Försoningskommittéerna i Rojava – ett alternativ till fängelse

Under sommaren 2020 skedde en enorm organisering under namnet Black Lives Matter. Tusentals demonstrationer och aktioner arrangerades över hela världen, bland annat i Sverige. I samband med denna explosionsartade massmobilisering populariserades även den så kallade Prison abolition-rörelsen (eller Police abolition-rörelsen). 

I grund och botten kräver rörelsen ett avskaffande av fängelsesystemet samt det rådande systemet för polisiär verksamhet. Inga fängelser, inga poliser – att låsa in en människa i en cell är alltid omänskligt, och polisen förstås som statens våldsapparat. Detta krav på avskaffande i stället för reform, bottnar i sin tur i en förståelse av det rådande fängelse- och polissystemet som klasspolitik och rasism, oumbärliga delar av det kapitalistiska och hierarkiska samhället vi lever i. 

Den som förespråkar fängelse- och polissystemet som ett nödvändigt ont för att hantera brottsliga gärningar eller farliga individer har mycket att bevisa – så sent som i början av oktober 2021 släpptes en av de mest robusta metastudierna någonsin om nyttan av fängelser. Metastudien, som har granskat och sammanställt 116 vetenskapliga studier, konstaterar att det är ett ”kriminologiskt faktum” att fängelser inte påverkar risken för återfall i brott, eller ökar risken för återfall något (Petrich, Pratt, Jonson & Cullen 2021). Bortsett från den regelrätta tortyr som fängelser utgör, bidrar de inte ens till säkerhet – studien visar att det är möjligt att de snarare bidrar till större osäkerhet genom ökad risk för återfall.

Vilka alternativ till fängelser finns då? Hur kan ett alternativt rättssystem se ut, som inte i sig är våldsamt och inte låser in människor i burar? Hur kan ett sådant system se ut och tillämpas i Sverige? Frågorna besvaras enklast genom att studera de exempel som har funnits historiskt, men även de som existerar idag.  

I norra och östra Syrien (Rojava) har det regionala självstyret implementerat ett omfattande system för rättsskipning som bygger på frivillighet och konsensus. Självstyret har upprättat försoningskommittéer som alternativ till det mer traditionella och hierarkiska domstolssystem som vi förknippar med staten. Detta på grund av domstolarnas oförmåga eller ovilja att lösa konflikter. Försoningskommittéerna institutionaliserades först i samband med den syriska revolutionen 2011 och Assad-regimens faktiska abdikering i norra Syrien, men försoningskommittéer har existerat sedan 1990-talet och konkurrerat med statens rättsväsende, som alltid har betraktat kommittéerna som ett hot mot statens monopol på rättsskipning (Knapp, Flach & Ayboğa 2016).

Försoningskommittéerna är självorganiserade kommittéer som har upprättats i hela Rojava. De existerar på bostadsnivå, kvartersnivå samt distriktsnivå, och de utgör grundbulten i rättssystemet i Rojava. Medlemmarna i kommittéerna väljs i regel av invånarna i respektive bostadsområde, kvarter och distrikt, med en könskvotering på 40 procent. Vid sidan av detta system av försoningskommittéer existerar det ett parallellt system av försoningskommittéer som har organiserats av kvinnor och för kvinnor. De hanterar ärenden där det förekommer patriarkalt våld och kommittéernas medlemmar utgörs av enbart kvinnor (Kakaee 2020b).

Processen i försoningskommittéerna är inte nedskriva i lag eller annan författning, men det finns vissa vägledande principer och regler som har bestämts verbalt och genom praktik över tid. När en konflikt uppstår eller ett brott har begåtts brukar försoningskommittéerna vanligtvis bjuda in båda parterna för dialog. Kommittéerna genomför även hembesök för att prata enskilt med parterna, och de hör även eventuella vittnen. Enligt Xelid Ehme, en av medlemmarna i försoningskommittén i staden Dêrîk, är det kommittéernas ansvar att:

medla i personliga eller civila konflikter mellan två eller fler parter. För att vi ska kunna nå en lösning som accepteras av alla inblandade måste kommittémedlemmarna höra alla sidorna i en konflikt och försöka hitta en lösning. I stället för att bestämma och vidta en viss åtgärd föreslår kommittén en lösning. Om lösningen accepteras skrivs den vanligen ner och undertecknas av alla parter. (Rojava Information Center 2019)

Enligt Aytan Dayika Medya, en tidigare medlem i försoningskommittén i Turkiet-ockuperade staden Serê Kaniyê, sysslar inte kommittéerna enbart med medling eller konfliktlösning, utan även lokalt säkerhetsarbete, med mera:

Vi började vårt arbete i början av revolutionen, år 2012–2013. Vi arbetade väldigt mycket i början. Kommittén arbetar inte bara med försoning – vi arbetade med försvar, lokal säkerhet, vi skyddade vårt folk och vår stad. Alla de som inte var överens med varandra förde vi samman. Vi vill bygga en anda av brödraskap och fred i samhället. Om det uppstår ett problem, så tar vi hänsyn till båda sidorna i konflikten – inte bara i stora ärenden som detta [40-årig konflikt mellan två klaner innefattande blodshämnd, övers. anm.] utan vanligare ärenden också. Till exempel, om det finns en konflikt angående att bygga ett hus, eller en konflikt om pengar. (Rojava Information Center 2019)

Syftet är alltså inte att döma den ena sidan i en konflikt, utan att uppnå försoning mellan parterna genom dialog och konsensus, vilket endast är möjligt genom att höra parterna och förstå deras klagomål, behov och krav. Om ett brott har begåtts mot en annan person syftar processen till att få den som har begått gärningen att förstå skadan och orättvisan som den har orsakat en person, genom dialog i stället för bestraffning. Försoningskommittéerna är inte behöriga att döma en person till fängelse, och de kan inte påtvinga en person någon annan bestraffning eller åtgärd. I ärenden där det förekommer patriarkalt våld är utbildning en vanlig åtgärd. Utbildningen kan pågå tills utbildaren bedömer att personen i fråga har utvecklats. Parallellt vidtas andra nödvändiga åtgärder av de lokala kvinnoorganisationerna – den våldsutsatta får stöd av andra kvinnor, hon får en plats att bo på i de lokala kvinnohusen, samtidigt som hon skyddas av de lokala kvinnostyrkorna (Kakaee 2020a). 

