Blod och minnen från Kashmir

I lagens namn I texten ”Blod och minnen” diskuteras hur Kashmir kommit att bli ett ideologiskt slagfält mellan Indien och Pakistan. Kampen för ett självständigt Kashmir kräver en ideologikritisk och vänsterpolitisk förståelse av hur motståndets villkor ser ut i ett Kashmir under belägring.

TEXT: Nitasha Kaul. Övers Mirjana Westermark.

I dag är delar av Kashmir ockuperat av Indien, Pakistan och Kina. Indiens försök att slå ner och kväva kampen för ett självständigt Kashmir sker i storstatspolitikens namn. En förståelse av vad Kashmir är bör därför inte ha motsatstänkandet Indien mot Pakistan eller hindu mot muslim som utgångspunkt. Kashmir är ett område som historiskt sett utgjort en viktig länk mellan olika regioner. I dag är Kashmir ett våldsamt slagfält och om någon frågar sig varför är svaret att ingen i någon av dessa tre regioner identifierar sig utifrån nationsgränserna mellan Pakistan, Indien och Kina. Svaret är också att ingen ska behöva tvingas göra det.
Kashmir är inte Indien, inte Pakistan och inte heller Kina och människorna som befolkar området är kashmirier. Deras historia har stulits från dem. Bilden av ett Kashmir som delat i tre delar har drivits fram av de omgivande postkoloniala staterna och tagit form inom ramen för starkt nationalistiska narrativ.
Politiseringen har inte bara varit betydande i Kashmir utan bilden av området som delat har även spelat en avgörande roll för dessa stater när man positionerat sig internationellt. Var man än befinner sig i Kashmir är ens frihet begränsad till att välja kulor eller valurnor. Kulor om man protesterar mot att upptas i den nation man sägs tillhöra, som inte är ens hemland, eller valurnor om man går med på att leva med en påtvingad nationstillhörighet. Inte undra på att man solidariserar sig över nationsgränserna. Hur kan man leva under ett förtryck vars mål är att ens identitet ska upphöra att existera? Motstånd mot repressionen pågår hela tiden och syftar till att utmana den makt som med våld påtvingats befolkningen i Kashmir.
Redan från mitten av 1800-talet och framåt fördes statistik av de styrande i kolonierna. Man delade in befolkningen i kategorier. Makten kanaliserades genom kategoriseringar där ras, genetik, lokala ledare och religion var själva utgångspunkten. När Indien blev självständigt från Storbritannien var Kashmir en stat med muslimsk majoritet i ett hindudominerat Indien. Vid delningen (the Partition) 1948 kom människor att definieras, indelas och benämnas enligt nya kategorier: hinduer och muslimer. För Kashmir var dessa kategoriseringar missvisande; det mesta blev fel. Harmonisk samexistens och vänskapsband mellan hinduer och muslimer har inte varit något ovanligt i Hindustan. Maharadja Hari Singh var hindu, den indiske premiärministern Nehru var hindu från Kashmir och Sheikh Abdullah var kashmirisk ledare och muslim.


När Indien och Pakistan delades var Kashmir eftertraktat av båda sidorna, en strid som ledde till ett flertal krig (1947, 1965, 1999) mellan Indien och Pakistan. Båda sidor kom att använda Kashmir som en bricka i det politiska spel som följde. Den största myten på senare tid är att situationen i Kashmir gäller muslimer mot hinduer i stället för muslimer och hinduer. Kashmirier uppfattade inte sig själva utifrån det motsatsförhållande som en sådan definition påbjuder, inte förrän de blev kategoriserade som det i det politiska spel som pågick under den senare delen av 1900-talet.
Under lång tid hade Kashmir en speciell position, eftersom folkets röst och politiska medvetande skiljde sig från resten av Indien. Ända fram till 1980-talet såg sig tidigare generationer som kashmirier trots allt annat som pågick.

Historiskt sett har man delat språk, livsstil, vanor och traditioner. I dag finns väldigt lite kvar av det sättet att förstå vad som utgör ens gemensamma historia. Att den kashmiriska befolkningen är ett bergsfolk vars historia och identitet formats under inflytande av olika regimer och ständigt tvingats omförhandla sitt utrymme har inte fått något erkännande. I stället har oviljan att erkänna detta varit fullständig. Varför? För att medierna i Indien och i Pakistan aldrig haft viljan att förstå Kashmir och heller aldrig brytt sig om den kashmiriska befolkningen.
Kashmiriska ledares vilja att föra en progressiv politik och deras öppna kommunistiska sympatier från 1930-talet fick stå tillbaka för de starkt polariserade ideologiska allianser som etablerades i snabb takt under kalla kriget. Kommunisterna i Kashmir hade efternamn som var både hinduiska och muslimska. Kashmirs intellektuella hade levande minnen från Lahore före självständigheten, en central plats som hade stor betydelse på den tiden. Men de flesta människor i Indien i dag har aldrig hört Kashmir och kommunism talas om i samma mening. Fråga indier i dag om vad som hände i Kashmir under senare delen av 1980-talet. Några kanske känner till den massutvandring av hinduiska kashmirier som ägde rum 1989, men de känner troligtvis inte till att de styrande i New Delhi riggade valet 1987 i syfte att förhindra den kashmiriska befolkningen att välja någon som inte var ”godkänd” av dem.
Det var en tid då kritiska röster tolkades som uttryck för antinationalism och en tid då radikal islamism kom att få ett visst genomslag i Kashmir. Kanske var det inte så förvånande att några av de muslimska kashmirierna, frustrerade och hårt stämplade sedan decennier, kom att vända sig till radikal politisk islam. Den pakistanska underrättelsetjänsten ISI var en del i den tidens polarisering och aktiv i den bredare politiska polarisering som ägde rum i Afghanistan och Centralasien i kalla krigets slutskede.
Låt oss inte glömma Jagmohans guvernörskap i Jammu och Kashmir under 1980-talet. Jagmohan var en högerpolitisk hindu i ett Kashmir med muslimsk majoritet under den period då det riggade valet 1987 ägde rum. Han blev förflyttad 1989 men åter tillsatt att styra Kashmir 1990 (den statliga regeringen sa upp sig i protest) direkt under det centrala styret för att hantera militanta grupper. Under hans styre blev den valda regeringen avsatt två gånger. Antalet muslimer i regeringen sjönk medan icke-muslimer uppmuntrades att arbeta i Kashmir. År 1990 kom Jagmohan återigen att spela en central roll, när 90 000 hinduiska kashmirier tilläts lämna den kashmiriska dalen dagen före Gawkadalmassakern.
Vad hände med dem som fortfarande befann sig i dalen?
Forskaren vid Human Rights Watch Patricia Gossman har beskrivit hur den indiska armén och säkerhetstjänsten öppnade eld mot obeväpnade protesterande vid upprepade tillfällen under de kommande veckorna. I några fall besköts redan sårade och tillfångatagna protesterande. Skjutningarna innebar allvarliga brott mot internationell rätt. Utländska journalister blev utkörda från Kashmir under flera månaders tid. Nya lagar antogs som gav säkerhetsstyrkorna större makt och begränsade möjligheterna att protestera. Restriktioner för offentliga möten infördes. Att överhuvudtaget ge uttryck för någon form av meningsskiljaktighet i offentligheten förbjöds.
Många kashmirier menar att Jagmohan företrädde en politisk linje i Kashmir som gick ut på att skilja hinduer från muslimer, genom att låta hinduiska kashmirier lämna dalen för att sedan med våld ta hand om dem som var kvar. För varje dag har människor i Kashmir blivit allt mer alienerade. Det kashmiriska psyket har skurits itu och delats upp i hinduer och muslimer.
En hel generation har nu vuxit upp utanför Kashmir i Indien, där de lärt sig att företrädesvis identifiera sig som hinduer. I enlighet med det högerideologiska sentimentet som är rådande i Indien i dag ser man sig som hindu framför som tillhörande den kashmiriska befolkningen. Den nostalgi i relation till sitt hemland som många hinduiska kashmirier i dag ger uttryck för har omvandlats till berättelser där ett antimuslimskt hat är framträdande. Samtidigt har en hel generation muslimska kashmirier vuxit upp inne i ett Kashmir där man företrädesvis har lärt sig att identifiera sig som muslim snarare än kashmirier och där den indiska ockupationsmakten ser på en som potentiell islamistisk fundamentalist. I dag talar människor från Kashmir med största sannolikhet om Kashmir utifrån var de befinner sig. Omfattningen av ens lidande beror på var man tillbringat de senaste två decennierna – inne i Kashmir eller utanför.
Vad det här har kostat den kashmiriska befolkningen är något oerhört. Över 100 000 hinduiska kashmirier har lämnat sitt hemland, ett oräkneligt antal unga människor har vuxit upp i flyktingläger. Särskilt för fattiga och dem som var bosatta på landsbygden har det varit en väg mot ruinens brant. De har förlorat sina hem och sitt hemland. De har ingen politisk röst gentemot den högt genljudande tonen från högerpolitiska hinduiska ledare. I stället bagatelliserar den indiska staten den rådande situationen och upprätthåller en ordning som innebär en total avsaknad av framtidsvisioner.
Inne i Kashmir lever den muslimska befolkningen under ständigt hot, eftersom den indiska statens ockupation innebär en militär närvaro som kan uppgå till tusentals säkerhetsansvariga. Under de senaste två decennierna har befolkningen bara sett ockupationsmaktens omänskliga ansikte, som degraderar och dödar människor som vågar höja sina röster, som våldtar kvinnor, dödar unga män eller dödar tiggare på offentliga platser. Så länge Indien utåt sett utgör en lukrativ marknad som anses vara ”sekulär” och inte ”islamsk” är världen blind inför vad som pågår i Kashmir. När man söker att uppskatta våldets omfattning tappar siffrorna mening. De ofattbara grymheterna (morden, våldtäkterna, tortyren, försvinnandena) som utförts av den indiska statens säkerhetsstyrkor i Kashmir har inte undersökts i tillräckligt stor utsträckning. Under dessa omständigheter torde det vara indiernas främsta plikt att kliva fram och ta ställning och att föra fram budskapet till den indiska regeringen att sådana grymheter inte ska begås i deras namn.
Kravet från den kashmiriska befolkningen är azaadi. Frihet. Frihet att vara sig själva och att välja sitt nationella öde.
Vi är inte indier. Vi är kashmirier. Vi har en historia, ett språk, en kultur som kräver erkännande.
I stället för att erkänna dessa krav på frihet skickar den indiska staten in mer vapen, fler trupper, fler rullar med taggtrådsstängsel, mer mutor, fler kulor. När detta inte fungerar och den kashmiriska befolkningen skriker ”Go India go” sänder de in ett artilleri av ord – ”utveckling”, ”anställning”, ”infrastruktur”, ”lagar”, ”träning”, ”säkerhet”, ”utegångsförbud”. Dessa stora ord faller platt och försvinner spårlöst i klädernas veck, i rynkorna i ett ansikte, i gravarna och i kashmiriernas blod som flyter. Här kommer en fråga att ställa till de indiska politiska ledarna, byråkraterna, armécheferna, högerextremisterna eller till de okunniga lekmännen: Är ni blinda? Kan ni inte se att vårt folk vill ha ett erkännande?
Bränn era Bollywoodfilmer. Kom till Kashmir. Gå genom städerna. Se ruinerna. Broarna. Gravarna. Se vad vi äter. Titta på våra byggnader. Våra tempel. Vår arkitektur. Våra tal.
Vår historia. Tala med oss. Se hur vi lever. Vi är inte du. Vi har aldrig varit du. Vi vill inte vara du.
I över femtio år har vartenda skolbarn i Indien blivit matat med lögner, de har blivit visade en felaktig karta över Kashmir som man bara upptäcker är falsk när man ser en karta som är tryckt utanför Indien. Vad vet egentligen den indiska befolkningen om Kashmir?
Känner de till den exotiska turistversionen?
Vackra landskap med Himalaya i bakgrunden. Porlande vatten, gamla romantiska ruiner, valnötsträd, äppelorkidéer, trähus och sällsynta blommor, röda löv som reflekteras i en sjö på hösten, exalterade barn, kvinnor i broderade pherans (en traditionell tygdräkt) överallt. Och såklart exklusiva yllematerial som shahtoosh, kashmir och pashmina.
Eller Kashmir från mediefotografierna?
Kashmir är namnet på ett problem, som Palestina. Tidningar vilkas bokstäver sätter ett urskillningslöst fokus på alla döda i dalen, några skjutna av soldater, några skjutna av militanta. Folk läser och glömmer ofta. Är det platsen på kartorna med namnet Kashmir? Ett konfliktdrabbat område, ett delat territorium där blod runnit i decennier nu, den blodiga dalen som sett människor dö, ett oupphörligt sörjande, förlorade föräldralösa barn, i separatismens, upprorens, frihetskampens, den territoriella integritetens, ockupationens eller terrorismens namn.
Men det här ödelagda paradiset bebos av verkliga människor som strävar efter att leva det liv de själva önskar. Långt ifrån det raseri som råder i Kashmir syns kommentarer på Twitter som ”INTE förlåta mord men VARFÖR tillåter föräldrar sina barn att protestera?”
I stället skulle jag vilja ställa frågan: Har du någonsin varit i en krigszon? De regler som gäller när livet är normalt är satta ur spel. Medelklassföräldrar som befinner sig på trygga platser tillåter sina barn att göra saker som är förenliga med vad som är bäst för dem.
Men i Kashmir där kulor flyger förbi och alla måste utstå daglig förödmjukelse, barn likaså, blir man kanonmat. När du läser det här har ännu fler dött. Vilken bild har den indiska regeringen av dessa barn? Barnterrorister? Eller unga människor som bara har sådana vapen som den försvarslösa har, en sten? Kashmirier tillåts inte protestera, de förnekas samlingsfrihet, trots att de är under ockupation av en demokrati. När de skriker ”Nog” blir de skjutna av säkerhetsstyrkorna. Indiska medier lyckas sudda ut den brutalitet som det riktade geväret i händerna på soldaterna innebär, men i dag har de som protesterar åtminstone ett sätt att dokumentera de grymheter som de utsätts för – Youtube, Twitter, Facebook.
Det är ironi att tala om säkerhet. Att soldater som ska skydda människor står barrikaderade bakom taggtråd och kamouflerade väggar iklädda skyddsväst. Vilka är dessa soldater? Terrorns ansikte är uniformerade män som själva kommer från fattiga förhållanden i Indien. På ett besök i Srinagar nyligen talade jag med en indisk soldat som upplyste mig om att ”Kashmirier är hundar. Vi gör så mycket för dem och så är de otacksamma byrackor”.
Under samtalet kunde han skrika åt förbipasserande: hårt, bryskt, schasa iväg eller säga åt någon att stanna, söka igenom någons saker. Sättet som han agerade på var maktfullkomligt. Kashmirierna runt honom var namnlösa, ansiktslösa kroppar.
De som blir dödade, våldtagna och torterade är mitt folk. De som förflyttats till Indien är det likaså. Andra insinuerar att jag är en förrädare när jag kallar mig själv för ”kashmirier” i stället för ”indier”. Det gör inget. Jag är kashmirier. Jag tillhör Kashmir genom min far som inte lever längre. I min släkt läste man sanskrit, persiska och tibetanska. De metanarrativ som ihärdigt mejslats fram i storstatspolitikens namn har ätit upp min historia, min identitet, det jag upplever som ”hemma”. Men jag lever och är just nu borta därifrån. De som blir avhumaniserade och dödade i dalen har inte lyxen att kunna reflektera.

