Riace – en modell för praktisk gästfrihet

Riace är ett litet samhälle beläget några kilometer från Medelhavskusten, långt söderut på Italiens tåspets, Kalabrien. Under de senaste årtiondena har EU och dess medlemsländer rest allt fler hinder för dem som försöker korsa Medelhavet på flykt undan fattigdom och förföljelse. Samtidigt har Riace – med forne borgmästaren Domenico ”Mimmo” Lucano i spetsen – gjort sig känt för att ha välkomnat tusentals migranter.

Domenico Lucano arbetade ursprungligen som lärare och blev engagerad i asylrättsrörelsen 1998 i samband med att 218 kurdiska flyktingar anlände till kusten utanför hans hemstad, Riace. Sedan dess har han varit drivande i arbetet med att utveckla en lokal infrastruktur för flyktingmottagande. 2004 valdes Lucano till borgmästare i Riace. Kommunen hade då omkring 1 800 invånare. Sedan dess har drygt 500 nyanlända migranter getts möjlighet att bosätta sig i kommunen. Många fler har välkomnats och erbjudits några dagars vila på väg norrut.

Riacemodellen har framhållits som ett hoppfullt alternativ till EU:s våldsamma gränspolitik. Genom åren har namnkunniga aktivister och politiker, såsom Barcelonas förra borgmästare Ada Colau, besökt kommunen. Lucano har också blivit en symbol för den italienska asylrättsrörelsen och hedrats med flera internationella priser. Samtidigt har han utsatts för upprepade trakasserier och hot. Redan 2009 blev han beskjuten genom fönstret på en restaurang. Samma år förgiftades hans två hundar. Ingen har ännu dömts för dessa handlingar, men det kan antas att lokala grupperingar låg bakom attackerna. På senare år, och i takt med att Riacemodellen fått allt mer uppmärksamhet, har Lucano också blivit en måltavla för det högerpopulistiska partiet Lega och dess partiledare Matteo Salvini. 2018 anklagades han för att ha understött ”illegal invandring” genom att, som det påstods, ha arrangerat ett skenäktenskap. Under nästan två års tid var han förbjuden att besöka Riace. I samma veva inledde Lega en politisk kampanj för att misskreditera Lucano. Det påstods bland annat att han personligen skott sig på flyktingmottagandet. 2019 förlorade Lucano lokalvalet och ersattes av Antonio Trifoli, en högerpolitiker vars kandidatur backades av Lega.

När vi ringer upp Lucano på en knastrig telefonlinje har det gått några veckor sedan Italiens högsta domstol frikände honom från misstankarna om att ha arrangerat skenäktenskap. Vi frågar vad domen betyder för honom, och för den särskilda modell för flyktingmottagande som han varit med och utvecklat.

– Domen innebär en viktig moralisk upprättelse, inte minst för mig personligen, men jag känner ändå stor bitterhet. Det var uppenbart från första början att anklagelserna mot mig syftade till att underminera det arbete vi gjort i Riace – och det lyckades de tyvärr med. Det kommer bli svårt att bygga upp verksamheten på nytt.

Något av det första högerpolitikern Trifoli gjorde efter att han kom till makten i kommunen var att plocka ner den skylt med texten ”Riace gästfrihetens by” (”Riace paese dell’accoglienza”) som tidigare markerat infarten till stadskärnan. Hans parti har sedan dess stängt ner flera av de verksamheter som satt Riace på världskartan.

Riacemodellen byggde ursprungligen på en idé om ömsesidiga intressen och utbyten. Kort sagt, genom att hjälpa andra hjälper vi oss själva. Enligt Lucano själv var det egentligen inte så märkvärdigt.

– På sätt och vis var det banalt, det vi gjorde i Riace. Det kostade oss knappt någonting. Till att börja med tog vi övergivna byggnader, rustade upp dem gemensamt och gav dem till dem som behövde boende eller hyrde ut dem till turister. Systemet skapade hopp för dem som kom hit men också för dem som bott här länge.

Riace är som sagt ett litet samhälle i en av Europas fattigaste regioner. Området är märkt av djupgående sociala och ekonomiska problem, av en alltjämt pågående avfolkning, och av maffians destruktiva inflytande. Som Lucano beskriver det blev flyktingmottagandet ett sätt att stärka den lokala ekonomin och samhällsgemenskapen. Det handlade alltså inte om välgörenhet.

– Det var ett gemensamt åtagande. För mig blev idén om gästfrihet en antites till det värdesystem som maffian står för – den utbredda rädsla och den tystnadskultur som präglar många samhällen i södra Italien. Genom att skapa arbetstillfällen och återöppna offentliga verksamheter kunde vi erbjuda framtidsutsikter också för de unga som vuxit upp här och som kanske annars hade känt sig tvingade att flytta.

Förutom bostäder omfattade Riacemodellen sociala företag där nyanlända invånare kunnat utbilda sig inom hantverksyrken för att sedermera få jobb. I takt med att befolkningen ökade återuppstod tidigare nedlagda verksamheter, den kommunala grundskolan kunde öppna på nytt, och den lokala kaffebaren fick åter liv.

Enligt Lucano var det viktigt att förankra projektet bland Riaces bofasta befolkning. Under vår intervju pratar han snabbt och med stort engagemang. Han framstår mer som en gräsrotsorganisatör än som en kommunpolitiker.

