Fågelsång

1. Två män diskuterar på Snälltåget mot Malmö om flyktingar som kommer till Sverige och inte jobbar för att bli en del av samhället. Min migrän dunkar, jag ska framträda om några timmar, skriver på en uppsats på laptoppen och försöker lära mig vilka strider som är värda att ta. Jag säger inget men vill säga till de att det tagit mig hela mitt liv att integrera i Sverige fastän jag är född här. Att det inte spelar roll vart du kommer ifrån när den plats du bor på inte låter dig höra till. Vilket också gör mig till en flykting? Eller i alla fall sökande.

2. Tiden har kommit för evakueringsboendet att tömmas, de flesta skickas i bussar till kallare platser i Sverige. Arbetarna och de boende står vid dörrarna och tar farväl av varandra på svenska, på arabiska, på engelska, på ryska, på farsi, på somaliska, på tigrinja, på språk vi inte förstår men inte behöver förstå. Alla förstår sig på desperation. Efter att vi har gett föräldrarna instruktioner för avfärden (och till de utan några föräldrar) står det klart för de alla att man inte får ta med sig bagage som tar upp för mycket plats. Men hur ber man en pappa att lämna kvar en rosa liten cykel med stödhjul som han burit runt på i flera månader för sin dotter. Så jag kliver på bussen efter att ha sagt hejdå, packar om bland väskorna, trycker in cykeln, ber chauffören att vänta fast jag vet att han har ett pressat schema. Cykelns plinga plingar till, alla skrattar, alla gråter, alla vinkar när bussen åker iväg. Flyktingvågen i Sverige tar mig nästan under vatten. Med knutna nävar säger vi Assalamu alaikum till varandra, må frid vara med dig. Men migration allt är förutom fridfullt i en värld full av gränser, hav och passkontroller.

3. Alla fåglar måste vila vingarna. Även silvertärnan, som flyger mellan 15 000 och 20 000 kilometer under en resa som tar två till tre månader, kommer ned på jorden. Människor, fåglar, vi behöver alla ett uppehåll(stillstånd).

4. Människor flyr från diktaturer till demokratier. Sedan visar det sig att demokratierna säljer vapen till diktaturerna de flytt från. Ingen plats är säker.

5. 2016, flyktingboenden i hela Sverige brinner, nazisterna härjar, polissirener, ambulanser och brandbilar kör mellan olika adresser under flera månaders tid. De boende frågar mig om det är tryggt här, jag tittar ned i golvet, säger ja, ja Sverige är tryggt. Men min näsa växer ut, som en trädocka som inte får lov att ljuga. Det är förvisso en vit lögn, men det spelar roll eftersom vi är bruna och svarta kroppar i ett vitt Sverige som inte vill veta av oss.

6. Ett hav av paraplyn reser sig på medborgarplatsen i Stockholm, statsministern talar om öppna armar och ett öppet Sverige. Skyltar där det står welcome refugees står emot regnet i folks händer. Kort efter sittstrejkar asylsökande barnfamiljer från Afghanistan vid Brantingmonumentet på Norra Bantorget i Stockholm som inte vill eller kan återvända. Olika namninsamlingar skapas på Facebook varje dag, vart fjärde år röstar vi, men de som inte har en röst i Sverige, de får inget mandat i riksdagen. Sedan migrerar SD mot en vågmästarroll och mänskliga rättigheter i Sverige blir ingenting mer än en tolkningsfråga.

7. Alan Kurdi hittas på en strand i Turkiet 2015. Han ligger på mage, ansiktet vänt ifrån kameran. Och hela världen vänder kinden. Han blir tre år. Det tar runt tre veckor innan människor slutar bry sig och återgår till det vanliga igen.

8. Gambia kallas för den leende kusten, känt för sina så kallade paradisstränder (och sexturism) samt det vibrerande folk som alltid förmår att le. Mitt lands leende vänds upp och ned varje gång dess unga bestämmer sig för att ta bakvägen till Europa. De migrerar till väst och integreras till Medelhavets botten, eller maffior i Libyen, eller slavläger, eller flyktingläger, eller Italien, eller Grekland, eller Tyskland, eller ända upp till Sverige. Men de flesta dör på vägen, i jakt på den europeiska drömmen, åh de dör i sömnen. Och du undrar varför jag alltid bär svart?

9. Ordet papperslösa får mig att vilja vrida min hy ut och in. Det får mig att vilja radera mitt personnummer. Det får mig att vilja klippa mitt pass i små pappersbitar. Det är bara papper. Trots det betyder papper så ofattbart mycket.

10. Under min tid som anställd på ett evakueringsboende sätter jag mig ned i ett av de stora köken, plockar fram mitt ritblock, pennor, kritor och målarfärg. Vid spisen lagar de pitabröd, hummus, ris och sånt som påminner de om hemma. En av de boende sätter sig bredvid mig och ritar en prinsessa, någon annan ritar det hus som de behövde överge, den tredje ritar träd och den fjärde ritar solar. På en kort stund fylls köket utav människor som saknar papper, timme efter timme river jag av bladen från mitt anteckningsblock och ger de till någon som vill rita. Vi ritar på bägge sidorna av pappret och tar pauser när teet är färdigt. Ett andrum. Vi andas in, vi andas ut, vi går ut och in i köket, vi migrerar och emigrerar. Sådan är människans natur, hon var aldrig menad att förbli kvar på ett enda ställe, därför fick hon ben, hon är ständigt i rörelse, från en plats till en annan.

 

Läs om konstverket här.

