Familjer i migrationspolitikens skottglugg

Feministiska och queer-politiska diskussioner om familj handlar ofta om kritik av normen kring den heterosexuella kärnfamiljen. Att granska och visa hur språk och barnkultur, filmer och kollektiva fantasier, juridik och socialpolitik tillsammans bildar en hand som pekar i en enda riktning: mamma, pappa och barn i en enhet som med självklarhet ska vara livets centrum. Trots allt våld och alla stympade liv denna konstellation fört med sig genom historien. Folk som lever i andra konstellationer eller med andra drömmar kan tolereras eller accepteras men de får sällan åtnjuta den vadderade tryggheten i att ses som hela, riktiga, vuxna på ett verkligt sätt. Deras erfarenheter och tankar om familj- och vardagsliv löper alltid risken att underkännas och sättas åt sidan. I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna grundas skrivelserna kring rätten till familjeliv just på denna typ av familjenormativa formuleringar kring familjen som den ”naturliga och grundläggande enheten i samhället”.
Denna familjenormativa bakgrund konstrasterar drastiskt mot den misstänksamhet, förakt, rasism och apartheid-mentalitet, som drabbar migranters och rasifierade personers familjer, föräldraskap och rättigheter till familjeliv. Eller: medan vita kvinnor har fått kämpa för rätten att få göra abort har svarta, romska och andra icke-vita föräldrar utöver det dessutom fått kämpa för att få behålla sina barn eller för att undvika tvångssterilisering.
Den här texten handlar om ett kanadensiskt gästarbetarprogram, om en grupp asylsökande zimbabwiska mammor i Storbritannien och om behandlingen av de så kallade ”apatiska barnen” och deras föräldrar i Sverige. Det kan tyckas vara en spretig samling nedslag runtom i västvärlden, men undermineringen och stigmatiseringen av fattiga migranters och rasifierade medborgares familjer och föräldraskap löper som en röd tråd mellan dessa. Lagstiftning och regelverk, men också rasistiska föreställningar och de priviligierades känslomässiga distans, splittrar familjer geografiskt eller begränsar familjers utrymmen att leva fria från rädsla, fördömanden eller statlig disciplinerna.

Migration och mammor

Forskning om migration och mödrar brukar fokusera på kvinnor som migrerar från det globala syd till nord, eller från landsbygden till staden, för att arbeta som hushållerskor och barnskötare för medelklassfamiljer i karriären. Detta fält är oerhört viktigt och många av dessa studier sätter fingret på en feministisk brännpunkt och väcker frågor om hierarkier mellan kvinnor. (Andrea Malesevic berör dessa teman mer i sin artikel i detta nummer av Mana.) Ett spår i det här forskningsfältet har handlat om att röra sig bort från vanligt förekommande berättelser om migrantarbetare i hushållssektorn som offer. En mängd studier har visat på hur migrantmödrar med stöd av familj och sociala nätverk i hemlandet, inkomsterna från arbetet samt sociala medier och Skype, utövar transnationella föräldraskap och håller samman sina familjer över de geografiska avstånden och de barriärer som regleringen av migrationen drar upp. I boken Families Apart: Migrant Mothers and the Conflicts of Labor and Love visar forskaren Geraldine Pratt just det, att många migrantarbetare lyckas upprätthålla meningsfulla, kärleksfulla och ansvarsfulla relationer över stora geografiska avstånd – men, säger hon också, det betyder inte att det inte gör ont. De stater som drar upp riktlinjerna för arbetskraftsmigrationen och de personer som anställer kvinnorna i sina hem bidrar till att bygga upp och befästa strukturer i vilka vissa familjer blir förstärkta genom att få hjälp med det praktiska hemarbetet, medan andra familjer lever åtskilda, i många fall med en stor saknad och oro för framtiden.
I Families Apart sammanställer Pratt många års forskning tillsammans med organisationen Philippine Women Centre of British Columbia i Kanada. De har samlat en mängd livsberättelser från filippinska familjer som har återförenats i Kanada efter lång tid ifrån varandra. Mammorna i familjerna har arbetat som hushållsarbetare inom ramarna för det kanadensiska Live-in Caregiver Program. Ett gästarbetarprogram som innebär att man är inneboende hos arbetsgivaren och som möjliggör ansökan om permanent uppehållstillstånd och tillstånd för ens barn att få resa till Kanada efter två år. Men Pratts och Philippine Women Centres forskning visar att processen att söka permanent uppehållstillstånd och senare tillstånd för familjeåterförening sällan blir kortare än fem år – ofta längre. För många av deltagarna i studien tog det upp till tio år innan de slutligen kunde återförenas i Kanada. Philippine Women Centre kampanjar för att programmet ska skrotas och ersättas av ett som tillåter gästarbetare att ta med familjen från början.
I sin analys av familjernas livsberättelser diskuterar Pratt kopplingen mellan Live-in Caregiver-programmet och den filippinska och den kanadensiska statens nyliberala projekt. De båda staterna beskriver gästarbetarprogrammet som en ”win-win-win -situation” för arbetarna såväl som för de respektive staterna. Men Pratts och Philippine Women Centres kartläggning visar istället dess söndrande och ibland traumatiserande konsekvenser för de kvinnliga arbetarna och deras barn. De trauman som beskrivs handlar om den förlust som separationen innebär för många av de inblandade föräldrar och barn samt svårigheterna i att återförenas när många år förflutit. Men det handlar också om den utmaning det innebär för barnen att komma in i det kanadensiska skolsystemet och det omgivande samhällets klassklyftor och rasism. I en del av familjerna följde traumat från separationen med till nästa generation också.
De flesta av kvinnorna som berättar om sina liv i studien har tagit steget att emigrera med sina barns framtid i åtanke – de upplever att de i sin livssituation i Filippinerna inte kan erbjuda någon trygghet för framtiden eller några möjligheter i form av utbildning. Men Pratt understryker också att dessa val måste förstås utifrån den generellt osäkra och otrygga ekonomiska och politiska situationen i Filippinerna. Dessutom är de emigrerande kvinnorna, genom de pengar de skickar till sitt gamla hemland, centrala i den filippinska ekonomin och i de berättelser filippinska staten skapat om den ”goda filippinska medborgaren”.
Pratt menar att det är tyst kring de personliga förluster som byggs in i den här typen av arbetsmigrationer. Hon menar också att denna typ av system möjliggörs genom konstruktionen av den filippinska ”nannyn”, i det här fallet den kanadensiska medelklassens fantasier. Hennes argument är att sättet man ser världen och människorna runt sig präglas av ens sociala och geografiska position i förhållande till den koloniala historien, ekonomiska orättvisor och klass-, köns-, och rasrelationer. Eftersom de kanadensiska arbetsgivarna som anställer hushållsarbetare under de villkor som Live-in Caregiver-programmet innebär är en del av det globala Nord skapas en ”oförmåga att se icke-medborgare som fullt värda den närhet de själva tar för givet som en del av familjelivet”.

