Jag drömde om undertexter. De var inte på svenska eller engelska men ett annat språk jag förstår, eller så förstår jag dåligt (tonen) — jag tyckte att undertexterna förklarade för mycket.
………
[Du ser plötsligt ett spädbarn som skriker desperat] stod det när kameran avsiktligt svepte förbi en skrikande bebis. Sanna ord, med andra ord, men att texten nämnde mig, när det redan var min dröm, verkade som en överflödig investering. Vill inte hävda att mina drömmar är intressanta, det är de inte. Men undertexterna gav så mycket information att jag nästan vaknade. .
[Du ser en dörr som öppnas och hör hur den gnisslar]. Jag får utgå ifrån att det fortfarande stämmer. Jag kan inte svära på att jag minns att det hände men ända sedan jag lärde mig läsa har det varit svårt att inte göra det (läsa), när det väl dyker upp sånt som kan läsas. Om inte ögonen dimmar till för en stund, men de verkade funka fint nu, stängda och allt.
……………………………………………………….
[Tilltagande hotfull och dissonant musik som gör dig rädd]. Säkert bättre att ha den informationen nu i efterhand för jag minns ingen musik. Du får föreställa dig den nu när du läser.
.
[En mycket våldsam situation uppstår]. Men vad skildras? Det är oklart. Det står att våld uppstår och varför ska jag tro något annat. Jag vill inte säga att någon bankade sönder ett skallben med ett gevär, det vore för grovt och du har sett sådant förut, även i text. Jag minns inte oavsett. Minnen är dysfunktionella till sin natur. Särskilt när vi berättar om dem och det visar sig, allteftersom orden lämnar munnen, att minnena förvanskas mitt på ljusan dag. Det är nog inte bara omöjligheten att inkludera alla detaljer som orsakar förvandlingen. I mötet med den absolut ogenomförbara uppgiften att återge precis allt som ingår i minnet, transformeras även detaljerna som vi lyckas återberätta, och det som hänt har plötsligt blivit något nytt. Undertexternas extrema tydlighet kanske kunde åtgärda problemet en aning men det slog mig, nu, att det stora problemet med att återberätta en händelse, en dröm eller en verklig flykt från soldater som jagar hela din familj, inte är när berättelserna drabbas av minnets omkastningsformel. Det är hur en helt oförvanskad återgivning tas emot.
Alenka Zupančič skriver i boken Disavowal (2024), om hur en form av frånkoppling från det vi faktiskt vet får en central funktion i samtidens hantering av upprörande händelseförlopp. Hon skiljer mellan att förneka att något sker eller har skett, och att erkänna dess sanning men likväl skjuta den ifrån sig, för att kunna fortsätta som om inget har hänt. Zupančič utgår från Octave Mannonis klassiska formel: “Je sais bien, mais quand même” (“Jag vet mycket väl, men ändå…”). Men det egenartade i vår era är att så mycket nyheter måste löpa att en dubbel rörelse träder i kraft. Jag vet mycket väl att jag vet mycket väl — så jag tvingas åsidosätta vetskapen att jag redan åsidosätter. Genom att klargöra vad som blivit åsidosatt är det lättare att fortsätta leva som om jag inget visste.
En upplevelse av omedelbar tillgång till sökbara data — nyheter och fakta ska rulla 24/7 — gör att ny information ständigt täcker över sambandet till tidigare information. Uppgifter om en katastrof fungerar som anstiftan till omedelbar reaktion men gör samtidigt att kännedom om hur det hör ihop med någon redan pågående katastrof kan läggas åt sidan. Enskilda händelser smattrar in utan uppehåll och själva katastrofen de är en del av flyttas till en kommande händelse i framtiden, snarare än att händelserna förstås som en del av en katastrof som börjat för länge sen.
