Är Sverige på väg tillbaka till 1990-talets nivåer av högerextremt våld? Kanske är det vår tids korta historiska minne som gör att många i Sverige tror att terrorism är ett fenomen som uppstod den 11 september 2001. Oroväckande nog är det bara ett fåtal som minns den fruktansvärda tid som Sverige gick igenom på 1990-talet.

På 1990-talet utgjorde ”kostymnazisterna” i Sverigedemokraterna (SD) – efterföljarna till nynazistiska Bevara Sverige Svenskt – en av bitarna i ett pussel som i övrigt utgjordes av öppet våldsbejakande organisationer som Riksfronten, Stormnätverket, Nationalsocialistisk Front (NSF) och Vitt Ariskt Motstånd (VAM).

I dag kan man i stort se samma mönster, med en avgörande skillnad. Sverigedemokraterna, som sedan 2005 leds av Jimmie Åkesson, ses inte längre som hemmahörande i samhällets ytterkanter. Genom att ta avstånd från sina nynazistiska rötter samtidigt som partiet håller fast vid sin traditionella xenofobi och antimuslimska rasism har SD skapat sig en ny image som ett migrationskritiskt parti, liknande Dansk folkeparti. Med 20 ledamöter i riskdagen tenderar partiet att provocera snarare än att öppet försvara våld.

SD:s satsning på den parlamentariska vägen till makt har haft konsekvenser både för den svenska politiska kulturen i allmänhet och för politikens utkanter, där högerextremismen har blivit mer fragmenterad och mer våldsam till följd av SD:s framgångar. En del tidigare SD-medlemmar har gått över till Svenskarnas parti, SvP. Andra rörelser på högerkanten är Swedish defence league och Svenska motståndsrörelsen, SMR, som de senaste två åren stått för en hot- och våldskampanj riktad mot antifascister och till och med framstående socialdemokrater.

Lyckligtvis har Sverige ännu inte återgått till den bombkampanj och terror som extremhögern stod för under 1990-talet. Men en växande antirasistisk, antifascistisk rörelse riktar strålkastarljuset mot något som många av offren uppfattar som en tidig form av terror. Alla varningstecknen finns där – Peter Mangs skjutningar i Malmö, attacker mot asylmottagningar, rasistiska och homofobiska incidenter, ett ökat antal attacker mot moskéer och judiska gravplatser. En rad personer längs med hela den politiska skalan har också utsatts för attentat. Mona Sahlin utsätts regelbundet för hot på gatan av nynazister som kallar henne ”förrädare”. I januari i år misshandlades en 16-åring medlem av SDU, som hade uttryckt sitt stöd för invandring offentligt, av två män med rakade huvuden. I Finspång hittade en kvinna en yxa som var fastkilad i hennes dörr intill en Davidsstjärna och det ditklottrade meddelandet ”Försvinn”. I september 2013 attackerades en afrosvensk man på en gångbro i Malmö och antirasisten Showan Shattak och fyra andra misshandlades efter årets 8 mars-demonstration i Malmö.

När man ser på dagens Sverige genom 1990-talets lins infinner sig en oroväckande känsla av déjà vu. På 1990-talet samlade fascister på sig vapen och sprängämnen, skapade kontakter i Europa och övriga världen, och vissa reste utomlands för att agera legosoldater. I dag stoltserar både Svenskarnas parti och Nordisk ungdom med sina kopplingar till Gyllene gryning, vars grekiska politiska ledare just nu sitter i fängelse för att ha startat en brottslig organisation, samt för vapenbrott. Det är känt att minst fyra svenska nynazister kämpar med den ukrainska insatsstyrkan Azod, vars flagga innehåller nazistiska symboler och vars mål är en fascistisk diktatur i Ukraina. Svenska Ukrainafrivilliga stoltserar med sin insats för att ”skapa ett fascistvänligt Ukraina” och därmed ”säkra framtiden för våra vita barn”.

På 1990-talet var Sverige internationellt känt som en av världens största producenter av rasistiskt material och vit makt-musik. I dag är sociala medier den främsta kanalen för samma typ av hat.  Statens Medieråd rapporterade 2013 att de sju mest lästa högerextrema sajterna i Sverige har 145 000 unika besökare per dag, sju gånger fler besökare än alla riksdagens politiska partier sammanlagt.

Blinda fläckar, samhällets normer och strukturell rasism

Men var står underrättelsetjänsten och polisen i allt det här? På 1990-talet fick Sverige kritik från den antifascistiska tidskriften Searchlight för lathet inför det fascistiska hotet. Searchlight hävdade att Sverige var det enda landet i Europa där terrorister fick polistillstånd för att hålla torgmöten. Samhällets normer var onekligen alltför toleranta mot nynazismen. Inom socialpolitiken sågs högerextrema skinnskallar som offer som behövde föras tillbaka in i mittfåran med hjälp av ”positiv nationalism”. Medan problemet med organiserad fascism i Sverige bagatelliserades, beskylldes antirasister ofta för att göra saker värre genom att ”stämpla” och ”stigmatisera”. Stiftelsen Expo, som Stieg Larsson var med och grundade 1995, må vara hyllad i dag, men under sina första år stämplades den som splittrande. Ur Expos synvinkel på 1990-talet var polisen en del av problemet genom sitt systematiska misslyckande med att skydda medborgarna från högerextremt våld.

Har sakernas tillstånd förändrats i någon större omfattning? Svaret från Sveriges växande antirasistiska, antifascistiska rörelse blir ett rungande nej. Även utifrån går det att konstatera att inget tydligt brott med det förflutna har gjorts, utan att kulturella normer med en övertolerans mot fascism på många sätt har fortsatt. Men det som verkar annorlunda i dag är uppsvinget för aktivism mot strukturell rasism inom polisen, och myndigheternas defensiva respons. Tydligen ses de som synliggör rasism eller kräver reformer inom polisen som ett hot.

Ett antal fall har avslöjat strukturell rasism inom polisväsendet och kopplingar görs mellan rasprofilering, polisens misslyckande med att komma tillrätta med rasistiskt våld och en större institutionell brist på respekt för minoriteters medborgerliga rättigheter. Först handlade det om kontroversen kring Operation Reva. Sedan dog en 69-årig man i häktet i maj 2013 efter att ha blivit skjuten i huvudet i sitt hem av poliser i Husby. I september 2013 avslöjades Skånepolisens så kallade romregister som innehöll namnen på över 000 romer varav många var barn. I november samma år publicerade Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, SIN, sin officiella utredning om registret där det slogs fast att det var baserat på brottslighet, inte etnicitet och att registrets ursprungliga, legitima syfte var att förebygga brott.

SIN:s slutsatser visar på en sluten tankeprocess och en stark tendens bland makthavare i Sverige att förneka att strukturell rasism existerar. SIN-utredarna utgick ifrån den farliga och stereotypa idén att det i sig var legitimt att sammanställa en databas över romer. Sedan bagatelliserade de farorna med att hantera data som grundar sig på rasistiska fördomar, för att legitimera ett system av rasprofilering som både är självbevarande och smittsamt. Ett register som började med insamling av data över romer som inte nödvändigtvis dömts för något brott, men bara misstänktes för brottsligt samröre, ledde till insamlandet av allt mer data över icke-romer vars enda brott var samröre med romer, antigen genom giftermål eller andra ”sociala relationer”. Detta understryker att romer i Sverige ses som en ”misstänkt grupp”. Medan regeringen till en början accepterade SIN:s slutsatser, finns en strimma av hopp i det faktum att JO har uttryckt sitt missnöje med SIN och att en ny utredning verkar sannolik.

Det går att se ett samband mellan 1990-talets fullständiga misslyckande med att lagföra våldsamma fascister och myndigheternas svaga system för att hantera hatbrott i dag. Under 1990-talet behandlades rasism som bidragande faktor vid våldsbrott allt för ofta utifrån förövarens perspektiv. Sociala problem och avsaknad av en positiv identitet sågs som förmildrande omständigheter kring brottet. I dag må vi ha gjort framsteg i bemärkelsen att rasistiska våldsdåd behandlas som hatbrott av polisen. Men allt för ofta sammanfaller domen vid hatbrott inte med det faktiska brott som har begåtts. Det tycks definitivt vara fallet när det gäller attacken på gångbron i Malmö, som polisen tydligt betecknade som ett rasistiskt hatbrott. Ändå lades åtalet för själva hatbrottet ner. När det gäller det livshotande knivdådet mot Showan Shattak, har antirasister hävdat att ”nazisterna uppenbarligen hade letat efter möjliga offer hela kvällen” och att om polisen hade agerat mer proaktivt hade de kunna förebygga mordförsöket.

