Amin Parsa och Ida Nafstad: Vad tänker du när du hör ordet ”säkerhet”, och har du några tankar om hur en kan uppnå säkerhet?

Nicolas Lunabba: Jag tänker myndighet. Jag tänker att det är ett byråkratord, en lukrativ business. Jag tänker ordningsvakter, övervakningssamhälle, privatiserat våldsmonopol. Jag är väl påverkad av det språk vi vant oss vid. Men jag tänker också på det vi inom Helamalmö eftersträvar i de så kallade utsatta områden där vi är verksamma. Eftersom det ”etablerade samhället” i hög utsträckning lämnat de platserna (och människorna som bor där) åt sitt öde, anser vi att det är nödvändigt att etablera egna samhällsstrukturer just här. Parallellsamhällen, om man så vill. Det innefattar att inrätta egna institutioner och mötesplatser, att skapa jobb, en meningsfull fritid, uppsökande (avhoppar)verksamhet för unga ”på glid”, och mycket mer. Vi behöver skapa vår egen trygghet och säkerhet, med andra ord. Så säkerhet har, i den kontexten, med de visionerna, en positiv klang.

AP & IN: Hur arbetar Helamalmö för att ta itu med rasismen i Malmö?

NL: Enkelt uttryckt arbetar vi på två sätt: 1. opinionsbildning och folkbildning, 2. mobilisering och praktiskt arbete. Generellt anser vi att samtalet om antirasism i Sverige, eller snarare om rasismens konsekvenser, ofta är för abstrakt och ytligt. Vi vill prata om vad rasismen gör med människan. Att rasism är psykiskt våld, kroppslig smärta, död. Rasismen berövar människor deras materiella och ekonomiska resurser. Den nekar människor jobb och trygg inkomst och trygga boendeförhållanden. Rasismen förpassar våra barn till undermåliga skolor med konsekvensen undermålig utbildning och bristande framtidsutsikter. Den förpassar oss att bo i områden urholkade på människovärdig standard, kontrollerade av myndigheter som inte vill oss väl. Vår antirasism bygger således på att återuppbygga det som rasismen raserar, läka det den skadar. Att skapa jobb för människor som marginaliserats (bland annat) på grund av rasism. Att öppna fysiska platser och bedriva aktiviteter på våra egna premisser. Att ta makten över våra liv – helt enkelt. Helamalmös antirasistiska arbete är alltså i linje med hur vi överlag arbetar för att bekämpa och reparera den skada som sociala orättvisor vållar utsatta och förtryckta människor.

AP & IN: Ser du några samband mellan rasism och säkerhet?

NL: Ja. Hänvisar till svaren ovan. Men kan även ge ett konkret exempel. Polisen har en lång historia av rasistiska övergrepp i Malmö och Skåne. Rasprofilering är heller ingen ny företeelse. Många upplever polisens närvaro – i motsats till hur polisen ofta förstås av majoritetssamhället – som ett otryggt element. För tio år sedan beslöt Helamalmö att vi skulle inta det offentliga rummet och vara en ”ny” typ av vuxen särskilt för de unga. I stället för poliser och ordningsvakter – vars approach ofta är auktoritär – ville vi göra det omvända: bemöta ungarna med respekt, arbeta socialt, och visa att vi förstod deras situation. Det ledde till omfattande samarbeten med kommunen på samtliga av Malmös större festivaler för barn och unga. Resultatet har blivit att staden anlitat långt färre ordningsvakter, och att polisen har fått en mycket mer perifer roll. Samt att evenemangen, och de gator och torg där vi närvarar, har blivit tryggare och säkrare.

AP & IN: Vilka andra frågor arbetar Helamalmö med, och vilka (sociala) rörelser och grupper samarbetar ni med nationellt och internationellt?

NL: Vi arbetar brett med frågor som rör social rättvisa och hållbarhet. De senaste åren har vi lagt mycket fokus på att arbeta lokalt på utvalda platser i Malmö, för att skapa förhöjda levnadsförhållanden för människorna som bor där. Det vill vi fortsätta med: organisera oss lokalt, kroka arm med aktörer både i Sverige och internationellt, för att bredda rörelsen. I dagsläget är vi i dialog med aktörer runt om i Sverige, och i England, Guatemala, Colombia, Danmark och USA.

 

Faktaruta Helamalmö: 

Helamalmö är en barn- och ungdomsorganisation som strävar efter att förbättra levnadsförhållandena i socioekonomiskt utsatta områden. De driver olika föreningsprojekt och verksamheter i Malmö med omnejd. 

I kölvattnet av mordet på George Floyd i USA 2020 sköljde vågen av Black Lives Matter och Defund the Police över Norge, liksom stora delar av resten av världen. Det offentliga samtalet dominerades dels av en lätt arrogant attityd om att ”ämnet visst är viktigt, men USA är inte Norge”, dels av en förskjutning mot diskussionen om så kallad vardagsrasism som identitetspolitiskt språkbruk och de svårigheter som utländska namn kan föra med sig på arbetsmarknaden. Samtidigt fylldes gatorna av de största, mest ungdomliga och mest blandade demonstrationer vi sett på många år. Avståndet mellan journalistisk-akademisk uppfattning och levd erfarenhet var synbart stort, eftersom ungdomarna vågade omfamna BLM som sin sak trots att medierapporteringen var skeptisk. 

Så, kan BLM och Defund the Police ha en plats i Norge? Kriminologerna Tatanya Valland och Per Jørgen Ystehede hävdar att den amerikanska defund-debatten inte bara kan överföras till, utan faktiskt är mer relevant för, Norge. De skriver: ”Vi har en välfärdsstat att luta oss mot. Välfärdsstaten har resurser att ta tag i de uppgifter som handlar om sociala problem, som vi idag har satt samhällets våldsmakt till att hantera.” En nyckel till förståelse för problemet med polisiärt övervåld och rasism ligger i en annan av Norges mest omdiskuterade politiska frågor under det senaste året: regeringens föreslagna narkotikareform, som mötte ett nederlag i somras. Baserat på Portugalmodellen skulle reformen flytta narkotikaproblem från kriminalpolitiken till hälsopolitiken, genom att exempelvis avkriminalisera mindre användardoser.

Innan vi tittar närmare på sambanden mellan debatterna om narkotika respektive BLM och Defund the Police kan det vara värt att nämna strukturell rasism och vad socialantropologen Thomas Hylland Eriksen påpekade i Morgenbladet 2020: strukturell rasism är ”förankrad i praktiken, mentaliteten och institutionerna i det dagliga livet. Det är alltså inte en egenskap hos individer, utan ett förkroppsligat sätt att se världen på”. Det som är relevant här är inte att det finns rasister inom polisen i Norge. Visst gör det det, som i de flesta samhällsinstitutioner, men problemet är större än så.

Ett exempel på hur strukturell rasism tar sig uttryck i Norge är polisens arbete mot cannabis. Cannabis är den i särklass mest beslagtagna illegala drogen i Norge, främst genom beslag av små mängder som varit avsedda för eget bruk. Användare och småsäljare utsätts för omfattande kontroll, medan stora beslag och gripanden av dem i toppen endast sker i undantagsfall. Det är väl dokumenterat inom kriminologin att brottsstatistiken inom narkotikafältet nästan uteslutande speglar polisens egna prioriteringar. Så när rasifierade ungdomar på den östra sidan av ett klassdelat Oslo oftare kontrolleras och arresteras för cannabis medan användningen ökar mest på den välmående, företrädesvis vita, västra sidan, förklaras detta av Oslopolisens förebyggande enhet som att i väster ”[har vi] ett nära samarbete med ungdomar därifrån och med skolorna” samtidigt som fattigdom framhävs som en förklaring till överkontroll när det gäller den östra sidan (NRK 9 juli 2018).