Löftet om att bli uppdaterad varje minut kräver en intensiv form av frånkoppling. Jag blir upplyst om en händelse, jag försöker inte förneka att det är sant, jag förstår att jag åsidosätter för att kunna fortsätta med livet som om det likväl inte var sant, och ser därför till att prata öppet om att jag vet, så att detta i sin tur gör att jag kan fortsätta som om ingenting hänt. Själva uttalandet om kännedomen börjar fungera som en fetisch, det vill säga att jag känner en fokuserad anknytning till objektet, beskrivningen, eller bilden av katastrofen. Ordet fetisch kopplas orättvist ofta till en sexuell tendens att dras till en särskild del av personen för att slippa tänka på personen som delen tillhör, men referensen är inte helt ovidkommande. Jag erkänner katastrofen och upprepar fakta om den med så mycket övertydlighet jag förmår för att slippa handskas med vad katastrofen är en del av. En frånkoppling av frånkopplingen sker alltså genom att jag förklarar vad jag lider av att känna till (doomscroll-helvetet, klimatkollaps, fascismens framgångar, att överflöd av varor är beroende av massiv utsugning, att Gaza är ett koncentrationsläger för massutrotning) utan att jag agerar på ett adekvat sätt i respons till dessa insikter. Jag vet med andra ord att jag praktiskt taget bortser från mardrömmen. Men det gnager i mig och det är därför endast med hjälp av att säga gång på gång att jag ser mig själv leva med kunskapen, som jag till sist kan åsidosätta innebörden likväl.
Analysen avser inte att fördöma försöken att informera varandra. Inte heller för att påstå att frånkopplingen (skyddet) i sig är sjuklig. Men vad händer om vi nöjer oss med att fungera som informatörer? Zupančič ställer sig frågan huruvida vi klarar att fortsätta leva med katastrofer som om de egentligen bara var fantasier genom att vi rapporterar så ofta vi kan. Men hon försöker inte diskvalificera människors avsikter att mobilisera genom att upplysa. Hon undrar om formen gör att vi inte längre tror på vad vi säger och om den repetitiva handlingen omvandlar kunskaperna till fantasier. Möjligheten att återskapa det ständiga nyhetsflödet genom våra individuella konton kan eventuellt vara den form som låter oss upprätta samma förhållande till verkliga händelser som vi har till fantasier. Utan att undersöka själva processen som sätts i gång inom oss är vi i värsta fall kapabla att annonsera upprörande fakta utan att för den saken organisera för att drastiskt omstrukturera våra levnadsvillkor. Upprepade presentationer av till synes isolerade fenomen tillåter oss att för en stund bortse från samband, och i stället för mobilisering för att angripa strukturen, blir vi alltmer benägna att invänta nästa presentation av ett nytt (skenbart) isolerat fenomen. Våldet vi vill angripa är redan ständigt invävt i strukturen, men för att legitimera ingrepp mot det behöver vi alltid invänta information om en ny, exceptionell våldsam handling. Och risken, därav, i att prata om världens ände som ett hot hemmahörande i framtiden snarare än redan fortlöpande, ligger i att motståndet kräver nya isolerade bevis, i all oändlighet. Vi kan ställa detta i kontrast till vad Malcolm X en gång sa till Alex Haley: “Each day I live as if I am already dead”. Som redan död är det inte längre ett alternativ att hoppas komma undan med lite färre skråmor.