– En fördel med att vara lokalpolitiker jämfört med att sitta i parlamentet är att du befinner dig nära folket. Som borgmästare såg jag det som min uppgift att skapa engagemang och entusiasm för vår modell. Min roll blev att förklara varför folk kommer hit, att de inte är några kryssningsresenärer utan människor som flytt förföljelse och haft stora umbäranden i livet. Genom att involvera lokalbefolkningen skapades förutsättningar för ömsesidig förståelse. Vi som vuxit upp här i Kalabrien skiljer oss inte så mycket från de flyktingar som kommer hit. Vi är alla missgynnade av den rådande ekonomiska och politiska ordningen.

Italien har under många år haft ett decentraliserat system för flyktingmottagande. Kommunerna har fått pengar från staten för att ordna ”integrationsåtgärder” för nyanlända, såsom boende och arbetsmarknadsinsatser. 2015 upprättades ett centraliserat mottagningssystem, avsett som en nödåtgärd för att hantera den då rådande flyktingsituationen. Som Lucano beskriver det bygger det nya systemet på förvaring av människor i flyktingläger. Den förra italienska regeringen, där Lega ingick som ett av två regeringspartier, permanentade detta system och genomförde samtidigt omfattande nedskärningar i det lokala mottagningssystemet. På så sätt förlorade lokalpolitiker som Lucano inflytande över integrationspolitiken. Samtidigt kom flyktingmottagandet att bli allt mer likriktat.

2018 utfärdade regeringen också ett säkerhetsdekret som kriminaliserade vissa solidaritetshandlingar. Bland annat fick inrikesministeriet befogenheter att hindra fartyg som plockat upp migranter på Medelhavet från att lägga till i italienska hamnar.

– Det var först när migrationsfrågan politiserades efter 2015, och i samband med att Lega kom till makten, som vår verksamhet i Riace sattes under lupp, menar Lucano.

Förra året, 2019, åtalades Lucano återigen för att ha missbrukat sin makt som borgmästare och understött ”illegal” invandring. I det här fallet handlade det om att han utfärdat identitetshandlingar till ett spädbarn vars familj saknade papper.

– Jag ställdes inför ett val och mitt samvete sa att jag var tvungen att göra det. Om socialtjänsten kräver att barnet har identitetshandlingar för att kunna ta emot insatser vill jag inte vara den som förhindrar att barnet får det stöd det behöver. Nu i juli 2020 ska jag upp i domstolen. Jag riskerar att dömas, men så får det vara. Jag skulle gjort samma sak igen.
Uttalandet är talande för Lucanos principfasta hållning. Under vårt samtal upprepar han gång på gång att gästfrihet och solidaritet är grundläggande mänskliga förhållningssätt, att de borde utgöra normen snarare än undantaget.

I det historiska skede vi befinner oss idag, där ett omfattande system av koncentrationsläger för migranter växer fram, är det vi gjort i Riace att skapa en offentlig infrastruktur – en infrastruktur som i och med att den delvis är immateriell inte kan raseras. Vi hade inte medel att göra en stor förändring. Vi lyckades inte skapa en alternativ ekonomi eller lösa flyktingfrågan, men vi gav i alla fall liv till en idé – idén om solidaritet. Detta är vårt bidrag till världen, en modell för praktisk gästfrihet.

EUs teknologiska murar

Om du saknar ett västerländskt pass eller visum och, m    ot förmodan, tagit dig igenom alla fysiska och geografiska hinder till Europa, väntar en mur av övervakningssystem och databaser, redo att förhindra och reglera din rörelsefrihet.

Eurosur (European Border Surveillance System) är namnet på ett övervakningssystem som funnits i EU sedan 2013, och som sedan 2019 är en integrerad del av Europeiska gräns- och kustbevakningen (Frontex). Eurosur använder sig av drönare, flygrekognosering, havssensorer och satellitfjärranalys. Syftet är att stoppa människor från att ta sig in i unionen ”irreguljärt” (utan visum). Tekniken som används för Eurosur möjliggör även produktion av kartor där migranters rörelser kan följas i realtid och där insamlade data kan användas för att förutse möjliga rörelsemönster och stoppa dem så tidigt som möjligt. Därför har sex länder i Nordafrika ändrat sina lagstiftningar sedan Eurosurs start för att kriminalisera ”irreguljär migration”.

Eurodac är en databas som registrerar alla asylsökande från 14 år som tagit sig till Europa. Syftet med den är att kontrollera vilket land inom EU personerna först kom till, eftersom det enligt Dublinförordningen är där de måste söka asyl. 2013 utökades databasens befogenheter till att även omfatta brottsbekämpning, och EU:s gemensamma polisstyrka Europol fick tillgång till databasen. Ett annat syfte är att förenkla deportationer genom att dela informationen med relevanta europeiska och internationella myndigheter.

Schengen Information System (SIS) är ett gemensamt informationssystem för medlemsstaterna i Schengenområdet med syftet att hindra migranter från att komma in i Schengenområdet samt att dela information mellan medlemsstater för annan typ av brottsbekämpning (vilket kan gälla alltifrån stulna pass till försvunna personer). Att ”stärka” Schengens yttre gränser sågs som en förutsättning för att möjliggöra ”fri rörlighet” inom Schengenområdet.

