Fria kvinnor – från ljudverk till arkiv

Fria kvinnor – från ljudverk till arkiv

Vi sitter på Café Hummusson, ett ekocafé på andra våningen i Triangelns köpcentrum. Köpcentret är ett nittiotalspalats av stål och glas, mitt i centrala Malmö. I dag är det tomt och tyst. Solen gassar in genom glastaket. Högsommarkänsla fast det bara är maj månad. Eyab Janzi, Sara Larsdotter och Cecilia Nkolina ses för att prata om värdet av att dela och bevara sina erfarenheter. Och om arkiv. 

Eyab är aktiv medlem i Maryam Sisters, en kvinnoorganisation på Lindängen med ett hundratal medlemmar, de flesta 40+ och med erfarenhet av migration. Medlemmarna kommer från hela Malmö, men de flesta från södra och östra delarna (Lindängen, Nydala, Hermodsdal, Rosengård). Kvinnorna träffas flera gånger i veckan på Framtidens Hus på Lindängen. 

Sara och Cecilia är konstnärliga ledare på Teater InterAkt, en communityteater som funnits i Malmö sedan 2005. Communityteater är teater där professionella och icke-professionella konstnärer samarbetar och skapar scenkonst tillsammans. Teater InterAkt arbetar främst tillsammans med personer som har erfarenhet av migration.

Maryam Sisters och Teater InterAkt arbetar tillsammans sedan hösten 2022. Hittills har de skapat ett gemensamt verk – ljud- och bildvandringen Fria kvinnor, som visades på Triangelns köpcentrum i mars 2023. Nu planeras nästa gemensamma projekt: MaryamArkiven.

Arkiv är en mamma

Eyab: Varför vill ni göra ett arkiv?

Sara: Vi har tänkt ganska länge på att vi skulle vilja kombinera vårt communityarbete med en arkivpraktik. För att allt det material som skapas i en konstnärlig process ska bli tillgängligt för alla som har deltagit i processen.

Cecilia: I arbetet med Fria kvinnor till exempel skapades massor av material. Jag har hur många timmar samtal och intervjuer som helst, och det finns massor av foton, videor och texter. Just nu finns allt det materialet hos Teater InterAkt, men det är ju Maryam Sisters material. Det material vi har skapat tillsammans i Fria kvinnor skulle till exempel kunna ses som en samling, en del av ett arkiv som ägs av Maryam Sisters. 

S: Vad är ett arkiv för dig?

E: Ett arkiv är min erfarenhet. Det är minnet från mitt liv. Det är värt mycket för mig. Jag lever ibland i arkivet. Om jag är ledsen eller vill någonting så tänker jag på vad jag gjort. Jag tänker på vad jag har gjort förut, och hur jag kan göra annorlunda än tidigare. Jag lär mig från arkiven.

S: Så ett arkiv är en samling av minnen?

E: Ja, det är minnen. Minnen som är värda något.

C: Tror du att ett arkiv skulle kunna vara värdefullt för vår grupp, Maryam Sisters? 

E:  Ja. Jag tror att arkivet skulle kunna bli som en mamma.

C: En mamma? Arkivet som mamma, så intressant! Hur då?

E: Min mamma, hon är inte härifrån, inte från den här kulturen. Hon kunde inte hjälpa mig att förstå det svenska samhället. Så jag har behövt lyssna på andra, få den kunskapen från kvinnor som visste hur det fungerar här. Så kan arkivet vara. 

Arkiv är öppet liv

C: Man kan tänka på arkiv lokalt, att vi skapar det själva här hos oss, men man kan också tänka sig att vara en del av ett större arkiv. Vad tänker du där, vill du helst ha något eget eller vara en del av något större?

E: Det är bra att vara del av något större. Arkivet ska vara som ett bibliotek. Biblioteket är som livet. Allt finns där. Och det är viktigt att svenskar också berättar, och hittar till våra berättelser. Vi kan alla förstå mer om livet. Vi behöver ha mer information om livet. Arkiv är som ett öppet liv. Det ska inte bara vara vi, och bara angå oss.

C: Där sätter du fingret på något som vi ofta möter i vårt arbete tänker jag. Spänningen mellan behovet av separatism för att vara trygg och faktiskt kunna dela, och lusten att bryta den isolering som följer av separatismen och vara del av något “offentligt”, något som är för alla.

S: Förstår jag dig rätt att du menar att på ett bibliotek är det fler som kan ta del av arkivet?

E: Ja, det blir lättare. Berättelserna aktiverar. Jag måste inte bara lyssna på musik. Jag kan lyssna på berättelser om andras liv. Det är också en slags musik känner jag. Det viktiga är att sprida historia. Inte bara om kriget, utan också om livet. Livets historia.

Arkiv för att äga sitt liv

S: Är det viktigt att dela sin historia, sin livsberättelse?

E: Det är mycket viktigt. Jag vill dela den.

S: Varför?

E: För att jag hade behövt att någon berättat för mig om livet, hur ska man göra med det. Jag hade ingen. Men nu vill jag dela min erfarenhet, för att jag vill att de som är yngre ska kunna förstå livet bättre. För att de ska äga sina liv.

C: Det är viktigt, verkligen! Vi ses på Triangeln nu, för det var här vi gjorde ljudverket Fria Kvinnor där din livsberättelse fanns med. Fina minnen på den här platsen! Idag är det rätt tomt här, men i mars/april då vi jobbade här stötte en alltid på någon från Maryam Sisters, ofta tillsammans med familjen.  Bjöd du in någon att se konstverket?

E: Jag bjöd mina döttrar och barnbarn. De kom många gånger. Min dotter kramade mig. Först var de bekymrade när jag var mycket hemifrån. Var är du? Vad gör du? De ville veta. Min son också. Jag sa: ”Jag mår bra. Varför oroar ni er?” De blev mycket glada när de såg utställningen. De sa: ”mamma, vi kan inte tro att det är du som pratar”. De lyssnade om och om igen på min röst på inspelningen och sa “mamma, är detta verkligen du?”

Eyabs berättelse

Förut var jag mycket rädd.

Tidigare i mitt liv kunde jag inte mycket. Jag hade inte fått lära mig. Jag var hela tiden med en man, den jag var gift med. När jag kom till Sverige … hela livet ändrades. Jag bytte land, jag bytte person. Det var svårt för mig att acceptera. Andra regler, traditionerna är inte de samma. Jag kände inga människor. Det var svårt faktiskt. Det tog lång tid. Och den svåraste saken var att jag inte hade någon vän. Jag hade ingen att dela med. Jag kunde bara gå ut och promenera i skogen, själv. Jag var nästan helt själv, eftersom jag hade en man som inte kunde förstå hur jag tänker och fungerar. För mig blev det som en blockering. Ingenting, jag ville ingenting. Jag ville tillbaka till min mamma. Sen fick jag asyl och flyttade till Fagersta. Först försökte jag fylla min tid med att läsa svenska. Jag blev klar med SFI på 6 månader. Jag tänkte att jag måste fortsätta läsa. Jag åkte långt varje dag, fram och tillbaka, för att kunna läsa. Och fortfarande hade jag inga vänner. Det var en svår period.

Jag hade studerat arkitektur hemma. Jag sökte jobb på en arkitektbyrå. Och jag fick jobbet. Jag var mycket glad. Men mannen ville inte att jag skulle jobba. Han sa nix! Om du jobbar så skiljer jag mig. I dag skulle jag säga – ok! Men då tänkte jag – om han lämnar mig har jag ingen. Nu tänker jag – jag borde ha blivit glad! Livet var svårt med honom. Varje gång jag ville göra något sa han nej. Jag försökte läsa. Om han såg att jag läste en bok hemma blev det katastrof. Han förstod inte. Han blev arg, han kastade böckerna. Och det jag gjorde fel, det var att stanna. Ingen berättade för mig att jag kunde gå. Ingen sa: Det är ditt liv!

