Hur kan en utställning om folkmord se ut? Samtidigt som folkmord och brott mot mänskligheten ständigt riskerar förträngning och glömska är det ett svårt ämne att uppmärksamma på ett etiskt försvarbart sätt. På Mångkulturellt centrum i Botkyrka pågår just nu en utställning på temat med namnet ”Vi är ju grannar”. Ett namn som plötsligt, genom Rysslands invasion i Ukraina, fått sin innebörd ytterligare aktualiserad. Namnet syftar på den chock som många upplevt när grannar vänts mot varandra under pågående utrensningar, men också på att människor som upplevt brott mot mänskligheten ur olika perspektiv kan komma att bli grannar igen, på samma eller på nya platser.

– Offer och förövare måste ofta leva vidare sida vid sida, säger utställningsansvariga Ebaluna Guevara Acevedo.

Curatorn Nadja Rahman ville inte visa bilder på skadade, flyende eller döda människor. Hon ville heller inte fokusera utställningen på ett specifikt folkmord, utan på ämnen som kan fördjupa diskussionen: minnen, migration, rättvisa och villkor och möjligheter till försoning. Därför står erfarenhetsbaserade berättelser i centrum, också i fysisk mening, genom sex videofilmade berättare i naturlig storlek på en vägg i mitten av utställningen. Personliga erfarenheter från Rwanda, Irak, från nederländska motståndsrörelsen under andra världskriget, assyriska minnen, minnen från Bosnien-Hercegovina och från Argentina under Pinochet återberättas.

Berättarna dominerar det visuella intrycket i utställningshallen, tillsammans med målningen The Story of My People från 1982 av Hanna Al-Haek. Konstnärens släktingar mördades under folkmordet på kristna minoriteter i Osmanska riket, i början av 1900-talet. Målningens starka färger, många ansikten och kroppsliga former mot svart bakgrund ger ett märkligt, varmt intryck trots makabra konnotationer.

– Det är en genomgående tanke med formgivningen av hela utställningen, berättar Guevara Acevedo, och pekar på väggarnas rundade former.

Berättelserna om människoslakt, skräck, sorg och ovisshet är svåra att hantera, och själva rummet har i stället gjorts mjukt och välkomnande. Minnena av folkmord måste också leva sida vid sida med andra minnen och konnotationer.

Mer lågmälda verk är exempelvis fotoserien Infertile Grounds av Sandra Vitaljic och konstverket The Nomad Pacifiers av Ana Maria Almada de Alvarez. Fotona visar vackra landskap, utan några iögonfallande motiv att fästa blicken på. Och det är just det som visas – avsaknaden av minnesmärken. Landskapen är platser i Kroatien där folkmord och krigsbrott utspelat sig, men som nu inte utmärker sig för någon som saknar minnen därifrån. För den som minns händelserna är landskapen däremot platser för kollektiva minnen, menar Vitaljic. The Nomad Pacifiers är så lågt att jag måste böja mig ner för att se vad som finns under glaset. Där ligger gamla – flera av dem skrumpna och mörkbruna – nappar med skinande metallbrickor som fästs vid var och en. Konstnären Almada de Alvarez, som också är en av de videofilmade berättarna, har graverat in namn på personer som försvann under diktaturen i Argentina på brickorna. Napparna är upphittade på gatan, förlorade nappar som på spanska blir en ordlek. Chupetes-Chupados-Chupadero betyder nappar-försvunna-människor – platser där människor torterades eller mördades. Att stå med kroppen framåtlutad mot en skulptur förstärker den känslomässiga reaktionen när budskapet blir tydligt. Våldet, ovissheten, frånvaron av människorna vars namn nu syns på brickorna och napparnas skrumpna fjuttighet i relation till vad de är tänkta att representera sipprar in i kroppen genom närheten till konstverket och jag reser mig upp i behov av att andas.

I samband med utställningen hålls en konferens, Minnespolitik, folkmord och rättvisa, den 20–21 maj. Konferensen kommer att sändas live men det går också bra att delta på plats. Teman som kommer att behandlas under konferensen är bland annat politik, juridik, rättvisa, minneskultur och minnespolitik, folkmord som pedagogisk utmaning och konstens möjligheter att bearbeta svåra minnen.

Första konferensdagen sker i centret medan andra dagen äger rum i Hallunda Folkets hus. Internationella och nationella forskare och människor som arbetar pedagogiskt eller konstnärligt med frågor som hänger samman med ämnet kommer att bidra med olika infallsvinklar. Några av talarna är forskarna Klas-Göran Karlsson, Robert Nilsson Muhammadi, Lea David, Svante Lundgren, Maryam Adjam och Leila Brännström.

– Konferensen vill fördjupa diskussionen om folkmord och brott mot mänskligheten – frågor som många i det svenska samhället har erfarenheter av, inte minst i Botkyrka, säger Ebaluna Guevara Acevedo.

Faktaruta: Minnespolitik, folkmord och rättvisa

Konferensen anordnas av Mångkulturellt centrum i samarbete med ABF Botkyrka–Salem.

Om du vill delta eller har frågor, kontakta forskaren René León Rosales. Hans e-postadress är: rene.leon.rosales@mkcentrum.se.

Med sin bok Ain’t I a Woman? Black Women and Feminism belyste professorn, författaren och aktivisten bell hooks på tidigt 1980-tal att det inte går att bekämpa sexism utan att bekämpa rasism och vice versa. hooks tyckte att andra vågens feminism dominerades av en vithet som inte tog hänsyn till svarta kvinnors erfarenhet. Andra vågens feminister ville göra upp med ett förlegat kvinnoideal som höll fast kvinnor i den privata sfären och gjorde dem beroende av mannen. De ville göra sig självständiga och stred för rätten att delta i samhällets offentlighet. Andra vågens feminister ville inget hellre än att slå sig fria från familjelivet och börja arbeta. Men hooks menade att det var en erfarenhet som främst fanns hos den vita medelklassens kvinnor, svarta amerikanska kvinnor hade arbetat i flera decennier.

Detta är en historia som började i den transatlantiska slavhandeln och som fortsatte efter slaveriets avskaffning där svarta kvinnor ofta fortsatte jobba som husor i vita familjers hem. Således berövades svarta kvinnor ett familjeliv helt och hållet eftersom de tvingades tillbringa sin tid i andras hem där de tog hand om och fostrade andras barn i stället för sina egna. Samtidigt som svarta amerikanska kvinnor glömdes bort i den feministiska kampen kritiserades de från andra håll, där deras ställning som familjeförsörjare sågs som en attack mot svarta mäns maskulinitet. hooks menade att svarta kvinnor var förtryckta både av svarta män och vita kvinnor – sexism och rasism är oskiljaktiga. 

TM: Du är en av de första som använde hooks teorier i en svensk kontext. Hur var ditt första möte med hennes texter?

DM: Det hooks gjorde i början på 1980- och 1990-talen var att initiera en intervention mot en hegemonisk feminism. Men det som hooks gjorde så extremt väl var att hon var kritisk mot den vita feminismen samtidigt som hon riktade en kritisk blick mot sin egen community och de patriarkala strukturer som fanns där. 

TM: Just det, hooks talar väl om att svarta kvinnor tvingades navigera mellan att få svarta män att börja fundera över sexism och att få vita kvinnor att börja fundera över rasistiska frågor? 

DM: Precis, hooks utforskade en kluven subjektsposition som jag upplevde att jag själv hade. Mitt första möte med hennes texter var därför högst personligt. hooks har förmågan att skriva på ett sätt som känns som om hon talar till en personligen. Det var just detta jag behövde under 1980-talet i Sverige! För även om vänsterpolitiska kretsar och feministiska aktivister såg sig som medvetna och intellektuella fanns inte alltid förståelsen för hur rasistiskt präglat det svenska samhället faktiskt var. Men hooks förstod mig! Utan att vara melodramatisk så räddade hooks mitt liv, eller i alla fall min mentala hälsa. 

TM: Efter hooks bortgång beskrivs just hennes förmåga att skriva vackert, i den svenska kulturdebatten talas det om hennes förmåga att beröra. 

DM: Det är lite förföriskt med bell hooks eftersom det finns en risk att tro att hon bara vaknar på morgonen och skriver så vackert och fint. Hon blir nästan som en fiktion! Men det en ska förstå är att hon har en epistemologisk, teoretisk och politisk agenda med sitt skrivande som är extremt mäktig. Det ligger ett ställningstagande bakom texterna där hooks vill överskrida en akademisk community och gå mot en aktivistisk tradition och hon trodde på berättandets kraft att nå ut till hennes publik.

