Hbtq-Sverige är inte en fristad för alla

– Det finns en förväntan hos Migrationsverket att en asylsökande ska berätta om sina känslor eller om hur det var att ”komma ut”, men det är ett väldigt västerländskt synsätt på hur det går till när någon är gay. Att ”komma ut” kan förstöra ens liv för alltid eller betyda döden, säger Cihan Arikan.

Han jobbar med RFSL:s grupp Newcomers för nyanlända och asylsökande hbtq-personer i Malmö tillsammans med bland annat Monica Collins. Han kom själv hit från Turkiet för att kunna leva ett friare liv och vara sig själv. Monica Collins skulle aldrig kunna leva så fritt i USA som här i Sverige och är fortfarande inte säker på att det var rätt att ”komma ut” för hennes föräldrar. Ayebare är i tjugoårsåldern och från Uganda. Hon tänkte aldrig fly, trots att hon är lesbisk. De flesta kvinnor som är lesbiska gifter sig med en man ändå. Dels för att undvika att den egna läggningen ifrågasätts och dels för att upprätthålla traditionen, berättar Ayebare. Men även om föräldrarna skulle acceptera sitt barns läggning måste det förbli hemligt för  alla andra.

– Om någon får reda på att jag är lesbisk har jag inte en chans till någonting, inte jobb, inte utbildning, och jag får inte ens handla mat i vissa butiker, säger hon.

I Uganda är homosexualitet olagligt och det finns inget skydd mot hatbrott eller diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet. Ett lagförslag röstades igenom i parlamentet 2013 som innebar att straffen mot homosexuella skulle skärpas avsevärt, men det godkändes inte av ugandisk domstol. Däremot har förslaget gjort hatet och våldet mot homosexuella mer öppet än tidigare och polisen blundar, berättar Ayebare.

– Man kastar sten, bränner folk och dödar dem som upptäcks. Det var i tonåren som Ayebare började förstå att hon inte var lika attraherad av killar som hennes kamrater och sakta insåg hon att känslorna för hennes bästa vän var starkare än bara vänskap. Till att börja med försökte hon kämpa mot känslorna, men det gick inte. De blev ett par, men aldrig öppet.

På en examensfest gjorde alkoholen dem oförsiktiga och de kysstes. När några personer på festen upptäckte deras relation blev de attackerade. Ayebare sprang för sitt liv längs en trång gata och lyckades hitta en motorcykel som hon hoppade på. Vad som hände med hennes flickvän vet hon fortfarande inte, hon var för berusad för att springa. Under några dagar gömde hon sig hos en vän, men det var inte säkert att stanna där. Ayebares vän hittade några per soner som kunde hjälpa henne att lämna landet och efter en

vecka stod hon på flygplatsen och träffade ”madame” för första gången, en medelålders kvinna från ett annat land. Hon fick reda på varför Ayebare tvingades fly och lovade att hjälpa henne till Italien. Där skulle hon jobba av sin skuld till kvinnan på ett hotell eller en restaurang. Eftersom Ayebare lämnade allt när hon flydde hade hon varken pass eller pengar.

Men Italien blev en sex månader lång mardröm.

– Jag måste berätta om hur kvinnor som måste fly utnyttjas och ingen gör något, de flesta blundar för det här.

Framme i Italien var det inte ett jobb på en restaurang hon fick, istället blev hon inlåst i en lägenhet med sju andra unga kvinnor och tvingades sälja sex.

– Männen kom in i rummet och fick välja en av tjejerna och sedan göra vad han ville med henne, det var förbjudet för oss att prata med kunderna.

Men Ayebare gjorde det ändå. En man från Danmark valde henne flera gånger och efter tag berättade hon om sin situation. Först trodde han henne inte, men efter ett tag lyckades hon övertyga honom och bad om hjälp. En sorts vänskap utvecklades och en dag hade han planerat hennes flykt. Med bil, buss och tåg kom de slutligen fram till Sverige.

De stannade i Skövde och den danske mannen sa åt henne att gå ut från tåget och rakt fram.