Förut var jag mycket rädd. Min familj kunde inte hjälpa mig. Min man var hela tiden efter mig. Jag var rädd hela tiden. Jag kunde inte sova själv. Kvinnor ska inte behöva vara rädda. De unga måste få veta det. Unga kvinnor som är i min situation, och svenska kvinnor också. Alla kvinnor måste veta – att skilja sig är inte fel. Det står i Koranen till och med! Om någon inte passar kan man skilja sig – det är ingen katastrof. Men ingen säger det till kvinnorna. Det är ett problem som finns i alla kulturer.

MaryamArkivet

C: Om vi går tillbaka till arkivtanken och föreställer oss att vi skall skapa ett MaryamArkiv, hur ska det arkivet då vara? Vilken typ av historier ska det rymma? Ska det finnas bilder? Föremål? Ska det vara ett fysiskt arkiv? Ska det vara digitalt? Varska det ligga?

E: Det ska vara en bok. Och en digital bok. Då kan alla lyssna.

C: Är böcker viktiga för dig? I ditt liv?

E: Vet du, när jag var ung … När jag vaknade bad jag – vi ber på morgonen – och när jag hade bett mina böner i Koranen så tog jag min bok. Litteratur. Eller en poet som jag tycker om att läsa. Jag var väl 16 år då … Mitt liv är böcker faktiskt.

C: Förstår. En bok är ju ett slags miniarkiv. Och samtidigt inte. Ett arkiv är något större.

E: Ja, men vi kanske inte behöver något större! (Skratt.)

C: Så kan det vara (skratt). Om du skulle arkivera något – saker, erfarenheter, berättelser eller objekt – vad skulle det då vara?

E: Att ingen ska spilla sitt liv. Jag har gett mitt liv åt andra. Varför? Var och en måste leva sitt liv. Det är mycket viktigt för mig. Jag säger till mina döttrar, till mina barn, försök förstå vad ni behöver, vad som är bra för er, så kommer framtiden att bli bättre.

C: Alla har rätt att leva sitt liv, är det den erfarenheten du skulle vilja förmedla vidare?

E:  Ja.

Allt blev lätt

S:  Om du skulle berätta om Fria kvinnor – vad var det vi gjorde i det projektet?

E: Det var något som jag inte trodde att jag skulle få göra i mitt liv. Det var som om det inte längre var jag, när jag jobbade med det. Allt blev mycket lätt. Det kom flytande. Jag berättar och jag lyssnar på de andra. Det var en fantastisk sak faktiskt. Det var det bästa som har hänt i mitt liv. Jag har skaffat vänner och jag känner att jag blir starkare. Mycket starkare.

Förut kunde jag inte prata ett enda ord om mig själv, om mitt liv. Men nu spelar det ingen roll. Jag pratar, jag måste prata. Och om jag pratar är det inte bara för mig, jag pratar för mina barn också. För att de ska lära sig. För alla de som är yngre. Om de får några problem, att de ska tro på sig själv. Att de kan. De ska inte vara rädda. Jag känner att rättigheter finns här i Sverige, för oss. Och det har inte kommit ur ingenting, av sig själv. Nej, det beror på att de som kom före oss jobbade mycket. För att det ska bli bättre. De har sparat sina minnen och berättat.

Att vara i förening

S: Jag tycker det är intressant det du säger att du förut inte ville prata om ditt liv och dina erfarenheter …

E: Aldrig!

S: … och så plötsligt har du känslan av att du kan prata med lätthet!

E: Ja, plötsligt kommer det.

S: Vet du vad det var som gjorde att det plötsligt gick att prata?

E:  Att vara i en förening och prata. Om jag pratar hemma med en kompis om mina problem, så säger hon kanske “alla har sina problem”, det är samma för alla. Men att prata med andra i en förening, det är något annat. Vi har samma situation. Alla är äldre, alla har barn som är stora. Så vad är vi? Vad är vi nu? Det frågade jag mig. Vi frågar oss det tillsammans. Vi blir aktiva. Förut var jag ensam, jag ville inte beblanda mig med någon, men det vill jag nu. Och jag vill också hjälpa andra. Jag behöver andra. Men ni vet, Malmö, det är något annat. Det finns många starka kvinnor här. Det är lätt att vara social här, vara med folk, träffa andra.

Maryam Sisters, det är en grupp där vi får stöd och blir starka med hjälp av varandra. Vi hade många problem. Men Maryam Sisters ändrade mitt liv. Det är ett annat liv nu. Det är fint, och hur ska jag säga … Man förstår att man kan lära sig mycket av andra. Och man förstår vad det är att vara vänner. Så är det.

C:  Tycker du att Maryam Sisters ska skapa ett arkiv?

E:  Ja. Vi måste spara det arbete som har lagts ner. Det kan inte bara försvinna. Vi måste bevara det. Jag tror det kan bli något viktigt för framtiden. Något som många kan ha nytta av. De kan bygga vidare på våra erfarenheter. Vi bygger tillsammans, och det blir bara större och större. 

Texten utgår från flera samtal och intervjuer som ägde rum under maj och juni 2023. Transkriberat och bearbetat av Cecilia Nkolina och Sara Larsdotter. Läst och kommenterat av Eyab Janzi. Samtalen ingår i arbetet med MaryamArkivet, ett projekt finansierat av Region Skåne. Ljud- och bildverket Fria Kvinnor finansierades av Region Skåne, Kulturrådet, Malmö Kulturstöd och Konstnärsnämnden. 

Att bryta tystnaden om de drunknade vid Europas gränser

Sedan Italien ledde den sista statsledda räddningsoperationen Mare nostrum fram till år 2014, har ingen regering gjort någon ansträngning att återuppta räddningsoperationer i centrala Medelhavet. Det har varit små frivilligorganisationer, individer och aktivister som har tagit på sig uppdraget att rädda tusentals människor i nöd, samtidigt som de gång på gång har uppmanat myndigheterna att leva upp till sina skyldigheter. 

 

För nästan åtta år sedan seglade därför den lilla fiskebåten Sea-Watch 1 för första gången från Lampedusas hamn mot sitt operationsområde utanför den libyska kusten. Målet var tydligt: hitta båtar, rädda människor och sätta press på statliga myndigheter att ingripa. Genom att efterfråga statliga sjöräddningar och säkra, lagliga vägar in i Europeiska unionen ville aktivister från Sea-Watch få ett slut på döden i Medelhavet och göra den egna organisationen överflödig så snabbt som möjligt.

 

Eftersom lagen kräver att människor som räddas förs till närmaste säkra plats, har Italien blivit destinationen där skepp lägger till vid och överlevare landsätts. Med fortsatta ankomster i italienska hamnar och utan stöd från andra europeiska medlemsstater har mycket förändrats de senaste åren, men tyvärr bara till det sämre. Låt oss först se tillbaka några månader i tiden och sedan titta framåt och göra klart varför vi behöver bryta den dödliga tystnaden kring de tusentals människor som drunknar precis på vår tröskel. 

 

Före september 2022. Under månaderna före september blev räddningsfartyg kvarhållna i italienska hamnar. Anledningen? Helt enkelt att de saknade påhittade certifikat och att de hade för många räddade människor ombord. Genom att använda hamnstatskontroller efter varje landstigning försökte italienska myndigheter hindra icke-statliga organisationer från att rädda människor i havet och försäkra sig om att ingen nådde det europeiska fastlandet levande. Efter att klagomål på dessa godtyckliga kontroller lämnats in blev det äntligen en period av lättnad: Europadomstolen dömde till organisationernas fördel. Hamnstatskontroller kan inte längre användas godtyckligt för att hindra icke-statliga organisationer från att göra sitt arbete. Denna dom borde ha givit säkerhet åt de civila räddningsfartygen, men …

 

September 2022. … en månad efter domen ankom Sea-Watch 3, det tredje fartyget som drevs av Sea-Watch, till hamnen i Reggio Calabria. 22 besättningsmedlemmar hade framgångsrikt genomfört 10 räddningsoperationer på bara några dagar. På däcket på det 50 meter långa skeppet fanns 428 överlevare som sökte efter en säkrare och bättre framtid. Besättningen var glad och ivrig att ta igen en del sömn och ladda batterierna efter ytterligare en operation – en plan som de italienska myndigheterna allt för gärna omintetgjorde. 