Mammor på flykt

Men det är inte bara arbetmigration som regleras på sätt som splittrar familjer. I en studie med asylsökande zimbabwiska mödrar i Storbritannien, som publicerades 2012, visar forskarna Roda Madziva och Elisabetta Zontini hur talet om ”lyckade” transnationella familjer knappast syftar på de familjer som hastigt splittrats i flyktens ögonblick. Papperslösa migranters och asylsökandes rätt till familjeliv är generellt extremt försvagad i Europa. Madziva och Zontini lyfter fram forskning som visar att kriterierna för familjeåterförening blir alltmer strikta. Något som även märks i Sverige där krav på försörjning och bostad blivit ett kriterium för att få förenas med sin familj här. Dock med undantag för vissa grupper, till exempel de som tagit sig igenom nålsögat och av Migrationsverket har getts flyktingstatus. Dessutom tolkas själva definitionen av familj allt snävare i många europeiska länder. Som ett resultat ökar separationerna mellan föräldrar och barn i Europa.
För att förstå situationen som deltagarna i Madzivas och Zontinis studie hamnat i måste de specifika migrationspolitiska såväl som andra historiska och politiska faktorer vägas in. På grund av den koloniala historien blev Storbritannien ett av de länder som den ökande strömmen zimbabwiska flyktingar tog sig till i början av 2000-talet – om de lyckades ta sig vidare från närområdet där de flesta flyktingar hamnade. Av politiska skäl har Storbritannien inte formellt velat erkänna att det inte går att utvisa människor till Zimbabwe, men samtidigt har man sedan Mugabe drog åt greppet kring oppositionen inte heller ofta genomfört faktiska tvångsutvisningar. Resultatet för många zimbabwier är att de hamnat i ett limbo som kan pågå i åratal – i en situation där man inte får uppehållstillstånd eller arbetstillstånd, minimalt eller inget ekonomiskt stöd och inte heller någon rätt att ansöka om att få ta familjen till Storbritannien.
Bristen på rätten att arbeta får en mängd konsekvenser. Avsaknaden av inkomst – eller den ringa inkomst som arbete på den informella arbetsmarknaden kan ge – försvårar möjligheten att sända pengar hem till barnen eller dess vårdare, något som i många av kvinnornas fall inneburit mycket oro för barnen och ibland även uppslitande konflikter med de som tagit hand om dem i hemlandet. Förmågan att upprätthålla någon form av transnationellt föräldraskap så som det beskrivs i forskningen om migration för hushållsarbete blir därför minimal. För den som till slut får asyl eller uppehållstillstånd på andra grunder står problemen med etablering på arbetsmarknaden i vägen för att skaffa tillstånd för familjen att komma efter.
Madziva och Zontini återger 45-åriga Chenais berättelse. Chenai flydde till Storbritannien i början av 2000-talet efter att ha blivit attackerad och hotad på grund av sina affärsförbindelser i vita grannskap. Hennes make och hans familj tyckte inte att hon skulle fly och deras bristande samarbete gjorde de svårt för henne att göra ordentliga arrangemang kring barnen. Men då hon trodde att barnen snart skulle kunna återförenas med henne i Storbritannien så oroade hon sig inte allt för mycket för dem. Chenai trodde att hon skulle få asyl genast vid sin ankomst, och att barnen därefter skulle kunna komma omgående. Såhär beskriver hon sina förväntningar i ett citat i artikeln:

”Att åka hit [till Storbritannien] var som att vara på väg till himlen. … Jag oroade mig faktiskt knappast för barnen på grund av min positiva bild av Storbritannien. … Jag trodde att så fort jag kom dit så skulle jag redan vid inresan få asyl och hjälp att ta hit mina barn…”

Men det tog två år och en vända på förvaret innan hon till slut fick besked: avslag. Under väntan i asylprocessen hade Chenai inte kunnat arbeta eller skicka pengar till barnen. Nu ordnade hon falska identitetshandlingar och började arbeta på ett vårdhem. Hon arbetade där i tre år, en period då hon åtminstone kunde skicka pengar och saker till barnen. När vårdhemmet bytte ägare blev hon av med jobbet – och i Madziba och Zontinis rapport får vi bara veta att hon vid tiden för de avslutande intervjuerna med henne höll på med att samla material för att göra en ny ansökan.
Madziva och Zontini dröjer vid de känslomässiga effekterna av den här typen av ”misslyckade” migrationer. Chenai beskriver i intervjumaterialet hur hennes tankar alltid handlade om barnen och hur de hade det. Och de markerar bestämt att kvinnornas situation och dessa känslor av oro, förlust och svek måste förstås som skapade av den restriktiva brittiska migrationspolitiken.

