Kapitel 1 – Om våldet

Den 1 mars 2018 ställde Göteborgs stad in en visning av dokumentärfilmen Burka Songs 2.0 och det planerade samtalet mellan regissören Hanna Högstedt och undertecknade. Efter den inställda visningen fick vi bevittna en uppvisning i vit överhöghet som saknar motstycke. Anklagelser om extremism och islamism och att vi var icke-demokratiska röster haglade tätt, med intervjuer och citat från Göteborgs mäktiga politiker och debatt på ledarsidor. Ingen hörde av sig till oss för en kommentar, trots gott samarbete med kommunen i snart tio år. Journalister intervjuade Göteborgs, då, mäktigaste politiker. Vi fanns inte. Och om vi existerade var det enbart i relation till föreställningen om oss som ett hot mot demokratin och de västerländska värderingarna. Föreställningar och anklagelser, utan några hänvisningar till underlag, som kunde repeteras i flera veckor utan kommentar från oss.

Processen kring den inställda filmvisningen och samtalet väckte många funderingar. Vi förstod att vi inte på något sätt var unika. I det mediala landskapet präglas majoriteten av berättelserna om muslimer av problem: våld, terror och kvinnoförtryck. Vi existerade i relation till ett narrativ där muslimer nästan uteslutande utmålas som en grupp som står utanför det accepterade värdesystemet. Jordens fördömda. Det var i den kontexten som Göteborgs stad och Göteborgs mäktigaste politiker kunde inta positionen som försvarare av demokratin och de demokratiska värderingarna.

På många sätt är dessa parter representanter för ett vitt system som bärs upp av idéer om europeiska värderingar som universella och överlägsna. Det var ingen slump att den retoriken agerade slagträ i debatten under våren 2018. För bara de senaste åren har konceptet demokratiska värderingar (”svenska värderingar”) gjort en aggressiv comeback i den politiska diskursen. Svenska politiker är inte på något sätt unika i sitt anammande av propagandaretoriken om värderingar, utan går i fotspåren av många av sina europeiska kollegor. Retoriken vi hör i Sverige är som klippt och klistrad från liknande debatter i Frankrike, Storbritannien och Danmark. En retorik som underblåser en idé om att det ska slås vakt om en föreställd nationell gemenskap. Med tanke på när i tiden det här föreställda behovet blossade upp på den nationella dagordningen var det också tydligt vilka som tillhörde nationen och vilka som hotade de gemensamma eftersträvansvärda värderingarna.

I propagandaretoriken om värderingar som pågår runt om i Europa är det framförallt tillbakagången till en övertygelse om kulturell överlägsenhet, snarare än biologisk, som är slående. Innan vetenskapen användes som repertoar för att tilldela människor en över- och underordnad status användes religion och i viss mån även kultur som en skillnadens markör för att beskriva vissa personers mänsklighet och andras omänsklighet.

Retoriken om universella värderingar är, som vi uppfattar det, raskod för en vit moral. För att prata med Fanon, och framförallt kapitlet ”Om våldet”, blir vi varse om att kejsaren är naken vad gäller föreställningen om dessa värderingar. Han klär av kolonialmakternas självförhärligande identitet om att stå för så kallade universella värderingar, men erbjuder oss också kollektiva minnen om hur föreställningen om värderingarna varit en viktig stomme i den europeiska kolonialismen. Behovet av det vita europeiska styret motiverades exempelvis i termer av civilisationsuppdrag eller instiftande av en republik, med sekulära, universella värderingar till dem som saknade dem, som Fanon beskriver. Den infödda befolkningen förväntades finna sig i det eller acceptera sitt öde, genom våld: ”De vita har hävdat sina värdens överlägsenhet med sådan brutalitet och varit så aggressiva i sin segerrika kamp mot de koloniserades levnadssätt och föreställningsvärld, att han hånskrattar när herrefolket skryter med dessa värden.”