 

21 september dök ett antal italienska myndighetspersoner upp för att genomföra ytterligare en hamnstatskontroll. Återigen bestämde de sig för att beslagta fartyget och tvinga det att ligga kvar i Reggio Calabrias hamn, och ignorerade därmed Europadomstolens dom medan man hittade på fler anledningar att kvarhålla. Plötsligt blev det väldigt tydligt: Sea-Watch 3 kommer inte rädda någon i framtiden, oavsett hur många klagomål som lämnas in. 

 

Oktober 2022. En månad efter att Sea-Watch 3 blivit kvarhållet bestämde sig Italien för att välja en ny premiärminister: Giorgia Meloni, ledare för det nyfascistiska partiet Fratelli d’Italia. Tillsammans med den tidigare premiärministern Silvio Berlusconis Forza Italia och före detta inrikesministern Matteo Salvinis Lega föddes en allians av Mussolininostalgiker och extremhögerpolitiker hängivna att bekämpa migrationen. Deras mål? Att till varje pris hindra människor att invandra till Europa. Tillsammans gick de in för en ny nivå av eskalering i en ständigt pågående debatt som inte påminde om något annat än den som drevs av Salvini under 2019. 

 

December 2022. Georgia Melonis allians lanserade en ny propagandalag som siktade på att hindra civila räddningsoperationer i centrala Medelhavet. Med denna lag står räddningsorganisationer inför stränga straff om de inte omedelbart ger sig av och vänder norrut efter en första räddning, oavsett om det finns andra nödställda i området eller inte – de facto en order att låta människor drunkna till sjöss som går emot varje kaptens plikt att rädda, som är fastslagen i internationell lag. Om den nya italienska propagandalagen inte åtlyds väntar administrativa sanktioner på upp till 50 000 euro, kvarhållning och konfiskering av fartyget.

 

Mars 2023. Bara månader efter att den nya italienska lagen kommit på plats mötte räddningsfartyg redan konsekvenserna. Trots att de var redo att bedriva räddningsarbete var de fast i hamnen utan möjlighet att agera på potentiella tragedier. När en båt med ungefär 200 människor ombord lämnade Turkiet i hopp om en bättre framtid i Europeiska unionen, blev konsekvenserna av Italiens stränga migrationspolicy och den dödliga passiviteten hos europeiska myndigheter tydliga: kort innan den nådde det italienska fastlandet blev det omöjligt för båten att manövrera i det dåliga vädret, och den kapsejsade i vågor mer än två meter höga. 79 överlevare räddades, medan endast 74 kroppar återfanns och åtskilliga människor förblev saknade. 

 

Trots att italienska myndigheter kände till den nödställda båten såg de inget behov av att initiera en tillräcklig räddningsoperation i tid och vägrar än idag att ta ansvar för katastrofen. I stället för att sörja de döda och be deras familjer om förlåtelse för sitt misslyckande, efterlyste Meloni hårdare tag mot smugglare i centrala Medelhavet och ignorerade det faktum att det var oförmågan hos de italienska myndigheterna att bistå med hjälp och den egna politiska viljan som lät dessa människor drunkna. 

 

Bara två veckor efter skeppsbrottet vid Crotones kust vägrade italienska myndigheter återigen att genomföra en räddningsoperation. Denna gång förliste en båt med omkring 50 människor ombord trots att myndigheterna känt till den i mer än ett dygn. Med räddningsfartyg fast i hamnen, oförmögna att hjälpa till, uppmanade icke-statliga organisationer gång på gång myndigheterna att ingripa och till slut skicka en båt – utan framgång. Konsekvensen av deras passivitet? När båten kapsejsade räddades 17 överlevare medan 30 personer förblivit saknade. Dessa skeppsbrott är ett direkt resultat av en gränspolicy hos EU som tvingar ut människor på allt längre och farligare rutter. De är ett resultat av myndigheternas ovillighet att ingripa, av rasism inom europeiska regeringar, och den politiska viljan att låta människor drunkna på Medelhavet i avskräckande syfte. Det värsta av allt? Dessa skeppsbrott kommer inte att vara de sista. 

 

26 141 människor har i skrivande stund, i mars 2023, dött eller försvunnit i Medelhavet sedan 2014. Det är en siffra som består av bröder, systrar, mödrar, barn, vänner och familjer. Bara under detta års få månader har 383 människor förlorat livet. Europeiska unionens och berörda myndigheters respons på de liv som förlorats är inte lagliga och säkra vägar. Det är murar, taggtråd och stängsel. När Europeiska unionen har institutionaliserat sitt våld mot människor som migrerar vid dess yttre gränser återstår bara en fråga: Vad ska vi, civilsamhället, göra nu? 

 

Väsnas! Att väsnas om det rasistiska tillståndet vid Europeiska unionens yttre gränser är det enda sättet att få till stånd politisk förändring. Vi måste förena oss, stärka varandra, och stå upp i solidaritet. Vi måste stå upp mot skrämselförsök, kämpa emot och överkomma spärrarna. Vi måste kräva rättvisa, hålla dem som har ansvaret ansvariga, och propagera för förändring. Låt oss vara så högljudda och rasande att våra röster bryter cirkeln av tystnad kring döden i Medelhavet.

 

Rapport från Trieste – om migration, gränsvåld och solidaritet

”I Grekland bröt polisen armarna och benen på kvinnor och barn. Jag såg män återvända nakna till den turkiska gränsen.”, säger Mohammed, 27, som kom till Europa från Pakistan för en och en halv månad sedan. ”Min resa varade åtta i månader. Jag svalt i tio dagar i den iranska öknen. Sedan spenderade jag vintern i Turkiet eftersom det var omöjligt att korsa gränsen. Visste du att tjugo människor dog när de försökte korsa gränsen?” säger han medan han vandrar bland de höga träden som växer bland hyddorna som kring scouthostelet Alpe Adria i Campo Sacro, i närheten av Trieste, där migranterna väntar på att bli skickade till andra delar av Italien. ”I Pakistan var jag professionell cricketspelare. Jag försökte även i Brescia, men utan papper är det svårt att göra någonting”, fortsätter Mohammed och hälsar på en grupp pojkar som är sysselsatta med en fotbollsmatch framför hostelets kök.

”Jag brukade fundera på att åka till Tyskland, men sedan bestämde jag mig för att stanna i Italien. Jag önskar bara att det fanns mer respekt för människor”, säger Mohammed på väg till lunchen. Från vägen ner mot Campo Sacro-berget till Triestes centrum ser man havet. Vädret är klart och det känns som om vi redan är i Koper i Slovenien. Man tänker knappt på att det finns en gräns. ”Det finns människor som har väntat på gatan på att få en sängplats i mer än en månad. Situationen har redan rapporterats åtta gånger till prefekturen och till UNHCR”, berättar Davide P., medarbetare på ICS (Consorzio Italiano di Solidarietà) medan han öppnar mottagningscentret som ligger ett stenkast från Triestes järnvägsstation och Piazza Libertà. Numera är det en mötesplats för migranter som anländer från Balkanrutten.

Centret återöppnades förra augusti efter att ha varit stängt under två år och erbjuder en sängplats för tre nätter på roterande basis, dusch, en måltid och juridisk och social information. ”Den här platsen stängdes på grund av ett uppenbart politiskt beslut. Vid den här tiden började migranter olagligt skickas tillbaka till Slovenien, vilket också påverkade asylsökande i Italien”, förklarar Gianfranco Schiavone, ICS:s ordförande. 

