Hopp i en ojämlik värld

Våren torde, liksom på så många andra platser, bjuda på glädje och pånyttfödelse på Afrikas horn. Mellan mars och maj ska de välfyllda molnen som glider in från Indiska oceanen brista och släppa sin last över denna östliga del av den afrikanska kontinenten. Det är de långa regnens tid, följt av en torrperiod för att återigen avlösas av nederbörd, den här gången i form av de korta regnen under vintern.

Denna periodiska växelverkan mellan regn och torka har gjort att människor i tusentals år har kunnat leva på en annars så torr del av klotet. Traditionellt, och än idag, livnär sig många i Somalia, Etiopien, Eritrea, Djibouti och Kenya på sina boskap.

Men nästan inga droppar föll i mars och väderprognoserna spår inga större regnmängder i april heller. För sjätte gången i rad ser regnperioden att helt utebli, vilket International Rescue Committee skriver om i en artikel. I generationer har kunskap om hur det torra klimatet ska hanteras förts vidare. Spetskunskap om hur vatten hittas och kött torkas och konserveras har varit livsnödvändig om en, två eller till och med tre regnperioder uteblir. Överlevnadsstrategier är det ingen brist på här, men liv har sina gränser och finns det inget vatten kan existensen inte fortgå. Men om torrperioderna förr blev aningen längre ter sig verkligheten på ett annat sätt idag. Regnsystemet är satt ur spel. Det handlar inte längre om en eller två frånvarande regnperioder, på vissa håll på Afrikas horn har det inte regnat på flera år.

Detta ska inte komma som en chock. I åratal har vi vetat att förbränningen av fossila bränslen och utsläppen av växthusgaser – till allra största delen orsakad av rika länder i världens centrum – leder till en uppvärmd atmosfär och skapar lynnigt väder: Där det har varit blött blir det blötare, där det har varit torrt blir det torrare.

 

Extrema väderhändelser som översvämningar och orkaner kommer numera med både ökad intensitet och frekvens – det var bara ett decennium sedan massiv torka ledde till flykting- och svältkatastrof på just Afrikas horn. 

Det är den ackumulerade torkan som till slut knäcker människor i denna region. Över 36 miljoner människor är i skrivande stund drabbade och hittills har nästan två miljoner tvingats bort från sina hem. Redan för ett och ett halvt år sedan utropade den kenyanska regeringen torkan till en nationell katastrof – detta är den värsta och mest brutala torke- och svältkatastrofen i regionens moderna historia. Katastrofen 2011 – den svåraste på länge – drabbade 13 miljoner människor i Somalia, Etiopien och Kenya.

Före den bodde boskapsskötaren Fayyo i byn Mandera i nordöstra Kenya, precis invid gränsen till Somalia. Där hade det inte regnat ordentligt på fem år och när de långa regnen inte kom under våren 2011 dog näst intill alla deras djur. Pånyttfödelse omvandlades till död och Fayyo, hennes man och deras två barn tvingades migrera bort från torka, fattigdom och svält.

”Om regnet hade kommit hade vi stannat i vår by”, sade Fayyo till mig då, när jag träffade henne i ett av slumområdena i Nairobi. Jag hade rest till Kenya för att intervju människor som flytt undan torkan.

Några kilometer bort, i ett annat slumområde, träffade jag en annan boskapsskötare. Jilo, en lång och ståtlig kvinna, hade inte mycket mer än skinn och ben kvar på kroppen efter att ha burit sin sjuka tonårsdotter Dire från södra Etiopien till centrala Kenya. Resan till fots hade tagit en och en halv månad men hon tackade ändå Gud – ”alhamdulilla” – för att de nu kunde äta en gång varannan dag. 

Jilo och Dire tillhör boranafolket, vars flerhundraåriga sätt att leva – politiskt, socialt, ekonomiskt och andligt – enligt Unesco är ett arv som ska bevaras. Men samtidigt som torkan omöjliggör bevarandet av denna gamla kultur finns det de som på boranafolkets mark tjänar pengar på klimatkrisen. 