Det blir tydligt att talet om värderingar och inramningen av värderingar såsom rationalitet, demokrati och stabilitet, för att nämna några, har en kategoriserande och disciplinerande funktion. Det finns ett vitt ”levnadssätt” och en vit ”föreställningsvärld” som blir ett slags måttstock för vad som är sant och gott. Men den infödda befolkningen i Algeriet synade och genomskådade, likt många andra koloniserade befolkningar, att dessa värden av godhet var ett luftslott: en falsk självbild. Viljan att befria sig och anspråken på jämlikhet och frihet från kolonialmakten möttes av motkrav om att det anspråket inte får innebära en ”tillbakagång”. Den vita moralen implementeras för att etablera förtrycket men också för att upprätthålla det: ”Man rekommenderar säkra, stabila värderingar, man inskärper vältaligt att avkolonisering inte får betyda någon tillbakagång, att man måste stödja sig på dessa beprövade, solida normer.”
Talet om värderingar klingar alltså av våld. Erfarenheterna av våldet är inte bara etsat i våra minnen, utan också i våra kroppar: ”varje gång den koloniserade hör talas om de västerländska värdena stelnar han till i ett slags muskelkramp”.

Talet om ”universella värderingar” bär på ett våldsamt arv. Tankemönster med förödande konsekvenser som förföljelse, slaveri och förintelse återvinns på scener och tal i Almedalen, och i debattartiklar om förorten, men även för att slå vakt om vilka som ska få tala i stadens rum. Retoriken går fortfarande hem. Är det för att minnet är kort? Eller, kan det handla om att det inte finns några incitament att ge upp ett ”vinnande koncept”, om en ändå är den som besitter våldskapitalet?

För vår del har vi också förstått att kejsaren är naken i talet om demokratiska värderingar alltsedan det så kallade kriget mot terrorismen startade. Sedan 2001 har rättsstatliga principer, som rätten till ombud, förbudet mot tortyr och påbudet om transparenta rättsprocesser i stället för hemlig bevisföring, kringskurits. Dessa rättsövergrepp har delvis motiverats utifrån en idé om att skydda en föreställd gemenskap och samtidigt har de möjliggjorts genom avhumaniseringen av muslimer. Frågan om rättssäkerhet i kriget mot terrorismen har varit en central fråga för muslimer då vi bevittnar hur liberala demokratier åsidosätter rättssäkerheten i kampen mot terrorism. När muslimer pekar på denna dubbelmoral och offentligt kritiserar säkerhetspolitiska frågor får detta konsekvenser, då det finns en förväntan att vi enbart kan axla rollen som underlägsna och tacksamma.

Vi som studerat kolonialismens mekanismer, genom både våra föräldrar och släktingars berättelser och andra dokumenterade erfarenheter, ser mönstren. Men idéerna om muslimers underlägsenhet är en europeisk konstruktion, som varit ledande i det koloniala projektet som ständigt påminner bruna och svarta människor om vem som bestämmer och vilka frågor som är centrala för den koloniserade. Denna påminnelse har sedan kolonialismen levererats i form av våld eller hot om våld. Våldet är ett återkommande verktyg i upprätthållandet av vit överlägsenhet och brun eller svart underlägsenhet, i kampen för politisk, militär och ekonomisk dominans i världen. Det koloniala projektet handlar därför om processer där vi ska bli till kolonisatörernas självbild och med detta förstå och känna världen precis som vita människor. I det här systemet är vitheten Gud. Och vår ställning i samhället är värderad utifrån om vi svär trohet till detta system. När vi, bruna och svarta människor, höjer våra röster mot de orättvisor vi ser i samhället ses detta som en provokation och ett svek mot just detta system som ständigt envisas med att kontrollera vilka frågor vi får engagera oss i och hur mycket kritik vi får artikulera.

Den fråga vi kan ställa oss är förstås hur bruna och svarta människor, vilkas mänsklighet är villkorad, kan kritisera ett system som ständigt påminner dem om att de inte ha rätten att egentligen ha åsikter om hur det samhälle som gett dem allt bör organiseras. Hur kan människor som framställs som underlägsna, och vilkas minsta engagemang och kritik tolkas som ett svek, våga höja sina röster? Fanon lyfter exempelvis detta när han förklarar den process som uppstår när vi, bruna och svarta människor, påbörjar vår dekoloniala frigörelse och hur den processen materialiseras:
”När bruna och svarta människor kommer till insikt om att deras kroppar fungerar på samma sätt som kolonialisten, att vi andas på samma sätt som kolonialisten, att vi har ett hjärta som slår på samma sätt som kolonialistens.”