Säkerhetspolisen Säpo tycks se terrorism som en utländsk import. Arun Kundnani konstaterar att detta är västerländska underrättelsetjänsters främsta reflexartade respons. De betraktar terrorism som en extern ideologisk skapelse med rötterna i en främmande kultur, som placeras i en ”i grunden vänligt sinnad västerländsk kulturell miljö”. När Säpo i februari fick frågan från Expressen varför de inte följde fascister som reste till Ukraina blev svaret att ”Säkerhetspolisen intresserar sig endast för svenskar som reser för att delta i terrorrelaterad verksamhet i andra länder (exempelvis al-Qaida-inspirerade grupper i Syrien).”

Samtidigt växer antifascismen inte bara bland aktivister på gatan, utan som grundvärdering hos samhällets breda lagrer. Feministiskt initiativ fick fem procent av de svenska rösterna till EU-parlamentet med sin paroll ”Ut med rasisterna, in med feministerna”. FI red på en våg av antirasistiska aktiviteter, inte bara bland unga idealistiska antifascister utan även bland yrkesverksamma och inom offentlig sektor. Varje gång SD har försökt att besöka skolor och andra offentliga verksamheter har de mött motstånd. När SvP meddelade att de tänkte hålla en första maj-demonstration i Jönköping slöt hela staden upp bakom motrörelsen. Och i samband med Jimmie Åkessons valturnéer under året har tusentals personer i hela landet samlats på gatorna för att bokstavligen vända ryggen åt partiledaren.

Partiskhet och förvrängningar

Vad har då regeringens svar på denna uppgång i antifascistisk aktivitet varit? Den antirasistiska mobiliseringen på gatorna växer. I brist på polisskydd är många, särskilt ungdomar, måna om att försvara antirasistiska värderingar och bryta mot normen som tolererar rasism. De försvarar det offentliga rummet, är kritiska mot polisens sätt att förhålla sig till nynazister och anklagar dem för passivitet gentemot rasistiskt våld. Samhället blir allt mer polariserat. Och justitiedepartementets svar är framför allt ett handlingsprogram som konstigt nog ignorerar evidensbaserade förhållningssätt och istället ser vänsterextremt, högerextremt och islamistiskt våld som del av samma fenomen.

Trots att Sverige endast har upplevt ett fall av dödlig islamistisk terror – självmordsbombarens attack mot centrala Stockholm december 2010 då förövaren dog och två personer skadades – har underrättelsetjänsten inte gjort någon hemlighet av det faktum att deras enda fokus är radikaliseringen av unga muslimer, vilket konstateras ovan. Justitiedepartementets nationella handlingsplan för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism från 2011 kan vid en första anblick verka mer balanserad och därmed mindre ideologisk. Men vid en närmare läsning uppenbarar sig en strukturell partiskhet utifrån departementets val att se så kallade autonoma rörelser, vit makt och islamism som jämställda hot. Därefter blir fördomarna mot unga tydliga, då vi får veta, helt utan belägg, att sympatisörer både till höger och vänster har en liknande åldersprofil där ”anti-demokratiska attityder” får ”ett visst fotfäste bland vissa grupper av unga”. I resten av rapporten behandlas vänstern (orättvist) som det klart allvarligaste hotet. Högerextremismen begränsas till vit makt-rörelsen, samtidigt som anti-jihadister och andra nynazistiska och fascistiska trender, inte minst SD, utelämnas, och utvärderas som ett hot på nedgång som härstammar från en liten subkultur ”alltför svagt för att utmana vårt demokratiska systems grundläggande funktioner”. Samtidigt analyseras de autonoma inte som en rörelse men som en ”miljö” som är fientligt till ”marknadsekonomin”.

På så sätt inkluderas en rad aktiviteter på vänsterkanten i en allomfattande definition av autonom våldsextremism. Alla vänstersympatisörer blev därmed potentiella våldsextremister, från anarkister till fredsaktivister, från miljökämpar till djurrättsaktivister, från de som stödde antiglobaliseringsrörelser till de som kämpande emot ”sexualiseringen av det offentliga rummet” (det vill säga feminister) eller de som hyste ”anti-amerikanska känslor” eller ”starkt negativa attityder gentemot Israel”. Rapportförfattarna antydde att det var sådana ”autonoma” aktioner som var det största hotet mot demokratin i Sverige, eftersom våldet som utfördes av unga vänsteraktivister (till skillnad från högerextrema) var planerat och den autonoma rörelsen hade både ”intention och kapacitet” att störa samhällsordningen, inrikta sig på företagare och entreprenörer samt hota demokratiskt valda politiker, främst från SD. Regeringens 15 punkter för att motarbeta högerextremism riktar sig främst mot ungdomar. Det tycks inte möjligt att någon som är äldre än 25-årsåldern skulle kunna vara ideologiskt driven eller extremist.

Sedan 2011 har Birgitta Ohlsson (FP), EU- och demokratiminister och en av rapporternas medförfattare, fortsatt sitt korståg mot unga människor, samtidigt som hon försökt att verka mer balanserad genom att modifiera sin tidigare analys av hotet från högerextremister. Hennes departement fick en del kritik efter en utredning bestående av femton experter på extremism. När slutsatserna publicerades i december 2013 under titeln När vi bryr oss – förslag om samverkan och utbildning för att effektivare förebygga våldsbejakande extremism, tog tre av experterna avstånd. I en artikel på DN debatt påpekade Expos chefredaktör Daniel Poohl, forskaren Helene Lööw och Toleransprojektets grundare Christer Mattsson att de hade varit kritiska mot utredarnas förhållningssätt men att deras kritik inte hade tagits med i slutrapporten. Bland annat hade de alla vänt sig mot att olika former av extremism buntats ihop och påpekat att det inte bara gör dig blind för det som är specifikt för vänster-, höger- respektive islamistisk terrorism men också hindrar dig från att utveckla rätt verktyg för att motverka varje form av extremism för sig.

Poohl har framfört ytterligare tvivel kring rapportens rekommendationer till mig, för det första dess smala definition av politiskt våld, som oroar honom. Attentat mot asylmottagningar ökar i Sverige, men dessa och andra fall av rasistiskt våld behandlas inte som politiskt motiverade, säger han. Det betyder att rasistiska dåd som genomförs av vanliga medborgare utesluts från regeringens antiextrema ramverk. Rapportens fokus på unga människor var också djupt problematisk, menar Poohl, eftersom det bortser ifrån att fascismens ideologiska motorer i Sverige framför allt är äldre vita män. Han anser att samhällets farligaste ålderskategori bland männen är de som är över 50 år och upplever att de förlorar sina privilegier. Många av rapportens rekommendationer kretsade kring socialt arbete, där kommuner förväntades göra mycket av det förebyggande arbetet gentemot ungdomar. Men att lösningen på extremism skulle vara att bygga ut socialtjänstens befintliga arbetssätt, som används för att motverka sociala problem som drogberoende, alkoholism och psykosociala svårigheter, är en problematisk tanke, menar Poohl. ”Det bortser från hela frågan om ideologi som en faktor i våldsextremism”, säger Daniel Poohl. ”Just nu spelar ideologi roll. Den pragmatiska delen av den högerextrema rörelsen förespråkar inte våld, men en rad intellektuella propagerar för dess ideologi. Om du inte förstår den här skillnaden (att det inte bara handlar om att komma tillrätta med sociala problem), kan du inte vara effektiv.” Utifrån sett är förslagen om insatser från socialtjänsten förvånansvärt lika förhållningssättet hos det svenska Exit-programmet.

Harmoniseringen av statens och mediernas förhållningssätt

Hur är det då med svenska antifascister? Med tanke på att ministern vill att europeiska antiradikaliseringsprogram ska omfatta vänstern är det inte så långsökt att föreställa sig ett scenario där antifascister beskrivs i samma termer som nynazister, det vill säga som offer för en destruktiv subkultur, den här gången antirasistisk. Då skulle de erbjudas ett Exit-program med kognitiva behandlingar och tankeförändrande processer för att utforska deras missnöje och inte deras ideologi. Men än så länge finns det få tecken på att departementet ser antirasister som offer, tvärtom tyder allt på att främst rättsväsendets och polisens attityd mot antifascistiska manifestationer blir allt hårdare. Medierna intar också en strikt hållning där antifascistiska protester betecknas som exempel på vänsterextremism och fakta snedvrids. Uppenbarligen väljer medierna vinklingar som speglar regeringens inställning till att motverka extremism.