– Du kommer att hitta ett litet hus med bokstäver, där kommer det att komma en buss. Fråga då om chauffören kan hjälpa dig att hitta till Migrationsverkets kontor. Hade Ayebare vetat någonting om asylprocessen och Dublinförordningen hade hon kanske försökt undvika att lämna sina fingeravtryck i Italien. Men hon planerade aldrig att lämna sitt land och söka asyl för sin sexuella läggning i ett annat.

– Det som har sårat mig mest är att Migrationsverket inte ens ville lyssna på mig, de sa bara att jag inte kunde söka asyl här.

Att resa tillbaka till Italien där hon blivit utsatt för trafficking var ett omöjligt alternativ. Med hjälp av kontakter fick Ayebare hjälp att gömma sig i en annan stad. På det sättet kan hon använda kryphålet i Dublinförordningen. Efter 18 månader upphör kravet på att det första landet du kommer till ska pröva din asylansökan. Migrationsverket har uppmärksammats för att utvisa hbtq-personer trots fara för deras liv. Amnesty International och RFSL krävde 2007 att Sverige inte skulle skicka hbtq-personer till Iran, där det förekommer dödsstraff för homosexualitet. Amnesty påpekade bland annat att Migrationsverket hämtade alltför ensidig information om hur det är för hbtq-personer i Iran. 2010 gjorde myndigheten en intern granskning och fick skarp kritik av de konsulter som gjorde rapporterna. Det gällde bland annat normer, missuppfattningar och fördomar som fanns inom myndigheten. Ibland fanns det inte ens någonting skrivet om hbtq-personers situation i de landrapporter som Migrationsverket använder i sina utredningar. I dag har Migrationsverket 45 ”hbt-specialister” som ska kopplas in i varje fall där en person söker asyl på grund av sin sexuella läggning, sin könsidentitet eller sitt könsuttryck. Myndighetens egen uppföljning visar en förbättring när det gäller intervjuer och handläggning av ärenden som rör hbtq-frågor. Men det finns fortfarande brister, berättar Sofia Sjöö som är koordinator för genus- och hbtq-frågor på Migrationsverket.

– I intervjuer hos Migrationsverket finns det ofta en outtalad förväntan om att höra hur det gick när en person kom ut eller berättade för sin omgivning om sin sexuella läggning, säger Cihan Arikan.

Den outtalade förväntan och det traumatiska i att försöka bevisa sin läggning eller könsidentitet skapar lätt missförstånd, berättar Cihan Arikan och Monica Collins som varit med som stöd åt hbtq-personer. Många som söker asyl kanske aldrig har berättat för någon tidigare och inte ens använder något ord för att vara homosexuell till exempel, berättar Monica Collins. En handläggare kan fråga om personen identifierar sig som gay, men hen kanske inte känner sig som gay utan till exempel i stället säger sig ha sex med män, om det är en man. Okunskap kan lätt skapa missförstånd och misstro mot myndigheter kan göra att det är svårt att säga emot en handläggare. I själva situationen som asylsökande kan det finnas en motsägelse. Erkänner du din sexuella läggning eller könsidentitet och är öppen i Sverige men får avslag kan det förstöra ditt liv för alltid. Därför finns det de som söker politisk asyl i första hand av rädsla för att deras sexuella läggning ska bli känd om de skickas tillbaka.

– Ibland hör de sedan av sig till oss för att få hjälp att överklaga och då försöker vi stötta dem att berätta för Migrationsverket om sitt ursprungliga skäl, säger Cihan Arikan.

På varje asylmottagningsenhet ska det finnas minst en hbt-specialist som ska se till att frågor, svar och utredningen hanteras rätt. Mellan januari och september kopplades hbt-specialister in i 223 ärenden.

– Vi inom Migrationsverket har en oerhörd makt under en intervju. Om en handläggare frågar en kvinna om hon har en man är det en hög tröskel att säga emot och rätta den som intervjuar på grund av maktpositionen handläggaren har, säger Sofia Sjöö.

Däremot träffar hbt-specialister inte själva den asylsökande. Det är en handläggare och en beslutsfattare som ansvarar för bedömningen, precis som i alla ärenden, och till stöd för den asylsökande finns ett biträde.

– Förbättringar sker ständigt inom Migrationsverket, berättar Sofia Sjöö.