Efter åratal av forskningsrapporter och framförallt sedan Parisavtalet – den internationella överenskommelsen om att hålla den globala uppvärmningen under 1,5 grader – har det blivit allt svårare för klimatförnekare och klimatskeptiker att göra sina röster hörda, även om en av de mest högljudda, sverigedemokraten Elsa Widding, torgför sina vetenskapsförnekande åsikter från riksdagens talarstol. Numera har multinationella företag i stället ”gröna” skrivelser och bolag som Meta (Facebook) och Netflix betalar för så kallad klimatkompensation som alternativ till att minska sina utsläpp. Ett flitigt anlitat företag är Northern Rangelands Trust, NRT, som enligt den Londonbaserade människorättsorganisationen Survival International färska rapport Blood carbon använder bland annat boranafolkets mark för att plantera gräs och träd som ska suga upp den koldioxid som Meta och Netflix släpper ut. Detta utan att ha involverat de folk som lever på denna plats, eller samarbetat med boskapsskötarna som i perioder rör sig på stora arealer. Rapporten visar att NRT:s klimatkompenserande projekt bygger på, för att låna kampanjledaren Fiora Longos ord, ”samma koloniala och rasistiska uppfattningar” som genomsyrar liknande projekt: att ursprungsbefolkningen är skyldig till den lokala miljöförstörelsen när de i själva verket är de bästa naturvårdarna. Longo fortsätter: ”Det här projektet är inte bara farlig greenwashing, det är blodkol: NRT tjänar pengar genom att förstöra sättet att leva på för dem som är minst ansvariga för klimatförändringarna.”



Det kan inte längre undgå någon att de med minst skuld för klimatkrisen är de som först och mest betalar priset för den – många gånger med livet. Precis som utställningen Flight på Malmö konsthall under våren 2023 slår fast lever vi inte i en postkolonial värld – kolonialismen fortsätter i allra högsta grad. Bara i andra former. Om det en gång i tiden handlade om att lägga mark under sig lägger nu de rika nationerna beslag på atmosfären.

Men strukturerna är desamma.

 

”Den industriella revolutionen, pådriven av kolonialism och slaveri, skapade ofattbara rikedomar för ett litet antal människor i västvärlden. De extrema orättvisor som därigenom uppstod är det fundament varpå dagens samhällen är byggda”, skriver klimataktivisten Greta Thunberg i den välfyllda och nyutgivna antologin Klimatboken (Polaris). Aktivister, forskare och journalister har bidragit med texter som angriper klimatkrisen ur olika vinklar. Här finns allt från rena fakta om vad som händer när isarna smälter till analyser av massmediernas roll i förnekandet av klimatkrisen. Här skriver urfolk om sitt förhållande till och beroende av naturen och människor som lever i klimatkrisens frontlinjer. Här presenteras lösningar (kapitlet skrivet av författaren Naomi Klein rekommenderas särskilt) och visioner om en annan verklighet än den vi lever i tecknas fram. Det behöver inte vara så här. 

Greta Thunberg, som återkommer med flera rappa texter, pekar tidigt på själva kärnan i klimatkrisen: ”De stora massornas lidande har betalat för privilegierna hos ett fåtal. Priset för dessa förmögenheter var förtryck, folkmord, ekologisk utarmning och klimatologisk instabilitet.” Kenya, Etiopien, Pakistan, Egypten och Jamaica må vara fria nationer idag, men det är människorna här som drabbas av det Thunberg kallar ”klimatologisk instabilitet”: extrema väderhändelser, havsnivåhöjning och torka.

Samtidigt har denna världsordning omöjliggjort för dessa länder att, såsom västvärlden gjort, bygga upp välfärd och infrastruktur som till viss del skulle kunna skydda mot klimatförändringarnas värsta konsekvenser. 

Men medan forskarrapporter, som den senaste IPCC-rapporten, slår fast att utsläppen måste dala nu, att fossila bränslen varken ska tas upp ur marken eller brännas, fortsätter business-as-usual.

Bara några dagar innan FN:s klimatpanel varnade världens beslutsfattare att vi endast har sju år på oss godkände den amerikanske presidenten Joe Biden – trots vallöfte om att inte göra det – ny oljeborrning i Alaska. I Tyskland river man hela byar för att göra väg för uttag av brunkol – det smutsigaste av alla fossila bränslen. Den brittiska regeringen godkänner både oljeborrningar i Nordsjön och kolgruvor i norra England och Sverige ökar sina utsläpp samtidigt som högerregeringen är på väg att överge nationella klimatmål.