När de når den slovenska gränsen avvisas migranterna och trängs ut ur Europeiska Unionen. ”Sedan bröts kedjan i januari 2021 när ett beslut i Roms domstol förklarade den praktiken olaglig, även om den fortfarande är aktiv i Frankrike”, säger Schiavone. ”Centret återöppnades, och de böter borgmästaren ville ge migranterna för att hålla dem borta från gatan har också upphört”, tillägger han. ”Böter till dem som inte är registrerade i Italien, familjer som separeras av gränspolisen. Detta är vad som händer längs gränsen”, säger Maddalena Avon, jurist. ”Vi försöker bygga en mer human atmosfär. Vi har kulturella tolkar med oss, och vi har ett vackert utbyte med dem som kommer hit. Men vi vet att sådana här situationer inte borde uppstå”, avslutar Davide.

I århundraden har Trieste varit en vägkorsning för människor och kulturer som har kommit till staden med de vita byggnaderna och sin något stränga framtoning. De senaste tre åren har dock Trieste blivit en samlingsplats för migranter som anländer framförallt från Balkanrutten. Det är denna väg kantad av hinder som migranterna kallar ”spelet” eftersom de om de blir avvisade blir tvungna att vända tillbaka och försöka korsa gränsen på nytt. Trieste är den första staden efter rutten där migranter finner ett välkomnande sammanhang långt ifrån våldet de utsatts i Kroatien eller vid den grekiskturkiska gränsen. Migranterna kommer i huvudsak från Afghanistan, Kurdistan, Iran och Irak. Här finns också migranter från Indien, Pakistan och Medelhavsrutten. De från Mellanöstern är ofta transitmigranter som stannar i Trieste bara en eller två nätter och sedan fortsätter sin resa mot franskitalienska gränsen.

Därifrån fortsätter resan till skandinaviska länder eller Tyskland, eller så förblir migranterna fast i norra Frankrike, i slumkvarteren mellan Calais och Dunkirk där de väntar på att nå Storbritannien. Enligt den senaste ICS-rapporten från 2021 anlände 6 489 människor till Trieste under 2021. Den senaste datan från ICS visar närvaron av 2 009 under sommaren, 1 500 under månaderna innan. ”Dessa siffror är alltid underskattade”, lägger Davide P. till, ”för alla människor spåras inte.” 

I jämförelse med 2021 har migranterna ökat med åtminstone 400 eftersom fler anländer under sommarmånaderna. I den här staden, som vetter mot Adriatiska havet och svalkas av sjöbrisen, föddes dessutom 2002 ett system av vitt spridd gästvänlighet som Italien fortfarande excellerar i idag. ”Att vi är där vi är idag beror på en blandning av saker, såsom politiskt ointresse och en politisk strategi för att skapa oro kring dessa människors ankomst. Inrikesministern säger offentligt att det inte finns tillräckligt med plats för att rymma alla”, förklarar ICS:s ordförande Gianfranco Schiavone. ”Om folk skulle omplaceras över det italienska territoriet skulle servicen räcka åt dem som befinner sig i transit eller ännu inte kommit till mottagningen. Självklart behöver vi överväga att dagcentret kan övertas av institutionerna och inte längre drivas av föreningar”, säger Schiavone. ”Temperaturerna kommer att sjunka, och om inte prefekturen hittar en lösning kommer människor att uppleva stora svårigheter”, avslutar han.

Solen har nästan gått ner över Piazza Della Libertà och en lång kö med människor väntar på sin tur att äta bröd och kyckling medan kvällstrafiken väller in över gatorna. ”Jag minns inte hur länge jag blev kvar mitt i skogen, liggandes med ansiktet mot marken. Den kroatiska polisen stoppade mig nära den slovenska gränsen under kanske tre eller fyra timmar. Jag var väldigt rädd.” Hejar är trettiofem år och lämnade för en månad sedan sin by i Bakur i den turkiska delen av norra Kurdistan för att fly Erdogans förföljelse av det kurdiska folket. 

”Polisen sa att jag kunde gå, men några meter från dem hörde jag ett pistolskott och kände smärta i ansiktet. En kula snuddade vid mig och bröt näsbenet”, säger Hejar och fortsätter med ett förfärat ansiktsuttryck: ”Jag ropade på hjälp i en by i närheten och någon ringde en ambulans. När jag kom till sjukhuset tog läkaren emot mitt vittnesmål och sydde ihop mitt sår utan bedövning. Jag bad om smärtstillande men han svarade att det inte fanns någon medicin.”

På bänken på torget vid Triestes centralstation där han sitter suckar mannen djupt och rör vid ögonbindeln som en av volontärerna som hjälper migranterna där varje kväll har gett honom tidigare. ”Jag vet inte om jag vill till Belgien eller om jag vill stanna i Italien, men för närvarande vill jag inte fördöma något. Min familj stannade kvar i Kurdistan. Jag vill inte att något ska hända med dem”, säger Hejar. Kring stationen vimlar det av människor, men inga korsar Piazza dell’Unità. Det finns en organisation, Linea D’’Ombra, grundad av Lorena Fornasir och hennes man Gian Andrea Franchi, som hjälper migranter som anländer till Trieste från Balkanrutten. De fortsätter lägga om sår på människor som stannar där efter månader och ibland år på resande fot. ”Vi är här eftersom det är viktigt att vi hanterar migrationen från Mellanöstern, Bangladesh, Pakistan och Nepal. Länder där stormakternas intressen skapat förödelse,”, säger Gian Andrea Franchi som står bredvid sin fru som är upptagen med att desinfektera skärsåret på en pakistansk pojkes arm. ”Vi blev också anmälda för att ha hjälpt och bidragit till olaglig invandring förra året”, fortsätter Franchi, ”men kort efter lades anklagelsen ner eftersom det inte fanns någon grund. Självklart var det inte trevligt att ha polisen i huset klockan fem på morgonen. Jag ville nästan att det skulle bli rättegång. Då skulle det åtminstone ha blivit debatt”, säger han.

”Det var gränsvåldet som drev mig hit. Om någon inte berättar deras historier fortsätter de att vara icke-människor. Att vårda fötter är en politisk gest, inte en uppoffring eller något feminint. Det är en politisk praktik som går ut på omsorg om den andra. Det är ett liv av motstånd.” säger Lorena och ler. ”För oss är det här mitt i världen, där människor från hela världen möts”, lägger hon till och ger en sötsak till en liten flicka som reser med sin familj från Rojhilat i iranska Kurdistan. ”Vi har varit här varje dag i nästan tre år. Vi har tagit hand om tusentals människor. Vi tror att situationen för oss i framtiden, med tanke på läget i Italien, inte kommer vara bra, men skickar de i väg oss kommer vi göra motstånd.

Vi bor tillsammans, vi kämpar tillsammans – ockupationen av City Plaza i Aten

City Plaza var ett av många hotell i Aten som hade stängts och övergivits på grund av effekterna av 2008 års finanskris när ett dussin grekiska aktivister i april 2016 bestämde sig för att ockupera området för att inhysa migranter. Hotellet blev Refugees Accommodation and Solidarity Space City Plaza.

Aktivisterna tillhörde till stor del vänstergrupperna i DIKTYO (Nätverk för sociala och politiska rättigheter) och Syrizas ungdomsförbund, och hade sedan länge arbetat med social rättvisa. Sida vid sida med dem deltog ett hundratal migranter som på grund av att de saknade stöd från samhällets institutioner hade slagit läger i månader på Viktoriatorget, en av de huvudsakliga samlingsplatserna och provisoriska tältlägren för nyanlända migranter i Aten. Under de kommande tre och ett halvt åren skulle sjuvåningsbyggnaden på Acharnongatan i hjärtat av den grekiska huvudstaden komma att bli hem och tillflyktsort för mer än 2 000 människor på genomresa som väntade på att fortsätta sin resa från Aten till andra europeiska länder.

Grekland är ankomstland för migranter från Asien (framförallt från Syrien, Palestina, Afghanistan, Iran, Irak, Kurdistan och Pakistan) som kommer till de grekiska öarna i nordöstra delen av Egeiska havet genom att korsa den smala kanalen som skiljer Turkiet från Grekland. Efter att ha blivit omplacerade till fastlandet brukade de fortsätta sin resa till Central- och Nordeuropa längs den så kallade Balkanrutten. I och med stängningen av gränsen mellan Grekland och Nordmakedonien i mars 2016 har dock mer än 60 000 människor förblivit strandade i Grekland och fått hitta tillfälliga boplatser på gatorna och torgen i storstäderna. 