Grundutbildningen för nyanställd personal uppdateras ständigt i frågor kring normer, genus och hbtq. Hbt-specialister får förutom grundutbildningen ytterligare en utbildning i samarbete med EASO, European Asylum Support Office. Utbildningarna utgår från internationella riktlinjer för intervjuer med hbtq-personer som UNHCR tagit fram.

Eftersom ens sexuella läggning, könsidentitet eller könsuttryck kan vara något väldigt känsligt ställs det relativt låga krav på bevisningen av ens tillhörighet till den samhällsgruppen, berättar Sofia Sjöö. Det räcker att en person sannolikt tillhör den gruppen, men samtidigt är även ett hbtq-ärende alltid en individuell prövning. Ett annat problem som Cihan Arikan och Monica Collins har märkt under intervjuer på Migrationsverket är att tolkar kan lägga in sina egna fördomar i översättningar. Eller så känner tolkarna inte till olika begrepp eller ord vilket leder till felöversättningar. Sofia Sjöö känner till hur svår kommunikationen genom en tolk kan vara och särskilt i personliga och känsliga frågor. Därför avbryts alltid en intervju om tolken och den asylsökande inte förstår varandra, vilket inte bara gäller i hbtq-personers ärenden, berättar hon.

En sista kontrollfunktion är att den asylsökande får gå igenom hela protokollet med sitt biträde för att korrigera eventuella fel. Migrationsverket har inte egna tolkar utan Upphandlar tjänsten och i upphandlingen ställs det inget krav på specifik kunskap i hbtq-frågor. Det är sant att en sökande alltid har rätt att avbryta sin intervju, men verkligheten ser ofta annorlunda ut. För det första är det just översättningen till svenska som den sökande inte förstår. Därför blir den asylsökande beroende av att advokaten eller någon annan som följer med ska reagera. Cihan Arikan har själv varit med när en intervju fick avbrytas, men det var för att advokaten talade samma språk som den sökande och hörde att översättningen blev fel.

– En kollega till mig på RFSL newcomers var med på en intervju med en asylsökande och fick avbryta för att berätta om olika transfrågor för Migrationsverkets handläggare, säger Cihan Arikan.

Risken med att avbryta en intervju är också förlorad tid, det kan dröja månader innan nästa intervju. Det kan även vara svårt att hitta en tolk som kan just den sökandes språk, berättar Cihan Arikan.

Trots att Ayebare lever som gömd med ett ständig hot om att bli upptäckt känner hon sig fri i Sverige, här kan hon vara sig själv. Men minnena hemsöker henne ofta. Hon är glad över att kunna gå till en psykolog och det hjälper att berätta om sin historia. Minnet från flykten i Uganda, från examensfesten, har etsat sig fast i hennes minne.

 

– Jag bara sprang längs den smala gatan, hade ingenting och visste inte om jag skulle klara mig.

Det andra minnet sitter inte bara i huvudet, utan är rent kroppsligt. Den trånga lägenheten i Italien och alla män.

– Jag lyckades fly men kvinnan som sålde mig gör likadant med många tjejer och det bara fortsätter.

I Sverige bor hon hos en kärleksfull familj, har goda vänner och får läsa svenska trots att hon är gömd. Hon försöker att hålla sig sysselsatt i väntan på nästa år då hon kan söka asyl. Den här gången hoppas hon att Migrationsverket verkligen ska lyssna på henne.

Fotnot: Ayebare är inte hennes riktiga.

Transfeminism & våld i fängelser

Under våren 2015 skrev jag min masteruppsats i New York om transfeminint systerskap och intersektionalitet. Valet av New York som plats, i stället för en stad i Sverige, berodde på att jag lagt märke till att New York har en stolt historia av intersektionell transfeminin aktivism. Från Stonewallkravallerna 1969, som leddes främst av rasifierade transfeminina ur arbetarklassen, via Street Transvestite Action Revolutionaries, som grundades av den latinamerikanska transkvinnan Sylvia Rivera och den svarta transkvinnan Marsha P. Johnson, till dagens radikala organisationer och nätverk som Sylvia Rivera Law Project, Black & Pink

och Audre Lorde Project. I dessa sammanhang förs en radikal, antikapitalistisk, antirasistisk politik, där polisen och fängelsesystemet kritiseras, och där kriminaliseringar sällan ses som

lösningar på problem. I den här artikeln kommer jag att fokusera främst på kritiken mot fängelsesystemet, ett område där akuta och brännande frågor om rasism och trans dras till sin spets. Detta lyfts sällan i transkampen – för den delen även i den antirasistiska kampen – i Sverige. Varför är det så? Det enkla svaret skulle kunna vara att läget inte är lika svårt i Sverige som i USA. Visst, USA har 5 procent av världens befolkning men 25 procent av världens fängelsebefolkning. Andelen fängslade individer i Sverige är betydligt lägre än i USA.Men betyder det att fängelse- och rättssystemet i Sverige inte behöver kritiseras?

