Jag känner inte mig trygg, inte längre. Känslan av oro finns alltid i mitt hjärta. Jag tänker hela tiden på allt som skulle kunna hända och hur jag ska rädda mig själv ifall det skulle behövas. Men dessa tankar är inget i jämförelse med de tankar min svarta, beslöjade, mamma har. Min underbara, godhjärtade, omtänksamma mamma. Gud vad jag älskar henne, och vad mycket jag oroar mig för henne. För exakt två veckor sedan blev en ung kvinna knivhuggen sexton gånger i London och man misstänker att det var på grund av att hon bar slöja. För inte så länge sedan utsattes flera beslöjade kvinnor här i Sverige för misshandel av samma anledning, att de täcker sig. Det känns som att man var och varannan dag läser om liknande fall. Hijabuppropet för något år sedan var en reaktion på att en höggravid kvinna misshandlades på grund av sin slöja. En tid senare blev hon misshandlad igen. Utredningen lades ned. Så hur ska kunna jag känna mig trygg, när sådant här händer utan konsekvenser? Hur ska min mamma kunna känna sig trygg?

Jag går ner till köket. Där sitter mamma i kökssoffan med några svenska läroböcker. På köksbordet framför henne står jabna, eritreanskt kaffe, och två små koppar. Jag hade tidigare under dagen frågat om jag fick göra en intervju med henne, så när hon får syn på mig stänger hon böckerna och lägger de åt sidan. Jag ler mot henne och hon tar ett sipp av sitt kaffe. Jag frågar hur folk bemöter henne i allmänheten, och hur det känns att se hur folk behandlar henne. Hon funderar en stund innan hon svarar, och jag kan se att detta är svårt för henne.

Hon berättar för mig att det finns de som behandlar henne bra och de som behandlar henne dåligt. ”I de flesta fall är det så att folk tittar på mig, vissa av ren nyfikenhet medan andra himlar med ögonen och ger mig elaka blickar”, säger hon.

Det finns även de som viskar till varandra när de får syn på henne. Det har hänt flera gånger att vissa pratar eller skriker på henne men eftersom min mamma inte kan svenska och inte förstår språket så kan hon inte svara. Men hon ser på deras ansiktsuttryck och kroppsspråk att de inte vill henne väl. ”Det behöver man inte kunna språket för att förstå”, säger hon.

Det finns vissa händelser som mamma minns tydligare än andra, till exempel en gång då hon var ute på stan med några vänner och en man kom fram och började skrika åt henne. Som tur var hade hon med sig sina vänner som sa åt honom att lämna henne ifred. En annan gång hände samma sak då hon stod vid busshållplatsen. Även den gången ingrep en kvinna och sa till mannen att lämna henne ifred. Mamma säger att hon så klart blir ledsen när sådant händer henne. Hon tycker att det är sjukt att någon stör sig så mycket på det hon har på sig att den personen går över gränsen och skriker. Att hennes klädsel kan uppröra människor så mycket.

Jag kan relatera väldigt mycket till det mamma berättar för mig, för jag har ju upplevt det, både tillsammans med henne och själv. Jag bär slöja och täcker endast huvudet men min mamma bär både slöja och niqab, så det är värre för henne. Jag minns en gång då jag var i stan med mamma, jag tror jag var elva år då, vi hade shoppat kläder och var glada och nöjda. Då vi stod och väntade på bussen såg jag att en man kollade på samtidigt som han närmade sig, när han var nära oss låtsades han spotta på oss, hånlog och gick vidare. Jag blev chockad, för jag hade aldrig varit med om något liknande. Jag frågade mamma varför han gjorde det han gjorde, hon sa till mig att bara ignorera det som hade hänt. Men jag kunde inte. Jag minns den händelsen så tydligt, för det var första gången jag på riktigt fick se och förstå det mamma upplever och går igenom, och ju äldre jag blir desto mer undrar jag. Varför var det ingen som stod upp och gjorde något åt saken? Det stod minst fem andra personer bredvid oss men inte en enda kom fram och frågade mamma om hon var okej.

Jag frågar henne om det värsta som har hänt henne just på grund av att hon bär niqab.

”För inte så länge sen så hade jag tid hos vårdcentralen, jag åkte dit och det var första gången jag åkte till vårdcentralen ensam. Jag satte mig i väntsalen, då kommer en man fram till mig och börjar prata. Jag förstod inte vad han sa, så han började höja rösten och visa med händerna att jag ska ta av mig niqaben. Han närmade sig och sträckte ut handen för att dra niqaben från mitt ansikte, så jag försökte backa undan. Samtidigt kom en sjuksköterska som hade sett det som hänt och försökte säga till mannen att gå därifrån, men han vägrade, så hon fick ropa på andra som drog honom därifrån. Jag kände mig så rädd och förnedrad, jag visste inte hur jag skulle reagera på något av detta.”

Mamma har aldrig berättat för mig om detta tidigare. Jag frågar henne varför. ”Jag vill inte oroa er eller få er att bli rädda, jag borde ha berättat nu när jag tänker efter. Eftersom detta är något som ni borde veta, det är inget som man ska dölja.”

Mamma tar en paus för att dricka klart sitt kaffe och jag kan se tårarna i hennes ögon. Det gör ont i mitt hjärta att höra och det får mig att känna mig maktlös. Min mamma berättade inget av detta för att skydda mig och mina syskon. Våra rasifierade mödrar går igenom svårigheter varje dag men de biter ihop för oss, för att vi ska ha det bra. För att vi ska slippa det som blivit deras vardag. Att se min mamma så ledsen väcker massor av känslor inom mig. Ilska, skuldkänslor, besvikelse, hopplöshet. Alla dessa gånger jag har undvikit att gå ut med mamma för att jag inte orkade med att folk tittade på oss som om vi var två varelser från främmande planeter. Jag tänkte på vad människor skulle tycka om oss, vad de skulle tänka om henne. Hur kunde jag vara så självisk?

Folk här är väldigt bra på att snacka om de förtryck som kvinnor utsätts för utanför Europa. Det pratas om internationellt systerskap, solidaritet med förtryckta systrar i mellanöstern; kvinnor klär av sig nakna i moskéer för att protestera mot … ja, vadå? De är så upptagna med att rädda rasifierade på andra sidan jorden, att de glömmer förtrycken de utsätter oss för här.

För ens inresyn är det lätt att återkalla mängder av bilder av människor i Afrika som sitter på marken utan att få komma till tals. Arga muslimer i hotfulla grupper, vapen i händerna. Gråtande kvinnor i hijab. Lika lätt är det att minnas leende västerlänningar som startar företag och projekt och medievant pratar hela artikeln igenom i positiva och framtidsinriktade ordalag. Eller allvarliga västerlänningar som analyserar omvärlden och kräver förändring. Ser inte journalisterna själva att verkligheten förvanskas när den sortens stereotyp rapportering står oemotsagd?