TM: Så skrivandet för hooks handlade om att göra komplicerade teorier och filosofier tillgängliga?

DM: Ja, hon var jätteengagerad i allt som har med utbildning och undervisning att göra. Hon använde detta mycket när hon talade om representation och internalisering av rasism. 

TM: Kan du beskriva vad internalisering av rasism innebär?

DM: hooks menar att internaliserad rasism och representation handlar om hur vi lär oss att se, och att vi lär oss att se på varandra med en vit blick. hooks jobbade för att försvaga den blicken. Hon följde en tradition av motståndets estetik där hon totalt ratade allt vad den vita blicken erbjöd. Som en följd av det gav hon många ett språk för att våga tala om blackness i en vit värld, vilket är otroligt stärkande för en community.

TM: hooks skriver mycket om känslor också såsom kärlek, skam och ilska. 

DM: Ja, hon arbetade så fantastiskt med spänningen mellan ilska och kärlek. Hon bejakade ilskan, eftersom feminister och kvinnor inte tillåts känna ilska. Hon jobbade även för att namnge den ilska och smärta som många upplever när vi konfronteras med klassförakt, rasism och transfobi. Sedan använde hooks hoppet och kärleken som en agenda för att nå social förändring och rättvisa. 

TM: Efter hennes bortgång har de svenska kultursidorna främst belyst hennes texter om kärlek. hooks porträtteras nästan som en new age-person som proklamerar 1970-talets kärleksbudskap. Men det stämmer ju inte alls överens med den radikala teoretiker och aktivist som du precis beskrivit henne som?

DM: Det är problematiskt hur de svenska kultursidorna porträtterar henne, alla säger ”jag älskar henne, jag älskar henne”, som om hon vore en sorts valp, när hon är en av de tuffaste kulturkritiker som har producerats inom den feministiska och antirasistiska traditionen. James Baldwin säger att ”okunskap, när den är kopplad till makt, är vår värsta fiende”. Jag tror att det är precis vad det handlar om, bristen på kunskap hos den svenska kulturvärlden och en systematisk okunskap bland de privilegierade. Och detta försvaras i diskussionen om hooks och hennes kärlek. Varför? För att det finns en ovilja att lära sig. Gayatri Chakravorty Spivak talar exempelvis om att de priviligierade måste ”unlearn privilege” och detta är något man kan göra med hjälp av bell hooks texter. Men att inte belysa detta i den svenska kulturdebatten uppfattar jag som ett motstånd från de mäktiga att lära och engagera sig. 

TM: Så vad handlar kärlek om enligt bell hooks?

DM: Kärlek för bell hooks är inte en verklighetsfrånvänd förskönad känsla, kärlek har för bell hooks en stark politisk poäng. Kärleken är grunden i en black radical tradition. I den kontexten är kärlek kopplad till andlighet och religion! hooks, som många andra svarta amerikaner, är religiös, och där är kärleken kopplad till en befrielseteologi. 

TM: Befrielse från vad?

DM: Befrielse från sociala orättvisor, och för svarta amerikaner och den svarta kyrkan handlar det även om befrielse från den vita blicken. Men denna kontext är obekväm för ett sekulärt land som Sverige och lyfts därför inte fram. Det skapar en spänning mellan en svensk sekulär tradition som vill tycka om henne men inte erkänna den religiösa kontext hon kommer ifrån. Problemet är att när denna kontext bortses från så blir kärleken ytlig, eller ”dum”. Det sätter frågor om religion och andlighet inom ramen för en feministisk tradition som historiskt sett varit sekulär och som uppfattar religion som något i motsats till det moderna. I USA är den antirasistiska rörelsen starkt kopplad till kyrkan. Att black lives matters finns idag är tack vare stöd från svarta kyrkor i USA.

TM: Att den antirasistiska rörelsen är så starkt kopplad till kyrkan handlar väl också om att det finns en historia av att man som svart amerikan blivit påtvingad en religion som man sedan försökt göra till sin egen?

DM: Ja, därför blir det viktigt att hålla fast vid sitt eget språk och sina egna traditioner. Att gå mot en befrielse, andligt sett men också samhälleligt. Kärleken handlar därmed om att göra sig fri från den vita blickens fängelse, och att lära sig att älska sig själv!

TM: Så kärlek handlar om att vi politiskt paralyseras när vi lär oss att inte älska oss själva. Det leder till känslor som skam?

DM: Ja, och där blir det lätt att krossa oss! 

TM: I skammens rum krymper vi och blir mindre. I skammens rum lär vi oss att se på oss själva utan värde. 

DM: Exakt! Kärlek är egentligen ett extremt mäktigt begrepp som belyser en viktig politisk poäng. Det vill säga, vi kan inte förändra världen om vi inte älskar oss själva. Kärlek som begrepp inom black radical tradition handlar om selfcare, att lära sig att älska sig i en kontext där du lärt dig att du inte är värd någonting. 

TM: Hur kan det kopplas till en svensk samtid och kontext?

DM: Det är jätteviktigt i en svensk kontext där vi exempelvis har ungdomar från Rosengård som lär sig exakt detta. De lär sig att de inte kan någonting, att de inte kan läsa eller skriva, att de inte kan tänka. Och det tar hela livet att lära om detta! Det tar hela livet att lära sig att börja känna ”Vi kanske inte är så dåliga, kanske kan vi visst tänka!” Arvet dessa ungdomar bär på är något privilegierade grupper aldrig behöver tänka på. hooks använder kärleken inom ramen för ett scholarship of hope där hon kan både kritiskt granska patriarkala strukturer inom sin egen community, och visa en sådan omsorg för hur svarta pojkar från denna community tvingas inta en toxic form av maskulinitet. Alla de som uttalar sig om vad som händer kring det som ofta kallas för ”gängkriminalitet”, de borde läsa bell hooks! Hon har en sådan enorm förmåga att kunna älska samtidigt som hon politiskt granskar. Och det är väldigt vackert för många av oss som själva lever i denna delade subjektivitet. 

TM: Detta är ju väldigt relevant i vår svenska samtid! Med tanke på vad du precis nämnde om hur rasifierade ungdomar på liknande sätt lär sig att se på sig själva som några utan värde. 

DM: Ja, verkligen! Hon har en handlingsteori för social förändring som är väldigt aktuell, inte minst idag i det svenska samhället. Det handlar inte om en new age loving. Nej! Detta är en handlingsteori för social förändring och det är det man ska läsa när hooks talar om kärlek. 

Docenten i interkulturell pedagogik och lektorn i pedagogiskt arbete Tobias Hübinette, född 1971, har i tidigare texter skrivit om den svenska rasismen, inte minst om den ”färgblindhet” som präglar den svenska debatten. I den nationalromantiska självbild som präglar Sverige, påpekar Hübinette och andra, berömmer man gärna sig själv för ”tolerans och öppenhet” trots att såväl historien som samtiden visar på motsatsen. Hübinette tillhör dem som har kritiserat den svenska oviljan att använda ordet ”ras” i samtal om rasism och menar att rädslan för ordet snarare handlar om en önskan att släta över rasistiska strukturer än om att faktiskt, såsom ibland anförs, tro att användning av ordet skulle reproducera rasbiologisk ideologi och dessutom utgöra en stor fara om fascister skulle komma till makten och man då så att säga ofrivilligt hade krattat manegen för dem genom att registrera uppgifter om människors ”ras”.

 

I hans nya bok Svensk rasism under efterkrigstiden är det ordet ”ras” i olika sammansättningar som har varit styrande för urvalet. Som Hübinette skriver är ordet ”rasism” relativt nytt i det svenska språket. Under tiden han undersöker, 1946–1977, talades det i stället om ”rashat” och ”rasfördomar”. Genom att använda ”ras” som sökkriterium har han studerat artiklar, insändare och i viss mån dokumentärfilmer för att belysa hur debatten kring det vi idag kallar ”rasism” såg ut. 

 

I materialet förekommer rapporter om hur svarta artister på besök i Sverige har blivit nekade hotellrum, vittnesmål om hur små barn utbrister ”titta mamma en [n-ordet]*!” och exempel på tidig adoptionsdebatt och kravaller mot resande och romer. 

 

I förordet och efterordet knyter Tobias Hübinette an till den teori han och Catrin Lundström  tidigare har utvecklat, som i korthet går ut på att rasismens historia kan delas upp i tre stadier: den vita renhetsperioden (1905–1968), den vita solidaritetsperioden (1968–2001) och den vita melankoliperioden (2001–). Renhetsperioden kännetecknades enligt dem av ”traditionell” rasism i form av rasbiologi etcetera, solidaritetsperioden av engagemang för icke-europeiska länder och ökande internationell adoption. Hübinette anser alltså att vi nu befinner oss i det melankoliska stadiet, som kännetecknas av nyliberalism, nykonservatism och tilltagande nationalism. 

