Jag känner inte mig trygg, inte längre. Känslan av oro finns alltid i mitt hjärta. Jag tänker hela tiden på allt som skulle kunna hända och hur jag ska rädda mig själv ifall det skulle behövas. Men dessa tankar är inget i jämförelse med de tankar min svarta, beslöjade, mamma har. Min underbara, godhjärtade, omtänksamma mamma. Gud vad jag älskar henne, och vad mycket jag oroar mig för henne. För exakt två veckor sedan blev en ung kvinna knivhuggen sexton gånger i London och man misstänker att det var på grund av att hon bar slöja. För inte så länge sedan utsattes flera beslöjade kvinnor här i Sverige för misshandel av samma anledning, att de täcker sig. Det känns som att man var och varannan dag läser om liknande fall. Hijabuppropet för något år sedan var en reaktion på att en höggravid kvinna misshandlades på grund av sin slöja. En tid senare blev hon misshandlad igen. Utredningen lades ned. Så hur ska kunna jag känna mig trygg, när sådant här händer utan konsekvenser? Hur ska min mamma kunna känna sig trygg?

Jag går ner till köket. Där sitter mamma i kökssoffan med några svenska läroböcker. På köksbordet framför henne står jabna, eritreanskt kaffe, och två små koppar. Jag hade tidigare under dagen frågat om jag fick göra en intervju med henne, så när hon får syn på mig stänger hon böckerna och lägger de åt sidan. Jag ler mot henne och hon tar ett sipp av sitt kaffe. Jag frågar hur folk bemöter henne i allmänheten, och hur det känns att se hur folk behandlar henne. Hon funderar en stund innan hon svarar, och jag kan se att detta är svårt för henne.

Hon berättar för mig att det finns de som behandlar henne bra och de som behandlar henne dåligt. ”I de flesta fall är det så att folk tittar på mig, vissa av ren nyfikenhet medan andra himlar med ögonen och ger mig elaka blickar”, säger hon.

Det finns även de som viskar till varandra när de får syn på henne. Det har hänt flera gånger att vissa pratar eller skriker på henne men eftersom min mamma inte kan svenska och inte förstår språket så kan hon inte svara. Men hon ser på deras ansiktsuttryck och kroppsspråk att de inte vill henne väl. ”Det behöver man inte kunna språket för att förstå”, säger hon.

Det finns vissa händelser som mamma minns tydligare än andra, till exempel en gång då hon var ute på stan med några vänner och en man kom fram och började skrika åt henne. Som tur var hade hon med sig sina vänner som sa åt honom att lämna henne ifred. En annan gång hände samma sak då hon stod vid busshållplatsen. Även den gången ingrep en kvinna och sa till mannen att lämna henne ifred. Mamma säger att hon så klart blir ledsen när sådant händer henne. Hon tycker att det är sjukt att någon stör sig så mycket på det hon har på sig att den personen går över gränsen och skriker. Att hennes klädsel kan uppröra människor så mycket.

Jag kan relatera väldigt mycket till det mamma berättar för mig, för jag har ju upplevt det, både tillsammans med henne och själv. Jag bär slöja och täcker endast huvudet men min mamma bär både slöja och niqab, så det är värre för henne. Jag minns en gång då jag var i stan med mamma, jag tror jag var elva år då, vi hade shoppat kläder och var glada och nöjda. Då vi stod och väntade på bussen såg jag att en man kollade på samtidigt som han närmade sig, när han var nära oss låtsades han spotta på oss, hånlog och gick vidare. Jag blev chockad, för jag hade aldrig varit med om något liknande. Jag frågade mamma varför han gjorde det han gjorde, hon sa till mig att bara ignorera det som hade hänt. Men jag kunde inte. Jag minns den händelsen så tydligt, för det var första gången jag på riktigt fick se och förstå det mamma upplever och går igenom, och ju äldre jag blir desto mer undrar jag. Varför var det ingen som stod upp och gjorde något åt saken? Det stod minst fem andra personer bredvid oss men inte en enda kom fram och frågade mamma om hon var okej.

Jag frågar henne om det värsta som har hänt henne just på grund av att hon bär niqab.

”För inte så länge sen så hade jag tid hos vårdcentralen, jag åkte dit och det var första gången jag åkte till vårdcentralen ensam. Jag satte mig i väntsalen, då kommer en man fram till mig och börjar prata. Jag förstod inte vad han sa, så han började höja rösten och visa med händerna att jag ska ta av mig niqaben. Han närmade sig och sträckte ut handen för att dra niqaben från mitt ansikte, så jag försökte backa undan. Samtidigt kom en sjuksköterska som hade sett det som hänt och försökte säga till mannen att gå därifrån, men han vägrade, så hon fick ropa på andra som drog honom därifrån. Jag kände mig så rädd och förnedrad, jag visste inte hur jag skulle reagera på något av detta.”

Mamma har aldrig berättat för mig om detta tidigare. Jag frågar henne varför. ”Jag vill inte oroa er eller få er att bli rädda, jag borde ha berättat nu när jag tänker efter. Eftersom detta är något som ni borde veta, det är inget som man ska dölja.”

Mamma tar en paus för att dricka klart sitt kaffe och jag kan se tårarna i hennes ögon. Det gör ont i mitt hjärta att höra och det får mig att känna mig maktlös. Min mamma berättade inget av detta för att skydda mig och mina syskon. Våra rasifierade mödrar går igenom svårigheter varje dag men de biter ihop för oss, för att vi ska ha det bra. För att vi ska slippa det som blivit deras vardag. Att se min mamma så ledsen väcker massor av känslor inom mig. Ilska, skuldkänslor, besvikelse, hopplöshet. Alla dessa gånger jag har undvikit att gå ut med mamma för att jag inte orkade med att folk tittade på oss som om vi var två varelser från främmande planeter. Jag tänkte på vad människor skulle tycka om oss, vad de skulle tänka om henne. Hur kunde jag vara så självisk?

Folk här är väldigt bra på att snacka om de förtryck som kvinnor utsätts för utanför Europa. Det pratas om internationellt systerskap, solidaritet med förtryckta systrar i mellanöstern; kvinnor klär av sig nakna i moskéer för att protestera mot … ja, vadå? De är så upptagna med att rädda rasifierade på andra sidan jorden, att de glömmer förtrycken de utsätter oss för här.