Ylva Brune, numera pensionerad forskare i medie- och kommunikationsvetenskap, säger att området inte är väl studerat. Det går inte att säga att ”det är till 95 procent såhär”, men mönstret är tydligt. Hon säger att den svenska journalistkårens sammansättning förvisso är en katastrof i ett mångkulturellt samhälle, men när det gäller nyhetsvärdering finns större, bakomliggande orsaker till att det ser ut som det gör. Men vi börjar med att reda ut begreppen.

Nyhetsrapportering handlar om att informera om viktiga händelser som allmänheten har intresse av att få kännedom om. Man gör en värdering och ett urval av det material som finns att tillgå: nyheter från stora nyhetsbyråer som AP och Reuters med flera, polisrapporter, tips från allmänheten, pressmeddelanden och så vidare. Händelserna bedöms utifrån olika kriterier eller, som flera journalister och nyhetschefer jag pratar med säger, en erfarenhetsbaserad känsla av att något är en bra nyhet eller inte. Men en grundläggande faktor är platsen för händelsen i förhållande till platsen för nyhetskonsumtionen.

– Man brukar tala om närhet, säger Svenska Dagbladets nyhetschef Petter Forslund.

Men vad är nära? Talar vi om kulturell, geografisk eller klassbaserad närhet? Nära vem? Erik Fichtelius skriver i sin bok Nyhetsjournalistik – tio gyllene regler från 1997: ”Det som händer i vår geografiska närhet är en större nyhet än det som händer längre bort. Nyhetsvärdet avtar med kvadraten på avståndet. För en indisk radiolyssnare är en tågolycka utanför Calcutta med tjugo dödsoffer en större nyhet än en färjekatastrof i Östersjön med flera hundra döda. Detta inte för att värdera människoliv olika, utan som ett konstaterande av hur nyhetsvärderingen faktiskt fungerar.”

Men hur fungerar ekvationerna i Sverige 2014? Här är drygt 20 procent av invånarna av utländsk härkomst, enligt Statistiska Centralbyrån. Och då räknas bara utrikesfödda och personer med två utrikesfödda föräldrar. Jag tittar in på Svenska Dagbladets hemsida och kollar på bilderna och ser bara vita människor hela vägen ner till kulturdelen.

Varför är alla på bilderna vita?

Petter Forslund blir märkbart illa berörd av min iakttagelse, och säger att det inte finns något egenvärde i homogenitet för Svenska Dagbladets räkning.

– Det ska vara intressant, relevant och korrekt, säger han och menar att man inte vill hamna i att ha en dominans av en viss grupp, såsom män i kostym.

– Men det är ett komplext läge. Företagsledningar består oftast av män.

Men det viktigaste som hände idag hände vita människor?      

Petter Forslund säger att det blir missvisande att se en enskild dags rapportering som representativ för Svenska Dagbladets urval.

Massmedieforskaren Ylva Brune säger att det är meningslöst att fråga nyhetschefer om varför nyhetsvärderingen ser ut som den gör.

– Man följer ett gammaldags mönster och har de stora nyhetsbyråernas material att tillgå. Reuters, AP och de andra. Klassiska västbaserade nyhetsbyråer.

Hon menar att det varken är journalisterna eller nyhetscheferna som är huvudansvariga för hur mediernas bevakning ser ut. Den bakomliggande strukturen för hur nyheter hämtas in och distribueras har varit densamma sedan nyhetsrapporteringens barndom, vilket gör systemet svårt att förändra. Ramarna är satta.

Nanjala Nyabola doktorerar i juridik vid Harvarduniversitetet. Hon har gjort sig ett namn som skarp skribent bland annat i The Guardian och Al-Jazira i frågor som rör västvärldens bevakning av Afrika. Hon talar om en kunskapshierarki baserad på ras. Vita reportrar får göra analyser ”ovanifrån” om problem som redan debatterats länge i lokal press av sakkunniga. Nyligen skrev hon i Al-Jazira om The Guardians obehagliga sätt att analysera konflikten i södra Sudan stick i stäv med de analyser som lokala medier gjort. Hon ställer sig frågan hur det kommer sig att okunniga reportrar, endast för att de är vita, får bli auktoriteter i globala frågor där de lokala diskussionerna sker på språk de inte behärskar.

Varför ser rapporteringen ut på det här sättet?

– Som jag ser det är det främst av två skäl, säger Ylva Brune. Det första är att västerländsk media domineras av vita människor. Delvis beror det på ekonomiska faktorer: det är dyrt att utbilda sig till journalist. Det andra skälet är att exempelvis Afrika ses som farligt och exotiskt. Det attraherar en typ av journalister som i första hand är ute efter adrenalin. Problemet är att det också får konsekvenser i vilken typ av historier som de väljer att berätta. De skriver till exempel sällan om kvinnorättsrörelser.

Vem är det som väljer de här reportrarna?

– Jag tror att reportrarna i stora drag väljer sig själva. Man har en förförståelse av Afrika som en farlig plats. En förförståelse som är byggd på historiska myter och nutida vanföreställningar om vardagen i Afrika. Jag säger inte att det inte finns farliga platser i Afrika, men majoriteten av kontinenten bebos av vanliga människor som lever vanliga, tråkiga liv. Den typ av rapportering som vi ser i västvärlden leder till att vi inte förstår afrikaner som människor, utan som övermänskliga varelser som till vardags överlever outhärdligt svåra situationer, eller som endemiskt våldsamma och korrupta människor.

Brunes bild av hur nyheter blir till vänder på begreppen och ifrågasätter mediernas legitimitet. På samma sätt som utlandskorrespondenter ofta råkar befinna sig på våldsamma platser handlar ”nyheter” ofta om att hitta en nyhetsvinkel på något man gärna vill skriva om.

– I praktiken skriver man inte om det som är viktigt.

Ylva Brune säger att medierna förvisso eftersträvar att skriva sant, men att undersökningar om nyhetsvärdering visar att de flesta händelser som lyfts fram är tvivelaktiga ur nyhetsperspektiv. Snarare verkar det fungera så att man vill skriva om något som ligger i tiden eller i skribentens eller tidningens intresse. Kanske vill man skriva om romska kvinnor. Kanske gör denna grupp något som knappast hade varit intressant i sig men som innebär en nyhetshake. En romsk expert får komma till tals och journalisten ställer frågor på ett sådant sätt att en konflikt vaskas fram. De kvalitéer som gör händelsen till en spännande nyhet finns här inte hos själva händelsen, utan får tillsättas det ämne som man av någon anledning vill rapportera om.

Nihal Ragab är politisk aktivist och kulturstudent. Hon kommer från Kairo i Egypten, men är bosatt i Sverige sedan ett par år tillbaka. Hon har tagit del av vad som hänt i hemlandet genom engelskspråkig press, genom egyptiska medier och genom att åka tillbaka och delta i demonstrationer. Frågor från omgivningen i Sverige avslöjar vad människor hon möter känner till om Egypten. Hon berättar att hon ogärna talar om var hon kommer ifrån för att slippa hantera människors fördomar.

