade (såsom skedde med majoriteten av migranter i andra husockupationer i staden). Men de band som hade knutits mellan invånarna genom åren har visat sig starka. Ett dussin familjer bestämde sig för att fortsätta leva tillsammans och hyrde ett hus som sedan dess har blivit en mittpunkt för deras kamp. På samma sätt har andra invånare på City Plaza fortsatt sin kamp i andra delar av Europa. Precis som trädet växer ur de frön som burits av vinden, fortsätter City Plazas invånare idag sin kamp och lägger till nya saker i skapandet av sitt ”hem”. För ”hemma är inte en plats, det är en känsla” och för att citera bell hooks är det också en arena för motstånd.

Litteratur 

hooks, b. ”Homeplace (a site of resistance)”. Yearning: Race, Gender, and Cultural Politics. 1990.

hooks, b., Eizenberg, J. och Koning, H. ”House, 20 June 1994”. Assemblage, nr 24, 1994.

 

Texten på engelska: http://tidskriftenmana.se/tema/hem/#post-1480

Kolonialiseringen av ett hem -– en fotoessä om Sápmi

Jag kommer från den lilla byn Årosjokk fem mil utanför Kiruna som ligger i Laevas Sameby. Jag växte upp i en traditionell renskötande samisk familj. När jag var ung tänkte jag inte så mycket på var min familj kom ifrån. Jag kände jag mig trygg i min uppväxtmiljö, där en stor del av min släkt på fars sida också bor.

Det stora hotet var och är LKAB, den statliga gruvjätten som slukade mer och mer av våra renskötselmarker. Och konsekvensen är att det blir svårare att arbeta och leva på renskötsel i Laevas sameby och de intilliggande samebyarna i Kirunaområdet. Staden och Järngruvan växer hela tiden och vi förlorar ständigt flyttleder och betesmarker runt gruvan och Kiruna stad. När jag började studera konst i tjugoårsåldern fick jag ett album med gamla familjebilder av min mormor. Det var en av anledningarna till att jag började söka efter fler fotografier för att förstå min familjs historia. 

Bilderna bara bekräftade hur stark kolonialismen varit i århundraden i de samiska bosättningarna. Både på min mammas och pappas sida har jag rötter från familjer som tvångsförflyttades från Karesuando–Tromsö-området. Jag har följt spåren från min familj genom gamla foton och dokument. Deras rötter i landområdena i nationerna Finland och Norge blev avskurna för alltid. Kontakten med de gamla boplatserna och flyttlederna blev brutna och de var tvungen att flytta för alltid. Det är en berättelse om min familj och förfäder som jag vill förmedla. Hur hårt livet var för nomadiserande samer. Hur staten trängde undan samerna från deras betesmarker och flyttade dem vart de ville. Som pjäser på ett schackbräde.

Mitt första arbete med samiskt tema gjorde jag som examensarbete 1990. Där har jag samlat gamla fotografier tillsammans med modernare bilder till ett tredimensionellt bildcollage som skildrar min familjs historia på 1900-talet. Mitt examensarbete från Konstfack heter därför 1900. För många av de nomadiserande samerna förändrades livet drastiskt på 1900-talet. Många av fotografierna är tagna ur min mormors fotoalbum. Bilderna beskriver deras nya liv i Arjeplog efter tvångsförflyttningarna 1919.

Min mors familj drabbades hårt av tvångsförflyttningar. Familjen  och släkten blev splittrade. Den rotlöshet som följde av flera flyttningar blev en del av min mors uppväxt. Min mor har aldrig känt att hon har ett barndomshem att längta till. Familjen flyttade  många gånger och en stor del av sin uppväxt bodde hon på internat och inte hemma. Nomadskolan upprättades för att renskötande samers barn skulle få en utbildning som svenska staten tyckte passade dem. Hennes far förolyckades när hon var barn. Hon växte upp med sin mormor, som levde tillsammans med min mors familj. Min mor har berättat att min mormors mor Margareta varje dag talade om Tromsdalen, det förlorade landet där hon växte upp och levde större delen av sitt liv. Hon var sextio när hon lämnade sitt sommarland 1930. Hon kunde aldrig riktigt acceptera de nya boplatserna och jämförde dem alltid med de marker hon kom ifrån. Min mormor Ella berättade inte så mycket. Hon ville nog helst bara glömma. Men ibland hände det. Hon har berättat om vissa händelser som fastnat i hennes minne. Bara några meningar som ibland poppade upp. Jag har i min tur lagt varje ord hon sagt på minnet.