 

Studiens upplägg gör att upprepningar, och de är inte få, blir oundvikliga. I bokens olika kapitel, vars syften alltså är att undersöka samma material utifrån olika frågeställningar såsom kravaller, skällsord och internationella relationer, återberättas samma händelser flera gånger. Det blir självklart tradigt. Men så ska inte heller detta vara en slagkraftig bok, utan grundläggande forskning och som sådan mer välbehövlig än underhållande. 

 

Mycket av denna historia är också intressant och, åtminstone för mig, relativt ny. Med tanke på dagens rasistiska diskurs som i så hög grad är fixerad vid muslimer är det till exempel värt att notera att muslimer enligt Hübinette i 1970-talets Sverige inte uppfattades som en specifik kategori utan omtalades antingen som arbetskraftsinvandrare eller i samband med sin nationalitet. Vilket givetvis inte innebär att det inte cirkulerade islamofoba föreställningar i västerländska samhällen. Intressanta är också de tidiga exempel Hübinette ger på användningen av ”vit” för att beskriva majoritetsbefolkningen, något som många vita svenskar fortfarande 2022 ryggar tillbaka inför då de inte är vana vid att få sin hudfärg synliggjord. I relation till dagens debatt, där det ofta framstår som om invändningar mot rasistiska framställningar i kulturen är ett nytt fenomen, är det också lärorikt att ta del av material som visar att det redan på 1960-talet fanns kritik mot såväl den rasbiologi som bedrivits på universitetet i Uppsala som mot Astrid Lindgrens skildring av kurrekurreduttfolket i Pippiböckerna. 

 

Hübinette ger vidare en viktig inblick i hur debatten vid denna tid gick kring internationell adoption. Där fanns osminkad rasism men även den godhetsdiskurs och så kallade färgblindhet som fortfarande är dominerande trots att en välbehövlig antirasistisk kritik har fått ett visst genomslag. Ett annat frö till den ”färgblinda” rasism som bland annat Hübinette själv med rätta kritiserar finns i de tidiga exemplen på ovilja att använda rasbegreppet överhuvudtaget. Och visst känns många vid den tiden ”antirasistiska” inlägg idag ofta i sig rasistiska med sin klumpiga terminologi. Som han mycket riktigt påpekar är det långt ifrån givet att en ”antirasism” som bygger på ”färgblindhet” ger så mycket bättre förutsättningar att bekämpa rasism.

 

Hübinette sammanfattar själv bäst både sin slutsats och den största behållningen av boken: ”Vår tids relation till ras bär nämligen spår från både det myckna och öppna talet om ras [under tidigare perioder] som idag motsvaras av frånvaron av allt tal om ras och och från det klassiska rastänkandet som genomsyrade den vita renhetsperioden och som numera har bytts ut mot melankoliperiodens färgblindhet.” 

* Hübinette har valt att skriva ut alla varianter på n-ordet när han citerar. 

Under hösten 2021 har en delegation från Ejército Zapatista de Liberación Nacional (EZLN) i Mexiko rest genom Europa för att träffa representanter för sociala rörelser och för att berätta om decennier av urfolkskamp i Chiapas i Mexiko. Färd för livet – Travesía de la Vida – kallar de resan och genom samtal, workshops, events och deltagande i protester har deras färd bidragit till att skapa länkar mellan lokala kamper i Europa. I Sverige besökte delegationen bland annat urfolksorganisationer, solidaritetsrörelser, fackföreningar och andra sociala rörelser från södra Sverige till Sápmi. Tillsammans med lokala organisationer har det arrangerats panelsamtal, workshops och andra aktiviteter som har syftat till att utbyta kamperfarenheter i arbetet för avkolonisering och skapandet av en demokratisk autonomi.

I Malmö samlades ett femtiotal människor för att möta delegationen. Mötet inleddes med en presentation av delegationen, där de berättade om etableringen av den zapatistiska rörelsen fram till upproret 1994 och händelseutvecklingen därefter. De började berättelsen i de tidigare generationernas slit på haciendorna. Arbetet med kaffeodling, jordbruk, djurhållning och transporter till marknaderna. När det feodala haciendasystemet försvann tog andra former av jordlöshet vid. De tidigare arbetarna på haciendorna tog sig upp i bergen och regnskogen och började bruka jorden där. Men efter haciendasystemets upplösande sökte makten nya sätt att kontrollera befolkningen och jordtillgången, och när folk försökte organisera sig blev de trakasserade och förföljda.

På 1980-talet började folk från urbana revolutionära rörelser mobilisera i Chiapas, och 1983 grundades EZLN tillsammans med medlemmar från urfolkens byar – en första grupp gick upp i bergen för att påbörja organiseringen. Delegationen berättade om hur dessa första grundare fick kämpa för att överleva i bergen under denna period, som de kallar la clandestinidad (”den underjordiska perioden”). En del av dem var vana vid att bo i staden och höll på att gå under i bergen. Men de började under den här perioden också mobilisera folk runt om i Chiapas. För att agera i hemlighet kom de till byarna förklädda till läkare, lärare, tekniker och handelsresande: ”Först rekryterade de en i taget. Sedan blev det en familj i taget, till slut en by i taget. De sådde ett frö”, berättade delegationen på mötet i Malmö. Man kunde inte hålla möten i byarna utan man fick gå upp i bergen för att hålla möten – encuentros – mellan byarna. I slutet av 1980-talet var tre byar på dessa encuentros. I början av 1990-talet hade det blivit åttio byar: ”Nu visste vi att vi var många”, sa representanterna i delegationen. De formade en militant organisation och utsåg upprorsledare.

Ett par år före det väpnade upproret organiserade rörelsen också en fredlig marsch. 1992 tågade tusentals människor in i San Cristóbal de las Casas. Året innan hade både firanden och protester omgärdat uppmärksammandet av 500 års kolonisering av Amerika, och under protesterna försökte man bland annat välta en staty av Cristóbal Colón. Efter dessa protester ökade repressionen mot byarna. På en consulta beslutade byarna att de ville starta det väpnade upproret. 

Efter att beslutet var taget väntade alla på signalen, och inför nyårsdagen 1994 kom den. I samband med att Mexiko ingick i frihandelsavtalet Nafta kom zapatisterna att inta städer i Chiapas för att visa att den nyliberala berättelsen inte räckte för dem: ”Regeringen sa att nu blir vi en del av första världen, det finns inga fattiga längre. Men vi visade att vi fanns”, berättade delegation.

Planen var att röra sig mot Mexiko City, och att fler urfolkscommunities skulle resa sig och ansluta längs vägen. Men regeringen, som leddes av PRI som suttit vid makten sedan 1920-talet och vid det här laget kunde beskrivas som ett center–höger-parti, slog tillbaka hårt. Zapatisterna smutskastades av regeringen som en liten extremistgrupp. När demonstrationer mot kriget och mot det statliga våldet växte, bestämde sig zapatisterna för att dra sig tillbaka till byarna och inleda de förhandlingar som erbjöds av regeringen.

Under den kommande perioden militariserades i stället Chiapas av den federala regeringen. I februari 1995 svek regeringen de pågående fredsförhandlingarna, och invaderade och förstörde rörelsens första Aguas Calientes – ett kulturellt och politiskt centrum och en mötesplats – i byn Guadalupe Tepeyac. Året efter nåddes en överenskommelse med regeringen, men när även denna sveks la zapatisterna ner förhandlingarna och satte fokus på att bygga upp de zapatistiska autonoma kommunerna. ”Vår autonomi, vår kamp, finns i var och en av oss”, sa delegationen i Malmö, och fortsatte beskriva hur de byggde upp fyra nya Aguas Calientes, och medan stödet från omvärlden växte utvecklades de autonoma kommunerna till att också arbeta med utbildning, hälsovård och jordbruk.

Delegationen beskrev också en möjlig baksida av sättet som omvärlden gav sitt stöd. Det skapade en skevhet i organisationen då det ekonomiska och politiska stödet landade ojämnt – byar som låg nära städer och vägar fick mer stöd än de mer avlägsna byarna. Ett nästa steg i organiseringen blev att förvandla de för omvärlden öppna mötesplatserna – Aguas Calientes – till mer slutna, men inte helt stängda, centra – Caracoles (”snäckor”) – för en mer inåtvänd organisering med fokus på uppbyggandet av autonomierna, på buen gobierno, en rättvis fördelning mellan de autonoma kommunerna. 

