Vinklade nyheter

För ens inresyn är det lätt att återkalla mängder av bilder av människor i Afrika som sitter på marken utan att få komma till tals. Arga muslimer i hotfulla grupper, vapen i händerna. Gråtande kvinnor i hijab. Lika lätt är det att minnas leende västerlänningar som startar företag och projekt och medievant pratar hela artikeln igenom i positiva och framtidsinriktade ordalag. Eller allvarliga västerlänningar som analyserar omvärlden och kräver förändring. Ser inte journalisterna själva att verkligheten förvanskas när den sortens stereotyp rapportering står oemotsagd?

Ylva Brune, numera pensionerad forskare i medie- och kommunikationsvetenskap, säger att området inte är väl studerat. Det går inte att säga att ”det är till 95 procent såhär”, men mönstret är tydligt. Hon säger att den svenska journalistkårens sammansättning förvisso är en katastrof i ett mångkulturellt samhälle, men när det gäller nyhetsvärdering finns större, bakomliggande orsaker till att det ser ut som det gör. Men vi börjar med att reda ut begreppen.

Nyhetsrapportering handlar om att informera om viktiga händelser som allmänheten har intresse av att få kännedom om. Man gör en värdering och ett urval av det material som finns att tillgå: nyheter från stora nyhetsbyråer som AP och Reuters med flera, polisrapporter, tips från allmänheten, pressmeddelanden och så vidare. Händelserna bedöms utifrån olika kriterier eller, som flera journalister och nyhetschefer jag pratar med säger, en erfarenhetsbaserad känsla av att något är en bra nyhet eller inte. Men en grundläggande faktor är platsen för händelsen i förhållande till platsen för nyhetskonsumtionen.

– Man brukar tala om närhet, säger Svenska Dagbladets nyhetschef Petter Forslund.

Men vad är nära? Talar vi om kulturell, geografisk eller klassbaserad närhet? Nära vem? Erik Fichtelius skriver i sin bok Nyhetsjournalistik – tio gyllene regler från 1997: ”Det som händer i vår geografiska närhet är en större nyhet än det som händer längre bort. Nyhetsvärdet avtar med kvadraten på avståndet. För en indisk radiolyssnare är en tågolycka utanför Calcutta med tjugo dödsoffer en större nyhet än en färjekatastrof i Östersjön med flera hundra döda. Detta inte för att värdera människoliv olika, utan som ett konstaterande av hur nyhetsvärderingen faktiskt fungerar.”

Men hur fungerar ekvationerna i Sverige 2014? Här är drygt 20 procent av invånarna av utländsk härkomst, enligt Statistiska Centralbyrån. Och då räknas bara utrikesfödda och personer med två utrikesfödda föräldrar. Jag tittar in på Svenska Dagbladets hemsida och kollar på bilderna och ser bara vita människor hela vägen ner till kulturdelen.

Varför är alla på bilderna vita?

Petter Forslund blir märkbart illa berörd av min iakttagelse, och säger att det inte finns något egenvärde i homogenitet för Svenska Dagbladets räkning.

– Det ska vara intressant, relevant och korrekt, säger han och menar att man inte vill hamna i att ha en dominans av en viss grupp, såsom män i kostym.

– Men det är ett komplext läge. Företagsledningar består oftast av män.

Men det viktigaste som hände idag hände vita människor?      

Petter Forslund säger att det blir missvisande att se en enskild dags rapportering som representativ för Svenska Dagbladets urval.

Massmedieforskaren Ylva Brune säger att det är meningslöst att fråga nyhetschefer om varför nyhetsvärderingen ser ut som den gör.

– Man följer ett gammaldags mönster och har de stora nyhetsbyråernas material att tillgå. Reuters, AP och de andra. Klassiska västbaserade nyhetsbyråer.

Hon menar att det varken är journalisterna eller nyhetscheferna som är huvudansvariga för hur mediernas bevakning ser ut. Den bakomliggande strukturen för hur nyheter hämtas in och distribueras har varit densamma sedan nyhetsrapporteringens barndom, vilket gör systemet svårt att förändra. Ramarna är satta.