I den dekoloniala upptäckten inser vi att vita människors liv inte är mer värda än brunas och svartas. Det är enligt Fanon en upptäckt som sätter världen i gungning och ger bruna och svarta människor den revolutionära självsäkerhet som krävs för att återta sin mänsklighet. I den här frigörelsen inser vi att vita människor (kolonialisten) inte längre kan förlama oss med sin närvaro eller stämma, inget våld eller hot om våld kan upplösa denna upptäckt. För det vita systemet är den nyvunna självsäkerheten omskakande och ses som en illojal handling som ska fördömas offentligt för att påminna andra bruna och svarta människor om vem som bestämmer.

Det är mot den här bakgrunden som vi förstått händelseförloppet som utspelade sig under våren och sommaren 2018. Egentligen inget unikt utan ett bekant spel för gallerierna om demokratiska värderingar. Ett händelseförlopp som egentligen ekar av kolonial arrogans, kontroll och disciplinering. Om vilka som egentligen har rätt att yttra åsikter om vad som får betraktas som mänskliga rättigheter, rättssäkerhet och demokratiska värderingar.

Mamma och hennes niqab

Jag känner inte mig trygg, inte längre. Känslan av oro finns alltid i mitt hjärta. Jag tänker hela tiden på allt som skulle kunna hända och hur jag ska rädda mig själv ifall det skulle behövas. Men dessa tankar är inget i jämförelse med de tankar min svarta, beslöjade, mamma har. Min underbara, godhjärtade, omtänksamma mamma. Gud vad jag älskar henne, och vad mycket jag oroar mig för henne. För exakt två veckor sedan blev en ung kvinna knivhuggen sexton gånger i London och man misstänker att det var på grund av att hon bar slöja. För inte så länge sedan utsattes flera beslöjade kvinnor här i Sverige för misshandel av samma anledning, att de täcker sig. Det känns som att man var och varannan dag läser om liknande fall. Hijabuppropet för något år sedan var en reaktion på att en höggravid kvinna misshandlades på grund av sin slöja. En tid senare blev hon misshandlad igen. Utredningen lades ned. Så hur ska kunna jag känna mig trygg, när sådant här händer utan konsekvenser? Hur ska min mamma kunna känna sig trygg?

Jag går ner till köket. Där sitter mamma i kökssoffan med några svenska läroböcker. På köksbordet framför henne står jabna, eritreanskt kaffe, och två små koppar. Jag hade tidigare under dagen frågat om jag fick göra en intervju med henne, så när hon får syn på mig stänger hon böckerna och lägger de åt sidan. Jag ler mot henne och hon tar ett sipp av sitt kaffe. Jag frågar hur folk bemöter henne i allmänheten, och hur det känns att se hur folk behandlar henne. Hon funderar en stund innan hon svarar, och jag kan se att detta är svårt för henne.

Hon berättar för mig att det finns de som behandlar henne bra och de som behandlar henne dåligt. ”I de flesta fall är det så att folk tittar på mig, vissa av ren nyfikenhet medan andra himlar med ögonen och ger mig elaka blickar”, säger hon.

Det finns även de som viskar till varandra när de får syn på henne. Det har hänt flera gånger att vissa pratar eller skriker på henne men eftersom min mamma inte kan svenska och inte förstår språket så kan hon inte svara. Men hon ser på deras ansiktsuttryck och kroppsspråk att de inte vill henne väl. ”Det behöver man inte kunna språket för att förstå”, säger hon.

Det finns vissa händelser som mamma minns tydligare än andra, till exempel en gång då hon var ute på stan med några vänner och en man kom fram och började skrika åt henne. Som tur var hade hon med sig sina vänner som sa åt honom att lämna henne ifred. En annan gång hände samma sak då hon stod vid busshållplatsen. Även den gången ingrep en kvinna och sa till mannen att lämna henne ifred. Mamma säger att hon så klart blir ledsen när sådant händer henne. Hon tycker att det är sjukt att någon stör sig så mycket på det hon har på sig att den personen går över gränsen och skriker. Att hennes klädsel kan uppröra människor så mycket.