Demoniserade familjer

De splittrade filippinska familjerna i Pratts studie från Kanada och de asylsökande kvinnorna från Zimbabwe i Madziva och Zontinis studier drabbas främst av konsekvenserna av lagar och regelverk. Men det finns en underström. En underström som Pratt närmar sig när hon beskriver bristen på empati hos de kanadensiska arbetsgivarna. Hon lägger främsta förklaringen i de olika positionerna – hur möjligheten till blindhet för den andres mänsklighet erbjuds de som befinner sig högst upp i hierarkierna. Men jag skulle vilja påstå att det handlar om mer än ”enbart” blindhet. Det handlar inte bara om att inte se, utan också om den demonisering och de förvrängda bilder av migrantfamiljer och rasifierade familjer som den vita blicken för med sig.
Detta ska vi titta närmare på genom att se vilka bilder av migrantfamiljer som skapats i den svenska migrationspolitiska debatten. Under det senaste decenniet har stigmatiseringen av migrantfamiljer och rasifierade familjer tagit sig flera extrema och tragiska uttryck. En mängd direkta och indirekta anklagelser har haglat över asylsökande och/eller papperslösa föräldrar. Sittande migrationsminister Tobias Billström deklarerade till exempel i en intervju i Sveriges Radio att papperslösa föräldrar tagit ”dumma beslut” (Ekots lördagsintervju 2012) och i en tv-intervju att asylsökande som inte går med på att låta sig utvisas ”ta[r] sina egna barn som gisslan” (Agenda Sveriges Television 2013).
Ett annat, än grövre, exempel är när föräldrar till de djupt deprimerade barn som kallats ”de apatiska barnen” grundlöst anklagades för manipulation och förgiftning. I boken De apatiska (som recenserades i Mana när den kom ut 2009) ger Gellert Tamas en sexhundrasidig rapport kring hur dessa rykten skapades och spreds av personer inom socialtjänst och sjukvård i samarbete med politiker, journalister och anställda på Migrationsverket. I de representationer av migranters föräldraskap som ryktesspridningen byggde på tenderade dessa att problematiseras och stigmatiseras som bärare av traditionella familjevärderingar och genusroller (för omvårdande), men samtidigt som våldsamma, känslomässigt frånkopplade och/eller oansvariga (inte tillräckligt omvårdande). Tamas visar också att myter om att migrantföräldrar – eller fattiga föräldrar – skulle relatera till sina barn enbart som instrument för sin egen nytta har en gammal tradition. I diskussionen om ryktesspridningen kring de deprimerade barnen passar han på att tillbakavisa några andra närliggande sådana myter kring ”ankarbarn” eller påstått drogade barn till tiggare i Ryssland. I Australien spridde en minister för några år sedan en lögn om att föräldrar på en flyktingbåt kastat sina barn i vattnet för att på så sätt tvinga kustbevakningen att komma och rädda dem. Det visade sig senare att påståendet var falskt men ministerns ord hade redan tagit fart och kablats ut i världen.
Givetvis kan det ske våld och utnyttjande i migrantfamiljer precis som i vilken typ av familjer som helst. Familjer är inte alltid en trygg eller lycklig plats. Tvärtom. Familjeinstitutionen är på många sätt en av de farligaste platserna för kvinnor och barn. Och visst är det inte alltid så att familjer vill hålla ihop. Familjerelationerna kan sträckas över stora geografisk åtskillnad och för människor i vissa situationer så kanske en föräldraroll på håll är den som bäst bygger upp en möjlighet för barnet att leva ett bra liv. Så det jag velat förmedla här handlar inte om att säga att familjen alltid är trygg eller bra, och det handlar inte om att säga att det enda sättet att ta hand om barn är genom ständig närvaro i deras absoluta närhet. Eller att de biologiska föräldrarna skulle vara de enda som kan vara nära och ge barnet kärlek. Det jag har velat visa med nedslagen i några situationer kring arbetsmigration, flyktingmigration och mytbildning kring asylsökande föräldrar är istället de orättvisa villkoren, att människor inte får välja hur deras familjer eller föräldraskap ska se ut. Detta är ett resultat av rasism och klassförakt som delar upp familjers värde och skapar olika linser genom vilka familjer bedöms.

Källor:
Madziva, Roda och Zontini, Elisabetta (2012). ” HYPERLINK “Transnational mothering and forced migration: understanding the experiences of Zimbabwean mothers in the UK” i European Journal of Women’s Studies. 19() 2012.
Pratt, Geraldine. (2012). Families Apart: Migrant Mothers and the Conflicts of Labor and Love. Minneapolis: University of Minnesota Press.
Tamas, Gellert (2009). De apatiska : om makt, myter och manipulation. Stockholm: Natur & kultur.

Kapitalet, livmodern och rasismen

Livmodern är inte ett kärl som passivt hyser liv. Livmodern är en muskel som kapitalismen behöver för att reproducera sig. Kapitalet vill ha makten över alla produktionsmedel, inklusive livmodern. Kvinnokroppen är kapitalismens yttersta frontlinje” – Melina Sanchez, aborträttsaktivist i organisationen ”Seamos libres” som hjälper kvinnor göra säkra illegala aborter med misoprostol.

Paula Giddings skriver att det kanske minst kända sättet att bedriva motstånd mot slavsamhället i USA var de unga kvinnornas olika strategier för att slippa föda fram fler barn till världen. Kvinnorna skyddade varandra genom att låna ut redskap som kunde fungera som vapen mot våldtäkter, de äldre kvinnorna assisterade de yngre med preventivmedel och utförde aborter i hemlighet. Slavägarna som annars belönade gravida kvinnor med ledighet från arbetet blev upprört förvånade över bristen på nyfödda. De förslavade kvinnornas vägran att bli mödrar slog hårt mot slavägarnas ekonomi som hade räknat med en ny generation förslavade. Denna reproduktionens protest fick följder för hela slavsamhället som ekonomiskt system. I slavsamhället ville slavägaren återskapa arbetskraften. I andra samhällssystem har makthavare istället sett fattiga människors barnafödande som ett hot. Den härskande klassen har målat upp de förtryckta som myllrande hotfulla horder, som är farliga just för att de förökar sig så fort. Inte minst i den islamofobiska diskursen blir barnafödandet ett slagfält; vi minns Sverigedemokraternas reklamfilm där slöjbeklädda kvinnor med barnvagnar målas upp som ett varsel om den stundande apokalypsen. Och i dagens ekonomiska frihandelszoner kan kvinnliga arbetare bli påtvingade preventivmedel för att undvika graviditet, vilket skulle utgöra en störning i produktionen. Ett annat exempel på hur reproduktionen politiseras togs upp på en FN- konferens om klimatfrågan. Där diskuterades ett förslag som innebar tvångsinförande av preventivmedel för att handskas med ”befolkningsexplosionen” i det globala syd. Forskarna Maria Mies och Vandana Shiva som har granskat UNFPA-rapporter visar att de politiska insatserna mot överbefolkning är riktade uteslutande mot kvinnor. Indirekt beskylls de fattiga svarta kvinnorna för att föda för många barn. De reduceras till siffror och äggledare. Metoderna för befolkningskontroll fungerar i sin tur som en form av utpressning och tvingas på som villkor för bistånd och lån.