– Jag ogillar oftast bilden som andra ger av Egypten. Frågorna handlar ofta om mäns våld och sexualitet. Man kopplar ihop det med islam och fundamentalism. Sällan finns ambitionen att förstå vad som ligger bakom sexuella trakasserier, våldsamma politiska utspel och upplopp. Folk verkar tänka att det är ett muslimskt land och då är det sådär. Men bilderna av fundamentalister, revolutionärer och folk i allmänhet är förenklade.

Som exempel nämner Nihal Ragab hur medierna gillar att rapportera om våldsamma sammandrabbningar mellan fotbollsrörelsen Ultras och regeringstrogna. Om fängslade och misshandlade revolutionärer och om sexuella övergrepp. Däremot är det tyst om alla de rörelser som växte fram under den så kallade arabiska våren och allt det humanitära och opinionsbildande arbete de gör så länge inget våld förekommer.

– Vi har problem med sexuella övergrepp och trakasserier, det är sant, ofta är mediehistorierna sanna i någon mån, men det är som om islamsk fundamentalism skulle vara hela förklaringen. Man nämner inte de ekonomiska orsakerna och den feministiska backlash som kommit i spåren av ett mera jämställt samhälle: manligheten i Egypten är i kris i och med att ekonomin har kraschat, samtidigt som kvinnor i allt större utsträckning går ut, arbetar och tar mer plats i offentligheten.

En annan företeelse som enligt Nihal Ragab konsekvent missförstås av västerländska och svenska medier är giftermål, som enbart tolkas som en förtryckande praktik. Men ett sådant synsätt blundar för att giftermålen kan ha andra betydelser. De är centrala delar av en komplicerad samhällsuppbyggnad på det juridiska såväl som det sociala planet. Hon menar också att det är ett sätt att ha roligt och nämner forskaren Asef Bayat och hans term ”nöjets politik”. Han skriver om hur förtryckande regimer alltid attackerat just nöjen, och då i synnerhet ungdom som vill roa sig, som en viktig del i en strategi för att bevara kontroll och makt. Sett i det ljuset fungerar äktenskapet för många som en förevändning för att festa, en frizon.

Ylva Brune, som bland annat forskat om hur stereotyper används i nyhetsmedier, talar om hur västvärlden beskriver andra länder som efterblivna. Att den figuren är så stark att man ibland får för sig att datera hur långt efter andra länder är:

– ”Turkiet befinner sig 200 år bakåt i tiden.”

– Det är en fantasi som går ut på att samhällen genomgår en linjär utveckling, liknande vår. Man hänger upp sig på hur högteknologiska länder är och ser det som ett mått som hänger ihop med hur moderna, sekulariserade och jämställda de här länderna är. Men så fungerar det inte. Om man tittar på Gulfländerna till exempel så ser vi att det kan förekomma en teknologisk utveckling i religiöst styrda länder.

Om Nihal Ragab under sina två år i Sverige tvingats hantera en flod av medierapportering om det land hon växte upp i, har Luis Cono, som är koordinator på kulturcentret Tryckeriet i Malmö, en helt motsatt erfarenhet.

– Sydsvenskan skriver aldrig om Chile, säger han.

Det kanske inte riktigt är sant, Pinochet nämns ibland och för några år sedan blev den stora jordbävningen omskriven även i Sverige, men Luis Conos spontana kommentar handlar snarare om hans intryck av vad som intresserar svenska, medier än om vad som skrivs.

Under några år på 1990-talet var Luis Cono i Chile för att studera journalistik. Han menar att det är samma sak där och förklarar enkelt:

– Man är inte intresserad av demokrati. Medierna styrs av dem som har makt. Det handlar om ekonomiska intressen och samhället reagerar utifrån den information som ges.

Han ställer en vit kopp framför sig på bordet.

– Den är grön, säger han.

– Nej, den är vit, rättar han sig själv, men om man informerar om att den är grön tillräckligt många gånger så kommer folk att börja säga att den är grön.

Han är uppgiven när det gäller de stora mediekanalerna och menar att man inte kan ändra makten. Men man kan välja. Han pekar på hur många alternativa medier som finns numera, alltifrån Facebook till oberoende nyhetsmedier.

– Om vi bara sitter hemma och konsumerar de allmänna medierna blir det deppigt, säger han.

Doktoranden och Al-Jazira-skribenten Nanjala Nyabola hänvisar också till internet. För alternativa perspektiv på Afrika tipsar hon om pambazuka.org och africasacountry.com. Ylva Brune har i princip slutat läsa tidningar.

– Jag lyssnar på P1. Det tror jag man kan säga är den bästa svenska nyhetskanalen.

Handlar det om public service-uppdraget?

– Ja precis. Till skillnad från privatägda medier så försöker man rapportera på ett rättvisande sätt. Man anställer folk från olika delar av världen. Man kollar: I vår region är femton procent av utländsk härkomst, då bör nyhetsbevakningen spegla det. Och sedan kontrollerar man hur det blev. Det är viktigt, annars blir det ingen förändring. Vinsten är att man får in fler perspektiv.

Ändå är ju även public service-redaktionerna hänvisade till de stora nyhetsbyråernas omvärldsbevakning. Följden blir att medierna sammantaget gestaltar världens maktstrukturer på ett oerhört tydligt sätt. Uppgivenheten kring de stora nyhetsmediernas förmåga att beskriva världens händelser ur något annat än ett kolonialt, västcentrerat perspektiv är påtaglig hos alla jag träffat. Ylva Brune skriver i en SOU från 2006, Mediernas vi och dom, om ”den dagliga dos” rasistiska stereotypa skildringar av grupper och platser som vi får oss till livs genom dagstidningarna. Vad gör det med människors världsbilder? Vi kan bara gissa oss till svaret.

Vi blåser, blåser ut värme från våra lungor mot våra hopslagna händer och kollar utåt mot stationen.

Finns inga väktare, nu har vi ett läge. Vi tar sats och hoppar över spärren.

Känslan är likadan varje gång, kortvarig,

ännu fler spärrar finns framför oss.

Tänk om väktarna kommer in på tåget, tänkt om polisen står vid spärren och vill göra id-kontroll får att vi har mörkt hår?

Tänk om jag inte får tillräckligt med poäng för att ta mig in på gymnasiet,

Tänk om hyran inte räcker till,

Tänk om mina bröder får reda på att jag träffat någon,

Tänk om min son inte är i sitt rum inatt,

Tänk om farsan ger mig en fet örfil för att jag är sen,

Tänk om vi kan ta makten?

Tänk om vi kan skita i att hoppa över spärren och istället släppa spärren vi har i huvudet?

Sedan 1980-talet har de franska städernas banlieues (förorter) blivit en alltmer omdebatterad fråga. Dessa bostadsområden i ytterområdena kring franska städer innehåller en större variation än den förenklande och vilseledande termen banlieue antyder och täcker in en rad sociala, ekonomiska, demografiska och arkitektoniska särdrag. I det allmänna språkbruket är banlieue namnet på bostäder för särskilt behövande i städernas utkanter som blivit förknippade med ett antal problem, allt från hot mot den ”franska identiteten” till terrorism.