I första bandet av Kapitalet (1867) ägnar Karl Marx ett kapitel åt varufetischismen, som i enkla drag kan förklaras som en mental process där vi lyckas betrakta ett objekt som isolerat från omständigheterna det tillhör. Om jag står i en affär och ska köpa valfri vara så kan jag tänka, det här är verkligen ett par skor, en telefon, hörlurar, en korv. Alltså att varan är självidentisk (identisk med sin beskrivning), och därmed inte längre en sammansättning komponenter. Varufetischismen trollar bort de barn som tillbringar hela dagar i djupa hål i marken, för att med fingrarna gräva fram mineraler till smartphones. Varor som hävdar sin identitet i affären är magiskt frånkopplade de ändlösa logistiska fraktkedjor som burit alla delar flera gånger jorden runt. Faktumet att drivor av material och delar monterats eller sytts ihop i livsfarliga miljöer försvinner som en leende katt mitt framför ögonen. Jag behöver inte ens tänka på att något arbete krävts över huvud taget. Jag kan i stället reflektera över priset, kvalitén, utseendet, hur varan kommer få mig att känna när eller om jag äger den. Jag kan vifta bort det om någon berättar om förutsättningarna (ifall jag känner motvilja till att tro på vad som sägs) men jag kan också vara helt medveten, ogilla det, och ändå fortsätta som om det aldrig var känt. Men det mest kraftfulla skyddet kommer av att säga högt vad jag vet, visa mitt förakt, och likväl fortsätta relatera till varan som vara. Det krävs inte att någon ljuger om eller döljer arbetsförhållanden, klimatkonsekvenser eller våldet som ligger bakom utvinningen. Det skulle nästan vara lättare att tänka att förhållandena hemlighålls (av någon) för att jag ska föras bakom ljuset, och för att om det hela blev synligt, och något djupt sant avslöjades, skulle den informationen förändra allt. Om vi bara visste! — skulle vi alla resa oss i heligt hat mot ett system som gör sig beroende av så mycket orimligheter för att fungera. Fast vi vet. I vissa fall, kan det kanske vara att paketeringen och reklamen lyckas vägleda våra associationer kring varorna, bort från våldet. Men misstanken om att det inte behövs mer än några enkla reklam-manövrar för att föra oss bakom ljuset riskerar att alltid handla om någon annan. Någon annan blir lurad av det här. Frågan är i så fall vad det är som händer med en själv.
I en annan bok av Zupančič (What is Sex, 2017) skriver hon om hur vi döljer våra könsorgan, inte för att de skulle kunna avslöja för mycket för oss om vad sex verkligen är för människan, utan just för att de misslyckas med det. Något med det som verkar allra mest representativt misslyckas med att representera. Att bli påmind om misslyckandet är på något sätt traumatiskt. Någon kanske skulle hävda att botemedlet finns att hitta i en mer obarmhärtig konfrontation med traumat. Exempelvis att vi ständigt visade våra könsorgan, så att vi ordentligt utsätts för deras oförmåga att säga oss något om sex i sig, och på så vis långsamt gnugga bort traumat med denna insikt. Eller säg att det är för jobbigt att upptäcka gång på gång hur ständiga skildringar av våld och krig misslyckas med att skapa den reaktion vi kan vara överens om att det förtjänar, borde vi inte då ständigt konfrontera våldsskildringar och krigsbilder, så att vi till sist drabbas av en djupare förståelse för varför representationen misslyckas med att orsaka en adekvat reaktion? Om det vore utfallet, kunde vi kanske redan hävda att kapitalismens sedan århundraden systematiska våld mot svarta äntligen avbrutits, tack vare allt bildmaterial som reproducerats om detta våld. Frank B. Wilderson beskriver tvärtom cirkulationen av bilder och berättelser om våld mot svarta som en ritualistisk bekräftelse av detta våld som något normalt och nödvändigt för världen såsom vi känner den. “The spectacle of Black death is essential to the mental health of the world—we can’t be wiped out completely, because our deaths must be repeated, visually”. Uppvisningen av det sanna och groteska ger både stabilitet åt sakernas tillstånd och en känsla av lättnad för den som inte skildras — någon annan har det mycket värre, vilken tur att det inte är jag. Medlidandet förhöjer värdet på mina relativt trygga omständigheter. Om jag begär att få se utan filter, om jag begär att få avslöja och visa hur det verkligen ligger till, förstärks min känsla av avstånd från det hemska. Min aktivitet (att uppvisa grymheter) ger mig försäkran om att det fortfarande inte gäller mig. Business as usual må vara en fruktansvärd parad av ojämlikhet men det blir också källan till min trygghet.