Redan i december 2013 syntes tecknen på en allt hårdare attityd från medierna i form av Sveriges Radios beslut att inte spela Kartellen och Timbuktus låt Svarta duvor & vissna liljor okommenterad, på grund av sin textrad om att ”dunka Jimmie gul och blå”. Redan innan dess hade en händelse på Södermalm i november 2013, då en 60-årig kvinna kastade en gräddtårta på Jimmie Åkesson, mötts av en oproportionerlig, nästan hysterisk respons, då en del tidningar beskrev kvinnans motståndshandling som ett betydande hot mot demokratin. Politiker på vänsterkanten uppmanades upprepade gånger att ta avstånd från kvinnans agerande. Förtroendevalda började att tala om att våldet inte begränsades till fascister utan spreds ”över det politiska spektrat” och jämförde dåd som nynazisters misshandel av en 16-årig flicka med att en härdad, vuxen politiker vars kännetecken var rasistisk provokation fick en tårta i ansiktet. Detta skulle vara komiskt, om det inte vore för statens historiska misslyckande när det gäller högerextrem terror.

En månad senare blev relationen mellan medierna och delar av den antifascistiska rörelsen än mer spänd. Den fascistiska attacken mot en fredlig demonstration i Kärrtorp i december 2013 beskrevs av Sveriges Television och flera ledande tidningar som ett gängbråk, ett slagsmål mellan två lika våldsamma grupper. En av de militanta antifascister som var på plats, som av rättsliga skäl här endast kallas Joel, knivskar en av fascisterna i ryggen och dömdes senare till sju års fängelse för mordförsök. Endast ett fåtal i Sverige har betecknat Joels agerande som legitimt självförsvar. Däremot har många kritiserat rätten, som vägrade att acceptera fascisternas provokation som ett argument för ett lindrigare straff. Och den hårda domen mot Joel har jämförts med de milda straff (i många fall endast månader i fängelse eller samhällstjänst) som tilldelats de nynazister som initierade våldet.

Sannolikheten för att antifascisterna ska få Exit-behandlingen verkar alltså liten. Samtidigt kan den svenska staten knappast visa sitt stöd för antirasistisk kritik som tydligt pekar ut staten själv som medskyldig till högerextremismens tillväxt.

Not: Liz Fekete tackar Lotta Holmberg för hjälp med research, Natacha López för läsning av ett tidigare utkast och till Paul Lappalainen för tålamod med att svara på frågor. Denna text är en förkortad version av en rapport skriven publicerad på brittiska Institute of Race Relations hemsida: www.irr.org.uk.

 

Jag jobbar inte på akutmottagningen i Malmö, där idén om en pin med texten ”#Vårdpersonal mot rasism” föddes. Men jag är likväl en vårdanställd mot rasism. Jag vill kunna bära en pin med detta budskap. Men får inte. Mina chefer hotar med en varning då. Det har de varit väldigt tydliga med. ”En som sympatiserar med rasistiska åsikter ska också kunna känna sig trygg i vården” säger de.

Jag heter Pinar och får ofta frågan: var kommer du ifrån då? Inte av mina kollegor utan av mina patienter. Jag ser dem rynka på näsan när de försöker läsa mitt namn på min namnskylt. Om jag har patienter som är rasister så känner de sig otrygga så fort jag presenterar mig. En pin mer eller mindre spelar inte så stor roll. Hela jag provocerar ju en sådan individ. Men varför då låta denna lilla klick patienter få lov att bestämma vad jag får eller inte får bära på jobbet? Varför ska vi som institution låta en minoritet vinna mark i våra korridorer när hela vår värdegrund baseras på allas lika värde?

Jag läste i Jönköpings Posten om kampanjen #Alla får plats. Det har tryckts upp pins med denna text som vårdpersonal har burit eller bär nu. Givetvis har Sverigedemokraterna kritiserat detta. Samuel Grodén, kommunfullmäktigeledamot i Nässjö kommun och gruppledare för Sverigedemokraterna i regionfullmäktige, menar att budskapet är politiskt och känner sig (självklart) träffad eftersom de har en politik som är för en mer ”restriktiv invandringspolitik och i det hänseendet får inte alla plats”. Men visst är det politiskt! Vi som är vårdanställda är skyldiga att jobba enligt hälso- och sjukvårdslagen. Lagar uppkommer, ändras, tas bort och läggs till utifrån politiska diskussioner och det klimat som råder i landet. Det är politik som har skapat vården och det är politik som fortfarande formar och styr den. Omorganiseringar, nedskärningar, privatiseringar, sammanslagningar – allt detta är resultatet av politiska beslut och ideologier.

Och vi som jobbar där då? Vårt arbete regleras och styrs av lagar, etiska riktlinjer och styrdokument. Men vad står det egentligen i dessa? Innan ni höjer rösten om att vårdpersonal ska vara neutral och inte driva politik lyssna då på detta.

Hälso- och sjukvårdslagens andra paragraf säger: ”Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården.”

Jag älskar den paragrafen. Hade jag kunnat hade jag burit denna text som ett pin. För att den är så klockren. Alla behandlas lika oavsett kön, etnicitet, religion eller politisk åsikt. Det är sjukdomen vi vårdar. Basta!

Jag är sjuksköterska och har ICN:s, International Council of Nurses, etiska koder för sjuksköterskor som etiska riktlinjer i mitt arbete. Kärnan i dessa koder är att ”omvårdnad ska ges respektfullt, oberoende av ålder, hudfärg, tro, kulturell eller etnisk bakgrund, funktionsnedsättning eller sjukdom, kön, sexuell läggning, nationalitet, politiska åsikter eller social ställning”. Dessa koder är universella och alla sjuksköterskor i hela världen känner till dem. De enda som inte gör det är de som är mest emot dem.

Egentligen handlar inte denna debatt om rätten att få lov att bära en pin eller inte, utan snarare om att vi som vårdpersonal aldrig ska tillåta rasismen att sätta dagordningen för hur vården ska bedrivas.

 

Det är snart ett halvår sedan det hände; sedan fyra aktivister blev knivskurna och grovt misshandlade av nazister i stadsdelen Möllan i Malmö. Aktivisterna var på väg från en feministisk demonstration under namnet Ta natten tillbaka som hålls årligen på Internationella kvinnodagen, den 8 mars. Showan, namnet på den aktivist som blivit symbol för händelsen i efterhand, skadades så allvarligt att han hamnade i koma och brottet rubricerades som mordförsök. I en vecka låg han nedsövd och kämpade för sitt liv.

Malmö generellt och Möllan specifikt har präglats av en stark antifascistisk rörelse. Länge har våra gator varit en fredad zon, där många organisationer och grupperingar har bedrivit politisk verksamhet utan att behöva oroa sig för fascistiskt våld. Malmö har setts som något av ett undantag i Skåne. Städer som Helsingborg och Lund har lidit av en betydligt större närvaro av organiserade fascister och nazister under 90- och 00-talet, men motståndet på vänsterorienterade Möllan har varit i det närmaste ogenomträngligt för extremhögerns organisering.

Många ledarskribenter, såväl som poliser, valde att lägga fokus på huruvida antifascism kunde ses som självförsvar eller inte, istället för att peka på allvaret i att nazister bär kniv på våra gator. Men reaktionerna från vänsterhåll lät inte vänta på sig, utan flera debattinlägg som kritiserade den liberala bilden av ”lika goda kålsupare” dök upp i det offentliga samtalet. En ilska över att unga feminister utmålas som extremister och likställs med nazister spred sig.

En vecka efter attacken får vi veta att Showan har väckts ur sin koma, uppvisar tecken på att hämta sig mentalt och motoriskt. De andra aktivisterna har vid det här laget blivit utskrivna och stämningen får en stor energiinjektion. Under veckan har Skåne mot rasism, ett fristående nätverk av framför allt autonoma grupper, organiserat en demonstration mot fascistiskt våld under namnet Kämpa Malmö! Detta initiativ följs av ett imponerande antal andra städer i och utanför Sverige; hela vägen från Luleå i norr till tyska staden Hamburg i söder dyker liknande arrangemang upp. Flera stora artister ställer solidariskt upp som dragplåster och i sociala medier är spridningen enorm.

Även om många av de demonstrationer som arrangerades runt om i landet drog mycket folk var det Malmö som tog priset. Kanske var det närheten till händelserna, kanske var det den starka rörelse som byggts på Möllan i årtionden eller den radikalisering som många genomgått efter attacken. Oavsett orsak så samlades över 10 000 människor för att tillsammans demonstrera under parollen ”Antifascism är självförsvar”. Även om många visat sin solidaritet efter händelserna så var 10 000 långt fler än vad man initialt trott. Den enorma uppslutningen och de positiva budskapen stärkte en rörelse som redan fått tillbaka sin kampvilja och sin förmåga till organisering och sammanhållning.