Detta betyder inte att det bara är sedan 1980-talet som banlieues har beskrivits negativt. Bilden av dem som ett slags ”fruktad utsida“ är äldre än så. Här kan vi tänka på les faubourgs utanför stadsmuren, “Apacherna“ i Belleville vid sekelskiftet 1900, 1960-talets banlieue rouge (röda förort) och 1970-talets loubards (huliganer). Vad som hände under 1980-talet var att ”förortsproblemet” blev förknippat med ”invandringsproblemet“, något som frammanade oro för icke-europeiska invandrares och deras barns ”integration” i det franska samhället.

Detta var nytt jämfört med det föregående årtiondet. Till exempel inrättades 1977 en kommission för att hitta lösningar på vad som ansågs vara en “plötslig ökning“ av våld i Frankrike. Resultaten publicerades under titeln Responses to Violence (två volymer), även känd som Peyrefitte-rapporten. Tre grupper identifierades (morales en marge): gäng, kriminella och en ny kategori som beskrevs som en grupp av människor med alternativt levnadssätt”. Hur såg då denna nya ”alternativa livsstil” ut? “De alternativa söker“, påstod rapporten, ”efter det förlorade paradiset – de vill ersätta penningekonomin med byteshandel, tränga undan det ”alienerade” arbetet till förmån för kreativt, frivilligt, miljövänligt arbete, ägna sig åt orientaliska religioner – och ibland söka efter artificiella paradis: droger, alkohol …“.

Det har hänt mycket sedan Peyrefitte-rapporten definierade marginalen genom att beskriva den alternativa vänster- och miljörörelsen.1980-talets banlieues blev förknippade med ”invandringsproblemet”, 1990-talets banlieues lade till islam. Sedan dess har la banlieue blivit en av de inbillade hoten mot det franska samhället. Detta är inte bara resultatet av slarviga journalistiska framställningar utan, framför allt av statens olika förmedlande praktiker – politik, offentliga diskurser, rapporter, statistik, kartläggningar. Dessa förmedlingar befäste bilden av les banlieues som de missanpassade i ett annars (påstått) sammanhållet samhälle och som hotet mot detta samhälles frid och identitet – som de ovälkomna inkräktarna som kom från någonstans utanför stadsportarna.

Det är sant att det finns problem i les banlieus, men det finns ett problem som mer än andra verkar sysselsätta statens företrädare: våld (eller det ”urbana våldet”, som det ibland kallas). Den franska staten har slagit till hårt mot våldet under de senaste åren. De spontana kravallerna 2005 undertrycktes sedan man utlyst undantagstillstånd, en dittills okänd åtgärd på det franska fastlandet. Efter kravallerna i en förort till Grenoble i juli 2010 lade Frankrikes president Nicolas Sarkozy skulden på “alltför oreglerad invandring” och förklarade att utlandsfödda brottslingar skulle fråntas sitt franska medborgarskap.

Till sist handlar det om följande: problemet i förorterna har att göra med invandrare och våld. Men det finns andra typer av våld som invånarna i les banlieues drabbas av i oproportionerligt hög grad. Ett stort och ständigt problem är massarbetslösheten. I de eftersatta sociala bostadsområdena i les banlieues som är föremål för reformpolitik – eller, det som är kvar av denna –uppgår arbetslösheten till 25 procent. Den unga befolkningen är särskilt drabbad av detta problem då 30 eller på vissa håll uppemot 40 procent av de unga människorna i dessa områden saknar jobb.

En annan typ av våld som i oproportionerligt hög grad drabbar invånarna i les banlieues är diskriminering. Dessa områden är kraftigt stigmatiserade och detta skapar en situation där hemadressen blir ett handikapp (särskilt i jobbansökningar). Det är ganska vanligt att höra berättelser om de negativa effekterna av sådan stigmatisering, men 2009 tog frågan om diskriminering en intressant vändning. Då väckte en ökänd banlieue, La Courneuve, åtal mot regeringen för territoriell diskriminering och skickade ärendet till Halde, den franska myndigheten mot diskriminering. Argumentet var att de orättvisor som drabbar invånarna i denna banlieue faktiskt producerats av offentlig politik och offentliga diskurser. Vi måste komma ihåg att detta är den banlieue Nicolas Sarkozy lovat att rengöra med högtryckstvätt. I La Courneuve, en tidigare arbetarklassförort i nordöstra delen av Paris som aldrig återhämtat sig efter den ekonomiska omstruktureringen under 1970- och 1980-talen, är ungefär en av fyra personer arbetslösa (ännu fler bland de yngre).

Polisvåld är en annan typ av våld som statens företrädare sällan, om ens någonsin, talar om. Trots återkommande incidenter, många fler i les banlieues än i andra områden, har statens företrädare i stort sett förbigått denna fråga med tystnad. Här handlar det inte om att försvara de “goda” invånarna mot den “dåliga” polisen. Det är ingen hemlighet att det inte finns några tydliga hjältar och banditer här eller att relationerna mellan ungdomar och polisen i les banlieues är särskilt spända. Dock beror en del av ungdomarnas förbittring på upplevelsen att poliser har straffrihet, oavsett vad de gör. Det är viktigt att komma ihåg att 34 av 48 stora uppror under 1990-talet utlöstes av mord på unga människor i förorterna och att polisen var inblandad i 30 av dem. Flera uppror under 2000-talet orsakades av liknande händelser, däribland upproren hösten 2005.

Sett ur detta perspektiv ser banlieue -revolterna mer ut som missnöjesyttringar än meningslös plundring och mållösa bränder. Det är sant att våld varit en del av dem men det vore naivt att påstå att det bara varit för våldets egen skull. Som president Sarkozy sade i sitt tal i Lorient den 3 april 2007: “När folk här använder våld är det inte för att ha kul, det är aldrig för att skada någon, det är för att de är desperata eftersom de inte längre har något alternativ och de känner sig dömda till ekonomisk och social död.” Sarkozy talade dock inte om les banlieues utan om de bretagnska fiskarna. “Fiskare fifflar inte“, förklarade han och fortsatte med att påstå att deras våld är ett tecken på desperation, inte på våldsamma böjelser.

Revolterna i les banlieues, har emellertid aldrig tolkats på detta sätt. Denna skillnad i politisk (och medial) behandling observerades också av Begag som vid tiden för revolternas utbrott i Vaulx-en-Velin 1990 (som då var de största som förekommit) skrev: “Ungdomarna i Vaulx-en-Velin som bränner och plundrar butiker är casseurs (ligister), jordbrukare som förstör järnvägsspår är ‘arga’”. Detta politiska förnekande är betecknande och ironiskt med tanke på att många franska politiker, inklusive Sarkozy, hyllade den så kallade arabiska våren som ett uttryck för “folkets“ röst. Den franska republiken, verkar det som, erkänner inte sitt eget folk när de uttrycker sitt missnöje och misstar dem för att vara racaille (avskum) snarare än “folket”.