 

Nitasha Kaul är akademisk aktivist och arbetar som lektor vid Centrum för demokratistudier vid Westminster University i London. Kaul är också författare till den skönlitterära boken Residue med fokus på Kashmir, skribent på The Guardian och kommentator på al-Jazira.

Vithet som privategendom

I lagens namn Hur har den amerikanska och svenska kolonialismen påverkat hur vi ser på egendom idag? Hela vårt rättssystem har konstruerats efter idén om privategendom. Juristen Silas Aliki berättar om ett rättssamhälle där vithet blir synonymt med att få materiella fördelar.

TEXT: Silas Aliki

Vad är egendom? Den frågan ställdes 1840 av den franske filosofen Pierre Joseph Proudhon, som av vissa kallats ”anarkismens fader”, i en bok med samma namn. Hans svar, ”egendom är stöld”, har blivit centralt i kritiken av det klassiskt liberala sättet att definiera egendom på. Och rättshistorien ger honom rätt, genom att tydligt visa att ”egendom” är en social och juridisk konstruktion.

I västerländsk rättstradition är egendom, enkelt uttryckt, en individuell fysisk sak som utgör den metafysiska äganderättens föremål, och som ägaren har laglig rätt att använda som hen vill och därmed utesluta alla andra personers anspråk på samma fysiska sak. Det är alltså en komplicerad kombination av fysiska saker, ägande mänskliga subjekt och rättsregler som vuxit fram under lång tid.

Trots att privategendomen är grunden till hela den svenska rättsordningen är den alltså en förvånansvärt instabil konstruktion. Numera finns egendomsformer som varit otänkbara för några århundraden sedan. Immaterialrätten, till exempel – ägandet av idéer – började diskuteras så sent som i slutet av 1800-talet och i dag är det en av vårt samhälles viktigaste egendomsformer. Historiskt sett har även människor kunnat vara egendom. I Europa var exempelvis våldtäkt länge ett egendomsbrott, eftersom kvinnor räknades som sina makars egendom och kvinnornas värde ansågs sjunka genom våldtäkten. En annan form av ägande av människor är givetvis slaveri, som förekommit i olika former genom mänsklighetens historia. Slaveri har ofta rättfärdigats med att den förslavades hudfärg eller religion motiverade att hen fråntogs sitt subjektskap.

Det faktum att många människor, på grund av kön, hudfärg, religion eller klasstillhörighet, riskerat att betraktas som egendom har enorma återverkningar på vårt samhälle även i dag. Av många kritiska rättsteoretiker betraktas det som särskilda egendomsformer att läsas som vit eller som man.

Den amerikanska juridikprofessorn Cheryl I. Harris beskrev de här processerna under tidigt 1990-tal, i artikeln ”Whiteness as property”. Hon redogör för hur vithet kommit att bli en form av egendom i USA:s rättssystem. Hennes artikel har haft stort inflytande på samtalen om rastillhörighetens materiella kopplingar.

I samband med de vita kolonisatörernas förslavande av svarta och stölden av land från den amerikanska ursprungsbefolkningen konstruerades vithet som egendom på två olika sätt: Eftersom vita inte kunde förslavas blev gränsdragningen mellan vit och svart avgörande, skriver Harris, som en följd av att vithet var ett skydd mot att förslavas och därmed ett värde som behövde skyddas – en garant för personlig autonomi. Därför blev vithet en juridisk kategori, där regeln löd att ”en droppe svart blod” gjorde att en person kategoriserades som svart. Efterhand visade sig den definitionen inte vara tillräcklig för att upprätthålla den rådande ordningen, och lagstiftningar som The Chinese Exclusion Act som förbjöd kinesiska medborgare inträde i USA och The Asiatic Barred Zone Act som förbjöd invandring från hela Asien (utom för ”bevisligen vita”, vilket innebar kristna invandrare från Syrien och Kaukasus) tillkom.

I relation till den amerikanska ursprungsbefolkningen konstruerades vithet som privategendom under andra förhållanden och på delvis annorlunda sätt. Här konstruerades vitheten än mer som en kulturell kategori. För att kunna lägga beslag på de stora landarealer som ursprungsbefolkningen levde och verkade på definierades ”innehav”, ett av de grundläggande kraven för att någonting ska få kallas för ”egendom”, på ett sätt som enbart gynnade vita. Eftersom ursprungsbefolkningen inte markerat sin besittning på något sätt, exempelvis genom att bruka jord, sätta upp inhägnader eller knyta en viss mark till en särskild individ, räknades marken som obrukad och kunde tas i anspråk av vita kolonisatörer.

Ur dessa båda processer växte sedan, menar Harris, ett fristående egendomsintresse i själva vitheten fram, som gjorde att vita amerikaner så småningom började betrakta sin vithet som någonting som skulle ge privilegier automatiskt. När Donald Trump vann det amerikanska presidentvalet förra året var det många journalister och politiska analytiker som försökte förklara vinsten med vad som helst förutom det uppenbara: att vitheten sluter sig samman över klassgränserna när den upplever att privilegier som den tagit för givna inte längre är det.

