Kanske fångar det engelska ordet madness det ännu bättre, detta utbrottets tillstånd i gränslandet mellan ilska och förryckthet, som svar på en ohållbar, förtryckande situation. Genom historien har galenskap använts som ett verktyg för utökad kontroll, exempelvis mot de förslavade som rymde från plantagen och blev diagnostiserade med drapetomani – den, enligt slavsamhället i USA:s söder, irrationella (galna) impulsen att fly från sina slavägare. Här får motstånd stämpeln galenskap: förutom ett sätt att spärra in förslavade, också ett sätt att ta beslag på rätten att benämna de förslavades erfarenheter och känslor.

 Steve Biko skrev en gång att “förtryckarens mest kraftfulla vapen är den förtrycktas själ, hennes medvetande”1. När väl den förtrycktes medvetande har manipulerats så att hon kuvats under de krafter som vill bryta sönder de fördömdas kollektiv, så finns det ingenting den förtryckte kan göra som hotar makten.

Denna förståelse av förtryckets mekanismer utgår också Walid Daqqa ifrån, i sin studie av de israeliska fängelser som huserar palestinska fångar. I sin bok Omstöpning av medvetandet (eller att omdefiniera tortyr)2 beskriver Daqqa hur fängelseadministrationen steg för steg bröt ned det kollektiva medvetandet hos fångarna under åren efter andra intifadan; genom att först slå ned på fångkollektivets organisering som hade gjort dem till en stridbar enhet, och sedan hindra dem från att omgruppera sig. Fångarna sattes i avdelningar baserat på härkomst, vilket enligt Daqqa omöjliggjorde formandet av ett nationellt palestinskt medvetande: lojaliteten kom att hamna mellan de som kom från samma stad som du, istället för till palestinier som kollektiv.

Man ersatte fångkollektivets ledarskap med representanter från varje område som endast fick ta upp frågor som rörde deras avdelning. Ofta handlade ärenden bara om individuella fångars situation. Palestinska fångar förlorade därigenom gemensam förhandlingskraft, och kunde skapa sig en med deras mått mätt bekväm situation – så länge de höll sig kuvade. Allt detta gav samtidigt Israels fängelser skenet av att vara humanitära som “lät” fångarna bli hörda och materiellt gav dem en dräglig situation. Psykiskt och kollektivt var desto mer förlorat (men detta kom också att vända tack vare bland annat det ledarskap som fängslades under den kommande perioden).

Kärnan i denna process för omstöpning var atomisering, en kolonial taktik för erövring med räckvidd långt över denna specifika period i det palestinska fångkollektivets historia. Att splittra upp ett kollektiv i små beståndsdelar, tills dess att var man är för sig, är effektivt i att osynliggöra sätten vi är sammanbundna, och därmed hindra vårt kollektiva agerande – den enda position varifrån vi kan åstadkomma något meningsfullt. I fallet med de palestinska fångarna gavs ett sken av att de hade representation och fick sina röster hörda, men det var hela tiden villkorat på atomisering. Olika eftergifter som tycktes humana sett från utsidan hade egentligen målet att stöpa om den palestinske fångens medvetande: från ett som är del av ett kollektivt, politiskt subjekt till ett passivt fokuserat på de egna behoven. När motståndet genom Al Aqsa-floden tog gisslan för att kunna förhandla om frisläppandet av palestinska fångar från israeliska fängelser var det ett sätt också att läka den psykiska omstöpning fångarna har utsatts för och stärka det nationella medvetandet genom kravet att frige alla palestinska fångar, oavsett vilken stad de kommer ifrån eller vilken fraktion de tillhör.

En plan för att omstöpa medvetanden fanns för hela Palestina, och fångarnas situation kan därför ses som ett mikrokosmos för palestiniernas situation under ockupationen i stort. Så även för oss andra: Uppbrutna från varandra existerar inga solidariska länkar emellan oss, och på så sätt kan vi inte heller reagera eller agera med och för varandra när orättvisor drabbar en av oss. Sådant är det koloniserade psyket, upptaget med sig självt och sitt välmående, avskuren från allt som orättvisa mot vår nästa borde frambringa i oss. Genom atomisering kommer förtryckaren åt våra själar, vars fara Biko varnade för.

Om det koloniserade psyket är ett där atomisering accepteras och normaliseras, vilket omöjliggör solidaritet, så är det avkoloniserade psyket ett där kollektivet och jaget är enat, där ens tillstånd ses med en klar blick, där drömmar om en bättre framtid får plats och vi agerar därefter. Ett där den egna bekvämligheten inte är högsta lag, utan gemensamma värden om kollektiv frigörelse är vad som ger en riktning. Det avkoloniserade psyket inverterar det koloniala förhållandet mellan jaget och kollektivet där jag inte skor mig på kollektivet, utan istället tar risker för det. Kanske förutsätter också det att bli rörd av och till madness, ilska. Att ta risker för kollektivet är därför ett slags madness som går emot den koloniala världsordning som råder. Galenskap som i förtrollning. Det är den kommande världens trollsång vi hör, när de koloniserade tar risker för varandra.