Visa Information System (VIS) är ännu ett gemensamt informationssystem. Det samlar personuppgifter och biometrisk data i samband med visumansökningar för alla kortare vistelser inom Schengenområdet. VIS innehöll 2017 data från 49 miljoner visumansökningar och 42 miljoner uppsättningar av fingeravtryck. Enligt EU själva är ett av databasens viktigaste syften att förhindra ”visumshopping”.

Dessa databaser är verksamma idag, men de håller för tillfället på att omförhandlas på EU-nivå, och ytterligare fem lagstiftningar (se faktaruta) antingen inväntar implementering eller är under förhandling – alla med syfte att hålla ute människor som anses oönskade. Parallellt med dessa lagstiftningsprocesser förhandlas det även om ”interoperabilitet”. Interoperabilitet handlar om att koppla ihop samtliga databaser som nämnts ovan – till en gigantisk gemensam databas. Ett av de främsta målen med förhandlingarna är att kunna sammankoppla EU:s polisbyrå Europols data med dessa migrationsdatabaser, och på så sätt befästa fokuset på migration som en säkerhetsfråga. Kopplingen mellan migration och brottsbekämpning behandlas som en så naturlig i EU:s lagstiftningsprocesser att det inte ens kommenteras.

En av grundstenarna i EU:s rättsliga ramverk är att inskränkningar av människors grundläggande rättigheter ska vara ”nödvändiga, motiverade och proportionerliga”. Privatliv och skydd av personuppgifter är mänskliga rättigheter, detta innebär att all insamling och hantering av personuppgifter noga måste utformas för att endast inskränka dessa rättigheter så mycket som är nödvändigt och proportionerligt. Exempelvis reflekteras det i den uppmärksammade EU-lagen GDPR, som omfattar europeiska medborgare. Men informationssystemen som nämnts ovan skulle vara helt otänkbara om de bedömdes enbart utifrån GDPR. Trots det är EU:s enda motivering till dessa inskränkningar ”generell effektivitet”.

Jag träffar Panayota Maniou, politisk rådgivare för vänstergruppen, Europeiska Förenade Vänstern, i Europaparlamentet. Hon har arbetat med frågor som rör teknik och migration i EU i över tio år.

”Det finns två uppenbara problem här. Det ena är kontrollen av migration. EU vill helt och hållet ta bort manöverutrymmet från medlemsstaterna, och helt och hållet ta bort den mänskliga kontakten, även med [europeiska] gränsvakter. När allt sker genom digital teknik eller i länder utanför EU blir det svårare att få insyn i hur människor behandlas i systemet.

Men det finns ett annat lager bakom detta också. Utöver kontroll av vem som kommer in och ut, handlar det om att veta så mycket som möjligt om så många som möjligt. Det här är gigantiska databaser.”

Panayota pratar med passionerad ilska om de olika kreativa och snirkliga metoder EU använder sig av för att få igenom långtgående inskränkningar i dataskyddet.

”Under förhandlingarna om dessa lagförslag hade vi en majoritet i parlamentet som efterfrågade undersökningar och en grundlig behovsanalys innan lagförslagen röstas igenom. Fundamentala frågor som data- och integritetsskydd var inte korrekt besvarade och lämnade många frågor öppna. Men svaret vi fick var att medlemsstaterna och EU-kommissionen hade bråttom och att det inte fanns tid för förundersökningar. Så de röstades igenom, men då började förhalandet av dem. Flera av databaserna har inte blivit implementerade, dels för att medlemsstater inte röstat igenom den nationella lagstiftning som krävs för att kunna implementera databaserna, dels för att [nationell] finansiering inte är på plats. Så det var inte så bråttom!”

Det innebär att den enda delen av lagstiftningsprocessen som kunde bli demokratiskt granskad skyndades på, på falska grunder. Nu behöver EU:s medlemsstater göra implementeringen möjlig genom nationella förändringar – och det är här det börjar gå långsamt. Samtidigt fortsätter strömmen av pengar in till företag och andra aktörer som arbetar med att utveckla övervakningssystem. It-företagen Indra, Advent och Atos är några av alla som kontrakterats för att utveckla system som identifierar och följer migranter. Totalt har EU:s sammanlagda budget för 2021–2027 höjt posten för ”förvaltningen av de yttre gränserna och migrations- och flyktingströmmarna” avsevärt, till nästan 33 miljarder euro, jämfört med 12,4 miljarder euro för föregående sexårsperiod. Bara att göra databaserna interoperabla kommer kosta 425 miljoner euro mellan 2019 och 2027.

Trots att implementering dröjer fortsätter alltså teknikerna att utvecklas, företagen att bli rika och EU:s demokratiska underskott att utvidgas. “Det är ett svart hål vi lägger pengar i”, menar Panayota.

Historisk överblick
Amin Parsa forskar om interaktionen mellan folkrätt och teknik i EU:s gränspolitik. När vi träffas har han precis hållit en presentation för E. Tendayi Achiume, FN:s specialrapportör för nutida former av rasism. Till sin rapport för 2020 avser Achiume att analysera hur ny informationsteknologi, såsom big data, maskininlärning och artificiell intelligens (AI), innebär akuta och strukturella hot mot mänskliga rättigheter och rätten till icke-diskriminering. Det är inom ramen för detta arbete Amin gett input om historien bakom den teknik som används för gränskontroll – och det är också här vårt samtal tar vid.