Sedan rörelsen steg ut på världsscenen 1994 har de fått kämpa för att behålla greppet om berättelsen om sig själva. Genom Travesía por la vida tog de ännu en gång kontroll över den berättelsen. Delegationen var tydlig med att när zapatisterna gör något förbereder de sig alltid för det värsta, en skepticism som har visat sig vara befogad. Zapatisterna förbereder sig för motstånd, för massakrer och total utplåning: ”Den 1 januari 1994 föreställde vi oss inte ett nederlag, vi utgick ifrån det som ett faktum.” Med denna inställning som utgångspunkt bedriver zapatisterna sitt politiska projekt. Men trots skepticismen, och efter årtionden av arbete, kamp och förberedelse för nederlag, har zapatisterna insett att de ”fortfarande lever”, som de skrev i en av sina communicados inför resan till Europa. Och på frågan om Zapatismo är idyllen som vi vill skapa, eller lösningen på den kapitalistiska moderniteten och samtidens sociala kriser, är svaret ett otvetydigt nej. Alla grupper måste vandra sina egna vägar, och precis som zapatisterna kommer dessa grupper att kämpa, falla, resa sig upp och bygga något nytt. Det är folkens samlade ansträngningar, med deras olika lokala förutsättningar och erfarenheter, som kommer att skapa en ny värld. En värld som rymmer många olika världar.

 

Thomas Mathiesen var forskare och aktivist. Han hade ett stort engagemang för social rättvisa och reformer av straffrättssystemet, särskilt fängelsesystemet. Han introducerade termen ”fängelsesabolitionism” och försvarade visionen om en värld utan, eller med ett minimum av, fängslanden. I sin bok Kan fängelset försvaras från 1990 plockar han isär motiveringen bakom fängelser bit för bit tills fängelsesystemet står där avklätt alla rättfärdiganden. Mathiesen drar slutsatsen att fängelserna gör situationen de är tänkta att åtgärda värre, eller i bästa fall bevarar status quo. 

Under hela sin karriär ägnade sig Mathiesen åt forskning som skulle kunna påverka samhället, forskning som skulle kunna förbättra samhället och minska svårigheterna för samhällets ”svaga”. Som han själv skriver identifierade han sig med ”de politiska initiativ som strävar efter att begränsa och upphäva exploatering och förtryck”.

Mathiesen var också engagerad i andra kamper, varav många finns beskrivna i hans självbiografi Cadenza (2017). De som hade störst inverkan var kampen mot exploateringen av Sápmi på 1970- och 1980-talen, och mot Schengenavtalet med dess ökade övervakning och ”Fort Europa” som följd. 

Han engagerade sig i kampen mot polisens repression mot aktivister i form av godtyckliga arresteringar, böter, fängelse och våld, både i 1980-talets Oslo och i samband med demonstrationerna i Göteborg vid George W. Bushs besök 2001.

Mathiesens primära engagemang kom dock genom hela hans karriär att förbli kritiken mot det inhumana i rätts- och fängelsesystemet, både akademiskt och politiskt. Det sistnämnda kanaliserades huvudsakligen genom KROM (Norsk forening for kriminalreform), som han var med och grundade och som han satt i styrelsen för fram till sin bortgång. KROM beskriver sig som ”en förening utan politisk och religiös tillhörighet som arbetar för en human kriminalpolitik. KROM strävar efter att avskaffa det nuvarande reaktiva systemet och förhindra utvecklingen av nya fängelseliknande system”.

Åtskilliga slag har vunnits i kampen för mer humana fängelser även om huvudmålet att avskaffa systemet verkar vara längre bort än någonsin. Men målet är hursomhelst inte övergivet. En av KROM’s prestationer är dess nära samarbete med fångar i kampen för deras rättigheter och intressen. Fångar har en permanent plats i KROM’s styrelse och får permission från fängelset för att medverka i den årliga konferensen och på styrelsemöten. Genom åren har KROM varit en viktig motmakt och kritisk röst i den offentliga debatten om kriminalitet och rättvisa, och arbetet fortsätter. 

Thomas Mathiesen var dessutom en aktiv deltagare i liknande europeiska organisationer – The European Group for the Study of Deviance and Social Control, samt den brittiskbaserade NGO Statewatch vars vision är ”ett Europa präglat av demokrati och mångfald, ett samhälle med grundläggande civila friheter och individuella och politiska rättigheter, fri rörlighet och fria informationsflöden, och lika rättigheter för alla.

Mathiesens arbete kom att bli en källa till inspiration för fängelsesabolitionism även internationellt. En av dem som inspirerades var professorn och medborgarrättsaktivisten Angela Y. Davis som så sent som häromåret i en föreläsning hänvisade till Mathiesen och hans viktiga bidrag till en värld utan fängelser. 

Som ett direkt resultat av sin aktivism kunde Mathiesen utveckla förfinade teoretiska perspektiv på motstånd och på utmanande av samhällets maktstrukturer – såsom koncepten makt och motmakt, den dolda disciplineringen och den politiska aktionsteorin om det ofärdiga. 

Abolitionism kan i korthet sägas handla om att bygga icke-förtryckande alternativ utanför straff- och rättssystemet. Det handlar inte om att skapa ett totalt nytt system, utan om alternativ baserade på sina egna premisser, och som kan konkurrera med det gamla systemet, vilket Mathiesen förklarar i teorin om de ofärdiga. Den dolda disciplineringen beskriver och analyserar egenskaperna och metoderna som används för att tysta och disciplinera politiskt motstånd och hur detta görs i det dolda. Mathiesen beskrev i boken Silently Silenced. Essays on the Creation of Acquiescence in Modern Society från 2004 hur den dolda disciplineringen också påverkar forskning och forskare: ”Djupt inuti akademiska arbetsplatser över hela landet finns strukturella krafter – framförallt maktrelationer – som tystar människor”. De dolda sätten att disciplinera förbises ofta i jämförelse med de högljudda sätten. Den dolda disciplineringens relation till kriminalpolitiken och dess kritiker var en central problematik för Mathiesen. Dessa teoretiska koncept identifierar hur makten agerar när den utmanas, men också hur motmakt möjliggörs och hur en kamp kan föras för verkliga alternativ genom utvecklandet av strategier för att bemöta maktens repressiva ansikten.

Mathiesens insikter, teorier och aktivism är fortfarande i allra högsta grad relevanta, på vissa sätt mer än någonsin – tyvärr, ska tilläggas, eftersom den utveckling han varnade för redan på 1970-talet pågår för fullt nu. Vi syftar på en ökning av både straffande attityder och åtgärder i samhället, och en tendens att försöka tysta akademin. Ett aktuellt exempel på det sistnämnda är den danska regeringens attack på vad den kallar ”politisk forskning”. Mathiesens teorier förser oss dock med de nödvändiga verktygen för att inte bara förstå vad som pågår, utan också skapa motrörelser. 

I motsats till den samtida trenden att delegitimisera forskning som formulerar kritik mot rådande maktstrukturer, argumenterade han för nödvändigheten av aktivistisk forskning för såväl teoribildningens som den politiska handlingens intressen. Som han skrev i The Politics of Abolition (1974): aktivism och teori bör sammanfogas – ”teori involverar alltid praktik, precis som praktik alltid involverar teori”.

Thomas Mathiesens osvikliga mod att utmana maktstrukturer och social ojämlikhet gör honom till en förebild för aktivister både utanför och inom akademin, som kämpar för en bättre värld och ett slut på förtryck, exploatering och stigmatisering. 

Vi hedrar Mathiesens minne genom att följa i hans fotspår som skapare av forskning och aktivism för social förändring. För att kunna ta kampen där makten finns behöver vi förstå dess natur – därför kommer vi behöva Mathiesens vägledning en lång tid framöver.

 

Lästips 

Mathiesen, Thomas (1965/2012) The Defense of the Weak: A Sociological Study of a Norwegian Correctional Institution. Oxon: Routledge.

Mathiesen, Thomas (1990) Prison on Trial. Sage Publications Ltd.

Mathiesen, Thomas (1992) Det uferdige: Tekster om opprør og undertrykkelse. Oslo: Pax Forlag A/S.

Mathiesen, Thomas (2004) Silently Silenced: Essays on the Creation of Acquiescence in Modern Society. Winchester: Waterside Press.

Mathiesen, Thomas (2015) The Politics of Abolition Revisited. Oxon: Routledge.

Mathiesen, Thomas (2017) Cadenza: A Professional Autobiography. London: EG Press Limited.