Denna dissonans – att politikerna säger en sak men agerar helt i motsats till det – skapar förvirring hos de flesta. Men varför uppstår denna disharmoni? Varför står världsledare på klimattoppmöten och lovar minskade utsläpp men hjälper samtidigt till att öppna oljekranar och gräva fram kol? 

För att, som Thunberg påpekar, lösningarna på klimatkrisen befinner sig ”på en kollisionskurs med våra nuvarande ekonomiska system och den livsstil som många i Globala Nord anser är deras rätt. Begränsningar och restriktioner går inte direkt hand i hand med nyliberalismen”. Kapitalets intressen sätts framför befolkningens, med andra ord. Det mest talande exemplet är att fossila bränslen subventioneras med mer än fem biljoner dollar årligen, eller elva miljoner dollar i minuten.

Alltmedan klimatkrisen accelererar.

”Det finns en räkning för all denna förstörelse som ännu inte har betalats”, fortsätter Thunberg och konstaterar att klimaträttvisa måste stå i centrum i omställningen. Utan den, ingen varaktig lösning för alla.

Det finns då inte bara en lösning, är slutsatsen som dras i den faktaspäckade antologin, något som också blivit allt tydligare på de alternativa forum klimatrörelsen arrangerat i samband med FN:s årliga klimattoppmöte. 

Under det näst senaste, COP 26 i Glasgow, var det svårt att hinna med alla intressanta program, utspritt i skolor, kyrkor och möteslokaler över hela staden. Här fanns de som talade om det förljugna i flygindustrins fossilfria alternativ, smågrupper av aktivister som diskuterade bästa strategin för att stoppa utbyggnaden av flygplatser, panelsamtal om vikten av internationell solidaritet och filmvisning om lokalsamhällen som har ställt om sin matproduktion. Det finns tusentals lösningar på klimatkrisen. Men beslutsfattarna har blicken riktad mot ett annat håll.

Hundra företag i världen står för 71 procent av världens samlade utsläpp och den rikaste procenten av jordens befolkning släpper ut mer än dubbelt så mycket koldioxid som dess fattigaste hälft, vilket Oxfam rapporterat om. Oljebolagen fortsätter att göra skyhöga vinster och den största av dem – Exxon Mobil – gick med hisnande 56 miljarder dollar i vinst under 2022, avsevärt mer än bolagets tidigare vinstrekord på 45,2 miljarder för femton år sedan. Bevisligen finns medel för att genomföra en rättvis omställning. De som förorenar måste vara de som betalar och de restriktioner som behöver införas för att få ner utsläppen ska svida hos dem som släpper ut.

Men inför jättar som Exxon Mobil är det lätt att känna sig maktlös. Finns det ens något hopp i denna tid när vår tids ödesfråga förstärker alla underliggande ojämlikheter och orättvisor? Är framtiden ens värd att kämpa för?

Vi har inget annat val, menar Greta Thunberg. Tid för förtvivlan finns inte: ”Det kommer aldrig vara för sent att rädda så mycket som vi möjligtvis kan.” Vare sig uppvärmningen ligger på dagens 1,1 grader eller den tregradiga uppvärmningen vi är på väg mot om utsläppen fortsätter i samma takt som i dag. 

Om förtvivlan och hopplöshet ska ersättas med engagemang, hur hitta hoppet? Hur ska vi se optimistiskt på det som ligger framför oss?

Dessa frågor har den amerikanska författaren och essäisten Rebecca Solnit funderat länge på. Bland annat i den briljanta boken Hopp (Ordfront) som för några år sedan utkom på svenska. För Solnit är det viktigt att vi skiljer på optimism och hopp. Optimism kräver nämligen inget av oss, menar hon, utan leder till en falsk tro om att allt kommer att så småningom bli bra. Hopp å sin sida kräver handling: ”Hopp, för mig, är att inse att framtiden till viss del avgörs i nuet, och vad vi gör spelar roll.” För det måste vi vinna över dystopierna. Undergångshegemonin – i litteratur, filmer, tv-spel och konst – måste ersättas med annat.  Konst och kultur kan hjälpa oss att föreställa oss annat än den destruktiva verklighet vi lever i, en som vi skulle vilja leva i.