Härifrån är inte hoppet långt till diskussioner om gäng och gängkriminalitet, där eufemismer och anspelningar – likt USA:s dogwhistle-politik – ersätter mer explicit rasistiska uttalanden. Huvudpoängen är den samma: ”Vi” är otrygga på grund av (fattiga) invandrarungdomar, och de måste kontrolleras. Inte bara på grund av gängkriminalitet; unga svarta och bruna män är också potentiellt illegala invandrare eller radikaliserade islamister och motståndare till yttrandefriheten. De är redan alltid skyldiga.

Varför ser polisen ungdomarnas cannabisanvändning med ögon som kräver helt olika insatser beroende på vilken grupp de tillhör, och hur kan det jämföras med polisens rasism i USA? Trots en brokig och delvis underberättad historia – norsk rasism, såsom inblandning i såväl slavhandel som förtryck mot judar, hålls vanligtvis nedtystad – delar Norge inte USA:s historiska segregation och förtryck baserad på etnicitet och hudfärg. Ändå är strukturella förutsättningar i form av institutioner och maktrelationer i stort sett lika mellan länderna, och i både Norge och USA är polisens funktion att upprätthålla klassmässig status quo. Rasismen inom polisen bygger således på ett fundament av klasskonflikt. Hudfärg och etnicitet blir en synlig form av klasstillhörighet och kontrollskadorna – som diskriminering, marginalisering, stigmatisering och kriminalisering – som följer av polisens verkställande av narkotikalagstiftningen förstärker degraderingen av dem som utsätts, och underbygger på så vis den systematiska rasismen i det norska polisväsendet.

Samma tankesätt och mekanismer ligger till grund för kategoriseringen av varje ansamling av rasifierade ungdomar som ”gäng”. Kontrollen av de här ”gängen” grundas i misstankar om användning eller förvaring av illegala droger. Senterpartiets ledare kallade med sin egen tydliga dogwhistle-signal den föreslagna narkotikareformen för ”en present till gängen” (VG 15 februari 2021). Om droger avkriminaliseras för egen användning i linje med drogreformen undergrävs nämligen även denna del av polisens stigmatiserande och marginaliserande ”verktygslåda”.

Andra är också bekymrade över ”mörkhyade gäng”. Danmark har Paludans Stram Kurs och Norge har Stopp islamiseringen av Norge (Sian). De senare bränner också Koranen, använder en rasistisk retorik och besöker minoritetstäta områden i sällskap av massivt polisbeskydd. Yttrandefriheten är stark i Norge. Likväl har Sians rasistiska provokationer, i kombination med polisens aktiva repression av meningsmotståndare, lite att göra med legitim kritik av religion eller en önskan att delta i den offentliga debatten. Det är heller inte svårt att förstå hur de som utsätts för överkontrollering och trakasserier kan koppla dessa upplevelser till rasistiska organisationers trakasserier och polisens beskyddande av dem.

Polisdirektören Benedicte Bjørnland beskriver minoritetsungdomars reaktioner på rasistiska och antimuslimska organisationers provokationer som baserade på bristande förståelse för både yttrandefriheten och polisens roll, och insinuerar att BLM-rörelsen leder till våld mot polisen (NRK 11 september 2020). Ett sådant uttalande är inte bara en klassisk förstärkning av en vi-mot-dem-världsbild, utan härstammar också från gamla rasistiska bilder av ociviliserade svarta och bruna horder. White man’s burden.

Poliskontroll baserad på misstänkt bruk och innehav av droger har blivit det enklaste sättet att hålla ”problemet” med invandrarungdomar i schack. Dock har riksåklagaren nyligen begärt en fullständig genomgång av rannsakningspraxis i narkotikafall, efter att en video av en ung pojke som klätts av på gatan av polisen blivit viral. Poliskontrollen har således inte nödvändigtvis följt juridiska former i sin önskan om en viss samhällsordning. Ständigt upplevd kontroll befäster och förstärker utanförskap, stigmatisering och, i extremfallet, radikalisering. Utmaningar relaterade till ”invandrarungdomar”, ”gängproblem” och ”integration” är politiska, sociala och ekonomiska och måste lösas med sådana verktyg snarare än polisiära.

Avkriminalisering skulle kunna kväva det nära sambandet mellan cannabisanvändning och brottslighet. Istället för ytterligare kriminalisering av utsatta miljöer, skulle problematisk droganvändning fångas upp av hjälpapparaten. Polisen är i vilket fall inte en instans som kan hantera vare sig problematisk eller icke-problematisk användning. Kriminologen Hedda Giertsen påpekar att ”narkotikapolitik baserad på kontroll, leder till att stora resurser går till polis och fängelser, på bekostnad av hälso- och sociala tjänster. Kontrollpolitiken undergräver sitt ursprungliga mål om att förbättra människors hälsa”.

Utöver de direkta konsekvenserna av narkotikabekämpningen ser vi att polisens urvalsfunktion – vem som kontrolleras, vad som blir reaktionerna – fortplantar sig vidare genom rättsväsendet och fängelserna. Domstolarna ser oftare narkotikatilltalade från den etniska majoritetsbefolkningen som i behov av hjälp, medan minoriteter betraktas som organiserade brottslingar. Även inom fängelsets murar ser vi att unga, marginaliserade män är överrepresenterade. Redan för ett decennium sedan drog Giertsen slutsatsen att ”vi straffar fattigdom och nöd”.

Sedan dess har det blivit allt tydligare att vi även straffar minoritetsursprung i sig. De sociala och yrkesmässiga konsekvenserna av ett brottsregister reproducerar socioekonomiska utmaningar och kriminalisering i en självförstärkande cirkel som ”bekräftar” underliggande fördomar och ”rättfärdigar” en systematisk rasism. ”Det skapas en bild av vilka som är kriminella. Resultatet blir en överkontroll av fattiga och minoriteter”, skriver rättssociologerna Ida Nafstad och Amin Parsa i fjolårets brandfackla i den svenska debatten (Sydsvenskan 18 juli 2020).

”Så länge kriminaliseringen och nuvarande straffram upprätthålls kommer polisen fortfarande att kunna kontrollera, gripa, genomsöka och beslagta narkotika, arrestera och åtala. Oavsett hur mycket hjälpinsatser man skapar omkring den, kommer kontrollapparaten att använda det här alternativet”, hävdar Giertsen. Att tillåta polisen att behålla dessa möjligheter cementerar en systematisk klassbaserad rasism. Som välfärdsstat har vi inget att vinna på detta. Allt fler argumenterar för legalisering och strikt reglering av illegala droger för att ta bort grunden för den illegala marknaden, men även den avkriminalisering som Narkotikareformkommittén föreslår skulle kunna råda bot på situationen genom att ta bort ett av de mest trubbiga – och rasistiska – verktygen från polisens verktygslåda. Ett verktyg de, enligt riksåklagaren, kanske egentligen aldrig har haft lov att använda.

Narkotikareformen dödades dels av Arbeiderpartiets strategiska flirt med Senterpartiet inför höstens riksdagsval, dels av den privata organisationen Norsk narkotikapolitiforenings beblandning med polismyndigheten. Bland annat genom läckor från Narkotikareformkommitténs arbete fick polisen sätta premissen för debatten som följde, och när denna samhällsaktör som ansvarar för att bevara status quo blir en politisk aktör som får eller tar definitionsmakten, får vi varken reform eller revolution. Det politiska efterspelet tar nu formen av Justitiedepartementets aviserade utredning av ovan nämnda beblandning, civilsamhällets krav på motverkande av profilering, och en aviserad om-match om reformen. Under tiden lämnas den institutionaliserade systematiska rasismen orörd.

