Fattigdomen är inte vacker

RECENSION

≈ [Ungefär lika med]
Regi: Farnaz Arbabi
Manus: Jonas Hassan Khemiri

≈ [Ungefär lika med] följer samma recept som Khemiris tidigare pjäser. Enkel men snygg scenografi, flera parallella historier som på ett eller annat sätt vävs samman, med komplexa karaktärer som är lätta att tycka om. Tempot är högt och det är ofta roligt på ett absurt sätt.

Pjäsen vill tala om det ekonomiska systemet, om ojämlikheten och om hur den gör pengar till en sådan central del i allas våra liv, oavsett om vi vill det eller inte. Vi får möta hemlöse Peter som tigger i tunnelbanan, Ivan som inte kan fatta att han får en helt ny oanvänd vinterjacka och Martina som börjar plocka pengar ur kassan på tobaksaffären där hon jobbar.

Efter pausen får alla vi som känner oss oroliga för vår ekonomiska situation räcka upp handen. Jag och min kompis gör det. Inte så många andra. Pjäsen vill visa, och den säger det rakt ut, att fattigdomen inte är vacker. Den är inte ädel och den gör ingen fri. Men allt är också så snyggt. Kulisserna, skådisarna, publiken. Kanske är det därför jag inte blir lika berörd som jag egentligen borde bli. Eller så handlar det om att jag helt enkelt inte varit så pank som de pratar om på scenen, eller om att jag försöker förtränga att jag mycket väl snart kan bli det.

Jag vill, men jag känner inte riktigt lika starkt för karaktärerna som jag gjort i Hassen Khemiris tidigare pjäser. Jag hade önskat att de vore färre och att var och en i stället hade fått mer utrymme. Vissa bikaraktärer hade kunnat skippas, allt behöver inte knytas ihop på slutet. Ett slut som i min smak dessutom blir kort och melodramatiskt.

Trots dessa invändningar är ≈ [Ungefär lika med], i regissören Farnaz Arabis tappning, modern teater på en helt egen nivå. Alla skådespelare lyser, ingen nämnd ingen glömd. Den starkaste scenen för mig är när Andrejs mamma inte kan njuta av champagnen han köpt för att fira sin examenförrän hon får veta att det egentligen bara är mousserande vin som kostade 65 kr. Strax efter får vi lära oss att det tar 32 000 år att betala av en skuld på en trillion dollar, förutsatt att man betalar en dollar i sekunden. Och att det runtom i världens skatteparadis finns ungefär 21 trillioner dollar undanstoppade.

Jag antar att pjäsen vill vara radikal ­- den ekonomiska ojämlikheten är ohållbar och fattigdomen skapar lidande och stress. Några lösningsförslag presenteras dock inte och kanske är det inte heller teaterns uppgift, men det gör att pjäsen inte blir lika besvärande. Och jag undrar hur pjäsen uppfattas av dem som inte ville krossa kapitalismen redan innan de såg den.

 

Vi behöver ett nytt kapitel

RECENSION’

Böcker

Tolerans – 29 röster mot rasism (Hydra förlag) Redaktörer: Elcim Yilmaz, Krister Insulander och Donald Boström.

 Rasismen i Sverige. Nyckeltexter 2010–2014 (Natur & Kultur) Redaktörer: Lawen Mohtadi och Devrim Mavi

Det finns troligen mycket intressant som kan sägas om svensk modern historia vid en tillbakablick på perioden 2000–2014. Men jag undrar om inte debatten om rasism och antirasism kommer att ha en central plats i en framtida historieskrivning.

Statsvetaren Jan Jämte menar i sin avhandling om de svenska antirasistiska rörelsernas historia att den fjärde och sista största mobiliseringen mot rasismen i Sverige kulminerade i bildandet av organisationen Centrum mot rasism (cirka 2003). Det var också i samband med Alliansens valtriumf 2006 och indragningen av stödet till organisationen som denna kraftsamling ebbade ut.

Ett tag surfade denna fjärde våg av antirasism vidare på den debattvåg som forskare bakom Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering gav impuls till runt 2005–2006. Sverige präglas av strukturell diskriminering och institutionell rasism, sade expertutredarna och samlade stöd i huvudsakligen kritisk forskning. Utredningen stoppades bort i en dammig och mörk hylla på regeringskansliet. Utredaren blev misshandlad på öppen gata.