Under sommaren 2020 skedde en enorm organisering under namnet Black Lives Matter. Tusentals demonstrationer och aktioner arrangerades över hela världen, bland annat i Sverige. I samband med denna explosionsartade massmobilisering populariserades även den så kallade Prison abolition-rörelsen (eller Police abolition-rörelsen). 

I grund och botten kräver rörelsen ett avskaffande av fängelsesystemet samt det rådande systemet för polisiär verksamhet. Inga fängelser, inga poliser – att låsa in en människa i en cell är alltid omänskligt, och polisen förstås som statens våldsapparat. Detta krav på avskaffande i stället för reform, bottnar i sin tur i en förståelse av det rådande fängelse- och polissystemet som klasspolitik och rasism, oumbärliga delar av det kapitalistiska och hierarkiska samhället vi lever i. 

Den som förespråkar fängelse- och polissystemet som ett nödvändigt ont för att hantera brottsliga gärningar eller farliga individer har mycket att bevisa – så sent som i början av oktober 2021 släpptes en av de mest robusta metastudierna någonsin om nyttan av fängelser. Metastudien, som har granskat och sammanställt 116 vetenskapliga studier, konstaterar att det är ett ”kriminologiskt faktum” att fängelser inte påverkar risken för återfall i brott, eller ökar risken för återfall något (Petrich, Pratt, Jonson & Cullen 2021). Bortsett från den regelrätta tortyr som fängelser utgör, bidrar de inte ens till säkerhet – studien visar att det är möjligt att de snarare bidrar till större osäkerhet genom ökad risk för återfall.

Vilka alternativ till fängelser finns då? Hur kan ett alternativt rättssystem se ut, som inte i sig är våldsamt och inte låser in människor i burar? Hur kan ett sådant system se ut och tillämpas i Sverige? Frågorna besvaras enklast genom att studera de exempel som har funnits historiskt, men även de som existerar idag.  

I norra och östra Syrien (Rojava) har det regionala självstyret implementerat ett omfattande system för rättsskipning som bygger på frivillighet och konsensus. Självstyret har upprättat försoningskommittéer som alternativ till det mer traditionella och hierarkiska domstolssystem som vi förknippar med staten. Detta på grund av domstolarnas oförmåga eller ovilja att lösa konflikter. Försoningskommittéerna institutionaliserades först i samband med den syriska revolutionen 2011 och Assad-regimens faktiska abdikering i norra Syrien, men försoningskommittéer har existerat sedan 1990-talet och konkurrerat med statens rättsväsende, som alltid har betraktat kommittéerna som ett hot mot statens monopol på rättsskipning (Knapp, Flach & Ayboğa 2016).

Försoningskommittéerna är självorganiserade kommittéer som har upprättats i hela Rojava. De existerar på bostadsnivå, kvartersnivå samt distriktsnivå, och de utgör grundbulten i rättssystemet i Rojava. Medlemmarna i kommittéerna väljs i regel av invånarna i respektive bostadsområde, kvarter och distrikt, med en könskvotering på 40 procent. Vid sidan av detta system av försoningskommittéer existerar det ett parallellt system av försoningskommittéer som har organiserats av kvinnor och för kvinnor. De hanterar ärenden där det förekommer patriarkalt våld och kommittéernas medlemmar utgörs av enbart kvinnor (Kakaee 2020b).

Processen i försoningskommittéerna är inte nedskriva i lag eller annan författning, men det finns vissa vägledande principer och regler som har bestämts verbalt och genom praktik över tid. När en konflikt uppstår eller ett brott har begåtts brukar försoningskommittéerna vanligtvis bjuda in båda parterna för dialog. Kommittéerna genomför även hembesök för att prata enskilt med parterna, och de hör även eventuella vittnen. Enligt Xelid Ehme, en av medlemmarna i försoningskommittén i staden Dêrîk, är det kommittéernas ansvar att:

medla i personliga eller civila konflikter mellan två eller fler parter. För att vi ska kunna nå en lösning som accepteras av alla inblandade måste kommittémedlemmarna höra alla sidorna i en konflikt och försöka hitta en lösning. I stället för att bestämma och vidta en viss åtgärd föreslår kommittén en lösning. Om lösningen accepteras skrivs den vanligen ner och undertecknas av alla parter. (Rojava Information Center 2019)

Enligt Aytan Dayika Medya, en tidigare medlem i försoningskommittén i Turkiet-ockuperade staden Serê Kaniyê, sysslar inte kommittéerna enbart med medling eller konfliktlösning, utan även lokalt säkerhetsarbete, med mera:

Vi började vårt arbete i början av revolutionen, år 2012–2013. Vi arbetade väldigt mycket i början. Kommittén arbetar inte bara med försoning – vi arbetade med försvar, lokal säkerhet, vi skyddade vårt folk och vår stad. Alla de som inte var överens med varandra förde vi samman. Vi vill bygga en anda av brödraskap och fred i samhället. Om det uppstår ett problem, så tar vi hänsyn till båda sidorna i konflikten – inte bara i stora ärenden som detta [40-årig konflikt mellan två klaner innefattande blodshämnd, övers. anm.] utan vanligare ärenden också. Till exempel, om det finns en konflikt angående att bygga ett hus, eller en konflikt om pengar. (Rojava Information Center 2019)

Syftet är alltså inte att döma den ena sidan i en konflikt, utan att uppnå försoning mellan parterna genom dialog och konsensus, vilket endast är möjligt genom att höra parterna och förstå deras klagomål, behov och krav. Om ett brott har begåtts mot en annan person syftar processen till att få den som har begått gärningen att förstå skadan och orättvisan som den har orsakat en person, genom dialog i stället för bestraffning. Försoningskommittéerna är inte behöriga att döma en person till fängelse, och de kan inte påtvinga en person någon annan bestraffning eller åtgärd. I ärenden där det förekommer patriarkalt våld är utbildning en vanlig åtgärd. Utbildningen kan pågå tills utbildaren bedömer att personen i fråga har utvecklats. Parallellt vidtas andra nödvändiga åtgärder av de lokala kvinnoorganisationerna – den våldsutsatta får stöd av andra kvinnor, hon får en plats att bo på i de lokala kvinnohusen, samtidigt som hon skyddas av de lokala kvinnostyrkorna (Kakaee 2020a). 

En försoningsprocess hos försoningskommittéerna kan ta olika lång tid beroende på ärendet, men det är inte ovanligt att försoning i större ärenden pågår i ett par år. Om ett ärende inte löses på bostadsnivån, som är den första nivån, går ärendet till försoningskommittén på kvartersnivå. Om ärendet inte löses på kvartersnivå kan ärendet skickas till försoningskommittén på distriktsnivå, som är den högsta nivån. Enligt statistik från 2016 från Mesopotamia Law School i Qamişlo, Rojava, löstes 90 procent av alla ärenden som skickades till försoningskommittéerna. De vanligaste typerna av ärenden som skickas till kommittéerna är skuldärenden, köp och försäljning av egendom, arvsfrågor och våld i nära relation (Duman 2017). Det är väldigt ovanligt att ett ärende inte löses inom systemet av försoningskommittéer men det förekommer att parterna i en konflikt inte försonas. I sådana fall kan ärendet skickas till domstolssystemet, som kan bestämma en viss åtgärd eller sanktion. Att ta ett ärende till domstol betraktas däremot inte som en optimal lösning: 

Eftersom den formella lagen inte alltid är rätt, den kan inte täcka allt … Vi interagerar med vårt lokalsamhälle, och vi känner att vår närvaro genom försoningskommittén har ett värde. Inte bara i Serê Kaniyê, utan även utanför Serê Kaniyê, vi åker ut i samhället och arbetar med folk. Vi är inte nöjda med bara lagen. (Rojava Information Center 2019)

Som vi kan se är det alltså fullt möjligt att implementera ett alternativt rättssystem som inte tar fängelser och bestraffning som sin utgångspunkt, och som i stället bygger på konsensus och dialog. Kan ett alternativt rättssystem som liknar systemet i Rojava införas i Sverige? De lokala förutsättningarna ser olika ut i olika delar av Sverige, men även om revolutionen skulle utlysas idag och det svenska rättssystem så som vi känner det skulle avskaffas imorgon, så är det generella svaret på frågan sannolikt nej. Idén om ett alternativt rättssystem tar sin utgångspunkt i mellanmänskliga relationer och interaktioner. Det kan därför inte utan vidare införas i en kapitalistisk kontext där vi lever som atomiserade individer, helt frånkopplade våra grannar, våra bostadsområden och det lokala sociala livet. I ett sådant samhälle är det snarare fullt logiskt med ett straffsystem som enbart syftar till att straffa – utan sociala hänsyn till den som straffas, den som har blivit utsatt för ett brott, parternas familjer, eller samhället vi lever i.

