Vuxna gråter inte

Amira är sju år och vill hellre prata om hästar än om mat. Sedan avslaget är hennes mamma rädd att hon ska sluta äta. Amiras vän har redan slutat. Han är nio år gammal, har börjat tänka på döden. Nu har han inte varit kontaktbar på två månader. Alexander Mahmoud har träffat två barn i olika delar av asylprocessen.

Vi sitter i ett väntrum. Det känns som om jag sett deppigare, det känns som om alla som designar väntrum går efter samma mall. En soffa med två fåtöljer fast i olika färger. Färgglada böcker, en docka i en barnvagn som vilar i ett hörn, ett plastigt luffarschack, fiskar som gömmer sig i ett stort akvarium.

Amira sitter med sin lillasyster och spelar luffarschack. Låter henne börja, annars vinner hon för lätt. Varje måndag är det lite samma sak.

– Jag mår bra. Det är mamma som bestämmer att jag måste gå hit. Men det är okej, det finns en docka att leka med. Eller skrämma fiskarna. Smälla händerna mot glaset, skälla som en hund.

– Där inne får jag rita eller måla. Ibland frågar hon om känslor, det är jobbigt. Mamma pratar mer med hon än vad jag gör.

När Amira vunnit sju gånger på luffarschack kommer terapeuten in och hämtar henne och mamma.

De går hit i akut och samtidigt förebyggande syfte. De vuxna är rädda för att Amira ska sluta äta helt.

När vi kommer hem sitter Mamma Samara och gråter tyst vid köksbordet. Hon gör det när ingen ser, så fort hon har en paus. Det kommer bara av sig självt. Hon försöker få varje dag att bara gå över, vara upptagen och inte hinna stanna, tänka, gråta, tills hon somnar.

De lyckades fly hit, men fick avslag på sin asylansökan. Nu har de levt papperslösa i två år. När pappan också valde att lämna familjen blev det ännu värre.

Amira skriker från sovrummet, slår hårt i dörren. Hon har gjort det i fyra timmar. Hon skriker, slår sig själv om kinderna, frågar sig själv Varför, varför, varför?Hennes syskon har blivit vana, sitter och äter tysta i köket. Ju längre tid som går, desto mer okontaktbar blir hon. Hon vill inte äta frukost, hon vill inte att mamma ska tvinga henne. Hon vill välja kläder själv, ha de nya kläderna. En journalist ska komma och intervjua henne. Samara säger att de måste spara de nya kläderna till viktigare saker, som när de ska till Migrationsverket.

I går ville hon ha två tofsar i håret. Den ena blev större och fulare än den andra. En perfekt anledning till att inte äta frukost. I förrgår ville hon ha olika strumpor på fötterna.

– Hon tog ett bett i dag. Jag kan inte se mitt barn inte äta. Jag vet inte vad jag ska göra.

Vi promenerar från mottagningen hemåt. Amira är glad, skuttar, hoppar upp på ett vägräcke, poserar som en utforskare. Är coolare än andra barn vi går förbi.

– Varför äter inte du?

– Det är inte gott. Jag vill bara äta min favoritmat.

– Vad är det?

– Chicken nuggets som man gör i mikro. Och manto.

– Vad gör du om du inte kan äta din favoritmat?

– Jag blir arg. Jag får ont i huvudet. Jag börjar skrika och gråta. Jag vill inte äta.

– Är du mer arg och ledsen än andra barn?

– Ja. Kan vi prata om något annat.

– Ja.

– Jag gillar hästar. Om man blir trött så kan man rida på en häst och då känns det mycket skönare. Hästar blir aldrig uttråkade. Det är bra att rida på en häst. Och de är söta. Fast inte stora hästar. Jag trodde hästar var mjuka men de är hårda. I pannan är de som hårdast.

Familjen går runt på Naturhistoriska riksmuseet. Fastnar vid utställningen om evolutionen. På avstånd hörs skrik. Samara springer en bit bort. Amira står under en tyrannosaurus rex.

