Rasism som berör

När vi började arbeta med detta temanummer om beröring kunde vi inte föreställa oss att vi vid dess slutproduktion skulle befinna oss mitt i en pandemi, där frågan om beröring intar en central plats.

Idén till temat växte fram ur en diskussion kring rasismens paradoxala krav på att alltid få beröra rasifierade kroppar. Att få mäta, känna på, undersöka – och samtidigt beröringsskräcken (”invandrare, kom inte hit”, ”håll er på avstånd”, ”flytta inte till våra vita områden”). Beröring är också en central fråga i en analys av hur rasismen och kapitalismen utövas genom ständiga krav på rätten till andras kroppar för arbete och exploatering, samtidigt som de använder sig av affekter som skräck och äckel för att ta avstånd och legitimera rasistiska gränser och en rasistisk arbetsmarknad.

Relationen mellan beröring och rasism har blivit än tydligare under den pågående covid-19-pandemin. Pandemin blottlägger och förstärker globala imperialistiska ojämlikheter. Den blottlägger ett rasistiskt klassamhälle. Rasismen i att stänga sina gränser, och låta asylsökande dö i läger. Pandemin blottlägger också rasismens föränderlighet och godtycklighet. I Danmark var det tidigare lag på att ta i hand om man skulle få medborgarskap, idag är den lagen tillfälligt avskaffad. Ett annat exempel på beröringspolitikens paradox är oviljan att ge personalen på äldreboenden skyddsutrustning och att därmed utsätta de äldre och dem som arbetar för enorma risker. Anställda förväntas beröra, men inget politiskt ansvar tas för att de ska vara säkra.

Temat inleds med en text av poeten Felicia Mulinari som diskuterar hur coronakrisen riskerar att leda till fascism, ett samhälle där sjuka kriminaliseras och där kontrollen över de rikas rikedomar förstärks. Men krisen öppnar, skriver hon, också för en klasskamp som tar sin utgångspunkt i svagheten och i insikten att vi behöver varandra. Få personer har beskrivit rasismens vardaglighet och anatomi som poeten Audre Lorde. Få personer har som hon beskrivit vad det gör med kroppar att leva i rasistiska, heteronormativa, sexistiska och kapitalistiska samhällen. I detta nummer av Mana kan ni också läsa ett utdrag från boken Sister Outsider där Lorde beskriver hur hon som barn mötte en vit kvinnas blick som var fylld av avsky och skräck, och att hon där och då insåg att det var henne den vita kvinnan avskydde.

Synen på sjukdom, och samhällets beröringskäck inför de ”sjuka”, är temat för journalisten Anna-Maria Sörbergs text. Den 19 februari togs informationsplikten kring hiv bort i Sverige. Sörberg beskriver hur den svenska hivpolitiken formades av en såväl homofobisk som rasistisk praktik, där statlig kontroll och avstånd var centrala. Avstånd och blickar av avsky är också temat för danska journalisterna Aphinya Jatuparisakul, Laura Na Blankholm och Elisabeth Bruun Gullachs artikel om rasismen som människor med asiatiskt utseende möter under covid-19-pandemin. Texten diskuterar kontinuiteten som denna rasism bygger på.

Rasismens emotionella regim berörs också av forskaren Erik Hanson. I sin avhandling ”Det känns fel” beskriver han det svenska samhällets reaktioner på närvaron av tiggande EU-medborgare och hur aversionen mot fattigdom och rasismen mot romer är sammanvävda. Poeten Fatuma Awils dikt, ”Linea Nigra”, är en ömmande dikt om graviditet och beröring. Den skildrar bland annat hur kroppen förändras av en graviditet, hur trauman och motstånd går i arv och hur kunskap om tidigare generationers kamp kommuniceras mellan kroppar, hud mot hud. Temat avslutas med en text av genusvetaren Marie Meyle som beskriver hur covid-19-pandemin förstärker redan rasistiska praktiker i Danmark. Hon visar hur pandemin avslöjar att vem som räknas som dansk beror på vilken kropp man har, och vilka krav som ställs på den.

Vi hoppas med detta nummer beröra och intervenera: låta texterna skildra rasismens konsekvenser inpå skinnet och avtäcka maktrelationerna i kroppspolitiken, men också genom kritiken av det rasistiska klassamhället peka på andra sätt att leva tillsammans, lyfta upp och sträcka ut solidaritetens händer.

 

ILLUSTRATION: SIXTEN SANDRA