Melilla – en miniatyr av EU

Året är 2016. Jag befinner mig i Malaga tillsammans med en klasskamrat från en kurs i asylrätt på Färnebo folkhögskola. Vi tar en buss österut till hamnen i Motril där vi kliver på ett lyxigt kryssningsfartyg. Fartyget ska ta oss till Melilla. Ute på däck finns en pool, folk ligger i solstolar tills det börjar blåsa för mycket. En olustig känsla infinner sig. Beroende på vilken färg vi har på passen är Melilla ett turistparadis eller ett ointagligt fort. Den här sträckan tar bara 5 timmar och 45 minuter, sedan är vi framme. Melilla är en av två spanska enklaver: en del av Spanien utan landförbindelse, i nordligaste Marocko. Den andra heter Ceuta. Denna plats har tillhört Spanien ända sedan den koloniserades år 1497. När Marocko blev självständigt 1956 behöll Spanien Melilla som enklav.

Det första vi möts av när vi kliver av båten är en staty av Franco. En av få i hela Spanien som fortfarande står kvar. Statyn står rest framför den stenmur som ringar in den gamla delen av staden – den del av staden där främst spanjorer bor. Det är putsade fasader, städade gator och stora torg med uteserveringar och turistcentrum. Statyn av Franco är inte den enda statyn som står kvar för att hylla den fascistiska regimen. På en av huvudgatorna står en gigantisk staty av en soldat och ett lejon framför den fascistiska örnen med texten ”Un grande libre”, ”den stora friheten”, som markerar den 7 juli 1936 när Franco startade sin kupp mot regeringen i Madrid.

År 1992 blev Marocko pressat av Spanien att skriva på ett så kallat bilateralt avtal, där båda parter har ömsesidiga förpliktelser mot varandra. I detta fall innebär det att Marocko tar på sig ansvaret att repatriera alla människor som lyckats ta sig över gränsen från Marocko till Melilla – och i utbyte får de ekonomisk kompensation. Men realiteten ser annorlunda ut. I stället för att bli bussade till en plats för deportation blir människor ofta dumpade i Marockos ökenlandskap utan vare sig proviant eller pengar. Aktivister vi träffar i Tanger berättar fruktansvärda historier om det övervåld de möter av den marockanska och spanska gränspolisen. De berättar hur deras uppehållstillståndskort har klippts i bitar framför dem och de sedan blir avkastade i ökenstaden Tiznit, en vanlig plats att bli lämnad på. Därifrån får man försöka skramla ihop pengar för att kunna ta en buss upp till Tanger, men det kan ta lång tid. Detta är ett sätt för marockanska gränspolisen att reglera hur många människor som rör sig över gränserna – allt subventionerat av EU och Spanien.

Gränsbarriären mellan Marocko och de spanska enklaverna har inte alltid funnits. Innan mitten av 1990-talet var det fri rörlighet för alla. Men sedan startades det första bygget av två stängsel för att försvåra för personer på flykt att nå Melilla. 5 år och 48 miljoner euro senare stod stängslen färdiga. EU stod för en tredjedel av finansieringen, resten kom från Spanien. Detta kom att ses som otillräckligt efter 2005 när en stor grupp människor organiserade sig och gjorde ett gemensamt genombrytningsförsök. Trots att inga gränsvakter kom till skada blev händelsen beskriven som ”ett sällsynt våldsamt övergrepp” (“an assault of rare violence”) av Nadors guvernör (den marockanska staden som gränsar till Melilla). Däremot blev 6 personer av dem som försökte forcera stängslet mördade och 290 arresterade. I efterdyningarna blev 1 500 människor deporterade eller dumpade på spridda platser i öknen och lämnade till sitt öde. Efter denna händelse började konstruktionen av det tredje stängslet kring Melilla, som kom att kosta ytterligare 33 miljoner euro.

Vi möter fotografen och aktivisten José Palazón på ett fik. Här hänger alla aktivister, berättar han. Det vill säga alla de fem personer som då är aktiva kring migranters rättigheter. Han vinkar till en man som går förbi en bit bort och berättar att det är en av de civila poliser som alltid följer efter honom. Det är inte en lätt plats för den som tror på ett annat system. Vi bestämmer träff dagen efter, när han ska hämta oss med sin bil och köra runt oss i staden. Han kör oss till stängslet som omger Melilla. Högst upp på det tredje stängslet som byggdes kan man se att det går taggtråd som är klädd med rakblad. Dessa introducerades 2005 men togs bort två år senare efter att en senegalesisk man dött sedan ett av dessa rakblad skurit av en artär. 2013 återinfördes dock rakbladen igen av Spaniens dåvarande premiärminister Mariano Rajoy.

Pengarnas tydliga språk
Melillas ekonomi går delvis runt genom marknaden som Spanien och EU skapat kring migration, och delvis som militärbas. Men en annan viktig del för Melillas ekonomi är handeln. Melilla är en extremt segregerad stad och vilka som gynnas av den rådande politiken är tydligt. När man rört sig genom den gamla, putsade delen av Melilla kommer man till områden som ser radikalt annorlunda ut. Gatorna kantas nu i stället av låga hus och små kiosker och fruktstånd. Här prioriteras inte städning längre. Här och var syns ansamlingar av skräp och sopor. Sakta men säkert förändras språket från spanska till marockansk arabiska. Längst bort i utkanten hittar man Barrio Chino, en gränsövergång man endast får passera till fots. Denna plats är till för porteadoras som på engelska kallas mule women, kvinnor, men numera även en del män, som arbetar med att bära över varor från Melilla till Marocko för vidare försäljning. Så länge en människa kan bära sin packning på kroppen slipper hon nämligen att betala tull på de varor man för över gränsen. Detta får endast människor skrivna på en adress i Nador sysselsätta sig med eftersom de inte behöver visum – men de får bara stanna i Melilla en dag.