– Hon bara skriker, gråter, vrålar. Jag måste hålla henne hårt tills hon slutar gråta. Vi var bara ifrån varandra i två minuter. Men hon tänkte att jag hade försvunnit för evigt.

Terapeuterna säger att hon har multipla trauman.

I Afghanistan såg hon sin mamma bli misshandlad. I Sverige lämnar hennes pappa henne plötsligt.

Under ramadan förra året fastar mamma ett par dagar. Hon vill få styrka att orka sig igenom tiden i Sverige, igenom avslaget från Migrationsverket. Samtidigt skickar hennes psykolog ut felaktiga recept, så hon får inte ut sina antidepressiva. Samara börjar få självmordstankar. Amira slutar också äta. Hela sommaren äter hon bara choklad, som mest 50 gram på en dag.

Samara står och hackar lök i köket. Hon vill köpa en julgran, har hittat en liten på Rusta för 25 kronor. Överväger om det är för dyrt. De ska snart göra en ny asylansökan. Bli någon i stället för ingen. Amira sitter bredvid och ritar.

– Vad drömde du i natt? frågar jag henne.

– Att någon dödade mig. De sprang bakom mig, en var höger, en var vänster och de sprang och jag sprang och så dog jag gråtandes.

Samara ber Amira att ta på sig de fina kläderna. Det känns som en bra morgon. På vägen till Migrationsverket finns en häststaty. Amira monterar sig, poserar likt en utforskare på hästen. Hon sitter kvar så länge hon kan.

De börjar få dagersättning från Migrationsverket. Mamma mår bättre, lyser upp mer. Skämtar, härmar reaktionen hon gav handläggaren när den frågade om de har några dyra tillgångar här eller i hemlandet.

Lillasystern kommer snart få börja skolan. Annars brukar hon ligga i sängen hela förmiddagen och googla på färdbeskrivningen till Amiras skola.

Amira sitter och äter pizza, har två perfekta tofsar med blå och gula blommor i håret. Ler lurigt med ett sugrör gult av Fanta i mungipan och håller en monolog om hur det suger att vara sju år.

– Varför?

– Jag vill vara vuxen. Vuxna gråter inte.

Säger till Amira att jag ska åka till Tareq. Amiras lillasyster sätter armarna kaxigt i kors. Säger att hon inte gillar honom. Hon får aldrig vara med och leka med Tareq, Amira och andra för att hon är för liten. Samara säger till henne att hon måste vara snäll. Tareq mår inte så bra just nu.

Tareqs familj skrev in sig som samarbetsvilliga på Migrationsverket. Alla sa att det var okej, trots att de har ett utvisningsbeslut. De gjorde det för att få ut dagersättning. Det hade fungerat för många andra familjer.

Pappa Omar gömmer sig utanför när mamman och barnen går in. Mamma Nawal säger att han inte kunde komma och skriva in sig. Det är svårare att ta i förvar och utvisa en familj om inte alla i familjen är inskrivna som samarbetsvilliga.

Gränspolisen synar deras bluff, låser in dem i ett av sina kontor.

– Vi håller kvar er här tills er pappa kommer hit.

Familjen försöker tränga sig ut men polisen står i vägen.

– Vi måste skriva in hela familjen i systemet, förstår ni.

Efter ett par timmar går Tareq ut och ropar in sin pappa. Inne hos gränspolisen grips han direkt.

Han ser sin pappa fängslas. Blir arg, tar i så hårt han kan och slår polisen. Fortsätter slå. Inser att han bara är åtta, att han bara är en pojke och att gränspolisen inte är det.

Han börjar skrika i stället. Skriker att de inte får ta hans pappa. Det funkar inte heller.

Han skriker högre. Börjar riva sig själv på armarna och händerna. Slår huvudet mot väggen. Gråter fram att de kan ta honom i stället.

Gränspolisen ber familjen titta mot Tareq, säger, titta, vad ni gör mot ert barn. Det är ert eget fel.

Sen för de iväg hans pappa, mot förvaret. Kvar är Tareq, hans lillebror och hans gravida mamma.