Nanjala Nyabola doktorerar i juridik vid Harvarduniversitetet. Hon har gjort sig ett namn som skarp skribent bland annat i The Guardian och Al-Jazira i frågor som rör västvärldens bevakning av Afrika. Hon talar om en kunskapshierarki baserad på ras. Vita reportrar får göra analyser ”ovanifrån” om problem som redan debatterats länge i lokal press av sakkunniga. Nyligen skrev hon i Al-Jazira om The Guardians obehagliga sätt att analysera konflikten i södra Sudan stick i stäv med de analyser som lokala medier gjort. Hon ställer sig frågan hur det kommer sig att okunniga reportrar, endast för att de är vita, får bli auktoriteter i globala frågor där de lokala diskussionerna sker på språk de inte behärskar.

Varför ser rapporteringen ut på det här sättet?

– Som jag ser det är det främst av två skäl, säger Ylva Brune. Det första är att västerländsk media domineras av vita människor. Delvis beror det på ekonomiska faktorer: det är dyrt att utbilda sig till journalist. Det andra skälet är att exempelvis Afrika ses som farligt och exotiskt. Det attraherar en typ av journalister som i första hand är ute efter adrenalin. Problemet är att det också får konsekvenser i vilken typ av historier som de väljer att berätta. De skriver till exempel sällan om kvinnorättsrörelser.

Vem är det som väljer de här reportrarna?

– Jag tror att reportrarna i stora drag väljer sig själva. Man har en förförståelse av Afrika som en farlig plats. En förförståelse som är byggd på historiska myter och nutida vanföreställningar om vardagen i Afrika. Jag säger inte att det inte finns farliga platser i Afrika, men majoriteten av kontinenten bebos av vanliga människor som lever vanliga, tråkiga liv. Den typ av rapportering som vi ser i västvärlden leder till att vi inte förstår afrikaner som människor, utan som övermänskliga varelser som till vardags överlever outhärdligt svåra situationer, eller som endemiskt våldsamma och korrupta människor.

Brunes bild av hur nyheter blir till vänder på begreppen och ifrågasätter mediernas legitimitet. På samma sätt som utlandskorrespondenter ofta råkar befinna sig på våldsamma platser handlar ”nyheter” ofta om att hitta en nyhetsvinkel på något man gärna vill skriva om.

– I praktiken skriver man inte om det som är viktigt.

Ylva Brune säger att medierna förvisso eftersträvar att skriva sant, men att undersökningar om nyhetsvärdering visar att de flesta händelser som lyfts fram är tvivelaktiga ur nyhetsperspektiv. Snarare verkar det fungera så att man vill skriva om något som ligger i tiden eller i skribentens eller tidningens intresse. Kanske vill man skriva om romska kvinnor. Kanske gör denna grupp något som knappast hade varit intressant i sig men som innebär en nyhetshake. En romsk expert får komma till tals och journalisten ställer frågor på ett sådant sätt att en konflikt vaskas fram. De kvalitéer som gör händelsen till en spännande nyhet finns här inte hos själva händelsen, utan får tillsättas det ämne som man av någon anledning vill rapportera om.

Nihal Ragab är politisk aktivist och kulturstudent. Hon kommer från Kairo i Egypten, men är bosatt i Sverige sedan ett par år tillbaka. Hon har tagit del av vad som hänt i hemlandet genom engelskspråkig press, genom egyptiska medier och genom att åka tillbaka och delta i demonstrationer. Frågor från omgivningen i Sverige avslöjar vad människor hon möter känner till om Egypten. Hon berättar att hon ogärna talar om var hon kommer ifrån för att slippa hantera människors fördomar.

– Jag ogillar oftast bilden som andra ger av Egypten. Frågorna handlar ofta om mäns våld och sexualitet. Man kopplar ihop det med islam och fundamentalism. Sällan finns ambitionen att förstå vad som ligger bakom sexuella trakasserier, våldsamma politiska utspel och upplopp. Folk verkar tänka att det är ett muslimskt land och då är det sådär. Men bilderna av fundamentalister, revolutionärer och folk i allmänhet är förenklade.

Som exempel nämner Nihal Ragab hur medierna gillar att rapportera om våldsamma sammandrabbningar mellan fotbollsrörelsen Ultras och regeringstrogna. Om fängslade och misshandlade revolutionärer och om sexuella övergrepp. Däremot är det tyst om alla de rörelser som växte fram under den så kallade arabiska våren och allt det humanitära och opinionsbildande arbete de gör så länge inget våld förekommer.