Tanken att vithet inte bara ger materiella utan också psykologiska belöningar formulerades under tidigt 1900-tal av sociologen W.E.B. Du Bois. Han skrev, i den numera klassiska studien Black Reconstruction, att identifikationen med den vita borgerligheten var central för den framväxande vita arbetarklassen. Vita arbetare, skrev han, tjänade betydligt bättre än svarta arbetare, och även när de inte gjorde det gav vitheten och dess närhet till makten en ”psykologisk lön” som möjliggjorde även för de sämst bemedlade vita att identifiera sig som ”icke-slavar” och ”icke-svarta”, vilket gav en mängd sociala fördelar.

I Du Bois efterföljd skriver Harris: ”Trots att många vita saknar verklig makt kan alla vita hävda sin privilegierade rasidentitet. Vita arbetare identifierar sig ofta primärt som vita, snarare än som arbetare, eftersom det är genom sin vithet de får tillgång till en mängd offentliga, privata och psykologiska fördelar.” Harris konstaterar också, på samma sätt som Du Bois, att det är just via vitheten som den regerande klassen binder vita arbetare till sig. Vitheten är en egendom som man kan förvänta sig avkastning på; det är berättelsen. Och när avkastningen uteblir är det rätt att reagera. Sparka neråt, inte uppåt.

I sin artikel menar Harris att den främsta strategin för att montera ner vitheten som privategendom är vad som på engelska kallas ”affirmative action”, som ofta översätts till ”positiv särbehandling” på svenska. I likhet med många andra forskare inom kritisk rasteori menar hon att antaganden om att ett samhälle nått ett stadium av ”färgblindhet” bara syftar till att vidmakthålla vithet som norm.

Att hävda att föreställningar om ras inte existerar, samtidigt som man vänder sig emot positiv särbehandling för diskriminerade grupper, är enligt Harris det absolut starkaste vapen vitheten har för att behålla sin makt. Hon exemplifierar med flera rättsfall, varav ett handlade om staden Richmonds särskilda program för att stötta företag som ägdes av minoriteter. Trots att hälften av stadens befolkning vid tidpunkten för stämningen utgjordes av svarta personer gick mindre än 1 procent av stadens kontrakterade pengar till företag som ägdes av svarta.

Staden stämdes för rasdiskriminering av en besviken vit företagsägare, Croson, som förlorat ett kontrakt till en svart företagare. Croson vann, med hänvisning till att stadens policy för att stötta icke-vita företagare utgjorde rasdiskriminering. Det, menar Harris, visar att Croson hade rätt i sitt antagande om att vithet ska generera avkastning. Domslutet innebär att domstolen behandlar vithet som jämställd med alla andra sociala identiteter trots att det är den enda rasliga identitet som konstruerats för att tjäna på rasism. Just därför, fortsätter Harris, är konkreta omfördelande åtgärder som fråntar vitheten dess förväntade avkastning den bästa strategin för att vithet som kategori, och därmed även som grund för rasistisk diskriminering, ska upphöra.

Men hur ser det ut i Europa? Den europeiska rasismens historia är trots allt en annan än den amerikanska. Går det att hävda att vithet opererar som en typ av egendom i den svenska samtiden också? Att svaret är ja på den frågan vittnar bland annat två pågående rättsliga strider om: den ännu i dag pågående koloniseringen av det samiska folket och kriget mot asylrätten.

I maj 2015 inleddes huvudförhandlingen i det så kallade Girjasmålet, där en sameby stämt staten för att reda ut vad som egentligen gäller i frågan om det samiska folkets rätt att bestämma över sin mark. Enligt samepolitikern Lars-Anders Baer, som intervjuades i tidningen Samefolket i samband med att Girjasmålet inleddes, har den svenska staten under många års tid på olika sätt inskränkt samernas rätt till sin mark. ”Man kan säga att staten gradvis försökt tillvälla sig äganderätten genom administrativa förfaranden, otydlig lagstiftning och en motsägelsefull rättspraxis”, sa han då.

I november 2017 nådde målet Hovrätten för Övre Norrland. Där utspelades något som skulle kunna jämföras med de utdragna juridiska strider om vitheten och nationen som pågick i 1800-talets USA, såsom Harris beskriver dem i sin artikel. Enligt Lars-Anders Bauer inledde statens advokat förhandlingarna med att förklara varför han under förhandlingen skulle använda det rasistiska ordet ”lappar” om samebyns representanter.

Ordet har sitt ursprung i den så kallade lapp-ska-vara-lapp-politiken som växte fram i Sverige under 1800-talet, parallellt med att de amerikanska ursprungsfolken fråntogs sina marker på andra sidan Atlanten. Uttrycket myntades av dåvarande kyrkoherden i Karesuando, Vitalis Karnell, som i likhet med svenska staten ansåg att man inte skulle låta lapparna ”läppja på civilisationen”, eftersom det ”aldrig kan bli till välsignelse.” På engelska kallas en sådan process för ”othering”, vilket ibland översätts till ”andrafiering”. Den är ofta ett nödvändigt element, på ett språkligt plan, för att det ska gå att genomföra saker som markstölder. Det är lättare att försvåra livet för någon som uppfattas som fundamentalt annorlunda.

År 2017, två århundraden efter kyrkoherde Karnells uttalande om det samiska folket som stående utanför nationen, svenskheten och vitheten, hindras de alltså fortfarande från att leva av och på marken. Det egendomsintresse som svenska staten har i samernas mark måste få vinna, och det görs genom att statens advokat ägnar dyrbar förhandlingstid åt att förklara varför det är viktigt att använda ett rasistiskt begrepp som konstruerats två århundraden tillbaka i just detta syfte.

Ett annat exempel hittar vi inom migrationspolitiken. Givetvis tar sig rasismen annorlunda uttryck inom asylrätt än inom markrättighetsprocesser, men det är relevant att även här fundera på hur vithet som egendom kan ta sig uttryck.

Det är nämligen genom att anspela på den förväntade avkastningen på vitheten och svenskheten, och utmåla personer på flykt som hotet mot den avkastningen, som gränserna kan stängas. Det går att avläsa, i nyhetsprioritering, värdering av liv och förhållningssätt till migranters behov, en underliggande berättelse om att du som är född i Sverige har rätt att förvänta dig att få någonting för det. Det faktum att stora delar av den svenska välfärdsstaten byggts av icke-vita arbetare i andra delar av världen och att många av dem som ”byggde landet” var arbetskraftsinvandrare brukar sopas under mattan av samma anledning.

Det är ingen slump att dessa rasistiska narrativ kommer nu, efter åtta år med borgerlig regering. Välfärden är så nermonterad att den börjat drabba även den, globalt sett, relativt privilegierade vita arbetarklassen i väst. Åttiotalister födda i Sverige sägs ibland vara den första generationen som inte kan förvänta sig att få det bättre än sina föräldrar.

Nermonteringen kan inte fortgå utan någon att skylla på. Att berättelsen accepterats av en stor del framförallt infödda vita svenska män vittnar Sverigedemokraternas röstsiffror om. Vithet måste ge avkastning. Därmed utgör vitheten fortfarande, för att använda Harris ord, ett slags skydd för hur lågt vita kan sjunka. Vitheten som egendomsform förändras med tiden och ser olika ut på olika platser, men att den spelar en avgörande roll även i Sverige i dag är svårt att förneka.

 

När hatbrott mot muslimer kallas någonting annat

I lagens namn

TEXT: Marta Kolankiewicz

SKADOR: Bilen var repad på höger sida av karossen. Reporna var ca 1,5 meter långa. Reporna var så kraftiga och djupa så att det understa vita lagret lack syntes genom.
På vänster passagerardörr bak var det inrepat ordet muslim, dessa repor var också väldigt kraftiga och djupa även där syntes det understa lagret lack.
Ordet muslim var ristat med ca 10 cm lång och 2 cm hög text. Ordet muslim stod också repat på motorhuven. Texten var ca 100 cm lång och 40 cm hög. Reporna var kraftiga och djupa, det understa lagret lack syntes genom reporna.

När Babak skulle ta sig till jobbet en måndagsmorgon upptäckte han att hans bil vandaliserats under natten. Han ringde polis för att göra en anmälan. Polisen kom senare samma dag för att undersöka bilen och anteckna skador. En polisanmälan upprättades och gärningen rubricerades som ”skadegörelse”. Polisen beskrev mycket detaljerat skadorna på bilen: repornas längd och djup, var på bilen de fanns och hur lacken förstörts. I polisanmälan nämndes att reporna formade ordet ”muslim” – men det finns inget tecken på att polisen tagit hänsyn till vad det kunde betyda att få detta ord skrivet på sin egendom.

Polisens beskrivning av gärningen struktureras och återspeglar hur bevis ska samlas in och dokumenteras: skadan mäts i centimeter repad lack, som om skadans magnitud skulle översättas till längden och djupet på reporna. Både polisens beskrivning och klassificeringen av gärningen som skadegörelse kan ses som ett sätt att bestämma händelsens mening. Den materiella dimensionen blir den centrala, kanske till och med den enda, dimensionen av skadan som man verkar ta hänsyn till. I det tekniska språket försvinner alla andra möjliga betydelser av att repa ordet ”muslim” på någons bil och med detta försvinner även alla andra möjliga dimensioner av gärningen.

Fallet ovan kommer från en sociologisk studie som analyserar möjligheter och begränsningar i det svenska rättsväsendet vid hantering av fall som på något sätt rör rasism mot muslimer. Jag presenterar studiens resultat i min avhandling från 2015 med titeln Anti-Muslim Racism and the Possibility of Justice. Nästa år ska den ges ut som en bok med titeln Anti-Muslim Racism at Trial. I studien samlar jag analyser av ett antal rättsfall som har att göra med rasism mot muslimer. Jag utgick från Brottsförebyggande rådets statistik över islamofobiska hatbrott i Sverige under perioden 2006 till 2009 och valde ut några av de fall som gått vidare till domstol. Syftet var att fånga när i rättsprocessen det finns öppningar att utforska och bemöta möjliga rasistiska inslag i dessa gärningar. Jag ville också förstå i vilka steg och mekanismer i rättsprocessen som rasism osynliggörs och hur det går till.