En försoningsprocess hos försoningskommittéerna kan ta olika lång tid beroende på ärendet, men det är inte ovanligt att försoning i större ärenden pågår i ett par år. Om ett ärende inte löses på bostadsnivån, som är den första nivån, går ärendet till försoningskommittén på kvartersnivå. Om ärendet inte löses på kvartersnivå kan ärendet skickas till försoningskommittén på distriktsnivå, som är den högsta nivån. Enligt statistik från 2016 från Mesopotamia Law School i Qamişlo, Rojava, löstes 90 procent av alla ärenden som skickades till försoningskommittéerna. De vanligaste typerna av ärenden som skickas till kommittéerna är skuldärenden, köp och försäljning av egendom, arvsfrågor och våld i nära relation (Duman 2017). Det är väldigt ovanligt att ett ärende inte löses inom systemet av försoningskommittéer men det förekommer att parterna i en konflikt inte försonas. I sådana fall kan ärendet skickas till domstolssystemet, som kan bestämma en viss åtgärd eller sanktion. Att ta ett ärende till domstol betraktas däremot inte som en optimal lösning: 

Eftersom den formella lagen inte alltid är rätt, den kan inte täcka allt … Vi interagerar med vårt lokalsamhälle, och vi känner att vår närvaro genom försoningskommittén har ett värde. Inte bara i Serê Kaniyê, utan även utanför Serê Kaniyê, vi åker ut i samhället och arbetar med folk. Vi är inte nöjda med bara lagen. (Rojava Information Center 2019)

Som vi kan se är det alltså fullt möjligt att implementera ett alternativt rättssystem som inte tar fängelser och bestraffning som sin utgångspunkt, och som i stället bygger på konsensus och dialog. Kan ett alternativt rättssystem som liknar systemet i Rojava införas i Sverige? De lokala förutsättningarna ser olika ut i olika delar av Sverige, men även om revolutionen skulle utlysas idag och det svenska rättssystem så som vi känner det skulle avskaffas imorgon, så är det generella svaret på frågan sannolikt nej. Idén om ett alternativt rättssystem tar sin utgångspunkt i mellanmänskliga relationer och interaktioner. Det kan därför inte utan vidare införas i en kapitalistisk kontext där vi lever som atomiserade individer, helt frånkopplade våra grannar, våra bostadsområden och det lokala sociala livet. I ett sådant samhälle är det snarare fullt logiskt med ett straffsystem som enbart syftar till att straffa – utan sociala hänsyn till den som straffas, den som har blivit utsatt för ett brott, parternas familjer, eller samhället vi lever i.

Ett alternativt rättssystem har potential att behandla personer som faktiska människor. Det kan bara uppstå i den lokala kontexten och i det lokala sociala livet. Försoningskommittéer, eller alternativa system för rättsskipning, måste precis som alla andra sociala och politiska institutioner vi vill skapa byggas lokalt och parallellt till statens institutioner – de måste utmana statens monopol på alla områden. Vi behöver lokala politiska råd där vi fattar våra egna beslut. Lokala matkooperativ där vi producerar och distribuerar mat enligt ekologiska principer. Lokal förnybar energiproduktion anpassad efter lokala behov. Lokala bibliotek där du exempelvis kan låna verktyg, i stället för att köpa en borrmaskin som du använder en gång om året. Lokala kvinnohus där kvinnor kan stötta och skydda varandra, i stället för att riskera att stänga ned sin verksamhet om kommun eller stat drar in sitt bidrag. I denna lokala kontext kan även lokala försoningskommittéer byggas. Ett alternativt system för rättsskipning som bygger på konsensus och som kan uppnå riktig rättvisa – skräddarsydd efter individerna och den lokala kontextens förutsättningar och behov. Lärdomen från Rojava är alltså inte enbart hur vi kan avskaffa och ersätta hierarkisk rättsskipning som enbart syftar till att straffa. Lärdomen är framförallt att revolutionen börjar med våra grannar, ett steg i taget. 

Duman, Yasin, ”Peacebuilding in a conflict setting. Peace and reconciliation committees in de facto Rojava autonomy in Syria”, Journal of Peacebuilding & Development, vol. 12, nr 1, 2017.

Kakaee, Miran, ”Democratic confederalist approaches to addressing patriarchal violence within the justice system”, Capitalism Nature Socialism, vol. 31, nr 4, 2020 (a).

Kakaee, Miran, Imagining the Commune. Democratic Confederalist Approaches to Law and Conflict Resolution, GUPEA, Göteborg, 2020 (b).

Knapp, Michael; Flach, Anja och Ayboğa, Ercan, Revolution in Rojava. Democratic Autonomy and Women’s Liberation in Syrian Kurdistan, Pluto Press, London, 2016.

Petrich, Damon M.; Pratt, Travis C.; Jonson, Cheryl Lero och Cullen, Francis T., “Custodial sanctions and reoffending. A meta-analytic review’, Crime and Justice (före tryck), 2021. 

Rojava Information Center. Intervjuer genomförda, transkriberade och översatta av Rojava Information Center, 2019.