Snart fyller han nio år, samtidigt formulerar han tankar om vad död är och varför det finns.

Pappa lyckas ta sig till Sverige igen, trots att han har totalt återreseförbud i hela Schengen. Han fick inte se sin dotter födas i Sverige. Tareq börjar må bättre.

Han spelade fotboll på gården. När han inte gick i skolan eller sov spelade han fotboll. Alla säger att han är bra på det. Tränarna i laget gillade honom så mycket att han fick spela match direkt, trots att vi inte hade råd att betala avgiften.

Hans mamma pausar när hon berättar. Andas. Andas tyngre. Det kanske är jobbigare att minnas de fina minnena. De har dukat upp fika för minst åtta gäster trots att det bara är jag där.

Jag ger henne hushållspapper, säger att vi inte behöver intervjua mer. Blixtsnabbt blir hon arg i stället.

– Jag måste berätta det här. Du måste lyssna.

– Tareq brukade bygga fällor hemma. Han tejpade upp grejer på dörren, så, när du öppnade, skulle de trilla ner på dig. Han höll på med Pokémon-kort. Gillade korten med en drake på. Han lekte hela tiden med sin lillebror. Ibland bråkade de.

Paus igen.

Men nu ligger Tareq bara där.

Tareq spelar fotboll på skolgården. Snart är det jullov, julafton, julklappar. Några elever kommer fram till honom. Mobbar honom. Han orkar inte ta mer skit. Han slår tillbaka.

Hans lärare ser på håll. Springer fram, separerar barnen. Tar Tareq åt sidan, säger till att han inte kan slå andra elever. Tareq försöker förklara att det inte var han som började. Läraren säger att det inte spelar någon roll, att om Tareq fortsätter så här kanske polisen kommer och utvisar hans pappa igen.

Tareq blir tyst.

Mamma och pappa kommer och hämtar honom. Får stanna hemma från skolan. Han pratar inte alls på två dagar. När hans föräldrar kommer in och väcker honom tredje dagen står han kvar bredvid sängen och kissar på sig.

Mamma frågar honom varför han gör så.

Tareq trillar ihop.

De åker snabbt mot akuten.

Jag sätter mig bredvid Tareq. Han ligger helt stilla. Han har legat helt stilla i två månader. Händerna ligger kupade över varandra. Från hans högra näsborre löper en tunn, genomskinlig slang. Ibland rör sig ögonlocken. De låter Lilla aktuellt vara på varje dag. Han gillade det förut.

Han sondmatas. Maten ligger i tetror inne i köket, väntar på att blandas med vatten och så in i sonden. Han har gått ner sju kilo på två månader. Varje vecka kommer det hem en läkare, en sjukgymnast och en psykolog till dem. Ingen av dem ser någon förbättring hos Tareq.

Jag börjar prata om Pokémon. Ögonlocken rör sig lite mer.

– Ända sedan vi var inlåsta hos gränspolisen har Tareq varit annorlunda. Han blev mer vuxen, mindre barn. Vi lämnade vårt hemland för att vi trodde på möjligheten till ett annat liv. Vi drömde om andra barndomar för våra barn än de barndomar jag och min man hade. Men nu ligger han bara där.

Tareqs fyraårige lillebror springer gråtande till sin mamma. Han slår sitt ansikte mot hennes mage, mot sin knytnäve, mot hennes mage igen. Mamma börjar gråta.

Han lekte hela tiden med Tareq. Han fattar inte varför han inte vill leka nu.

Nästan varje morgon står han bredvid Tareq. Tar tag i hans axlar, skakar om honom lätt.

Säger, kom nu, vi ska leka. Snälla, kan vi inte leka i dag. Tareq. Snälla.

Obegripliga barn

När orättvisor blir otydliga
Postkoloniala feminister har visat att kompetens och utbildning historiskt sett har varit reserverad för den vita manliga eliten. Det är inte bara kvinnor och flickor som har stått utanför. Under kolonialtiden tog de europeiska kolonisatörerna på sig rollen att ”civilisera” de koloniserade och lära dem moral.