En av utgångspunkterna var en idé om lagen och rättsväsendet som möjliga verktyg för att nå rättvisa i frågor som rör rasism. Den här bilden av lagens potential kompliceras redan av en närmare titt på hur de svenska lagarna som på något sätt hanterar rasism kommit till. Jag analyserar förarbetena till bland annat lagen om hets mot folkgrupp, brottet olaga diskriminering och straffskärpningsregeln för brott om ett motiv varit ”att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller annan liknande omständighet” (alltså det som ofta benämns som ”hatbrott”). Analysen visar olika typer av drivkrafter, ofta väldigt motsägelsefulla och inte tydligt antirasistiska, som kan ligga bakom införandet av dessa lagar.

Vad som dock verkar vara fallet är att de rättsliga verktygen bär med sig en möjlighet att möta och bekämpa vissa uttryck för rasism. De flesta fall som jag analyserar vittnar om en historia av tystnad kring andra former av rasism. Gärningarnas möjliga rasistiska dimension erkänns inte i den rättsliga processen, och ibland förefaller det vara processen i sig som är osynliggörande. I studien utforskar jag hur detta osynliggörande går till, jag försöker förstå hur en hegemonisk tolkning av de våldsamma handlingarna skapas och upprätthålls i domstolen och vilka andra tolkningar som försvinner på vägen, jag undersöker domstolarnas resonemang när de dömer och jag frågar vad det är som gör att domstolar har svårt att uppfatta, erkänna och hantera den särskilda typ av skada som rasism bär med sig.

Fallet jag beskriver i början når aldrig domstolen. Det läggs ner som så många andra, eftersom det inte går att hitta gärningsmannen. Det går alltså inte att säga något om domstolens och därmed rättsväsendets roll. Men redan en analys av polisanmälan kan hjälpa oss att förstå hur det juridiska fältet fungerar. Polisanmälan är skriven med ett språk som gör det möjligt för rättsväsendet att läsa händelsen. Den använder rubricering av gärningen som en viss typ av brott, vilket utgör en praktik för att klassificera. Den dokumenterar bevis för gärningen enligt de regler som finns för vad som räknas som bevis i ett brottsfall och vad som följaktligen ska samlas in och beskrivas. Den fastställer gärningens mening och därmed skadans karaktär och skala.

Det som kan ses i fallet är hur svårt det kan vara för rättsväsendet att fånga upp, synliggöra och bemöta den skada som rasism kan föra med sig och som går bortom det materiella. Inga av de andra möjliga betydelserna av att märka någons egendom med ordet ”muslim” tas hänsyn till: de historiska konnotationerna av den typen av gärning, gärningens betydelse vid en historisk tidpunkt där den politiska stämningen präglas av hets mot bland annat just muslimer och dess konsekvenser för skapandet av hat och hot som kan upplevas, inte bara av den enskilda person som den riktas mot, utan av hela den grupp som är måltavla.

Litteratur:
Kolankiewicz, Marta. 2015. Anti-Muslim Violence and the Possibility of Justice. Lunds universitet.

Tinders vita riddare

Dejting Tinder är en populär dejtingapp där bilderna står i centrum. Varje användare kan lägga upp sex bilder i syfte att attrahera andra Tinderanvändare. Dessa bilder kan ses som användarnas ”dejtingkapital”. Här gäller det att välja ut bilder som visar upp kvaliteter som att man är god, snygg, framgångsrik eller rolig. Bilderna som noggrant väljs ut reflekterar också tydligt maktordningar kopplade till kön, klass och etnicitet.

TEXT: Camilla Safrankova

En Tindertrend är bilder på volontärarbete eller besök i fattiga länder. På den uppmärksammade bildbloggen Humanitarians of Tinder kan Tinderanvändare ladda upp skärmdumpar som de tagit på andra användare som valt att presentera sig genom bilder där de poserar med icke-vita fattiga människor på platser utan namn. På bildbloggen finns en aldrig sinande ström av bilder på vita eller västerlänningar på besök i fattiga länder. Bilder där vita människor undervisar, sjunger för eller håller i svarta barn. Bilder där vita människor är i centrum bland människor som arbetar, tigger eller är uppklädda i ”exotiska kläder”. Bilder där vita människor möter nakna eller undernärda vuxna eller barn, som ibland blir klappade eller matade.

De icke-vita barnen och vuxna fungerar som statister i Tinderanvändarnas bilder. De tillskrivs ingen individualitet och är utbytbara. Här tjänar de ett tydligt syfte – att personen med Tinderkontot ska framstå som god och med det öka sin attraktivitet på en dejtingmarknad där det definitiva valet mellan ”like” och ”nope” avgörs på några sekunder.

Genusvetaren Corinne Lysandra Mason kopplar dessa bilder till en ideologi om global välgörenhet. Några exempel är Madonna, Bono och Angelina Jolie, kändisar som genom bilder visar upp sitt välgörenhetsarbete för att generera ekonomiska inkomster till välgörenhetsorganisationerna. Mason och andra kritiker menar att dessa grafiska bilder med kändisarnas vita och barnens icke-vita rasifierade kroppar snarast liknar ett slags ”utvecklingspornografi”. Konsumenterna förväntas känna identifikation med de vita personerna på bilderna och medlidande för de icke-vita människorna. På Tinder är logiken liknande. Här används bilderna i syftet att stärka de erotiska möjligheterna och identifikationen med vad Mason kallar ”goda vita människor” som är attraktiva inför andra ”goda vita människor”. Bilderna placerar dem själva i centrum på förmånligaste vis medan de bevittnar andras lidande. De gör lidandet till ”sin erfarenhet” och använder grafiska bilder med andras smärta för att krydda sin egen attraktivitet som humanitära vittnen.

På Tinder, vars syfte är att människor som inte ännu känner varandra – främlingar – ska sammankopplas, skapas på det här sättet ytterligare kategorier av främlingar. Genom volontärarbetarnas och turisternas bilder görs vithet till något bekant samtidigt som de icke-vita människorna omkring den vita Tinderanvändaren görs till främlingar. De kroppsliga positioneringarna i dessa bilder präglas både av närhet och av rasifierade skillnader. Till exempel har den vita volontären som omfamnar det fattiga icke-vita barnet fundamentalt annorlunda livsmöjligheter och ekonomi. Den förväntade likheten i sammanhanget är mellan den vita volontären på bilden och den andra personen på Tinder som ska ta beslutet om personen är ”hot or not”. Bilden humaniserar den vita volontären, med hjälp av barnet.

Den fysiska närheten och skillnadsskapandet blir till en ”främlingsfetischism”. Mason menar att bilderna exotiserar erfarenheten att ”vara med” den Andra. Den vita figuren i centrum av bilden utövar ett slags konsumtion av andra. I sammanhanget är det inte den andras livssituation som är i fokus, utan Tinderanvändarens erotiska potential. För icke-vita Tinderanvändare innebär dessa bilder en ständig exponering för representationer av svarta kroppar som ett objekt, som bakgrund eller som föremål för vitas altruism. Återkommande bilder där svarta visas upp som underordnade, avvikande och i behov av hjälp gör något med oss alla. Den förväntade identifikationen med vita personer på bilderna innebär en parallell avhumanisering av svarta. I ett dejtingsammanhang innebär det också att svarta kroppar avsexualiseras. Nordamerikanska studier visar att svarta män och kvinnor får minst positiv respons i digital dejting, vilket dessa bilder riskerar att förstärka.

Med feministen och aktivisten bell hooks ord kan dessa bilder snarast kallas ”imperialistisk nostalgi”: de visar ett begär att återskapa en kolonial resa med den andra, en fantasi där den som besöker och berättar har makten. Det rasifierade barnet som volontärarbetaren håller om förväntas göra den senare mer spännande. Men situationen är inte bara ”god” utan också hotfull. Bilderna visar konsekvenser av globala konflikter, kombinerat med starkt negativa stereotypa föreställningar om de Andra. Genom att vara iförda sandfärgade skjortor, shorts och kamerautrustning eller lättklädda outfits som exponerar solbrända eller vältränade vita kroppar förstärks det imperialistiska intrycket av bilderna.

Att lägga upp bilder på barn i sociala medier är också en etisk fråga. Vissa lägger upp bilder på sina barn medan andra inte gör det, för att barnen själva i framtiden ska få bestämma hur och var de vill bli sedda av andra. Volontärernas användning av bilder med barn på Tinder sker med största sannolikhet utan samtycke. Att dessa barn används som objekt på bilderna bygger på antagandet att de inte har någon framtid – det finns ingen som i framtiden kommer att anklaga dem för att ha utnyttjat dem på bild. Dessa bildval möjliggörs av och återskapar globala rasistiska maktordningar. Bloggen Humanitarians of Tinder synliggör onekligen detta rasistiska görande, men samtidigt sprider bloggen samma problematiska bilder till en ännu bredare publik.

Många Tinderanvändare laddar upp bilder där de ”är med” icke-vita och fattiga människor i jakten på sex eller kärlek. Huvudrollen tilldelas den vita välgöraren, de som används på bilderna blir ofrivilliga statister. Den som vill slippa åka på koloniala smekmånader vet åtminstone vilka den ska swajpa förbi.

Att vara fet, ful, brun, feminin och oälskbar

Dejting

TEXT: Originaltext Caleb Luna för Black Girl Dangerous. Översättning Florencia Fernandez.

Att bli kär är farligt för bruna killar eftersom vithetsnormen gör att vi inte är personer som kan älskas. Att bli kär är farligt för mörka killar eftersom människor inte ser oss som individer som kan älskas.

Originaltext Caleb Luna. Översättning Florencia Fernandez. 

Koloniseringen har indoktrinerat oss till att romantisera och idealisera smalhet, vithet och maskulinitet – hos oss själva och hos andra. Hur kan jag – fet, brun och femme – dekolonisera mitt begär så att jag kan begära mig själv? Hur ska jag älska mig själv i en värld som säger till mig att jag inte är älskbar? Hur ska jag dekolonisera mitt begär så att jag aldrig mer tvångsmässigt tittar på en smal kille som vägrar att se mig för den gudinna jag är?