– Vi har problem med sexuella övergrepp och trakasserier, det är sant, ofta är mediehistorierna sanna i någon mån, men det är som om islamsk fundamentalism skulle vara hela förklaringen. Man nämner inte de ekonomiska orsakerna och den feministiska backlash som kommit i spåren av ett mera jämställt samhälle: manligheten i Egypten är i kris i och med att ekonomin har kraschat, samtidigt som kvinnor i allt större utsträckning går ut, arbetar och tar mer plats i offentligheten.

En annan företeelse som enligt Nihal Ragab konsekvent missförstås av västerländska och svenska medier är giftermål, som enbart tolkas som en förtryckande praktik. Men ett sådant synsätt blundar för att giftermålen kan ha andra betydelser. De är centrala delar av en komplicerad samhällsuppbyggnad på det juridiska såväl som det sociala planet. Hon menar också att det är ett sätt att ha roligt och nämner forskaren Asef Bayat och hans term ”nöjets politik”. Han skriver om hur förtryckande regimer alltid attackerat just nöjen, och då i synnerhet ungdom som vill roa sig, som en viktig del i en strategi för att bevara kontroll och makt. Sett i det ljuset fungerar äktenskapet för många som en förevändning för att festa, en frizon.

Ylva Brune, som bland annat forskat om hur stereotyper används i nyhetsmedier, talar om hur västvärlden beskriver andra länder som efterblivna. Att den figuren är så stark att man ibland får för sig att datera hur långt efter andra länder är:

– ”Turkiet befinner sig 200 år bakåt i tiden.”

– Det är en fantasi som går ut på att samhällen genomgår en linjär utveckling, liknande vår. Man hänger upp sig på hur högteknologiska länder är och ser det som ett mått som hänger ihop med hur moderna, sekulariserade och jämställda de här länderna är. Men så fungerar det inte. Om man tittar på Gulfländerna till exempel så ser vi att det kan förekomma en teknologisk utveckling i religiöst styrda länder.

Om Nihal Ragab under sina två år i Sverige tvingats hantera en flod av medierapportering om det land hon växte upp i, har Luis Cono, som är koordinator på kulturcentret Tryckeriet i Malmö, en helt motsatt erfarenhet.

Sydsvenskan skriver aldrig om Chile, säger han.

Det kanske inte riktigt är sant, Pinochet nämns ibland och för några år sedan blev den stora jordbävningen omskriven även i Sverige, men Luis Conos spontana kommentar handlar snarare om hans intryck av vad som intresserar svenska, medier än om vad som skrivs.

Under några år på 1990-talet var Luis Cono i Chile för att studera journalistik. Han menar att det är samma sak där och förklarar enkelt:

– Man är inte intresserad av demokrati. Medierna styrs av dem som har makt. Det handlar om ekonomiska intressen och samhället reagerar utifrån den information som ges.

Han ställer en vit kopp framför sig på bordet.

– Den är grön, säger han.

– Nej, den är vit, rättar han sig själv, men om man informerar om att den är grön tillräckligt många gånger så kommer folk att börja säga att den är grön.

Han är uppgiven när det gäller de stora mediekanalerna och menar att man inte kan ändra makten. Men man kan välja. Han pekar på hur många alternativa medier som finns numera, alltifrån Facebook till oberoende nyhetsmedier.

– Om vi bara sitter hemma och konsumerar de allmänna medierna blir det deppigt, säger han.

Doktoranden och Al-Jazira-skribenten Nanjala Nyabola hänvisar också till internet. För alternativa perspektiv på Afrika tipsar hon om pambazuka.org och africasacountry.com. Ylva Brune har i princip slutat läsa tidningar.

– Jag lyssnar på P1. Det tror jag man kan säga är den bästa svenska nyhetskanalen.

Handlar det om public service-uppdraget?

– Ja precis. Till skillnad från privatägda medier så försöker man rapportera på ett rättvisande sätt. Man anställer folk från olika delar av världen. Man kollar: I vår region är femton procent av utländsk härkomst, då bör nyhetsbevakningen spegla det. Och sedan kontrollerar man hur det blev. Det är viktigt, annars blir det ingen förändring. Vinsten är att man får in fler perspektiv.