Ett alternativt rättssystem har potential att behandla personer som faktiska människor. Det kan bara uppstå i den lokala kontexten och i det lokala sociala livet. Försoningskommittéer, eller alternativa system för rättsskipning, måste precis som alla andra sociala och politiska institutioner vi vill skapa byggas lokalt och parallellt till statens institutioner – de måste utmana statens monopol på alla områden. Vi behöver lokala politiska råd där vi fattar våra egna beslut. Lokala matkooperativ där vi producerar och distribuerar mat enligt ekologiska principer. Lokal förnybar energiproduktion anpassad efter lokala behov. Lokala bibliotek där du exempelvis kan låna verktyg, i stället för att köpa en borrmaskin som du använder en gång om året. Lokala kvinnohus där kvinnor kan stötta och skydda varandra, i stället för att riskera att stänga ned sin verksamhet om kommun eller stat drar in sitt bidrag. I denna lokala kontext kan även lokala försoningskommittéer byggas. Ett alternativt system för rättsskipning som bygger på konsensus och som kan uppnå riktig rättvisa – skräddarsydd efter individerna och den lokala kontextens förutsättningar och behov. Lärdomen från Rojava är alltså inte enbart hur vi kan avskaffa och ersätta hierarkisk rättsskipning som enbart syftar till att straffa. Lärdomen är framförallt att revolutionen börjar med våra grannar, ett steg i taget. 

Duman, Yasin, ”Peacebuilding in a conflict setting. Peace and reconciliation committees in de facto Rojava autonomy in Syria”, Journal of Peacebuilding & Development, vol. 12, nr 1, 2017.

Kakaee, Miran, ”Democratic confederalist approaches to addressing patriarchal violence within the justice system”, Capitalism Nature Socialism, vol. 31, nr 4, 2020 (a).

Kakaee, Miran, Imagining the Commune. Democratic Confederalist Approaches to Law and Conflict Resolution, GUPEA, Göteborg, 2020 (b).

Knapp, Michael; Flach, Anja och Ayboğa, Ercan, Revolution in Rojava. Democratic Autonomy and Women’s Liberation in Syrian Kurdistan, Pluto Press, London, 2016.

Petrich, Damon M.; Pratt, Travis C.; Jonson, Cheryl Lero och Cullen, Francis T., “Custodial sanctions and reoffending. A meta-analytic review’, Crime and Justice (före tryck), 2021. 

Rojava Information Center. Intervjuer genomförda, transkriberade och översatta av Rojava Information Center, 2019. 

”Vi har i flera år anordnat stormöten – vi har samtalat och beklagat oss över våra svårigheter och utmaningar, vi har antagit resolution efter resolution, men det verkar som om vi gjort lite framsteg när de kommer till våra mål. Vi borde göra mer och prata mindre.”

Detta skriver Mary Ann Shadd Cary, som svar på Frederick Douglass öppna fråga i tidningen Northern Star Newspaper, ledande abolitionstidning, om vad man skulle göra för att stärka kampen mot slaveriet och förbättra livet för svarta i USA. 

Mary Ann Shadd Cary var en ledande organisatör i abolitionsrörelsen. Hon föddes 1823 i Delaware, en delstat där slaveriet fortfarande var lagligt. Hennes föräldrar, och senare även hon, var aktiva i byggandet av den underjordiska järnvägen, ett omfattande nätverk av människor som skapade flyktvägar från södern till norr. Mary Ann Shadd Cary flyttade till Kanada där hon som en av de första svarta kvinnorna blev redaktör för tidningen The Provincial Freeman. Tidningen anses idag ha utgjort en central arena för skapandet av en kollektiv röst för de svarta kvinnorna i Kanada och USA.

Tidningen hade sitt säte i det som idag kallas Ontario, där många förslavade personer som flydde från USA till Kanada bosatte sig. 

Mary Ann Shadd Cary återvände till USA, där hon bland annat deltog i rekryteringen av svarta soldater till Union Army. Flera ledande abolitionister, som till exempel Harriet Truman, deltog i kriget bland annat genom att frita slavar. En av de mer kända fritagningarna genomfördes av Harriet Tubman den 1–2 juni 1863, där över 750 slavar fritogs, vid floden Combahee. 1974 ger aktionen namnet till den idag legendariska svarta lesbiska feministiska organisationen The Combahee River Collective, som bland annat kom att skriva ”Combahee River statement”, en text som av många ses som grunderna för det som idag kallas ”intersektionalitet”.

Mary Ann Shadd Cary utbildar sig senare till advokat och 1883 blir hon den andra svarta kvinnan som avslutar en juristutbildning. 

Hon dör i Washington, D.C. 1893.

”Yu no man broko mi, mi na afu sensi” (”Du kan inte knäcka mig, även om du tycker att jag är underlägsen”) löd refrängen i låten ”Birth of a new age”. Låten handlar både om hbtq-kampen och den antirasistiska kampen i Nederländerna, och om Surinams framtid: Jeangu Macrooy är en av de få öppet homosexuella offentliga personerna från Surinam.

Orden var de första i Eurovision som någonsin sjungits på sranan tongo, Surinams huvudspråk. Surinam har bara drygt 600 000 invånare och detta var överhuvudtaget första gången som språket sjöngs på inför en mångmiljonpublik. Jeangu Macrooy föddes i Paramaribo, och i en intervju med Wiwi blogs i april 2021 säger han att han inspirerats av både Black Lives Matter och hbtq-rörelser världen över. ”Vi förtjänar att vara här och vi förtjänar respekt.”

Låten gjorde stort avtryck: bland annat spelades videon in i salarna på Rijksmuseum, en plats som gjort sig känd för att hysa kolonialt stöldgods från andra delar av världen. Fram till augusti 2021 hade också museet utställningen ”Slavery”, som handlade om kolonialhistorien i Nederländerna. Välbehövligt, för medan den engelska, franska, spanska och i viss mån även den portugisiska och italienska kolonialismen har diskuteras alltmer under 2010-talet, har den nederländska koloniala historien inte alls fått lika stort utrymme. Trots att den på vissa sätt pågår än idag: inte minst då Nederländerna fortfarande har så kallade over sea territories, alltså öar utanför Nederländernas europeiska gräns (Aruba, Curaçao och Sint Maarten) som rent formellt tillhör Nederländerna och styrs av dem. Ett annat exempel är den ännu pågående problematiska jultraditionen Sinterklaas, där tomtens medhjälpare Zwarte Piet traditionellt utgörs av vita personer som poserar i blackface-sminkning. Zwarte Piet kommer från en barnbok på 1800-talet och figurens svarta hy förklaras med att det är sotet från alla skorstenar som tjänaren klättrar i för att dela ut presenter till barnen.

Nederländerna föddes ur ett krig och fortsatte att vara en konfliktfylld region. Efter att ha vunnit sin självständighet gentemot Spanien drogs Nederländerna in i flera stora krig under 1600- och 1700-talen. ”Det nederländska undret”, handelsimperiet som varade från cirka 1588 till 1672, blomstrade trots, eller på grund av krig med andra europeiska länder och koloniala framstötar.  Framförallt hade Nederländerna sitt lukrativa läge mellan Baltikum och södra Europa att tacka för det. Nederländarna blev rika på att bygga upp stora reservlager, vilket gjorde att de kunde ”tjäna” på svält i grannländerna genom att sälja dessa lager till höga priser. Den nederländska kolonialismen var mycket expansiv, och Nederländerna skulle med tiden hamna nästan överallt: Oceanien, Asien, Afrika, nord- och sydamerikanska fastlandet, öar i Karibien.

De stred också länge och hårt för att behålla kolonierna: det finns åtskilliga exempel på hur ursinnigt de gjorde detta. På området som idag utgör Indonesien bildades till exempel specialstyrkan Koninklijk Nederlands-Indisch Leger specifikt och uttalat för att kunna exploatera öarna även utanför huvudön Java. Kolonialnärvaron upphörde först efter den japanska ockupationen under andra världskriget, ett mönster av exceptionellt lång kolonialnärvaro som följdes också på andra håll, fram till 1970-talet i Surinams fall. De ”gyllene åren”, det nederländska imperiet och alla vackra hus i Amsterdam byggde på just detta: att kolonialt berika sig på slavhandel. En av de mest lönsamma ”varorna” var svarta och bruna människor.