Under koloniala konstruktioner av skönhet och begär är att vara fet och brun och queer och femme lika med att vara ful. Det betyder att känna sig oälskbar, att vara oälskbar, och ingen säger emot. Att vara fet och brun och koloniserad är lika med att värdera, begära och prioritera romantisk kärlek – den sortens kärlek som inte vill ha mig, som du aldrig kommer att få – och att inte veta hur du ska frigöra mig från det där slukande monstret.

Ful. Hur jag rör mig i världen, hur jag ses av främlingar, arbetskamrater, möjliga älskare, arbetsköpare, familj, folk i min community, läkare, lärare, försäljare. Att jag ses på detta sätt påverkar hur jag behandlas dagligen. På grund av min kropp har jag inte erbjudits jobb. Jag får inte plats eller så sitter jag obekvämt i bås på restauranger, på flygplan, och när jag sätter mig i ett klassrum. Jag blir hela tiden påmind om att denna värld inte byggdes för att jag skulle få plats.

Med åren har jag blivit kär i olika personer, men dessa romantiska känslor har väldigt sällan besvarats, även om personerna alltid har varit nära vänner som gillar mig och till och med älskar mig på andra sätt.

Jag kan inte låta bli att se hur de väljer att dejta andra personer som är smala eller vita, i stället för mig eller personer som ser ut som jag. Jag hade min första romantiska relation precis innan jag fyllde 27, och jag kan inte låta bli att se att vid den åldern hade de flesta av mina vänner haft många relationer. Jag kan inte heller låta bli att se att många av oss inte har haft relationer och kanske aldrig kommer att ha.

Jag menar inte att inga feta, eller bruna och svarta personer alls är älskade eller åtrådda. Tvärtom, jag ser många inspirerande exempel i min egen community. Men det finns större kulturella system som påverkar individuella beslut. Begäret har formats av hundratals år av avsiktlig privilegiering av vissa kroppar och marginalisering av andra. Därför ser jag fortfarande lika många exempel på marginaliserade kroppar som inte begärs.

Häromdagen pratade jag med min kompis Ivette González-Alé om fetidentitet och hon frågade mig: ”Fet enligt vem?” Hon sa att hennes kropp ser ut som allas kroppar i hennes familj, som tillhör ursprungsbefolkningen; deras kroppar har en form som är främmande för vita normer för längd/vikt/hur fettet är fördelat. Att vara fet är en jämförelse med vita kroppar, med ingen som helst förståelse för andra grupper människor, och därmed skapas en identitet som är irrelevant för hennes bruna kropp.

Eftersom så många feta personer i USA är fattiga och rasifierade, och eftersom det personliga är det politiska, blir värderingen och begäret efter det smala och vita också en subtil investering i den vita dominansen och dess klassprivilegier. Det är särskilt män som deltar i dessa konstruktioner, som står för dessa nästan meme-liknande gränsdragningar: deras helt oironiska anspråk på ”inga feta eller femmes”, eller ”inga svarta eller asiatiska” som kan hittas i olika dejtingappar för queera män.

Fetma, i queera mäns sammanhang, är endast åtråvärd hos håriga björnkroppar, eftersom skägget bekräftar maskuliniteten och kompenserar fettets feminisering. Jag kan spåra min icke-behårade kropp långt tillbaka till mina rötter i ursprungsbefolkningen. Därför, när det pratas om vad som kvalificerar en björnkropp – skägg, mage, kroppsbehåring – och min bruna kropp bara hamnar i en av dessa kategorier, är det som att det i slutändan sägs att det är okej att vara en fet man – om en är vit. Den förtäckta rasismen och kvinnohatet i denna community gör mig helt ointresserad av att delta, samtidigt som det är också den enda platsen där en kropp som min, om än väldigt lite, kan uppskattas och till och med begäras.

Det fanns en kort period när andra män – mest andra icke-vita feta män – var intresserade av min kropp. Det var otroligt frigörande och läkande att ha sex med män som hade kroppar som min. Men när mitt uttryck ändrades, sedan jag började omfamna min femme-identitet, har också dessa communities tappat sitt intresse. Vad finns kvar när en är för brun, för femme, för queer för björnarna? När dit var det enda du kunde ta vägen? När de smala, maskulina, normfunktionella ciskropparna föredras även i radikala icke-vita sammanhang? Och inte heller när jag aktivt försöker ifrågasätta, utmana och vidga mitt egen begär är jag fri från att själv upprätthålla allt detta. Var hamnar då alla som är jag?

Jag blev inte motståndare till romantisk kärlek för att jag är ointresserad av det, utan för att detta intresse är farligt för min psykiska hälsa. Det är en ständig och intim exponering sammankopplad till systemet av vit dominans, fettfobi och cissexism. I dessa system kan min kropp aldrig vara neutral, erotisk, begärd utan att bli en fetisch bortom kontext och erkännande.

Vad mera är: min kropp är osynlig i de alternativa visioner som skapas av dem som önskar att ta ner dessa förtryckande system, som kanske upprätthåller dem mer än vad de/vi/jag vill erkänna.

Romantisk kärlek, som vi förstår det, är en kolonial konstruktion. Det är ett intensivt, possessivt, livslångt, monogamt projekt som vidmakthåller kapitalism, vit dominans och heteropatriarkiat via kärnfamiljen.

Vi får höra att denna typ av romantisk kärlek är nödvändig: en självuppfyllande profetia. Vad skulle vara annorlunda om vi i stället skulle bäras upp av självkärlek, platonisk kärlek, kärlek till vårt community?

Vi skulle kunna se det vackra i att vara beroende av varandra, snarare än att vara individer som tävlar om högre löner och en högre levnadsstandard på bekostnad av andra. Byggandet av familjer, snarare än communities, skapar hierarkier där vissa personer är värda vår uppmärksamhet, omhändertagande och hängivelse. Genom att omstrukturera romantisk kärlek och göra den jämförbar med community, platonisk kärlek och självkärlek börjar vi prioritera omhändertagandet och uppehället av andra större grupper av människor som är lika viktiga som våra romantiska partners.

I Mia Mangus text ”Moving Toward the Ugly. A Politic Beyond Desirability”, uppmanar hon oss att röra oss bort från skönhetens binära skönhetssystem mot det som hon kallar för ”storslagenhet” (magnificence).

Att omfamna de fula och mångfalden i alla kroppar. Mingus betraktar skönhet som en inneboende exkluderande konstruktion som utplånar bruna och svarta kroppar, trans och icke-binära personer, personer med icke-normativa funktioner.

Med detta i åtanke fortsätter jag att reflektera över vad det betyder att vara ful och att vara vacker och på så sätt bättre förstå hur jag upprätthåller skönhet. Om att vara ”icke vacker” betyder att inte vara, eller inte känna sig, ”älskvärd”, och om ”älskvärd” betyder mänsklighet, hur blir det för oss som inte är vackra?

Vad betyder ”älskvärd” under en kolonial konstruktion av kärlek som grundar sig på vit dominans och kolonialism? Under dessa system, är att ta tillbaka skönhet radikalt eller bara ett sätt att assimilera sig? Betyder det något annat för min feta, bruna, queera, femme kropp än vad det betyder för andra? Och vilka är då de fula som vi lämnar bakom oss?

Antirasismens soundtrack

Ljud Föreställ dig genreöverskridande musik där melodierna och rytmerna låter olika men länkas samman på ett så subtilt sätt att det ändå blir hörbart för dem som är en del av communityn. De tre artisterna Moor Mother, Sofia Jannok och Zako och bandet Feministas Acidas skiljer sig åt ljudmässigt men alla spelar, sjunger eller rappar mot rasismen. Mana har pratat med dem om hur de använder ljudets och musikens makt i den antirasistiska kampen.

TEXT: Zlatana Knezevic

What’s up? Come closer so I can touch you motherf*****s. I love you motherf*****s.

Moor Mother, eller Camae Ayewa som hon egent- ligen heter, börjar sitt uppträdande på Clandestino- festivalen med att uppmana publiken att närma sig den redan intima lilla scenen. När inte ens det räcker hoppar hon in i publiken, kommer så nära och vrålar i min mobilkamera att jag tappar den i golvet.

Denna mångsidiga artist, aktivist och poet från Philadelphia är bokstavligen in your face. Men hennes musik tränger djupt in genom huden.

– Varje gång jag gör en sång är jag full av kärlek. Det är kärleken till att berätta en historia. Genom att framföra den aktiverar den mig, för det är ju vad ljud gör, att tänka ”det här är viktigt, detta har hänt, detta är allvarligt, detta gör mig upprörd”.

Foto: Zlatana Knezevic

Att Moor Mothers historier är kopplade till det antirasistiska kulturarvet anas redan med artist- namnet som associerar till Queen Mother Moore, en afroamerikansk medborgarrättsledare. Som exempel kan också nämnas Thank you Dear Sister Assata/Angela Speaks, ett album där de antirasistiska aktivisterna och före detta medlemmarna i USA:s kommunistiska parti Assata Shakur och Angela Davis hörs tala. Men ljudklippen, berättelserna och rösterna i hennes ljudarkiv är mer mångskiftande än så.

– Ljud för mig är sin egen händelse så det jag gör med ljud genom att sätta ihop olika händelser till- sammans är att jag berättar en hel historia. Det är så många olika perspektiv och skikt av livet inom ett stön, inom ett skrik. Jag försöker ta in allt det.

På Pustervik i Göteborg spelar hon låtarna från Fetish Bones, en skiva som ofta återkommer till det grymma rasistiska våldet: mot den protesterande aktivisten, de rasifierade flickorna och unga männen. Jag får en association till Billie Holidays ”Strange Fruit”. Men hon låter så annorlunda med sin experimentella stil och influenserna från hip- hop, noise, electro med mera. Låten ”Tell Me About It” avslutas med en skrikande gospelröst som bak- grundsljud samtidigt som Moor Mothers ylande läte sakta ebbar ut.

Everything ain’t okay. Why we gonna die this way? Why we gonna die this way? Aaaain’t okay.

Hon faller ner på knä som av utmattning. Men Moor Mother är inte en artist som ger sig.

– Mitt arv är inte kvinnor som har kuvat sig.

Mitt arv är kvinnor som har kämpat för sina rättigheter eller som skriker att de har ont. I en dikt säger jag ”Vi var aldrig tysta”. Vi är inte tysta. Men ingen lyssnar. Nu räcker det.