Enligt den spanska gränspolisen korsar dessa porteadoras gränsen dagligen omkring 30 000 till 40 000 gånger. Värdet av detta arbete uppskattas till 1,4 miljarder euro per år. De bär kartonginklädda paket fyllda med allt från kläder till städprodukter beroende på vilken återförsäljare som beställt varorna. Paketen väger omkring 70 kilo, som de bär på ryggen över gränsen till Marocko där det sedan säljs vidare till handlare runt om i Marocko och Nordafrika. För det arbetet tjänar de mellan 3,3 och 5,6 euro per paket de lyckas bära över. Tidningen Inside Over skriver om hur det även smugglas över alkohol och vapen genom dessa porteadoras eftersom det finns väldigt få sätt för gränspolisen att kontrollera alla paket. Det är smuggling sanktionerad av EU. Arbetsskador är väldigt vanligt och under åren 2017 till 2018 dog sex kvinnor. Detta beror dels på den stora trängseln vid gränskorsningen, dels på de förhållanden som de arbetar under. Samma handel finns även mellan Ceuta och Marocko.

2018 inträffade en händelse som vittnar om porteadoras arbetsförhållanden. En marockansk gränspolis brukade övervåld mot en kvinna och masspanik utbröt. Detta ledde till att de arbetande kvinnorna började springa och än fler gränspoliser använde övervåld. Två kvinnor trampades ihjäl under händelsen och flera skadas.

EU:s lekverkstad
Melilla är en plats med många ansikten. Det är turisternas paradis, ett militärfort, en chans till ett liv. Det är EU i miniatyr. Melilla har kommit att bli en plats för EU att testa strategier på och inspireras av när de utformar allt mer repressiva asyllagar.
Under flera år har EU försökt skapa sig en gemensam asylpolitik, Common European Asylum System (CEAS), där just ”samarbeten” med “tredjeland” varit centralt. Där har Melilla och Ceuta fått stå modell tillsammans med Australiens asylfängelser på öar utanför det egna territoriet. Out of sight, out of mind verkar vara EU:s strategi. Denna politik har bland annat öppnat vägen för behandlingen av svarta människor som spelbrickor i ett cyniskt politiskt spel. Marocko hotar att om de inte får tillräckligt betalt av EU, släpper de förbi människor in till Spanien. Vi har sett att även Turkiet anammat denna strategi eftersom EU gjort Erdogan till sin gränsvakt.

Det vi kan se så tydligt i Melilla är först hur handeln prioriteras över människoliv – och sedan hur människoliv blir en del av handeln. Det är inte en ovanlig företeelse inom EU eller på den liberala marknaden i stort, men få ställen utspelar det sig så naket framför ens ögon som i Melilla.

Illustration: Hayfaa Chalabi

Homofobiska utredningar sätter asylsökande i livsfara

Föreställ dig en äldre, vit heteroman med bister min i en pompös vit peruk och ämbetsdräkt. Föreställ dig att han säger åt en lesbisk svart kvinna att hon, trots sina samkönade relationer och erfarenheter, inte är homosexuell ”äkta lesbisk”. Föreställ dig att detta accepteras som en juridiskt godtagbar anledning för att utvisa denna lesbiska svarta kvinna till Nigeria där hon riskerar att fängslas eller dödas.

Du behöver inte föreställa dig: det är på riktigt.

Aderonke Apata flydde från religiös förföljelse och homofobiska attacker i Nigeria för nästan tio år sedan. När hon försökte att börja på ny kula i Storbritannien, blev hon upptäckt och fängslades i nästan ett år under vidriga förhållanden på förvaret Yarl’s wood. Förhållandena där är så usla att många förvarstagna asylsökande och migranter blir självmordsbenägna. Andra börjar tänka att det vore bättre att återvända till de länder som de har flytt ifrån.

I samband med att någon söker asyl för att undkomma Nigerias extrema nya lag som gör homosexualitet till ett brott, avslöjas omfattningen av Storbritanniens institutionaliserade homofobi. Extremt opassande utfrågningar tvingar asylsökande personer att avslöja intima detaljer kring åtrå, sexuella beteenden och tidigare relationer. De obekväma vittnesmål som dessa kränkande intervjuer resulterar i används sedan mot asylsökande hbtq-personer. Eventuella motsägelsefulla detaljer, bisexualitet, relationsproblem, internaliserad rädsla inför att vara homosexuell, svårigheter att komma ut eller valet att stanna kvar i garderoben framställs sedan som bevis motasylsökandes “påståenden” om att de är hbtq.

Över en kvarts miljon människor har undertecknat protestlistor som kräver att Storbritanniens inrikesminister Theresa May gör något åt problemen. En utredning har beställts, men hbtq-personers liv är i fara. Risken är fortfarande överhängande att Aderonke utvisas i denna bristfälliga och homofobiska process.

Migranter inlåsta på obestämd tid

”Om jag blev tillsagd: Åk till ett land! Du får sitta inne i tre månader och efter det blir du fri att snatta, att göra vad som helst, allt går bra… Det är vad vi har ‘uppnått’ med förvaren. Sedan förlängde vi det till 18 månader. Varför då? För att vi måste göra deras liv outhärdliga. Så att andra vet att när de kommer till det här landet får de sitta inne, de kommer inte att släppas ut. Om vi inte gör någonting blir vi det mest lockande området för illegala migranter.”