Med Japan författades ett uttalat europeiskt monopol på handel med kejsardömet från 1640, men oftast gjordes länderna de handlade med till rena slavkolonier: i Afrika bland annat delar av dagens Elfenbenskusten, Ghana, Sydafrika, Angola, Namibia och Senegal. I Asien Indonesien, i Oceanien bland annat Nya Zeeland.

I Nordamerika hade Nederländerna både New York (både Brooklyn och Harlem kommer från nederländskan) och ett antal mindre besättningar fram till ett krig med britterna 1665, då Surinam blev nederländskt genom krass byteshandel. Territoriet som idag utgör Surinam blev efter freden en brittisk eftergift mot att staden Nieuw-Amsterdam fick bli New York och tas över av britterna. Sockerplantagerna längs vad som kallades ”vilda kusten” styckades upp i tre delar: i stort sett tog Storbritannien dagens Guyana, Frankrike Franska Guyana, och Nederländerna dagens Surinam.

Programmet Förslavad, med bland annat Samuel L. Jackson, tar upp Nederländernas sydamerikanska utpost i avsnittet som heter ”Follow the money”. Hur kan det centrala Amsterdam ha så vackra hus? Svaret stavas delvis Surinam, dit teamet beger sig, och där ett antal hårda siffror och fakta kommer upp. Längden på den kanal som slavar fick gräva med sina bara händer från djungeln ut till havet: 16 mil. Den förväntade överlevnadstiden om du som slav överlevde båtresan över Atlanten: 8 år. Antalet timmar i sträck som sockerbruken där kunde tvinga slavarna att arbeta: 18. Om någon fastnade med händerna i kugghjulen var det mer lönsamt att kapa av händerna än att stanna maskineriet. Och på ett specifikt skepp, Leusden, som nu ligger vrak utanför Surinams kust, dog 664 människor. Kaptenen och det vita manskapet undkom i livbåtarna efter att under skeppsbrottsnatten ha spikat för luckan till nedre däck. Besättningen satt sedan på luckan hela natten, tills alla där nere, som överlevt resan från Afrika och nu bara var några kilometer från land, drunknade.

Först 1975 fick Surinam sin självständighet från Nederländerna, men med dåliga förutsättningar eftersom ekonomin drastiskt försämrades och en tredjedel av befolkningen emigrerade till Nederländerna. Jeangu Macrooy, född i Paramaribo år 1993, gjorde samma resa 2014 för att studera musik. Han skulle egentligen ha deltagit 2020 med låten ”Grow”, men eftersom det årets tävling ställdes in skrev han i stället ”Birth of a New Age”.

 

Jeangu Macrooy kom att sluta på 23:e plats, trots musikvideons (i skrivande stund) 1 590 433 visningar på Youtube och drygt 5 000 positiva kommentarer från hela världen, särskilt från surinameser och hbtq-personer. Men vann gjorde ändå status quo: Italiens och Måneskins låt ”Zitti e buoni”, enligt skribenten Marcus Larsson ”finesslöst bröt”, en rocklåt som handlar om att ”hålla käften och sitta still”. En annan av deras hitlåtar heter ”I want to be your slave”.

Men en annan röst börjar nu också spridas över världen, anförd av bland annat Jeangu Macrooy:

They spat on your crown and they poisoned your ground
Your rhythm is rebellion
They burned your heroes at the stake
But your voice will echo all their names
This ain’t the end, no
It’s the birth of a new age

Yu no man broko mi …

 

På ett i övrigt tomt torg i en svensk småstad, en sådan som är centralort för en utspridd landsbygdskommun, står människor med plakat och protesterar mot en allt mer restriktiv migrationspolitik. Det är några ungdomar som lever under gymnasielagen och deras vänner: gamla och unga, svenskfödda och födda i Syrien, Iran och Marocko. De känner varandra från ett ideellt café som har arrangerats sedan den så kallade flyktingkrisen 2015. De engagerade är nya på orten, till exempel för att de har placerats på ett av Migrationsverkets anläggningsboenden, eller personer som vill att orten där de bor ska vara välkomnande och antirasistisk. Det liknar andra berättelser om hur civilsamhället kavlade upp ärmarna och det kontrasterar mot den rasism som landsbygden ofta får representera. Men kan engagemanget för flyktingar motverka rasismen?

Antirasism är svårt. Kritisk forskning har visat att även politiska och moraliska hållningar som kan betraktas som solidariska och antirasistiska ofta präglas av en vit oskyldighet, som den holländska forskaren Gloria Wekker uttrycker det. Rasismen skrivs bort från historien vilket gör att dess våldsamma uttryck i samtiden kan ses som undantag från en i övrigt oskyldig kultur. Liknande konsekvenser kan till exempel vara att alla andra framställs som fria från rasism när Sverigedemokraterna målas ut som de riktiga rasisterna, eller att den svenska rasismen framstår som obetydlig när vi förfäras över andra länders rasism. Ett annat exempel är hur människor som är emot rasism, ofta vita personer, har så bråttom att lägga skillnader mellan människor bakom sig att det blir omöjligt att peka ut de orättvisor som beror på att människor tilldelas olika platser i en hierarki baserad på ras.

Detta speglar också en melankolisk kultur, som den brittiske forskaren Paul Gilroy har beskrivit. Kulturen fastnar i nostalgiska idéer om att nationen brukade vara framgångsrik och storartad, vilket sammanfaller med att den inte heller föreställs ha varit en ”blandning” av till exempel kulturer och hudfärger på samma sätt som den är idag. Närvaron av ”andra”, av svarta, av muslimer och av flyktingar till exempel, framställs som nationens största problem. I ett svenskt sammanhang har Catrin Lundström och Tobias Hübinette beskrivit vit melankoli kopplad till en nostalgisk berättelse om folkhemmet och Sveriges historia som solidariskt land.

Det är genom den här kunskapen om den sköra antirasismen som vi kan förstå olika politiska uttryck i antirasismens marginaler. Genusvetarna Lena Martinsson och Diana Mulinari skriver att forskning om rörelser och aktivism är i behov av hoppfulla perspektiv som visar att förändring är möjlig. Så vilka är möjligheterna till en antirasism som inte tas över av det vita samhällets särskilda intressen att bevara status quo eller, vilket Paul Gilroy menade var den andra risken, stannar vid politiska projekt som fastställer avgränsade etniska grupper eller raser, det vill säga ungefär det som många i offentligheten idag avfärdar som identitetspolitik?

Om vi ska tro Gilroy går den hoppfullheten att finna i en icke-elitistisk praktik, det vill säga i det människor utan särskilt mycket politisk eller ekonomisk makt gör i sitt vardagliga liv när de utvecklar en gemensam kunskap och respekt för varandras skillnader genom att leva tillsammans. Gilroy kallar detta för ”konviviella kulturer” och hittar dem framförallt i Londons mångkulturella stadsdelar och urbana ungdomskultur. Konvivialitet som begrepp har inspirerat studier som visar hur mångkulturalism fungerar väl och dessa resultat utmanar den nationalistiska och högerpopulistiska berättelsen om att mångkulturalismen är ett haveri. Samtidigt, menar kritiker, missar studierna som hyllar mångkulturalism ofta att analysera hur den existerar parallellt med rasismen. Möten blir radikala först när rasismen erkänns och detta har Gilroy betonat i sina texter om melankolin och konvivialitetens dialektik. Så länge rasismen och kolonialismen präglar våra samhällen kommer våra interaktioner och politiska handlingar till viss del vara motstridiga. Att söka efter hopp är problematiskt om det döljer rasismen, på samma sätt som beskrivningar av rasism utan hopp kan vara politiskt tröstlöst och passiviserande. 

Att lokala engagemang över etniska och sociala gränser skapar ett antirasistiskt motstånd kanske känns igen från de större städernas förortsrörelser. Men finns det även i småstäder? De lokala aktivisterna jag följde beskrev att flyktingmottagandet hade skapat möjligheter för dem. Amena, som flyttat från Syrien till en liten bruksort i Mellansverige, beskrev hur gruppen försökte ha tolkar på olika språk. ”Det är inte hur mycket svenska du kan som avgör vad du är värd”, menade Amena och framhöll att det var radikalt att försöka praktisera det. Att från början samlas kring flyktingmottagandet öppnade för fler aktiviteter: grupperna skapade lokala delningsekonomier, de arrangerade läxhjälp för alla unga, pensionärsträffar, föräldraträffar och odling. Många beskrev också den lilla staden som den ideala platsen att skapa hållbara sammanhang. Där hade inte segregation slagit undan benen för de dagliga mötena mellan olika människor, menade de.