Händelserna natten den 8 mars var fruktansvärda och tragiska. Men det som följde var en uppvisning av styrka och radikalitet som enade och flyttade fram rörelsen. Vi mobiliserade genom sorgen och kom ut starkare på andra sidan och på vägen knöt vi starkare band mellan varandra. Kämpa Malmö var uppmaningen och kämpa var precis det vi gjorde. Varken liberala medieuttalanden, polisiär inkompetens eller ens fascistiskt våld kunde stoppa den massrörelse som växte fram den veckan.

Om en faller, reser sig tusen. Kämpa Showan, din kamp är vår.

Vi blåser, blåser ut värme från våra lungor mot våra hopslagna händer och kollar utåt mot stationen.

Finns inga väktare, nu har vi ett läge. Vi tar sats och hoppar över spärren.

Känslan är likadan varje gång, kortvarig,

ännu fler spärrar finns framför oss.

Tänk om väktarna kommer in på tåget, tänkt om polisen står vid spärren och vill göra id-kontroll får att vi har mörkt hår?

Tänk om jag inte får tillräckligt med poäng för att ta mig in på gymnasiet,

Tänk om hyran inte räcker till,

Tänk om mina bröder får reda på att jag träffat någon,

Tänk om min son inte är i sitt rum inatt,

Tänk om farsan ger mig en fet örfil för att jag är sen,

Tänk om vi kan ta makten?

Tänk om vi kan skita i att hoppa över spärren och istället släppa spärren vi har i huvudet?

Sedan 1980-talet har de franska städernas banlieues (förorter) blivit en alltmer omdebatterad fråga. Dessa bostadsområden i ytterområdena kring franska städer innehåller en större variation än den förenklande och vilseledande termen banlieue antyder och täcker in en rad sociala, ekonomiska, demografiska och arkitektoniska särdrag. I det allmänna språkbruket är banlieue namnet på bostäder för särskilt behövande i städernas utkanter som blivit förknippade med ett antal problem, allt från hot mot den ”franska identiteten” till terrorism.

Detta betyder inte att det bara är sedan 1980-talet som banlieues har beskrivits negativt. Bilden av dem som ett slags ”fruktad utsida“ är äldre än så. Här kan vi tänka på les faubourgs utanför stadsmuren, “Apacherna“ i Belleville vid sekelskiftet 1900, 1960-talets banlieue rouge (röda förort) och 1970-talets loubards (huliganer). Vad som hände under 1980-talet var att ”förortsproblemet” blev förknippat med ”invandringsproblemet“, något som frammanade oro för icke-europeiska invandrares och deras barns ”integration” i det franska samhället.

Detta var nytt jämfört med det föregående årtiondet. Till exempel inrättades 1977 en kommission för att hitta lösningar på vad som ansågs vara en “plötslig ökning“ av våld i Frankrike. Resultaten publicerades under titeln Responses to Violence (två volymer), även känd som Peyrefitte-rapporten. Tre grupper identifierades (morales en marge): gäng, kriminella och en ny kategori som beskrevs som en grupp av människor med alternativt levnadssätt”. Hur såg då denna nya ”alternativa livsstil” ut? “De alternativa söker“, påstod rapporten, ”efter det förlorade paradiset – de vill ersätta penningekonomin med byteshandel, tränga undan det ”alienerade” arbetet till förmån för kreativt, frivilligt, miljövänligt arbete, ägna sig åt orientaliska religioner – och ibland söka efter artificiella paradis: droger, alkohol …“.

Det har hänt mycket sedan Peyrefitte-rapporten definierade marginalen genom att beskriva den alternativa vänster- och miljörörelsen.1980-talets banlieues blev förknippade med ”invandringsproblemet”, 1990-talets banlieues lade till islam. Sedan dess har la banlieue blivit en av de inbillade hoten mot det franska samhället. Detta är inte bara resultatet av slarviga journalistiska framställningar utan, framför allt av statens olika förmedlande praktiker – politik, offentliga diskurser, rapporter, statistik, kartläggningar. Dessa förmedlingar befäste bilden av les banlieues som de missanpassade i ett annars (påstått) sammanhållet samhälle och som hotet mot detta samhälles frid och identitet – som de ovälkomna inkräktarna som kom från någonstans utanför stadsportarna.

Det är sant att det finns problem i les banlieus, men det finns ett problem som mer än andra verkar sysselsätta statens företrädare: våld (eller det ”urbana våldet”, som det ibland kallas). Den franska staten har slagit till hårt mot våldet under de senaste åren. De spontana kravallerna 2005 undertrycktes sedan man utlyst undantagstillstånd, en dittills okänd åtgärd på det franska fastlandet. Efter kravallerna i en förort till Grenoble i juli 2010 lade Frankrikes president Nicolas Sarkozy skulden på “alltför oreglerad invandring” och förklarade att utlandsfödda brottslingar skulle fråntas sitt franska medborgarskap.

Till sist handlar det om följande: problemet i förorterna har att göra med invandrare och våld. Men det finns andra typer av våld som invånarna i les banlieues drabbas av i oproportionerligt hög grad. Ett stort och ständigt problem är massarbetslösheten. I de eftersatta sociala bostadsområdena i les banlieues som är föremål för reformpolitik – eller, det som är kvar av denna –uppgår arbetslösheten till 25 procent. Den unga befolkningen är särskilt drabbad av detta problem då 30 eller på vissa håll uppemot 40 procent av de unga människorna i dessa områden saknar jobb.

En annan typ av våld som i oproportionerligt hög grad drabbar invånarna i les banlieues är diskriminering. Dessa områden är kraftigt stigmatiserade och detta skapar en situation där hemadressen blir ett handikapp (särskilt i jobbansökningar). Det är ganska vanligt att höra berättelser om de negativa effekterna av sådan stigmatisering, men 2009 tog frågan om diskriminering en intressant vändning. Då väckte en ökänd banlieue, La Courneuve, åtal mot regeringen för territoriell diskriminering och skickade ärendet till Halde, den franska myndigheten mot diskriminering. Argumentet var att de orättvisor som drabbar invånarna i denna banlieue faktiskt producerats av offentlig politik och offentliga diskurser. Vi måste komma ihåg att detta är den banlieue Nicolas Sarkozy lovat att rengöra med högtryckstvätt. I La Courneuve, en tidigare arbetarklassförort i nordöstra delen av Paris som aldrig återhämtat sig efter den ekonomiska omstruktureringen under 1970- och 1980-talen, är ungefär en av fyra personer arbetslösa (ännu fler bland de yngre).

Polisvåld är en annan typ av våld som statens företrädare sällan, om ens någonsin, talar om. Trots återkommande incidenter, många fler i les banlieues än i andra områden, har statens företrädare i stort sett förbigått denna fråga med tystnad. Här handlar det inte om att försvara de “goda” invånarna mot den “dåliga” polisen. Det är ingen hemlighet att det inte finns några tydliga hjältar och banditer här eller att relationerna mellan ungdomar och polisen i les banlieues är särskilt spända. Dock beror en del av ungdomarnas förbittring på upplevelsen att poliser har straffrihet, oavsett vad de gör. Det är viktigt att komma ihåg att 34 av 48 stora uppror under 1990-talet utlöstes av mord på unga människor i förorterna och att polisen var inblandad i 30 av dem. Flera uppror under 2000-talet orsakades av liknande händelser, däribland upproren hösten 2005.

Sett ur detta perspektiv ser banlieue -revolterna mer ut som missnöjesyttringar än meningslös plundring och mållösa bränder. Det är sant att våld varit en del av dem men det vore naivt att påstå att det bara varit för våldets egen skull. Som president Sarkozy sade i sitt tal i Lorient den 3 april 2007: “När folk här använder våld är det inte för att ha kul, det är aldrig för att skada någon, det är för att de är desperata eftersom de inte längre har något alternativ och de känner sig dömda till ekonomisk och social död.” Sarkozy talade dock inte om les banlieues utan om de bretagnska fiskarna. “Fiskare fifflar inte“, förklarade han och fortsatte med att påstå att deras våld är ett tecken på desperation, inte på våldsamma böjelser.