Amin menar att biometrisk data är kopplat till ett rasistiskt projekt från första början, och i stället för att titta på hur specifika teknologiska metoder är rasistiska måste vi titta på historien bakom den biometriska datan.

Biometrisk data som metod – fingeravtryck i detta fall – utvecklades i brittiskockuperade Indien under 1850-talet. Ett uppror skedde i Bengalprovinsen, och brittiska kolonialherrar beslöt sig för att det bästa sättet att stoppa upproret var att peka ut en viss grupp personer som centrala för upproret och förhindra deras rörelsefrihet. Den brittiska koloniala officeren William Hershal utvecklade de första fingeravtrycken, och på så sätt föddes biometrisk data som ett sätt att fastställa och fixera en identitet.

Denna idé utvecklades ytterligare i Sydafrika under slutet av 1800-talet. Francis Galton – Charles Darwins kusin – som också var en brittisk kolonial officer i Indien, reste till Sydafrika och tog med sig idén om fingeravtryck som politiskt verktyg. I Sydafrika utvecklades biometrisk data ursprungligen för att kontrollera svarta arbetare. Det användes som ett sätt att hitta dem som flytt dåvarande arbetsläger, eller dem som rörde sig mellan lägren och de närliggande bosättningarna. Om en svart person dök upp i en bosättning, kunde de snabbt kontrollera personens identitet och om den hade tillstånd att vara där.

Även innan tekniken med fingeravtryck utvecklades har dokument för att reglera gränsöverskridelser – det vill säga ”pass” – dokumenterats så långt tillbaka som på 1400-talet. Ett myntliknande ”dokument” producerades under feodaltiden av markägare eller feodalherrar för att kontrollera tiggare och arbetare. Om en arbetare ville röra sig från ett område till ett annat krävdes ett tillstånd, annars väntade arrestering.

Dessa politiska verktyg, påpekar Amin, handlade från första början om att kontrollera, och framförallt förhindra, arbetares, fattigas och koloniserades rörelsefrihet. Att bara titta på delar av detta system och deras exploaterande och rasistiska implikationer är bra, men inte tillräckligt, menar han. Själva ursprunget till tekniken är rasistiskt och handlar om att stabilisera makt och exploatering.

Det är detta som är grunden för den pass- och visumregim vi lever under nu. Idag har pass och visum – och följaktligen gränsregimer – blivit en normaliserad del av rörelsefriheten globalt. Att kontrollera migration, och således göra skillnad på medborgare och icke-medborgare, är en förutsättning för hela nationalstatens existens.

Amin menar att gränsregimer [border regimes] ”avhumaniserar människor och gör delar av deras kroppar till fiender mot dem själva. Självskadebeteende, till exempel att bränna bort sina fingeravtryck, har idag blivit en permanent del av gränsöverträdelser. Det här är en särskild form av styrning”.

Den rasistiska experimentverkstaden
Precis som det började historiskt, används kontrollapparaten runt rasifierade personers migrationer som experimentverkstad för ny teknologi. Med hjälp av migranter testas ansiktsigenkänning, irisskanning och andra övervakningsmetoder. Och på så sätt förskjuts ständigt gränsen för vad som accepteras för övervakning, kontroll och integritetskränkning – av migranter men även av medborgare.

Ett exempel på det är databaserna Ecris och Ecris-TCN. Ecris samlar EU-medborgares straffregister, och Ecris-TCN samlar straffregistret för tredjelandsmedborgare (personer som inte har europeiskt medborgarskap) som dömts för brott i EU. Syftet är att effektivisera brottsbekämpning, eftersom många brott är transnationella.

Det som skiljer Ecris och Ecris-TCN åt är rätten till privatliv och skydd av personuppgifter. Databasen Ecris är inte en centraliserad till EU. Informationen om personer som finns där är alltså skyddad och det krävs tillstånd för att få tillgång till informationen. I Ecris-TCN finns inte det här skyddet, utan datan är tillgänglig för hela rättsväsendet utan en ”mellanhand” som kan förhindra informationsutbytet. EU:s lagstiftning kräver nämligen inte samma nivå av skydd av personuppgifter.

Men Ecris-TCN går ännu längre än så. För första gången i EU:s lagstiftningshistoria gör man skillnad på medborgare i samma land. Förutom att databasen omfattar tredjelandsmedborgare, omfattar den även EU-medborgare med dubbla medborgarskap varav ett i ett land utanför EU. Detta innebär att om du har ett svenskt, och samtidigt ett marockanskt, medborgarskap, hamnar ditt brottsregister både i Ecris och i Ecris-TCN. Exempelvis ungersk polis har då direkt tillgång till ditt brottsregister, medan de inte har det till din vän som har ett svenskt och ett franskt medborgarskap. Dessutom kommer Ecris-TCN omfattas av interoperabilitet – det kommer inte Ecris. Det innebär att du inte har rätt till samma nivå av dataskydd som andra inom EU trots att du är medborgare. Den här lagstiftningen röstades igenom 2019 helt obemärkt.

