Feministiska och queer-politiska diskussioner om familj handlar ofta om kritik av normen kring den heterosexuella kärnfamiljen. Att granska och visa hur språk och barnkultur, filmer och kollektiva fantasier, juridik och socialpolitik tillsammans bildar en hand som pekar i en enda riktning: mamma, pappa och barn i en enhet som med självklarhet ska vara livets centrum. Trots allt våld och alla stympade liv denna konstellation fört med sig genom historien. Folk som lever i andra konstellationer eller med andra drömmar kan tolereras eller accepteras men de får sällan åtnjuta den vadderade tryggheten i att ses som hela, riktiga, vuxna på ett verkligt sätt. Deras erfarenheter och tankar om familj- och vardagsliv löper alltid risken att underkännas och sättas åt sidan. I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna grundas skrivelserna kring rätten till familjeliv just på denna typ av familjenormativa formuleringar kring familjen som den ”naturliga och grundläggande enheten i samhället”.
Denna familjenormativa bakgrund konstrasterar drastiskt mot den misstänksamhet, förakt, rasism och apartheid-mentalitet, som drabbar migranters och rasifierade personers familjer, föräldraskap och rättigheter till familjeliv. Eller: medan vita kvinnor har fått kämpa för rätten att få göra abort har svarta, romska och andra icke-vita föräldrar utöver det dessutom fått kämpa för att få behålla sina barn eller för att undvika tvångssterilisering.
Den här texten handlar om ett kanadensiskt gästarbetarprogram, om en grupp asylsökande zimbabwiska mammor i Storbritannien och om behandlingen av de så kallade ”apatiska barnen” och deras föräldrar i Sverige. Det kan tyckas vara en spretig samling nedslag runtom i västvärlden, men undermineringen och stigmatiseringen av fattiga migranters och rasifierade medborgares familjer och föräldraskap löper som en röd tråd mellan dessa. Lagstiftning och regelverk, men också rasistiska föreställningar och de priviligierades känslomässiga distans, splittrar familjer geografiskt eller begränsar familjers utrymmen att leva fria från rädsla, fördömanden eller statlig disciplinerna.
Migration och mammor
Forskning om migration och mödrar brukar fokusera på kvinnor som migrerar från det globala syd till nord, eller från landsbygden till staden, för att arbeta som hushållerskor och barnskötare för medelklassfamiljer i karriären. Detta fält är oerhört viktigt och många av dessa studier sätter fingret på en feministisk brännpunkt och väcker frågor om hierarkier mellan kvinnor. (Andrea Malesevic berör dessa teman mer i sin artikel i detta nummer av Mana.) Ett spår i det här forskningsfältet har handlat om att röra sig bort från vanligt förekommande berättelser om migrantarbetare i hushållssektorn som offer. En mängd studier har visat på hur migrantmödrar med stöd av familj och sociala nätverk i hemlandet, inkomsterna från arbetet samt sociala medier och Skype, utövar transnationella föräldraskap och håller samman sina familjer över de geografiska avstånden och de barriärer som regleringen av migrationen drar upp. I boken Families Apart: Migrant Mothers and the Conflicts of Labor and Love visar forskaren Geraldine Pratt just det, att många migrantarbetare lyckas upprätthålla meningsfulla, kärleksfulla och ansvarsfulla relationer över stora geografiska avstånd – men, säger hon också, det betyder inte att det inte gör ont. De stater som drar upp riktlinjerna för arbetskraftsmigrationen och de personer som anställer kvinnorna i sina hem bidrar till att bygga upp och befästa strukturer i vilka vissa familjer blir förstärkta genom att få hjälp med det praktiska hemarbetet, medan andra familjer lever åtskilda, i många fall med en stor saknad och oro för framtiden.