Själva begreppet defund the police har missuppfattats som både irrationellt och utopiskt. Narkotikareformdebatten pekar dock på verkliga utmaningar med systematisk rasism i det norska samhället, samtidigt som vi kan föreställa oss de möjligheter en minskning av polisens handlingsutrymme och ansvar skulle kunna medföra. Detta är varken utopiskt att föreställa sig eller orealistiskt att uppnå.

Inledning

Klimatet förändras och över hela världen ser vi bevis på detta – från torkor och skogsbränder i Sverige och USA, till översvämningar i Bangladesh och Tyskland. Forskare som talat med i princip en enda röst har gjort studier och bekräftar att de extrema förändringarna vi ser är framkallade av människan. Behovet av att uppmärksamma klimatförändringarna har blivit en av de enande frågorna i världen – oavsett om det är inom ramen för FN:s Framework Convention for Climate Change (UNFCCC) som nationalstater har skrivit på eller klimatstrejker och protester från vanliga medborgare. 

Ett försök att avskaffa användningen av fossila bränslen, vilka är huvudkällan till klimatförändringar, pågår. Det innebär att förändra våra transportsystem, reducera förflyttningen av varor över världen, konsumera mindre och annorlunda och bryta vårt beroende av produkter från fossila bränslen som plast.

Fokus ligger därmed på att minska vårt utsläpp av koldioxid så att vi kan bibehålla ett klimat som gör att det går att leva på jorden. Ett snävt fokus på utsläpp av växthusgaser och klimatförändringar är dock otillräckligt. Våra ansträngningar att adressera klimatförändringarna måste ske i en kontext av historiska, nutida och framtida sociala och ekologiska relationer. Samtidigt som vi arbetar för att avskaffa fossila bränslen behöver vi avskaffa det orättvisa system av ojämn utveckling och rasistisk kapitalism som har uppstått jämte användningen av dessa. 

Om vi inte uppmärksammar detta kommer användandet av annat bränsle – energiövergången – enbart förstärka den sociala orättvisan och miljöorättvisan hos det nuvarande systemet. I denna artikel beskriver jag tre aspekter som behöver belysas i våra ansträngningar för att reducera koldioxidutsläpp och mildra de destruktiva klimatförändringar som förutspås. 

Klimaträttvisa är mer än att bekämpa klimatförändringar och koldioxidutsläpp 

Mänskliga varelser och vår strävan efter tillväxt har lett till fundamentala förändringar på planeten, inklusive förändringar i vädermönster, enorma förluster av djurarter samt vattenbrist. Detta narrativ är dock problematiskt eftersom det håller alla människor lika ansvariga. När vi tänker på klimatförändringar är det nödvändigt att ta i beaktande att

1. inte alla människor har bidragit till mänskligt framkallade klimatförändringar i samma grad 
2. inte alla människor kommer uppleva klimatförändringarna på samma sätt, då vissa kommer påverkas värre än andra, samt att
3. koldioxidutsläpp och klimatpåverkan är djupt sammanlänkade med befintliga mönster av social ojämlikhet.

Enligt nya studier av Stockholm Environmental Institute (2020) ansvarade de rikaste 10 procenten av världens befolkning för mer än hälften av koldioxidutsläppen i atmosfären mellan 1990 och 2015. Dessutom finns det en historisk aspekt av klimatskuld hos de länder som har släppt ut stora mängder, utan restriktioner, sedan industrialiseringens början. Eftersom en del växthusgaser kan bli kvar i atmosfären i upp till tusentals år behöver dessa tidigare utsläpp tas med i beräkningen. Det väcker den viktiga frågan om hur vi ska ta hänsyn till historiska utsläpp från högindustrialiserade länder. 

Ytterligare en aspekt av klimatskuld är det ekologiskt ojämlika utbytet som äger rum mellan länder när de handlar med varor. Till stor del räknar vi inte in de ekologiska resurser som tas i bruk (såsom vatten och energi) för produkter, och inte heller de sanna sociala kostnaderna för arbete och miljöförorening. 

Rörelsen Wretched of the Earth har arbetat för att rikta uppmärksamhet mot denna ojämlikhet i ansvaret för klimatförändringarna. Om vi faktiskt adresserade diskrepansen skulle det kunna ändra maktbalansen i de pågående förhandlingarna kring klimatförändringar – och ge ett övertag åt det globala syd över det globala nord, som tenderar att inneha de ekonomiska tillgångarna och den politiska makten. 

Vi går vidare från orsaker till konsekvenser. Klimatförändringarna kommer att påverka olika segment i befolkningen olika, det vet i. Det kan vara på nationsnivå där små öststater riskerar att förlora allt, eller på lokal nivå, där vi ser rasifierade mönster och klassmönster när det gäller vilka som påverkas mest i en stad, som vid orkanen Katrina i New Orleans 2005, och ner på en kroppslig nivå där kvinnor, äldre och barn troligen drabbas allvarligare av sjukdomar och hälsotillstånd relaterade till klimatförändringar. Som Oxfam noterar är de som påverkas mest de två grupper som har minst ansvar för klimatkrisen: världens idag fattigaste och mest sårbara människor – vilka redan kämpar mot klimatpåverkan – och framtida generationer som kommer att ärva en utarmad koldioxidbudget och ett ännu farligare klimat. 

Så vi behöver fokusera på klimaträttvisa och inte bara på klimatförändring. Det handlar inte bara om att avskaffa användningen av koldioxid utan också om de sociala och miljömässiga orättvisor som går hand i hand med det. Tyvärr finns det somliga som argumenterar för att vi bör lösa klimatfrågan först och sedan ta itu med ojämlikheten. Ett sådant agerande befäster dock privilegier och ignorerar det faktum att konsekvenserna av klimatförändringar redan är en realitet för många i världen. Det ensidiga fokuset på klimat kan till och med leda till lösningar som skapar fler möjligheter att göra affärer och utsätta lokalbefolkning och urfolk för risker, såsom REDD+ och inlagring av koldioxid. 

Röster från klimatförändringarna 

Det här leder till en annan aspekt som är väsentlig för vår acceptans för klimaträttvisa. Om det inte bara handlar om koldioxid behöver vi ge utrymme så att olika röster kan höras. Det innebär att gå bortom vetenskap och lagstiftare för att lyssna på lokala grupper och ursprungscommunities, men också att efterfråga kritisk självreflektion från klimatrörelserna. 

För att säkerställa klimaträttvisa måste klimatförhandlingar, klimatpolicyer och klimatplaner involvera dem som har levd erfarenhet av att hantera klimatförändringar. Diskussioner om anpassning och motstånd brister ofta när forskare och lagstiftare definierar vad som behövs i en lokal kontext utan att ta hänsyn till de komplexa sociala, kulturella, ekologiska och andliga relationerna mellan människorna som lever där men också med den icke-mänskliga naturen. De frånkänner människorna i de lokala grupperna agens och kunskap i en paternalistisk version av ”den vite mannens börda”. Att anamma ett bredare synsätt på klimaträttvisa är också att erkänna människors kamp för att försvara sitt territorium, sin identitet och sin miljö. 

Och för dem av oss som bedriver aktivism, demonstrerar och gör blockader finns också frågan om vems röst som blir hörd. Klimatrörelsens utrymmen kan vara exkluderande gentemot rasifierade kroppar och frågor vad gäller både form och fokus. Ett enkelt exempel är uteslutandet av Vanessa Nakate, en ugandisk klimataktivist, från fotografier vid ett ungdomsevenemang i Davos med Greta Thunberg. 