I valet 2006 fick Sverigedemokraterna (SD) knappa 3 procent i riksdagsvalet och nära 300 mandat i kommuner och landsting. I valet 2010 tog sig partiet med 5,7 procent in i riksdagen och än fler lokala politiska församlingar. Onekligen satte valet 2010 fart på debatten om svensk rasism och antirasistiska strategier, denna gång bland en bredare krets än the usual suspects i akademin. Två nyutkomna volymer samlar delar av denna debatt och markerar också på olika sätt en mobilisering mot SD inför valet 2014.

Tolerans – 29 röster mot rasism som redigerats av två medie- och managementkonsulter och en fotograf har syftet att ”manifestera att vi i Sverige står upp mot rasism oavsett vad den kallar sig” med målet att försvara ”ett tolerant samhälle”. Flera av texterna är tidigare publicerade debattartiklar och krönikor. Några få är nyskrivna av bland andra integrationsminister Erik Ullenhag (FP) och Carin Jämtin (S). En bred politisk samling av ställningstaganden mot rasism, kryddad med vardagsberättelser och allmänna reflektioner, gör boken till en konventionell moralisk vädjan till allmänheten att ”tolerera” alla människor. Redaktörerna menar att texterna visar ”att antirasism inte handlar om höger eller vänster” utan ”om oss alla”.

Den huvudsakliga kritiken mot denna konventionella antirasism som hävdar en form av icke-politisk tillhörighet och framför en moralisk appell för det mycket tveksamma målet ”tolerans”, är att den i hög grad är en liberal politisk ståndpunkt. Om än en mycket urvattnad sådan. Den liberala antirasismen är, bland annat med tanke på SD:s framgångar i valet 2014, en återvändsgränd.

Starkare och skarpare texter har samlats i Rasismen i Sverige. Nyckeltexter 2010–2014, i redaktion av Lawen Mohtadi och Devrim Mavi. Boken samlar texter under sex teman: SD i riksdagen, Utöya, Reva, rasstereotyper, antiziganismen och protesterna och ger så en fragmentarisk bild av de senaste årens skildringar och debatter om hur rasismen gestaltar sig.

Agendan är inte lika tydlig. Liksom för toleransbokens redaktörer är det manifestationen i Kärrtorp 2013 som inspirerat, samt demonstrationer, aktioner och manifestationer runt om i landet mot rasistiska och nazistiska partiers kampanjer.

Antologierna ger en bra bild av antirasistisk debatt de senaste åren. De visar att SD har väckt mångas intresse för diskussioner om rasism. Men vissa av de mer emotionellt kraftfulla texterna ser jag också som ett försök att ta itu med den fortsatt utbredda förnekelsen att rasismen är en strukturell företeelse. Kanske kan en del av dessa texter citeras i framtida historieskrivning av svensk politik och perioden då allt fler började se och frukta rasismen på allvar.

Det böckerna får mig att tänka på är vilken antirasism vi vill ha nu när en ny våg formas. Om texterna är centrala stämmer Jan Jämtes ord att det senaste decenniets antirasism kan ses som ”reaktiva, kortvariga emotionella utbrott”. Jag hoppas på något mer. En kraftigare antirasism med en konkret och tydlig politisk agenda, med målet att fördela makt och resurser jämlikt och med kraft att mobilisera en stor folkrörelse för att bekämpa rasism i samhällets alla hörn. Jag börjar redan tänka på vilka texter denna kraftsamling kräver.

En mörk bild av folkhemsidyllen

På sin 85-årsdag öppnar den välbärgade, förmodat judiska, tandläkarfrun Miriam en dörr till det förflutna som tidigare varit stängd för alla utom henne själv. Hon heter inte Miriam och hon är inte judinna. Miriam är rom men hon har under hela sitt vuxna liv dolt sitt ursprung, både för sin familj i Nässjö och för det trångsynta samhälle dit hon anlände efter krigsslutet 1945. Malika, som hon egentligen heter, överlevde den så kallade Zigenarnatten 1944 i Auschwitz då minst 3 000 romer mördades, genom att anta en redan död judisk flickas identitet. I Ravensbrück börjar hon sedan ljuga om sina romska rötter när de andra fångarnas hånfulla kommentarer om ”zigenare” får henne att förstå att hon alltid kommer att stå längst ner i hierarkin var hon än befinner sig. Minsta lilla misstag kan kosta henne livet.