Revolterna i les banlieues, har emellertid aldrig tolkats på detta sätt. Denna skillnad i politisk (och medial) behandling observerades också av Begag som vid tiden för revolternas utbrott i Vaulx-en-Velin 1990 (som då var de största som förekommit) skrev: “Ungdomarna i Vaulx-en-Velin som bränner och plundrar butiker är casseurs (ligister), jordbrukare som förstör järnvägsspår är ‘arga’”. Detta politiska förnekande är betecknande och ironiskt med tanke på att många franska politiker, inklusive Sarkozy, hyllade den så kallade arabiska våren som ett uttryck för “folkets“ röst. Den franska republiken, verkar det som, erkänner inte sitt eget folk när de uttrycker sitt missnöje och misstar dem för att vara racaille (avskum) snarare än “folket”.

Det finns ingen färdig formel för organisering av tjejer i förorten, men jag är uppvuxen i en svensk förort och utifrån min erfarenhet som aktivist och fritidsledare i Norra Botkyrka tänker jag dela med mig av mina iakttagelser och reflektioner. Jag vill inte påstå att kvinnor inte är mer förtrycka i förorten än på någon annan plats i Sverige, men förtrycket ter sig annorlunda.

När jag var nitton började jag att jobba som ungdomsledare i Alby. Där blev jag medveten om det osynliga förtrycket som har funnits under hela min uppväxt, men som jag aldrig riktigt har kunnat ta på. Många gånger har jag hamnat i diskussioner med ungdomar där jag varit tvungen att argumentera för att kvinnans plats inte måste vara i köket. Hört grabbar säga att tjejer är sämre på sport. Att tjejer är mindre värda om de ligger runt, medan killarna hyllas som kungar när de gör det. Jag insåg att förutom att växa upp i ett stigmatiserat område som Alby, förutom att ha föräldrar med en annan bakgrund, att ha annan hårfärg än prinsessorna på tv, att inte vara lika lång, att ha ett konstigt efternamn, att inte alltid ha råd med att göra allt man vill, förutom allt det så är man dessutom mindre värd i andras ögon. Jag ses som kvinna, och underordnad männen.

Rörelsefriheten

Man måste också vara medveten om att det finns platser som tjejer har tillgång till, men inte killarna. Det kan vara överraskande för många att tjejer har större frihet att röra sig mellan stadsdelar och symboliska gränser. Tjejerna fikar inne i stan med kompisar och många väljer att gå i gymnasieskolor utanför kommunen eller sin stadsdel. Killarna verkar klamra sig fast vid något slags trygghet som de hittar på orten. Många tjejer väljer tvärtom att fly från centrum. Där vet alla vem man är, alla känner alla, och många tjejer upplever att kompisar eller storebröder vakar över dem. Tjejernas rörlighet, att de ”flyr”, får ibland en negativ effekt på killarna. De uppfattar detta som ett personligt förakt mot dem. Under många samtal med mina manliga ungdomar på jobbet har jag hört dem säga: ”Tjejerna vill inte umgås med oss, de tittar ner på oss” eller: ”De vill inte vara här för att de tror att de är bättre än oss. ” Detta leder till avundsjuka och ännu starkare förakt för tjejerna. Tjejernas rörlighet, eller rättare sagt flykt från orten, är både en fördel och en nackdel när det gäller att organisera dem. Många har ett bredare perspektiv och anpassningsförmåga, men de är också mer upptagna än killarna under tonåren.

Att kramas ihjäl

Ytterligare något som hänt mig och som jag sett hos många av mina ungdomar är att man blir ihjälkramad. Alla vill göra projekt i orten, alla vita innerstads-medelklass-entreprenörsmessias-wannabes vill hitta något att organisera. Detta kan leda till man blir överprojekterad. När jag var ung kändes det som om jag var den enda ”vältaliga exotiska blattekvinnan” eftersom jag fick vara med på alla projekt, och blev kontaktad av tusen organisationer och föreningar och människor som ville dra i en och ville att man skulle vara med på deras grejer. Detta har många gånger gjort att jag lidit av stress och ångest. Jag har även sett många av mina ungdomar tröttnat på detta och slutat engagera sig helt och hållet. De blir övermättade. Detta faktum gör det svårt när man genuint vill organisera i förorten. Många ungdomar bygger tidigt upp en misstro mot folk som vill få dem att engagera sig. Att förstå detta är en viktig faktor för att veta hur man ska förhålla sig om man ska engagera tjejer i svenska förorter. Men detta är även en kritik mot alla entreprenörer och projektledare som vill komma och tjäna pengar på förorten genom att göra något exotiskt projekt som egentligen inte skapar riktig förändring.

Behovet av förebilder

Något positivt som fick mig att bli självsäker och vilja organisera mig var starka kvinnliga förebilder. Det kanske låter klichéartat, men, ja, det hjälper att se andra tjejer som gör tunga grejer. Kvinnor som varit och är politiskt aktiva, kvinnor med starka åsikter, kvinnor som själva är uppvuxna på liknande orter har funnits vid min sida och har uppmuntrat och inspirerat mig. Bara att synas som tjej spelar roll. Det är en metod som vi använder på vår ungdomsgård, vi har alltid strävat efter att vara hälften tjejer och hälften killar när vi jobbar. Bara att tjejerna ser oss i cafeterian kan ge dem trygghet att själva ta plats i ungdomsgården. Det är något som man kan överföra på många plan. När man ska organisera, hålla möten och engagera folk så är det ett stort plus för tjejer om en av de ledande figurerna är kvinna. Igenkänning. Identifikation. Detta verkar självklart men jag kan tänka mig att det lätt ”glöms bort” på grund av de könsdiskriminerande strukturer och mönster som vi har blivit vana vid.

En självklar plats i förändringen

Det jag har delat med mig av här är iakttagelser, erfarenheter och reflektioner av min praktiska erfarenhet av organisering. Det finns mycket i de förhållanden som jag beskriver som borde förändras. Genusfrågor utifrån ett förortsperspektiv är ett ämne som man skulle kunna fördjupa sig i ännu mer i.

Det går inte att förneka att man föds in ett område med sina egna mentala spärrar och osynliga kedjor. Förtrycket kommer utifrån och späs på inifrån, men genom att hitta ett nätverk av människor som förenat sig för att jobba för social rättvisa så har jag lärt mig att hitta nya vägar och nya sätt att måla om min bild av min ort. Speciellt som kvinna. Vår plats är självklar i förändringen. Utan oss är organiseringen halv.

När Emory Douglas håller ett föredrag i Lindängen i Malmö i maj får han många spontana applåder och tillrop från publiken. Han pratar förvisso lugnt och vänligt utifrån ett bildspel som vilken föreläsare som helst – men innehållet är betydligt mer kraftfullt än en presentation om återvinning eller kvartalssiffror.

Han är före detta kulturminister för Svarta pantrarna i USA och gjorde illustrationerna till deras affischer och tidningar under 1960- och 1970-talen. Många av bilderna har blivit starka symboler för motståndsrörelser världen över. Till exempel tecknade han ofta poliser som grisar.

– Under den första tiden som jag gjorde illustrationer för Svarta pantrarna blev jag ombedd att teckna en gris. Den blev en symbol som människor i hela världen började förknippa med sina förtryckare. En gris är en lägre stående varelse som inte tar hänsyn till lagen eller till människors rättigheter.

Emory Douglas beskriver sina bilder som ”vi”-konst snarare än ”jag”-konst.

– Konsten visar på kamp. En del av konsten var väldigt provokativ, och det var meningen. Det var för att klargöra vad det handlade om. Jag ber inte om ursäkt för det.

Hur viktig var konsten för Svarta pantrarna?

– Den gav människor som inte skulle ha läst långa artiklar en visuell tolkning av det som hände. De kunde ta till sig partipolitiken genom att titta.

Tror du att bilder fortfarande är viktiga?

– Ja, om de tar upp relevanta frågor. De måste vara tilltalande så att människor vill titta på dem.

Bilderna spreds framför allt genom Svarta pantrarnas tidning The Black Panther, som Emory Douglas tror hade stor betydelse. Som mest hade den en upplaga på 400 000 exemplar, berättar han.

– Den var ett sätt att berätta vår historia ur vårt perspektiv och komma runt andras desinformation.

Emory Douglas har bjudits in till Sverige av Pantrarna för upprustning av förorten i Biskopsgården i Göteborg samt Pantrarna Lindängen i Malmö.

– Människor idag inspireras fortfarande av Svarta pantrarna, eftersom den politik som partiet bedrev berörde frågor som är aktuella för dem även i dag. En del erfarenheter är desamma som då, andra är det inte.

Han säger att han varit i Sverige för kort tid för att kunna uttala sig om vilka likheter och skillnader det finns mellan situationen här i dag och den i USA under Svarta pantrarnas storhetstid.

– Men utifrån det jag har hört om hur vissa behandlas i det här landet när det gäller jobb, polis och rättsväsende, så finns det likheter.