Projektet Gränser

Sommaren 2019 var jag i Lásságammi på ett art residence i Skibothen. Jag var där för att försöka förstå och knyta ihop min släkts historia, se flyttningsleder och de boplatser som de var tvungna att lämna. Jag ville vara där fysiskt och avsluta ett tidigare projekt, Nomad, som är kopplat till kolonialismen och tvångsförflyttningarna. Men i stället blev det att jag började arbeta med ett nytt projekt, Gränser. Oväntat hittade jag mer fotomaterial från min släkts liv i Tromsö, Tromsdalen, mellan 1860 och 1930. Då förstod jag att det fanns mycket mer fotografier än vad jag trott och att det var möjligt att identifiera dem med hjälp av antropologiska fotoarkiv och privata släktbilder. Det var som att hitta en kikare bakåt i tiden i vilken jag kunde se mina förfäder och deras liv för över hundra år sedan. Det blev uppstarten till mitt projekt Gränser. Jag har gått igenom massor av fotografier det senaste åren och börjat nätverka med andra samer i Tromsöområdet och med släktforskare som är intresserade av samernas historia i det området.

Det kändes fantastiskt att jag hittade så mycket fotografier från mina förfäders liv som visar och hur de levde på sina traditionella marker före tvångsförflyttningarna i Sverige. Innan de blev bortträngda från sitt sommarbete i Tromsöområdet och hamnade på helt främmande marker längre söderut i Norrbotten och Västerbotten.

Min mor fick se sin mormors ungdomstid, och andra personer och släktingar som hon sett när hon var ung. Många fotografier är på min mormors mors Margareta Persson Nuttis familj och hennes mans familj, mormors far Per Henriksson Omma – Heiggas. Heiggasfamiljen är fotograferade vid  olika tidsepoker, så det finns ett stort material för mig att arbeta med. Även deras släktingar och många andra familjer som levde i Tromsdalen är väldokumenterade, genom alla fotografer som uppehöll sig där i slutet på 1800-talet och början av 1900-talet. Stora turistbåtar började lägga till i Tromsdalen då och samerna levde ett väldigt socialt och utåtriktat liv. Turistnäring och försäljning av slöjd blev en binäring och en del av deras vardag. Fotograferna har naturligtvis arrangerat många fotografier. Ställt upp familjer och barn till motiv som de tyckte var intressanta och exotiska. En del ville nog inte bli fotograferade. Även många antropologer var där. Men det känns förvånande hur avslappnade många av fotografierna ändå är. Intressanta som dokumentation över hur man levde runt förra sekelskiftet i Tromsöområdet. Jag har omarbetat och förstorat fotografier av mina förfäder och deras släktingar. Jag har identifierat mina släktingar och personerna på bilderna. Projektet innehåller även tredimensionella arbeten.

Jag har försökt hitta och känna igen platser från de historiska fotografierna på boplatser och andra ställen i omgivningarna. Även utflykterna till Tromsö stad var många. Det var populärt att ta båtarna över sundet. Jag har funnit en stadsbild från Tromsö där Per Persson Nutti, som är min mor Anna-Maria Stenbergs mormors far, blev fotograferad på Storgatan för runt 150 år sedan. Jag har fotograferat min mor på samma plats på sommaren 2022. Jag arbetar med en svartvit bildserie i projektet Gränser, där jag fotograferat hur igenvuxet det är på deras boplatser och i det fjällandskapet de vistades i. Hur det ser ut idag. Platsernas förändring och tomhet. Vi vet väldigt lite om personerna på fotografierna förutom att många var mina förfäder och deras släktingar. Deras namn finns inte med på fotografierna. De har i stället titlar som ”lappkone” eller ”lappfamilj”. Men nu har flera personer börjat samarbeta med att identifiera personerna på fotografierna. Ett av projektets syften är att förmedla släkternas namn och synliggöra deras historia.