Hemligheten byggs på då Malika anländer till Jönköping. Hennes framtid hänger på att hon lyckas utrota sitt sanna jag och bli den värdiga judiska flicka som en vänlig, men i grunden fördomsfull medelklassfamilj, tror att de tagit hand om. På ytan blir Malikas liv en framgångssaga. Hon gifter sig med tandläkaren Olof och tillsammans med honom och hans son bildar hon en ny familj. Lyckan borde vara total men Malikas rädsla skapar sår som aldrig läker. De djupaste såren som ständigt öppnas upp är saknaden efter Didi, lillebrodern som mördades i ett av Doktor Mengeles experiment, och efter kusinen Anoschka som slogs ihjäl för att hon vägrade klä av sig vid ankomsten till Auschwitz. Malikas liv blir till sist bara ett tomt skal där hennes egen starka personlighet ofta skaver under den konventionella ytan. Hon vågar aldrig ventilera sin sorg och tystnaden har sitt pris.

Samhället som Malika så desperat försöker anpassa sig till genom att släta ut sig själv, lider också av en önskan att uppvisa en fläckfri fasad. Den felfria kuliss som femtiotalets Sverige visade upp för omvärlden, dolde i själva verket både kraftiga klasskillnader och rasism, ofta riktad mot den grupp i samhället som kallades ”tattare”, nu på egen begäran omdöpt till resandefolket. Många resande fanns med bland dem som fick skallarna mätta av rasbiologer och ett stort antal tvångssteriliserades. År 1948 utbröt våldsamma förföljelser, de så kallade tattarkravallerna, i Jönköping. Kravallerna ledde till att stadens resandefolk attackerades i sina hem av rasister som fick medhåll i lokala tidningar. Det ansågs allmänt att ”tattarna” fick skylla sig själva eftersom de påstods ägna sig åt kriminell verksamhet. Flera familjer blev dömda till fängelsestraff eller böter för att de försökt försvara sina hem mot inkräktare. Malika, som råkar befinna sig på fel plats under kravallerna, angrips av en grupp unga män och hon förstår genast signalerna. Inte ens i Sverige kunde hon någonsin avslöja sitt ursprung. Hennes liv i det svenska ”paradiset” hänger på en mycket skör tråd.

Maj-Gull Axelsson bygger upp och plockar efter hand hål i en välkonstruerad fasad som döljer skrämmande många brister, genom de revor som uppstår skymtar ett Folkhemssverige som långt ifrån är någon nostalgisk dröm. Framför de välskötta hemmen står bilar och arbetarnas semestrar blir längre, men bakom ytan döljer sig klasskillnader, rasism och kvinnoförakt.  Skildringen av Malikas liv som flykting i Jönköping och Nässjö varvas med bilder från koncentrationslägren och den rangordning som även där placerade romerna längst ner på skalan. Speciellt starka är de avsnitt som berör Didis öde som försökskanin hos tyska nazistdoktorn Mengele och Malikas livslånga längtan efter honom. Jag heter inte Miriam är en skickligt uppbyggd roman som ger en god insikt i romernas situation och i det hyckleri som låg inbäddat i den svenska femtiotalsidyllen. En nyttig historielektion som också tydligt speglar vår egen tid där polisen fortfarande upprättar etniskt grundade register över romer och så kallade ”kringresande”.

Afrofobi för nybörjare

Foto: Rebecca Martyn

Foto: Rebecca Martyn

En negers uppväxt innehåller främst två typer av material. Det ena är skämt om rasifierade personer – afrohår, brytning, svart hud på solariet – och det andra är allvarliga berättelser om rasism. Vi får både höra om Marika Carlssons egna upplevelser av diskriminering och kränkningar, och se filmer av och med Sverigedemokrater. Hon är en mästare på att härma andras dialekter och minspel men skrattet fastnar i halsen när hon driver med personer med utländsk brytning, och jag får en klump i magen när publiken skrattar sig fördärvad åt att en person med ett stort afro försöker ta på sig en cykelhjälm. Det är så uppenbart att hon riktar sig till en vit publik.