I Families Apart sammanställer Pratt många års forskning tillsammans med organisationen Philippine Women Centre of British Columbia i Kanada. De har samlat en mängd livsberättelser från filippinska familjer som har återförenats i Kanada efter lång tid ifrån varandra. Mammorna i familjerna har arbetat som hushållsarbetare inom ramarna för det kanadensiska Live-in Caregiver Program. Ett gästarbetarprogram som innebär att man är inneboende hos arbetsgivaren och som möjliggör ansökan om permanent uppehållstillstånd och tillstånd för ens barn att få resa till Kanada efter två år. Men Pratts och Philippine Women Centres forskning visar att processen att söka permanent uppehållstillstånd och senare tillstånd för familjeåterförening sällan blir kortare än fem år – ofta längre. För många av deltagarna i studien tog det upp till tio år innan de slutligen kunde återförenas i Kanada. Philippine Women Centre kampanjar för att programmet ska skrotas och ersättas av ett som tillåter gästarbetare att ta med familjen från början.
I sin analys av familjernas livsberättelser diskuterar Pratt kopplingen mellan Live-in Caregiver-programmet och den filippinska och den kanadensiska statens nyliberala projekt. De båda staterna beskriver gästarbetarprogrammet som en ”win-win-win -situation” för arbetarna såväl som för de respektive staterna. Men Pratts och Philippine Women Centres kartläggning visar istället dess söndrande och ibland traumatiserande konsekvenser för de kvinnliga arbetarna och deras barn. De trauman som beskrivs handlar om den förlust som separationen innebär för många av de inblandade föräldrar och barn samt svårigheterna i att återförenas när många år förflutit. Men det handlar också om den utmaning det innebär för barnen att komma in i det kanadensiska skolsystemet och det omgivande samhällets klassklyftor och rasism. I en del av familjerna följde traumat från separationen med till nästa generation också.
De flesta av kvinnorna som berättar om sina liv i studien har tagit steget att emigrera med sina barns framtid i åtanke – de upplever att de i sin livssituation i Filippinerna inte kan erbjuda någon trygghet för framtiden eller några möjligheter i form av utbildning. Men Pratt understryker också att dessa val måste förstås utifrån den generellt osäkra och otrygga ekonomiska och politiska situationen i Filippinerna. Dessutom är de emigrerande kvinnorna, genom de pengar de skickar till sitt gamla hemland, centrala i den filippinska ekonomin och i de berättelser filippinska staten skapat om den ”goda filippinska medborgaren”.
Pratt menar att det är tyst kring de personliga förluster som byggs in i den här typen av arbetsmigrationer. Hon menar också att denna typ av system möjliggörs genom konstruktionen av den filippinska ”nannyn”, i det här fallet den kanadensiska medelklassens fantasier. Hennes argument är att sättet man ser världen och människorna runt sig präglas av ens sociala och geografiska position i förhållande till den koloniala historien, ekonomiska orättvisor och klass-, köns-, och rasrelationer. Eftersom de kanadensiska arbetsgivarna som anställer hushållsarbetare under de villkor som Live-in Caregiver-programmet innebär är en del av det globala Nord skapas en ”oförmåga att se icke-medborgare som fullt värda den närhet de själva tar för givet som en del av familjelivet”.
Mammor på flykt
Men det är inte bara arbetmigration som regleras på sätt som splittrar familjer. I en studie med asylsökande zimbabwiska mödrar i Storbritannien, som publicerades 2012, visar forskarna Roda Madziva och Elisabetta Zontini hur talet om ”lyckade” transnationella familjer knappast syftar på de familjer som hastigt splittrats i flyktens ögonblick. Papperslösa migranters och asylsökandes rätt till familjeliv är generellt extremt försvagad i Europa. Madziva och Zontini lyfter fram forskning som visar att kriterierna för familjeåterförening blir alltmer strikta. Något som även märks i Sverige där krav på försörjning och bostad blivit ett kriterium för att få förenas med sin familj här. Dock med undantag för vissa grupper, till exempel de som tagit sig igenom nålsögat och av Migrationsverket har getts flyktingstatus. Dessutom tolkas själva definitionen av familj allt snävare i många europeiska länder. Som ett resultat ökar separationerna mellan föräldrar och barn i Europa.