Böckerna Are Prisons Obsolete? av den intersektionella marxistiska och feministiska teoretikern Angela Davis och Övervakning och straff av filosofen och idéhistorikern Michel Foucault tillhör de viktigaste verken om fängelsesystemets problem. De ifrågasätter fängelsets brottsförebyggande syfte. Foucault liknar synen på fängelsesystemet som en brottsbekämpande åtgärd vid att använda samma medicin mot alla typer av sjukdomar. Davis påpekar att fler fängelsedomar lett till fler inlåsta brottslingar, men inte till minskad brottslighet. Båda förklarar hur fängelsesystemet fungerar som ett träningscentrum för kriminalitet, eftersom det ökar brottsdömdas utanförskap och skapar en miljö där andra brottslingar utgör det främsta kontaktnätet.

Davis och Foucault menar också att vi inte är lika inför lagen, utan pekar i stället ut straffsystemet som en institution för en överordnad social kategori att döma underordnade sociala kategorier. I Are Prisons Obsolete? beskriver Davis situationen på följande sätt: ”[Svarta, latinamerikaner, vietnameser, ursprungsamerikaner eller fattiga oavsett bakgrund] är de som skickas till fängelset, inte så mycket på grund av brotten som de mycket väl kan ha begått, som att deras befolkningsgrupp blivit kriminaliserad.” Det är djupt grundat i intersektionen mellan klass och rasism, då de som främst profileras av polisen tillhör den rasifierade arbetarklassen. De flesta människor har någon gång brutit mot en lag, till exempel snattat, rökt marijuana, brutit mot trafiklagar eller fildelat, men det är framförallt de som tillhör de grupper som kriminaliserats som åker fast – inte personer som är vita och tillhör medelklassen. Juristen Naiti del Sante gjorde en undersökning av Uppsalapolisens hantering av anmälda inomhusvåldtäkter från 1999 till 2002, som en del i den större undersökning som resulterade i boken Likhet inför lagen. Hon fann ett tydligt mönster: om förövaren hade utländsk bakgrund och brottsoffret var ”svenskt” blev polisens undersökning som mest noggrant genomförd, medan förundersökningen blev som minst noggrant utförd när brottsoffret hade utländsk bakgrund och förövaren var ”svensk Amerikansk forskning pekar åt samma håll. I antologin Feminists Theorize the Political skriver teoretikern Sharon Marcus om hur våldtagna afroamerikanska kvinnor sällan lyckas få en fällande dom mot sina förövare. Liknande förhållanden gäller för vita kvinnor som våldtagits av vita förövare. När förövaren däremot är afroamerikan och offret är vitt är fällande domar betydligt vanligare. Dessa exempel visar en partiskhet, där rasifierade våldtäktsmän görs till syndabockar medan exploateringen av rasifierade kvinnor accepteras. Transfemininas och andra könsöverskridande femininiteters utsatthet i fängelser Kopplingen mellan kritiken av rätts- och fängelsesystemet och den antirasistiska och antikapitalistiska kampen är mycket tydlig. Men den hänger också ihop med queerkampen i allmänhet och transkampen i synnerhet. I den nyutkomna boken Allt som är mitt. Våldtäkt, stigmatisering och upprättelse argumenterar jag och Anna Svensson emot synen på att fängelsesystemet skulle leda till färre våldtäkter. Bland annat lyfter vi fram den starka våldtäktskulturen inom fängelset, som drabbar transfeminina och andra könsöverskridande femininiteter extra hårt. För att hitta undersökningar om de här frågorna måste en återigen titta främst på USA. En undersökning på mansfängelser i Kalifornien visade exempelvis att 67 procent av de hbtq-identifierade internerna hade blivit våldtagna under sin tid i fängelset. Enligt The National Transgender Discrimination Survey (2011) har 41 procent av alla afroamerikanska transpersoner i USA arresterats enbart på grund av profilering. 47 procent av alla afroamerikanska transpersoner och 17 procent av alla transpersoner har blivit inspärrade i fängelse någon gång i livet. De högsta siffrorna återfinns bland transkvinnor, följt av gruppen gender-nonconforming (könsöverskridare) och därefter transmän. I många fall handlar profileringen om misstankar om att personen sålt sex. En transfeminin informant i studien berättar: Jag arresterades för något litet. Eftersom mitt kön betecknas som man, placerades jag bland männen. Inom femton minuter hade jag våldtagits av tre olika män. Min mamma hade till och med ringt och varnat polisen för att de inte skulle placera mig där eftersom jag skulle bli en måltavla. När jag försökte söka hjälp blev jag nekad. De försökte också övertala mig att inte anmäla männen. Citatet sammanfattar mycket av transfemininas utsatthet i amerikanska fängelser, där ”lösningen” ofta blir att placera dem i isolering, där de utesluts från utbildningar, jobbträningsprogram och möjligheten att träffa andra fångar. En metod som brukar användas som bestraffning. Kunskapsluckan i Sverige Exemplen här handlar om USA. Det beror på den oerhörda kunskapsluckan när det gäller situationen i Sverige. Det finns knappt någon forskning om transpersoners och andra queeras situation i svenska fängelser. I stället får vi leta med ljus och lykta efter enskilda exempel som kan säga oss något om hur det ser ut. I Allt som är mitt inkluderades en mejlväxling om transpersoner i fängelset mellan Anna Siverskog, doktorand på Linköpings universitet, och representanter för kriminalvården. Kriminalvården började med att svara att ingen transperson någonsin suttit i fängelset. Därefter slussades Siverskog vidare till Lars Håkan Nilsson, medicinskt ansvarig på kriminalvården och suppleant i Socialstyrelsens rättsliga råd för könskorrigeringar, som berättade att det förekommit några fall. Bland annat ett, där en transperson placerats på isoleringen precis som i USA. Frågan vidarebefordrades sedan till placeringssamordnaren Tatjana Johansen, som skrev ett svar där hon kallade en transkvinna för ”han” och tydliggjorde att kriminalvården placerar klienter utifrån ett rent biologiskt/juridiskt perspektiv. Med andra ord placeras transkvinnor och andra transfeminina som inte har kvinnliga personnummer på mansfängelser oavsett om de inte identifierar sig som män och oavsett om de utsätts för stora risker att bli grovt trakasserade. Resonemanget verkar luta sig mot att om könsöverskridande femininiteter behandlas illa finns alltid isoleringen att tillgå. Våldtäktsförsöket mot en transkvinna i Örebro 2012 är ett annat exempel på fördomar och kunskapsluckor i behandlingen av transpersoner inom det svenska rättssystemet. Tingsrätten friade gärningsmannen med motiveringen att ”han var ute efter att våldta en kvinna”. Han fälldes senare i hovrätten, men beskrivningen kvarstod: om mannen upptäckt att transkvinnan inte hade vagina skulle våldtäkten troligen inte genomförts. Uppenbarligen var tingsrätten och hovrätten okunniga inför det faktum att våld ofta trappas upp när heterosexuella cismän upptäcker att transfeminina som de är sexuellt intresserade av inte är ciskvinnor. Inte sällan leder det till mord, framförallt på rasifierade transkvinnor ur arbetarklassen. I Allt som är mitt lyfter vi fram en undersökning som genomfördes i San Francisco 1998. Den visar att transpersoner är extra utsatta för våldtäkt – 55 procent av transmännen och 68 procent av transkvinnorna som deltog i studien har utsatts för sexuella övergrepp. Allra mest utsatta var afroamerikanska transkvinnor. Aktivistiska vägar framåt För att knyta ihop säcken vill jag återgå till min uppsats om transfeminina aktivister i New York. Flera av dem jag intervjuade talade om vikten av ett intersektionellt transsysterskap. De var aktiva i kampen för sexarbetares rättigheter och mot polisens profilering av transsexarbetare. De skrev brev till transkvinnor i fängelset och ägnade sig åt skarp kritik av fängelsesystemet, även när det talades om högre straff för dem som varit våldsamma mot transfeminina. Transteoretiker som Dean Spade, Sarah Lamble, Morgan Bassichi, Cece McDonald och Alex Lee gör en liknande intersektionell, antikapitalistisk och systemkritisk transpolitisk analys. I antologin The Transgender Studies Reader 2 gör Lamble en intersektionell analys av Transgender Day of Remembrance och menar att vi prioriterar de mest privilegierade transpersonerna när vi talar om hatbrottslagstiftningar eller kriminaliseringar i stället för kampanjer för transpersoner i fängelset, avkriminaliserat sexarbete eller sjukförsäkring för alla. Den amerikanska kontexten är inte densamma som den svenska, men nog finns det skäl att inspireras av den radikala intersektionella amerikanska transkampen, en kamp som Angela Davis påpekat utför något av det viktigaste aktivistiska arbetet i USA just nu. I Sverige rör sig debatten inom såväl transkampen som den vänsterfeministiska kampen åt andra håll. På Stockholm Pride 2014 höjdes flera röster för att transpersoner skulle inkluderas i hatbrottslagstiftningen. Feministiskt initiativ, Miljöpartiet och Socialdemokraterna argumenterar för högre straff inom vissa områden som rör kvinnofrid. Men borde vägen till ett rättvist samhälle främst gå genom andra åtgärder än kriminaliseringar och fängelsestraff? Intersektionella transfeministiska rörelser i New York verkar åtminstone tycka det – och jag är beredd att hålla med.