Den största delen av jordklotet är idag inbegripet i kapitalets varulogik vars främsta syfte är att ackumulera mervärde och göra lönearbetet till det dominerande sättet att organisera både produktion och reproduktion, samtidigt som allt fler av världens befolkning utestängs från den formella ekonomin. Kapitalismen har genomgått stora omstruktureringar de senaste fyrtio åren och antagit en global karaktär. Den kännetecknas av outsourcing av industrier och underleverantörer, koncentration av kapital i samband med världsomfattande kriser, migration och prekära anställningsformer. Alla mänskliga aktiviteter tilldelas ett abstrakt värde på en marknad. I linje med detta ser vi hur kolonialismen byter form, kanoner ersätts av tvingande avtal och skuldsättning. Rasismen syns tydligt i vilka kroppar som utför vilket arbete på vilken plats, samt vem som räknas värdig en bostad, ett medborgarskap och ett gott liv. Den som inte kan eller vill ta plats i varuekonomin lämnas utanför. Denna förändrade globala kapitalism får också konsekvenser för familjebildning och sexualitet. I denna kamp är de rasistiska och patriarkala strukturerna sammanflätade i kapitalets logik och har betydelse för hur reproduktionen organiseras. Globala strider där (liv)modern är central gäller frågor om arbete, den globala omsorgskedjan och surrogatmödraskap.

Arbetets rasistiska ekonomi. I historieskrivningen om arbetarrörelsen har den vita manliga industriarbetaren varit normen för vad som förstås som det politiska subjektet arbetarklass. Många marxistiska analyser har tidigare utelämnat analyser av hur arbetarklassen könas och rasifieras. En postkolonial feminist och forskare som har analyserat hur den globala kapitalistiska ekonomin är avhängig svarta kvinnors produktiva och reproduktiva arbete är Chandra Mohanty, professor i genus- och kvinnostudier. Hon har belyst hur tredje världens kvinnoarbetare intar en specifik plats i dagens internationella arbetsdelning. Kapitalackumulationen, den ständiga jakten på tillväxt och på områden att expropriera är djupt beroende av rasifierade kvinnors arbeten, och lika beroende av att detta inte erkänns som viktigt för ekonomin. Tredje världens kvinnoarbetare intar en specifik plats i dagens internationella arbetsdelning som kan belysa och förklara kapitalismens exploaterings- och dominansprocesser. Chandra Mohanty beskriver hur både det praktiska och emotionella hemarbetet, som till stor del utförs av kvinnor, har en avgörande roll för att upprätthålla den kapitalistiska herraväldet. Mohanty vill införa ”kvinnoarbete” som analyskategori vilket enligt henne skulle åskådliggöra klasskonfliktens könsdimension och rasifieringsprocesser. Hon skriver: ”Det handlar inte om de jobb som kvinnor utför, eller de yrken kvinnor råkar vara koncentrerade till– utan om hur vissa yrken och sysslor ideologiskt konstrueras utifrån olika föreställningar om femininitet, huslighet, (hetero)sexualitet samt utifrån rasmässiga och kulturella stereotyper”. Mohanty menar alltså att för att kunna göra en feministisk analys är det av allra största vikt att titta på hur kapitalet utnyttjar specifika platser för särskilda produktions- och ackumulationsändamål och då samtidigt transformerar dessa platser och människor. Men också att det är lika väsentligt att se hur köns- och rasförtryck i sin tur organiseras inom kapitalismen för att kunna bygga en radikal global social rörelse. I detta är det otillräckligt att endast erkänna det reproduktiva arbetets värde och höja hemarbetets status, utan uppgiften är att förgöra fundamentet som leder till denna arbetsdelning.

Den andra modern. Ett angeläget fenomen som belyser denna könade och rasiferade arbetsdelning är den globala omsorgskedjan. Att ta hand om andras barn har blivit ett jobb som globaliserats, känsloarbete och omvårdnad en hårdvaluta. Forskaren Rhacel Salazar Parreñas diskuterar den globala omsorgskedjan och dess maktrelationer i sin artikel ”Migrant filipina domestic workers and the international division of reproductive labor”. Hon har gjort en fallstudie av migrerade filippinska kvinnor i bland annat USA som sköter hushållsarbete och barnpassning åt välbärgade familjer. Den migrerade kvinnan får en speciell roll i den vita familjen, hon är både dess ryggrad men blir samtidigt aldrig inkluderad. Det tycks som hon befinner sig i ett slags mellanrum, både ekonomiskt och existentiellt. Den globala omsorgskedjan härrör ur ett behov av lågavlönad arbetskraft för omsorgs- och servicearbete i de postindustriella länderna. Parreñas konstaterar att det har skett en feminisering av både lönearbetet och migrantarbetarkåren. Hon ser en trend i att fler och fler av de filippinska medborgare som väljer att arbetskraftsmigrera är kvinnor. Parreñas menar med utgångspunkt i sin fallstudie i Filipinerna att det kan urskiljas en internationell arbetsdelning av reproduktivt arbete, och att denna är tredelad. Högst upp i hierarkin står medelklasskvinnorna i det västerländska samhället som har ekonomin till att köpa hushållsnära tjänster, vilka används för att de själva ska kunna lönearbeta utanför hushållet på samma villkor som männen. I mitten av hierarkin hittar vi migrantarbetarna från Filippinerna. De själva anställer andra kvinnor för att sköta det hushåll de har lämnat efter sig. Migrantkvinnorna hamnar enligt Parreñas i en komplex klassposition då de både exploateras och exploaterar. Längst ned i hierarkin finns de filippinska kvinnor som inte har råd att emigrera utan som är kvar och tar hand om de migrerade kvinnornas barn. Denna globala omsorgskedja är viktig att belysa för att diskutera frågor kring koloniala strukturer i organisering av barnomsorg, och även frågan om kvinnors exploatering av andra kvinnor.