Lättheten med vilken vissa röster tystas och vissa kroppar osynliggörs är ett kvitto på en rasistisk kapitalism som klimatrörelserna inte har råd att reproducera. Ett annat exempel är hur klimatprotester och Black Lives Matter-protester väldigt sällan kombineras trots att vi behöver adressera båda frågorna. Klimatrörelser som Extinction Rebellion har också anklagats för att utestänga rasifierade, vilket förhindrar ett utbyte av erfarenheter och motstånd. 

I allt från individuella fördomar om rasifierade till strukturella hinder för engagemang misslyckas ofta klimaträttviserörelsen i det globala nord med att adressera miljörasism, och den lider dessutom av en brist på mångfald. Om vi menar allvar med klimaträttvisa behöver detta ändras. Att lägga ansvaret för att förändra klimatrörelsen på rasifierade personer är dock kolonialt och privilegierat och måste undvikas. En självreflekterande hållning till byggandet av en social rörelse är därför viktig. 

Radikala alternativ inom en abolitionistisk politik 

Så frågan är vilken systemförändring människor vill ha i stället för klimatförändring. För att ta oss an systemförändringar krävs det att vi blir politiska och engagerar oss i svåra samtal och handlingar som berör den koloniala, kapitalistiska, patriarkala och antropocentriska världsordningen. Att reducera vårt koldioxidavtryck är nödvändigt men att enbart fokusera på att avskaffa koldioxidutsläpp kan leda till falska lösningar som bara cementerar det hegemoniska systemet. 

Det är dags att ta klimaträttvisa på allvar. Transformativ systemförändring kräver radikala alternativ till det dominerande världsomspännande systemet. Dessa omfattar allt från initiativ med ett specifikt fokus såsom hållbart jordbruk, lokala vatten-, energi- och matprogram, solidariska ekonomier och delningsekonomier, arbetarkontroll över produktionsanläggningar, allmänna resurser, kunskapsdelning och fred och harmoni, till mer integrerade förändringar såsom de som prövats av zapatisterna i Chiapas och kurderna i Rojava. 

Alternativen innefattar också återuppväckandet av uråldriga traditioner och uppkomsten av nya världsåskådningar som återetablerar mänsklighetens plats i naturen, som en grund för mänsklig värdighet och jämlikhet. Vårt jobb är väva en väggbonad av alternativ för att skapa en värld som står emot social orättvisa och miljöorättvisa och bygga ett ”pluriversum” – en värld där många världar ryms. Utmaningen blir huruvida vi använder möjligheten att avskaffa fossila bränslen och koldioxidutsläpp till att också avskaffa klimatorättvisa och omfamna ett annat sätt att leva i världen. 

 

En kommentar om översättningen 

Skribenten använder i denna text ordet ”abolish” både om att avskaffa till exempel beroende av fossila bränslen och om att upphäva den ojämlikhet som präglar såväl klimatrörelsen som världen i stort och knyter därmed an till numrets tema abolitionism. Eftersom ordet på svenska ännu inte används i lika varierande sammanhang har det dock här översatts till ”avskaffa” och liknande beroende på kontext. 

Faktaruta: Miljörasism 

Miljörasism definieras av Fältbiologerna som ”politik och praktik som, medvetet eller oavsiktligt, påverkar individer, grupper eller samhällen olika beroende på etnicitet eller hudfärg”.

Faktaruta: REDD+

REDD+ är ett ramverk skapat av UNFCCC som en vägledning för aktiviteter inom skogssektorn för att reducera utsläpp från avskogning och skogsförstöring, samt för hållbar skogshantering och bevarandet av och förstärkningen av skogens kollager i utvecklingsländer. 

(https://unfccc.int/topics/land-use/workstreams/redd/what-is-redd) 

 

Lästips 

”Climate Justice Is Racial Justice Is Gender Justice”, Jacqui Patterson, The National Association for the Advancement of Colored People, 2017.

 

Jag vet inte var Strömsund ligger, mer än att det är i Sverige. Inte desto mindre har tanken på Strömsund varit en viktig del av mitt liv sedan första gången jag blev frihetsberövad i kriminalpolitikens mörkaste rum under mina mest formativa år. Under långa nätter i fängelset har mina tankar kretsat kring hur vi fångar skulle kunna få dem utanför murarna att förstå hur absurt det är att låsa in människor för att få dem att fungera bättre ute i samhället! ”Tjuvriksdagen” arrangerades i augusti 1966 i Strömsund, mot bakgrund av växande kritik mot fängelsets skadeverkningar och meningslöshet, och skapade momentum för organisering – något som förändrade kriminalpolitiken i Norden under trettio år, tills dagens cyniska kriminalpolitik träffade oss i nacken. Tjuvriksdagen lyckades slå det första hålet i den informationsmur som löper runt fängelset – och därifrån skapa organisering runt krav på både humanistiska reformer och mer revolutionära krav om att lägga ner de destruktiva bestraffningsinstitutionerna: Riv murarna!

I tjuvarnas riksdag klev för första gången fångar fram i offentligheten och berättade om villkoren på de slutna anstalterna, om den orimliga kriminalpolitiken – särskilt om de allt strängare straffen för narkotikabrott –, om fattigdom, förnedring, isolering, om att berövas nära relationer och familj, om ett liv i ovärdig och stigmatiserande förvaring utan annat mål än att under beteckningen ”rehabilitering” hålla en borta från samhället. Vittnesmålen i Strömsund ledde till stora rubriker i de största tidningarna och medierna i Norden – men också i Europa och USA. Tjuvriksdagen kom att ge upphov till den svenska organisationen Krum (Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering), som i sin tur utgjorde inspirationen för två andra nordiska organisationer (och förkortningar): den danska KRIM (Foreningen for human kriminalpolitik, bildad 1967) och den norska KROM (Norsk forening for kriminalreform, 1968). Jag har haft förmånen att få arbeta i norska KROM under ett antal år, och har periodvis haft kontakt med danska KRIM i mitt nuvarande hemland – men svenska KRUM har jag inte haft kontakt med, eftersom organisationen upplöstes i början av 1980-talet.

Vanmaktens korridorer

Under en kort tid lyckades tjuvriksdagen sprida information om fängelset utanför murarna – och den utlöste mycket viktig energi och skapade mycket förståelse. KRUM, KRIM och KROM har, och har alltid haft, ett tydligt långsiktigt mål – som ges ett kraftfullt uttryck i parollen ”Riv fängelserna”. Samtidigt har organisationerna dagligen kämpat för reformer av fängelserna och stöttat fångarnas kamp inne i fängelserna med särskilt fokus på fängelsesystemets avhumaniserande sidor, inhumana strafformer och minskande rättigheter för fångarna. Men det är inte tillräckligt att riva de fysiska byggnaderna – det gäller att avskaffa de disciplineringsmetoder som ersatte de gamla bestraffningskolosserna, och för det krävs att maktförhållandena i samhället ändras.

Men idag– i cynismens tidevarv – är vi dessvärre i ett så mycket sämre läge, med ökande användning av fängelse och strängare straff. Dagens politiker vet allt om fängelsets skadeverkningar, men vill ändå att det ska vara som det är, eftersom de strävar efter kortsiktiga politiska vinster genom att vara tough–on–crime. Användningen av isolering som ett fängelseinternt straff ökar dramatiskt här i Danmark. Utifrån mina egna erfarenheter av isolering vet jag hur snabbt detta leder till nedsatt fysisk och psykisk hälsa genom kognitiv funktionsnedsättning, minnesproblem och synrubbningar som gör det svårare att koncentrera sig för att läsa, fysiskt obehag och smärtor, depression och ytterligare begränsningar i en redan pressad situation. För att förstå dagens syn på fängelse och straff behövs en historisk tillbakablick.

