Hur kan en utställning om folkmord se ut? Samtidigt som folkmord och brott mot mänskligheten ständigt riskerar förträngning och glömska är det ett svårt ämne att uppmärksamma på ett etiskt försvarbart sätt. På Mångkulturellt centrum i Botkyrka pågår just nu en utställning på temat med namnet ”Vi är ju grannar”. Ett namn som plötsligt, genom Rysslands invasion i Ukraina, fått sin innebörd ytterligare aktualiserad. Namnet syftar på den chock som många upplevt när grannar vänts mot varandra under pågående utrensningar, men också på att människor som upplevt brott mot mänskligheten ur olika perspektiv kan komma att bli grannar igen, på samma eller på nya platser.
– Offer och förövare måste ofta leva vidare sida vid sida, säger utställningsansvariga Ebaluna Guevara Acevedo.
Curatorn Nadja Rahman ville inte visa bilder på skadade, flyende eller döda människor. Hon ville heller inte fokusera utställningen på ett specifikt folkmord, utan på ämnen som kan fördjupa diskussionen: minnen, migration, rättvisa och villkor och möjligheter till försoning. Därför står erfarenhetsbaserade berättelser i centrum, också i fysisk mening, genom sex videofilmade berättare i naturlig storlek på en vägg i mitten av utställningen. Personliga erfarenheter från Rwanda, Irak, från nederländska motståndsrörelsen under andra världskriget, assyriska minnen, minnen från Bosnien-Hercegovina och från Argentina under Pinochet återberättas.
Berättarna dominerar det visuella intrycket i utställningshallen, tillsammans med målningen The Story of My People från 1982 av Hanna Al-Haek. Konstnärens släktingar mördades under folkmordet på kristna minoriteter i Osmanska riket, i början av 1900-talet. Målningens starka färger, många ansikten och kroppsliga former mot svart bakgrund ger ett märkligt, varmt intryck trots makabra konnotationer.
– Det är en genomgående tanke med formgivningen av hela utställningen, berättar Guevara Acevedo, och pekar på väggarnas rundade former.
Berättelserna om människoslakt, skräck, sorg och ovisshet är svåra att hantera, och själva rummet har i stället gjorts mjukt och välkomnande. Minnena av folkmord måste också leva sida vid sida med andra minnen och konnotationer.
Mer lågmälda verk är exempelvis fotoserien Infertile Grounds av Sandra Vitaljic och konstverket The Nomad Pacifiers av Ana Maria Almada de Alvarez. Fotona visar vackra landskap, utan några iögonfallande motiv att fästa blicken på. Och det är just det som visas – avsaknaden av minnesmärken. Landskapen är platser i Kroatien där folkmord och krigsbrott utspelat sig, men som nu inte utmärker sig för någon som saknar minnen därifrån. För den som minns händelserna är landskapen däremot platser för kollektiva minnen, menar Vitaljic. The Nomad Pacifiers är så lågt att jag måste böja mig ner för att se vad som finns under glaset. Där ligger gamla – flera av dem skrumpna och mörkbruna – nappar med skinande metallbrickor som fästs vid var och en. Konstnären Almada de Alvarez, som också är en av de videofilmade berättarna, har graverat in namn på personer som försvann under diktaturen i Argentina på brickorna. Napparna är upphittade på gatan, förlorade nappar som på spanska blir en ordlek. Chupetes-Chupados-Chupadero betyder nappar-försvunna-människor – platser där människor torterades eller mördades. Att stå med kroppen framåtlutad mot en skulptur förstärker den känslomässiga reaktionen när budskapet blir tydligt. Våldet, ovissheten, frånvaron av människorna vars namn nu syns på brickorna och napparnas skrumpna fjuttighet i relation till vad de är tänkta att representera sipprar in i kroppen genom närheten till konstverket och jag reser mig upp i behov av att andas.
I samband med utställningen hålls en konferens, Minnespolitik, folkmord och rättvisa, den 20–21 maj. Konferensen kommer att sändas live men det går också bra att delta på plats. Teman som kommer att behandlas under konferensen är bland annat politik, juridik, rättvisa, minneskultur och minnespolitik, folkmord som pedagogisk utmaning och konstens möjligheter att bearbeta svåra minnen.
Första konferensdagen sker i centret medan andra dagen äger rum i Hallunda Folkets hus. Internationella och nationella forskare och människor som arbetar pedagogiskt eller konstnärligt med frågor som hänger samman med ämnet kommer att bidra med olika infallsvinklar. Några av talarna är forskarna Klas-Göran Karlsson, Robert Nilsson Muhammadi, Lea David, Svante Lundgren, Maryam Adjam och Leila Brännström.
– Konferensen vill fördjupa diskussionen om folkmord och brott mot mänskligheten – frågor som många i det svenska samhället har erfarenheter av, inte minst i Botkyrka, säger Ebaluna Guevara Acevedo.
Faktaruta: Minnespolitik, folkmord och rättvisa
Konferensen anordnas av Mångkulturellt centrum i samarbete med ABF Botkyrka–Salem.
Om du vill delta eller har frågor, kontakta forskaren René León Rosales. Hans e-postadress är: rene.leon.rosales@mkcentrum.se.