Kolonisatörerna ville framställa sig själva som upplysta och fulländade människor. Därför skapade de representationer av de koloniserade folken som motsatsen till detta: som ociviliserade och inkompetenta. Skillnaden mellan de idiotförklarade och dem som historiskt har ansetts vara vetande och moraliskt överlägsna är med andra ord en skillnad i makt mer än något annat.

I linje med denna tankemodell har även relationen mellan barn och vuxna återspeglats kritiskt. Barn anses ofta vara i underläge vad gäller kunskap och moraliskt tänkande. Därför ses ojämlika relationer mellan barn och vuxna som naturgivna snarare än som orättvisa. Barn ska ju uppfostras, läxas upp, läras ut, socialiseras in. Att kunskap och moral förknippas med vuxna gynnar knappast de unga i deras rättvisekamp. Särskilt inte när det gäller rättvis betygsättning där frågor om kunskap och moral ställs på sin spets.

Detta syns i mediernas beskrivningar av Mimmis, Emilios och Felicias experiment genom att de fokuserar på annat än rättvisefrågor. En avledande strategi har varit att tona ner diskrimineringen i bedömningen av elevernas kompetens och i stället förklara det inträffade med lärarnas bristande kompetens. Och inte handlar det om det vanliga kunskapsargumentet som ursäktar dem som ”inte visste bättre” för att de var dåligt pålästa om makt och fördomar. Här är det i stället ett svårnavigerat betygssystem och oklara bedömningskriterier som klandras.

Betygssystem och bedömningskriterier kan sällan ses som orättvisa, bara odugliga. De tystar eleven Emilios förklaring om att de olika betygen kan bero på hans ”hudfärg”, ”utländsk härkomst” eller ”kön”. Så svänger diskussionen från diskriminering till frågor om effektivitet och tydlighet.

Men vad har själva betygssystemet att göra med att Mimmi Lifvendahl, Emilios Kuosis och Felicia Pålsson Magnusson betygsätts så olika? Hade samma diskussion förts om det i stället hade rört vuxna studerande? Någonting i det här fallet gör det svårt att öppna för diskussionen om sociala orättvisor och rasism – kanske för att det är just barn som har blivit utsatta.

Vuxna i centrum
När samhällsdebatten lyfter fram rasism och orättvisor är det lätt hänt att det ändå blir de vuxna som hamnar i blickpunkten. I jämställdhets- och jämlikhetsdebatten som övervägande handlar om kvinnor och män, svenskar och invandrare står barn i de vuxnas skugga. I dessa debatter som främst rör lönsamhet och den så kallade produktiva sfären – lika lön, arbetsmiljö, tillgång till arbetsmarknaden – framträder barn och unga i bästa fall som framtida vuxna arbetstagare, föräldrar, (o)jämställda partners.

Ett vanligt perspektiv i samhällsdebatten är att det egentligen är föräldrarna som blir rasifierade men deras biologiska barn får lida av konsekvenserna: fattigdom, socialt utanförskap med mera. Adoptivbarn glöms bort och barn med utlandsfödda föräldrar anses vara utsatta för ett slags indirekt rasism. I samhällsdebatten blir det därför lättare att tala om att det är vuxna som utsätts för förtryck och diskriminering. Barn utsätts för kränkande behandling och mobbning. Eller odugliga betygssystem. Inte rasism. I den offentliga debatten är vuxenvärlden rättvisefrågornas grindvakt. De omyndiga fråntas sina (an)språk.

Ett viktigt inslag i samhällsdebatten om orättvisor och rasism är samhällsvetenskaplig forskning. Samtidigt som kritisk samhällsvetenskaplig forskning fokuserar på vuxna pågår forskning i andra discipliner där både barn och barndomen får stor uppmärksamhet. En sådan är exempelvis utvecklingspsykologin som har en etablerad ställning inom dagens barndomsforskning. Inom utvecklingspsykologin, till skillnad från kritiska samhällsvetenskapliga perspektiv, lyser rättvisefrågor, maktfrågor och jämlikhetsfrågor med sin frånvaro.