Riv Bastiljen

Då straffen under 1800-talet gradvis förändrades från fysisk bestraffning i avskräckningssyfte till tidsbestämd inspärrning på särskilda institutioner för isolering lyckades makthavarna dölja en del av den brutalitet och gammaltestamentliga vedergällningstanke som den nya humanistiska och demokratiska andan reagerat mot. Reformerna av straffsystemet drevs fram av demokratiska revolutioner och tankar om frihet som uppstod i anslutning till de amerikanska och franska revolutionerna på 1700-talet. Det är inte av en slump som den franska revolutionen 1789 utlöstes av stormningen av tortyrfängelset Bastiljen – och att upprorsmakare för första gången lyckades riva både muren och fängelset. Tyvärr präglades den följande revolutionen av ett straffsystem med giljotin och terror – och vi fick en första illustration av att det inte räcker att riva fängelset – utan att det krävs samhällsförändringar som avskaffar straffet

Reformer i riktning mot något som liknar ett sammanhållet straffsystem kan vi hitta i den starkt humanistiskt präglade religiösa rörelsen Kväkarna (Vännernas samfund) och deras förslag på fängelsereformer under 1800-talet. Kväkarna reagerade mot bestraffande våld som har sin grund i det brutala Gamla testamentet, och förespråkade ett fängelsesystem med annan religiös grund: de så kallade Pennsylvaniafängelserna. Det var i den här typen av fängelser som bruket av isolering infördes i straffsystemet. Deras välmenande reform kom endast att skapa ett nytt monster!

Den nyligen avlidne professorn i rättssociologi, aktionsforskaren och KROM-aktivisten Thomas Mathiesen, har utvecklat teorin och metoden bakom fängelseabolitionismen och utgjort en inspirationskälla för viktiga abolitionistiska aktivister såsom Angela Y. Davies, men också för fängelseorganisering och -motstånd i Storbritannien, Italien och Tyskland. Mathiesen var under hela sitt värv noggrann med att framhålla att kampen för avskaffande av fängelset också kräver en kamp för ett annat samhälle. I en rad böcker har Mathiesen formulerat de erfarenheter KrumKromKrim gjort genom att skapa samarbete mellan fångar, aktivister och samhällsengagerade forskare. Solidaritet med fångkampen och arbetet för fängelsereformer är ett viktigt steg i kampen för ett annat samhälle, annars riskerar man att endast bana väg för nya disciplineringsmetoder när man river Bastiljen.

Mathiesens bok Det ofärdiga från 1971 och The Politics of Abolition från 1974 innehåller några av grundtankarna som möjliggjort att KROM:s fängelseabolitionism överlevt under mer än femtio års kamp. En social rörelse måste alltid ha både kortsiktiga reformistiska målsättningar och det långsiktiga revolutionära målet för ögonen, annars blir den fångad i systemet: repressivt tolererad eller utdefinierad som irrelevant. Grundtanken i Det ofärdiga – att alternativet ligger i själva processen i att utveckla det nya, och inte i dess förverkligande – innebär att den revolutionära vänsterns intresse för ändlösa diskussioner om vem som sitter på den mest korrekta teorin kan övervinnas och vi kan se att många problem och oenigheter kan lösas genom vardaglig praxis och politisk handling.

Fångkamp och solidaritet

Fångaktioner och fångstrejker är en hörnsten i KrumKromKrims verksamhet. Svenska Krum blev en viktig politisk kraft genom sitt samarbete med fångarnas organisering och motstånd – men detta gjorde samtidigt organisationen sårbar när myndigheterna bjöd hårt motstånd och subtila metoder för att splittra fångarnas organisering och motstånd. I Norge var KROM både en fångorganisation och en organisation med kopplingar till universiteten – och detta gjorde den på gott och ont mindre sårbar för myndigheternas motdrag mot fångorganisering. Samtidigt har en del av fångorganisationen burits av den samarbetande organisationen SON – Straffades organisation i Norge. Många goda krafter bidrog till att bilda KROM 1968 och professor Thomas Mathiesens fängelse- och aktionsforskning har bidragit till att organisationen fortfarande är verksam 53 år senare. Mathiesen utvecklade aktionsforskningen till högsta internationella nivå och uppmärksammade alltid vad som hände med de utstötta på gatan och i institutionerna: under KROM:s arbete mot lösdriverilagstiftningen på 1960- och 1970-talen, under de sammandrabbningar och den sociala oron som på 1980- och 1990-talen slogs ner med polisvåld och samtida rasprofilering och nya fiendebilder i kriminalpolitiken.

Kriminaliserad självmedicinering

Första gången KROM lyckades i sin kamp mot straffet var 1970 när man i samarbete med narkotikapolitiska aktionsgrupper bidrog till avskaffandet av lösdriverilagens kriminalisering av offentlig alkoholberusning. Detta var Norges tydligaste klasslagstiftning i vilken samhällets utstötta, de med alkoholproblem, utan bostad och arbete blev internerade i tvångsarbetsfängelser upp till två år för ”behandling”. Och nästa gång de påträffades berusade skickades de tillbaka för ny ”behandling”.

Under många år har det förts en kamp för avkriminalisering av liknande klasslagstiftning om andra former av berusning. Statens insatser mot den demoniserade ”narkotikan” har sprängt alla gränser för användningen av straff och skapat en enorm polisinsats och strafförföljelse av de svagaste och mest utslagna grupperna i Norge. 2021 var det nära att man fick igenom avkriminalisering av eget bruk av narkotika i Norge, på samma sätt som med avskaffandet av lösdriverilagen, men socialdemokraterna svek till slut sin samhälleliga uppgift och stöttade i stället de mest reaktionära straffivrande politikerna. Kampen för avskaffande av bestraffning för användning av berusningsmedel visar därför hur viktigt det är för abolitionismens framgångar att försöka avskaffa straffet i dess helhet.

Den allomfattande narkotikakontrollen har försett fängelserna med ett nytt medel för att kontrollera fångarna, nämligen den mest primitiva tekniken för att identifiera de ”orena”. Urinprovet har blivit fängelsets grundläggande kontrollteknologi: att få fången att pissa ”rent” utgör ett fördummande och perverterat test av fångens moral och vilja att bli rehabiliterad.

På ett teoretiskt och ideologiskt plan innebär den så kallade differentieringsprincipen att fångbefolkningen ska behandlas som individer och att de som försöker lämna kriminaliteten ges belöningar, men i praktiken sker en mekaniskt implementerad diskriminering av de svagaste och mest sårbara fångarna – helt parallellt med ingripandepolisens förföljelse av de svagaste på gatan. Droganvändande fångar bestraffas och sätts i isolering på särskilda avdelningar för att ”skydda sig själva och omgivningen från spridande av narkotikan”. Med goda föresatser kan man alltid flytta gränserna för vilka ingrepp i människors liv och tillvaro som är möjliga. Narkotikapolitiken har skapat en renässans för straffapparatens kraftigaste medel – kontroll och isolering – och den så kallade drogbehandlingen har flyttat in i fängelserna. Differentieringsprincipen föreskriver den smala drogfria vägen tillbaka till friheten, men tar inte hänsyn till den skadliga effekt i form av intensifierad kontroll den för in i fängelset. De som kan anpassa sig till kraven får lättnader i straffet – alltså något som tidigare var en rättighet för alla. Men de som tvingas självmedicinera med illegala droger bestraffas internt i fängelset – utan rättssäkerhet.