Jag kan relatera väldigt mycket till det mamma berättar för mig, för jag har ju upplevt det, både tillsammans med henne och själv. Jag bär slöja och täcker endast huvudet men min mamma bär både slöja och niqab, så det är värre för henne. Jag minns en gång då jag var i stan med mamma, jag tror jag var elva år då, vi hade shoppat kläder och var glada och nöjda. Då vi stod och väntade på bussen såg jag att en man kollade på samtidigt som han närmade sig, när han var nära oss låtsades han spotta på oss, hånlog och gick vidare. Jag blev chockad, för jag hade aldrig varit med om något liknande. Jag frågade mamma varför han gjorde det han gjorde, hon sa till mig att bara ignorera det som hade hänt. Men jag kunde inte. Jag minns den händelsen så tydligt, för det var första gången jag på riktigt fick se och förstå det mamma upplever och går igenom, och ju äldre jag blir desto mer undrar jag. Varför var det ingen som stod upp och gjorde något åt saken? Det stod minst fem andra personer bredvid oss men inte en enda kom fram och frågade mamma om hon var okej.

Jag frågar henne om det värsta som har hänt henne just på grund av att hon bär niqab.

”För inte så länge sen så hade jag tid hos vårdcentralen, jag åkte dit och det var första gången jag åkte till vårdcentralen ensam. Jag satte mig i väntsalen, då kommer en man fram till mig och börjar prata. Jag förstod inte vad han sa, så han började höja rösten och visa med händerna att jag ska ta av mig niqaben. Han närmade sig och sträckte ut handen för att dra niqaben från mitt ansikte, så jag försökte backa undan. Samtidigt kom en sjuksköterska som hade sett det som hänt och försökte säga till mannen att gå därifrån, men han vägrade, så hon fick ropa på andra som drog honom därifrån. Jag kände mig så rädd och förnedrad, jag visste inte hur jag skulle reagera på något av detta.”

Mamma har aldrig berättat för mig om detta tidigare. Jag frågar henne varför. ”Jag vill inte oroa er eller få er att bli rädda, jag borde ha berättat nu när jag tänker efter. Eftersom detta är något som ni borde veta, det är inget som man ska dölja.”

Mamma tar en paus för att dricka klart sitt kaffe och jag kan se tårarna i hennes ögon. Det gör ont i mitt hjärta att höra och det får mig att känna mig maktlös. Min mamma berättade inget av detta för att skydda mig och mina syskon. Våra rasifierade mödrar går igenom svårigheter varje dag men de biter ihop för oss, för att vi ska ha det bra. För att vi ska slippa det som blivit deras vardag. Att se min mamma så ledsen väcker massor av känslor inom mig. Ilska, skuldkänslor, besvikelse, hopplöshet. Alla dessa gånger jag har undvikit att gå ut med mamma för att jag inte orkade med att folk tittade på oss som om vi var två varelser från främmande planeter. Jag tänkte på vad människor skulle tycka om oss, vad de skulle tänka om henne. Hur kunde jag vara så självisk?

Folk här är väldigt bra på att snacka om de förtryck som kvinnor utsätts för utanför Europa. Det pratas om internationellt systerskap, solidaritet med förtryckta systrar i mellanöstern; kvinnor klär av sig nakna i moskéer för att protestera mot … ja, vadå? De är så upptagna med att rädda rasifierade på andra sidan jorden, att de glömmer förtrycken de utsätter oss för här.

Orientalism och främlingsfientlighet i spåren av Omar Mustafa-affären

DEBATT

Under mitten av april utspelade sig det som missvisande kommit att kallas för Omar Mustafa-affären. Missvisande för att det låter som en enskild och isolerad händelse. Men affären visade på något mycket större, nämligen på ett paradigmskifte där främlingsfientligheten alltmer kommit att normaliseras i den svenska mediala och politiska debatten. Det är den främlingsfientliga och orientalistiska syn som visade sig i den svenska debatten under denna affär som jag vänder mig emot i den här artikeln, inte de enskilda turerna kring Omar Mustafa eller hans person. För de argument och åsikter som kom fram är mycket större och mer problematiska än hur Socialdemokraterna väljer sina förtroendevalda. Det förra är alla antirasisters problem, det senare är det inte.