Bristen på medial granskning är målande för det här området. Massiva investeringar som bygger ett övervakningssamhälle, och teknik som inte utvecklas för att hjälpa människan utan för att döda människor så långt borta från EU:s gränser som möjligt. Övervakningen legitimeras genom rasistisk retorik som tillåter systemen att utvecklas i det fördolda. Trots att det är så extremt når det aldrig det offentliga samtalet. Men det är uppenbart en topprioritering för EU, med långtgående konsekvenser.

”Vad är logiken här? Jo, det är att de börjar i bakgrunden med icke-medborgare och fyller databaserna. Men det finns ingen garanti att dessa saker inte kommer att användas för alla till slut”, avslutar Panayota.

Faktaruta 1:
De fem andra lagstiftningarna gäller: Databasen Entry-Exit System som ska digitalisera all in- och utreseinformation samt biometrisk data över alla tredjelandsmedborgare som har visumkrav eller innehar ett uppehållstillstånd, Schengen Borders Code som reglerar gränskontroll av personer som passerar EU:s yttre gränser, Integrated Border Management Fund som är en nyskapad fond för att finansiera EU:s medlemsstaters yttre gränskontroller. De sista två, som rör interoperabilitet samt Ecris-TCN, förklaras båda i den löpande texten. Mycket av det som omfattas i lagstiftningarna finns redan i nuvarande lagstiftningar, till exempel Schengen Information System.

Faktaruta 2:
Biometriska data är information som tillhör någon levande och är metriska (mätbara), till exempel: konturen av eller formen på hand eller fingrar, digitala fingeravtryck, vener, temperatur, ansiktsform, irisbild, hjärtslag eller hjärtrytm.

Kom inte hit om du inte har barn, pengar, eller man

1.
Det moderna straffsystemet fokuserar inte på vad individer gör utan på vilka de är. Hur en kontrolleras och straffas beror på vilken social grupp en tillhör. Genom att framställa vissa grupper som en belastning för välfärden och som ett hot mot samhällets välmående, dygder, värderingar och normer, legitimerar makten sin diskriminerande politik mot dessa grupper.

Detta kontroll- och straffsystem bygger inte bara på sekulära lagar utan är också i högsta grad färgat av gammalt rasistiskt och sexistiskt moraliserande. Individen som kategoriseras i dessa grupper gestaltas inte bara som lagbrytare, utan också som oförståndig, ansvarslös, och omoralisk. Hen är per definition olaglig i sin kropp, i själva sin existens. Hen är straffbar enbart på grund av vem hen är. Hur hen framställs som ett hot stimulerar en moralpanik i samhället, vilket legitimerar repressalier mot denna redan utsatta individ.

2.
För två år sedan ansökte Teheranbo Ziba om visum för att resa till Sverige. Hennes storasyster, som är svensk medborgare sedan 1990, skulle opereras och behövde systern vid sin sida. Ziba fick avslag på sin ansökan. Motiveringen var:

Du är ogift och har inga barn. Du saknar därmed anknytning till ditt hemland genom egen familj. Du har en viss anknytning till ditt hemland genom arbete. Du har visat att du erhåller inkomst från arbete men din ekonomi bedöms i övrigt inte vara stabil och tillförlitlig … Din ålder talar erfarenhetsmässigt för försiktighet i bedömningen av din ansökan. Det faktum att du inte visat att du tidigare besökt Schengenområdet försvårar bedömningen av din återvändandeavsikt.

Zibas ansökan avslås för att hon är en ung kvinna, är ogift, inte har barn, och inte heller tillräckligt med pengar. Hennes ålder, civilstånd, kön och klass blev orsaken till avslag på ansökan. Ziba får inte besöka sin syster – det är inte för att hon har gjort något fel eller kriminellt utan enbart för att hon är den hon är: en ung ogift kvinna utan barn och pengar.

3.
Ett välkänt kännetecken på kolonialismen har varit utövningen av former och grader av våld i koloniserade länder som inte skulle accepteras eller tolereras i Europa. Den koloniala rasismen gjorde en tydlig skillnad mellan kroppar som kunde utsättas för våld och kroppar som skulle skyddas från våld. De koloniserades kroppar avpolitiserades under samma tidsperiod som den politiserade livsformen förkroppsligades i den vita medborgaren.

År efter år prisas Sverige i globala undersökningar om jämställdhet. I år har affärstidningen CEO World Magazine rankat Sverige som världens bästa land för kvinnor. Dock gäller svensk jämställdhet inte alla kvinnor. Inga myndigheter, organisationer eller företag i Sverige skulle våga avslå en svensk kvinnas ansökan med samma motivering som Ziba fick. Även om kvinnor diskrimineras i detta land med, skulle diskrimineringen inte explicit kunna berättigas med hänvisning till kvinnans kön, ålder, klass eller civilstånd. Lagen och det civila samhället skulle inte låta det ske utan protest. Den svenska jämställdheten gäller inte alla kvinnor. Ziba, till exempel.

Den koloniala rasismen råder än idag. Våld och förtryck mot kvinnor som inte skulle tolereras här utövas varje dag av svenska myndigheter i länder i Afrika, Asien, och Latinamerika.

Visumkrav är den första gränsen

Sedan 2015 har EU försökt hitta en gemensam ”lösning” på de händelser som kallades ”flyktingkrisen”. Externalisering av gränserna och återvändande (det vill säga olika strategier för att övertyga eller tvinga folk att resa tillbaka) har blivit de ”minsta gemensamma nämnarna” för EU:s medlemsländer när det kommer till migrationspolitik.