Ovanstående citat tillskrivs Nikos Papagianopoulos, chef för den grekiska polisen, och riktades till övriga högt uppsatta chefer inom polisen under ett av deras möten för några månader sedan. Det avslöjades senare med hjälp av ljudinspelningar, vilket ledde till att allmänheten reagerade och att Amnesty international krävde en offentlig utredning. På grund av skandalen fick Nikos Papagianopoulos lämna sin tjänst. Men erfarenheterna från senare år tyder på att uttalandet speglar central politik och praxis.

Men uttalandet är inte bara relevant för att visa på de överträdelser mot mänskliga rättigheter som förekommit i Grekland på senare år, utan även för hur den nya lagen om förvar av migranter har tagits i bruk sedan början av detta år.

Enligt Läkare utan gränsers senaste rapport försummas fortfarande de förvarstagnas välmående, trots att Grekland förra året mottog omkring 35 miljoner euro från EU:s återvändandefond. Pengarna var tänkta att användas för att stödja frivilligt återvändande samt återintegreringsprogram, men merparten av pengarna sägs ha gått till gränskontroll och migrantförvar (totalt 16 stycken). Enligt Ioanna Kotsioni på Läkare utan gränser i Grekland gör EU-kommissionen inga uppföljningar eller självständiga kontroller. Istället rapporterar de grekiska myndigheterna till kommissionen med kvitton som bevis på utlägg.

Fylakio är ett tydligt exempel. De grekiska myndigheterna erhöll EU-bidrag för att rusta upp och renovera Fylakio Oresteiadas, ett förvar för migranter som ska utvisas. Förvaret ligger avsides, i närheten av den turkiska gränsen, och har bland annat förekommit i Läkare utan gränsers rapporter på senare år på grund av oacceptabla levnadsförhållanden för de förvarstagna, vilket ofta leder till sjukdom. EU är med och finansierar förvarets driftskostnader såsom mat, städning, varmvatten, kläder, medicinsk utrustning och uppvärmning. Trots dessa extrapengar från Bryssel har förvaret fortfarande betydande problem.

EU-medel ska endast betalas ut om medlemsstaternas myndigheter uppfyller alla relevanta villkor och skyldigheter, enligt EU:s talesperson i inrikesfrågor Michael Cercone. Han har också poängterat att medlemsstaterna har ansvar för att pengarna används korrekt, och hävdat att kommissionen inte varit medveten om att EU-bidrag skulle ha öronmärkts för grekiska säkerhetstjänster.

Nu vill dock Grekland lägga ut bevakningen av Fylakiocentret, och två andra förvar för migranter som ska utvisas i Korint och Paranesti Dramas, på en privat säkerhetsfirma för 14 miljoner euro om året. Privata säkerhetsföretag lägger alltså anbud för att bevaka EU-finansierade asylförvar i Grekland. Michael Flynn vid schweiziska Graduate institute of international studies, uppger att det blir allt vanligare att förvar läggs ut på entreprenad, vilket kommer att leda till att politikens fokus förflyttas från migranters välmående till ett företags ekonomiska resultat.

Mångmiljonupphandlingen hade lockat anbud från ett flertal företag när anbudstiden gick ut i mitten av januari. Bland dem som lagt anbud finns G4S, Mega Sprint Guard, JCB Security och Swedish Systems Security. I kontraktet ingår specialutbildning för företagets anställda på den grekiska polishögskolan.

Enligt aktivister kommer världens största privata bevakningsföretag G4S troligen att vinna upphandlingen. Några av de ”tjänster” som G4S tillhandahåller är drift av förvar samt transporter av förvarstagna mellan domstolar, poliskontor och förvar. Företaget har fått kritik för behandlingen av förvarstagna på sina tre brittiska asylförvar, men även i andra länder. Efter att en förvarstagen dött avslöjade till exempel den brittiska dagstidningen The Guardian i februari 2011 en rad fall där överdrivet våld använts mot förvarstagna och asylsökande. Året därpå anklagades företaget återigen för verbala attacker och hot mot migranter i form av våldsamma och rasistiska uttalanden. Med tanke på Michael Flynns ord finns det all anledning att oroas när driften av migrant- och asylförvar förflyttas från staten till en vinstdrivande entreprenör.

När det gäller de grekiska förvaren, har landets högsta förvaltningsdomstol nyligen gjort en ny tolkning av hur länge migranter eller asylsökande får hållas i förvar. Enligt Förenade advokater för flyktingars och migranters rättigheter i Aten innebar den tidigare lagstiftningen att en migrant som skulle utvisas kunde hållas i förvar i maximalt sex månader, för att utvisningen skulle kunna genomföras. I undantagsfall kunde tiden i förvar förlängas med ytterligare tolv månader, ett undantag som blivit regel. Ett frihetsberövande på upp till arton månader bröt dock mot internationella överenskommelser (Europakonventionen, artikel ) som Grekland redan undertecknat. Exempelvis hade Europadomstolen i en rad beslut slagit fast att det var olagligt med till och med några veckor i förvar om beslutet om utvisning inte var tänkt att förverkligas inom rimlig tid. I februari 2014 tillbringade 300 personer som inte kunde utvisas sin artonde månad i förvar, medan 7 500 personer satt i förvar i diverse polisceller av samma skäl. Den nya lagtolkningen tycks vara ett sätt för Greklands högsta förvaltningsdomstol att komma runt kritiken från människorättsorganisationer, eftersom det är olagligt att förlänga tiden i förvar i upp till arton månader i syfte att genomföra en utvisning, om utvisningen inte är praktiskt möjlig.