Förutom sin genreöverskridande musik är hon en ”tidsresenär” som låter det förflutna flyta ihop med nuet och framtiden. Det gör hennes ljudarkiv levande, något som kommer fram när vi pratar afrofuturism.

– En stor del av afrikansk historia, oavsett om det är afroamerikansk eller afrobrasiliansk, har utraderats. Och i exemplen på representationer av framtiden – vi är inte inkluderade i dem. Så det handlar också om att ta makten och skriva fram den framtid som du vill se.

Fetish Bones finns även som en poesibok som hon uppträder med. Hit hör den brutala och hjärtskärande ”This Week”, spoken word-poesi ur en lärares perspektiv. Förhoppning möter tragedi.

See you next week little girl … I saw you this week
 getting murdered

Det är i nuet framtiden formas. De som tar del av hennes ljudarkiv kan ta aktiv ställning till hur den ska se ut. Eller som Moor Mother säger:
The end has already happened. The future is now. Itisnowuptoyou.

 

Inför intervjun med Zako, Yehia Zakaria, ber jag honom att välja en plats i Malmö som har betydelse för honom. Vi möts på Möllan, platsen där han växte upp. Det är ramadan så vi vill inte sitta på café. I stället får jag följa med rapparen, sångaren och poeten till hans andra favoritplats, studion. Bland det första jag ser när jag kommer in är ett av Michael Jacksons vinylomslag uppsatt på en vägg.

 Foto: Zlatana Knezevic 

– Michael Jackson är en stor inspiratör när det kommer till just sång. Han ändrade världen också. Han satte fotspår, många tog efter honom. Jag har jättemånga inspiratörer när det kommer till rap men jag lyssnar faktiskt på all sorts musik så jag influeras av olika stilar.

Även Zako vill skapa social förändring med hjälp av musik. Den ”mysiga lilla studion” är bara en av platserna där hans rapverser, poesi och sånger blir till.

– Det är det jag ser varje dag, det är det jag hör, vad jag känner, det är allt jag upplever.

För Zako som sjunger utifrån det han ser är det ”mångkulturella” Malmö viktigt.

– Jag tror att Malmö, staden i sig, är väldigt speciell. För att allting ligger så nära men ändå finns det klasskillnader.

Viktigt är också budskapet och att vända sig till ungdomarna.

– Jag känner att vi behöver positiva förebilder. Ungdomarna formas av det de ser. Så för att för- söka ge dem positiva alternativ är det viktigt att vi alla kämpar tillsammans och på ett förebyggande sätt, och att vi alla gör vårt för att lyfta upp varandra. Och jag gör det genom poesin, musiken, genom att prata med dem. Alla har sitt sätt.

Det gäller också att nå ut så att ungdomarna hör det. Zako menar att rap som musikgenre har särskild betydelse i det fallet. Med budskapet i låten ”Krigare” visar Zako konsten att stärka lyssnaren genom att tilltala hen som en ”krigare” och ändå uppmana till icke-våld. ”Krigare” har nämligen en annan betydelse.

– Det är en som kämpar i motgångar. Det är nå- gon som inte ger upp trots svåra hinder i livet, ändå kämpar sig igenom allting. Vi har det alla tufft på ett eller annat sätt och vi alla har våra strider, speciellt våra inre strider. Det handlar om att försöka övervinna dem, de känslorna då du känner dig som lägst. För att ta dig upp. Du krigar, du är en krigare. Och det handlar om krigare i form av kärlek, självklart.

Jag frågar vem han ser som mottagare av videon.

– Historien handlar om grabbarna som råkar ta fel väg på grund av utsatthet, hopplöshet, utanförskap. Men vilka är de som blir drabbade? Det är allihop. Speciellt mamman.

I dikten ”Minns du?” tar han upp minnet av skammen att visa upp sin egen mamma. Vi lyssnar på den.

För hon var beslöjad
Ni vet med sjal
Vacker
Mitt ljus i dimman
O Wallahi
jag är muslim

Men jag och min systers blod rinner rött precis som du och din

Och blod har runnit. I dikten radar han upp namn på rasismens mordoffer och skadade i Sverige. ”Listan är för lång” för att rymmas i en dikt – dikten om de många intrycken som lett till den rasifierade poetens krossade föreställningar om lika villkor. Jag frågar om synen på musiken res- pektive poesin.

– Man dras till budskapet, man dras till melodin också och till beatet. Poesin är mer naket, det är rakt, det är klart. Så människor kanske vässar öronen lite extra där. Jag tror att vissa berörs mer av det ena och andra av det andra, av musiken.

Det är inte roligt att sätta på en dikt och lyssna på den om och om igen i högtalarna, men med en låt kan du göra det hur många gånger som helst om du tycker om den.

Budskapet förstärks genom repetition. Och refrängen ”Krigare, du är en krigare” repeteras om och om igen i huvudet långt efter att jag har lämnat Malmö.

Under perioden som jag försöker få till en intervju med Sofia Jannok är hon på resande fot i USA, Norge och Sverige. Även när jag intervjuar henne är hon i rörelse. Vi pratar på telefon medan Sofia är ute och kör bil. Jag är nyfiken på ljudklippen som hörs på skivan Orda och i videorna till ”This Is My Land” och ”We Are Still Here”.

Foto: Sotarn.

Jannok förklarar att det rör sig om den inspelade rättegången i Gällivare tingsrätt 2015, efter samebyn Girjas stämning av staten för att få tillbaka rättigheter till sina förfäders marker. Samebyn vann målet, men staten har överklagat till hovrätten som tar upp förhandlingarna igen i november.

På ljudklippen hörs en mörk röst med ett stelt och formellt tonläge. Rösten är Hans Forsells som företrädde staten i målet och som senare blev an- mäld till DO för ”rasbiologiskt språkbruk”. Sofias lugna och behagliga röst låter som en kontrast.

– Det här handlar om koloniseringen. Det är därför statens röst är med på de här låtarna, på skivan, för att det ska vara tydligt att det är stats- makten som är mottagare och den koloniala strukturen som håller folk under förtryck fortfarande. Det är det strukturella förtrycket som jag ifrågasätter och är starkt emot – 2017, att det fortfarande förekommer.

Låten ”This is My Land” är ”en ståndpunkt mot rasism av alla dess slag,”, menar Jannok. Men verserna har även urfolks-, hbtq- och miljöfokus.

– Jag tänker att det är som en deklaration. Jag skrev den dagen efter senaste riksdagsvalet, där ett rasistiskt parti blev ett av de största. Då ville jag skriva en låt som var en motpol till den typen av rasism och utifrån ett urfolksperspektiv, något som hörs allt för sällan.

Jag ville säga att jag som urfolkskvinna inte godtar att det förhållandevis unga etablissemanget tar sig rätten att avvisa någon från det land som samma etablissemang stulit från mitt folk.

Låten inleds med marschtrummor som för tankarna till västerländsk krigsföring. I videon sätter hon ner en samisk flagga i jorden.

– Ingen kan äga mark. Den är sin egen. Det är så jag vuxit upp. Vi tillhör markerna. Men om någon kan äga mark, då har samer lika stor äganderätt som någon annan.

Liknande subversiva strategier där hon vänder upp och ner på saker, ger dem en ny mening genom att låta dem framträda i ett nytt sammanhang, hörs i hennes kreativa cover av Mikael Wiehes ”Det här är ditt land”. Låten skrevs från början av Woody Guthrie 1940 i USA. Den gjordes om av Pete Seeger som la till en vers utifrån ett urfolksperspektiv efter samtal med en hövding.

Hon blev inspirerad att göra något liknande i Sverige. Vi pratar om vilken roll det spelar vem som sjunger.

– Det är det som var min poäng när jag valde den låten. För det blir ett helt annat budskap när jag sjunger den än när Mikael Wiehe sjunger den.
För när Sofia sjunger ”Det här är ditt land men också mitt land” reclaimar hon landet även som sitt. Under uppträdandet på Skansen på Sveriges nationaldag valde Jannok dessutom att inleda covern med låten ”Čuđit”, vars engelska titel är ”Colonizer”.

– Wiehe har ju vävt in svenska ortsnamn och jag bytte ut några av de ortsnamnen till samiska platser. En reaktion från SVT var: ”Måste du byta ut de där namnen? Ingen känner till dem.” Och då svarade jag ”Jo, men det här är också Sverige”. Det är intressant att det perspektivet är den första reaktionen hos många.

Valet att sjunga på samiska, engelska eller svenska görs på ett medvetet sätt, som en del av strategin och alltefter vem hon väljer att vända sig till.
Att sjunga på svenska är ingen självklarhet för Sofia, som berättar hur majoritetsspråket har använts för att assimilera samerna i det Sverige som hennes pappa fick växa upp i. Men det händer lätt att folk ”hör” hennes musik fel för att den ofta klingar på samiska.

– Bara för att jag gör musik på samiska eller från Sápmi är det många som säger att det är folkmusik och traditionellt. Men det är faktiskt nyskriven pop.

För henne är musiken en gränslös kraft som förenar.

– Musik når känslor på ett mer direkt sätt – känslorna, själen och hjärtat – innan den passerar förståndet och logiken. Det hör inte ihop med vilket språk du använder. Det hör inte ihop med vad du har för bakgrund. Det finns inga gränser inom musiken. De grupperingar vi har skapat – musiken har inget med det att göra. Det är en enorm kraft i det.

Bland de intervjuade producerar bandet Feministas Acidas minst ord. De använder ljud som verktyg för att stötta, lyfta och ibland förstärka andras ord och aktioner. En bandmedlem minns kampanjen Ni Una Menos 2016 och hur ett folktomt Sergels torg förvandlades när de och arrangörerna intog torget och formade en stor cirkel som alla tågade runt i med banderoller och till sambarytmer.

Under protesten mot nazisternas marsch i augusti 2014 i centrala Stockholm spelade de i takt med slagorden ”Inga nazister på våra gator”:

– Och så blev det som att deras slagord och musiken gick ihop. Alltså att man också kan betona slagord, sådana saker. Det var jättehäftigt.
Av den anledningen definieras de utifrån de sammanhang där de spelar. ”De vi är hos” blir ”de vi är”. Acidas är ett av tre band i föreningen Rrriotsamba i Stockholm. De beskriver sig själva som ett ”separatistiskt intersektionellt feministiskt band” vars kamper mot rasism, sexism, kapitalism och klassamhälle går in i varandra.