Vilket psyke behövs kultiveras för att möjliggöra ett folkmord? Vilket affektivt liv? Vad skapar personer som bara ser på eller ser bort medan människor stympas på de värsta tänkbara sätten? Vilka behövde vi bli för att detta skulle vara möjligt? Vad skapade oss?

Kolonialism är inte bara en yttre struktur utan gör även anspråk på våra inre liv, bland annat genom en affektiv disciplinering där alla känslor som destabiliserar ordningen måste tryckas undan till den grad att all möjlighet till befrielsekamp har stävjats. Ilska och hat är sådana destabiliserande affekter. I den kuvade fostrar därför det koloniala-liberala paradigmet värden som trycker ned ilska och hat: “välj kärleken/godhet”, “låt inte hatet vinna”. Akten av disciplinering behöver ingen batong när vi gör jobbet av att disciplinera oss själva och varandra.

Under rådande paradigm görs inte heller någon åtskillnad mellan olika former av hat: hat drivet av fascistisk strävan och ett riktat mot förtryckare, som vilar på kärlek till allt liv.

Liberalismen har inte alltid förhållit sig så till hat. När Erich Fromm på 1940-talet skrev om att vi bör hata Hitler, lyfte han samtidigt ett hat baserat på kärlek för liberala idéer som “amerikanska värderingar” (enligt Fromm exempelvis demokrati).3 Ihopslagningen av “hat som hat” är snarare kanske tidstypisk för vår samtid, där liberalism och fascism samarbetar. Med det blir vi rådvilla. Famlande tappar vi vårt bästa riktmärke för att agera när något orätt inträffar: madness. Ilska.

I en intervju i podden Millenials Are Killing Capitalism4 benämner Lara Sheehi nödvändigheten för de av oss som är i solidaritet med rörelser för frigörelse från imperialism, kolonialism och sionism att skilja på hat och hat. Vi som fostrats in i assimilering med de liberala-koloniala värdena om godhet och renhet räds ofta hatiskhet, just på grund av sätten som hat är ett kollapsat begrepp utan inbördes urskiljning. Rannsakan krävs när impulsen att då rentvätta eller ta avstånd från uttryck av hat dyker upp i våra rörelser, eftersom impulsen har en disciplinerande funktion, ämnad att minska vår motståndsstyrka. Så fort vi ens försöker att rättfärdiga rätten till hat är loppet förlorat, menar Sheehi. Vad trodde vi? Att en ärlig kamp mot dessa system inte skulle befläcka oss med hat och ursinne, madness? Som att kärlek i en förtryckande värld inte kräver det?

Madness som i galenskap, ursinne, och förtrollning hittar vi i de Voodoo-sånger C.L.R. James beskriver att de förslavade i Haiti sjöng på sina midnattsmässor, natt efter natt i 200 år:

Eh! Eh! Bomba! Heu! Heu!

Canga, bafio té!
Canga, mouné de lé!
Canga, do ki la!

Canga, li!
Vi svär att förgöra kolonisatörerna och allt som de äger; låt oss hellre dö än misslyckas med att infria detta löfte.5

Må klangen av våra trollsånger ena vårt ursinne och frammana nya världar. Och för att parafrasera Anas Al-Sharif: “Må inga kedjor tysta oss, eller gränser stoppa oss.”6

Källor

1. Steve Biko, I Write What I Like. A Selection of his Writings (Oxford: Heinemann, 1987)
2. Walid Daqqa, Sahr al-Wa’i: Aw fi I’adat Ta’reef al-Ta’zeeb, [Omstöpning av medvetandet: eller om att omdefinera tortyr]. Arab Scientific Publishers, 2010. Boken översätts just nu till svenska av Maya Abdullah och Saleh Abdelaziz
3. Erich Fromm, “Should we Hate Hitler?” Journal of Home Economics 34.4 (1942).
4. Intervjun med Sheehi finns här: https://www.youtube.com/watch?v=EcshN3htXmY
5. C.L.R. James, The Black Jacobins (London: Secker & Warburg, 1938)
6. Al-Sharif blev martyr 10 augusti och likt andra hade han förberett dessa ord som skulle delas med omvärlden om han dog: https://www.instagram.com/p/DNMJXJjtSUq/?img_index=1