City Plaza föddes ur det akuta behovet att tillhandahålla säkra boenden till människor som bodde på gatan och visa motstånd mot migrationspolitiken, och det var inte det enda initiativet. I det atenska kvarteret Exarcheia – huvudkvarter för anarkister och andra vänsterpersoner, och en no-go zone för fascister och polisen – fanns det 2017 runt tjugo migrantboenden.

I sina 126 rum kunde City Plaza härbärgera runt 400 människor, mest familjer. Sårbara personer prioriterades, liksom personer som hade möjlighet att bidra logistiskt till projektet (till exempel tolkar, översättare och kockar). Sängar och rum tilldelades på ett sätt som skulle upprätthålla mångfald och undvika intern splittring och konflikter.

City Plaza var ett självdrivet projekt där beslut fattades kollektivt genom tre nivåer av sammanträden som var öppna för alla som var involverade i projektet. Funktionsområden och väsentliga aktiviteter i boendet (bar, kök, reception, säkerhet och städning) organiserades i skift. 

Utan något stöd från institutionerna lyckades City Plaza med att förändra betydelsen av ”migrantmottagande” genom att röra sig bort från det avhumaniserande ramverket hos de institutionella flyktinglägren och hotspotsen. City Plazas invånare samarbetade och deltog i ett experiment med samboende mellan människor av olika ursprung och bakgrunder.

Genom fler än 800 000 serverade måltider, 100 000 timmar av aktiv tjänstgöring och 5 100 timmar av utbildningsaktiviteter representerade City Plaza ett experiment av samexistens som gick bortom att möta behovet av tillfälliga boenden. City Plazas invånare möttes som en familj som underifrån och inte utan svårigheter utmanade statens och institutionernas makt samtidigt som de försökte överbrygga avståndet mellan vi och dem.

Vi var också en del av denna familj, då vi under mer än ett år bodde på City Plaza, för att göra fältarbete till en doktorsavhandling och genomföra ett fotografiskt projekt om livet på det ockuperade hotellet, men framförallt med avsikten att stödja ett politiskt projekt vi uppfattade som oerhört viktigt. Under den tid vi tillbringade på City Plaza hade vi privilegiet att lära känna dess invånare, dela tankar och livshistorier, och i vissa fall genomföra intervjuer, från vilka utdrag av det som rapporterats presenteras här. 

På City Plaza vävdes orden ”hem” och ”familj” samman och kom ibland att nästan betyda samma sak. Vi hörde ofta boende på det ockuperade hotellet säga ”City Plaza är mitt hem, min familj”. Medan detta kan verka som en överdrift för en utomstående, åt människorna på City Plaza, lagade mat, städade och skötte det gemensamma utrymmet, tillsammans, som en stor familj. Trots den avancerade organiseringen saknades dock väsentligheter såsom värme och varmt vatten, och menyn bestod till stor del av samma saker trots ansträngningarna och kreativiteten hos de många internationella kockarna från Syrien, Chile, Grekland, Palestina och Iran … Därmed väcks frågan: Hur kan en sådan plats kallas för ett ”hem”?

Svaret antyds av en av City Plazas invånare, som hävdade i en intervju i maj 2018 att ”även om flyktingar är fast i Grekland, har människor värdighet här. City Plaza är en speciell plats. Det är viktigt att den finns och förblir öppen. Varför? Därför att människor här har självständighet och privatliv. Det är så viktigt för familjer. Och det är mer som finns här som du inte hittar i [flykting]lägren … Det känns som hemma. Hemma är inte en plats, utan en känsla. City Plaza är hemma”.

I sin artikel om boendeutrymmen som politiska i marginaliserade och segregerade kontexter, definierar bell hooks, Julie Eizenberg och Hank Koning hemmet som en ”tillflyktsort av samhörighet där det dagliga livet som utspelar sig i husen binder oss samman – trots politik och maktstrukturer förenas vi i våra olikheter”.

På samma sätt var skapandet av ett gemensamt hem som en politisk nödvändighet, som transcenderar ras, klass, kön och nationalitet en vision i skapandet av City Plazas konstitutionerande slogan, ζούμε μαζί, αγωνιζόμαστε μαζί (”vi bor tillsammans, vi kämpar tillsammans”). Därmed representerade City Plaza inte bara en tillflyktsort och en säker plats för asylsökande, utan också ett utrymme där de fick sina rättigheter tillvaratagna och blev stärkta.

Det var verkligen en stark känsla av tillhörighet som band City Plazas invånare till projektet. Detta är lättare att förstå när det ockuperade utrymmet jämförs med dem ”utanför”. Å ena sidan finns där en ”fientlig” miljö: stadens, som kännetecknas av stillaståendet hos en till synes ändlös väntan. Detta tillstånd kännetecknar den dagliga tillvaron för migranter, tillsammans med den begränsning som utgörs av policyer vars syfte är att hålla dem inlåsta i flyktingläger avsiktligt byggda långt ifrån stadskärnan, som bara medborgare har rätt till. Å andra sidan fanns City Plaza: beläget i centrala Aten, som stod emot de utegångsförbud och identifikationskrav som vanligtvis påtvingas i de officiella lägren, och där varje familj hade sitt eget rum. Med ett säkert och privat boende, och konstant stöd från aktivisterna, kunde människor finna värdighet. De kunde äta anständiga mål mat tre gånger om dagen, ha ett jobb, och få medicinsk behandling ifall de skulle bli sjuka. Men framförallt kunde människorna på City Plaza samarbeta på olika nivåer i styrandet och utvecklandet av projektet och därmed bli aktiva subjekt som överskred statliga och kulturella gränser samtidigt som de trotsade migrationspolicyer som ålagts dem uppifrån.

Idén om City Plaza som ett hem lyckades lindra oron och osäkerheten som orsakats av de avvisningar och den exkludering som präglar många migranters dagliga liv i Aten. Hotellets arkitektur med sina gemensamma utrymmen och hundra privata rum, spelade en avgörande roll i processen att göra sig hemmastadda i exil. Baren, köket, matsalen, gården, takterrassen och utrymmena för kvinnor och barn bidrog alla till att skapa en känsla av samhörighet och gemenskap.

Till exempel samlades folk i baren för att prata, dricka kaffe, spela kort, såväl som att delta i veckosammanträdena och ta beslut gällande organiseringen av platsen. Invånare möttes i köket för att laga mat och förbereda måltider, och spenderade där mellan tre och fyra timmar i skift medan de lärde känns varandra och skapade band. Korridorerna var inte bara passager utan också platser där City Plazas invånare kunde mötas, tack vare det faktum att dörrarna till rummen ofta lämnades öppna.

Slutligen hade barnen, som utgjort 40 procent av City Plazas invånare, hela hotellets utrymme till sitt förfogande att leka i under de vuxnas vaksamma blick, som också tog hand om andras barn. Till exempel hade Karima, en mamma som bodde på City Plaza med sina två söner Ifran och Iman, tio och fem år, ett arbete som tolk för en NGO (en icke-statlig internationell organisation) och kunde gå iväg till jobbet i vetskap om att hennes barn var säkra och deltog i fritids- och utbildningsaktiviteter i Barnutrymmet. 

City Plazas rum var utrymmen med många funktioner som kunde tjäna många olika syften: klassrum, lekrum för barn, mötesplatser enbart för kvinnor och förråd. I synnerhet var de ”hem” för invånarna på hotellet – en intim plats som tillät människor att ha privatliv. I en jämförelse mellan livet i flyktinglägren och på City Plaza sade en invånare: ”Nyligen besökte jag en vän och hennes familj i ett läger och påmindes om kontrasten mellan här och där. Det är så sorgligt att se barnen som bor i lägren, utan bra mat, i kylan, utan säkra och rena platser att leka på. Här kan min familj leva självständigt. Att ha vårt eget rum gör en sådan skillnad i det vardagliga livet. Jag kan sova om natten i vårt rum och veta att vi alla är säkra.”