Svarta pantrarna i USA är bland annat kända för att de beväpnade sig för att kunna försvara sig mot den tidens utbredda polisbrutalitet. Men Emory Douglas menar inte att de svenska pantrarna ska jobba på samma sätt.

– Det beror på förhållandena som de möter. De kan inte bara importera det som vi gjorde rakt av, utan måste anpassa sig till kampen här. Det är förtrycket som avgör.

Självförsvar mot polisbrutalitet var det viktigaste för Svarta pantrarna när partiet först grundades och var det som lockade Emory Douglas att bli medlem. Men det ledde till många konfrontationer mellan polisen och pantrarna.

– Då var det dags för oss att byta strategi, eftersom pantrar dödades. Närsamhället stod på vår sida och det var dags för sociala program, men det betydde inte att vi inte trodde på självförsvar. Alla stod vakt, både män och kvinnor.

Partiets medlemmar höll inte med Martin Luther King om att icke-våld var rätt väg att gå.

– Polisbrutaliteten över hela landet, där unga svarta män sköts och dödades, ledde till stor frustration. Många av oss respekterade Martin Luther King men ville inte vända andra kinden till. Martin Luther King var integrerad i systemet. Svarta pantrarna pratade om mänskliga rättigheter och om att förändra systemet, inte bara om att bli integrerad i det.

Men Emory Douglas säger också att King inte stod så långt ifrån pantrarna som många tror.

– Martin Luther King ställde sig bakom självförsvar gentemot rasister som attackerade svarta människor i sydstaterna, men andra gav honom rådet att inte själv bära vapen.

Svarta pantrarna jobbade med självförsvar på olika sätt. Till exempel betalade de borgen för unga människor och använde kameraövervakning mot polisen.

– Vi började studera USA:s författning som fram till dess främst hade ansetts tillvarata de vitas rättigheter. Vi konstaterade att författningens andra tillägg ger alla medborgare rätt att bära vapen och vi började patrullera. Samtidigt utbildade vi unga i deras rättigheter.

Det handlade mer om utbildning än om beväpning, enligt Emory Douglas, och beväpningen var ett skäl till att Svarta pantrarna hade en tydligt reglerad struktur.

– Det fanns alltid regler kring vapnen. Alla fick lära sig att hantera ett skjutvapen, men alla bar inte vapen.

Det fanns också ordningsmän som åkte ut till de lokala grupperna för att kontrollera att saker och ting fungerade som de skulle. Nya lokalgrupper började med att åka till Svarta pantrarnas högkvarter i några veckor för att se hur det gick till där.

Trots disciplinen inom organisationen blev det en del interna konflikter, bland annat eftersom medlemmarna hade så olika bakgrund.

– Vi hade allt från gangstrar till småborgare. Vi var tvungna att handskas med de personligheterna, säger Emory Douglas.

Vad lärde ni er?

– Att vara tålmodig och ödmjuk. Unga människor som aldrig haft någon makt kan gå till överdrift och bli arroganta. Vi fick utbilda dem genom att föregå med gott exempel, sedan kunde vi ge dem ansvar. Vi hade utbildningar i politik. Unga människor inspirerades att tjäna sitt närsamhälle och kände att de gjorde något konstruktivt. Det var inspirerande för människor som inte kunde läsa och skriva att ha ansvar och vara ledare.

Unga medlemmar kunde få i uppdrag att samordna något av partiets sociala program, vilket var viktigt för att stärka deras tro på sig själva.

Hur kan dagens pantrar bygga självförtroende?

– Man måste ha något som de unga kan identifiera sig med. Unga människor som kommer på möten och fotbollsmatcher kan se vilken effekt dessa sociala projekt har och bli inspirerade. Men det är inget som händer bara så där.

Vad tror du att de svenska pantrarna kan lära sig av Svarta pantrarna?

– De kan inspireras av att vi förde fram nya idéer och sätt att definiera sociala frågor som inte hade angripits förut. Det är precis det som de gör nu.

Ett annat praktiskt råd som Emory Douglas ger de svenska pantrarna är att de måste vara beredda på att de kan råka ut för svårigheter som att bli svartmålade, trakasserade eller få problem med att hitta lokaler. Han tipsar om att de bör bygga upp ett nätverk av aktivister och juridiska rådgivare som de kan vända sig till i sådana situationer. Han säger också att det kan vara en bra idé att ha kontakt med nyckelpersoner i offentligheten, som står på pantrarnas sida och kan visa sitt stöd om de möter oförståelse eller orättvisor.

Emory Douglas tycker att de svenska pantrarna gör ett bra jobb och tror att grupperna i Malmö och Göteborg är mest inspirerade av Svarta pantrarnas sociala program.

– De gör mycket bra saker här, som fotbollsplanen i Göteborg. Pantrarna sår frön som kan växa till sig och de för samman många olika individer. Det är väldigt hoppfullt och positivt att se.

Emory Douglas betonar gång på gång under både sitt föredrag och vårt samtal vikten av Svarta pantrarnas sociala program. Bland annat stod organisationen för 100 000 tester av blodsjukdomen sickelcellanemi runt om i USA. De drev också egna skolor, och hade barnomsorg och ambulansverksamheter.

– Det var därför vi var ett hot mot regeringen. Det var inte för att vi bar skjutvapen, utan för att vi genom våra sociala program visade vad samhället borde ha gjort. FBI-chefen Edgar J. Hoover sade att det som gjorde oss till samhällets fiende nummer ett var våra frukostprogram. Vi använde det som ett verktyg för att utbilda och upplysa.

Vilken potential har dagens motståndsrörelser i förorterna?

– De kan öka människors medvetenhet och inspirera, men de behöver inte vara som Svarta pantrarna. Det som många människor glömmer bort är att Svarta pantrarna aldrig var tänkt att vara för evigt. Tanken var att man skulle upphäva sig själv. Människor skulle ta upp idéerna och sätta dem i verket och därmed starta en revolution. Det kan hända under vår livstid, eller också inte, säger Emory Douglas.

 

FAKTA/Svarta pantrarna

The Black panther party grundades i USA 1966 och upplöstes 1982. Organisationen hade ett tiopunktsprogram med krav på full sysselsättning, anständiga bostäder och avskaffande av värnplikten för svarta.

2011 respektive 2012 grundade svenska avdelningar av Svarta pantrarna i Biskopsgården i Göteborg och Lindängen i Malmö.

Grupper av svarta pantrar finns bland annat även i Israel och på Nya Zeeland.

Källor: Wikipedia och pantrarna.wordpress.com

Driton Gashi, 19, möter upp i vältrimmad frisyr och i en röd Ralph Lauren-piké. På armen bär han en glänsande klocka som han gärna visar upp. Han har fått färg och energi av sommaren och semestern i hemlandet Kosovo. Driton ler brett medan han smuttar på sin dricka. Mellan klunkarna delar han med sig av minnen från månaderna som gått sedan han slutade gymnasiet: han har hunnit med att resa, festa en del och bli intresserad av en tjej. Men i takt med att sommarlovet runnit vidare ut i arbetslöshet har vardagen blivit tuffare.

– Det är svårt att fixa ett jobb i Malmö, men alla är på mig. Min svåger har kanske något åt mig om några månader på en bilverkstad.

Tillsammans med ett par barndomsvänner har Driton sedan drygt ett år tillbaka varit drivande i Pantrarna i Lindängen, en stadsdel i de södra delarna av Malmö med 6 000 invånare. Målet har varit att rusta upp Lindängen, som enligt information på kommunens hemsida är ”ett grönt område med stor utvecklingspotential och influenser från hela världen”. Trångboddheten i de grå höghusen som uppfördes under 1970-talet gör dock ”att många unga vistas utomhus på kvällar, vilket enligt ett flertal undersökningar skapar otrygghet för många av de boende i området”.

De som engagerat sig i Pantrarna i Malmö tillhör alla denna grupp ungdomar som hänger på torget och som i officiella kanaler alltså identifierats som ett problem. Stämpeln har gjort det svårt för Pantrarna i Lindängen, som inledningsvis till och med hade svårt att få tillgång till ett mötesrum. Varken hos Hyresgästföreningen eller i biblioteket fick man vara. Driton förstår till viss del varför:

– Man måste vara hård för att passa in i Lindängensamhället. Min frisyr, mitt snack, mitt beteende när jag hänger på torget gör att folk inte vill ha med mig att göra, förklarar han. Driton berättar att trots eller kanske tack vare den kriminella stämpel som människor utifrån klistrat på honom så vill han utbilda sig till polis.

– Jag har faktiskt bra betyg, lägger Driton till nästan urskuldande.