Detta fokus har inneburit nya oroande innovationer på det här policyområdet:

  • Emergency Trust Fund for Africa lanserades i november 2015, en fond som finansierar biståndsprogram med det specifika syftet att kontrollera migrationen;
  • mandatet för EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik har utökats till att inkludera migrationskontroll;
  • ”frivilliga” återvändandeprogram och evakueringar till Niger blev, inom EU-IOM:s Emergency Transit Mechanism, alternativet till lagliga resvägar för människor som satt fast i Libyen eller Sahara;
  • genom att överge formella lagstiftningsprocesser till förmån för nya och informella ”överenskommelser” om migration (med till exempel Turkiet och Afghanistan) eliminerades den enda möjligheten till demokratisk granskning av internationella migrationsavtal.

Detta är bara några av alla de nytillkomna mekanismer EU investerat i sedan 2015.

I september 2020 antog EU åter en ny migrationspakt. Denna befäster strategin för styrning av migrationen genom tvångsdeportationer och avskräckande regelverk. Förslaget på ”nygammal” migrationspakt visar att externaliseringen är här för att stanna samtidigt som arbetet med deportationer förblir en central politisk fråga för medlemsländerna – utan någon större tanke på konsekvenserna för den enskildes säkerhet. Kravet på att öppna säkra och lagliga vägar för inresor verkar avlägset när det låses in i allt mer inhumana och militariserade sätt att kontrollera människors mobilitet.

Faktum är att flera av de grupper som idag beskrivs som “irreguljära” och “ekonomiska migranter” tidigare kunde resa in i europeiska länder utan några problem. Medborgare i flera västafrikanska länder hade fram till slutet av 1980-talet rätt att resa in i Frankrike utan visum. Senegaleser kunde till exempel resa utan visum till Frankrike fram till 1986. Italien introducerade visumkrav 1990 och Spanien 1991.

Migration formas av policyer, snarare än att policyer reagerar på migration. Innebörden av det blir tydlig i det här citatet av migrationsforskarna Anderson och Keens:
”[irreguljär] migration över haven existerade knappt i Europa innan 1990 när en säkerhetspolitisk modell för gränsbevakning likt den i USA uppstod. Skälet för skiftet mot en säkerhetsmodell var Schengenavtalet som resulterade i förstärkningen av de yttre gränserna” (2019).

Om EU på ett verkligt och hållbart sätt vill bekämpa situationen med att människor tvingas göra dessa livsfarliga resor över havet, måste de börja med att titta tillbaka och tänka om kring sin policy för inresor. “Irreguljära” vägar för migration kan bara begränsas när människors mobilitet slutar ramas in och kontrolleras genom visumkrav. Att titta tillbaka vore i det här läget mer konstruktivt än att titta framåt.

Melilla – en miniatyr av EU

Året är 2016. Jag befinner mig i Malaga tillsammans med en klasskamrat från en kurs i asylrätt på Färnebo folkhögskola. Vi tar en buss österut till hamnen i Motril där vi kliver på ett lyxigt kryssningsfartyg. Fartyget ska ta oss till Melilla. Ute på däck finns en pool, folk ligger i solstolar tills det börjar blåsa för mycket. En olustig känsla infinner sig. Beroende på vilken färg vi har på passen är Melilla ett turistparadis eller ett ointagligt fort. Den här sträckan tar bara 5 timmar och 45 minuter, sedan är vi framme. Melilla är en av två spanska enklaver: en del av Spanien utan landförbindelse, i nordligaste Marocko. Den andra heter Ceuta. Denna plats har tillhört Spanien ända sedan den koloniserades år 1497. När Marocko blev självständigt 1956 behöll Spanien Melilla som enklav.

Det första vi möts av när vi kliver av båten är en staty av Franco. En av få i hela Spanien som fortfarande står kvar. Statyn står rest framför den stenmur som ringar in den gamla delen av staden – den del av staden där främst spanjorer bor. Det är putsade fasader, städade gator och stora torg med uteserveringar och turistcentrum. Statyn av Franco är inte den enda statyn som står kvar för att hylla den fascistiska regimen. På en av huvudgatorna står en gigantisk staty av en soldat och ett lejon framför den fascistiska örnen med texten ”Un grande libre”, ”den stora friheten”, som markerar den 7 juli 1936 när Franco startade sin kupp mot regeringen i Madrid.

År 1992 blev Marocko pressat av Spanien att skriva på ett så kallat bilateralt avtal, där båda parter har ömsesidiga förpliktelser mot varandra. I detta fall innebär det att Marocko tar på sig ansvaret att repatriera alla människor som lyckats ta sig över gränsen från Marocko till Melilla – och i utbyte får de ekonomisk kompensation. Men realiteten ser annorlunda ut. I stället för att bli bussade till en plats för deportation blir människor ofta dumpade i Marockos ökenlandskap utan vare sig proviant eller pengar. Aktivister vi träffar i Tanger berättar fruktansvärda historier om det övervåld de möter av den marockanska och spanska gränspolisen. De berättar hur deras uppehållstillståndskort har klippts i bitar framför dem och de sedan blir avkastade i ökenstaden Tiznit, en vanlig plats att bli lämnad på. Därifrån får man försöka skramla ihop pengar för att kunna ta en buss upp till Tanger, men det kan ta lång tid. Detta är ett sätt för marockanska gränspolisen att reglera hur många människor som rör sig över gränserna – allt subventionerat av EU och Spanien.