För att förstå situationen som deltagarna i Madzivas och Zontinis studie hamnat i måste de specifika migrationspolitiska såväl som andra historiska och politiska faktorer vägas in. På grund av den koloniala historien blev Storbritannien ett av de länder som den ökande strömmen zimbabwiska flyktingar tog sig till i början av 2000-talet – om de lyckades ta sig vidare från närområdet där de flesta flyktingar hamnade. Av politiska skäl har Storbritannien inte formellt velat erkänna att det inte går att utvisa människor till Zimbabwe, men samtidigt har man sedan Mugabe drog åt greppet kring oppositionen inte heller ofta genomfört faktiska tvångsutvisningar. Resultatet för många zimbabwier är att de hamnat i ett limbo som kan pågå i åratal – i en situation där man inte får uppehållstillstånd eller arbetstillstånd, minimalt eller inget ekonomiskt stöd och inte heller någon rätt att ansöka om att få ta familjen till Storbritannien.
Bristen på rätten att arbeta får en mängd konsekvenser. Avsaknaden av inkomst – eller den ringa inkomst som arbete på den informella arbetsmarknaden kan ge – försvårar möjligheten att sända pengar hem till barnen eller dess vårdare, något som i många av kvinnornas fall inneburit mycket oro för barnen och ibland även uppslitande konflikter med de som tagit hand om dem i hemlandet. Förmågan att upprätthålla någon form av transnationellt föräldraskap så som det beskrivs i forskningen om migration för hushållsarbete blir därför minimal. För den som till slut får asyl eller uppehållstillstånd på andra grunder står problemen med etablering på arbetsmarknaden i vägen för att skaffa tillstånd för familjen att komma efter.
Madziva och Zontini återger 45-åriga Chenais berättelse. Chenai flydde till Storbritannien i början av 2000-talet efter att ha blivit attackerad och hotad på grund av sina affärsförbindelser i vita grannskap. Hennes make och hans familj tyckte inte att hon skulle fly och deras bristande samarbete gjorde de svårt för henne att göra ordentliga arrangemang kring barnen. Men då hon trodde att barnen snart skulle kunna återförenas med henne i Storbritannien så oroade hon sig inte allt för mycket för dem. Chenai trodde att hon skulle få asyl genast vid sin ankomst, och att barnen därefter skulle kunna komma omgående. Såhär beskriver hon sina förväntningar i ett citat i artikeln:
”Att åka hit [till Storbritannien] var som att vara på väg till himlen. … Jag oroade mig faktiskt knappast för barnen på grund av min positiva bild av Storbritannien. … Jag trodde att så fort jag kom dit så skulle jag redan vid inresan få asyl och hjälp att ta hit mina barn…”
Men det tog två år och en vända på förvaret innan hon till slut fick besked: avslag. Under väntan i asylprocessen hade Chenai inte kunnat arbeta eller skicka pengar till barnen. Nu ordnade hon falska identitetshandlingar och började arbeta på ett vårdhem. Hon arbetade där i tre år, en period då hon åtminstone kunde skicka pengar och saker till barnen. När vårdhemmet bytte ägare blev hon av med jobbet – och i Madziba och Zontinis rapport får vi bara veta att hon vid tiden för de avslutande intervjuerna med henne höll på med att samla material för att göra en ny ansökan.
Madziva och Zontini dröjer vid de känslomässiga effekterna av den här typen av ”misslyckade” migrationer. Chenai beskriver i intervjumaterialet hur hennes tankar alltid handlade om barnen och hur de hade det. Och de markerar bestämt att kvinnornas situation och dessa känslor av oro, förlust och svek måste förstås som skapade av den restriktiva brittiska migrationspolitiken.
Demoniserade familjer
De splittrade filippinska familjerna i Pratts studie från Kanada och de asylsökande kvinnorna från Zimbabwe i Madziva och Zontinis studier drabbas främst av konsekvenserna av lagar och regelverk. Men det finns en underström. En underström som Pratt närmar sig när hon beskriver bristen på empati hos de kanadensiska arbetsgivarna. Hon lägger främsta förklaringen i de olika positionerna – hur möjligheten till blindhet för den andres mänsklighet erbjuds de som befinner sig högst upp i hierarkierna. Men jag skulle vilja påstå att det handlar om mer än ”enbart” blindhet. Det handlar inte bara om att inte se, utan också om den demonisering och de förvrängda bilder av migrantfamiljer och rasifierade familjer som den vita blicken för med sig.