Utlåtandet från februari 2014 förlänger förvarstiden ytterligare, bortom gränsen på 18 månader, genom att lägga till möjligheten till en obegränsad period i förvar. Det förlängda förvaret döps om till “undantag för tvångsvistelse vid ett center inför utvisning” och kan därmed endast avslutas genom samarbete kring ett frivilligt återvändande. Förvarstagandet kallas i det här fallet inte för förvarstagande men det är fortfarande det som avses, och det handlar om frihetsberövande på anläggningar som Europadomstolen upprepade gånger bedömt som omänskliga och förnedrande. I enlighet med denna linje kallas förvar för ”center i väntan på utvisning” och obegränsad tid i förvar kallas ”skydd från frihetens fattigdom”. Greklands högsta förvaltningsdomstol har formulerat det så här: ”Att släppa migranterna efter 18 månader skulle fungera som en legalisering av deras vistelse och skulle leda till ett ökat antal illegala migranter med konsekvenser för den allmänna säkerheten.” Domstolen går ännu längre genom att, ironiskt nog, betona att åtgärden är för migrantens bästa: ”… eftersom de är utlämnade personer utan permanenta bostäder, papperslösa och utan möjlighet att arbeta, och därmed löper stor risk att hamna i djup fattigdom eller utnyttjas av kriminella nätverk…”.

Enligt Förenade advokater för flyktingars och migranters rättigheter är både frihetsberövandets längd och de förnedrande förhållandena på förvaren, som upprepade gånger lett till uppror, tänkta att tvinga migranter till ”frivilliga återvändanden”. Detta gäller även migranter vars enda brott varit administrativa, till exempel orsakade av att en arbetsgivare anställt migranten i fråga “svart” och därmed gjort det omöjligt för denne att förnya sitt tillfälliga uppehållstillstånd.

Det tycks finnas ett tydligt samband mellan lagstiftningens utformning och regeringens mål, alltid på bekostnad av de människor vars enda ”fel” är att de kommit ifrån förstörda länder med syfte att bygga en ny framtid för sig själva och sina familjer i Europa. Trots EU-bidrag och kritik förblir förhållandena i förvaren omänskliga, medan förlängningen av tiden i förvar underminerar både mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet. Privata säkerhetsföretag på förvaren började att diskuteras efter det stora upproret i lägret Amigdaleza sommaren 2013. Hungerstrejker och upplopp koordinerades mellan olika läger som ett sätt att protestera mot förnedrande förhållanden och nyheten om att tiden i förvar “i undantagsfall” skulle kunna förlängas i upp till 18 månader. Trots kampens styrka och stödet från lokala aktivister och internationella organisationer, tycks situationen snarare ha förvärrats under 2014. Privata säkerhetsföretag kan hindra kritik mot polisen, eftersom ingen kommer att kunna ställas till svars. Parallellt med omänskliga förhållanden under ett oändligt frihetsberövande främjas också negativa uppfattningar kring migranter. Ironiskt nog fortsätter regeringen samtidigt, både i uttalanden och genom symboliska fängslanden av nazister, att hävda att den bekämpar fascism.

Europa i mina ögon

Jag har levt som papperslös i elva länder och långa perioder utan grundläggande behov tillgodosedda som mat, kläder och boende. Ibland har jag bott på gatan. Jag har inte haft de rättigheter eller möjligheter varje människa bör ha. Mitt liv har varit som ett djurs. Äta. Sova. Äta. Sova. Livet har varit svårt för mig och ett tag var allt svart. Det är många som har varit i samma situation eller ännu värre situationer.

När jag var i Iran hade jag ingen frihet. Då tänkte jag på Europa och min bild var att Europa är demokratiskt. Jag trodde att jag skulle slippa rasism och fascism där. Att jag skulle kunna leva i fred. Med den bilden i mitt huvud riskerade jag livet för att komma till Europa. Många dör på vägen. Det första landet jag kom till var Grekland, och där fastnade jag i två år. Det var jättesvårt att leva som papperslös. Under första månaden sov jag i parker, men jag var glad för jag träffade många i samma situation. Vi var i Aten, men vi bestämde oss för att försöka ta oss vidare via Patras till Italien. I Patras bodde vi utan rent vatten och elektricitet. För att ta oss till Italien försökte smugglarna smuggla in oss i lastbilar fulla med kött. De var iskalla för att köttet inte skulle bli dåligt. Människor dog av kylan. Gränspoliserna slog dem som de hittade; slog dem blodiga och slängde dem i fängelse för att sedan deportera dem tillbaka till Aten. I Grekland har man inte rätt till vård och boende som papperslös och gränspolisen kan göra vad som helst. Inför dem är man totalt rättslös. Min bild av Europa förändrades efter den upplevelsen, men jag tänkte att det kanske bara var så i Grekland. Det kändes hopplöst, men jag kämpade. Jag sökte andra flyktvägar. Jag blev fängslad i flera av länderna jag kom till. I fängelset i ett av länderna fick jag ont i njurarna. Då sattes jag i isoleringscell för att jag skrek för mycket. När jag frågade efter medicin fick jag bara sömntabletter. I Österrike blev jag gripen i gränskontrollen, som sade att jag var illegal utan pass och papper. De behandlade mig mycket dåligt. Efter tre dagar i häktet tog de mig till domstolen i staden Boden, som slog fast att jag var illegal flykting. Jag fick bo i transitboende. Där bodde över tvåtusen människor, både barn och vuxna. De som var sjuka fick ingen hjälp. Många led av psykiska problem. Det fanns inte tillräckligt med mat. Barnen fick inte gå i skola. Runt boendet fanns en stor mur. Vissa hade varit i detta boende över ett år utan att få veta någonting om sin framtid. En kompis till mig bad om att få gå i skolan och fick svaret ”många vill gå i skola, inte bara du”.