Det finns ingen färdig formel för organisering av tjejer i förorten, men jag är uppvuxen i en svensk förort och utifrån min erfarenhet som aktivist och fritidsledare i Norra Botkyrka tänker jag dela med mig av mina iakttagelser och reflektioner. Jag vill inte påstå att kvinnor inte är mer förtrycka i förorten än på någon annan plats i Sverige, men förtrycket ter sig annorlunda.

När jag var nitton började jag att jobba som ungdomsledare i Alby. Där blev jag medveten om det osynliga förtrycket som har funnits under hela min uppväxt, men som jag aldrig riktigt har kunnat ta på. Många gånger har jag hamnat i diskussioner med ungdomar där jag varit tvungen att argumentera för att kvinnans plats inte måste vara i köket. Hört grabbar säga att tjejer är sämre på sport. Att tjejer är mindre värda om de ligger runt, medan killarna hyllas som kungar när de gör det. Jag insåg att förutom att växa upp i ett stigmatiserat område som Alby, förutom att ha föräldrar med en annan bakgrund, att ha annan hårfärg än prinsessorna på tv, att inte vara lika lång, att ha ett konstigt efternamn, att inte alltid ha råd med att göra allt man vill, förutom allt det så är man dessutom mindre värd i andras ögon. Jag ses som kvinna, och underordnad männen.

Rörelsefriheten

Man måste också vara medveten om att det finns platser som tjejer har tillgång till, men inte killarna. Det kan vara överraskande för många att tjejer har större frihet att röra sig mellan stadsdelar och symboliska gränser. Tjejerna fikar inne i stan med kompisar och många väljer att gå i gymnasieskolor utanför kommunen eller sin stadsdel. Killarna verkar klamra sig fast vid något slags trygghet som de hittar på orten. Många tjejer väljer tvärtom att fly från centrum. Där vet alla vem man är, alla känner alla, och många tjejer upplever att kompisar eller storebröder vakar över dem. Tjejernas rörlighet, att de ”flyr”, får ibland en negativ effekt på killarna. De uppfattar detta som ett personligt förakt mot dem. Under många samtal med mina manliga ungdomar på jobbet har jag hört dem säga: ”Tjejerna vill inte umgås med oss, de tittar ner på oss” eller: ”De vill inte vara här för att de tror att de är bättre än oss. ” Detta leder till avundsjuka och ännu starkare förakt för tjejerna. Tjejernas rörlighet, eller rättare sagt flykt från orten, är både en fördel och en nackdel när det gäller att organisera dem. Många har ett bredare perspektiv och anpassningsförmåga, men de är också mer upptagna än killarna under tonåren.

Att kramas ihjäl

Ytterligare något som hänt mig och som jag sett hos många av mina ungdomar är att man blir ihjälkramad. Alla vill göra projekt i orten, alla vita innerstads-medelklass-entreprenörsmessias-wannabes vill hitta något att organisera. Detta kan leda till man blir överprojekterad. När jag var ung kändes det som om jag var den enda ”vältaliga exotiska blattekvinnan” eftersom jag fick vara med på alla projekt, och blev kontaktad av tusen organisationer och föreningar och människor som ville dra i en och ville att man skulle vara med på deras grejer. Detta har många gånger gjort att jag lidit av stress och ångest. Jag har även sett många av mina ungdomar tröttnat på detta och slutat engagera sig helt och hållet. De blir övermättade. Detta faktum gör det svårt när man genuint vill organisera i förorten. Många ungdomar bygger tidigt upp en misstro mot folk som vill få dem att engagera sig. Att förstå detta är en viktig faktor för att veta hur man ska förhålla sig om man ska engagera tjejer i svenska förorter. Men detta är även en kritik mot alla entreprenörer och projektledare som vill komma och tjäna pengar på förorten genom att göra något exotiskt projekt som egentligen inte skapar riktig förändring.

Behovet av förebilder

Något positivt som fick mig att bli självsäker och vilja organisera mig var starka kvinnliga förebilder. Det kanske låter klichéartat, men, ja, det hjälper att se andra tjejer som gör tunga grejer. Kvinnor som varit och är politiskt aktiva, kvinnor med starka åsikter, kvinnor som själva är uppvuxna på liknande orter har funnits vid min sida och har uppmuntrat och inspirerat mig. Bara att synas som tjej spelar roll. Det är en metod som vi använder på vår ungdomsgård, vi har alltid strävat efter att vara hälften tjejer och hälften killar när vi jobbar. Bara att tjejerna ser oss i cafeterian kan ge dem trygghet att själva ta plats i ungdomsgården. Det är något som man kan överföra på många plan. När man ska organisera, hålla möten och engagera folk så är det ett stort plus för tjejer om en av de ledande figurerna är kvinna. Igenkänning. Identifikation. Detta verkar självklart men jag kan tänka mig att det lätt ”glöms bort” på grund av de könsdiskriminerande strukturer och mönster som vi har blivit vana vid.

En självklar plats i förändringen

Det jag har delat med mig av här är iakttagelser, erfarenheter och reflektioner av min praktiska erfarenhet av organisering. Det finns mycket i de förhållanden som jag beskriver som borde förändras. Genusfrågor utifrån ett förortsperspektiv är ett ämne som man skulle kunna fördjupa sig i ännu mer i.

Det går inte att förneka att man föds in ett område med sina egna mentala spärrar och osynliga kedjor. Förtrycket kommer utifrån och späs på inifrån, men genom att hitta ett nätverk av människor som förenat sig för att jobba för social rättvisa så har jag lärt mig att hitta nya vägar och nya sätt att måla om min bild av min ort. Speciellt som kvinna. Vår plats är självklar i förändringen. Utan oss är organiseringen halv.

När Emory Douglas håller ett föredrag i Lindängen i Malmö i maj får han många spontana applåder och tillrop från publiken. Han pratar förvisso lugnt och vänligt utifrån ett bildspel som vilken föreläsare som helst – men innehållet är betydligt mer kraftfullt än en presentation om återvinning eller kvartalssiffror.

Han är före detta kulturminister för Svarta pantrarna i USA och gjorde illustrationerna till deras affischer och tidningar under 1960- och 1970-talen. Många av bilderna har blivit starka symboler för motståndsrörelser världen över. Till exempel tecknade han ofta poliser som grisar.

– Under den första tiden som jag gjorde illustrationer för Svarta pantrarna blev jag ombedd att teckna en gris. Den blev en symbol som människor i hela världen började förknippa med sina förtryckare. En gris är en lägre stående varelse som inte tar hänsyn till lagen eller till människors rättigheter.

Emory Douglas beskriver sina bilder som ”vi”-konst snarare än ”jag”-konst.