Men vi behöver också inse att stora förändringar i historien, speciellt de som har föregåtts av kamp, aldrig har skett linjärt. Därför behöver rörelsen också snegla bakåt. Rebecca Solnit inleder Hopp med ett citat av den tyska filosofen och litteraturvetaren Walter Benjamin: ”Inget som någonsin har hänt ska betraktas som förlorat för historien.” Alla tidigare ansträngningar och strider har med andra ord varit avgörande i den större kampen. Även misslyckade sådana. Ett exempel är Green New Deal, eller en grön ny giv på svenska. Ett initiativ som den amerikanska demokraten Alexandria Ocasio-Cortez presenterade under Bernie Sanders valkampanj som ett försök att göra politik utifrån ett systemkritiskt perspektiv – omställningen måste inkludera alla samhällets sektorer, ingen ska bli arbetslös, ingen ska svälta samtidigt som utsläppen ska störtdyka. Sanders vann inte presidentvalet och Green New Deal röstades inte igenom i USA, men den har ändrat hur vi pratar om omställningen, och hur den måste vara minutiöst rättvis om vi ska slita loss oss från status quo.

Hopp kräver handling. Och handling kräver politisering. I Klimatboken uppmanar Thunberg, andra klimataktivister och forskare läsarna att engagera sig. Klimatrörelsen, som 2019 var som starkast, tvingades in i en dvala under pandemin men den är på väg att åter resa sig. Till en början satt Thunberg själv utanför riksdagen, intill sig flygblad fullspäckade med information. Numera tillhör hon rörelsen Fridays For Future som varje vecka samlar skolstrejkande ungdomar i världens alla hörn. Från att ha talat om vikten av folkbildning har rörelsen gått till paroller som ”people before profit” och tidigare i år såg vi Thunberg radikaliseras ytterligare när hon satte sig ner framför de groteska schaktmaskiner som skulle riva tyska byn Lützerat i jakt på brunkol.

Numera är det aktivister från ursprungsbefolkningar som går längst fram i stora klimatdemonstrationer. Om de anses ha minst värde för politiker i väst vet klimaträttviserörelsen att de som lever i frontlinjen av klimatkatastrofen måste ha tolkningsföreträde. Vi andra kan visa vår solidaritet genom att kämpa där fossilbränsleindustrin har sitt hjärta. Vilket just skedde i Wien i slutet av mars när aktivister under flera dagar genomförde demonstrationer och blockader medan europeiska politiker fraterniserade med gasbranschen.

We shut shit down”, ”vi stänger ner skit”, ropar klimataktivister numera. Om befrielserörelser bedrev sitt motstånd på egen mark för att slänga ut kolonisatörerna och imperialisterna måste den mest intensiva klimatkampen föras i hjärtat av den rika världen – här finns bolagen, bankerna och politikerna som driver på krisen och fortsätter att släppa ut. Det är de som motsätter sig all form av omställning, de som profiterar på utsläppen som ödelägger liv här och nu men också omöjliggör en trygg och säker framtid för kommande generationer.

Blir vi tillräckligt många för att stänga ner tillräckligt mycket har vi satt igång den mest revolutionerande rörelsen: den som möjliggör ett annat ekonomiskt system som sätter människa framför profit – som Naomi Klein skriver är omställningen vår chans att skapa ett rättvist och mer demokratiskt samhälle. Men den skulle också möjliggöra en dräglig framtid för dagens unga och sätter i bästa fall stopp för de värsta klimatkatastroferna som idag omöjliggör liv för miljoner människor i världens periferi. Bara så kan vårregnen återvända och återigen skänka glädje över Afrikas horn. 



Läsning 

 

Rescue.org, Sixth failed rainy season spells further disaster and loss of life in Somalia, warns The IRC

https://www.rescue.org [2023-04-26]*

 

Simon Counsell, Blood Carbon: how a carbon offset scheme makes millions from Indigenous land in Northern Kenya, https://assets.survivalinternational.org, mars 2023 [2023-04-26]

 

Jörn Spolander och Sverker Lenas, IPCC: Sju år kvar tills utsläppen ska vara halverade, www.dn.se, 2023-03-30 [2023-04-26] 

     

Ella Nilsen, Biden administration approves controversial Willow oil project in Alaska, which has galvanized online activism, edition.cnn.com, 2023-03-14 [2023-04-26]