Denna frånvaro går att se även i hur den orättvisa betygssättningen diskuteras. Skolverkets enhetschef för nationella prov uppger i Aftonbladet Morgon att lärarna behöver tydligare kriterier. Det är lärarna som ska ges stöd, inte de drabbade eleverna. Det står inte klart hur kriterier och betygssystem kan förebygga diskriminering och rasism. Men diskriminering och rasism blir det här aldrig heller någon uttalad fråga om. Att vissa elever inte kan få högt betyg i svenska för att deras namn inte klingar tillräckligt svenska verkar inte vara något större bekymmer för vare sig skolan eller den från Skolverket som kommenterar frågan.

Alla barn är inte Barn
Enligt kritiska psykologen och feministen Erica Burman är utvecklingspsykologins barn ett generellt Barn med stort B. Utåt sett är detta universella Barn en individ som saknar ett sociopolitiskt sammanhang. Det universella Barnet saknar därför även etnicitet/”ras”, genus, klass och sexualitet. När det sociopolitiska suddas ut blir också orättvisor kopplade till diskrimineringsgrunderna och barns olika sociala ställning osynliga. Barn med stort B drabbas inte av rasism.

Rasismens förklaringsvärde till den orättvisa betygssättningen tonas ner av Skolverkets enhetschef genom att fallet görs till en fråga om ofrånkomlig ”subjektivitet” i bedömningar. Eleverna själva lyfter i stället fram lärarnas favoriseringar av vissa elever framför andra.

Det som minst diskuteras är vad denna subjektivitet och dessa favoriseringar skulle kunna grunda sig på. När frågan lyfts om det skulle kunna röra sig om fördomar och namn ger enhetschefen på Skolverket en försiktig, spekulativ, respons. Man kan ”få det intrycket”, sägs det i P4 Stockholm. I Aftonbladet Morgon menas det: ”Ja, om det skulle vara så, så är det allvarligt.” Ändå rekommenderas skolan att jobba vidare med bedömningen av texter. Aldrig blir det en fråga om att synen på människor behöver rättas till. Rektorn talar om ”det här specifika fallet” och om elevernas ”lilla betygstest”. Situationen framstår som en bagatell, enstaka subjektiva missbedömningar snarare än ett strukturellt problem som drabbar andra elever på samma skola eller elever på andra skolor.

Debatten om betygsättningen sker i en tid full av paradoxer. Barnkonventionen ska inrättas som svensk lag samtidigt som dagens asyllagar kompromissar bort barns rättigheter. De på flykt – de ”andra” barnen – räknas inte till de universella Barnen, de som står närmare det allmänmänskliga. Det är det universella Barnet som får ta del av de universella rättigheterna. Med detta blir det tydligt att alla barn inte är Barn med stort B. Det står klart i dag efter de omdebatterade åldersmätningarna som uppstått med liknande syften – för att pröva om ensamkommande är, eller inte är, barn. Debatten engagerar bland andra läkare och forskare i protest mot åldersmätningarna. Den verkar huvudsakligen kretsa kring om metoderna är pålitliga för att säga något om barns ålder.

Oavsett om svaret är ja eller nej tycks lösningen vara densamma: det gäller att hitta metoder som är mer pålitliga än vad barnen själva är. Barnet med stort B gör det möjligt att på samma gång utesluta som att tysta de uteslutningar det skapar.

I exemplet med betygsättningen rör det sig om andra mätmetoder: de som mäter kompetens. Men argumentet är snarlikt och jakten på fungerande pålitliga metoder fortsätter även i denna debatt. Gemensamma kriterier löser knappast problemet med att eleverna, trots inlämning av identiska texter, inte bedöms likvärdigt, utan som barnen med stort B. Eleven fråntas sina tolkningsföreträden, tystas, förminskas och idiotförklaras för andra gången.

Osynliggörande eller skydd?
Barndomsforskare brukar tala om att barn ofta återges som oskuldsfulla och skyddsbehövande. Frågan blir om detta ”skydd” går så långt att det uppstår svårigheter med att prata om att barn utsätts för rasism. Av vuxna eller av andra barn.