Rummen var särskilt viktiga för att skapa en känsla av integritet och säkerhet. Detta hjälpte att skapa en miljö som liknade en hemmiljö, i motsats till de sterila utrymmen som präglar de dominansstrukturer som hooks, Eizenberg och Koning skriver om, såsom flyktingläger och hotspots

Särskilt i fallet med invånare som bodde på City Plaza under en lång tid, var rummen möblerade och dekorerade som små lägenheter, dit det till exempel var trivsamt att bjuda in gäster. En motståndshandling och kulturell praktik formad av det unika hos varje invånare kunskap och kulturella arv. En invånare berättar: ”Jag tycker om att bjuda in folk till mitt rum här … Det påminner mig om när jag var i [hemstaden] … Vi sitter ner, vi pratar, vi berättar historier från förr. Ibland lagar vi mat, men berätta inte det!” Hon skrattar; matlagning är inte tillåtet i rummen av säkerhetsskäl. ”Jag trivs här på Plaza, men resten … Det är för svårt. Ibland tänker jag att jag vill stanna på Plaza för alltid. Efter allt som hänt, resan … Jag vet att detta inte är mitt hem, men ibland känner jag att det är det … och jag vet inte vad som väntar mig efteråt.” Många gånger har det diskuterats om det fanns en risk att husockupationen skulle börja likna den humanitära inriktning som är typisk för NGO:er och statligt finansierade organisationer, som är toppstyrda och mer välgörenhetsliknande former av ”hjälp” där asylsökande ofta tilldelas rollen av passiva mottagare längst ner i stödkedjan. Till skillnad från dessa var ockupationen i första hand en plats för kamp. Sammanboendet var dock inte undantaget motsättningar och interna spänningar, till stor del knutna till den dagliga skötseln av utrymmen, invånarnas interaktioner, och könskonflikter.

I vissa fall adresserades dessa motsättningar aktivt i workshops och på möten, medan de i andra fall ansågs som oundvikliga interna hierarkier. I början av ockupationen var till exempel de grekiska aktivisterna innehavare av den sanna befogenheten att fatta beslut, liksom de mest väsentliga uppgifterna och ansvarsområdena – som att sköta byggnaden, hålla i donationer av saker och pengar och upprätthålla nätverket för politiskt stöd för projektet i Grekland och Europa. Men också kunskapen om området och den generella sociala och politiska kontexten. Situationen ändrades långsamt över tid: allteftersom månaderna gick visade en del av de invånare som bott i ockupationen under en längre tid villighet att delta i de centrala sammanträdena, vilket också innebar att fatta politiska och strategiska beslut för boendet. 

När de mottog vräkningsbrevet från byggnadens ägare efter nästan två år av ockupation, arbetade invånarna på City Plaza tillsammans fram en motståndsplan för att skydda sitt hem. Genom att göra det mobiliserade de för att aktivt skydda utrymmet och därmed sin rätt att stanna – på City Plaza, i Aten, i Grekland, i Europa 1 – och att skapa sig ett liv utan fruktan för repatriering eller ”omflyttning” till andra länder som skulle krossa de band de kämpat så hårt för att väva samman i en så svår tid i deras liv. Att dessa band fanns berodde på ihärdigheten hos City Plazas invånare, liksom deras beslutsamhet i kampen mot systemet, vars hegemoni de motsatte sig ända till slutet.

I och med valet av mitten högerpartiet Ny Demokrati i både Aten och Grekland och ytterligare åtstramning av migrationspolitiken valde City Plaza i början av juli 2019 att avsluta ockupationen. Beslutet togs för att förhindra att de som fortfarande bodde i hotellet skulle bli vräkta med tvång och fängslade (såsom skedde med majoriteten av migranter i andra husockupationer i staden). Men de band som hade knutits mellan invånarna genom åren har visat sig starka. Ett dussin familjer bestämde sig för att fortsätta leva tillsammans och hyrde ett hus som sedan dess har blivit en mittpunkt för deras kamp. På samma sätt har andra invånare på City Plaza fortsatt sin kamp i andra delar av Europa. Precis som trädet växer ur de frön som burits av vinden, fortsätter City Plazas invånare idag sin kamp och lägger till nya saker i skapandet av sitt ”hem”. För ”hemma är inte en plats, det är en känsla” och för att citera bell hooks är det också en arena för motstånd.

Litteratur 

hooks, b. ”Homeplace (a site of resistance)”. Yearning: Race, Gender, and Cultural Politics. 1990.

hooks, b., Eizenberg, J. och Koning, H. ”House, 20 June 1994”. Assemblage, nr 24, 1994.

 

Texten på engelska: http://tidskriftenmana.se/tema/hem/#post-1480

Homeplace City Plaza

City Plaza was one of many hotels in Athens that had been closed and left abandoned due to the effects of the 2008 financial crisis when, in April 2016, a dozen Greek activists decided to occupy its premises to host migrants, turning it into the “Refugees Accommodation and Solidarity Space City Plaza”. The activists mostly belonged to the leftist groups DIKTYO (Network for Social and Political Rights) and Syriza’s Youth, and they had a long time social justice commitment. Alongside them participated a hundred migrants who, due to the lack of institutional support, had been camping for months in Viktoria square, one of the main gathering spots and makeshift tent settlements for newly arrived migrants in Athens. For the next three and a half years, the seven-storey building on Acharnon Street, in the heart of the Greek capital, became home and refuge for more than 2,000 people in transit while waiting to continue their journey from Athens to other European countries.

Greece is a country of first arrival for migrants from Asia (mainly from Syria, Palestine, Afghanistan, Iran, Iraq, Kurdistan, and Pakistan), who get to the Greek islands of the north-eastern Aegean Sea through crossing the narrow channel dividing Turkey from Greece. After being relocated to the mainland, they used to continue their journey to central and northern Europe along the so-called Balkan route. However, with the closure of the border between Greece and North Macedonia in March 2016, and the implementation of the EU-Turkey agreements, more than 60,000 people remained stranded in Greece, finding temporary shelters in the streets and squares in the main cities.

City Plaza was born out of the urgency to provide safe housing to people living in the streets and to express dissent towards migration policies, and it was not alone. In the Athenian neighbourhood of Exarcheia – headquarter of anarchists and leftists, and a no-go zone for fascists and police – there were in 2017 around 20 migrant squats.

In its 126 rooms, City Plaza was able to accommodate about 400 people, mostly families. The priority was given to vulnerable people, as well as to people who were able to give a logistical contribution to the project (for example, interpreters, translators, and cooks). Beds and rooms were allocated in order to maintain heterogeneity and avoid internal fragmentation and conflict. City Plaza was a self-managed project, in which decisions were made in a collegial way through three levels of assemblies, open to everyone involved in the project. Functional areas and vital activities of the squat (bar, kitchen, main desk, security, cleaning) were organised through shifts.

Without any institutional support, City Plaza managed to transform the meaning of “migrants reception”, going beyond the framework of dehumanisation imposed in institutional refugee camps and hotspots. City Plaza’s residents collaborated and took part in an experiment of cohabitation between people of different origins and backgrounds. Through more than 800,.000 meals served, 100,000 hours of active duty, and 5,.100 hours of educational activities, City Plaza represented an experiment of coexistence that went beyond meeting the need for temporary accommodation. City Plaza’s residents came together as a family that, from below and not without difficulty, challenged the powers of the state and institutions while also trying to overcome the divide between us and them. We too were part of that family, living for more than a year at City Plaza, to do field research for a doctoral thesis and to carry out a photographic project on life inside the squatted hotel, but above all with the intention of supporting a political project we understood as profoundly important. During the time we spent at City Plaza we had the privilege of getting to know its residents, sharing thoughts and life stories, and in some cases conducting interviews, from which the extracts reported here come.