Om generalerna och ledamöterna inom Israels koloniala administration hade valt att dölja sin explicita avsikt att förinta palestinierna kunde vi kanske tänka att allt vi behöver göra är att avslöja dem. Men som fredagsmys från tv-studior i Israel får man ofiltrerade morbida uttalanden om hur man vill förgöra palestinierna, och vilka groteska övergrepp man utsätter fångar för (som skördar skratt och applåder). Du kan på instagram följa konton som direkt citerar israelska statsmän när de utan omsvep pratar offentligt om palestinier som kackerlackor. De går ut med pressmeddelanden om att de tänker genomföra den etniska rensning deras liberala hejarklack i väst försöker förneka. Projekt Lebensraum illustreras med AI-videos i ett Gaza efter fullbordat folkmord där Trump och Netanyahu skålar i cocktails på Gazas stränder. En typ av respons till allt det här är att det är skönt. Äntligen säger de som det är. Men om det är så skönt med sanningar, varför är motståndshandlingarna mot dem så tabubelagda? Obsceniteten misslyckas med att rucka på frånkopplingsmekanismen. Perversionen som uppvisas har en rad effekter samtidigt. Idén om perversion, som analytisk kategori, är i princip att den perverse tror sig utmana den härskande ideologin men i själva verket befäster den. Trump ser ut att utmana den kulturella eliten genom att sudda ut liberala anständighetsgränser. Men ideologin han företräder bygger på exakt samma principer om fiendeskap, egendom och exploatering. Som mottagande publik hamnar man i ett av två egentligen besläktade läger. Njutningen i ena lägret kommer av att auktoriteten tycks ge licens åt alla tänkbara vulgära överträdelser. Men njutningen ligger också i förhoppningen att en annan publik, som består av ens politiska motståndare, ska reagera med fasa och äckel. Vilket också mycket riktigt ofta är fallet. Men den reaktionen i sig, irritationen, att bli äcklad och förfärad ger också en form av njutning. Många känner säkert igen sig i känslan av att nästan söka sig till dokumenterade klavertramp, hutlösa uttalanden och bevis på motståndarens paralyserande idioti. Det har en libidinal dragningskraft. Freud skiljer på libido som fokuserar på bekräftelse utifrån (objektlibido) och libido som söker bekräftelse inifrån (jaglibido). Den sistnämnda benämner han narcissism. I vår samtid har narcissism-begreppet fått en negativt patologisk klang. Freud däremot varken fördömer eller förskönar något av de libidinala tendenserna. Han skiljer bara på dem. Den process där personen hela tiden söker upp libidinal stimulans externt (objektlibido), exempelvis från någon annans reaktion, är den som mest sannolikt sätter igång i personen som (förvisso ofrivilligt) går igång på fiendens överträdelser. Det är möjligt att processen blir mer intensiv i en informationsmättad kultur, som ständigt uppdaterar med nya saker att förfäras av — och därav flyttas handlingar från strategisk planering och mobilisering för revolution till en interaktiv loop i libidokarusellen. I den finns det alltid nya möjligheter till en förfärad reaktion som ersätter instinkten att angripa strukturen bakom alla skandalösa händelser.
.
[Historien kommer döma de skyldiga] står det plötsligt. Det verkar alltid stämma när någon säger det, men det är väldigt oklart när “historien” träder i kraft och hur hård domen faktiskt blir. Har tidigare bosättarkoloniala utrotningar verkligen dömts särskilt hårt? Samme Trump som skålar med Netanyahu verkar oerhört vulgär men det han omedvetet signalerar med att dela videon är egentligen att vi redan gav USA, historiens mest vulgära utrotningsprojekt godkänt. Videon säger oss att det snuskiga med att vi tappar hakan vid anblicken av två av förintelsens generaler, som firar sina landvinningar, är att vi med lite annan estetik och under demokratiskt faner egentligen redan låtit det passera. Den prospektiva historien som lovade att döma (det vill säga vi, nu) kan istället äntligen fokusera på utveckling, nu när historien faktiskt blivit historia. Amerika vilar på oförlåtliga synder men nationen ska få lov att bevisa, genom diverse justeringar i demokratisk riktning, att det likväl förtjänar sin existens.
Under en lång epok av expansion västerut på den nordamerikanska kontinenten fick vita bosättare små belöningar när de, utan militära insatser, hjälpte till med mördandet av invånarna som skulle rensas. Jag växte upp med film och berättelser om hur ”indianer” förr i tiden brukade skära loss en matta av hud och hår från motståndarens skalle. Myten kom att representera urfolkens skändliga våld. Men det var ingen myt. ”Att ta någons skalp” var i själva verket var det regelmässiga kravet för att vita bosättare skulle få den ersättning de lovades: en trofé (skalpen) i utbyte mot pengar. Varken första eller sista gången i historien som förövarens verkliga våld omvandlas till fantasier om hur motståndet i stället betett sig.