Cynismens renässans i kriminalpolitiken

KrumKromKrim har varit ett upplysningsprojekt och har dokumenterat revorna i de skandinaviska ländernas så kallade välfärdsstater – som alltså visat sig innehålla en fördold kontrollstat med udden riktad mot samhällets utstötta och sårbara. Eftersom politikerna idag tagit steget in i den kriminalpolitiska cynismen är denna kontrollstat inte längre dold – mot bättre vetande om fängelsets skadeverkningar väljer de ändå att höja straffen, eftersom ökande repressalier är systembevarande och ger politiska fördelar i form av fler röster. Men: kravet på vedergällning kräver stöd i den allmänna opinionen – och nordisk kriminologisk forskning har visat att när folk får reda på vilka som straffas och varför är de inte så blodtörstiga och straffivrande som politikerna tror att de är. Att upprätthålla skrämselbilder är därför en förutsättning för cynismens kriminalpolitik, medan abolitionismen i stället måste använda motmakten i dokumentation och upplysning. 

Fängelseabolitionisternas imponerande insats på 1960- och 1970-talen innebar att det spreds ett visst tvivel om huruvida fängelset och straffskärpningar verkligen hade den påstådda effekten. Men, strafftanken var bara tillfälligtvis misskrediterad. Myndigheterna växlade snart spår och slog in på dagens väg med dramatisk utveckling av fängelsesystemet – där inget straff är för högt. Dessutom har idén om terapeutiska fängelser snabbt fått fotfäste i Norden, och från USA hämtas kognitiva program och kvasipsykologiska metoder som fångvaktarna får lära sig på dyra kurser. Programverksamhet i fängelset har blivit en lukrativ business, som sällan utsätts för någon kvalitetskontroll. Föreställningen att drogberoende människor kan återuppbyggas genom att tvingas in i isolering blev en gåva till fängelsesystemet. Moderna socialvetenskapliga tekniker inkluderades i fångvaktarnas vidareutbildning, och mycket av den kantiga och konfrontativa yrkesrollen kom att försvinna. Maktanvändningen kamouflerades i stället bakom inlärd empati och psykologiserande från fångvaktarnas sida – vilka saknar gränser för hur ingripande och manipulerande de kan vara i relation till människor i en utsatt och maktlös situation.

Fängelseabolitionism genom reform och revolution

För politiker har kriminalpolitiken den fina fördelen att den framförallt drabbar människor som deras kärnväljare inte tycker om och känner sig otrygga av. Detta skapar utrymme för förenklande utspel som bara migrationspolitiken kan konkurrera med. Och om man lyckas koppla samman utlänningar med kriminalitet blir det politisk bingo. Historien ger otaliga exempel på hur politiker kan öka sin popularitet genom skarpa utspel mot de föraktade och utropa oss till samhällets fiender. Nordiska politiker, även på vissa delar av vänstersidan, har kommit att ansluta sig till en internationell utveckling mot en allt mer högerpopulistisk kriminalpolitik. Det handlar numera inte om att presentera lösningsförslag för verkliga problem, utan i stället om att ta fram förslag som kan få genomslag i den medieburna konkurrensen. Därför måste vi stärka fängelseabolitionismen, inte bara för fångarnas skull, utan för hela samhällets, genom att verka både för fängelsereformer och för den nödvändiga sociala revolutionen.

 

 

Annika: Hur ser ni på gränsernas funktion och möjligheten att avskaffa dem?

Julia: Gränser är viktiga byggstenar i det globala apartheidsystemet. Med ”apartheid” menas ett juridiskt system som tillämpar rasism. Begreppet ”global apartheid” beskriver ett världsomspännande system som organiseras kring rasism, och som begränsar tillgången till rörelsefrihet, land och resurser för specifika grupper som tidigare varit koloniserade. Rasism genomsyrar också den imperialistiska och kapitalistiska exploateringen av människor och av naturen och är därför direkt kopplat till klimatförändringarna. ”Det globala nord” syftar på de institutioner och människor som återskapar och tjänar på denna exploatering och som upprätthåller global apartheid. Att förändra systemet genom reformer är omöjligt eftersom det bygger på exploatering av människor och av naturen.

Stanley: Jag tror inte det är möjligt att avskaffa gränser så länge vi tänker att förändringen ska komma inifrån rådande koloniala och kapitalistiska strukturerna. När vi talar om gränser måste vi förstå vår egen positionering i relation till de här strukturerna. Jag talar utifrån min erfarenhet som migrant vars land är format av kolonialismen, och utifrån min erfarenhet är det uppenbart att gränserna är del av ett system som är odemokratiskt, omoraliskt, och motverkar mänskliga rättigheter. Men jag har ofta stött på vita akademiker, hjälparbetare och aktivister som kallar sig experter på migration, som insisterar på att Europa respekterar mänskliga rättigheter, och som försöker utbilda mig i demokrati. Så länge de förnekar att det ”demokratiska” system de talar om bygger på exploatering och förtryck kan vi inte förändra det i grunden. 

Annika: Så löften om individuella rättigheter och reformer av gränserna är ett sätt för systemet att rättfärdiga rådande orättvisor, snarare än att förändra dem?

Julia: Precis, att utlova reformer är ett sätt att avväpna motståndsrörelser och förhindra att de kräver verklig förändring. Mänskliga rättigheter sägs gälla för alla, men vi vet att de systematiskt åsidosätts för människor i det globala syd. De kan användas för att rädda några liv, och det är viktigt i sig, men systemet med individuella rättigheter kommer aldrig att garantera alla människor rättigheter, värdighet och frihet.

Stanley: Vi kan ta slaveriets avskaffande som exempel. Först när de som utvecklat systemet insåg att det inte längre var ekonomiskt och moraliskt hållbart gick de med på att avskaffa det – men inte förrän de byggt ett nytt system som tillät dem att fortsätta exploatera och förtrycka. Så historiskt har vi sett hur makthavare har utnyttjat motståndskamper (såsom kampen mot slaveriet) och gett intryck av att de hörsammat deras krav genom att ge folk mer rättigheter, samtidigt som de strukturella orättvisorna fortsätter. Människor som drabbas av gränsernas våld har också länge kämpat för att de ska avskaffas, men vi fortsätter förvägras de rättigheter som utlovats oss.

Julia: Det är en viktig poäng. Det finns en risk att diskussionen om hur vi kan avskaffa systemet frånkopplas frihetsrörelserna. Slaveriet avskaffades tack vare förslavade människors kamp för frihet, och kampen för att avskaffa gränser drivs av dem som drabbas av dem med stöd av aktivister. Vi kan inte föreställa oss en värld utan gränser utan dessa frihetskamper. Kamper mot förtryck förblir svaga om de inte har något de strävar mot, en gemensam dröm som driver dem framåt. Men vi får inte heller glömma att även om systemet hittar sätt att återskapas, faller det också sönder inifrån – eftersom det är ett omöjligt system, det vill säga, det ger sken av att vara det enda sättet att organisera världen på men det ruttnar inifrån. När systemet faller sönder leder det till mer våld och förtryck eftersom de som tjänar på det försöker skydda sig mot detta sönderfall.

Annika: Just det, andra apartheidsystem har till slut blivit ohållbara på grund av det omfattande våld och förtryck som krävts för att upprätthålla dem. Men för att avskaffa gränser måste vi alltså föreställa oss en värld bortom den som nu faller sönder. På vilka sätt hindrar gränserna oss från att föreställa oss en värld utan dem?