När jag upplevt detta i Österrike ville jag inte stanna där, men de tvingade mig att söka asyl och de tog mina fingeravtryck. När jag sedan kom till Sverige sökte jag asyl och berättade om njurarna. Det tog två månader innan Migrationsverket meddelade att mina fingeravtryck fanns i Österrike. Under dessa månader träffade jag läkare, fick medicin och fick till och med en tid för operation. Under denna period var jag jätteglad. Nu blev jag ett Dublinärende, vilket betyder att mitt asylfall skulle behandlas i Österrike eftersom det var det första Schengenland jag blivit registrerad i. Efter det hade läkaren plötsligt inte tid att träffa mig längre. När jag frågade boendets personal efter medicin sade de: ”Vi vet inte varför, men läkaren har inte skrivit något recept.” Jag slutade då att få medicin. Jag hade en god man, men när han fick reda på att jag var ett Dublinärende sade han att han inte kunde hjälpa mig. Han visade sig vara rasist och jobbade mot mig. Han sade till Migrationsverket att jag hatade Sverige och svenskarna. Han hotade att ringa polisen om jag inte samarbetade och frivilligt åkte till Österrike. Jag blev rädd för att polisen skulle komma på natten till boendet, och jag vågade inte sova i mitt rum på grund av rädslan för att bli deporterad till Österrike. Jag hade det väldigt svårt psykiskt. De andra pojkarna på boendet hade en bra relation till sina gode män. När jag sade detta till min god man sade han: ”De andras gode män gör fel. Du måste lyssna på mig, det är jag som bestämmer över dig. Du är barn och kan inte välja. Du ska samarbeta och flytta till Österrike.” Jag fick senare veta att han varit god man till åtta personer, och att alla åtta blivit utvisade till Afghanistan. Under denna period kunde jag inte sova och var mycket orolig för framtiden. Jag började skada mig själv för att hitta lugn. Jag visste att jag inte skulle få hjälp med mina njurar i Österrike. Jag bad Migrationsverket om att få hjälp med operationen före deportationen. De sade då: ”Vi kan inte hjälpa dig med det, vi följer våra regler. Vår uppgift är bara att utvisa dig.”

Sommaren 2013 ändrades Dublinförordningen för ensamkommande minderåriga och jag fick permanent uppehållstillstånd i Sverige. Jag fick till slut min operation, och började då må bättre psykiskt också. Jag bestämde mig för att vara med i Asylstafetten för att berätta min historia. Det hjälpte mig mycket att höra om andras upplevelser och dela med mig av mina egna. Innan hade jag allt i hjärtat. En viktig sak i mitt liv är att jag nu förstår vilka svårigheter flyktingar upplever i Europa. Hade jag stannat i Iran hade jag aldrig vetat hur rasistiskt Europa är. Det finns idag tusentals människor som upplever ännu värre saker än det jag upplevt. I Europa.

Till dig som är rasist, eller till dig som inte bryr dig. Tänk dig in i min situation, och tänk dig att det skulle hända dig. Vi ska inte vara tysta längre. Tillsammans är vi starka. Tillsammans ska vi kämpa för en gränslös värld, mot rasism.

Lyckad skildring av gränser i gränslös serieform

RECENSION

Bok

Fem papperslösa kvinnors historier

Amalia Alvarez

Seriefrämjandet (boken är en del av projektet Tusen serier)

 

De flesta serieböcker som släpps i Sverige är gjorda av svensktalande personer med medborgarskap i Sverige och översättningar till andra språk än svenska råder det stor brist på. I Fem papperslösa kvinnors historier skildrar Amalia Alvarez verkliga historier om misshandel, krig, sexuellt utnyttjande och ett liv på flykt. Här återberättas kvinnornas egna historier efter att de av olika anledningar har flytt till Sverige.

Alvarez använder sig parallellt av både spanska, engelska och svenska. Hon tecknar detaljerade bilder, vilket resulterar i en lättillgänglig bok om livsavgörande öden. Det är ett mycket personligt verk som ger ett brett och ärligt perspektiv på hur det är att fly till Sverige och leva som gömd.

Det system som långt fler än dessa fem kvinnor lever i framträder klart och tydligt i berättelserna. Vi får läsa om Saras kamp att överleva på sin flykt till Sverige, om Luz Maria som efter Migrationsverkets bestämmelser separeras från sin tvååriga dotter och om X som måste ha sex med sin arbetsgivare för att få lön och med sin hyresvärd för att få bor kvar.

Om du någon gång har tvekat över hur katastrofalt det nuvarande migrationssystemet påverkar papperslösa, kommer den här boken få dig att bli säker på din sak.

Asylstafetten – när utopier blir verklighet

Den 14 juli avgick Asylstafetten från Möllevångstorget i Malmö med 300 personer som vandrade den första sträckan till Lund. Det var pirrigt och otroligt stort. “Vägen har varit målet” skrev Leandro Mulinari, en av de drivande bakom stafetten, på sin Facebookstatus väl framme i Stockholm efter den långa vandringen.

Efter ett halvårs planeringsarbete och en månads marsch nådde stafetten vandringens slutmål Stockholm. Men två månader efter hemkomsten planerar man för fullt inför kommande föreläsningar och aktioner. ”Vi fortsätter, för ingenting har ju ändrats egentligen. Vi vill ändra asylpolitiken”, säger Abbas Ahmadi, en av arrangörerna.