Orättvisor skär sig med föreställningen om en oskuldsfull barndom fylld av lek – hur lite den föreställningen än har att göra med barns verklighet. För att få orättvisor att upphöra är det viktigt att först finna orden och erkänna de orättvisor som barn, i deras olika positioner, utsätts för. Då blir det möjligt att bättre förstå inte bara Emilios Kuosis situation utan även varför Mimmi Lifvendahl och Felicia Pålsson Magnusson bedöms olika. Osynliggörande av frågorna kan inte leda till annat än en fortsatt orättvis behandling och rasism.

I betygsskandalen uteblev erkännandet och eleverna fick inte stöd av rektorn. Det är helheten och arbetsprocessen, menar rektorn, inte den enskilda uppsatsen, som bedöms. Rektorns ord står mot elevernas. Och bibliotekspersonalen menar att eleverna agerat på ett oschysst sätt. Återigen är det vuxna som gör anspråk på rättvisan och moralen. Barn och unga vågar ifrågasätta just det. Mimmi, Emilios och Felicia pratar om orättvisor och rasism när vuxenvärlden vänder dövörat till och visar ovilja att förstå.

Rebecca trakasserades i sju år – DO lade ner ärendet

N-ordet. Könsord. Utfrysning. Sparkar. Puttar. Klotter. Dag ut och dag in, i sju års tid.

– Varje dag talade de om för mig hur värdelös jag var. Det känns som att jag inte har fått lämna min barndom på ett bra sätt. Som att jag har kastats in i vuxenlivet.

Det finns ett lugn i Rebeccas röst när hon talar och hennes blick är stadig. Ljudet från espressomaskinen och sorlet från de övriga gästerna inne på kaféet verkar inte störa henne när hon berättar om de dagliga trakasserierna som förföljde henne under hela skolgången.
Med en förälder med rötter i Kenya var Rebecca den enda bruna personen på skolan i Svedala. Från första klass och ända upp i högstadiet genomsyrades hennes vardag av kränkningar.

I takt med att hon blev äldre kom trakasserierna att bli grövre och på högstadiet övergick det i fysiska angrepp. Det var i den vevan som barn- och ungdomspsykiatrin rådde Rebecca att byta skola, eftersom man ansåg att hon tagit för mycket skada av mobbningen och att skolan inte klarade av att förändra situationen.

– Efter sjuan sa jag till min pappa att jag inte tänkte fortsätta på skolan. Han ville först inte att jag skulle byta, för han ville inte att mobbarna skulle vinna.

Det slutade med att familjen lämnade Svedala och flyttade till Malmö. Där skulle Rebecca för första gången få vara i en skolmiljö där hon inte utmärkte sig och där ingen gjorde någon affär av hennes ursprung. Men den känslomässiga skadan var redan skedd. Rebecca utvecklade ångest och led av magont och panikattacker. Det förföljde henne hela gymnasiet.

– Det var den jobbigaste perioden i hela mitt liv. Jag hade vant mig vid det dåliga och var rädd att någonting skulle hända igen. Jag inbillade mig att jag var konstant observerad och att de andra på skolan tyckte illa om mig.

Sedan dag ett har Rebeccas pappa varit i kontakt med skolan och informerat dem om trakasserierna. När skolan inte agerade mot diskrimineringen anmälde pappan dem till DO. Men inte heller hos myndigheten vars uppgift det är att se till att lagstiftningen efterlevs fick Rebecca något gehör. Efter två års utredande valde DO att avsluta ärendet med motiveringen att det inte skulle gå att driva ärendet med framgång i domstol.

– Det var ren katastrof. Inte nog med vad hon hade fått stå ut med i form av rasism och trakasserier. DO:s beslut kom som en kalldusch. Det var nästan lika illa som trakasserierna i sig, berättar pappan.