Julia: Många människor upplever gränserna mellan länder, mellan människor och mellan kunskap som naturliga. Nationalstatens gränser framställs som naturbestämda, även om de inte alltid varit där och därför inte behöver vara där. Men många förnekar att gränser är påhittade, vilket gör det omöjligt att föreställa sig att de kan avskaffas.

Stanley: Gränser är inte bara fysiska, de finns också inom oss, i form av internaliserad kolonialism eller kolonisationen av medvetandet. Aimé Césaire talade om att kolonisering avhumaniserar alla, eftersom du för att kolonisera andra måste utöva våld, inte bara mot andra utan också mot dig själv. Men kolonisatörerna förnekar allt våld och all förstörelse som upprätthållandet av gränser orsakat – för medborgare och icke-medborgare – och de lär sig själva och sina barn tro att systemet är det enda möjliga. Därför är det viktigt att avkolonisera utbildningssystemet, kulturen och det juridiska systemet i det globala nord samtidigt som vi arbetar för social och politisk rättvisa för dem som drabbas av gränser.

Julia: Gränskontroller handlar också om att kontrollera kunskap, vem som kan säga vad, vem som anses vara ”expert”, vad som är rationellt, emotionellt och så vidare. Vi ser just nu hur politiker skärper dessa kontroller genom att attackera akademiker i Danmark, Ungern, Storbritannien, Frankrike och på flera andra håll, i försök att begränsa vilka analyser och vilka alternativ som kan formuleras. Den kunskap om avkolonisering som just nu sprids från det globala syd utmanar rådande idéer om hur världen bör organiseras i väst. Men denna kunskap om alternativ avfärdas ofta som farlig, våldsam och omstörtande av dem som försvarar det rådande systemet. Det är ett sätt att ta fokus från systemets inneboende våld.

Stanley: Samtidigt kan deras krig mot kunskap inte hindra oss från att utveckla den. I stället gör det att vi utvecklar den vidare, precis som att människor alltid hittar nya sätt att korsa gränser, oavsett hur förtryckande deras gränskontroller är.

Annika: Hur återfinner vi kunskapen om alternativ? 

Julia: Gränser separerar oss från varandra, från samhället, från oss själva – vilket också var Césaires poäng – och från en annan framtid. Att avskaffa gränser handlar inte om att riva ner dem utan att återfå kontakten som gränserna förstört. Därför måste vi fråga oss vad som ska ske efter att vi avskaffat gränserna. Det handlar om att hitta tillbaka till oss själva och till varandra. Vi måste komma ihåg att kolonisatören inte alltid har varit en kolonisatör. I Europa har det har alltid funnits en mängd olika folk, kunskaper och sätt att leva som har blivit förtryckta och förföljda, men som fortfarande finns här. Men vi har lärt oss att glömma stora delar av vår egen historia och att vi har varit – och därför kan vara – mer än en avhumaniserad kolonisatör. De som vill förändra systemet, även vita personer, måste ta ansvar och fråga sig vad som får dem att avhumanisera, och hur de kan förändra det. Detta kräver ödmjukhet. Det handlar inte om att gå tillbaka till det förflutna utan om att hitta andra sätt att förstå sig ”själva” och ”andra”, om att länka oss samman igen.

Stanley: Att avskaffa gränserna för medborgarskap, och erkänna att det inte är ett privilegium utan en rättighet för alla människor, är ett första steg. Och att bygga vidare på den mångfald av kunskap, folk, och sätt att leva som återfinns i andra samhällen än i väst för att hitta alternativ till de rådande, förtryckande strukturerna. Folk i väst måste också själva kräva förändring, och vi får inte upprepa våra historiska misstag där förtryckta grupper har kastat bort sin tid på att tala om förändringar samtidigt som strukturerna upprätthålls.

Julia: När vi pratar om alternativ är det också oerhört viktigt att det inte handlar om att komma på ett ”recept” på hur världen ska förändras. Det handlar till exempel inte om att bara följa socialistiska regler, eller om enskilda, fetischiserade ledare. I arbetet för förändring är det viktigt att vi minns vilka vi är, hur systemet blev såhär, och vad allt våld och all förföljelse, tortyr och död under häxförföljelserna och koloniseringen gjorde med oss och med våra förfäder här i Europa. Vi vet att våld har djupgående effekter på människor och påverkas oss i generationer. Att minnas är att samlas i en gemenskap som sträcker sig över generationer, och att återknyta till den kunskap som förts vidare av häxor, shamaner, mamos, helare, taitas, abuelos och abuelas. Förändringen sker här och nu: medan den värld vi lever i faller samman, försöker fler och fler människor återbygga de här relationerna och skapa en värld som ger liv och värdighet. Till exempel finns idéer om att ”o-utveckla det globala nord”, det vill säga avskaffa den imperialistiska livsstil som bygger på exploatering av människor och av naturen. Eller zapatiströrelsen, som arbetar för att förena kamper för en värld ”som rymmer många olika världar”.

Det ska sägas direkt: abolitionism är en politisk plattform för att adressera sammanflätade problem som kräver inget mindre än nya föreställningar om, och ombyggnad av, allting och alla sociala och strukturella förhållanden som utgör faror för våra liv.

Det är en tradition av kollektivt motstånd som ställer frågorna: Vad är det som gör människors liv sårbara och vad krävs för att göra något åt det? Svaret är: ”Vi behöver ändra allt” – ”allt” i bemärkelsen att omkonfigurera allt vi har, för att kunna säkerställa jämlika, rättvisa och säkra liv för alla.

Rörelsen för slaveriets abolitionism i USA dateras till 1800-talet – åtminstone av historiker som kanske inte räknar varje individuell motståndshandling mot slaveriet till samma rörelse.

Rörelsen för slaveriets abolitionism kämpade för frihet för alla förslavade människor. Idag kan det vara lätt att se på slaveriet som en absolut ondska i det förflutna och tycka att dess abolitionism var en självklarhet. Men slaveriet och dess efterverkningar förblir på många sätt grunden till den globala ekonomiska ordning som den amerikanska historiken Cedric Robinson kallade racial capitalism. Denna förståelse pekar bland annat på slaveriets globala spridning som ett avhumaniserande ekonomiskt projekt de flesta nationalstater – och inte bara USA – drog fördel av. 

Konceptet påminner oss också, som den amerikanska geografiprofessorn tillika legendariska abolitionism-aktivisten Ruth Wilson Gilmore uttrycker det, om att ”kapitalismen kräver ojämlikhet och befäster den i rasismen”. Att förstå sambandet mellan kapitalism och rasism gör det tydligt att den abolitionistiska rörelsen i sina ursprungliga kontexter redan från början var ett projekt som handlade om både omedelbar och fullständig frigörelse av förslavade människor, och om ett internationalistiskt projekt för att förändra världen i dess helhet – med förhoppningen att skapa en ny och mer jämlik sådan.

Abolitionistisk politik idag 

Dagens abolitionistiska rörelse – som ett sätt att göra politik – behåller denna dubbla vision. Det vill säga att fokusera på specifika och konkreta kamper och samtidigt inse att endast en gränsöverskridande och internationalistisk politisk horisont kan adressera den sårbarhet vi delar.Den nutida abolitionistiska rörelsen har rötter över hela världen (ja, även i de nordiska länderna) och berör olika politiska och sociala frågor såsom polisabolitionism, abolitionism av dödsstraff, fängelsesystemet, skuldsättning, klimatorättvisa, gränser och alla andra organiserade former av våld.