Att föda den andres barn. En annan viktig diskussion som berör livmoderns, rasismens och kapitalets samverkan är den om surrogatmödraskapet. Postkoloniala feminister har hävdat att en större problematisering behövs kring hur kvinnor i före detta koloniserade länder ses som en naturresurs som ständigt står till de rikare familjernas förfogande. Genusvetaren Amrita Pandes har studerat den indiska surrogatindustrin genom att tillbringa nio månader på en surrogatklinik i staden Anand i Indien. Hon djupintervjuade 42 surrogatmödrar, varav många hade blivit tvingade av sina män. Enligt Pandes styrs de gravida surrogatmödrarna i detalj av det beställande paret, de får inte röra sig fritt och måste underkasta sig mediciniska kontroller vid vilken tidpunkt som helst. Det största påbudet är dock att kvinnorna absolut inte får knyta an till barnet. Här kan kärleken och omsorgen till ett barn mycket väl bli en protesthandling, en känslokugge i ett rationellt maskineri. Att graviditeten inte endast är en kroppslig och psykologisk process, utan en högst politiskt, blir uppenbart i studiet av surrogatmödraskapet. Enligt Pandre finns det nu 3000 surrogatkliniker i Indien, och det är en industri som växer i rasande fart. Livmodern formas till en eftertraktad och billig vara. För att tala med Mohanty: ”Som aldrig förr utnyttjas kvinnors kroppar och arbete för att underblåsa globala drömmar, begär och ideologier om framgång och ett lyckligt liv” Surrogatmödraskap såväl som migrerade kvinnors omsorgsarbete och deras relation till den rasistiska ekonomin är komplexa och verkar befinna sig i en dans som rör sig mellan intimitet och alienation. Det väcker frågan när moderlig kärlek understödjer ett värdeproducerande arbete och när det fungerar ett motstånd mot detsamma. Vilka strategier och vapen kommer att hjälpa en global antirasistisk feministisk rörelse vinna kriget över livmödrarna och modersarbetet?

Moder jord och annan feminism

Jag har rötter i quechuakulturen som fått näring från indiankulturerna som utvecklats under mer än 000 år längs Andernas bergskedjor i Sydamerika. De flesta av dessa kulturer kretsade kring jorden, genom att ha jordbruket som basnäring. Detta uttrycktes också i deras kosmovision, sättet att förstå och förklara relationerna mellan alla varelser i kosmos, inklusive relationerna människor emellan. En filosofi som kretsade kring Moder jord, Pachamama, den gudomliga helheten som omfattar allt och alla. En inkluderande och livgivande moder som i sin tur har viktiga döttrar som också är mödrar. Men förutom dessa gudomliga mödrar, hade inkafolket – staten som quechuafolket byggde upp – en ursprungsberättelse där urmödrar som Mama Ocllo och Mama Wako ingår.

Dessa modersgestalter hade tydliga samhälleliga uppgifter och ett värde i sig även utan att relateras till sina barn, till skillnad från till exempel kristendomens modersgestalt Maria, som finns i berättelsen främst för sonens skull.

Ännu idag förekommer i Anderna bland ursprungsfolk att man kallar kvinnor som man respekterar och älskar för ”mödrar”. Även om de inte är ens egen mor eller biologiska mödrar alls. Detta gör man även i organisationssammanhang inom ursprungsfolksrörelsen. Därför har jag undrat om inte de mäktiga urmödrarna och ledare kallades ”mödrar” främst av respekt. Det är alltså denna moderskapsorienterade kultur jag formats av. Därför, var det svårt för mig att ta till mig feminismens kritiska syn på moderskapet då jag som 16-åring på 70-talet kom i kontakt med feminismen, en ideologi som utgick från moderskapet som en av de huvudsakliga grunderna för kvinnors underordning i samhället.

Men om man inser att feminismen som ideologi växte fram inom ramen för modernitetens tanketradition blir det lättare att förstå dess komplicerade relation till moderskapet. Moderniteten som samhällsordning bygger på bland annat filosofen Descartes uppdelning av världen i oförenliga och hierarkiska motsatspar. Enligt denna ordning sattes kultur över natur, tanke över kropp, logik över känslor och mannen över kvinnan. Upplysningsfilosoferna byggde vidare på detta så att även individen kom att hamna överlägsen kollektivet, något som sedan blev grunden till de individbaserade rättigheter vi har idag.

Men förutom modernitetens ideologiska bagage betungades den västerländska tanketraditionen av kristendomen. Enligt denna är mannen avbild av gud, skapelsens krona och planetens centrum med rätt att kuva och exploatera naturen bortom alla gränser. Feminismen kritiserade visserligen att kvinnan hamnade i en underordnad plats i förhållande till mannen och så småningom även de patriarkala religiösa grunderna men ifrågasatte inte alltid uppdelningen eller krävde upprättelse för andra diskriminerade delar, bland dem naturen.

När den moderna industriella kapitalismen växte fram stärktes idealet om den autonoma rationellt tänkande individen som står över det kroppsliga och naturen samt över kollektivet. Denna produktions- och målinriktade individ tog avstånd från känslomässiga band och kroppsliga naturdrifter som skulle kunna riskera att hämma produktionen och konsumtionen. Samtidigt likställdes personliga framgångar och självförverkligande med produktions- och konsumtionsrelaterade framgångar.

Därför är det kanske inte konstigt att även feminismen som föddes i denna kulturella och historiska kontext klassificerade moderskapet som något som hör till den underordnade naturen och därför tog avstånd även från det. Själva Simone de Beauvoir lär ha sagt att moderskapet kunde utgöra ett hinder för den personliga och intellektuella utvecklingen. Detta underlättades nog av att feminismen som ideologisk strömning växte fram främst bland de kvinnor som kunde avstå från både moderskap och kroppsarbete eftersom det var andra kvinnor som fick producera och tillaga deras mat, tillverka deras kläder och utföra tjänster åt dem. Inklusive amma och ta hand om deras barn.

Detta förklarar också delvis varför feminismen under lång tid sågs som något som främst tilltalade kvinnorna från de övre klasserna. Småbrukarkvinnorna på landsbygden och arbetarkvinnorna i städerna kunde inte undgå sin kroppslighet eftersom de arbetade med kroppen och de kunde inte, eller ville inte, heller avstå från ett ofta mångfaldigt moderskap. Hos de indianska mödrarna och mödrarna till afroättlingar handlade det också om att de såg både på moderskapet och kroppsligheten utifrån andra kulturella perspektiv än de hegemoniska ideologierna har. Till exempel kunde försvaret av en egen tolkning av moderskap vara ett sätt att uttrycka kulturellt motstånd och återupprätta en del av rasifierade kvinnors värde i en verklighet och kultur som annars berövade dem allt värde.