 

Shora Esmailian, Polisbrutalitet stoppar inte klimatrörelsen, www.aftonbladet.se, 2023-01-17 [2023-04-26] 

 

Olivia Wikström, Moderaterna öppnar för slopat nationellt klimatmål, omni.se, 2023-03-26 [2023-04-26]

 

Damian Carrington, Fossil fuel industry gets subsidies of $11m a minute, IMF finds, www.theguardian.com, 2021-10-06 [2023-04-26] 

 

Oxfam Sverige, Klimat och ojämlikhet, oxfam.se, [2023-04-26]

 

*senaste åtkomst 

Att tillämpa en abolitionistisk politik på klimatkrisen

Inledning

Klimatet förändras och över hela världen ser vi bevis på detta – från torkor och skogsbränder i Sverige och USA, till översvämningar i Bangladesh och Tyskland. Forskare som talat med i princip en enda röst har gjort studier och bekräftar att de extrema förändringarna vi ser är framkallade av människan. Behovet av att uppmärksamma klimatförändringarna har blivit en av de enande frågorna i världen – oavsett om det är inom ramen för FN:s Framework Convention for Climate Change (UNFCCC) som nationalstater har skrivit på eller klimatstrejker och protester från vanliga medborgare. 

Ett försök att avskaffa användningen av fossila bränslen, vilka är huvudkällan till klimatförändringar, pågår. Det innebär att förändra våra transportsystem, reducera förflyttningen av varor över världen, konsumera mindre och annorlunda och bryta vårt beroende av produkter från fossila bränslen som plast.

Fokus ligger därmed på att minska vårt utsläpp av koldioxid så att vi kan bibehålla ett klimat som gör att det går att leva på jorden. Ett snävt fokus på utsläpp av växthusgaser och klimatförändringar är dock otillräckligt. Våra ansträngningar att adressera klimatförändringarna måste ske i en kontext av historiska, nutida och framtida sociala och ekologiska relationer. Samtidigt som vi arbetar för att avskaffa fossila bränslen behöver vi avskaffa det orättvisa system av ojämn utveckling och rasistisk kapitalism som har uppstått jämte användningen av dessa. 

Om vi inte uppmärksammar detta kommer användandet av annat bränsle – energiövergången – enbart förstärka den sociala orättvisan och miljöorättvisan hos det nuvarande systemet. I denna artikel beskriver jag tre aspekter som behöver belysas i våra ansträngningar för att reducera koldioxidutsläpp och mildra de destruktiva klimatförändringar som förutspås. 

Klimaträttvisa är mer än att bekämpa klimatförändringar och koldioxidutsläpp 

Mänskliga varelser och vår strävan efter tillväxt har lett till fundamentala förändringar på planeten, inklusive förändringar i vädermönster, enorma förluster av djurarter samt vattenbrist. Detta narrativ är dock problematiskt eftersom det håller alla människor lika ansvariga. När vi tänker på klimatförändringar är det nödvändigt att ta i beaktande att

  1. inte alla människor har bidragit till mänskligt framkallade klimatförändringar i samma grad 
  2. inte alla människor kommer uppleva klimatförändringarna på samma sätt, då vissa kommer påverkas värre än andra, samt att
  3. koldioxidutsläpp och klimatpåverkan är djupt sammanlänkade med befintliga mönster av social ojämlikhet.

Enligt nya studier av Stockholm Environmental Institute (2020) ansvarade de rikaste 10 procenten av världens befolkning för mer än hälften av koldioxidutsläppen i atmosfären mellan 1990 och 2015. Dessutom finns det en historisk aspekt av klimatskuld hos de länder som har släppt ut stora mängder, utan restriktioner, sedan industrialiseringens början. Eftersom en del växthusgaser kan bli kvar i atmosfären i upp till tusentals år behöver dessa tidigare utsläpp tas med i beräkningen. Det väcker den viktiga frågan om hur vi ska ta hänsyn till historiska utsläpp från högindustrialiserade länder. 

Ytterligare en aspekt av klimatskuld är det ekologiskt ojämlika utbytet som äger rum mellan länder när de handlar med varor. Till stor del räknar vi inte in de ekologiska resurser som tas i bruk (såsom vatten och energi) för produkter, och inte heller de sanna sociala kostnaderna för arbete och miljöförorening. 