Nyhetsmorgon, som först hade bokat in Asylstafetten till sitt morgonprat, avbokade inslaget samma dag, eller rättare sagt inne i studion, med förklaringen att programmet blivit fullbokat. För många av de aktiva var det ganska självklart: TV4 hade ställt in när man insåg att Asylstafetten inte var så mysigt och gulligt som morgonprogrammet först hade trott.

De drivande unga människorna i stafetten kräver nämligen inte bara sin rätt, utan vill även ställa de ansvariga till svars. De går längre än att bara kritisera den svenska flyktingpolitiken – de kritiserar den svenska vapenexporten och visar på kopplingarna mellan krigen i deras hemländer och den svenska ekonomin. I likhet med flera andra av de aktiva i Asylstafetten talar Abbas Ahmadi om just vikten av att visa på det sambandet och hur svenska myndigheter leker med människors liv som om de vore leksaker. ”Det är som en cirkel. Sverige är del av problemet och är också ansvarig för att vi tvingats fly. Sverige säljer vapen till Saudiarabien, som säljer till talibanerna som sen dödar folk i Afghanistan. Sverige måste ta ansvar för sin del, för att folk dödas och för att folk tvingas fly. Sverige tjänar pengar på krig.”

Alireza Hasanzada fyller på kring medias vinkling av Asylstafetten och hur många viktiga frågor inte ens tagits upp i de olika nyhetsinslagen. ”Media skrev bara att vi har gått från Malmö till Stockholm. Sen frågade de hur vi mådde, om vi var trötta och hade ont i benen. Vad hände med att lyssna på varför vi gick stafetten? Det viktiga och allvarliga som vi hade att säga fick alldeles för lite utrymme.”

Många tankar har väckts kring stafetten, både bland dem som följt vandringen och bland dem som har drivit den. Framför allt mot slutet av stafetten började allt fler ungdomar reflektera över vandringen, alla möten och de fotavtryck som de lämnade efter sig.

Under stafettens gång har flera av deltagarna skrivit texter som i sin tur har publicerats både på nätet och i olika tidningar. Många har kommit över sin skräck för att stå på scen och tala inför en publik. En sak har flera av de drivande varit eniga om: Asylstafetten är ett litet steg i det stora hela. Det finns fortfarande massor som måste göras för att stafettens krav ska vinna gehör. Trots det är det viktigt att understryka att Asylstafetten numera är en rörelse att räkna med. Baharan Kazemi beskrev Asylstafetten som ”sommarens mest inspirerande aktion”1 och menade att deltagarna lyckats organisera sig bättre än många av dem som varit aktiva inom asylrörelsen under flera år.

I slutet av september anordnades en cykelstafett från Malmö till Migrationsverkets förvar i Åstorp. Tankarna på aktionen kom till under vandringen när Ali Ahmadi, initiativtagare till Asylstafetten, spånade på framtida asylrättsaktioner. ”Vi kan inte sluta här, vi måste fortsätta tills vårt mål om en human flyktingpolitik faktiskt blir verklighet. Det betyder bland annat ett Sverige där det inte finns några papperslösa. För vissa kan det vara något som är svårt att tro eller se framför sig. Men för mig och många andra är det ett mål som vi kämpar för, som vi vet kommer bli vår framtid just för att vår kamp växer sig starkare. Vi har aldrig varit så många som vi är nu.” Han fortsätter att tala om alla de organisationer som ställt sig bakom stafetten och som numera även ser asylrättsfrågor som en del av deras kamp.

Just samarbetet över organisationsgränser har varit en av de stora bedrifterna under stafetten: över 60 organisationer har ställt sig bakom kampanjen och flera av dem har varit drivande i att planera mottagande, organisera boende och laga mat. Asylstafetten har visat att det inte finns något som heter ”flyktingfråga” eller ”ungdomsfråga”. Det handlar om strukturell rasism och ekonomiska intressen som påverkar alla i samhället. Med över 5 900 gilla markeringar på Facebook har Asylstafettens sida visat sig vara en viktig portal inom asylrättsfrågor på nätet. Nyheterna sprider sig numera blixtsnabbt och framför allt brett. Asylstafettens vandring kanske slutade den 16 augusti, men kampen fortsätter. ”Vi vill att folk ska känna och förstå det andra ansiktet av flyktingpolitiken. Det ansiktet som vi har bemötts av men som inte syns i media. Det riktiga ansiktet som gömmer sig bakom alla fina beskrivningar”, säger Abbas Ahmadi, när han reflekterar över det som han kallar asylpolitikens dubbla ansikte. ”Det är därför vi inte kommer sluta. Det finns mycket kvar att göra.”

Asylstafetten har bland annat beskrivits som en kraftsamling – en styrkemanifestation. Det beundransvärda i det hela är att själva kärngruppen har bestått av sex–sju personer. Som Alireza Ahmadi, en av de aktiva, sa framme i Stockholm: ”Jag tror att en person kan vara som ett samhälle. Du har din familj, dina vänner, människorna omkring dig. Tala med dem, berätta om flyktingars situation i Sverige. Ni har makten att ändra det dåliga till något bra.”

En av de främsta lärdomarna av Asylstafetten är behovet av utopier. Vi ska inte låta något stå i vägen för våra drömmar eller våra idéer. För ett år sedan var det väldigt få som trodde på Ali Ahmadi när han kom med förslaget om en vandring från Malmö till Stockholm. Men hans dröm är nu en del av vår historia, med resultatet att tusentals engagerats över hela Sverige.

För att återgå till frågan som många av de aktiva bakom Asylstafetten ställde sig i slutskedet av vandringen: Kommer stafetten att göra något avtryck? De som själva har vandrat och varit aktiva vet svaret på den frågan. Asylstafetten finns och kommer att fortsätta finnas. Stafetten har blivit en folkrörelse med ett enormt kontaktnät. Den är ett hav som rör sig med full kraft. Och detta är bara början.