Enligt Kommissionen för ett socialt hållbart Malmö lever 43 procent av barnen i Lindängen i ekonomiskt utsatta hushåll. Siffran för staden som helhet är 31 procent. Driton menar att det inte har varit svårt för de boende att peka på de förändringar som svept in över Sverige. Trots tal om medborgardialog och satsningar har det blivit sämre. Att välfärdsstaten monterats ner framgår kanske tydligast av skolresultaten: 2011 lämnade 46 procent av eleverna på Lindängeskolans årskurs nio med godkänt i alla ämnen, att jämföra med 68 procent nio år tidigare.

– Tidigare fanns mycket mer stöd att få, och för ungdomarna som växte upp i området fanns mycket mer att göra, berättar Driton.

Han går över till att förklara varför han gick med i Pantrarna: man ville ha en mötesplats för alla dem som tvingas frysa på torget under årets kalla månader.

– Det kom ner folk från Göteborg som hade kämpat och fixat en lokal, och folk sa: ”Det kommer bli skitbra, vi gör detta, vi kämpar. Om vi organiserar oss i en större grupp kommer det att fungera.” Så jag lyssnade och tänkte ”ok, jag ger det en chans”.

Efter att Göteborgs pantersektion besökt Malmö i slutet av 2012 gick ett 20-tal ungdomar från området ihop och startade sin egen grupp. Efter några trevande möten anordnades flera välbesökta filmvisningar. Därefter bjöds Pantrarna in till ett möte med stadsdelens politiker. Man toppade med ett fullsatt kultur- och musikarrangemang när Emory Douglas, de svarta pantrarnas kulturminister, talade i stadsdelens Folkets hus.

För Malmö var detta något helt nytt: en förortsrörelse i en stad som egentligen inte har förorter. Och det är intressant att fundera på varför det just varit i Malmös periferi som det saknats starka politiska organisationer som gett uttryck för ilskan över nedskärningar och orättvisor utifrån områdets identitet. Kanske har det att göra med stadens geografi? Kanske beror det på att Socialdemokraterna har haft en stark förankring i många av dessa områden?

Förhoppningarna var i alla fall högt ställda på Pantrarna i Lindängen, och det är med stolthet som Driton beskriver gruppens resa.

– Det kändes som om vi verkligen ”served the people”. Vi gjorde nytta och andra fick en helt annan uppfattning om en … som att man var snäll. Gamlingar som annars inte vågade titta på mig ställde plötsligt intresserade frågor.

Samtidigt minns han med besvikelse det där första mötet med stadsdelens politiker då man skulle fråga om det fanns någon plats i stadsdelen där man kunde ha möten. Även polisen var inbjuden.

– Politikerna och poliserna är fyllda med fördomar om människorna som de ska arbeta för. De fattar inte oss, de ser ner och är till och med rädda för en, bedömer Driton.

Trots den stora entusiasmen har det i ärlighetens namn aldrig riktigt tagit fart för Pantrarna i Malmö – man har varit ett litet antal som gjort allt. Idag är man lika långt från en mötesplats för de äldre ungdomarna i stadsdelen som när man startade organisationen, något som fått luften att gå ur lite hos kärntruppen.

– Folk från området kom på mötena när det var gratis mat, men de brydde sig inte riktigt om vad vi sa. Folk pallar inte, de har inte tid säger de. De tänker också att det inte går att förändra, säger Driton.

Hopplösheten som är djupt rotad bland alltför många gör det svårt att entusiasmera och förmå människor att tänka på annat än sig själva, menar Driton. Varför Pantrarna i Göteborg och Megafonen i Stockholm lyckats så mycket bättre med att skapa hopp i sina områden har han inte tänkt på särskilt mycket.

– Man får inte glömma att de hållit på längre. Många av dem är också utbildade, vi visste inte ens vad en aktivist var för något när vi började.

Driton Gashi heter egentligen något annat.

Vad är förortsrörelsen ett uttryck för? I en tillbakablick på det senaste decenniets ungdomsledda urbana sociala rörelser konstaterar den marxistiske geografen och urbanforskaren David Harvey att det verkar finnas något i stadsluften som ”vill komma till uttryck”. Vad är det för känslor som finns i denna stadsluft? Förortsrörelsens kamp för social rättvisa tar språng mot stadens orättvisor: den fysiska, sociala och ekonomiska nedrustningen av miljonprogramsförorten. På så sätt är förortsrörelsen en i raden av proteströrelser som lyfter frågor om nedmonteringen av offentliga trygghets- och välfärdssystem. Rörelsen är också en medborgarrättsrörelse som utifrån de nya etniciteter som växt fram kring ”förortsidentiteten” formulerar en ståndpunkt i relation till den rasism och diskriminering som drabbar dem i stadsrummet. Men frågan är om dess politiska betydelse sträcker sig bortom en lokalt baserat antirasistisk protest- och folkbildningsrörelse.

I boken Rebel Cities beskriver David Harvey kapitalismen, klasskampen, urbaniseringen och revolutioner som intimt sammanflätade fenomen. Kapitalismen och urbaniseringen har alltid gått hand i hand och den moderna staden som idag är hemvist för majoriteten av världens befolkning har förvandlats till huvudscenen för kapitalets ackumulationsprocesser. Den privata sektorn och spekulationskapitalet har stärkt sitt inflytande i allt ifrån bostadsförvaltning, nybyggnation, kontroll över offentliga platser och ägandet av kulturella och symboliska värden med anknytning till specifika stadsrum. Denna makt har stärkts av den nyliberala hegemonin, som tagit upp jakten på mervärde bortom den produktiva sfären in till de reproduktiva rummen: hemmet, bostadsområdet, fritidssysselsättningen, gatorna och torgen.

Se på Sveriges snabbt växande storstäder och ställ frågan: Vem byggs de för? För vilka bereds det plats i storskaliga projekt som Västra hamnen, Hammarby sjöstad och Älvstaden? De flesta stadsinvandrare är resurssvaga på bostads- och arbetsmarknaden och de nya planerade bostäderna ligger prismässigt långt ovanför deras nivå. Energieffektiviseringar och renoveringar av de slitna miljonprogramshemmen resulterar också i hyresnivåer som de med osäker position på arbetsmarknaden knappast har råd med. Det blir oundvikligt att ställa följdfrågan: Vem ska ha rätten till framtidens stad?

När det rasifierade prekariatet, splittrade i låglöneyrken inom både den formella och den informella sektorn, sakta drivs från stadens rum till dess periferier blir spänningen i stadsluften kvävande. Städerna börjar alltmer anta formen av konsumtionsinriktade nöjesparker utformade för att tillgodose de resursstarkas preferenser om ”attraktivitet” och ”mångfald”, samtidigt som nedrustningen av de offentliga välfärdssystemen och den permanent höga arbetslösheten ökar anspänningen. Utestängda från välfärdssystem och sysselsättning fördrivs städernas ”fördömda” till perifera platser, som den franske sociologen Loïc Wacquant benämner ”hyperghetton”. Berövade sin trygghet och anseende har ”hyperghettots” befolkning alltid en politisk sprängkraft. Men som Wacquant lyfter fram i sin bok Urban Outcasts har denna etniskt splittrade och avproletariserade grupp svårt att finna kollektiva uttryck för sin position och förena sig i kollektiv handling. De svetsas samman av omvärldens negativa inställning, vilket gör mentaliteten både frigörande och instängande. Det är inte den kollektiva kampen för en rättvis ordning som blir utvägen. I grova drag: för dem som vill ut är det ena alternativet att göra klassresan och ta avstånd från orten, det andra att omfamna orten och skapa sig en plats dess egna sociala och ekonomi dynamik.

I arbetarrörelsens traditionella klasskampsberättelse är arbetsplatsen konfliktscenen. Men Harvey konstaterar att det urbana livets orättvisor ofta spelat en betydelsefull roll i uppror och revolutioner: Pariskommunen 1871, studentupproren 1968, den iranska revolutionen 1979 och mer samtida urladdningar i Seattle, Göteborg, Aten, Kairo, São Paolo och Istanbul för att nämna några. När rätten till staden har blivit ett privilegium för fåtalet har också de fördömdas desperation blivit droppen som fått bägaren att rinna över. Kanske har vänstern inte tagit den politiska kraften hos stadens fördömda på tillräckligt stort allvar? Kanske har kampen om rätten till staden och konflikterna i den reproduktiva sektorn, om arbetarnas bostäder, transporter, livsmedel och fritidssysselsättning lika stor sprängkraft som konflikterna i produktionen?