At City Plaza the words “home” and “family” intertwined, at times almost taking on the same meaning. We often heard residents of the squatted hotel saying “City Plaza is my home, my family”. While this might seem like an overstatement to an outsider, people in City Plaza ate, cooked, cleaned, and managed the space together, like a big family. In spite of the advanced organisation, however, some basics such as heating or hot water still lacked, and the menu was mostly the same despite the efforts and creativity of the many international cooks, from Syria, Chile, Greece, Palestine, Iran… Thus, it begs the question: how can such a place be called “home”? The answer is suggested by one of City Plaza’s residents, who stated in an interview in May 2018 that “while refugees are trapped in Greece, people have dignity here. City Plaza is a special place. It’s important that it exists and stays open. Why? Because people here have independence and privacy. This is so important for families. And there is more that exists here that you won’t find in the [refugee] camps… It feels like home. Home is not a place, it’s a feeling. City Plaza is home”.

In their article concerning habitative spaces regarded as political in marginalised and segregated contexts, hooks, Eizenberg and Koning define the homeplace as a “shelter of sameness where the everyday life that takes place in houses binds us in spite of politics and domination we are joined in our separateness” (1994, p. 22). Similarly, the construction of a common home as a political imperative transcending race, class, gender or nationality was envisioned in City Plaza’s constitutive slogan, ζούμε μαζί, αγωνιζόμαστε μαζί (we live together, we struggle together). Therefore, City Plaza not only represented a shelter and safe harbour for asylum seekers, but also a space for entitlement and empowerment.

Indeed, a strong sense of belonging bound City Plaza’s inhabitants to the project. This is more easily understood if the space of the squat is compared with the “outside” space. On the one hand there is a “hostile” environment: that of the city, characterised by the stillness of a seemingly endless waiting. This condition marks the daily routine of migrants alongside a spatiality governed by policies that want them locked up in refugee camps, intentionally built far from the city centre which is only a prerogative of citizens. On the other hand there was City Plaza: located in central Athens, subverting curfews and identification policies typically imposed in official camps, and where each family had its own room. With a safe and private living space, and the constant support of the activists, people could finally find dignity, they could eat decently three times per day, have a job, and get medical treatment in case of illness. But above all, in City Plaza people could collaborate at different levels in the management and development of the project, therefore becoming active subjects transcending state and cultural borders while defeating top-down-imposed migration policies.

The idea of City Plaza as a home managed to relieve concerns and insecurities caused by the rejection and exclusion that accompany many migrants’ everyday life in Athens. The architecture of the hotel with its common areas and a hundred private rooms, played a fundamental role in the process of home-making in displacement. The bar, kitchen, dining room, courtyard, rooftop, Women and Kids Spaces all contributed to create a sense of togetherness and community. For instance, people gathered in the bar to chat, drink coffee, play cards, as well as to participate in the weekly assemblies and take decisions regarding the squat’s management. Residents met in the kitchen to cook and prepare meals, spending between three and four hours per shift while getting to know each other and creating bonds. The corridors were not just passageways but also places where City Plaza’s residents could meet, thanks to the fact that the doors of the rooms were often left open. Finally, children, who represented 40 percent of the residents of City Plaza, had all the space in the hotel at their disposal to play under watchful gaze of the adults, who also took care of other people’s children. For example, Karima, a mother who lived at City Plaza with her two sons, Irfan and Iman, ten and five years old, had a job as an interpreter for an international NGO and could leave for work knowing that her children were safe and were attending recreational and educational activities in the Kids Space.

City Plaza’s rooms were multifaceted spaces, able to serve a variety of purposes: classrooms, playrooms for children, exclusive meeting places for women, and warehouses. Above all, they were “homes” for the residents of the squat – an intimate place that allowed people to have privacy. Comparing life in the camps to that in City Plaza a resident commented: “Recently, I visited a friend and her family in a camp and I was reminded of the contrast between here and there. It’s so sad to see children living in the camps, without good food, in the cold, with no safe or clean place to play. Here my family and I can live independently. Having our own room makes such a difference in our day to day life. I can sleep at night in our room knowing that we are all safe.” (Resident, February 2017).

The rooms had a specific importance in the production of personal privacy and safety. This helped to recreate an environment which came close to the domestic one, as opposed to the imposition of blueprint and sterile spaces enforced in the shape of domination structures (hooks, Eizenberg and Koning, 1994, p. 25) such as refugee camps and hotspots. Especially in the case of residents who lived in City Plaza for a long time, the rooms were furnished and decorated as tiny flats, where for instance it was pleasant to invite guests. An act of resistance and cultural practice shaped by the uniqueness of each of the residents’ knowledge and cultural heritage (hooks, Eizenberg and Koning, 1994, p. 24). “I like to invite friends here in my room… It reminds me of when I was in [her hometown] … We sit, we chat, we tell each other stories of before. Sometimes we cook, but don’t say it! [she laughs. Cooking is not allowed in the rooms for safety reasons] I like it here in Plaza, but the rest… It’s too difficult. Sometimes I think I want to stay in Plaza forever. After all that happened, the journey… I know it’s not my home here, but in some moments I feel like it [is]… and I don’t know what’s expecting me after.” (Resident, interview, May 2018).

Many times it had been discussed whether there was a risk that the migrant squat would shift towards the humanitarianism typical of NGOs and state-funded associations, that is a top-down and more charity-like kind of “help” where asylum seekers usually fill the role of passive recipients at the bottom of the support line. Unlike the former, the squat was first of all a space of struggle. However, the cohabitation was not exempt from contradictions and internal tensions, mostly related to the daily management of space, residents’ interactions, and gender issues. In some cases, these contrasts were actively addressed in workshops and assemblies, while in others they were acknowledged as inevitable internal hierarchies. For instance, in the beginning of the squats existence, Greek activists were the holders of the true decision-making power as well as the most relevant tasks and responsibilities – such as the maintenance of the building, raising donations of goods and money and keeping the network of political support for the project, in Greece and Europe – but also of knowledge of the territory and of the general social and political context. This situation slowly changed over time: as the months went by, some residents who had lived in the occupation for a longer period of time showed their willingness to participate in the core assembly, which meant also taking political and strategic decisions regarding the squat.

Upon receipt of the letter of eviction from the owner of the building, after almost two years of occupation, the inhabitants of City Plaza collaborated in the definition of a plan of resistance to protect their home. In doing so, they mobilised to actively protect the space of the former hotel and thus their affirmation of their right to stay – in City Plaza, in Athens, in Greece, in Europe – and to build a life without fearing repatriation or “relocation” to other countries, breaking up the bonds they struggled so much to weave in such a difficult moment in their lives. The existence of these ties was based on the tenacity of City Plaza’s residents as well as their determination in the struggle against the system, whose hegemony was opposed until the very end.

With the election of the centre-right party “New Democracy” in both Athens and Greece and a further tightening of migration policies, at the beginning of July 2019 City Plaza opted to end the squatting project. The decision was made in order to prevent people who still lived in the hotel from being forcibly evicted and imprisoned (as it happened to the majority of migrants residing in other squats in the city). But the bonds that had been established between the residents over the years have proven strong. A dozen families decided to continue living together and rented a house which has since then become a reference point for their struggle. Similarly, other City Plaza residents continue to this day with their struggle in other parts of Europe. Just like the tree grows from the seed carried by the wind, today City Plaza’s residents continue with their struggle while adding to the creation of their “home”. Because “home is not a place, it’s a feeling” and, putting it in bell hooks’ words, it is also a site of resistance (hooks, 1990).

References

hooks, b. (1990). Homeplace (a site of resistance). Yearning: Race, Gender, and Cultural Politics.

hooks, b., Eizenberg, J. and Koning, H. (1994). House, 20 June 1994. Assemblage, (24).

 

Melilla – en miniatyr av EU

Året är 2016. Jag befinner mig i Malaga tillsammans med en klasskamrat från en kurs i asylrätt på Färnebo folkhögskola. Vi tar en buss österut till hamnen i Motril där vi kliver på ett lyxigt kryssningsfartyg. Fartyget ska ta oss till Melilla. Ute på däck finns en pool, folk ligger i solstolar tills det börjar blåsa för mycket. En olustig känsla infinner sig. Beroende på vilken färg vi har på passen är Melilla ett turistparadis eller ett ointagligt fort. Den här sträckan tar bara 5 timmar och 45 minuter, sedan är vi framme. Melilla är en av två spanska enklaver: en del av Spanien utan landförbindelse, i nordligaste Marocko. Den andra heter Ceuta. Denna plats har tillhört Spanien ända sedan den koloniserades år 1497. När Marocko blev självständigt 1956 behöll Spanien Melilla som enklav.