Ändå är ju även public service-redaktionerna hänvisade till de stora nyhetsbyråernas omvärldsbevakning. Följden blir att medierna sammantaget gestaltar världens maktstrukturer på ett oerhört tydligt sätt. Uppgivenheten kring de stora nyhetsmediernas förmåga att beskriva världens händelser ur något annat än ett kolonialt, västcentrerat perspektiv är påtaglig hos alla jag träffat. Ylva Brune skriver i en SOU från 2006, Mediernas vi och dom, om ”den dagliga dos” rasistiska stereotypa skildringar av grupper och platser som vi får oss till livs genom dagstidningarna. Vad gör det med människors världsbilder? Vi kan bara gissa oss till svaret.

Mångkulturell fotboll med kolonial struktur

Hundraåriga fördomar om afrikaner som “naturliga” och européer som “disciplinerade” tycks styra rollfördelningen inom svensk elitfotboll. Det menar sociologistudenten Elias Bergstrand som i en C-uppsats har analyserat startelvorna i allsvenskan under 2012.

Han har undersökt på vilka positioner spelare med olika kulturell bakgrund återfinns. Slutsatsen är att centrala, spelfördelande positioner som innermittfältare och mittbackar i högre grad tilldelas spelare med svensk eller europeisk bakgrund, medan spelare med afrikansk eller sydamerikansk bakgrund oftare återfinns som yttermittfältare och anfallare.

– Det verkar finnas en stereotyp bild av vilka egenskaper spelare med utländsk bakgrund har, och vilka egenskaper spelare med svensk bakgrund har, säger Elias Bergstrand.

Exakt hur skillnaderna i undersökningen ska förklaras är inte självklart. Men bilden av olika spelartyper från olika kulturer stämmer väl med rasistiska tankemönster från kolonialtiden, menar Elias Bergstrand. Under 1800- och tidigt 1900-tal beskrevs ofta de “vilda och naturliga” afrikanerna som väsensskilda från de civiliserade, intellektuella och strukturerade européerna. Och denna kontrast användes för att rättfärdiga de europeiska stormakternas ofta brutala styre över folken i kolonierna.

Tidigare idrottsforskning i USA och England har visat att dessa schabloner finns kvar inom både europeisk och amerikansk fotboll, och präglar hur tränare och ledare ser på sina spelare.

– Svarta spelare framställs som naturliga atleter: bra på att dribbla, snabba och tekniska, men sämre på disciplin och laganda, säger Elias Bergstrand.

– Vita spelare anses ha en större mental förmåga. Mer kämparanda, bättre på att underordna sig kollektivet. Man kan räkna med att de alltid gör sitt bästa, säger han.

Den tydligaste tendensen i undersökningen fanns bland svenska spelare med invandrarbakgrund från Afrika, Sydamerika och övriga tredje världen. Här återfanns bara 7 av 40 spelare på de centrala positionerna innermittfältare, innerback och målvakt. En överväldigande majoritet av spelarna med bakgrund i Afrika och Sydamerika var anfallare eller yttermittfältare.

– Spelare på de här positionerna blir ofta stjärnor och får rubriker. Men de tillskrivs speciella egenskaper, säger Elias Bergstrand.

– Som anfallare väntas man gå på instinkt. Men på de centrala positionerna krävs mer strategi, positionsspel och lagorienterade egenskaper. Det stämmer med stereotyperna av vilka egenskaper svenska spelare och spelare med utländsk bakgrund skulle ha, säger Elias Bergstrand.

När tränare inom engelsk fotboll har fått rangordna positioner i tidigare forskning har de också lyft fram de centrala spelarna som viktigast:

– Många tränare resonerar kring att det är viktigt att bygga ett lag bakifrån. Att det är viktigt att centrallinjen sitter, säger Elias Bergstrand.

Elias Bergstrand betonar att undersökningen har sina begränsningar. Antalet spelare som undersökts är begränsat och indelningen i centrala och icke-centrala positioner är inte helt självklar i ett dynamiskt spel som fotboll, där spelare ofta rör sig över hela planen. Men han menar att det ändå finns ett tydligt mönster.

– Det går alltid att peka på enskilda spelare som inte passar in i den här mallen. Och det skulle krävas mer forskning för att säkert slå fast hur det ser ut. Men tendensen i min undersökning är tydlig: det finns stereotyper inom fotbollen som styr vilka positioner spelare hamnar på, säger Elias Bergstrand.