Han har i sin tur kämpat för sina barns rättigheter i fjorton års tid. Det började när Rebeccas äldre bror gick på samma skola och utsattes för liknande rasism. För brodern kulminerade trakasserierna med att han på högstadiet misshandlades på skolgården. Pappan polisanmälde händelsen och den unga misshandlaren dömdes i Ystad tingsrätt. Någon upprättelse från skolan fick brodern aldrig. När DO väl hade utrett hans ärende hade händelserna hunnit preskriberas.

Att brodern och Rebecca fick sina ärenden utredda av DO är samtidigt mer än vad de flesta som anmäler trakasserier får. Under de senaste fem åren har DO utrett endast en femtedel av alla anmälningar som rör etnisk diskriminering i skolan. I slutet av november 2016 hade DO inlett utredning på endast 8 av 109 anmälningar. Detta trots att diskrimineringsombudsmannen Agneta Broberg i en debattartikel i Norrköpings Tidningar så sent som den 13 september 2016 motsägelsefullt proklamerat att myndigheten utreder ”så gott som alla anmälningar” som rör trakasserier i skolan. Uttalandet i sig var ett svar på kritik om att myndigheten inte fullföljer sitt tillsynsansvar rörande sexuella trakasserier.

Antalet anmälningar om diskriminering i skolan ökar årligen och etnisk diskriminering utgör omkring en tredjedel av ärendena. Detta sker samtidigt som rasismen får ett allt större fäste i Sverige med mest högerextremt våld av länderna i Västeuropa och allt fler anmälda hatbrott kopplade till rasism och främlingsfientlighet. Enligt statistik från Brå var nästan 70 procent av hatbrotten som anmäldes 2015 rasistiskt motiverade.

DO har de senaste åren kritiserats från olika håll för att vara allt för passiva. I en debattartikel i Sydsvenskan från den 8 december 2015 beskriver den tidigare medarbetaren Johan Lilly Gyberg DO:s tillsynsarbete som ”skyltfönsterpolitik”, eftersom han anser att myndigheten ställer för låga krav på verksamheterna de granskar.
I Rebeccas fall innebar DO:s tillsynsarbete att det betraktades som gott nog när skolan visade upp värdedokument och likabehandlingsplaner. Trots att dokumenten tillkommit efter påtryckningar från Rebeccas pappa – och efter att hon slutat på skolan.

– DO lät sig imponeras av det. De tyckte att skolan gjort vad de kunde, så de åkte hem och avskrev ärendet. De nöjde sig med vad Svedala kommun berättade, säger pappan.

Några som däremot inte nöjde sig var juristerna Johanna Ingemarsson och Karin Henrikz på antidiskrimineringsbyrån Malmö mot Diskriminering (MmD). Det var nämligen dit som Rebecca och hennes pappa vände sig när DO avslutade ärendet. MmD kom inte bara att göra en annan analys än DO, de skulle också visa att myndigheten hade fel. Ärendet gick visst att driva med framgång i domstol. I november 2016 dömde tingsrätten till Rebeccas fördel och Svedala kommun tvingas nu betala ett skadestånd på 22 000 kronor.

– Det är inte pengarna som är det viktiga, utan att hon äntligen har fått rätt. Hennes upplevelse är inte påhitt som kommunen ibland har trott. Det är verklighet, säger pappan.

Det är det andra fallet som Malmö mot Diskriminering drivit i domstol och vunnit efter att DO bedömt det som osannolikt. Byrån är kritisk till DO:s agerande vad gäller skolärenden i stort och menar att personer som diskrimineras på grund av exempelvis hudfärg eller sexuell läggning har särskilt svårt att få upprättelse eftersom ärendet landar på DO:s bord.

– Trakasseriärenden med koppling till diskrimineringsgrund hamnar hos DO och inte Skolinspektionen och DO gör ingenting. Är du utsatt för rasism har du alltså mindre möjlighet att få hjälp av staten än om du blir mobbad för att du är ”ful”, säger Johanna Ingemarsson.