Syftet är naturligtvis gott. Jag utgår ifrån att Marika Carlsson har tänkt igenom sin strategi noga och förhoppningsvis ger den också önskat resultat. Men jag tycker att det är problematiskt, och sorgligt, att en antirasist som dessutom själv är rasifierad lägger så stor andel av sin tid i rampljuset på att driva med andra rasifierade personer i stället för att driva med rasisterna. Marika Carlsson skulle säkert säga att hennes skämt är kärleksfullt menade, men i slutänden handlar det ändå om flera hundra vita människor som har roligt på bekostnad av taxichaufförer från Mellanöstern och kvinnor i Etiopien. Det är ett vågspel, och det kan vara kontraproduktivt. Marika Carlssons egna fördomar är inte roligare eller mindre kränkande än någon annans bara för att hon också är rasifierad och hon riskerar att själv bidra till att cementera fördomar. Även om publiken ger rungande applåder när Marika Carlsson formulerar uttalat antirasistiska budskap.

Visst har hon en poäng när hon under föreställningen förklarar sitt användande av n-ordet i titeln. ”Det är inte mitt syfte att uppmuntra folk att använda ordet. Men jag har kallats det hela livet och nu har jag tagit mig rätten att använda det när jag berättar om mitt liv.” Hon frågar retoriskt om romer blir bättre behandlade när vi inte längre kallar dem ”zigenare” och skojar om polisens registrering av romer. ”Det står ju ‘romer’ längst upp, det tycker jag är respektfullt.” Och visst, har någon rätt att återerövra ordet så är det väl hon. Men risken är att vita personer som bara ser föreställningens titel, utan att höra hela hennes resonemang, tar hennes användande av ordet som ett frikort för att själva göra det. Och jag är benägen att hålla med alla de antirasister som menar att nidbilder av rasifierade personer är grunden för förtrycket, att rasismen hämtar sin näring från bilder av ”den andre” som någon som de med makt avhumaniserar och ser ner på. Därför är vårt ordval viktigt.

Och därför är det Marika Carlssons personliga och hjärtskärande berättelser om rasism som jag kommer att minnas bäst från showen. Som den gången som skolbarn i Lund sa ”vi vill inte leka med dig för du är född i bajs” och tillfället då två vita kvinnor reste sig när hon och hennes bror satte sig vid deras bord med kommentaren ”jag kan inte sitta vid samma bord som två apor”. Men också den gången då ombordpersonalen på färjan till Köpenhamn vände båten för att kasta av en passagerare som sagt till henne att ”jag får gå före dig i kön för jag är svensk medborgare och det är inte du”. Det är för de här berättelserna som jag trots allt kan tänka mig att rekommendera föreställningen till andra. Den ger mig ändå en inblick i en värld som jag inte själv har upplevt, den som afrosvenskt adoptivbarn under det svenska 1970-talet. Så väldigt många skratt blir det inte för min del, men showen kan förhoppningsvis fungera som en introduktion till afrofobi för nybörjare. Och slutet, där hon säger att hon ser positivt på framtiden, är både kul och upplyftande. Om fördomar om afrosvenskar är en fobi, då går det att bota, säger hon, och jämför med ormfobi. ”Du går till en terapeut och får prata om ormar, sedan får du se bilder, sedan hålla en och till sist går du hem med en orm.”

FAKTA
I samband med att föreställningen hade premiär 2010 anmäldes den av Afrosvenskarnas riksförbund till både justitie- och pressombudsmannen. Förbundet menade att titeln var kränkande men fick inget gehör hos någon av instanserna. Under föreställningen kallar Marika Carlsson anmälan ”tragikomisk”. Till Expressen har hon kommenterat anmälan så här: ”I Sverige gör vi ju gärna om ord för att ställa saker och ting i bättre dager, och det här n-ordet vill afrosvenskarna ta bort. Okej, men man har inte tagit bort problemet i och med detta. När jag var liten och kallades ”neger” var det tvärtom mycket som var mindre problematiskt. Det fanns en naiv nyfikenhet som ofta fick ett klumpigt uttryck, men i botten fanns också snällhet. Nu, i ett klimat som präglas av SD, är det hårdare att vara svart.”