En tanke som förs fram i uppsatsen är att fördomar präglar synen på spelare tidigt inom ungdomsfotbollen.

– Det är svårt att som tränare veta vad en tioåring är bra på. Då är det lätt att ta till stereotyper när man placerar ungdomarna på fotbollsplanen, säger Elias Bergstrand.

Jesper Fundberg, idrottsforskare och doktor i etnologi vid Malmö högskola, har i många år forskat om integration inom idrotten, bland annat på uppdrag av Riksidrottsförbundet. Han betonar att herrfotbollen är en de mest mångkulturella idrotterna i Sverige och har en hög andel utövare med invandrarbakgrund. Men han bekräftar också bilden av en uppdelning i olika roller. Tränare, ledare och de viktigaste strategerna på planen är till allra största delen vita européer.

Förklaringen är historisk, menar Jesper Fundberg. Han beskriver hur det koloniala tankegodset präglar oss än idag.

– Den vita kroppen förknippas med tanke, rationalitet och taktik. Den svarta kroppen står för muskler och snabbhet. Kontroll sköts av vita, arbete sköts av svarta.

Kolonialismens idéer är cementerade i våra hjärnor i form av normer och förväntningar, menar Jesper Fundberg. Han talar om en hierarki av invandrargrupper där européer och vita amerikaner har högst status och svarta är längst ned på skalan.

– Och forskarvärlden är inte ett dugg bättre. När forskare till exempel försöker förklara varför östafrikanska löpare är så överlägsna söker man förklaringen i fysiologi, vävnader.

– Men ingen skulle komma på att försöka förklara varför till exempel cykling domineras helt av vita med att vita har speciellt bra gener för cykling. Här söker vi istället förklaringen i kulturella faktorer.

Att tänka utanför boxen är svårt. Som människor vill vi gärna leva upp till de förväntningar och normer som finns omkring oss i samhället, menar Jesper Fundberg. Det leder till att vi bidrar till att sprida fördomarna. Men kanske går det sakta framåt.

– Det var inte länge sedan det var omöjligt att tänka sig att en svart spelare skulle dominera inom golf. Eller damtennis. De fördomarna har krossats idag, säger Jesper Fundberg.

 

FAKTA: Undersökningen

Forskning om så kallad “stacking” har tidigare gjorts inom amerikansk fotboll och brittisk fotboll. Där har man kunnat konstatera att spelare med olika etnicitet och kulturell bakgrund har varit överrepresenterade på olika positioner på fotbollsplanen.

305 spelare är med i undersökningen, som är en C-uppsats i sociologi vid Lunds universitet. Sociologistudenten Elias Bergstrand delade in positionerna i startelvorna i “centrala” och “icke-centrala”. Innermittfältare, mittbackar och målvakt klassificerades som centrala positioner, medan yttermittfältare, ytterbackar och anfallare klassificerades som icke-centrala. Uppdelningen har använts tidigare av engelska forskare. En grundtanke är att spelarna på centrala positioner har mer bollinnehav och spelar en viktig roll som strateger och spelfördelare.

Därefter delades spelarna in i olika kategorier utifrån bakgrund.

Spelare fostrade i svenska klubbar:

1) Svenska spelare med svensk, nordisk och västeuropeisk bakgrund

2) Svenska spelare med öst- och sydeuropeisk bakgrund

3) Svenska spelare med bakgrund i Afrika, Sydamerika och övriga världen

Importspelare:

4) Spelare från Norden och Västeuropa

5) Spelare från Öst- och Sydeuropa

6) Spelare från Afrika, Sydamerika och övriga världen

Why oh why must it be this way?

KRÖNIKA

Det händer sällan att någon blir osäker på min könstillhörighet. Jag får skylla mig själv. Jag har frivilligt odlat långt hår och utvecklat intressen för klänningar och kosmetika. Jag har valt att vara kvinna enligt konventionens regler. Jag är också asiat. Det har jag inte valt men det syns ändå, både med och utan smink.

Jag är alltså en asiatisk kvinna.

Googlar ”Asiatiska kvinnor” och första rubriken är Asian Girls for Dating. Asiatiska kvinnor marknadsförs som världens vackraste kvinnor.