Kolonialismens färger

I ett tidigare projekt, Kolonialismens färger – Colors of colonialism, har jag arbetat med en serie grafiska bilder för att synliggöra koloniseringen av hela Sáapmi.  Det nordiska ländernas kolonisering och hur Ryssland har koloniserat Kolahalvön.

Det blev väldigt tydligt för mig vad kolonialismen har gjort med oss. Gjort oss landlösa, kapat renbetesmarker. Exploaterat de marker vi bor på. Gjort att det blivit nästan omöjligt att bedriva renskötsel. Förnorskat, försvenskat, förfinskat, förryskat och förtryckt oss. Helt enkelt förminskat oss som människor. Kolonialismen har försökt göra allt för att utplåna ett folkslag, en stark kultur och ett språk.

Man ville åt marken redan på 1800-talet. Först till jordbruksland och sedan för utvinning av råvarutillgångar.

I Kolonialismens färger vill jag visa samernas situation och den koloniala agenda vi haft och har i Skandinavien. Hur rennäringen och det samiska kulturlandskapet blev undanträngt och utraderat av profithungriga nationalister och kapitalister.

Jag har gjort serigrafier på papper och plexiglas. Har även tryckt upp flaggor i fullskala.

Här är de nordiska flaggorna. Ett konstverk som tillhör projektet Kolonialismens färger. I mitt konstnärliga verk Kolonialismens färger – Gränser vill jag med bilder på min släkt uttrycka hur det nordiska nationerna stängde gränserna för nomadiserande samer. De blev tvungna att lämna sina renbetesmarker i Norge och Finland, när de nordiska länderna förstärkte sina nationella gränser. Sen blev familjerna splittrade och tvångsförflyttade av svenska staten till främmande bosättningar längre söderut i Sverige. Till områden med annan renskötsel, kultur och språk. Ett stort övergrepp som påverkar den samiska samtiden än idag.

Faktaruta: Tvångsförflyttningar 

Under 1900-talets första decennier tvångsförflyttade svenska staten nordsamer söderut. Du kan läsa mer om detta på bland annat Institutet för Språk och Folkminnens hemsida under kapitlet Bággojohtin – tvångsförflyttningarna, https://www.isof.se/lar-dig-mer/kunskapsbanker/i-rorelse/samiska-forflyttningar/baggojohtin—tvangsforflyttningarna

Belongings – en intervju med Alev Karaduman

Belongings är namnet på ett projekt mellan det samiska litteraturhuset Tjállegoahte och det kurdiska litteraturhuset Wêjegeh Amed. Genom en open call valdes tio samiska och kurdiska deltagare ut. De tio deltagarna är Anna Wuolab, Anne Marja Guttorm Graven, Lis Mari Hjortfors, Nils-Henrik Sikku och Anna Mämmi samt Hatice Kamer, Dilawer Zeraq, H. Kovan Baqi, Sami Hezil och Zeynep Yas. Såväl litteraturhusen som skribenterna är väletablerade kulturutövare inom sina respektive geografiska områden.

Under två års tid samarbetar skribenterna över och genom skillnader samt likheter folken emellan. Projektets gränsöverskridande natur rimmar väl för både samer och kurder, som korsar landsgränser snarare än följer dem. Sàpmi sträcker sig över delar av Sverige, Norge, Finland och Kolahalvön i Ryssland. För kurderna spänner Kurdistan över områden i Turkiet, Iran, Syrien och Armenien. 