 

Serie dumförklarar vita

Recension

TV

Orange is the new black

 

USA har flest fångar i världen, en majoritet av dessa är svarta och en växande andel av dem är kvinnor. I OITNB är huvudpersonen en vit medelklasskvinna som hamnar i fängelse efter att i unga år haft en relation med en knarksmugglare. TV-serien är baserad på en bok där författaren har mycket gemensamt med huvudpersonen, bland annat namnet, Piper. Serien är förvånansvärt lättsam och humoristisk, det är lättsmält underhållning kryddad med mänsklig tragedi. Sidokaraktärerna får representera stereotypa fördomar om afroamerikaner, asiater, ryssar och latinos. Piper får representera det goda och oförstörda som kämpar för att inte dras ner till samma nivå som sina medfångar. Skaparen av serien har sagt att det behövs en vit huvudperson för att nå ut till den stora (vita) publiken. Ett påstående som dumförklarar vita, och totalt bortser från den stora icke-vita publiken.

Lyckad skildring av gränser i gränslös serieform

RECENSION

Bok

Fem papperslösa kvinnors historier

Amalia Alvarez

Seriefrämjandet (boken är en del av projektet Tusen serier)

 

De flesta serieböcker som släpps i Sverige är gjorda av svensktalande personer med medborgarskap i Sverige och översättningar till andra språk än svenska råder det stor brist på. I Fem papperslösa kvinnors historier skildrar Amalia Alvarez verkliga historier om misshandel, krig, sexuellt utnyttjande och ett liv på flykt. Här återberättas kvinnornas egna historier efter att de av olika anledningar har flytt till Sverige.

Alvarez använder sig parallellt av både spanska, engelska och svenska. Hon tecknar detaljerade bilder, vilket resulterar i en lättillgänglig bok om livsavgörande öden. Det är ett mycket personligt verk som ger ett brett och ärligt perspektiv på hur det är att fly till Sverige och leva som gömd.

Det system som långt fler än dessa fem kvinnor lever i framträder klart och tydligt i berättelserna. Vi får läsa om Saras kamp att överleva på sin flykt till Sverige, om Luz Maria som efter Migrationsverkets bestämmelser separeras från sin tvååriga dotter och om X som måste ha sex med sin arbetsgivare för att få lön och med sin hyresvärd för att få bor kvar.

Om du någon gång har tvekat över hur katastrofalt det nuvarande migrationssystemet påverkar papperslösa, kommer den här boken få dig att bli säker på din sak.

En knytnäve i magen

RECENSION

Film

Enjoy Poverty

Renzo Martens

Konstnären Renzo Martens har gjort en film där han tagit på sig rollen att personifiera västvärldens goda intentioner när det gäller att bekämpa fattigdom i Afrika, i detta fallet Kongo. Martens vill hjälpa fattiga att profitera sig på sin fattigdom, istället för att hjälporganisationer ska göra det. Han gör det för att visa det vidrigt cyniska i denna handling, hur västvärlden gjort fattigdom till en handelsvara som man kan tjäna pengar på genom bistånd och hjälporganisationer. Merparten av biståndspengarna går tillbaka till givarländerna och hjälporganisationerna drivs som företag. Från första scenen i filmen visar Martens hur detta förtryck tar sig i uttryck genom att själv agera ut det. Hans budskap är rakt och enkelt, ingenting kommer att förändras så det är lika bra att njuta av fattigdomen. Ett knytnävsslag i alla välmenande västerlänningars mage, men även de fattigas i Kongo. Cynismen vet inga gränser. Vilket just därför gör den genial, den lyckas fånga hur motbjudande kapitalismen verkligen är.

Sagan om Atletico Husby

RECENSION

Dokumentär

Atletico Husby

Fernando Illezca och Tobias Olofsson.