Och varför sura över det nu då, ta det som en komplimang!”, säger någon som aldrig blivit objektifierad i hela sitt liv.

På Flashback Forum publiceras långa trådar med tips och erfarenheter i ämnet ”asiatförhållanden”. Diskussionen handlar om den asiatiska kvinnans olika för- och nackdelar med extra fokus på hennes kropp. Hon är exotisk. Hon är feminin. Hon är tillgiven. Hon har platt bakhuvud. Hon är bra i köket. Hon är bra i sängen. Hon är blyg. Hon är artig. Hon är lättfotad. Hon är smal. Hon utnyttjar ensamma män. Hon har inget val. Hon är ett u-landsprojekt. Hon är trång. Hon är vig.

Artiklar beskriver hur asiatiska kvinnor diskrimineras och misshandlas. Ordet ”fruimport” förekommer frekvent, likaså ”sexturism”.

Jag blir sjukt trött, slår igen laptopen och funderar på hur svårt det egentligen är att bli eremit eller om jag ska lyda uppmaningen att flytta tillbaka dit jag kommer från och bli en totalt oexotisk figur men samtidigt också en alien som inte kan säga mer än tack och hej på sitt modersmål.

Nej, det blir nog ingen flytt. Istället händer det oundvikliga att jag trots allt måste ta mig utanför min dörr och plötsligt finns Du bara där. Du kan stå bakom mig i en kö på Konsum eller sitta mittemot mig på tunnelbanan. Jag känner igen Din blick direkt. Det är ingen vanlig ”Jag-tycker-du-är-het-blick”. Nej, det är snarare en ”Jag-är-smått-fascinerad-av-rasbiologi-men-jag-vet-inte-alltid-om-det-själv-blick”. Den blicken kan vara vass och desperat eller likna ett sockerspeedat barns ögon första gången på zoo. Jag vänder mig bort men i ögonvrån ser jag hur Du fortsätter söka min blick i tunnelbanetågets mörka fönster.

Okej jag vet! I’m playing safe! Just Du kanske är annorlunda.

Din första fråga skulle säkert aldrig vara ”Var kommer du från för land då?” efter att du häpet konstaterat att jag talar svenska.

Du skulle aldrig ge mig en lapp där det står att ”Jag vill inte ta i dig ens med tång” när jag försökt läsa i stället för att le mot Dig.

Du skulle aldrig demonstrativt föra ner din hand innanför dina byxor.

Och om Du mot förmodan ändå skulle göra något av de två sistnämnda sakerna så behöver det inte bero på att jag är asiatisk kvinna. Nej, det är inte bra att noja i onödan! Det beror säkert bara på att jag är kvinna i största allmänhet.

Ändå är min blick fastfrusen i golvet samtidigt som jag inte kan stoppa min hjärna som oundvikligt tänker att Du tänker något i stil med:

“Kines? Japan? Eller fillipino? Det är skitsvårt att se skillnad! De ser ju nästan likadana ut. Undrar om ryktet stämmer att asian chicks skulle va extra små som oskulder. I porrfilm ligger de ju faktiskt och gråter som små flickor. Har hört att asiattjejer ofta får frågor om vad de kostar från främmande gubbar på stan. Det är fördjävligt men man kan ju inte komma ifrån att de ser horiga ut när de har så där små jeansshorts och högklackat på sig. Vad förväntar de sig då liksom? Det är klart att de får en massa äckel efter sig. Det är tragiskt att sådana snuskhumrar gör att folk ser ner på alla män som hookar upp med asiatiskor. Man kan ju inte hjälpa om man gillar ett visst utseende. Jag hade själv gärna testat en sån.”

Det har blivit min metod att undvika vissa blickar från män. Jag vet att inget förändras till det bättre av att titta bort. Det är bara ett slags skydd och en konsekvens av att vi lever i en värld i vilken det finns hudfärgs- och könshierarkier.

Jag och Du på tunnelbanan kommer aldrig att se på varandra som jämlikar och det är synd.

Jag trycker upp volymen i mina hörlurar och spelar En Vogues ”Free your mind” men det är för oss båda.

Why oh why must it be this way?

Before you can read me you gotta

Learn how to see me, I said

Free your mind and the rest will follow

Be color blind, don’t be so shallow.”