– Konsten visar på kamp. En del av konsten var väldigt provokativ, och det var meningen. Det var för att klargöra vad det handlade om. Jag ber inte om ursäkt för det.

Hur viktig var konsten för Svarta pantrarna?

– Den gav människor som inte skulle ha läst långa artiklar en visuell tolkning av det som hände. De kunde ta till sig partipolitiken genom att titta.

Tror du att bilder fortfarande är viktiga?

– Ja, om de tar upp relevanta frågor. De måste vara tilltalande så att människor vill titta på dem.

Bilderna spreds framför allt genom Svarta pantrarnas tidning The Black Panther, som Emory Douglas tror hade stor betydelse. Som mest hade den en upplaga på 400 000 exemplar, berättar han.

– Den var ett sätt att berätta vår historia ur vårt perspektiv och komma runt andras desinformation.

Emory Douglas har bjudits in till Sverige av Pantrarna för upprustning av förorten i Biskopsgården i Göteborg samt Pantrarna Lindängen i Malmö.

– Människor idag inspireras fortfarande av Svarta pantrarna, eftersom den politik som partiet bedrev berörde frågor som är aktuella för dem även i dag. En del erfarenheter är desamma som då, andra är det inte.

Han säger att han varit i Sverige för kort tid för att kunna uttala sig om vilka likheter och skillnader det finns mellan situationen här i dag och den i USA under Svarta pantrarnas storhetstid.

– Men utifrån det jag har hört om hur vissa behandlas i det här landet när det gäller jobb, polis och rättsväsende, så finns det likheter.

Svarta pantrarna i USA är bland annat kända för att de beväpnade sig för att kunna försvara sig mot den tidens utbredda polisbrutalitet. Men Emory Douglas menar inte att de svenska pantrarna ska jobba på samma sätt.

– Det beror på förhållandena som de möter. De kan inte bara importera det som vi gjorde rakt av, utan måste anpassa sig till kampen här. Det är förtrycket som avgör.

Självförsvar mot polisbrutalitet var det viktigaste för Svarta pantrarna när partiet först grundades och var det som lockade Emory Douglas att bli medlem. Men det ledde till många konfrontationer mellan polisen och pantrarna.

– Då var det dags för oss att byta strategi, eftersom pantrar dödades. Närsamhället stod på vår sida och det var dags för sociala program, men det betydde inte att vi inte trodde på självförsvar. Alla stod vakt, både män och kvinnor.

Partiets medlemmar höll inte med Martin Luther King om att icke-våld var rätt väg att gå.

– Polisbrutaliteten över hela landet, där unga svarta män sköts och dödades, ledde till stor frustration. Många av oss respekterade Martin Luther King men ville inte vända andra kinden till. Martin Luther King var integrerad i systemet. Svarta pantrarna pratade om mänskliga rättigheter och om att förändra systemet, inte bara om att bli integrerad i det.

Men Emory Douglas säger också att King inte stod så långt ifrån pantrarna som många tror.

– Martin Luther King ställde sig bakom självförsvar gentemot rasister som attackerade svarta människor i sydstaterna, men andra gav honom rådet att inte själv bära vapen.

Svarta pantrarna jobbade med självförsvar på olika sätt. Till exempel betalade de borgen för unga människor och använde kameraövervakning mot polisen.

– Vi började studera USA:s författning som fram till dess främst hade ansetts tillvarata de vitas rättigheter. Vi konstaterade att författningens andra tillägg ger alla medborgare rätt att bära vapen och vi började patrullera. Samtidigt utbildade vi unga i deras rättigheter.

Det handlade mer om utbildning än om beväpning, enligt Emory Douglas, och beväpningen var ett skäl till att Svarta pantrarna hade en tydligt reglerad struktur.

– Det fanns alltid regler kring vapnen. Alla fick lära sig att hantera ett skjutvapen, men alla bar inte vapen.

Det fanns också ordningsmän som åkte ut till de lokala grupperna för att kontrollera att saker och ting fungerade som de skulle. Nya lokalgrupper började med att åka till Svarta pantrarnas högkvarter i några veckor för att se hur det gick till där.

Trots disciplinen inom organisationen blev det en del interna konflikter, bland annat eftersom medlemmarna hade så olika bakgrund.

– Vi hade allt från gangstrar till småborgare. Vi var tvungna att handskas med de personligheterna, säger Emory Douglas.

Vad lärde ni er?

– Att vara tålmodig och ödmjuk. Unga människor som aldrig haft någon makt kan gå till överdrift och bli arroganta. Vi fick utbilda dem genom att föregå med gott exempel, sedan kunde vi ge dem ansvar. Vi hade utbildningar i politik. Unga människor inspirerades att tjäna sitt närsamhälle och kände att de gjorde något konstruktivt. Det var inspirerande för människor som inte kunde läsa och skriva att ha ansvar och vara ledare.

Unga medlemmar kunde få i uppdrag att samordna något av partiets sociala program, vilket var viktigt för att stärka deras tro på sig själva.

Hur kan dagens pantrar bygga självförtroende?

– Man måste ha något som de unga kan identifiera sig med. Unga människor som kommer på möten och fotbollsmatcher kan se vilken effekt dessa sociala projekt har och bli inspirerade. Men det är inget som händer bara så där.

Vad tror du att de svenska pantrarna kan lära sig av Svarta pantrarna?

– De kan inspireras av att vi förde fram nya idéer och sätt att definiera sociala frågor som inte hade angripits förut. Det är precis det som de gör nu.

Ett annat praktiskt råd som Emory Douglas ger de svenska pantrarna är att de måste vara beredda på att de kan råka ut för svårigheter som att bli svartmålade, trakasserade eller få problem med att hitta lokaler. Han tipsar om att de bör bygga upp ett nätverk av aktivister och juridiska rådgivare som de kan vända sig till i sådana situationer. Han säger också att det kan vara en bra idé att ha kontakt med nyckelpersoner i offentligheten, som står på pantrarnas sida och kan visa sitt stöd om de möter oförståelse eller orättvisor.

Emory Douglas tycker att de svenska pantrarna gör ett bra jobb och tror att grupperna i Malmö och Göteborg är mest inspirerade av Svarta pantrarnas sociala program.

– De gör mycket bra saker här, som fotbollsplanen i Göteborg. Pantrarna sår frön som kan växa till sig och de för samman många olika individer. Det är väldigt hoppfullt och positivt att se.

Emory Douglas betonar gång på gång under både sitt föredrag och vårt samtal vikten av Svarta pantrarnas sociala program. Bland annat stod organisationen för 100 000 tester av blodsjukdomen sickelcellanemi runt om i USA. De drev också egna skolor, och hade barnomsorg och ambulansverksamheter.

– Det var därför vi var ett hot mot regeringen. Det var inte för att vi bar skjutvapen, utan för att vi genom våra sociala program visade vad samhället borde ha gjort. FBI-chefen Edgar J. Hoover sade att det som gjorde oss till samhällets fiende nummer ett var våra frukostprogram. Vi använde det som ett verktyg för att utbilda och upplysa.