Konstruktionen av afrikanskt homohat

Varför hatar en stor majoritet av alla ugandier homosexualitet? Frågan är befogad, många ugandier har drivits på flykt. Mordet på David Kato 2011 talade sitt tydliga språk och 93 procent av landets befolkning säger att homosexualitet är moraliskt oacceptabelt enligt en undersökning gjord av Pew Research Center 2013. Siffran är hög i alla undersökta afrikanska länder och i stora delar av den övriga världen; den kan jämföras med 72 procent i Ryssland, 37 procent i USA, 45 procent i Grekland och 19 procent i Italien. Att inte ställa frågan, och försöka förstå det komplicerade nätverket av svar, gör att bilderna på rasande svarta homosexualitetshatare som kablats ut de senaste åren förstärker den koloniala konstruktionen av afrikaner som västerlänningarnas motsats.

Som Gail Lewis skriver i sin kritik mot hur vita forskare i Europa inte vågar tala om ”ras”: det är som om vita västerlänningar faktiskt tror att ras existerar och är biologisk. När en inte vågar ta upp ämnen som befaras vara kopplade till konstruktionen av ras, blir ras en föreställd verklighet. Som att det fanns en naturgiven orsak till varför hat mot homosexuella är så utbrett i Afrika. Om det nu inte handlar om något som skulle ha varit annorlunda om ett västerländskt folk placerats i ugandiernas skor, varför är hatet så starkt och mer utbrett där än här? Den ugandiska forskaren och kriminologen Sylvia Tamale har med hjälp av den amerikanske prästen och teologen John Kapya Kaoma, ursprungligen från Zambia, och ett stort antal andra, främst feministiska, forskare skrivit flera artiklar och boken African Sexualities (2011) med syftet att reda ut föreställningar och bortglömda processer som lett till dagens situation. En situation där väst framstår som homosexualitetens civiliserade frizon och Afrika och andra världsdelar, som sedan länge konstruerats som motpoler till upplysning och demokrati, uppvisar en stark, folkligt förankrad och ofta aggressiv motvilja. Både Tamale och Kaoma talar om Afrika, i breda drag, men syftar i första hand på de länder söder om Saharaöknen som tidigare var ockuperade av britter, och vars lagar härstammar från kolonialtiden. Detta sista är naturligtvis väldigt viktigt att känna till, även om det inte förklarar de starka känslor som kablas ut i världen från afrikanska demonstrationer mot homosexuella, och mord och förföljelse som får människor att fly. Men lagarna som fortfarande gäller i Uganda, Nigeria, Malawi och en rad andra länder som förekommit i västerländska reportage om homofobi är ursprungligen skrivna av den brittiska kolonialmakten. Och de är likadant formulerade överallt, även i Indien. ”Köttslig bekantskap med en annan person mot naturens ordning” ska tolkas som ”homosexuell aktivitet” och är belagt med långa fängelsestraff. I Uganda är straffen numera på livstid. Tamales budskap är komplext, men kan förenklat sammanfattas i några huvudpunkter som handlar om hur sexualitet blir ett redskap för att föra fram politik och religion. Om koloniala strukturer och motståndet mot det. Och om hur alltihop tolkas ur afrikansk respektive västerländsk synvinkel.