 

Främlingsfientliga åsikter blir utbredda och normaliserade när det bredare politiska spektrumet tar till sig av Sverigedemokraternas tankevärld. För att dra en parallell till Danmark, som Sverige mer och mer börjar ta efter, slog Dansk Folkepartis invandrarkritiska idéer igenom på bred front när Anders Fogh Rasmussens borgerliga regering 2001–2009 gjorde dem till sina egna. Främlingsfientligheten normaliserades när ledarsidorna på de stora danska tidningarna började tala om ”västerländska demokratiska idéer och civilisation” och en ”islamisk antidemokratisk civilisation”. Dessa idéer om en tudelad värld kom senare att anammas av de danska socialdemokraterna och det bredare danska politiska spektrumet. Normaliseringen av en främlingsfientlig tankevärld var ett faktum. Bara ett fåtal partier, som socialliberala Radikale-Venstre och partiet Enhetslistan på yttersta vänsterkanten, stod för ett alternativt synsätt. Dessa möttes av hård kritik, inte bara av Dansk Folkeparti, utan även av den så kallade politiska mitten.

 

Det som hände i Sverige under våren påminner om den danska utvecklingen, en sorts rörelse mot Sverigedemokraternas världsbild. I denna världsbild är världen indelad i olika civilisationer som antas vara statiska. Framförallt är det som kallas för den muslimska civilisationen (som om den vore en enda statiskt enhet!) – mycket förenklad, generaliserande och onyanserad. En bild som fick ny livskraft på 90-talet genom teoretikern Samuel Huntington och som delas av både framstående politiker i Sverige och i andra länder.

 

Huntington formulerade i sin hårt kritiserade bok Civilisationernas kamp en syn på världen som indelad i olika civilisationer som står i motsatsförhållande och kamp mot varandra: ”den kristna civilisationen” och ”den islamiska civilisationen” (i singularis). Synsättet går hand i hand med koloniala tankar om moralisk överlägsenhet i ”väst” och ”ett civilisatoriskt uppdrag”, i form av en skyldighet att sprida demokrati. Huntington mötte stark kritik av andra forskare som menade att det varken går att tala om ”en” kristen värld eller ”en” muslimsk värld, som om de vore monolitiska storheter och på det statiska sättet som Huntington tillsammans med andra forskare som Bernard Lewis med flera felaktigt gör. Inom såväl kristna som muslimska länder finns det en stor pluralism, varierande grad av religiositet, kamp mellan demokratiska och auktoritära krafter, och konflikt mellan progressiv politik och konservativa krafter.

 

Detta kan verka väldigt grundläggande, men faktum är att Huntingtons idéer hade ett enormt inflytande på politiken. Både Bush-administrationen och politiska bedömare och journalister var starkt influerade av Huntingtons idéer, givetvis inte enbart i USA, utan även i länder som Sverige och Danmark. Anhängarna av Huntingtons världssyn som rymmer alltifrån nationalistiska grupperingar till konservativa analytiker, fick vatten på sin kvarn efter terrorattackerna i USA den 11 september 2001. Det talades om ”korståg” och kampen mellan gott och ont fördes av ”den kristna västerländska civilisationen” och ”den islamiska civilisationen”. I förlängningen har detta lett till att man befäst en dikotomisk, tvådelad syn på världen och att man legitimerat rasistiska bilder och generaliserande föreställningar. Särskilt lockande verkar det vara att använda kvinnor och jämställdhet som argument. I praktisk politik rättfärdigade man invasionen i Afghanistan med argumentet att de afghanska kvinnorna skulle räddas från de talibanska fundamentalisterna (som USA för övrigt stött under den sovjetiska invasionen). Intressant nog var talibanernas kvinnoförtryck inte aktuellt innan dess och det är heller inte aktuellt att stödja Saudiarabiens kvinnorättsaktivister då landet för tillfället är en politisk bundsförvant.