Foto: Henrik Pettersson

Aktionerna som nämnts här är bara ett urval av många minnen som de sex närvarande medlemmarna delar med sig av när jag träffar dem i deras replokal. I bakgrunden hörs hårdrocksmusik från en annan replokal. På ena sidan av rummet står slagverksinstrumenten och på den andra hänger regnbågsfärgat pynt. Vi sitter som i en cirkel och frågorna besvaras i rundor. Det är viktigt för dem att alla gör sig hörda. Därför händer det ofta under intervjun att svar från medlemmar som inte kan närvara läses upp.

– Förutom att vi stödjer antirasistiska aktioner så har vi ingen hierarkisk uppbyggnad i bandet. Jag syftar på att vi inte har någon ledare utan vi turas om att vara repansvariga. Var och en känner efter vad vi ska köra. Så blir det mer jämlikt och det tycker jag ingår i antirasism.
De önskar prata som bandmedlemmar och vill inte bli citerade med namn för att kollekti- vet ska framträda. Det andra sättet de gör sig hörda på är förstås musiken.

– Det kan vara svårt att hitta ett sätt att vara aktivist på. Nej men att du måste vara bra på att prata, till exempel, och jag kan känna att jag inte är bra på det eller att jag vill vara med men på ett annat sätt. Och det kan bli så himla skönt att kommunicera med musik och det kan jag känna har verkligen varit en anledning, för mig i alla fall, att kunna höras på det sättet.

En annan bandmedlem tillägger:

– Men just det här att ”nej, nu kan du inte skita i det, nu måste du lyssna”. Det är så många situationer som man har varit med om när ingen lyssnar på en och man försöker göra sig hörd men det går inte. Men så kommer vi med våra instrument och det går liksom inte att undvika. En tar platsen och gör sig hörd.

Acidas är också ett band som peppar, som en tredje medlem påpekar:

– Ja, och sedan tänker jag också att det är väldigt många som vill höra oss. Det är ju jätteroligt. Om du blir peppad när du hör oss spela; det är ju minst lika mycket om inte mer vårt syfte att peppa dem som är med i kampen, som vill förändra, som är på samma sida, alltså där vi kan förenas. Att också ge glädje och pepp och styrka. Jag tänker att en får jättemycket styrka av att spela men också av att höra.

Gruppen minns 1 maj, när en kvinna slängde ifrån sig sina kryckor och började dansa framför dem. Känslan av att vara en del av något större, en del av aktivismen men också ett musikaliskt nätverk av slagverksband. De nämner det transnationella nätverket Rythms of Resistance som vissa av bandets rytmer, till exempel afoxén, kommer från.

Nätverket har i sin tur hämtat inspiration från den afrobrasilianska medborgarrättsrörelsen i Bahia.
Jag undrar hur rytmerna återklingar en kamp som också är tung.

– Det finns en rytm som är Acidasrytmen. Men för mig är den i alla fall schuuu! Alltså, det är både någon sorts begravningståg och samtidigt en j***a … alltså, det är så mycket dramatik i den! Sedan finns ju rytmer som är mer samba. Det finns olika saker att hämta i de olika rytmerna.

Foto: Mustis Persson

När jag själv provar att spela förstår jag vad de menar. Vi står i en cirkel med var sitt instrument. Först börjar vi med sambarytmen och sedan övergår vi till Acidasrytmen. När vi har kommit till Acidasrytmen har jag slappnat av tillräckligt för att lyfta blicken från surdon. Jag möts av ett leende. Vackra, självsäkra och mäktiga står de där och spelar. Nästan som i trans försvinner vi i rytmen som om det inte finns något annat, som om musklerna aldrig har varit spända. Acidasrytmen är lika tung som den antirasistiska kampen.

– Man kan komma och vara med om man vill!

Upprymd och förändrad lämnar jag lokalen. Men jag vet att jag kommer tillbaka.

Rapport från en kommande revolution

Ljud Den första maj var en historisk dag för muslimska kvinnor i Sverige. Från Stockholm till Malmö slöt människor upp för att demonstrera för en av arbetarrörelsens viktigaste grundpelare: rätten till den egna kroppen.

TEXT: AFTAB SOLTANI, JASMIN NUR ISMAIL, RAGIA ABDULLAHI

Aftab Soltani, Göteborg
Jag hade ställt mitt alarm för att vakna på morgonen den 1 maj men det hade inte behövts, för jag var så exalterad att jag knappt kunde sova den natten. Den sömn jag fick tog mig bort från sängen in i en dröm, till Kvinnofolkhögskolan där vi fort- farande stod och målade banderoller samtidigt som vi var mobiliseringsjour på mobilerna.
I drömmen avlöste scen efter scen från de senaste dagarnas planering. Hur vi verkligen använt dygnets alla 24 timmar till att förbereda 1 maj-demonstrationen i Göteborg. Hur vi under denna tid varit så mycket. Stoltheten över alla som bidragit. Skrattattackerna som gett oss träningsvärk. Hur vi gråtit. Och kramats långa intensiva kramar. Hur vi skapat listor för människor som är down och för dem som inte är det. Lauryn Hills låtar om motstånd och kamp har gett oss inspiration och energi till att dra de sista penseldragen på plakaten under de sena nätterna. Under hela denna tid har det inte gått en dag utan att vi påpekat för varandra hur historiskt viktigt detta är.
Jag vaknade ur drömmen en halvtimme innan mitt alarm ringde. Bestämde mig för att ta de sista affischerna jag hade hemma och sätta upp dem. Jag mötte Sabrin på Backaplan för att tillsammans ta vagnen till Järntorget och möta May. På spårvagnen häftade vi fast våra affischer, helt obrydda, över reklamannonserna medan passagerarna i vagnen iakttog oss.
När vi kom fram till Kvinnofolkhögskolan kom Paula med banderollen som hon sytt ihop.Vi fäste den på två långa träpinnar. På banderollen hade jag målat muslimska kvinnor som demonstrerade, med ett plakat där det stod ”Rätten Till våra kroppar”.
Det kändes så mäktigt att se sin egen konst som en så viktig del av detta sammanhang. Om jag någonsin hade haft en dröm som konstnär så hade det varit denna.
Inifrån ett klassrum hörde jag ditt tal i Malmö, Jasmin. Zakia hade på livesändningen på sin mobil, som vi alla samlades runt för att lyssna på. Det var så mäktigt och jag kunde inte hindra tårarna från att rinna. Efter att jag hört ditt tal släppte all nervositet om att det inte skulle bli så stort som vi hoppa- des på, för dina ord och din närvaro på scen överträffade allt jag tänkt om den här dagen. Det var tur att jag hade tagit på mig en svart slöja så att tårarna inte smutsade ner sjalen. Så mycket som jag grät den dagen.

Jasmin Nur Ismail, Malmö
Wow, Aftab.Vilken ära att veta att ni alla lyssnade på talet! Väl på plats ute på Möllevångstorget, när det var dags för mig att hålla talet som jag förberett några timmar innan, stod mina medsystrar bakom mig med våra banderoller och plakat med tydliga budskap: ”Stå upp för muslimska kvinnors rätt till arbete”, ”You can’t liberate the free”, ”Det finns inget neutralt i en rasistisk lag” och några höll i din mäktiga konst, Aftab. Jag kunde inte önska mig en bättre uppbackning. Hittar fortfarande inga ord som på ett rättvist vis kan fånga känslorna av att se muslimska kvinnor sida vid sida hålla i sina banderoller och plakat med viktiga budskap framför tusentals åskådare samtidigt som jag hör min röst eka genom hela staden.
Därefter tågade vi från Möllevångstorget till Slottsparken och skrek våra slagord tillsammans, vi var utan tvekan den grupp som hördes mest.Vi tog inga pauser,utan skrek i en hel timme tillsammans, vi skrek av utmattning och frustration. Det var många olika känslor på en och samma gång, men något vi alla kände den dagen var styrka och gemenskap. Bara tanken på att samma rörelse marscherade genom gatorna i Göteborg, Stockholm och Umeå gav en hopp och styrka. Jag har alltid varit starkt övertygad om att det är vi muslimska kvinnor som är revolutionen, och det bevisade vi den dagen.
Ragia Abdullahi, Stockholm
Tack för era reflektioner,Aftab och Jasmin.Den där drömmen du beskriver,Aftab,tar mig tillbaka till när jag vaknade på morgonen den 1 maj. Jag insåg inte då hur stor och revolutionär den dagen skulle bli. Jag vaknade också innan mitt alarm ringde för att ta mig till P5 Sthlms kontor där jag skulle vara med i en intervju med Aiman.Vi träffades på pendeltåget för att åka dit till- sammans och kunde inte sluta prata om hur nervösa vi var.
Intervjun gick bra. Sedan började dagen på riktigt. Ärligt så visste jag inte vad jag skulle förvänta mig. Eventet på Facebook hade blivit stort men vi var ändå inte säkra på hur många som faktiskt skulle dyka upp. När klockan slog elva var vi bara tio personer på torget. Besviken gick jag till Aiman och vi tittade ut med hop- pet om att fler skulle dyka upp. Snart blev torget fullt med hijabis och andra allierade med olika plakat med starka slagord: ”My body my choice, don’t touch my hijab!” För många av oss var det här första gången som vi gick i ett 1 maj-tåg. Första gången som vi pratade om en arbetarrörelse.
När tåget var igång var vi över 200 personer som mar- scherade för muslimska kvinnors rättigheter. Ännu hade det inte sjunkit in hur episkt och revolutionärt det här var. Vi skrek oss också hesa. Många förbipasserande kollade på oss förvånat. Reaktionerna var blandade: ”Stay strong!” och ”Ni skapar historia!” Fanns förstås också r vänassar som skulle påminna oss om vår tack- samhetsskuld: ”Appreciate what you have in Sweden!” ”Go back to your country!” Fast alla uppenbarligen inte var lika glada över vårt tåg som vi var, kunde de inte stoppa oss.
Väl framme i Gamla stan, efter att ha marscherat i en timme,var det dags för tal.Vi hade fått veta i förväg av SAC Syndikalisterna att det kanske inte skulle finnas tid för oss att tala, men efter att ha sett hur många som faktiskt gick i vårt tåg och hur viktigt ämnet faktiskt är hoppades vi att de skulle ändra sig. Vilket de inte gjorde. Vi var många som klagade och sa ifrån men ändå kunde de inte låta oss hålla ett tal på två minuter?! Era tal i Göteborg och Malmö var så tunga och gav åtminstone energi. MEN, kan vi prata om aktionen i Malmö? Vad hände?