Tillbakablick på REVA

De första nödropen kom förra året på sommaren. Asylgruppen i Malmö larmade om att något höll på att hända. Tillvaron hade blivit osäker för deras utvisningshotade kamrater. Polisen verkade ha span på tonåringar. Det viskades om angivare. Antalet till synes meningslösa cykel- och biljettkontroller drog iväg. Följden blev fler gripanden, mer rädsla och större isolering.

Några månader senare kopplade en uppmärksam journalist på tidskriften RePublic ihop det som hände i Malmö med REVA, gränspolisens och Migrationsverkets projekt för att få fart på verkställandet av utvisningar. REVA hade kommit till på regeringens uppdrag och handlade egentligen inte så mycket om att jaga utlänningar på måfå som att förbättra rutinerna för att ”verkställa”, det vill säga deportera personer som blivit kvar i Sverige i åratal efter utvisningsbeslut.

REVA spred sig till fler delar av landet, och den stora rädslan följde med.

Vi i flyktingrörelsen märkte att folk uteblev från rådgivningsträffarna och ungdomar höll sig hemma från skolan. Människor med psykiska problem till följd av sina upplevelser i hemlandet eller under flykten var ännu stirrigare än vanligt. Men de vågade inte ta sig till doktorn.

Ändå var det inte medkänsla med utvisningshotade flyktingar som väckte den stora opinionen. Det var att polisen gick efter utseende och gav sig på vissa kategorier. ”Nio av tio som grips är oskyldiga”, ropade en tidningsrubrik.

Jag gladde mig åt alla reaktioner mot REVA. Det var stort att tusentals människor upprördes av polisens rasprofilering. Samtidigt retade jag mig på talet om oskyldiga. Var i så fall de papperslösa skyldiga?

Är Farroukh skyldig? Ja, till att ha rymt från sin man som misshandlade henne. Hon är skyldig till att ha gift om sig och fått ett barn. Hon borde ta sitt rättmätiga straff, 30 piskrapp. Eller borde hon kanske stenas? Farroukhs grabb är född i Sverige. Han har fyllt sju och går i ettan. Han är skyldig till att vara oäkting.

Är Ali skyldig? Ja, till att hans pappa dödades när beväpnade män intog deras by. Mamma och Ali kom undan men sedan började de nya befälhavarna tvångsrekrytera grabbarna. Ali rymde. Han är skyldig till att ha jobbat svart i Iran. Han har rest in illegalt i Italien och sedan Frankrike. Nu är han skyldig att resa tillbaka till Italien, fast han redan fått så mycket stryk där. Själv känner sig Ali mest skyldig för att han lämnade mamma. Det är därför han skär sig.

Är Merete skyldig? Ja, hon är journalist och skrev om korruption i Etiopien, det ska man inte göra. Merete var inte hjältemodig. Hon väntade inte tills polisen grep henne. Nu är hon skyldig att resa tillbaka till Etiopien.

Ramos är verkligen skyldig. Han är lastbilschaufför och vägrade ta med en del grejer i bilen som andra ville pracka på honom. Han ville inte ha problem så han lånade pengar för att sticka till Europa. Här blev han lurad på lönen. Ramos är skyldig jättemycket. De säger att han kan gå till polisen i hemlandet. Men där är polisen detsamma som ligorna. Ramos kör lastbil här istället.

Där har ni dem, de skyldiga som polisen borde ha tagit istället för att ge sig på oskyldiga i tunnelbanan.

Men vi som har papper är skyldiga dem en del vi också. Vi köper vår billiga vardagsmat som Ramos fixat fram. Vi låter Merete städa svart istället för att vara journalist, vi låter Farroukh diska för 30 kronor i timmen.

I våras, när protesterna pågick som bäst, tänkte jag surt att de där som är upprörda över att oskyldiga stoppas i tunnelbanan, de är väl nöjda om bara de skyldiga drabbas! De är väl nöjda om Ramos inte vågar ta strid för att få ut sin lön! Då kan vi andra fortsätta att leva på dem.

Jag hade fel. Visserligen blåste REVA-debatten över när gränspolisen lovat sluta härja i tunnelbanan. Men något hade hänt, folk var inte nöjda. Många verkade ha fått upp ögonen för att det faktiskt finns marginaliserade grupper även i Sverige, och att deras situation inte kan lösas bara genom att de kastas ut så att andra slipper se dem.

Nu kräver den ena organisationen efter den andra frizoner för papperslösa. Skatteverket kritiseras för att ha lämnat ut uppgifter om papperslösa. Jag minns rubrikerna för några år sedan när det avslöjades att Skatteverket normalt inte lämnar ut uppgifter. Nu är perspektivet det motsatta. Insikten att papperslösa har mänskliga rättigheter har slagit rot. Tiggare får ansikten och papperslösa demonstrerar. Det blir allt mindre självklart att papperslös måste vara lika med fredlös.

Det är inte ens självklart att reglerad invandring måste skötas med tvångsdeportationer.

Så, var står vi nu? REVA finns kvar, bortglömt av de flesta, men desto mer påtagligt för de papperslösa. Kampen för att stoppa tvångsdeportationer och skapa frizoner för papperslösa har kommit igång och kommer att fortsätta.

Men det räcker inte. Målet för flyktingaktivister och antirasister kan inte vara att de ”skyldiga” får stanna i Sverige – som en papperslös underklass. Det är nödvändigt att också fortsätta kampen för asylrätt och en öppen invandringspolitik.