Även om inte de urbana rörelserna har riktat in sig mot att som Harvey skriver ”häftigt rycka ut den cancertumör som utgörs av klassrelationerna i produktionen”, utan snarare på medborgerliga rättigheter och förändringar i sakfrågor, kan vi fråga oss vilken betydelse dessa rörelser har för den antikapitalistiska kampen. Ser vi på förortsrörelsen utifrån denna horisont, kämpar den för förortens rum och likvärdighet i förhållande till andra rum i den delade urbana geografin, samt för de boendes lika rättigheter och möjligheter till välfärd, arbete och samhällsservice. I centrum för kampen står utestängningen från privilegierna i tillväxtstäderna, den politiska maktlösheten, den rasism och kulturella dominans som stigmatiserar förortsidentiteten och det strukturella våld som gruppen utsätts för.

Har de lyckats förbinda denna kamp med en antikapitalistisk politik? Kanske är det för tidigt att besvara den frågan. Rörelsen är i sin linda och har än så länge koncentrerat sig på konkreta frågor i närområdet och den sociala organiseringen på orten. Men ser man på dess karaktär – första maj-firandet, nostalgin kring epoken Palme, återupplivandet av Svarta pantrarnas retorik och kritiken mot den orättvisa bostadspolitiken – är det definitivt inte avlägset. Men rörelsens stora bidrag till det politiska landskapet kanske består i att den mobiliserar förortens befolkning och politiserar en generation i stadens periferier som har massor att förlora på den avpolitiserade färdplan som den politiska eliten stakat ut.

Kanske bör frågan ställas till vänstern och andra sociala rättviserörelser? ”Vi är ett korn i ett hav av orättvisa”, skriver Nätverket Alby är inte till salu i Aftonbladet. Vilken betydelse denna rörelse får i politiken beror i mångt och mycket på hur de hanterar de utmaningar som den har framför sig. Men också på hur andra korn i vårt hav av orättvisa agerar.

Referenser:

David Harvey, Rebel Cities. From the Right to the City to the Urban Revolution (London 2012)

Loïc Wacquant, A Comparative Sociology of Advanced Marginality (Cambridge 2007)

 

Den 14 juli avgick Asylstafetten från Möllevångstorget i Malmö med 300 personer som vandrade den första sträckan till Lund. Det var pirrigt och otroligt stort. “Vägen har varit målet” skrev Leandro Mulinari, en av de drivande bakom stafetten, på sin Facebookstatus väl framme i Stockholm efter den långa vandringen.

Efter ett halvårs planeringsarbete och en månads marsch nådde stafetten vandringens slutmål Stockholm. Men två månader efter hemkomsten planerar man för fullt inför kommande föreläsningar och aktioner. ”Vi fortsätter, för ingenting har ju ändrats egentligen. Vi vill ändra asylpolitiken”, säger Abbas Ahmadi, en av arrangörerna.

Nyhetsmorgon, som först hade bokat in Asylstafetten till sitt morgonprat, avbokade inslaget samma dag, eller rättare sagt inne i studion, med förklaringen att programmet blivit fullbokat. För många av de aktiva var det ganska självklart: TV4 hade ställt in när man insåg att Asylstafetten inte var så mysigt och gulligt som morgonprogrammet först hade trott.

De drivande unga människorna i stafetten kräver nämligen inte bara sin rätt, utan vill även ställa de ansvariga till svars. De går längre än att bara kritisera den svenska flyktingpolitiken – de kritiserar den svenska vapenexporten och visar på kopplingarna mellan krigen i deras hemländer och den svenska ekonomin. I likhet med flera andra av de aktiva i Asylstafetten talar Abbas Ahmadi om just vikten av att visa på det sambandet och hur svenska myndigheter leker med människors liv som om de vore leksaker. ”Det är som en cirkel. Sverige är del av problemet och är också ansvarig för att vi tvingats fly. Sverige säljer vapen till Saudiarabien, som säljer till talibanerna som sen dödar folk i Afghanistan. Sverige måste ta ansvar för sin del, för att folk dödas och för att folk tvingas fly. Sverige tjänar pengar på krig.”

Alireza Hasanzada fyller på kring medias vinkling av Asylstafetten och hur många viktiga frågor inte ens tagits upp i de olika nyhetsinslagen. ”Media skrev bara att vi har gått från Malmö till Stockholm. Sen frågade de hur vi mådde, om vi var trötta och hade ont i benen. Vad hände med att lyssna på varför vi gick stafetten? Det viktiga och allvarliga som vi hade att säga fick alldeles för lite utrymme.”

Många tankar har väckts kring stafetten, både bland dem som följt vandringen och bland dem som har drivit den. Framför allt mot slutet av stafetten började allt fler ungdomar reflektera över vandringen, alla möten och de fotavtryck som de lämnade efter sig.

Under stafettens gång har flera av deltagarna skrivit texter som i sin tur har publicerats både på nätet och i olika tidningar. Många har kommit över sin skräck för att stå på scen och tala inför en publik. En sak har flera av de drivande varit eniga om: Asylstafetten är ett litet steg i det stora hela. Det finns fortfarande massor som måste göras för att stafettens krav ska vinna gehör. Trots det är det viktigt att understryka att Asylstafetten numera är en rörelse att räkna med. Baharan Kazemi beskrev Asylstafetten som ”sommarens mest inspirerande aktion”1 och menade att deltagarna lyckats organisera sig bättre än många av dem som varit aktiva inom asylrörelsen under flera år.

I slutet av september anordnades en cykelstafett från Malmö till Migrationsverkets förvar i Åstorp. Tankarna på aktionen kom till under vandringen när Ali Ahmadi, initiativtagare till Asylstafetten, spånade på framtida asylrättsaktioner. ”Vi kan inte sluta här, vi måste fortsätta tills vårt mål om en human flyktingpolitik faktiskt blir verklighet. Det betyder bland annat ett Sverige där det inte finns några papperslösa. För vissa kan det vara något som är svårt att tro eller se framför sig. Men för mig och många andra är det ett mål som vi kämpar för, som vi vet kommer bli vår framtid just för att vår kamp växer sig starkare. Vi har aldrig varit så många som vi är nu.” Han fortsätter att tala om alla de organisationer som ställt sig bakom stafetten och som numera även ser asylrättsfrågor som en del av deras kamp.

Just samarbetet över organisationsgränser har varit en av de stora bedrifterna under stafetten: över 60 organisationer har ställt sig bakom kampanjen och flera av dem har varit drivande i att planera mottagande, organisera boende och laga mat. Asylstafetten har visat att det inte finns något som heter ”flyktingfråga” eller ”ungdomsfråga”. Det handlar om strukturell rasism och ekonomiska intressen som påverkar alla i samhället. Med över 5 900 gilla markeringar på Facebook har Asylstafettens sida visat sig vara en viktig portal inom asylrättsfrågor på nätet. Nyheterna sprider sig numera blixtsnabbt och framför allt brett. Asylstafettens vandring kanske slutade den 16 augusti, men kampen fortsätter. ”Vi vill att folk ska känna och förstå det andra ansiktet av flyktingpolitiken. Det ansiktet som vi har bemötts av men som inte syns i media. Det riktiga ansiktet som gömmer sig bakom alla fina beskrivningar”, säger Abbas Ahmadi, när han reflekterar över det som han kallar asylpolitikens dubbla ansikte. ”Det är därför vi inte kommer sluta. Det finns mycket kvar att göra.”

Asylstafetten har bland annat beskrivits som en kraftsamling – en styrkemanifestation. Det beundransvärda i det hela är att själva kärngruppen har bestått av sex–sju personer. Som Alireza Ahmadi, en av de aktiva, sa framme i Stockholm: ”Jag tror att en person kan vara som ett samhälle. Du har din familj, dina vänner, människorna omkring dig. Tala med dem, berätta om flyktingars situation i Sverige. Ni har makten att ändra det dåliga till något bra.”

En av de främsta lärdomarna av Asylstafetten är behovet av utopier. Vi ska inte låta något stå i vägen för våra drömmar eller våra idéer. För ett år sedan var det väldigt få som trodde på Ali Ahmadi när han kom med förslaget om en vandring från Malmö till Stockholm. Men hans dröm är nu en del av vår historia, med resultatet att tusentals engagerats över hela Sverige.

För att återgå till frågan som många av de aktiva bakom Asylstafetten ställde sig i slutskedet av vandringen: Kommer stafetten att göra något avtryck? De som själva har vandrat och varit aktiva vet svaret på den frågan. Asylstafetten finns och kommer att fortsätta finnas. Stafetten har blivit en folkrörelse med ett enormt kontaktnät. Den är ett hav som rör sig med full kraft. Och detta är bara början.