Detta ska vi titta närmare på genom att se vilka bilder av migrantfamiljer som skapats i den svenska migrationspolitiska debatten. Under det senaste decenniet har stigmatiseringen av migrantfamiljer och rasifierade familjer tagit sig flera extrema och tragiska uttryck. En mängd direkta och indirekta anklagelser har haglat över asylsökande och/eller papperslösa föräldrar. Sittande migrationsminister Tobias Billström deklarerade till exempel i en intervju i Sveriges Radio att papperslösa föräldrar tagit ”dumma beslut” (Ekots lördagsintervju 2012) och i en tv-intervju att asylsökande som inte går med på att låta sig utvisas ”ta[r] sina egna barn som gisslan” (Agenda Sveriges Television 2013).
Ett annat, än grövre, exempel är när föräldrar till de djupt deprimerade barn som kallats ”de apatiska barnen” grundlöst anklagades för manipulation och förgiftning. I boken De apatiska (som recenserades i Mana när den kom ut 2009) ger Gellert Tamas en sexhundrasidig rapport kring hur dessa rykten skapades och spreds av personer inom socialtjänst och sjukvård i samarbete med politiker, journalister och anställda på Migrationsverket. I de representationer av migranters föräldraskap som ryktesspridningen byggde på tenderade dessa att problematiseras och stigmatiseras som bärare av traditionella familjevärderingar och genusroller (för omvårdande), men samtidigt som våldsamma, känslomässigt frånkopplade och/eller oansvariga (inte tillräckligt omvårdande). Tamas visar också att myter om att migrantföräldrar – eller fattiga föräldrar – skulle relatera till sina barn enbart som instrument för sin egen nytta har en gammal tradition. I diskussionen om ryktesspridningen kring de deprimerade barnen passar han på att tillbakavisa några andra närliggande sådana myter kring ”ankarbarn” eller påstått drogade barn till tiggare i Ryssland. I Australien spridde en minister för några år sedan en lögn om att föräldrar på en flyktingbåt kastat sina barn i vattnet för att på så sätt tvinga kustbevakningen att komma och rädda dem. Det visade sig senare att påståendet var falskt men ministerns ord hade redan tagit fart och kablats ut i världen.
Givetvis kan det ske våld och utnyttjande i migrantfamiljer precis som i vilken typ av familjer som helst. Familjer är inte alltid en trygg eller lycklig plats. Tvärtom. Familjeinstitutionen är på många sätt en av de farligaste platserna för kvinnor och barn. Och visst är det inte alltid så att familjer vill hålla ihop. Familjerelationerna kan sträckas över stora geografisk åtskillnad och för människor i vissa situationer så kanske en föräldraroll på håll är den som bäst bygger upp en möjlighet för barnet att leva ett bra liv. Så det jag velat förmedla här handlar inte om att säga att familjen alltid är trygg eller bra, och det handlar inte om att säga att det enda sättet att ta hand om barn är genom ständig närvaro i deras absoluta närhet. Eller att de biologiska föräldrarna skulle vara de enda som kan vara nära och ge barnet kärlek. Det jag har velat visa med nedslagen i några situationer kring arbetsmigration, flyktingmigration och mytbildning kring asylsökande föräldrar är istället de orättvisa villkoren, att människor inte får välja hur deras familjer eller föräldraskap ska se ut. Detta är ett resultat av rasism och klassförakt som delar upp familjers värde och skapar olika linser genom vilka familjer bedöms.
Källor:
Madziva, Roda och Zontini, Elisabetta (2012). ” HYPERLINK “Transnational mothering and forced migration: understanding the experiences of Zimbabwean mothers in the UK” i European Journal of Women’s Studies. 19() 2012.
Pratt, Geraldine. (2012). Families Apart: Migrant Mothers and the Conflicts of Labor and Love. Minneapolis: University of Minnesota Press.
Tamas, Gellert (2009). De apatiska : om makt, myter och manipulation. Stockholm: Natur & kultur.