Gränsbarriären mellan Marocko och de spanska enklaverna har inte alltid funnits. Innan mitten av 1990-talet var det fri rörlighet för alla. Men sedan startades det första bygget av två stängsel för att försvåra för personer på flykt att nå Melilla. 5 år och 48 miljoner euro senare stod stängslen färdiga. EU stod för en tredjedel av finansieringen, resten kom från Spanien. Detta kom att ses som otillräckligt efter 2005 när en stor grupp människor organiserade sig och gjorde ett gemensamt genombrytningsförsök. Trots att inga gränsvakter kom till skada blev händelsen beskriven som ”ett sällsynt våldsamt övergrepp” (“an assault of rare violence”) av Nadors guvernör (den marockanska staden som gränsar till Melilla). Däremot blev 6 personer av dem som försökte forcera stängslet mördade och 290 arresterade. I efterdyningarna blev 1 500 människor deporterade eller dumpade på spridda platser i öknen och lämnade till sitt öde. Efter denna händelse började konstruktionen av det tredje stängslet kring Melilla, som kom att kosta ytterligare 33 miljoner euro.

Vi möter fotografen och aktivisten José Palazón på ett fik. Här hänger alla aktivister, berättar han. Det vill säga alla de fem personer som då är aktiva kring migranters rättigheter. Han vinkar till en man som går förbi en bit bort och berättar att det är en av de civila poliser som alltid följer efter honom. Det är inte en lätt plats för den som tror på ett annat system. Vi bestämmer träff dagen efter, när han ska hämta oss med sin bil och köra runt oss i staden. Han kör oss till stängslet som omger Melilla. Högst upp på det tredje stängslet som byggdes kan man se att det går taggtråd som är klädd med rakblad. Dessa introducerades 2005 men togs bort två år senare efter att en senegalesisk man dött sedan ett av dessa rakblad skurit av en artär. 2013 återinfördes dock rakbladen igen av Spaniens dåvarande premiärminister Mariano Rajoy.

Pengarnas tydliga språk
Melillas ekonomi går delvis runt genom marknaden som Spanien och EU skapat kring migration, och delvis som militärbas. Men en annan viktig del för Melillas ekonomi är handeln. Melilla är en extremt segregerad stad och vilka som gynnas av den rådande politiken är tydligt. När man rört sig genom den gamla, putsade delen av Melilla kommer man till områden som ser radikalt annorlunda ut. Gatorna kantas nu i stället av låga hus och små kiosker och fruktstånd. Här prioriteras inte städning längre. Här och var syns ansamlingar av skräp och sopor. Sakta men säkert förändras språket från spanska till marockansk arabiska. Längst bort i utkanten hittar man Barrio Chino, en gränsövergång man endast får passera till fots. Denna plats är till för porteadoras som på engelska kallas mule women, kvinnor, men numera även en del män, som arbetar med att bära över varor från Melilla till Marocko för vidare försäljning. Så länge en människa kan bära sin packning på kroppen slipper hon nämligen att betala tull på de varor man för över gränsen. Detta får endast människor skrivna på en adress i Nador sysselsätta sig med eftersom de inte behöver visum – men de får bara stanna i Melilla en dag.

Enligt den spanska gränspolisen korsar dessa porteadoras gränsen dagligen omkring 30 000 till 40 000 gånger. Värdet av detta arbete uppskattas till 1,4 miljarder euro per år. De bär kartonginklädda paket fyllda med allt från kläder till städprodukter beroende på vilken återförsäljare som beställt varorna. Paketen väger omkring 70 kilo, som de bär på ryggen över gränsen till Marocko där det sedan säljs vidare till handlare runt om i Marocko och Nordafrika. För det arbetet tjänar de mellan 3,3 och 5,6 euro per paket de lyckas bära över. Tidningen Inside Over skriver om hur det även smugglas över alkohol och vapen genom dessa porteadoras eftersom det finns väldigt få sätt för gränspolisen att kontrollera alla paket. Det är smuggling sanktionerad av EU. Arbetsskador är väldigt vanligt och under åren 2017 till 2018 dog sex kvinnor. Detta beror dels på den stora trängseln vid gränskorsningen, dels på de förhållanden som de arbetar under. Samma handel finns även mellan Ceuta och Marocko.

2018 inträffade en händelse som vittnar om porteadoras arbetsförhållanden. En marockansk gränspolis brukade övervåld mot en kvinna och masspanik utbröt. Detta ledde till att de arbetande kvinnorna började springa och än fler gränspoliser använde övervåld. Två kvinnor trampades ihjäl under händelsen och flera skadas.