Rörelsen Wretched of the Earth har arbetat för att rikta uppmärksamhet mot denna ojämlikhet i ansvaret för klimatförändringarna. Om vi faktiskt adresserade diskrepansen skulle det kunna ändra maktbalansen i de pågående förhandlingarna kring klimatförändringar – och ge ett övertag åt det globala syd över det globala nord, som tenderar att inneha de ekonomiska tillgångarna och den politiska makten. 

Vi går vidare från orsaker till konsekvenser. Klimatförändringarna kommer att påverka olika segment i befolkningen olika, det vet i. Det kan vara på nationsnivå där små öststater riskerar att förlora allt, eller på lokal nivå, där vi ser rasifierade mönster och klassmönster när det gäller vilka som påverkas mest i en stad, som vid orkanen Katrina i New Orleans 2005, och ner på en kroppslig nivå där kvinnor, äldre och barn troligen drabbas allvarligare av sjukdomar och hälsotillstånd relaterade till klimatförändringar. Som Oxfam noterar är de som påverkas mest de två grupper som har minst ansvar för klimatkrisen: världens idag fattigaste och mest sårbara människor – vilka redan kämpar mot klimatpåverkan – och framtida generationer som kommer att ärva en utarmad koldioxidbudget och ett ännu farligare klimat. 

Så vi behöver fokusera på klimaträttvisa och inte bara på klimatförändring. Det handlar inte bara om att avskaffa användningen av koldioxid utan också om de sociala och miljömässiga orättvisor som går hand i hand med det. Tyvärr finns det somliga som argumenterar för att vi bör lösa klimatfrågan först och sedan ta itu med ojämlikheten. Ett sådant agerande befäster dock privilegier och ignorerar det faktum att konsekvenserna av klimatförändringar redan är en realitet för många i världen. Det ensidiga fokuset på klimat kan till och med leda till lösningar som skapar fler möjligheter att göra affärer och utsätta lokalbefolkning och urfolk för risker, såsom REDD+ och inlagring av koldioxid. 

Röster från klimatförändringarna 

Det här leder till en annan aspekt som är väsentlig för vår acceptans för klimaträttvisa. Om det inte bara handlar om koldioxid behöver vi ge utrymme så att olika röster kan höras. Det innebär att gå bortom vetenskap och lagstiftare för att lyssna på lokala grupper och ursprungscommunities, men också att efterfråga kritisk självreflektion från klimatrörelserna. 

För att säkerställa klimaträttvisa måste klimatförhandlingar, klimatpolicyer och klimatplaner involvera dem som har levd erfarenhet av att hantera klimatförändringar. Diskussioner om anpassning och motstånd brister ofta när forskare och lagstiftare definierar vad som behövs i en lokal kontext utan att ta hänsyn till de komplexa sociala, kulturella, ekologiska och andliga relationerna mellan människorna som lever där men också med den icke-mänskliga naturen. De frånkänner människorna i de lokala grupperna agens och kunskap i en paternalistisk version av ”den vite mannens börda”. Att anamma ett bredare synsätt på klimaträttvisa är också att erkänna människors kamp för att försvara sitt territorium, sin identitet och sin miljö. 

Och för dem av oss som bedriver aktivism, demonstrerar och gör blockader finns också frågan om vems röst som blir hörd. Klimatrörelsens utrymmen kan vara exkluderande gentemot rasifierade kroppar och frågor vad gäller både form och fokus. Ett enkelt exempel är uteslutandet av Vanessa Nakate, en ugandisk klimataktivist, från fotografier vid ett ungdomsevenemang i Davos med Greta Thunberg. 

Lättheten med vilken vissa röster tystas och vissa kroppar osynliggörs är ett kvitto på en rasistisk kapitalism som klimatrörelserna inte har råd att reproducera. Ett annat exempel är hur klimatprotester och Black Lives Matter-protester väldigt sällan kombineras trots att vi behöver adressera båda frågorna. Klimatrörelser som Extinction Rebellion har också anklagats för att utestänga rasifierade, vilket förhindrar ett utbyte av erfarenheter och motstånd. 