Den koloniala invasionen innebar förutom folkmord, förslavning och plundring en total omställning av den sociala ordningen hos urfolkssamhällena, inklusive de aspekter av kosmovisionen som beskrivits tidigare. Andligt utövande ansågs vara ”hedniska riter” eller ”djävulsdyrkan” och allt som varit heligt, inklusive Moder jord och andra heliga mödrar blev nedklassade. De europeiska inkräktarna var påverkade av en extremt kvinnohatande kultur uttryckt i bland annat häxbränning. Därför innebar invasionen även införandet av en patriarkal och kvinnofientlig kultur. Moderskapsidealet som tvingades på kolonierna var den kristna Maria, kvinnan som blev gravid utan att ”befläckas” och blev sedan den självuppoffrande och sörjande modern. Detta vid sidan av urmodern, synderskan Eva som bestraffades med ett smärtsamt moderskap, skam över sina kroppsdelar samt att behöva arbeta i sitt anletes svett.

I samma veva skapades rasismen för att rättfärdiga övergreppen mot urfolkssamhällena och de förslavade afrikanska människor som forslades dit. De koloniserade och förslavade kvinnorna och männen kategoriserades som lägre stående då de var ”närmare” naturen, mindre logiska, mer känslosamma, och så vidare. Den globala koloniala plundringen började, och kapitalismen växte fram och gynnade så småningom Europas industrialisering.

Men våra mormödrar var inte bara offer utan gjorde motstånd, något som det inte talas högt om. Några flydde upp i bergen och blev andliga motståndsledare som ville återupprätta de förlorade världarna. Andra utförde massiva abortkampanjer för att undvika föda barn till tvångsgruvarbete.

Ytterligare andra ledde väpnade uppror i kvinnoarméer eller blandade trupper, ibland tillsammans med sina män och ibland trots männens förbud. De såg till att även barn och gamla deltog i försvaret av territorier och levnadsformer. Dessa kvinnoarméer blev kända bland annat för att de kastrerade tillfångatagna koloniala soldater som hämnd för alla sexuella övergrepp som kvinnor utsatts för, samt belägrade städer där kolonisatörerna bodde. Även de förslavade afroättlingkvinnorna var ihärdiga motståndskämpar och de som lyckades fly från slaveriet var med och byggde fristäder. Idag är det deras döttrar som för deras kamp vidare.

Med en alltmer utarmad och feminiserad landsbygd – eftersom männen migrerar till lönearbeten – vars produktion osynliggörs av nationalekonomin som sällan räknar med den i ländernas bruttonationalprodukt, organiserar sig kvinnor för sina rättigheter och i försvar av sin jord. De hävdar till exempel att reproduktion och produktion är sammanflätade i deras verklighet. Dessa feminister kritiserar och problematiserar den västerländska feminismens grunder som ofta även är normerande för feminister i Syd, i städernas eurocentriska feministorganisationer, eftersom dessa inte brytt sig om att lära av de koloniserade kulturernas perspektiv. Enligt dessa avkoloniserade perspektiv är vissa typer av feminism alltför nära besläktade med antropocentrism (människan i centrum) och etnocentrism/eurocentrism (den egna kulturen i centrum). De kämpar för en uppvärdering av de förfördelade sidorna vid uppdelningen mellan människa och värld. Det vill säga en uppvärdering av naturen, kroppen, känslor, själ, inklusive de koloniserade kulturerna och de rasifierade kropparna.

De vill återupprätta kvinnovärdet, men inte utifrån det borgerliga västerländska kvinnoidealet synonymt med utseendefixering, svaghet, sysslolöshet och konsumtionsfixering. De vill inte heller anamma det västerländska moderskapsidealet, med individualiserade självuppoffrande mödrar, utan försvarar kvinnor och mödrar från de kapitalistiska aggressioner som offrar dem på girighetens och patriarkatets altare. Dessa nya feminismer eftersträvar att återupprätta den starka kollektivistiska traditionen. De skapar ofta även andliga band till Pachamama/Moder jord och ser kvinnonaturen som mer besläktad med henne, men fyller även kvinnonatur med innehåll som innebär en större förpliktelse i kampen för Moder jords försvar.

Därför använder de ibland sina kroppar som sköld för att hindra de nykoloniala invasionerna i form av regnskogsskövling, oljeborrningar, gruvprospekteringar, dammbyggen, med mera. Några exempel på detta är Sarayakukvinnorna i Ecuadors Amazonas som stått emot oljexploatering i mer än tolv år, eller systrarna Quintreman som tillsammans med andra kvinnor spjärnade emot kraftverksdammsbyggen i Bio-Bio-floden i Chile. Eller kvinnorna i Kimsacocha och Intag i Ecuador som övermannat både paramilitärer och poliser trots att kvinnor anses vara ”bräckliga”. Men inte minst kvinnorna i Cajamarca, Peru, och bland dem Maxima Acuña som trots misshandel, hot och rättsliga åtgärder lyckats sätta stopp för gruvkomplexet Conga.

Dessa kvinnorörelser försvarar de kollektiva territorierna som de ser som kroppar. Kroppar där vattnet, jorden, skogen, fröna, heliga platser och väsen hotas av företagens markföroreningar och jakt efter mineraler, olja eller biologisk mångfald att patentera. Därför hörs allt oftare parollen: Försvara våra kroppar som våra territorier, försvara våra territorier som våra kroppar”. Aktivisterna har erfarenhet av att intrången i territorierna slår hårdast mot dem som kvinnor, ansvariga för familjens hälsa, matförsörjning, etc. Men även av att det är kvinnorna som blir utsatta för olje- eller gruvarbetarnas machokultur när dessa kommer utan sina familjer, tjänar mycket pengar och banar väg för prostitution.

Men många av dessa kvinnorörelser och avkoloniserade feminismer kämpar även för rätten att bestämma över sina kroppar, antigen för att låta bli att bli mödrar eller för att bli mödrar. Att inse detta är viktigt då den västerländska feminismen oftast fokuserat enbart på rätten att inte få barn. Utan att tänka på att stater parallellt med att de förvägrar vita kvinnor och mestizkvinnor från medel- eller överklassen rätten till abort ibland satsar på att tvångssterilisera svarta eller indianer. Den västerländska feminismen har också missat att det är en feministisk fråga att kämpa mot att lantarbetarkvinnor inom jordbruksexportföretag steriliseras när de utsätts för gifter. Därför bör moderskap i denna kontext ses som en rättighetsfråga och ett politiskt kampverktyg.