I grupperna tränade man bort de ganska fasta manus om kultur och ras som finns tillgängliga. I den offentliga kulturen behöver skillnaderna mellan folk och folk inte förklaras när ”Hur mycket invandring tål Sverige?”, från SVT Agenda 2012, blir en helt vanlig frågeställning. I lokalgrupperna försökte man hitta det gemensamma. ”Det har gjort mig integrerad”, sa Eva, som bott på orten i mer än 30 år. Vissa menade att deras engagemang helt vände på idén om integration: i stället för att vara defensiv och bemöta argument om invandringens problem kunde de visa hur nya former av sammanhållning över kultur-, ålders- och klasskillnader skapade ett rikare lokalsamhälle.

Samtidigt speglar de lokala aktivistgrupperna ingen ren antirasistisk framgångssaga. Ideella språkcaféer, som blivit vanliga i Sverige, lyckas till viss del undvika en disciplinerande integration av migranter, men undviker inte den nyliberala ordningen där vägen till arbete alltid måste prioriteras och drömmar måste snävas in. I de fall där jämställdhet diskuterades, vilket det ibland gjordes i de grupper där studiefrämjande och politik var mer explicita inslag, cementerades ofta grupptillhörigheter. Den svenska kulturens inneboende jämställdhet blev värdemätaren, vilket antirasistiska feminister i Norden länge har pekat på. Det är inte specifikt för små orter, men i bejakandet av en lokal mångkulturalism är det intressant att påpeka att gränsen för den konviviella kulturen ofta verkar sluta när jämställdhet och nationell kultur blandas samman. På den mindre orten beskrev en del av deltagarna att det var svårare att hitta andra som var i samma situation när det gällde förväntningar på att ”bli någon annan” i mötet med svensk kultur. 

Den svarta feministiska tänkaren bell hooks beskrev de motstridiga känslorna inför hemmet på landsbygden när hon flyttade tillbaka till Kentucky. hooks hanterade detta genom att överlämna sig till ett ”rotat ansvar”, som hon kallade det, som stod emot samtidens mobila ideal genom ett engagemang i de materiella och sociala relationer som fanns på platsen. En del i antirasismen är att förstå den lokala och rotade mångkulturalismen på nya oväntade platser som en möjlighet till, men inte som en garant för, förändring. 

 

Faktaruta: Karin Krifors är biträdande universitetslektor vid Linköpings universitet. Utöver forskningen om antirasism studerar hon hur ekonomi och digitalisering samverkar med migration och rasism. Hennes artikel Beyond Racism: Ethnographies of Antiracism and Conviviality som finansierats av Vetenskapsrådet finns att läsa på https://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/01419870.2021.1998567.

I Malmö stadsbiblioteks lokaler sitter ett femtontal ungdomar. De är uppdelade i flera grupper, några sitter runt ett bord, andra i en soffa. Rummet är fyllt av en blandning av extas och upprördhet. Dagen innan har de haft Malmös kommunalråd Katrin Stjernfeldt Jammeh på besök. Enligt dem undvek hon att svara på deras frågor. 

– Hon ville inte ge svar på vad de gör för att få bort segregationen, säger en av ungdomarna upprört. 

På grund av detta vill de skriva en debattartikel. De är alla en del av projektet KOLL, ett samarbete mellan tidskriften Mana och Malmö stadsbibliotek. Ett projekt som går ut på att ungdomar som sökt sommarjobb hos kommunen ska få utbilda sig inom antirasism. 

– Tanken har varit att ge ungdomar en grundutbildning som de inte annars får, säger Rickard Sjöholm. 

Han delar ett kontor långt bak i lokalen med Marit Mevold. Tillsammans leder de projektet. De bjuder på en kopp kaffe, sedan föreslår de att vi sätter oss i ett par fåtöljer i ett samlingsrum.

– Det var en jättefin överraskning att det var en så bra och entusiastisk grupp vi fick, säger Marit Mevold.

Gruppen har de inte själva valt. Kommunen har lottat vilka som ska få delta. Arbetsdagen för de ungdomar som fått möjligheten ser inte ut som på andra sommarjobb. Dagarna består av att de får besök från olika antirasistiska aktörer som föreläser för dem. Efteråt diskuterar de i grupp vad de har lärt sig.

Fått lära sig mer på några dagar än på hela skoltiden

Upplägget menar Marit Mevold har varit lyckat. De har fått mycket bra feedback från ungdomarna. Enligt henne har många uttryckt att de lärt sig mer under sommaren än vad de lärt sig under sin skolgång.

– Vissa har till och med sagt att de lärt sig mer på två dagar än vad de gjort under hela sin skoltid, säger hon med ett skratt. 

Rickard Sjöholm skjuter in att det i skolan ofta saknas kunskap om varför vissa typer av problem uppstår.

– Det finns ett glapp i skolan där man inte lär ut om rasism trots att det står i kursplanen. Det är mycket ledsamt för det är ju på skolan som det borde ske, säger han. 

 Det är tyst nu, ungdomarna har lämnat lokalen men på borden ligger fortfarande spåren efter dem. Några hopknölade papper, pennor och halvfulla koppar. Rickard Sjöholm fortsätter: 

– Det tråkiga är att det nu är femton ungdomar som fått detta, men det borde nå ut bredare, det borde nå ut till alla skolungdomar.

Han får medhåll av Marit Mevold. Hon berättar att hon har jobbat på flera skolor i Malmö. Där har hon själv sett vilka brister det finns när det gäller undervisning om rasism och dess grunder.

– Tyvärr undervisas det knappt om sådant här och om det gör det beror det ofta på enskilda lärare. Det märker vi här också, vissa ungdomar har en del förkunskap andra knappt har någon, säger hon. 

Hon har en kopp kaffe i handen. Fåtöljen hon har slagit sig ner i är lila, den är gjord av samma material som de flesta kommunala möbler. En något sträv väv. Bakom henne står en så kallad idévägg. Den är full av ungdomarnas egna tankar om vad som borde tas upp. 

Blir arga på rätt sätt

Förslagen på idéväggen har i vissa fall en nästan upprorisk ton. I takt med att ungdomarna fått lära sig mer om rasism har de också blivit allt mer upprörda.

– De har blivit arga på det här bra sättet, jag känner igen det från min ungdom, de säger ”hur fan kan det bli såhär”. Det är bra att de blir arga, då går det att förändra saker, säger Rickard Sjöholm.

Alla håller inte med honom. Projektet har också väckt visst ont blod. Inte minst bland politiker på högerkanten. Veckan innan har gruppen fått åka på en rundtur i Malmö. Showan Shattak har berättat för dem om rasism och klasskillnader i Malmös olika bostadsområden. Det har fått Moderaternas riksdagsledamot Hanif Bali att reagera. På Twitter skriver han att Malmö stad finansierar att ungdomar får utbildning i vänsterextremism. Ungdomarna själva är däremot nöjda.

– Det är en av de saker som har varit mest uppskattade bland ungdomarna. Vissa ungdomar fick berätta om vad de själva visste om sina egna områden. Det gjorde ett djupt intryck på dem. Det är utifrån den resan de ställde sina frågor till Katrin Stjernfeldt Jammeh, säger Marit Mevold.

Kritiken från högerkanten oroar henne inte mycket. Hon menar att hon är mer intresserad av hur ungdomarna upplevt tiden och vad som lärts ut.

– Det är ju saker som har grund i forskning så det är bara saker som de ändå borde lära sig, säger hon. 

I stället menar hon att projektet bör fortsatta så att fler kan få delta.

Vill fortsätta i framtiden

Det är också tanken. Ambitionen är att det inte ska ta slut efter sommaren. Utan att det ska kunna leva vidare även nästa år. Då kanske med de ungdomar som jobbat i projektet som ledare.

– Vi hoppas att ungdomar från i år ska vilja jobba vidare med detta, säger Rickard Sjöholm.

Exakt i vilken form det kommer ske vet han inte. Men han är fast besluten om att något ska hända.

– Med detta har vi visat att det fungerar, sedan få vi ta det vidare, säger han.

I slutet av sommaren 2021 publicerar Sydsvenskan debattartikeln som ungdomarna så ivrigt diskuterade. Kanske får det någon politiker att lyssna på de ungas frågor och tankar. Det hoppas i alla fall de som skrivit den. 

 

FAKTARUTA

KOLL – antirasistiska kollektivet var ett samarbete mellan mötesplatsen Krut på Malmö stadsbibliotek och tidskriften Mana. Under projektet som pågick sommaren 2021 fick ungdomar i form av ett kommunalt sommarjobb träffa olika antirasistiska aktörer och ta del av deras kunskap och även utforma en antirasistisk plattform.