I allt från individuella fördomar om rasifierade till strukturella hinder för engagemang misslyckas ofta klimaträttviserörelsen i det globala nord med att adressera miljörasism, och den lider dessutom av en brist på mångfald. Om vi menar allvar med klimaträttvisa behöver detta ändras. Att lägga ansvaret för att förändra klimatrörelsen på rasifierade personer är dock kolonialt och privilegierat och måste undvikas. En självreflekterande hållning till byggandet av en social rörelse är därför viktig. 

Radikala alternativ inom en abolitionistisk politik 

Så frågan är vilken systemförändring människor vill ha i stället för klimatförändring. För att ta oss an systemförändringar krävs det att vi blir politiska och engagerar oss i svåra samtal och handlingar som berör den koloniala, kapitalistiska, patriarkala och antropocentriska världsordningen. Att reducera vårt koldioxidavtryck är nödvändigt men att enbart fokusera på att avskaffa koldioxidutsläpp kan leda till falska lösningar som bara cementerar det hegemoniska systemet. 

Det är dags att ta klimaträttvisa på allvar. Transformativ systemförändring kräver radikala alternativ till det dominerande världsomspännande systemet. Dessa omfattar allt från initiativ med ett specifikt fokus såsom hållbart jordbruk, lokala vatten-, energi- och matprogram, solidariska ekonomier och delningsekonomier, arbetarkontroll över produktionsanläggningar, allmänna resurser, kunskapsdelning och fred och harmoni, till mer integrerade förändringar såsom de som prövats av zapatisterna i Chiapas och kurderna i Rojava. 

Alternativen innefattar också återuppväckandet av uråldriga traditioner och uppkomsten av nya världsåskådningar som återetablerar mänsklighetens plats i naturen, som en grund för mänsklig värdighet och jämlikhet. Vårt jobb är väva en väggbonad av alternativ för att skapa en värld som står emot social orättvisa och miljöorättvisa och bygga ett ”pluriversum” – en värld där många världar ryms. Utmaningen blir huruvida vi använder möjligheten att avskaffa fossila bränslen och koldioxidutsläpp till att också avskaffa klimatorättvisa och omfamna ett annat sätt att leva i världen. 

 

En kommentar om översättningen 

Skribenten använder i denna text ordet ”abolish” både om att avskaffa till exempel beroende av fossila bränslen och om att upphäva den ojämlikhet som präglar såväl klimatrörelsen som världen i stort och knyter därmed an till numrets tema abolitionism. Eftersom ordet på svenska ännu inte används i lika varierande sammanhang har det dock här översatts till ”avskaffa” och liknande beroende på kontext. 

Faktaruta: Miljörasism 

Miljörasism definieras av Fältbiologerna som ”politik och praktik som, medvetet eller oavsiktligt, påverkar individer, grupper eller samhällen olika beroende på etnicitet eller hudfärg”.

Faktaruta: REDD+

REDD+ är ett ramverk skapat av UNFCCC som en vägledning för aktiviteter inom skogssektorn för att reducera utsläpp från avskogning och skogsförstöring, samt för hållbar skogshantering och bevarandet av och förstärkningen av skogens kollager i utvecklingsländer. 

(https://unfccc.int/topics/land-use/workstreams/redd/what-is-redd

 

Lästips 

Climate Justice Is Racial Justice Is Gender Justice”, Jacqui Patterson, The National Association for the Advancement of Colored People, 2017.

Var är min skugga nu?

Jag börjar skriva den här krönikan på tåget från Abisko mot Stockholm. I fem dagar och fyra nätter har vi varit ute bland fjällen. Kämpat oss upp för branta backar på våra skidor, druckit termoskaffe i snögropar med ansiktena vända mot solen, badat bastu under norrskenet och sovit i våningssängar i fjällstugor. Allt detta är något av det bästa jag vet.

När vi ska åka hem är tåget försenat, en lavin har gått över spåret. Medan vi väntar går vi in på Naturum, där en utställning berättar om klimatförändringarnas effekter i området. Krympande glaciärer, förändringar i växtlighet och ekosystem när temperaturen höjs och metanutsläppen ökar. Det gör ont i mig när jag läser skyltarna och ser de korta filmerna. De här bergen har varit min tillflykt sen jag var liten och kom hit för första gången. Jag har tänkt på dem som eviga. Om några decennier kommer de förmodligen att se helt annorlunda ut.