 De mest omdebatterade och centrala projekten i den nutida abolitionistiska rörelsen är fängelse- och polisabolitionism – avskaffandet av fängelse- och polissystemet, straff och övervakning, genom skapandet av varaktiga och alternativa system. Vid en första anblick kan sådana projekt verka chockerande, överraskande och orealistiska. Man kan reagera med att fråga: 

”Är abolitionister så naiva att de inte förstår att människor ständigt skadar varandra? Och upplever inte de känslan av att vilja straffa någon som skadar dem? Förstår de inte att det är på grund av sådana grundläggande faktum som vi behöver ett system för att gripa och straffa dem som gör andra illa?” Självklart, det krävs en särskild sorts geni för att missa sådana uppenbara poänger. Och nej, abolitionister missar dem inte. 

 Till att börja med: abolitionister talar om skada och social skada i stället för kriminalitet. Kriminalitet är en komplicerad, politisk kategori som varken är tydlig eller rättvisande. Kriminalitet är en politisk kategori, inte något naturligt givet. Vad som ansågs vara en straffbar handling igår kan betraktas som en skyddad rättighet idag, och vad som betraktas som en lagstadgad skyldighet vid en tid kan ses som en avskyvärd handling vid en annan. 

Dessutom täcker inte kriminalitet det språk vi behöver för att tala om de situationer där vi skadar varandra. Kriminalitet adresserar bara i en begränsad bemärkelse den skada som åsamkas en person av en annan. Dagens ramverk för brott och straff i världen tar inte hänsyn till de olika behoven och önskningarna hos brottsoffer eller förövare, och inte heller kan det erkänna eller åtgärda de större konsekvenser som destruktiva våldsamma beteenden och straff har för familjer, grupper och samhällen.

Kriminalitetsdiskurserna isolerar varje skada från den större sociala kontext som orsakat den och också påverkas av den. Till exempel kan problemet med mord på kvinnor inte lösas genom att låsa in en enskild mördare. 

Inte heller adresserar straff den bredare sociala påverkan och otrygghet som kvinnomord orsakar bortom platsen för den ursprungliga skadan. På så vis är synen på världen genom kriminalitetens och straffets vokabulär reducerande. ”Skada” och ”social skada” är ett mer omfattande sätt att tala om våldets komplexitet. 

Abolitionister påpekar att straff, snarare än att göra oss trygga faktiskt har del i att skapa otrygghet för många människor. Att hålla ”kriminella” i fängelse skapar inte trygghet utan förflyttar skada bort från offentligheten och in bakom fängelsets murar och galler.

Straffets enda funktion är att tillfälligt hindra en individ från att göra skada utanför fängelset. Skadan som ägde rum i samhället fortsätter ofta inne i fängelset. Det finns inte heller någon anledning att tro att man genom att straffa någon med fängelse på något meningsfullt sätt skulle hindra en annan person från att åsamka andra människor samma skada. Det garanterar heller inte ens att samma person inte skulle begå samma handling igen när strafftiden väl löpt ut. Enligt Kriminalvården begår 30 procent nya brott inom tre år efter frisläppandet.

Att förstå detta som frågor för polis och rättsväsende, i stället för att reparera de sociala skador som orsakas av våldsamma handlingar, gömmer undan och raderar centrala frågeställningar kring skadliga beteenden och reproducerar synen på dem som en konflikt mellan individ och stat. Frågan som hellre borde ställas är med Ruth Wilson Gilmores ord: Under vilka sociala omständigheter är människor mer benägna att skada varandra? Och vad behöver ändras?

Enligt ett abolitionistiskt synsätt är det som förhindrar en lösning på det uppenbara faktum att människor skadar varandra – förr eller senare, på något sätt – det organiserade våldet i form av fängelse, polis och straff. 

”Lusten att straffa någon som har gjort dig illa är en verklig känsla. Men det samhälle vi vill skapa kommer inte uppstå ur ett bättre system för straff. Snarare är det bestraffning som leder människor till slutsatsen att det bästa sättet att hantera problem är att döda det.” Ruth Wilson Gilmore (red. övers.) 

 En abolitionistisk vision ställer frågan vilka andra sätt det finns att hålla människor ansvariga, som inte förlitar sig på straff men samtidigt adresserar all skada som en våldsam handling orsakar.

Abolitionism är ett projekt som ifrågasätter idéer som tagits för givna. Det handlar om att avvisa föreställningen om att saker måste fortsätta vara som de är eftersom vi inte vill eller har tid att tänka annorlunda. Eller som den norske abolitionisten Thomas Mathiesen skulle säga: det handlar om att adressera den maktlöshet som manifesteras i passivitet, upprepning av det välbekanta och okunskap om de egna intressena, om orsaken till problem och om hållbara alternativ. 

Abolitionism är att kreativt föreställa sig alternativ till de begränsade och skadliga praktiker och lösningar som idag används för att motverka social skada. Abolitionism är inte ett negativt projekt som handlar om att nedmontera allt och sitta på dess ruiner och hoppas på ett mirakel. Det handlar i stället om att säkerställa att vi har det vi behöver för att kunna garantera frånvaron av omständigheter, institutioner och ekonomiska strukturer som orsakar snarare än motverkar skada. 

De lösningar som abolitionism tillhandahåller är specifika för varje kontext. När det gäller skada på individuell nivå är det oftast fattigdom, osäkra familjeförhållanden, psykisk ohälsa, brist på framtidsutsikter och social exkludering som får människor att använda destruktiva lösningar i sina sociala interaktioner. Beträffande miljöförstöring behöver skalan på lösningen vara transnationell och förändra de globala ekonomiska system som förlitar sig på exploatering (av mänskligt arbete och av miljön). Vad gäller gränser pekar en abolitionistisk vision på den historia av exploatering, apartheid och kolonialism som gav upphov till ett globalt system där människors rörelsefrihet begränsas, och begär inget mindre än att föreställningen om våra politiska och sociala arrangemang som utgår från nationella identiteter och nationalstater ska ändras.

Att förändra allt och föreställa sig allt förändrat är helt klart inte en lätt uppgift. I denna uppmaning att på ett kreativt sätt förändra och återuppbygga allt är abolitionism ett internationalistiskt politiskt projekt som omfattar ett flertal sammanlänkade kriser: klimat, virus, statligt våld, statens negligering av migranter och fattiga etc. Genom att se till specifika behov och lösningar hos varje gemenskap och kontext, omfattar abolitionism praktiska lokala steg tillsammans med en större strategi för framtiden.

Om att introducera ”abolitionism” i det svenska språket 

Trots att de nordiska länderna har haft framträdande kritiska röster i den kriminalpolitiska debatten, i synnerhet genom gestalter som professor Thomas Mathiesen, som har varit en källa till inspiration för abolitionistiska pionjärer som Angela Y. Davis, har inte en abolitionistisk begreppsapparat, som ett sätt att göra politik, blivit översatt i någon större skala till det svenska språket. Därför är det vår förhoppning att detta nummer kommer bidra till att introducera termen ”abolitionism” i den svenska vokabulären, med dess tillhörande konnotationer, föreställningar, historia, politik och akademiska kunskap. 

I detta nummer kan du läsa om rörelsen för fängelseabolitionism i de skandinaviska länderna, debatten om polisabolitionism i Norge, abolitionism av gränser, och om lokala visioner för att skapa trygghet utan att använda statligt våld, och en minnestext om Thomas Mathiesen – en pionjär inom fängelseabolitionism. Den här listan är på intet sätt fullständig och täcker inte alla aspekter av abolitionism, men vi tror att den öppnar för en bra start.