 

Atletico Husby var fotbollslaget som var på väg upp, men som tappade allt när lagets favorit, som kallades Romario, mördades. Vi får följa dem som blev kvar och hur laget kämpar emot saknadens sorg och ägarnas vinstintressen. Men främst får vi följa Navid och hans dotter. Fotot är vackert och det finns många fina scener. Filmaren har sagt att han vill skapa en motbild av människor i förorten. Om det inte vore för den typiska modellen som SVT använder för dokumentärfilm med pianoklink och berättarröst hade den kunnat lyckas. Och kanske om den mediabild och omvärld som filmen vänder sig emot visades. För att få med den dynamik som finns där, fast utanför bild. Nu blir det ännu en förortsbild av hopplöshet och maktlöshet som inte visar på någon väg framåt.

De nya arbetarna

RECENSION

Böcker

Av kött och blod

Henrik Johansson

Federativs förlag

Prekariatet – den nya farliga klassen

Guy Standing

Daidalos förlag

 

Henrik Johanssons debutroman Av kött och blod är en unik berättelse om vardagens klasskonflikter mellan restaurangarbetare och ledning. Det som gör den speciell är inte bara den lekfulla formen, hybriden mellan socialrealistisk arbetsplatsroman och fantasydeckare, utan också att den tar sin utgångspunkt i ett heterogent kollektivt subjekt. Det är befriande med en arbetarroman som inte fokuserar på den vite industriarbetarens vedermödor, utan som talar till oss som en brokig kämpande massa.

Handlingen utspelar sig på den lilla restaurangen Tempi Moderni, en arbetsplats med ständig underbemanning och jakt på ökad produktivitet. I inledningen får vi följa Eduardo som börjar sin praktik på restaurangen. Han är en av många i raden av praktikanter cheferna tagit in för att utföra gratisarbete. Ständigt försöker ledningen hitta nya sätt att utnyttja personalen. Men de möter motstånd i den solidaritet som finns mellan arbetskamraterna, som leker, saboterar, luras och snackar ihop sig. Förutom att bokenväcker tankar kring de olika villkoren för arbetsplatskamp beroende på bakgrund och privilegier, så väcker den idéer om hur gemenskaper skapas bortom olika skiktningar.

Det villkor Johansson i skönlitterär form skildrar; underbemanning, otrygga anställningar och ekonomisk oro, beskriver forskaren Guy Standing facklitterärt i sin högaktuella bok Prekariatet – den nya farliga klassen. Boken är ordentligt faktaspäckad, på gott och ont. Ibland gör den stora mängden information att boken blir pladdrig och torr, men de stilistiska bristerna kompenseras av att den är en av de mest träffsäkra analyserna av vår samtid. Jag får en känsla av att den blivit skriven i hast, som i feberyra, för att författaren varit så angelägen om att berätta för oss om sakernas tillstånd, om de förändringar vi ser idag på den globala arbetsmarknaden.

Allt fler människor blir överflödiga i den globala ekonomin, och de övriga konkurrerar om underbetalda jobb. Prekarisering är Standings benämning på dessa förändringar. Prekarisering definieras som en process där allt större delar av arbetsmarknaden blir osäkra där fler människor går mot ”ett liv i stunden, utan en trygg identitet”. Vi får allt svårare att få fast anställning, jobben blir allt skitigare, våra kroppar förväntas vara mer anpassningsbara och redo att underkasta sig vilken försörjning som helst. Vi har dessutom lärt oss att betrakta denna livsotrygghet som en naturlag, stressen och ångesten som vårt eget ansvar.

Standing utgår från Europa och Storbritannien i de flesta av sina beskrivningar, men vill genom sitt begrepp om prekariatet ringa in hela den globala otrygga klass som består av allt från tillfälligarbetare till arbetslösa, migranter, sluminvånare, bemanningsanställda och extraarbetande pensionärer. Denna nya klass kan enligt Standing lika gärna lockas av fascismen som av den sociala revolutionen.