Naturen kring Abisko är lätt att älska. Det är en storslagen och karismatisk plats, och just därför också en passande ikon för klimatförändringar. Här finns en naturvetenskaplig station där forskare observerar förändringarna i detalj, och rapporter därifrån figurerar ofta i media. Det är viktigt. För de flesta av oss som lever i Sverige är klimatförändringar fortfarande något abstrakt och avlägset i tid och rum.

Ett framtida hot, men just nu svårt att få grepp om. Att älska och bry oss om en plats kan hjälpa oss att inse vad som står på spel och att ta del av den sorg och oro som är en rimlig reaktion på klimatförändringar.

Och samtidigt – vad händer med de mindre karismatiska platserna? De småslagna, tilltufsade, som är hem för andra människor och andra hotade ekosystem?

Filosofen och ekofeministen Val Plumwood varnade för klyftorna som skapas mellan de älskade platserna och de oälskade. Hon skrev att vi som ägnar oss åt kritisk miljöforskning och aktivism behöver göra mer än att lyfta fram vår hänförelse över de vackra platserna. Vi behöver ägna oss åt det som hon kallar skuggplatser: de som förblir osynliga, men som förser resten av världen med energi, råvaror och andra resurser. Vi måste reflektera över relationen mellan de vackra platserna och skuggplatserna. Hur varje vacker plats har en skuggplats, hur det är just skuggplatserna som möjliggör de vackra platserna, och våra bekväma liv på dem.

Plumwood förespråkar en platsbaserad kritik, som utgår från specifika platser och sätter fokus på ekologiska beroendeförhållanden och miljörättvisa. Vems älskade platser görs vackrare och rikare genom dagens globala resursflöden? Vems platser och liv förstörs?

Hennes tankar om skuggplatser ekar i Naomi Kleins resonemang om den fossila ekonomins offerzoner, sacrifice zones – Nigerdeltat som förgiftats av oljeutvinning, oljesandens ödsliga landskap i Kleins hemland Kanada – offer som legitimeras genom rasistiska, kapitalistiska eller universaliserande logiker, där en viss idé om utveckling står över allt annat.

Samtidigt som Abisko är en älskad plats, har det länge hört till Sveriges skuggplatser. Koloniseringen av naturresurserna och den samiska ursprungsbefolkningen i den norra halvan av landet har pågått under hundratals år. ”I Norrland hava vi ett Indien”, sägs rikskanslern Axel Oxenstierna ha skrivit på 1600-talet, medan den europeiska koloniseringen sträckte sig över världen.

Skogen och gruvorna har försett staten med naturresurser som varit av stor betydelse för den ekonomiska utvecklingen i Sverige. En kolonial dynamik som fortfarande i hög grad lever kvar, och vars avtryck jag ser i utställningen på Naturum i Abisko. Hit reser folk från hela världen för att uppleva vildmarken, samtidigt som de bidrar till att förstöra den, genom utsläpp från flygresor och konsumtion av varor som tillverkats långt härifrån och transporterats över hela världen.

Jag är själv en del av problemet. Även om jag tog tåget till Abisko, har jag flugit och konsumerat mer i mitt liv än vad som borde vara lagligt. Detta samtidigt som jag är mycket medveten om att 80 % av jordens befolkning – ofta samma personer som kallar skuggplatserna för sina hem – aldrig satt sig i ett flygplan. Abisko är alltså både attraktivt och hotat. Det gäller många av de platser som drabbas först och hårdast av klimatförändringarnas effekter: stränderna på Fiji och Maldiverna som är paradis för turister men sakta äts upp av havshöjningen, Amazonas myllrande regnskogar som huggs ner för att ge plats åt odling av biobränsle när marknaden skriker efter alternativ till fossil energi.

Om vi dröjer oss vid en plats kan vi börja förstå något av hur den hänger ihop med andra platser. Medan det skimrande vårvinterljuset faller över Abisko, ligger det i skuggan av många, överlappande berättelser om resursexploatering och klimatimperialism, i historien och i nuet. Om vi står stilla tillräckligt länge kan vi se hur skuggorna av dessa berättelser, och skuggorna av de liv som vi själva lever i dem, flyttar sig mellan platserna. Var är min skugga nu? Och nu?