En ståndpunkt som hon lägger stor vikt vid är att det finns politiska anledningar till att makthavare i Afrika riktar fokus mot homosexualitet och utmålar just den som den största moraliska frågan. Här är hon oense med Kaoma, som menar att afrikanska politiker används av starka religiösa lobbygrupper med sina fästen i USA. Kaomas rapporter Colonizing African Values. How the U.S. Christian Right is Transforming Sexual Politics in Africa (2012) och American Culture Warriors in Africa. A Guide to Exporters of Homophobia and Sexism (2014) visar grundligt hur frikyrkor som den romersk-katolska Human Life International och den konservativa American Family Association strategiskt och målinriktat arbetat för att föra ut sitt antihomosexuella budskap på bred front och påverka politiskt. En av förgrundsgestalterna för den senare, Scott Lively, står just nu inför rätta i USA för sin inblandning i lagförslaget The Anti-Homosexuality Bill från 2009, där dödsstraff för homosexuella handlingar ingick. Tamale ifrågasätter inte Kaomas forskning som sådan. Tvärtom är både hon och en rad andra forskare och aktivister mycket tacksamma för hans detaljerade kartläggning av de religiösa rörelsernas framfart i Afrika. Däremot menar hon att afrikanska politiker knappast lurats in i ett populistiskt spel på homosexuellas bekostnad. Kristendomens popularitet har eskalerat i södra Afrika på ett par decennier samtidigt som den tappat mark i västerländerna. Både västerländska religiösa grupper och afrikanska politiker har mycket att vinna på ökad popularitet, som får ytterligare skjuts när ofarliga sakfrågor pumpas upp. Folk som ser sexualitet som ett viktigt problem i samhällen sargade av politisk korruption, fattigdom och dåliga utbildningsmöjligheter, gynnar dess ledare. Ledarna kan rida på den medvind som skapas i propagandan för konservativa religiösa tolkningar och vinna val trots svikna vallöften och fortsatta ekonomiska haverier.

Hon använder uttrycket ”chance favors a prepared mind” för att beskriva hur västerländsk konservatism fått fäste i de ledande skikten i Afrika och skriver:

– Med andra ord tror jag att intressen från alla grupper på båda sidor av Atlanten profiterar på utvecklingen i Uganda: homofobi har helt enkelt blivit ett politiskt redskap som används av konservativa i arbetet med deras egna agendor.

Hon påminner också om den laddning som homosexualitet har i hela världen och hur heteronormativitet fortfarande står sig som ett vinnande koncept, även i väst:

– En mycket viktig sak att komma ihåg är att antihomosexuell retorik används för att stärka förespråkarnas egna positioner i traditionella sammanhang och det behåller sin sociala relevans – både i väst och i Afrika.

Politik och religion vävs samman av starka röster i afrikanska samhällen till en verklighetsbeskrivning som väcker sympati hos en majoritet av de afrikanska medborgarna. Det gör den eftersom den presenteras som ett uttryck mot imperialistiskt förtryck. Det argument som mest envetet förts fram av konservativa under de senaste årens sexualpolitiska utveckling i Afrika, och som vunnit enorm folklig spridning, är att homosexualitet inte är afrikanskt. Retoriker som Robert Mugabe i Zimbabwe, tidigare malawiske presidenten Bingu Mutharika och nuvarande statsministern i Uganda Yoweri Museveni säger alla samma sak: homosexualitet är en perverterad sedvänja som de imperialistiska kolonialmakterna försöker tvinga på Afrika för att förstöra kontinenten inifrån. Resonemanget gestaltar, enligt Tamale, en paradox, eftersom de västerländska religionerna och lagarna snarare än homosexualitet är importerade koloniala maktmedel.