För att motivera bosättare att bli mördare krävdes dock inte enbart pengar. Vi skulle kunna acceptera förklaringen till hur en strävsam bosättarfamilj så enkelt går med på att mörda vissa människor, med att de ju behöver pengar, eller att de helt enkelt bär på en privat, inneboende rasism. Det är ju utan tvekan en stor skillnad att avväga, mellan att bli straffad för mord på andra bosättare som eventuellt står i vägen för en själv, och att avlönas för mord på någon från ursprungsbefolkningen som står i vägen för hela det bosättarkoloniala projektet. Men fantasin att så enkla penningar skulle räcka för att göra rasistiska mördare av vem som helst säger kanske något om vilken besynnerlig bild vi har av rasismen. Systrarna Karen och Barbara Fields kallar detta tankesystem Racecraft (2014). En trolldom som igångsätter en uppfattning om raser och värde. Vi ska tro att det är rasskillnaderna i sig som utlöser rasistiskt våld, snarare än att det är rasismen som ingjuter idén om rasskillnader och rashierarkier.
Liberalismens fader, sextonhundratalsfilosofen John Locke, var även en fadersfigur bland många, som gav trollformeln racecraft ordentlig skjuts, genom sin Second Treatise of Government (1689). Det engelska ordet improve, som det användes under hans livstid, betydde inte helt neutralt att förbättra, som det mer eller mindre gör idag. Improve betecknade handlingar som alstrade profit ur något (“improve” kommer ur det (äldre) franska en, i betydelsen till, och pros, i betydelsen vinst). Ordet användes särskilt för att beskriva när allmän mark gjordes till vinstdrivande mark. Locke såg att “the American Indian” misslyckats med att hävda någon rätt till marken de bebodde på grund av att de slösade bort jordens marknadsvärde. Omvänt fastslogs därför en gudagiven rätt hos kolonisatören att ta jorden i besittning. Den oerhörda rasistiska utrotningen som gjort Amerika till Amerika (och som även fortsätter till nutid), kom inte av något som hudfärg eller uppfattningar om skillnader i utseende, utan av en förklaring för rasismens marknadsmässiga och vetenskapliga nödvändighet och en efterföljande psykisk inpräntning hos hela den bosättarkoloniala befolkningen. Samma vetenskapliga motivering drev också den masspsykos som gjorde att svarta afrikaner omvandlades från människor till egendom, för att bygga det USA vi känner idag.
När vi förkunnar att historien kommer döma gör vi kanske det ur en slags hoppfull hopplöshet — vi hoppas att domen kommer, sen, men vågar samtidigt inte tro att det våld som organiserar vår samtid ska avbrytas. Vi förflyttar ingreppet till en tid i framtiden, då domen ska förändra hur vi ser på dåtiden. Samtidigt som vi i nutiden blir indragna i ett beroende av att se nya våldshandlingar för att kunna prata om något som över huvud taget ska dömas. Vilket gör att domen som skulle döma det förflutna aldrig får träda i kraft. Den får aldrig yttra sig som handling eller motstånd mot dåtiden. Det mest talande exemplet är den totala egendomsstrukturen, vars våld redan finns ingjutet i världens symboliska ordning. För i den ordningen krävs ett synligt övertramp, för att vedergällningen ska kännas rimlig. Kravet som ställs för att våldsamma ingripanden ska betraktas som berättigade är att de döms som rättmätiga i förhållande till en specifik, och exceptionell, våldshandling i nutid. Aldrig för sin långa historia som klistrat fast våldet i sakernas tillstånd. Jag måste kunna återge en konkret nutidshändelse som gjort att jag reagerat, och återge händelsen utan förvanskningar, utan hänvisning till något som kameran inte kan fånga. När jag berättar om mardrömmen ska mardrömmen vara över. En ny dag börjar i en värld där allt är som det ska. Förträngningen rullar på som igår. Om jag inte låter bli att vakna, vill säga, för att i stället drabba samman med mardrömmen.
Steven Cuzner är medlem i Kollektivet Jordens Fördömda