Den slutsatsen är de inte ensamma om att dra. Även den svenska regeringen underkänner DO:s kompetens. Den 14 december presenterades en utredning i vilken regeringen föreslår att ansvaret för diskriminering i skolan ska falla under skollagen och därmed bli Skolinspektionens ansvarsområde. Syftet med det är att stärka arbetet mot diskriminering. Utredningen vill också se att DO utreder fler ärenden.

I dag utreds 10 procent av alla anmälningar totalt.
DO har själv tidigare framfört att diskrimineringslagen inte är anpassad till barn och Agneta Broberg föreslog i en skrivelse att regeringen skulle tänka över om lagen egentligen ska tillämpas vid trakasserier mellan barn. I samband med det upphörde DO på eget bevåg att driva process i skolrelaterade ärenden.

MmD ser positivt på utredningsförslaget att DO ska utreda fler ärenden. I genomsnitt har byrån och DO lika många domstolsprocesser igång per år. Skillnaden är att DO är en statlig myndighet och MmD har nio anställda.
– Jag upplever att det finns en atmosfär på DO av att tolka lagstiftningen så milt som möjligt och avsluta så många ärenden som möjligt, säger Karin Henrikz.

På MmD ser man DO:s passivitet i skolärenden som en risk eftersom en utredning som inte leder till någonting kan uppfattas av skolorna som att de inte gjort något fel. Att det blir ett sätt att legitimera diskriminering eftersom många av skolorna kan se ett nerlagt ärende som en friande dom.

– Det är jätteproblematiskt. Det är inte många drabbade som orkar stå på sig och vända sig till en jurist eller en byrå i stället. Speciellt inte när en svensk myndighet i stort sett sagt att skolan har rätt, säger Johanna Ingemarsson.

När Rebeccas ärende kom in till MmD bedömde man direkt att det fanns goda förutsättningar att ta ärendet till domstol. De menar att även det som storebrodern varit med om hade varit ett solklart fall för rätten.

– Där fanns misshandel och polisanmälningar. Det hade funnits mycket att ta på. Men det sjabblade DO bort.

Att DO i november 2016 hade utrett så få som 8 av 109 ärenden rörande etnisk diskriminering i skolan är initialt förvånande för Rickard Appelberg, chef för rättsenheten samhällsliv och utbildningsväsende på DO.

– Det låter extremt lite. Presumtionen är att det ska gå till utredning.

När han en stund senare har studerat siffrorna med egna ögon ser han däremot inte längre något skäl till självkritik. I stället framhåller han att 40 procent av alla anmälningar som utretts under 2016 handlar om diskriminering i skolan, något som skulle indikera att skolärenden är prioriterade. Att det fortfarande är ytterst få av dessa som rör rasism, undviker Rickard Appelberg att förklara.

– Så här… vi är 80 personer på myndigheten. Skolinspektionen är 300 plus och sitter i hela Sverige. De har bara skolan. Vi har skolan och allt annat också.

Rickard Appelberg välkomnar regeringens förslag att låta Skolinspektionen ta över diskrimineringsärenden, något som kommer dröja till tidigast juli 2018. Till dess är det business as usual, det vill säga inte mycket alls.

Så vad i består egentligen skyddet för unga som drabbas av rasism i skolan? När myndigheten vars uppgift det är att se till att diskrimineringslagen följs inte bemödar sig att utreda anmälningar faller ansvaret tungt på de utsatta att själva söka rättvisa. Något som utöver ekonomisk kapacitet är känslomässigt krävande för, i det här fallet, unga människor och deras anhöriga.

För Rebeccas del går livet nu vidare. 19 år gammal är hon på väg att lämna tonåren och med sig bär hon sina sår, vissa mer svårläkta än andra.

– Jag kan inte lita på människor. Jag känner att jag måste vara försiktig.

Hon säger att n-ordet inte berör henne längre. Men att de kränkningar hon fått utstå under uppväxten påverkar hennes självbild. Hon vet inte om tankar som ”borde jag se ut på ett annat sätt” någonsin kommer att gå bort. Samtidigt säger hon att hon är starkare i dag än någonsin tidigare.

– Det är en traumatisk upplevelse jag alltid kommer att leva med. Men det konsumerar inte längre mitt liv.