Under hösten 2021 har en delegation från Ejército Zapatista de Liberación Nacional (EZLN) i Mexiko rest genom Europa för att träffa representanter för sociala rörelser och för att berätta om decennier av urfolkskamp i Chiapas i Mexiko. Färd för livet – Travesía de la Vida – kallar de resan och genom samtal, workshops, events och deltagande i protester har deras färd bidragit till att skapa länkar mellan lokala kamper i Europa. I Sverige besökte delegationen bland annat urfolksorganisationer, solidaritetsrörelser, fackföreningar och andra sociala rörelser från södra Sverige till Sápmi. Tillsammans med lokala organisationer har det arrangerats panelsamtal, workshops och andra aktiviteter som har syftat till att utbyta kamperfarenheter i arbetet för avkolonisering och skapandet av en demokratisk autonomi.
I Malmö samlades ett femtiotal människor för att möta delegationen. Mötet inleddes med en presentation av delegationen, där de berättade om etableringen av den zapatistiska rörelsen fram till upproret 1994 och händelseutvecklingen därefter. De började berättelsen i de tidigare generationernas slit på haciendorna. Arbetet med kaffeodling, jordbruk, djurhållning och transporter till marknaderna. När det feodala haciendasystemet försvann tog andra former av jordlöshet vid. De tidigare arbetarna på haciendorna tog sig upp i bergen och regnskogen och började bruka jorden där. Men efter haciendasystemets upplösande sökte makten nya sätt att kontrollera befolkningen och jordtillgången, och när folk försökte organisera sig blev de trakasserade och förföljda.
På 1980-talet började folk från urbana revolutionära rörelser mobilisera i Chiapas, och 1983 grundades EZLN tillsammans med medlemmar från urfolkens byar – en första grupp gick upp i bergen för att påbörja organiseringen. Delegationen berättade om hur dessa första grundare fick kämpa för att överleva i bergen under denna period, som de kallar la clandestinidad (”den underjordiska perioden”). En del av dem var vana vid att bo i staden och höll på att gå under i bergen. Men de började under den här perioden också mobilisera folk runt om i Chiapas. För att agera i hemlighet kom de till byarna förklädda till läkare, lärare, tekniker och handelsresande: ”Först rekryterade de en i taget. Sedan blev det en familj i taget, till slut en by i taget. De sådde ett frö”, berättade delegationen på mötet i Malmö. Man kunde inte hålla möten i byarna utan man fick gå upp i bergen för att hålla möten – encuentros – mellan byarna. I slutet av 1980-talet var tre byar på dessa encuentros. I början av 1990-talet hade det blivit åttio byar: ”Nu visste vi att vi var många”, sa representanterna i delegationen. De formade en militant organisation och utsåg upprorsledare.
Ett par år före det väpnade upproret organiserade rörelsen också en fredlig marsch. 1992 tågade tusentals människor in i San Cristóbal de las Casas. Året innan hade både firanden och protester omgärdat uppmärksammandet av 500 års kolonisering av Amerika, och under protesterna försökte man bland annat välta en staty av Cristóbal Colón. Efter dessa protester ökade repressionen mot byarna. På en consulta beslutade byarna att de ville starta det väpnade upproret.
Efter att beslutet var taget väntade alla på signalen, och inför nyårsdagen 1994 kom den. I samband med att Mexiko ingick i frihandelsavtalet Nafta kom zapatisterna att inta städer i Chiapas för att visa att den nyliberala berättelsen inte räckte för dem: ”Regeringen sa att nu blir vi en del av första världen, det finns inga fattiga längre. Men vi visade att vi fanns”, berättade delegation.
Planen var att röra sig mot Mexiko City, och att fler urfolkscommunities skulle resa sig och ansluta längs vägen. Men regeringen, som leddes av PRI som suttit vid makten sedan 1920-talet och vid det här laget kunde beskrivas som ett center–höger-parti, slog tillbaka hårt. Zapatisterna smutskastades av regeringen som en liten extremistgrupp. När demonstrationer mot kriget och mot det statliga våldet växte, bestämde sig zapatisterna för att dra sig tillbaka till byarna och inleda de förhandlingar som erbjöds av regeringen.
Under den kommande perioden militariserades i stället Chiapas av den federala regeringen. I februari 1995 svek regeringen de pågående fredsförhandlingarna, och invaderade och förstörde rörelsens första Aguas Calientes – ett kulturellt och politiskt centrum och en mötesplats – i byn Guadalupe Tepeyac. Året efter nåddes en överenskommelse med regeringen, men när även denna sveks la zapatisterna ner förhandlingarna och satte fokus på att bygga upp de zapatistiska autonoma kommunerna. ”Vår autonomi, vår kamp, finns i var och en av oss”, sa delegationen i Malmö, och fortsatte beskriva hur de byggde upp fyra nya Aguas Calientes, och medan stödet från omvärlden växte utvecklades de autonoma kommunerna till att också arbeta med utbildning, hälsovård och jordbruk.
Delegationen beskrev också en möjlig baksida av sättet som omvärlden gav sitt stöd. Det skapade en skevhet i organisationen då det ekonomiska och politiska stödet landade ojämnt – byar som låg nära städer och vägar fick mer stöd än de mer avlägsna byarna. Ett nästa steg i organiseringen blev att förvandla de för omvärlden öppna mötesplatserna – Aguas Calientes – till mer slutna, men inte helt stängda, centra – Caracoles (”snäckor”) – för en mer inåtvänd organisering med fokus på uppbyggandet av autonomierna, på buen gobierno, en rättvis fördelning mellan de autonoma kommunerna.
Sedan rörelsen steg ut på världsscenen 1994 har de fått kämpa för att behålla greppet om berättelsen om sig själva. Genom Travesía por la vida tog de ännu en gång kontroll över den berättelsen. Delegationen var tydlig med att när zapatisterna gör något förbereder de sig alltid för det värsta, en skepticism som har visat sig vara befogad. Zapatisterna förbereder sig för motstånd, för massakrer och total utplåning: ”Den 1 januari 1994 föreställde vi oss inte ett nederlag, vi utgick ifrån det som ett faktum.” Med denna inställning som utgångspunkt bedriver zapatisterna sitt politiska projekt. Men trots skepticismen, och efter årtionden av arbete, kamp och förberedelse för nederlag, har zapatisterna insett att de ”fortfarande lever”, som de skrev i en av sina communicados inför resan till Europa. Och på frågan om Zapatismo är idyllen som vi vill skapa, eller lösningen på den kapitalistiska moderniteten och samtidens sociala kriser, är svaret ett otvetydigt nej. Alla grupper måste vandra sina egna vägar, och precis som zapatisterna kommer dessa grupper att kämpa, falla, resa sig upp och bygga något nytt. Det är folkens samlade ansträngningar, med deras olika lokala förutsättningar och erfarenheter, som kommer att skapa en ny värld. En värld som rymmer många olika världar.