Vilken potential har dagens motståndsrörelser i förorterna?

– De kan öka människors medvetenhet och inspirera, men de behöver inte vara som Svarta pantrarna. Det som många människor glömmer bort är att Svarta pantrarna aldrig var tänkt att vara för evigt. Tanken var att man skulle upphäva sig själv. Människor skulle ta upp idéerna och sätta dem i verket och därmed starta en revolution. Det kan hända under vår livstid, eller också inte, säger Emory Douglas.

 

FAKTA/Svarta pantrarna

The Black panther party grundades i USA 1966 och upplöstes 1982. Organisationen hade ett tiopunktsprogram med krav på full sysselsättning, anständiga bostäder och avskaffande av värnplikten för svarta.

2011 respektive 2012 grundade svenska avdelningar av Svarta pantrarna i Biskopsgården i Göteborg och Lindängen i Malmö.

Grupper av svarta pantrar finns bland annat även i Israel och på Nya Zeeland.

Källor: Wikipedia och pantrarna.wordpress.com

Driton Gashi, 19, möter upp i vältrimmad frisyr och i en röd Ralph Lauren-piké. På armen bär han en glänsande klocka som han gärna visar upp. Han har fått färg och energi av sommaren och semestern i hemlandet Kosovo. Driton ler brett medan han smuttar på sin dricka. Mellan klunkarna delar han med sig av minnen från månaderna som gått sedan han slutade gymnasiet: han har hunnit med att resa, festa en del och bli intresserad av en tjej. Men i takt med att sommarlovet runnit vidare ut i arbetslöshet har vardagen blivit tuffare.

– Det är svårt att fixa ett jobb i Malmö, men alla är på mig. Min svåger har kanske något åt mig om några månader på en bilverkstad.

Tillsammans med ett par barndomsvänner har Driton sedan drygt ett år tillbaka varit drivande i Pantrarna i Lindängen, en stadsdel i de södra delarna av Malmö med 6 000 invånare. Målet har varit att rusta upp Lindängen, som enligt information på kommunens hemsida är ”ett grönt område med stor utvecklingspotential och influenser från hela världen”. Trångboddheten i de grå höghusen som uppfördes under 1970-talet gör dock ”att många unga vistas utomhus på kvällar, vilket enligt ett flertal undersökningar skapar otrygghet för många av de boende i området”.

De som engagerat sig i Pantrarna i Malmö tillhör alla denna grupp ungdomar som hänger på torget och som i officiella kanaler alltså identifierats som ett problem. Stämpeln har gjort det svårt för Pantrarna i Lindängen, som inledningsvis till och med hade svårt att få tillgång till ett mötesrum. Varken hos Hyresgästföreningen eller i biblioteket fick man vara. Driton förstår till viss del varför:

– Man måste vara hård för att passa in i Lindängensamhället. Min frisyr, mitt snack, mitt beteende när jag hänger på torget gör att folk inte vill ha med mig att göra, förklarar han. Driton berättar att trots eller kanske tack vare den kriminella stämpel som människor utifrån klistrat på honom så vill han utbilda sig till polis.

– Jag har faktiskt bra betyg, lägger Driton till nästan urskuldande.

Enligt Kommissionen för ett socialt hållbart Malmö lever 43 procent av barnen i Lindängen i ekonomiskt utsatta hushåll. Siffran för staden som helhet är 31 procent. Driton menar att det inte har varit svårt för de boende att peka på de förändringar som svept in över Sverige. Trots tal om medborgardialog och satsningar har det blivit sämre. Att välfärdsstaten monterats ner framgår kanske tydligast av skolresultaten: 2011 lämnade 46 procent av eleverna på Lindängeskolans årskurs nio med godkänt i alla ämnen, att jämföra med 68 procent nio år tidigare.

– Tidigare fanns mycket mer stöd att få, och för ungdomarna som växte upp i området fanns mycket mer att göra, berättar Driton.

Han går över till att förklara varför han gick med i Pantrarna: man ville ha en mötesplats för alla dem som tvingas frysa på torget under årets kalla månader.

– Det kom ner folk från Göteborg som hade kämpat och fixat en lokal, och folk sa: ”Det kommer bli skitbra, vi gör detta, vi kämpar. Om vi organiserar oss i en större grupp kommer det att fungera.” Så jag lyssnade och tänkte ”ok, jag ger det en chans”.

Efter att Göteborgs pantersektion besökt Malmö i slutet av 2012 gick ett 20-tal ungdomar från området ihop och startade sin egen grupp. Efter några trevande möten anordnades flera välbesökta filmvisningar. Därefter bjöds Pantrarna in till ett möte med stadsdelens politiker. Man toppade med ett fullsatt kultur- och musikarrangemang när Emory Douglas, de svarta pantrarnas kulturminister, talade i stadsdelens Folkets hus.

För Malmö var detta något helt nytt: en förortsrörelse i en stad som egentligen inte har förorter. Och det är intressant att fundera på varför det just varit i Malmös periferi som det saknats starka politiska organisationer som gett uttryck för ilskan över nedskärningar och orättvisor utifrån områdets identitet. Kanske har det att göra med stadens geografi? Kanske beror det på att Socialdemokraterna har haft en stark förankring i många av dessa områden?

Förhoppningarna var i alla fall högt ställda på Pantrarna i Lindängen, och det är med stolthet som Driton beskriver gruppens resa.

– Det kändes som om vi verkligen ”served the people”. Vi gjorde nytta och andra fick en helt annan uppfattning om en … som att man var snäll. Gamlingar som annars inte vågade titta på mig ställde plötsligt intresserade frågor.

Samtidigt minns han med besvikelse det där första mötet med stadsdelens politiker då man skulle fråga om det fanns någon plats i stadsdelen där man kunde ha möten. Även polisen var inbjuden.

– Politikerna och poliserna är fyllda med fördomar om människorna som de ska arbeta för. De fattar inte oss, de ser ner och är till och med rädda för en, bedömer Driton.

Trots den stora entusiasmen har det i ärlighetens namn aldrig riktigt tagit fart för Pantrarna i Malmö – man har varit ett litet antal som gjort allt. Idag är man lika långt från en mötesplats för de äldre ungdomarna i stadsdelen som när man startade organisationen, något som fått luften att gå ur lite hos kärntruppen.

– Folk från området kom på mötena när det var gratis mat, men de brydde sig inte riktigt om vad vi sa. Folk pallar inte, de har inte tid säger de. De tänker också att det inte går att förändra, säger Driton.

Hopplösheten som är djupt rotad bland alltför många gör det svårt att entusiasmera och förmå människor att tänka på annat än sig själva, menar Driton. Varför Pantrarna i Göteborg och Megafonen i Stockholm lyckats så mycket bättre med att skapa hopp i sina områden har han inte tänkt på särskilt mycket.

– Man får inte glömma att de hållit på längre. Många av dem är också utbildade, vi visste inte ens vad en aktivist var för något när vi började.