Dessa kvinnors kamp har på sistone fått stöd från en del av städernas feministrörelser men även stöd av miljörörelsen. Ur dessa möten av ömsesidig inspiration och lärdom har även reflektioner kring nya typer av samhällen växt fram. Samhällen som inser att det är ohållbart att se Moder jords gåvor endast som oändliga ”resurser”. Man är överens om att detta inte kan ske inom ramarna för kapitalismen men är även tveksam till socialismen som visserligen förespråkar social jämlikhet men är likväl antropocentrisk och svag i sin tillväxtkritik. Därför har samtalen ibland kallats för reflektioner kring Det goda livets paradigm. Det vill säga samhällsmodeller som ser det värdefulla i livet i andra termer än materiellt välstånd, som hushåller med jordens gåvor och ser denna som ett gemensamt hem. Inte det borgerliga individbaserade ”hemmet” utan kollektiva samhälleliga hem där ekonomi används i sin ursprungliga betydelse: ”hushållning av hemmets resurser”. I dessa samhällen vill man uppmuntra en omvårdnadens kultur, där inte bara mödrarna vårdar utan vi alla vårdar allt liv. Antingen det handlar om att vårda vattnet, grödorna, den bördiga marken, djuren, barnen, de funktionsnedsatta, gamla, män och kvinnor eller de som varken vill definiera sig som kvinnor eller män.

Abortmotståndare på frammarsch i krisens Spanien

En ung kvinna kommer fram till mig i folkmassan.
– Vill du donera lite pengar till vår kampanj? frågar hon samtidigt som hon sträcker fram en liten plastbebis.
Det är ”Ja till livet”-demonstration på Puerta del Sol, torget som utgör hjärtat i den spanska huvudstaden, och tusentals abortmotståndare har samlats. Den fem centimeter långa dockan ser ut precis som ett spädbarn och är enligt henne en exakt kopia av ett tolv veckor gammalt foster. Nu samlar organisationen hon är aktiv i in pengar för att kunna trycka upp tvålar i samma format. Tanken är att tvålarna ska skickas till alla Spaniens parlamentariker.

– De tror att de kan tvätta sina händer rena, men de är ansvariga för alla aborter som sker i det här landet, säger hon upprört.
Den spanska antiabortrörelsen har vind i seglen. I december förra året presenterade det konservativa regeringspartiet Partido Popular ett lagförslag som kraftigt inskränker aborträtten. Den nuvarande lagen instiftades så sent som 2010 när det socialdemokratiska partiet, PSOE, satt vid makten och innebär att Spaniens kvinnor har rätt till fri abort fram till graviditetsvecka fjorton. Om den nya lagen röstas igenom i parlamentet betyder det att abort endast kommer att vara tillåtet när graviditeten utgör en allvarlig risk för kvinnans hälsa eller om hon blivit våldtagen och polisanmält brottet. För att få göra abort av hälsoskäl kommer det dessutom krävas godkännande av två oberoende läkare som helt saknar koppling till abortkliniker. Det ska dessutom bli olagligt för abortkliniker att göra reklam för sin verksamhet.
Partido Popular kom till makten 2011 och eftersom de har egen majoritet i parlamentet kan de få igenom lagförslaget utan stöd från andra partier. Anledningen till att de dragit ut på processen och ännu inte antagit lagen var vårens EU-parlamentsval. Nu när det valet är över verkar det däremot dra ihop sig. Nästa år hålls både regionala och nationella val i Spanien och om regeringen vill vara säker på att få igenom sin lagförändring så gäller det att få det gjort innan valkampanjen drar igång.

19-åringarna Álvaro Ortega och Duarte Falcó startade för ett år sedan organisationen Más Vida, ”Mer liv”, Spaniens första ungdomsorganisation mot abort, eller ”för livet och moderskapet” som de själva säger. Jag passerar två portvakter i den marmorblänkande lobbyn innan jag hittar rätt hiss upp till familjen Falcós lägenhet.
– Förra året genomfördes 120 000 aborter i Spanien, det betyder att ett barn mördas var femte minut, säger Álvaro Ortega bekymrat.
Duarte Falcó förklarar att Más Vida stöder lagförslaget, men poängterar att de inte är helt nöjda eftersom de anser att abort aldrig borde vara tillåtet. Det positiva menar han är att lagen erkänner att det finns en konflikt mellan den oföddes rätt till liv och kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp. På soffbordet mellan oss ligger samma plastdocka som jag såg på manifestationen.
– Livet börjar vid befruktningen och kvinnans frihet att bestämma över sin egen kropp upphör när den går ut över någon annan, säger Duarte Falcó med raspig målbrottsstämma.

Álvaro Ortega menar att det finns en stor folklig opinion mot den nuvarande abortlagen och Duarte Falcó ser dagens lagstiftning som ett ideologiskt projekt som röstades igenom helt utan folklig förankring. Men gallupundersökningar visar snarare på motsatsen. I slutet på juni publicerade Spaniens största dagstidning El País en opinionsundersökning som visade att 60 procent av spanjorerna vill behålla nuvarande lagstiftning, samtidigt som bara 10 procent stödjer det nya lagförslaget.
Det kan alltså inte sägas vara av populistiska skäl som regeringspartiet Partido Popular försöker få till en förändring av abortlagstiftningen. Däremot är det möjligt att abortfrågan, i krisens Spanien, passerar under radarn för många väljare, samtidigt som abortmotståndarna är en välorganiserad, inflytelserik och högljudd väljargrupp. Más Vida är en del av den rörelsen och varje fredag åker Duarte Falcó och Álvaro Ortega till olika abortkliniker för att försöka övertala kvinnor att inte göra abort.

– Du har bara en minut på dig att övertyga kvinnorna om att det är fel, förklarar Álvaro Ortega.
Más Vidas utgångspunkt är att en kvinna alltid vill föda sitt barn och om hon väljer att genomgå en abort beror det på yttre förutsättningar, som bristande ekonomiska resurser eller press från partner och samhället.

– Vi ser på kvinnorna som kommer ut från klinikerna att de är ledsna. De tror att aborten ska få graviditeten ogjord, men det fungerar inte så. Efteråt känner de ett stort tomrum, medan kvinnor som i stället föder sina barn får ett motiv att fortsätta kämpa och vara glada. För alla vill ju ge sina barn värdiga liv, säger Duarte Falcó.