– Är det inte alla ironiers moder att en bibelläsande afrikansk politiker med namnet David [Ugandas finansminister David Bahati, som la fram lagförslaget om dödsstraff för homosexualitet], klädd i tredelad kostym, på ett kolonialt språk fördömer något för att det är oafrikanskt samtidigt som han smeker sin Iphone? dundrar hon. Tamale ser samtidigt hur västerländska insatser och hbtq-rörelser, oftast helt omedvetna om sin funktion, kommit att bekräfta budskapet om homosexualitet som ett led i västerländsk imperialism. Sanktioner mot regeringar som vill skärpa straffen mot homosexuella, pengar som plötsligt regnar över hbtq-organisationer som får svårt att förklara varför just denna rättighet överträffar andra mänskliga rättigheter som lämnas därhän, och vita hjälparbetare som samlas för att kämpa mot den afrikanska homofobin – alla är exempel på svårmanövrerade och ofrånkomligen koloniala bevis på maktfördelningen mellan Afrika och västerlandet.

Men dessa spelar inte huvudrollen i den positiva utveckling som Tamale sätter sitt hopp till. De politiska rörelser som enligt Tamale inte bara kan, utan sedan länge är i full färd med att, revolutionera religiösa och politiska föreställningar om sexualitet är i stället de inomafrikanska. Med stor tillförsikt beskriver hon de kamper som pågår och som parallellt med den religiösa nytändningen skapat en helt annan förändring. Hon beskriver hur hon förvånas av Scott Mills BBC-serie The Worst Place to be Gay:

– Kan man alltså fylla 60 minuters sändningstid med bilden av ugandier som hjälplösa, passiva offer? Var är det frenetiska och otroligt modiga arbete som hela tiden görs av ugandiska hbtq-organisationer? frågar hon och radar upp exempel på det massiva arbete som görs inom sexualitetsforskning och sexualitetspolitik i hela Afrika. Hon pekar på aktivism som prideparader och andra demonstrationer som hållits under de senaste åren, trots hot om fängelsestraff och lynchning och politikers och religiösa representanters ständiga hatiska utspel.

Hon lyfter också fram hur den feministiska rörelsen har vunnit mark och drivit fram lagändringar för till exempel våldtäkt i flera länder, som Kenya, Tanzania och Uganda, där övergreppet tidigare måste vara bevittnat för att vara straffbart. Ändringar av lagar som tidigare gjorde skillnad på manlig och kvinnlig otrohet är ett annat exempel på områden där jämställdhetsarbete haft framgångar. Just feminismens landvinningar ser hon som en förutsättning för att andra världsbilder än den konservativa, uppbyggd på patriarkala och därigenom heteronormativa föreställningar, ska kunna få fäste. En aktivistisk metod som ofta använts av afrikanska kvinnor är olika former av nakenprotester, som Tamale ser som ett starkt redskap i striden mot den hegemoniska konservatism som frammanar de starka negativa känslor som präglar hela det sexualpolitiska fältet.

– I 2008 marscherade hundratals sydafrikanska kvinnor till en väntplats för taxibilar iklädda minikjolar för att protestera mot sexuella ofredanden. Demonstrationen föranleddes av att en tjugofemårig kvinna i minikjol hade klätts av naken och blivit sexuellt utnyttjad av ett antal taxiförare i Johannesburg.

 

Liknande protester har rapporterats från Malawi, Nigeria, Demokratiska republiken Kongo, Sierra Leone och en mängd andra Afrikanska länder. Tamale beskriver ett sådant sätt att vända på maktförhållanden, genom att medvetet använda rollen som erotiskt objekt

som protest, som ett synliggörande av myter kopplade till sexualitet och kön.

 

– Det kan inte förnekas att det har en antihegemonisk effekt på samhället att ta den här typen av utrymme för protest i anspråk, säger hon och sätter med andra ord sitt hopp till en radikal, feministisk, uppfinningsrik och stridbar afrikanskrörelse, som bara i den mån det är relevant tar hjälp av mycket lyhörda västerländska organisationer.