Kapitlet om migration är kanske det mest intressanta. Migranterna är den mest utsatta och den snabbast växande delen av prekariatet. Aldrig har det funnits så många människor på flykt i världen, människor som korsar nationsgränser i hopp om ett bättre liv. Kapitalet tjänar på den globala orättvisan på så sätt att det skapas en reservarmé av illegala invandrare där klassisk arbetsplatskamp sällan ger utdelning. Standing exemplifierar med afrikanska migranter i Kalabrien som var anställda som billig arbetskraft på olika jordbruk kontrollerade av maffian. När finanskrisen slog till slutade maffian att betala ut löner. Arbetarna gjorde uppror. Som svar jämnades deras provisoriska bostäder till marken och många blev deporterade. Övriga blev beskjutna och misshandlade av medborgargarden påhejade av lokalbefolkningen.

Att neka medborgarskap har blivit ett av maktens starkaste vapen. Rasismen går som en röd tråd i prekariseringen; den är medveten och nödvändig för att upprätthålla systemet. Standing argumenterar för att migrationen idag kan betraktas som en process där medborgerliga rättigheter sakta avvecklas och vill återinföra begreppet denizen för att som beteckning för dagens varianter av migrantskap. De nomadiska illegala flyktingarna, bosättarna och gästarbetarna står alla står i kontrast till den fullvärdiga assimilerade medborgaren the citizen, som mer och mer blir ett privilegium för de vita och lyckosamma.

Båda dessa böcker skildrar på ett intressant sätt ett politiskt subjekt som står ganska långt från modernitetens manlige och vite industriarbetare med en relativt säker ställning. Efter välfärdsstatens proletariat kommer prekariatet. Jag lämnas med en förståelse av att det inte finns några guldår kvar att hoppas på från rasistiska nationalstater, och inga stabila arbetaridentiteter att återerövra. Nu gäller det att omvärdera och utmana gränserna för politiken och vad som är möjligt, för att kunna genomföra den sociala revolution som ligger som en vilande potential i denna ekonomiska och existentiella kris.

Förortsberättelse för medelklassen

RECENSION

Bok

Förortshat

Johanna Langhorst

Ordfront förlag

 

”Kan man vara något annat än rasist i ett rassegregerat samhälle?” frågar sig Johanna Langhorst i ett uppslag i Förortshat. Frågan är mer avslöjande än hon tror.

Sällan har jag läst en nyskriven bok som haft så stora problem att skildra icke-vita som jämlikar. Istället för att motverka rasismen ramlar hon själv i fällan.

I Langhorsts förort är alla icke-vita snälla och godhjärtade, om än lätt enfaldiga. De icke-vita i Langhorsts förort bryr sig inte om att ha det fint hemma (de är ju ifrån Somalia!). De ”traditionella svenskarna”, som Langhorst kallar dem, är snåla och deras barn vill inte dela med sig i sandlådan.

Den enda som lyckas bryta sig ur de infantila beskrivningarna av icke-vita är Nalin Pekgul, men bara när hon citeras. Äntligen får jag möta en rasifierad person som uttrycker åsikter, aktörskap och mångsidighet, istället för att reduceras till den ädle vilden i välviljans namn.

I ett besök hos en granne är författaren noga med att påpeka den ”enorma tv:n” som dessutom lämnas på under deras fika. Boken är full av den här sortens beskrivningar, som ropar ut: dessa personer är annorlunda, men de är lika bra ändå! Och däri ligger problemet. Den här är ännu en bok som diskuterar ”de andra” istället för att inkludera. Det här är ännu en bok som, måhända oavsiktligt, avskriver förortsbefolkningen som ett folk utan aktörskap, som behöver en inflyttad ”medlem av kultureliten” för att deras liv ska få politiskt värde.

Men det säger något om bokens förmodade mål. Nämligen att ge alla de södermalmsbor en läxa som fortfarande fnyser åt Langhorsts (forna) bostadsort. Boken kan säkert röra om deras världsuppfattning så pass att de vid nästa middagsbjudning ägnar ämnet några minuter mellan huvudrätt och dessert. Men förortsbefolkningen, som inte kan ringa sina journalistvänner så fort deras bostadsort ger dem bekymmer, får ännu en gång agera fond för medelklassens förverkligandeprojekt. Jag vill läsa en bok skriven av dem istället.