Den feministiska rörelsen har mobiliserat stort mot regeringens planer och ända sedan förslaget presenterades har det demonstrerats och genomförts aktioner runt om i landet. Även traditionellt konservativa institutioner som läkarkåren har slutit upp i försvaret av aborträtten. Tvärtemot Más Vidas syn menar man att det som får kvinnor att må dåligt efter en abort är det stigma som finns kring ingreppet. Man tror inte heller att lagen i sig kommer att minska antalet aborter nämnvärt, det som kommer att hända är i stället att de kvinnor som har råd reser utomlands för att avbryta sina graviditeter och de som saknar pengar hänvisas till inhemska illegala aborter.
Mercedes Rodríguez kom till Spanien som politisk flykting för 16 år sen. Hon skämtar om att den nyliberalism hon flydde från i Colombia nu har förföljt henne till Europa. Hon har nyligen blivit spansk medborgare, men nätverket Red de Mujeres Latinoamericanas y del Caribe, som hon är aktiv i, jobbar främst med migrantkvinnor som har uppehållstillstånd eller lever som papperslösa. Mercedes Rodríguez berättar att de troliga konsekvenser som målas upp med det nya lagförslaget, med osäkra illegala aborter, redan är verklighet för många av de kvinnor hon möter.

– Det finns mycket okunskap och felaktig information om abort, som bland annat gör att kvinnorna väntar för länge och går över gränsen för när legala aborter får göras, berättar hon bekymrat.

De senaste förändringarna i sjukvårdspolitiken har också lett till att migranters rätt till vård begränsats. 2012 tog den sittande regeringen bort papperslösas rätt till gratis sjukvård, med undantag för akut vård och mödravård. Nu är det upp till varje region att bestämma vilken tillgång papperslösa ska ha till den offentliga vården. De officiella förklaringarna till reformen var att det skulle spara den krisdrabbade spanska staten pengar, samt försvåra för medicinsk turism från fattiga länder. Men kritiker menar att de här argumenten inte håller. Flera studier har slagit hål på myten om medicinsk turism och sjukvården för papperslösa riskerar snarare att bli dyrare eftersom människor tvingas vänta med att söka vård tills deras tillstånd har blivit livshotande och därmed dyrare att behandla. Snarare verkar det handla om att försvåra livet för papperslösa invånare.
Mercedes Rodríguez menar att en ändring av abortlagen skulle slå extra hårt mot migrantkvinnor eftersom de oftast har det sämre ekonomiskt ställt och sällan har samma nätverk kring sig som spanska kvinnor.

– Det finns en så tydlig klassaspekt på förslaget. De som har råd kommer att kunna åka utomlands, medan vi som saknar medel tvingas till osäkra illegala aborter, som inte bara hotar vår hälsa utan också våra liv.
Det nya förslaget ger kvinnor som blivit gravida efter sexuella övergrepp rätten till abort, men bara om de polisanmäler händelsen. Enligt Amnesty International kan det leda till att papperslösa kvinnor förvägras även den rätten, eftersom de av rädsla för att bli utvisade inte vågar anmäla övergrepp till polisen.

– Det här lagförslaget osynliggör verkligheten. Aborter kommer alltid att ske, det som händer med ett förbud är att de blir farligare, säger Mercedes Rodríguez.

På frågan varifrån lagförslaget kommer svarar alla abortförespråkare jag träffar den katolska kyrkan. De nära banden mellan stat och kyrka knöts redan på 1400-talet när nationen Spanien bildades, och det var katolicismen som var den enande faktorn när de självständiga regionerna slogs samman. Under 1930-talet gjordes försök att bryta den katolska kyrkans särställning, men i och med den fascistiske diktatorn Fransisco Francos maktövertagande återtog den sin position. Under den 36 år långa diktaturen verkade staten och kyrkan i symbios, bland annat gavs kyrkan stor kontroll över utbildningsväsendet. Flera ministrar i den sittande regeringen sägs ha nära band till den katolska extremkonservativa ordern Opus Dei och det är också viktigt att komma ihåg att den katolska kyrkan besitter en enorm ekonomisk makt: de äger mark, fastigheter, banker och företag.

Brigida Ridruejo är 28 år gammal och jobbar på den antirasistiska organisationen SOS Racismo i Bilbao som verkar för papperslösas rättigheter i Baskien. Den spanska polisen är ökänd för att vara brutal och allra mest utsatta är migranter. Samtidigt saknar Spanien, till skillnad från Grekland med Gyllene gryning och Frankrike med Nationella fronten, ett stort öppet rasistiskt parti. Men snarare än att det beror på att landet är mindre rasistiskt menar de jag träffar att det handlar om att regeringspartiet Partido Popular är så stort att dessa strömningar får plats där, allt ifrån liberaler till ultrakatoliker till den yttersta fascistiska högerkanten. Och när det kommer till den nya abortlagen menar alltså de flesta att det är kyrkan som fått diktera.

– Så som de ser det är vår uppgift som kvinnor att föda och uppfostra barn. I och med det här lagförslaget så försöker staten återigen ta kontroll över våra kroppar. Och det här att kyrkan och regeringen inte är emot abort utan för livet är bara skitsnack. De bryr sig fram till att barnet är fött, men sedan kan folk få leva under hur dåliga förhållanden som helst, säger hon upprört.

Samma dag som jag träffar Brigida Ridruejo släpper organisationen Caritas en rapport som placerar Spanien på andra plats över länder i Europa med högst barnfattigdom. Bara i Rumänien finns fler fattiga barn. Det kan tyckas märkligt att regeringen i ett sådant läge vill frånta familjer rätten att bestämma över hur många barn de vill ha och känner att de kan ta hand om, att de i den situationen ändå låter kyrkan få så stort inflytande över lagstiftningen. Flera personer jag träffar säger att det därför är nödvändigt att se längre än till katolicismen för att hitta en förklaring till varför detta sker just nu. De menar att det är nödvändigt att koppla ihop de patriarkala strukturerna bakom lagförslaget med det ekonomiska systemet. Säger att det ligger i kapitalismens intresse att kontrollera kvinnors kroppar, eftersom marknaden behöver foglig arbetskraft. Att vinna kontrollen över reproduktionen har varit ett av de enskilt viktigaste stegen för kvinnlig frigörelse, och frigörelsen hotar den rådande ordningen.

Lagändringen kan också ses som ett desperat svar på den negativa befolkningsutveckling som präglat Spanien sedan den ekonomiska krisen slog till 2008. Utvandringen ökar samtidigt som födelsetalen sjunker. Många tycks resonera på samma sätt som Brigida Ridruejo.
– Om jag inte kan erbjuda mina barn ett värdigt liv så tänker jag inte skaffa några. Hur förväntar de sig att jag ska föda barn när jag vet hur mycket de skulle behöva kämpa?