 

Med detta sagt vill jag betona att även relativt moderata och pragmatiska grupper, till exempel Muslimska brödraskapet i Egypten, är starkt konservativa i de flesta politiska frågor, inte minst jämställdhet. Vidare är dess ledarskikt långt ifrån övertygade demokrater. Tvärtom har Muslimska brödraskapet i Egypten visat auktoritära tendenser. Mursi styrde landet med järnhand och markerade inte mot de brutala övergreppen mot landets minoriteter. Brödraskapets auktoritära styre resulterade i en kupp iscensatt av en annan auktoritär kraft, armén. Men att låta Muslimska brödraskapet representera hela området av länder med muslimsk majoritet eller alla troende politiskt aktiva muslimer är lika fel som att låta George Bush och den amerikanska kristna högern representera länder med kristen majoritet och alla troende politiskt aktiva kristna. Det lägger även ett skynke över sekulära makthavares övergrepp om vi inte kan se bortom religion som exempelvis den egyptiska militärens ”oskuldstester” på kvinnor och Assads blodbad. Det är även viktigt att påminna om att kampen för demokrati har gamla rötter iMellanöstern och Nordafrika. Ett exempel på denna långvariga kamp är den konstitutionella revolutionen i Iran 1905–1907, som visar att diskussionen om demokrati inte är ny i Mellanöstern eller unik för länder med kristen majoritet.

 

Det är mycket bekymrande och farligt när representanter för partier som kallar sig antirasistiska börjar ta efter den tankevärld som Huntington står för. När socialdemokrater som Carina Hägg och Nalin Pekgül börjar tala om ”islamism” som en monolitisk och statisk enhet eller om ett ”vi” som måste beskydda ”de muslimska kvinnorna” så befästs generaliserande och stereotypa bilder av muslimer. Denna ytterst nedlåtande attityd som inte förmår se att kvinnor i och med rötter i muslimska länder har olika viljor hämtar näring ur en världsbild de delar med Huntington. Och inte minst postkoloniala feminister har kritiserat deras perspektiv. Bland annat riktar sig kritiken mot att muslimska kvinnor framstår som passiva offer som behöver beskydd av upplysta kvinnor i ”väst”. Då bortser man från den kvinnokamp som bedrivits i regionen i över ett sekel, det vill säga från det aktörskap kvinnor i och från muslimska länder ständigt visar i feministisk handling.

Kritiker kan fråga sig om detta betyder att kvinnor inte bör visa solidaritet över nationsgränserna och om postkolonial feminism innebär värderelativism. Givetvis betyder det inte att vi ska avstå från att visa solidaritet och systerskap över nationsgränserna och självklart finns det universella värden. Det betyder bara att vi ska ha förståelse för sammanhanget. Det finns flera feminismer, inte en feminism. Vi bör visa ödmjukhet och förståelse inför det faktum att olika kvinnorörelser prioriterar olika frågor. Feministiska och antirasistiska krafter bör förmå att tillämpa ett kontextualiserat perspektiv.

Problemet med Häggs och Pekgüls inlägg, utöver att de gör sig till språkrör för en hel grupp, är att de generaliserande talar om ”muslimska kvinnor” som om de vore en homogen massa. Vidare har de en kolonial ingång à la Huntington där de verkar tro att ”muslimska kvinnor” sitter och väntar på deras beskydd. Deras blindhet för olika sammanhang, det faktum att de inte ser att kvinnor från regionen skiljer sig åt sinsemellan beroende på bland annat klass, utbildningsnivå och nationalitet, leder också till reducerande stereotypa bilder.

Jag inledde denna artikel med att uttrycka min oro för orientalism och främlingsfientlighet i den svenska debatten och att dra paralleller till den danska debatten efter valet 2001. Den svenska mediala och politiska diskursen börjar mer och mer likna den i Danmark och rasismen har börjat normaliseras även i Sverige. Jag vill ändå understryka att den antirasistiska rörelsen har bättre förutsättningar i Sverige, men för att den antirasistiska kampen ska lyckas måste svenska partier som kallar sig antirasistiska ta bladet från munnen. Med andra ord räcker det inte att vara emot Sverigedemokraterna om man samtidigt delar världsbild med Huntington.