Det första vi möts av när vi kliver av båten är en staty av Franco. En av få i hela Spanien som fortfarande står kvar. Statyn står rest framför den stenmur som ringar in den gamla delen av staden – den del av staden där främst spanjorer bor. Det är putsade fasader, städade gator och stora torg med uteserveringar och turistcentrum. Statyn av Franco är inte den enda statyn som står kvar för att hylla den fascistiska regimen. På en av huvudgatorna står en gigantisk staty av en soldat och ett lejon framför den fascistiska örnen med texten ”Un grande libre”, ”den stora friheten”, som markerar den 7 juli 1936 när Franco startade sin kupp mot regeringen i Madrid.

År 1992 blev Marocko pressat av Spanien att skriva på ett så kallat bilateralt avtal, där båda parter har ömsesidiga förpliktelser mot varandra. I detta fall innebär det att Marocko tar på sig ansvaret att repatriera alla människor som lyckats ta sig över gränsen från Marocko till Melilla – och i utbyte får de ekonomisk kompensation. Men realiteten ser annorlunda ut. I stället för att bli bussade till en plats för deportation blir människor ofta dumpade i Marockos ökenlandskap utan vare sig proviant eller pengar. Aktivister vi träffar i Tanger berättar fruktansvärda historier om det övervåld de möter av den marockanska och spanska gränspolisen. De berättar hur deras uppehållstillståndskort har klippts i bitar framför dem och de sedan blir avkastade i ökenstaden Tiznit, en vanlig plats att bli lämnad på. Därifrån får man försöka skramla ihop pengar för att kunna ta en buss upp till Tanger, men det kan ta lång tid. Detta är ett sätt för marockanska gränspolisen att reglera hur många människor som rör sig över gränserna – allt subventionerat av EU och Spanien.

Gränsbarriären mellan Marocko och de spanska enklaverna har inte alltid funnits. Innan mitten av 1990-talet var det fri rörlighet för alla. Men sedan startades det första bygget av två stängsel för att försvåra för personer på flykt att nå Melilla. 5 år och 48 miljoner euro senare stod stängslen färdiga. EU stod för en tredjedel av finansieringen, resten kom från Spanien. Detta kom att ses som otillräckligt efter 2005 när en stor grupp människor organiserade sig och gjorde ett gemensamt genombrytningsförsök. Trots att inga gränsvakter kom till skada blev händelsen beskriven som ”ett sällsynt våldsamt övergrepp” (“an assault of rare violence”) av Nadors guvernör (den marockanska staden som gränsar till Melilla). Däremot blev 6 personer av dem som försökte forcera stängslet mördade och 290 arresterade. I efterdyningarna blev 1 500 människor deporterade eller dumpade på spridda platser i öknen och lämnade till sitt öde. Efter denna händelse började konstruktionen av det tredje stängslet kring Melilla, som kom att kosta ytterligare 33 miljoner euro.

Vi möter fotografen och aktivisten José Palazón på ett fik. Här hänger alla aktivister, berättar han. Det vill säga alla de fem personer som då är aktiva kring migranters rättigheter. Han vinkar till en man som går förbi en bit bort och berättar att det är en av de civila poliser som alltid följer efter honom. Det är inte en lätt plats för den som tror på ett annat system. Vi bestämmer träff dagen efter, när han ska hämta oss med sin bil och köra runt oss i staden. Han kör oss till stängslet som omger Melilla. Högst upp på det tredje stängslet som byggdes kan man se att det går taggtråd som är klädd med rakblad. Dessa introducerades 2005 men togs bort två år senare efter att en senegalesisk man dött sedan ett av dessa rakblad skurit av en artär. 2013 återinfördes dock rakbladen igen av Spaniens dåvarande premiärminister Mariano Rajoy.

Pengarnas tydliga språk
Melillas ekonomi går delvis runt genom marknaden som Spanien och EU skapat kring migration, och delvis som militärbas. Men en annan viktig del för Melillas ekonomi är handeln. Melilla är en extremt segregerad stad och vilka som gynnas av den rådande politiken är tydligt. När man rört sig genom den gamla, putsade delen av Melilla kommer man till områden som ser radikalt annorlunda ut. Gatorna kantas nu i stället av låga hus och små kiosker och fruktstånd. Här prioriteras inte städning längre. Här och var syns ansamlingar av skräp och sopor. Sakta men säkert förändras språket från spanska till marockansk arabiska. Längst bort i utkanten hittar man Barrio Chino, en gränsövergång man endast får passera till fots. Denna plats är till för porteadoras som på engelska kallas mule women, kvinnor, men numera även en del män, som arbetar med att bära över varor från Melilla till Marocko för vidare försäljning. Så länge en människa kan bära sin packning på kroppen slipper hon nämligen att betala tull på de varor man för över gränsen. Detta får endast människor skrivna på en adress i Nador sysselsätta sig med eftersom de inte behöver visum – men de får bara stanna i Melilla en dag.

Enligt den spanska gränspolisen korsar dessa porteadoras gränsen dagligen omkring 30 000 till 40 000 gånger. Värdet av detta arbete uppskattas till 1,4 miljarder euro per år. De bär kartonginklädda paket fyllda med allt från kläder till städprodukter beroende på vilken återförsäljare som beställt varorna. Paketen väger omkring 70 kilo, som de bär på ryggen över gränsen till Marocko där det sedan säljs vidare till handlare runt om i Marocko och Nordafrika. För det arbetet tjänar de mellan 3,3 och 5,6 euro per paket de lyckas bära över. Tidningen Inside Over skriver om hur det även smugglas över alkohol och vapen genom dessa porteadoras eftersom det finns väldigt få sätt för gränspolisen att kontrollera alla paket. Det är smuggling sanktionerad av EU. Arbetsskador är väldigt vanligt och under åren 2017 till 2018 dog sex kvinnor. Detta beror dels på den stora trängseln vid gränskorsningen, dels på de förhållanden som de arbetar under. Samma handel finns även mellan Ceuta och Marocko.

2018 inträffade en händelse som vittnar om porteadoras arbetsförhållanden. En marockansk gränspolis brukade övervåld mot en kvinna och masspanik utbröt. Detta ledde till att de arbetande kvinnorna började springa och än fler gränspoliser använde övervåld. Två kvinnor trampades ihjäl under händelsen och flera skadas.

EU:s lekverkstad
Melilla är en plats med många ansikten. Det är turisternas paradis, ett militärfort, en chans till ett liv. Det är EU i miniatyr. Melilla har kommit att bli en plats för EU att testa strategier på och inspireras av när de utformar allt mer repressiva asyllagar.
Under flera år har EU försökt skapa sig en gemensam asylpolitik, Common European Asylum System (CEAS), där just ”samarbeten” med “tredjeland” varit centralt. Där har Melilla och Ceuta fått stå modell tillsammans med Australiens asylfängelser på öar utanför det egna territoriet. Out of sight, out of mind verkar vara EU:s strategi. Denna politik har bland annat öppnat vägen för behandlingen av svarta människor som spelbrickor i ett cyniskt politiskt spel. Marocko hotar att om de inte får tillräckligt betalt av EU, släpper de förbi människor in till Spanien. Vi har sett att även Turkiet anammat denna strategi eftersom EU gjort Erdogan till sin gränsvakt.

Det vi kan se så tydligt i Melilla är först hur handeln prioriteras över människoliv – och sedan hur människoliv blir en del av handeln. Det är inte en ovanlig företeelse inom EU eller på den liberala marknaden i stort, men få ställen utspelar det sig så naket framför ens ögon som i Melilla.

Illustration: Hayfaa Chalabi