EU:s lekverkstad
Melilla är en plats med många ansikten. Det är turisternas paradis, ett militärfort, en chans till ett liv. Det är EU i miniatyr. Melilla har kommit att bli en plats för EU att testa strategier på och inspireras av när de utformar allt mer repressiva asyllagar.
Under flera år har EU försökt skapa sig en gemensam asylpolitik, Common European Asylum System (CEAS), där just ”samarbeten” med “tredjeland” varit centralt. Där har Melilla och Ceuta fått stå modell tillsammans med Australiens asylfängelser på öar utanför det egna territoriet. Out of sight, out of mind verkar vara EU:s strategi. Denna politik har bland annat öppnat vägen för behandlingen av svarta människor som spelbrickor i ett cyniskt politiskt spel. Marocko hotar att om de inte får tillräckligt betalt av EU, släpper de förbi människor in till Spanien. Vi har sett att även Turkiet anammat denna strategi eftersom EU gjort Erdogan till sin gränsvakt.

Det vi kan se så tydligt i Melilla är först hur handeln prioriteras över människoliv – och sedan hur människoliv blir en del av handeln. Det är inte en ovanlig företeelse inom EU eller på den liberala marknaden i stort, men få ställen utspelar det sig så naket framför ens ögon som i Melilla.

Illustration: Hayfaa Chalabi

Migrationskontrollens maskineri

Under de senaste sex åren har EU hållit en lång rad stort uppblåsta presskonferenser där de presenterat sina nya idéer på migrationsområdet. I september 2020 var det dags igen. Förslaget på ny migrationspakt innebär ännu en uppskruvning av den våldsamhet och paradoxala logik som länge präglat EU:s migrationspolitik. Förslagen presenteras närmast som opolitiska. Förmedlade med budskapet att ”ingen kommer bli nöjd” suggereras en bild av att det är en strategi som ligger i något slags neutral mitt. Det är det nyliberala mantrat och lögnen ”there is no alternative” som iscensätts här. Ett spektakel med kluven tunga som säger att det bara är extremhögern som på riktigt hotar migranters liv och trygghet, men samtidigt säger att “vi” måste “försvara våra gränser” och att tro något annat är ansvarslöst och naivt. Bakom just detta spektakel har högerregeringar, liberala regeringar och socialdemokratiska regeringar tillsammans byggt upp den sjuka maskin som idag verkar på, bortom och innanför EU:s gränser. 

I det här temat vänder vi därför blicken mot EU, och zoomar in några aspekter av den gränspolitik som formar unionen. Vi vill belysa hur systemen för gränspolitik och gränskontroll är uppbyggda. Hur allt fler regelverk och system – teknologiska, juridiska, militära och ekonomiska – kopplas samman och samspelar. Men vi vill också dröja kvar vid de där sakerna som ofta sägs, men som ändå behöver upprepas. Om våldet och rasismen i migrationskontrollens alla delar, även dem som förefaller vardagliga, som business as usual. Att vissa liv görs icke-sörjbara med hjälp av de redskap och tankebanor som gränskontrollen innebär. Att dagens gränsdynamik och migrationsmönster direkt speglar västs koloniala historia och globala krig. 

Temat börjar med ett reportage om EU:s teknologiska murar. I samtal med Panayota Maniou, politisk rådgivare i Europaparlamentet, och forskaren Amin Parsa beskriver Nazanin Sepehri bygget av EU:s övervakningssystem och hur migranter används som försökskaniner i utvecklingen av teknologiska kontrollmekanismer. Parallellt med denna utveckling har budgeten för EU:s gränspolis, Frontex, exploderat och på ett uppslag visar vi den utvecklingen visuellt. 

Vad innebär militariserad gränskontroll i praktiken? I aktivisten Anna Bartfais gripande text om Melilla, den spanska enklaven i Marocko, beskrivs gränsernas våldsamma verklighet, och vilken funktion de fyller för ekonomin. Det följs av en del ur ett tal av Mehdi Bendkia från SQI Syd om hur desperat läge det är i kampen för flyktingars, särskilt hbtqi-flyktingars, rättigheter. Om hur trötta vi är på likgiltigheten från resten av samhället inför allt det våld som flyktingar utsätts för i Sverige. 

Att förflytta gränser utanför det egna territoriet kallas att ”externalisera” gränser. Det är något EU är mycket förtjusta i. Forskaren Leonie Jegen påminner oss om att visumpolitiken är den första externaliseringen av gränserna och ger oss oss en inramning av EU:s ”nygamla” migrationspolitik och dess uppkomst i Schengenavtalet. Därefter ger forskaren Shahram Khosravi oss ett exempel från nutidens svenska visumpolitiska vardag: i en krönika om hur resonemangen bakom ett avslag på en visumansökan landar i att en kvinna straffas för att vara ogift, barnlös, och arbetslös. 

Men samtidigt som stora och historiska krafter gör så många berättelser om migration till berättelser om repression, finns också motstånd i olika former. Vi avslutar temadelen med två historier om att bygga alternativ. Först ut intervjuar forskarna Maria Persdotter och Andrea Iossa före detta borgmästaren och aktivisten Domenico ”Mimmo” Lucano. Vi får höra hur Lucano skapade en alternativ modell för mottagande som byggde på solidaritet och medmänsklighet. Trots det höga pris han fått betala för det skulle han göra om allt igen. Sist får vi i ett fotoreportage besöka ett jordbrukskooperativ. En berättelse om några människor som skapat ett alternativ till den logik av exploatering och prekaritet som migrationsvillkoren försöker pressa in dem i.

 

Illustration: Kollektivet Feministisk Tryk