Projektet går mot sitt avslut när jag träffar Alev Karaduman. Hon är projektledare samt koordinator för Belongings, och har en bakgrund där hon fokuserat på bland annat minoritetsfrågor.

Det är tidig Malmövinter när vi ses, under ett år som har burit med sig allt annat än progressiva förändringar från maktens korridorer. I somras meddelade svenska regeringen tillstånd för gruvbrytning i Gallók trots samiskt motstånd, medan Turkiet i skrivande stund återigen fäller bomber över det kurdiska folket.

Den politiska kampen för självständighet och självbestämmanderätt, mot kolonialism och imperialism, är en historisk och samtida verklighet för samer och kurder. Kopplingen mellan grupperna är därför inte ny, men tar genom projektet Belongings form genom att använda språket som ett centralt tema. Namnet på projektet, likt dess innehåll, är mångbottnat. Belongings kan å ena sidan översättas till ”tillhörigheter” eller ”ägodelar”, men kan också förstås som att tillhöra i pluralform. Karaduman motiverar titeln: 

”När vi pratar om minoritetsspråk och kultur är det viktigt att förstå att det finns många olika sätt som individer kan tillhöra [engelska: belong to] en plats, kultur, fråga eller kamp. Samtidigt är belongings på engelska synonymt med någonting du äger. Det syftar till att identiteten är en viktig del av dig, någonting som bara är, men som också är en tillgång.” 

Förutom att vara ett litterärt samarbetsprojekt berör Belongings den sociopolitiska kontexten för både kurder och samer. Det rör sig om allt från tvångsförflyttningar till separation av familjer – men också språket. Karaduman förklarar språkets roll inom samisk och kurdisk kamp, och vad som sker när det fråntas en.

”Språk befinner sig i hjärtat av projektet. Vi hade workshops där vi bland annat lyfte utmaningarna med att skriva och läsa på ens modersmål, att ge ut böcker på ens modersmål samt erfarenheterna av assimileringspolitik. I gruppen fanns en gemensam förståelse av hur skrivandet på samiska respektive kurdiska når en relativt liten målgrupp, men att detta är också drivkraften. Läsarna är få, men längtar desto mer.” 

Karaduman sätter fingret på en annan viktig aspekt. Samisk och kurdisk kultur är inte enhetlig, varken kulturellt eller språkligt – men skildras många gånger så. Hon fortsätter:

”Det är viktigt att förstå varför många samer och kurder inte har tillgång till sitt modersmål. Det är sällan ett val, utan en konsekvens av förtryckande politik som förs. Detta är ett perspektiv som projektets deltagare kunde samtala med varandra om. Språk är viktigt, men det är i sig självt inte den avgörande faktorn för att bedöma någons tillhörighet. Vi borde fråga oss varför vi anser språk vara en sådan viktig indikator för tillhörighet.”

Att förvägra en grupp dess språk är en metod som har använts under lång tid. I samisk kontext innebär århundranden av svensk assimileringspolitik att samtliga samiska språk numera klassas som hotade, och vissa är på gränsen till utdöda. 

Men där det finns förtryck, finns det alltid motstånd. Ett exempel är kurdernas respons på turkisk assimileringspolitik, ofta påtvingad med straff och våld. Under perioder av ökat förtryck förvandlade kurder sitt språk till en form av viskningslek. Språket färdades från mun till mun, i viskningar. Amningsvisor spelades in i hemlighet, spreds och tog sig in vardagsrummen på låg volym. Den dagliga användningen av ens modersmål kunde inte utraderas.

Projektet Belongings använder sig av flera olika av språk, både i skrivandet och i interaktionen mellan deltagarna. Språkbarriärerna var en utmaning, men de centrala budskapen kunde till slut ändå kommuniceras via gemensam ansträngning, appar för översättning och ad hoc-tolkning.