Driton Gashi heter egentligen något annat.

Vad är förortsrörelsen ett uttryck för? I en tillbakablick på det senaste decenniets ungdomsledda urbana sociala rörelser konstaterar den marxistiske geografen och urbanforskaren David Harvey att det verkar finnas något i stadsluften som ”vill komma till uttryck”. Vad är det för känslor som finns i denna stadsluft? Förortsrörelsens kamp för social rättvisa tar språng mot stadens orättvisor: den fysiska, sociala och ekonomiska nedrustningen av miljonprogramsförorten. På så sätt är förortsrörelsen en i raden av proteströrelser som lyfter frågor om nedmonteringen av offentliga trygghets- och välfärdssystem. Rörelsen är också en medborgarrättsrörelse som utifrån de nya etniciteter som växt fram kring ”förortsidentiteten” formulerar en ståndpunkt i relation till den rasism och diskriminering som drabbar dem i stadsrummet. Men frågan är om dess politiska betydelse sträcker sig bortom en lokalt baserat antirasistisk protest- och folkbildningsrörelse.

I boken Rebel Cities beskriver David Harvey kapitalismen, klasskampen, urbaniseringen och revolutioner som intimt sammanflätade fenomen. Kapitalismen och urbaniseringen har alltid gått hand i hand och den moderna staden som idag är hemvist för majoriteten av världens befolkning har förvandlats till huvudscenen för kapitalets ackumulationsprocesser. Den privata sektorn och spekulationskapitalet har stärkt sitt inflytande i allt ifrån bostadsförvaltning, nybyggnation, kontroll över offentliga platser och ägandet av kulturella och symboliska värden med anknytning till specifika stadsrum. Denna makt har stärkts av den nyliberala hegemonin, som tagit upp jakten på mervärde bortom den produktiva sfären in till de reproduktiva rummen: hemmet, bostadsområdet, fritidssysselsättningen, gatorna och torgen.

Se på Sveriges snabbt växande storstäder och ställ frågan: Vem byggs de för? För vilka bereds det plats i storskaliga projekt som Västra hamnen, Hammarby sjöstad och Älvstaden? De flesta stadsinvandrare är resurssvaga på bostads- och arbetsmarknaden och de nya planerade bostäderna ligger prismässigt långt ovanför deras nivå. Energieffektiviseringar och renoveringar av de slitna miljonprogramshemmen resulterar också i hyresnivåer som de med osäker position på arbetsmarknaden knappast har råd med. Det blir oundvikligt att ställa följdfrågan: Vem ska ha rätten till framtidens stad?

När det rasifierade prekariatet, splittrade i låglöneyrken inom både den formella och den informella sektorn, sakta drivs från stadens rum till dess periferier blir spänningen i stadsluften kvävande. Städerna börjar alltmer anta formen av konsumtionsinriktade nöjesparker utformade för att tillgodose de resursstarkas preferenser om ”attraktivitet” och ”mångfald”, samtidigt som nedrustningen av de offentliga välfärdssystemen och den permanent höga arbetslösheten ökar anspänningen. Utestängda från välfärdssystem och sysselsättning fördrivs städernas ”fördömda” till perifera platser, som den franske sociologen Loïc Wacquant benämner ”hyperghetton”. Berövade sin trygghet och anseende har ”hyperghettots” befolkning alltid en politisk sprängkraft. Men som Wacquant lyfter fram i sin bok Urban Outcasts har denna etniskt splittrade och avproletariserade grupp svårt att finna kollektiva uttryck för sin position och förena sig i kollektiv handling. De svetsas samman av omvärldens negativa inställning, vilket gör mentaliteten både frigörande och instängande. Det är inte den kollektiva kampen för en rättvis ordning som blir utvägen. I grova drag: för dem som vill ut är det ena alternativet att göra klassresan och ta avstånd från orten, det andra att omfamna orten och skapa sig en plats dess egna sociala och ekonomi dynamik.

I arbetarrörelsens traditionella klasskampsberättelse är arbetsplatsen konfliktscenen. Men Harvey konstaterar att det urbana livets orättvisor ofta spelat en betydelsefull roll i uppror och revolutioner: Pariskommunen 1871, studentupproren 1968, den iranska revolutionen 1979 och mer samtida urladdningar i Seattle, Göteborg, Aten, Kairo, São Paolo och Istanbul för att nämna några. När rätten till staden har blivit ett privilegium för fåtalet har också de fördömdas desperation blivit droppen som fått bägaren att rinna över. Kanske har vänstern inte tagit den politiska kraften hos stadens fördömda på tillräckligt stort allvar? Kanske har kampen om rätten till staden och konflikterna i den reproduktiva sektorn, om arbetarnas bostäder, transporter, livsmedel och fritidssysselsättning lika stor sprängkraft som konflikterna i produktionen?

Även om inte de urbana rörelserna har riktat in sig mot att som Harvey skriver ”häftigt rycka ut den cancertumör som utgörs av klassrelationerna i produktionen”, utan snarare på medborgerliga rättigheter och förändringar i sakfrågor, kan vi fråga oss vilken betydelse dessa rörelser har för den antikapitalistiska kampen. Ser vi på förortsrörelsen utifrån denna horisont, kämpar den för förortens rum och likvärdighet i förhållande till andra rum i den delade urbana geografin, samt för de boendes lika rättigheter och möjligheter till välfärd, arbete och samhällsservice. I centrum för kampen står utestängningen från privilegierna i tillväxtstäderna, den politiska maktlösheten, den rasism och kulturella dominans som stigmatiserar förortsidentiteten och det strukturella våld som gruppen utsätts för.

Har de lyckats förbinda denna kamp med en antikapitalistisk politik? Kanske är det för tidigt att besvara den frågan. Rörelsen är i sin linda och har än så länge koncentrerat sig på konkreta frågor i närområdet och den sociala organiseringen på orten. Men ser man på dess karaktär – första maj-firandet, nostalgin kring epoken Palme, återupplivandet av Svarta pantrarnas retorik och kritiken mot den orättvisa bostadspolitiken – är det definitivt inte avlägset. Men rörelsens stora bidrag till det politiska landskapet kanske består i att den mobiliserar förortens befolkning och politiserar en generation i stadens periferier som har massor att förlora på den avpolitiserade färdplan som den politiska eliten stakat ut.

Kanske bör frågan ställas till vänstern och andra sociala rättviserörelser? ”Vi är ett korn i ett hav av orättvisa”, skriver Nätverket Alby är inte till salu i Aftonbladet. Vilken betydelse denna rörelse får i politiken beror i mångt och mycket på hur de hanterar de utmaningar som den har framför sig. Men också på hur andra korn i vårt hav av orättvisa agerar.

Referenser:

David Harvey, Rebel Cities. From the Right to the City to the Urban Revolution (London 2012)

Loïc Wacquant, A Comparative Sociology of Advanced Marginality (Cambridge 2007)