”Det var svårast i början och missförstånd kunde ske. Hur skapar vi ett utrymme med förståelse för varandras sårbarheter och styrkor, och upphoven till dem? Språk, eller avsaknad av ett gemensamt språk eller tillgång till ditt modersmål, var och är ofta en barriär. Projektet försökte möta utmaningen genom att inte göra detta faktum till en sårbarhet eller en svaghet, utan snarare en omständighet.” 

Hon fortsätter:

”Nyckeln till att överbrygga språkförbistringen var deltagarnas villighet att kommunicera – att försöka – och hur de hoppade rakt in i uppgifterna och hjälpte varandra även när det föll utanför deras officiella ansvarsområde.” 

En annan viktig komponent i Belongings bestod av fysiska resor som förde deltagarna till bland annat Jokkmokk, Sápmi och Diyarkibar i Kurdistan, östra Turkiet. Karaduman berättar om komplexiteten med att vara värd på territorium som förnekas sin legitimitet och status av omvärlden: 

”Hemmet är en politisk plats, där din förtryckare alltid är nära eller närvarande, eller försöker att definiera vad som är ditt hem och inte. Besöken blev därför en visualisering av hur exploatering och förtryck kan se ut. Dessutom finns det olika uttryck för tillhörighet och förankring – genom namn, byggnader, natur. Resorna var centrala eftersom vi inte längre var beroende av det talade eller skrivna ordet. Man kunde visa och berätta på andra sätt. Att berätta, att kunna berätta, var väldigt speciellt – särskilt så för förtryckta grupper.”

Att förstå hemmet som en politisk plats är någonting som bland annat författaren och aktivisten bell hooks har skrivit om. bell hooks menar att den samtida förståelsen av hemmet syftar till att rama in det som en politiskt neutral plats, i enlighet med den verklighetsbild som vitheten och överklassen lever i. Men bell hooks vägrar denna omförpackning, och menar att hemmet alltid har varit en plats för motstånd och revolution. Det är i hemmet som vi kan undgå avhumanisering, och i stället vara komplexa individer. En effektiv metod för att underordna andra grupper har därför varit just att skapa sociala och ekonomiska strukturer som fråntar människor möjligheten att skapa och behålla ett hem.  

Avslutningen för Belongings blir publiceringen av en antologi på samiska, kurdiska och engelska. Svenska och turkiska har medvetet valts bort. Antologin består av texter som deltagarna har författat under projektets gång. Karaduman pratar om framtiden och vad hon ser framför sig: 

”Jag är väldigt glad för antologin och deltagarna som verkligen har tagit till sig projektet. I antologin används många perspektiv och medium: poesi, dagboksinlägg, journalistik. Alla som läser kommer verkligen att få en bild av hur deltagarna kände under projektet. Det möjliggör även för samer att bli publicerade på kurdiska, och kurder på samiska, vilket innebär att skribenterna kommer att nå helt andra målgrupper. Jag hoppas att litteraturhusen och ekosystemen runt dem kommer att utveckla fler projekt tillsammans, nu när de har gemensamma erfarenheter och relationer sinsemellan. Kanalen är öppen.”

Jag avslutar med att fråga Alev Karaduman vad hon personligen fick med sig från projektet, och hur hon numera ser på tillhörighet, på belongings

”Jag känner mig mycket mer självsäker och bekräftad. Jag är en av dem i gruppen som såg mig själv som otillräcklig, eftersom jag är kurd men inte pratar språket. För mig var det väldigt viktigt att se reaktionerna från de kurdiska deltagarna, hur de sa att även om jag inte pratar språket, inte har getts språket, så är jag här nu och möjliggör projektet. Jag känner en mycket starkare tillhörighet till min tillhörighet. Vi har alla våra egna sätt att medverka till en bättre och mer rättvis värld där fler röster kan höras, i stället för att exkluderas. Genom projektet har jag kunnat hitta min roll i detta.” 


1. Tjállegoahte verkar för samisk litteratur i hela Sápmi.

2. Wêjegeh Amed är ett öppet litterärt rum som arbetar med kurdisk litteratur och mångfald av kulturella uttryckssätt.