Jasmin Nur Ismail, Malmö
Sjukt att SAC Syndikalisterna inte lät er tala?! Och varför är jag inte förvånad över tacksamhetsskulden som ni avkrävs …
Men ja! Vi kan prata om aktionen. Vi bestämde oss för att bege oss till Folkets park där Stefan Löfven skulle
hålla sitt 1 maj-tal. Det var fullpackat med människor och i princip omöjligt för oss att komma fram. Men vi försökte ändå,vi försökte komma så långt fram som möjligt och ironiskt nog blev det precis bakom alla sto- ra dagstidningars kameror.
Perfekt tajming eller vadå? Vad vi skulle göra eller säga på plats hade vi inte planerat så noga, det vi alla var överens om var att vi skulle organisera oss för att sedan kunna kuppa Löfvens tal och på så sätt bryta tystnaden och uppmärksamma muslimska kvinnors rätt till arbete.
Systrarna bakom mig började rulla upp banderoller- na och ta upp sina plakat, medan jag tog fram megafonen och tryckte på knappen så att sirenerna hördes. Fångade direkt uppmärksamheten. Alla kameror vändes mot oss. Ikram höll i megafonen åt mig samtidigt som jag skrek lungorna ur mig: ”Stå upp för muslimska kvinnors rätt till arbete, rätten till våra kroppar, Stefan Löfven, du har en feministisk regering som har varit alldeles tyst gällande domen.Vi är så jävla trötta på din passivitet!”
Han tvingades avbryta sitt tal. Blev tyst. Efter en liten stund svarade han: ”Om vi gör som så att vi pratar en i taget i stället” och fick direkt applåder och skratt från publiken. Så jag fortsatte skrika: ”Stå upp för mus- limska kvinnors rätt till arbete. Rör inte min hijab,
rör inte min hijab, rör inte min hijab!”
Jag kände av hur tårarna brände bakom ögonlocken
och hur min röst började bli ostadig och hur frustratio- nen inom mig kokade mer och mer. Ikram tog över och började själv skrika: ”Stå upp för muslimska kvinnors kroppar,var är din feministiska regering när den behövs?!”
Aftab Soltani, Göteborg
Vilken härskarteknik av Löfven.Är inte första gången i historien som Löfven blir avbruten, som Ikram berättade för oss. Men Löfven vet att han kan tala så till mus- limska kvinnor och få medhåll. Vad gjorde folket?
Jasmin Nur Ismail, Malmö:
Eller hur! En folksamling samlades runt om oss, och började dra i oss och skrika på oss och tysta ner oss. Det var våldsamt. Precis då kommer också en handfull poliser och ordningsvakter och eskorterar oss ut från folk- samlingen och parken.
Vi lyfter upp knytnävarna i luften och skriker våra slagord samtidigt som vi blir eskorterade från parken. Men vi hade leenden på våra läppar, för i dag hade vi segrat och tillsammans skrivit historia. Jag är otroligt stolt över våra insatser och över allt vi lyckats åstad- komma på så kort tid. Och jag är otroligt hedrad över att få ta del av en revolutionär rörelse som människor kommer minnas länge.
Ragia Abdullahi, Stockholm
Det är något med muslimska kvinnor som talar.Vi marscherade i alla dessa städer, för muslimska kvinnors rättigheter på arbetet och skapade historia 1 maj 2017.Vare sig arbetarrörelsen eller Löfven inkluderar oss eller inte finns vi här för att stanna.
Aftab Soltani, Göteborg
Exakt, Ragia. Vi är inte i behov av deras räddning eller intresserade av deras kompromisser. Vi för vår kamp med eller utan dem. Det är upp till dem vilken sida av historien de vill stå på.
Jag är så stolt över oss som rörelse och vad vi åstad- kommit på denna korta tid. För en kort tid sedan fanns vi bara i Göteborg men i dag har vi ett nätverk av folk som backar oss runt om i hela landet och vi har formu- lerat konkreta krav gemensamt. Det Rätten Till Våra Kroppar i Göteborg, Stockholm, Malmö, Västerås och Umeå uppnådde, uppnådde vi alla eftersom vi är en rö- relse. Det har varit en ära att få ta del av detta historiska ögonblick med er. En ära att en dag när jag blir gammal kunna blunda och tänka mig tillbaka till 1 maj 2017 i demonstrationståget när pulsen slog i takt med folkets slagord som ekade över hela landet.

Vuxna gråter inte

Barn Amira är sju år och vill hellre prata om hästar än om mat. Sedan avslaget är hennes mamma rädd att hon ska sluta äta. Amiras vän har redan slutat. Han är nio år gammal, har börjat tänka på döden. Nu har han inte varit kontaktbar på två månader. Alexander Mahmoud har träffat två barn i olika delar av asylprocessen.

TEXT: Alexander Mahmoud

Vi sitter i ett väntrum. Det känns som om jag sett deppigare, det känns som om alla som designar väntrum går efter samma mall. En soffa med två fåtöljer fast i olika färger. Färgglada böcker, en docka i en barnvagn som vilar i ett hörn, ett plastigt luffarschack, fiskar som gömmer sig i ett stort akvarium.

Amira sitter med sin lillasyster och spelar luffarschack. Låter henne börja, annars vinner hon för lätt. Varje måndag är det lite samma sak.

– Jag mår bra. Det är mamma som bestämmer att jag måste gå hit. Men det är okej, det finns en docka att leka med. Eller skrämma fiskarna. Smälla händerna mot glaset, skälla som en hund.

– Där inne får jag rita eller måla. Ibland frågar hon om känslor, det är jobbigt. Mamma pratar mer med hon än vad jag gör.

När Amira vunnit sju gånger på luffarschack kommer terapeuten in och hämtar henne och mamma.

De går hit i akut och samtidigt förebyggande syfte. De vuxna är rädda för att Amira ska sluta äta helt.

När vi kommer hem sitter Mamma Samara och gråter tyst vid köksbordet. Hon gör det när ingen ser, så fort hon har en paus. Det kommer bara av sig självt. Hon försöker få varje dag att bara gå över, vara upptagen och inte hinna stanna, tänka, gråta, tills hon somnar.

De lyckades fly hit, men fick avslag på sin asylansökan. Nu har de levt papperslösa i två år. När pappan också valde att lämna familjen blev det ännu värre.

Amira skriker från sovrummet, slår hårt i dörren. Hon har gjort det i fyra timmar. Hon skriker, slår sig själv om kinderna, frågar sig själv ”Varför, varför, varför?” Hennes syskon har blivit vana, sitter och äter tysta i köket. Ju längre tid som går, desto mer okontaktbar blir hon. Hon vill inte äta frukost, hon vill inte att mamma ska tvinga henne. Hon vill välja kläder själv, ha de nya kläderna. En journalist ska komma och intervjua henne. Samara säger att de måste spara de nya kläderna till viktigare saker, som när de ska till Migrationsverket.

I går ville hon ha två tofsar i håret. Den ena blev större och fulare än den andra. En perfekt anledning till att inte äta frukost. I förrgår ville hon ha olika strumpor på fötterna.

– Hon tog ett bett i dag. Jag kan inte se mitt barn inte äta. Jag vet inte vad jag ska göra.

Vi promenerar från mottagningen hemåt. Amira är glad, skuttar, hoppar upp på ett vägräcke, poserar som en utforskare. Är coolare än andra barn vi går förbi.

– Varför äter inte du?

– Det är inte gott. Jag vill bara äta min favoritmat.

– Vad är det?

– Chicken nuggets som man gör i mikro. Och manto.

– Vad gör du om du inte kan äta din favoritmat?

– Jag blir arg. Jag får ont i huvudet. Jag börjar skrika och gråta. Jag vill inte äta.

– Är du mer arg och ledsen än andra barn?

– Ja. Kan vi prata om något annat.

– Ja.

– Jag gillar hästar. Om man blir trött så kan man rida på en häst och då känns det mycket skönare. Hästar blir aldrig uttråkade. Det är bra att rida på en häst. Och de är söta. Fast inte stora hästar. Jag trodde hästar var mjuka men de är hårda. I pannan är de som hårdast.

Familjen går runt på Naturhistoriska riksmuseet. Fastnar vid utställningen om evolutionen. På avstånd hörs skrik. Samara springer en bit bort. Amira står under en tyrannosaurus rex.

– Hon bara skriker, gråter, vrålar. Jag måste hålla henne hårt tills hon slutar gråta. Vi var bara ifrån varandra i två minuter. Men hon tänkte att jag hade försvunnit för evigt.

Terapeuterna säger att hon har multipla trauman.

I Afghanistan såg hon sin mamma bli misshandlad. I Sverige lämnar hennes pappa henne plötsligt.

Under ramadan förra året fastar mamma ett par dagar. Hon vill få styrka att orka sig igenom tiden i Sverige, igenom avslaget från Migrationsverket. Samtidigt skickar hennes psykolog ut felaktiga recept, så hon får inte ut sina antidepressiva. Samara börjar få självmordstankar. Amira slutar också äta. Hela sommaren äter hon bara choklad, som mest 50 gram på en dag.

Samara står och hackar lök i köket. Hon vill köpa en julgran, har hittat en liten på Rusta för 25 kronor. Överväger om det är för dyrt. De ska snart göra en ny asylansökan. Bli någon i stället för ingen. Amira sitter bredvid och ritar.

– Vad drömde du i natt? frågar jag henne.

– Att någon dödade mig. De sprang bakom mig, en var höger, en var vänster och de sprang och jag sprang och så dog jag gråtandes.

Samara ber Amira att ta på sig de fina kläderna. Det känns som en bra morgon. På vägen till Migrationsverket finns en häststaty. Amira monterar sig, poserar likt en utforskare på hästen. Hon sitter kvar så länge hon kan.

De börjar få dagersättning från Migrationsverket. Mamma mår bättre, lyser upp mer. Skämtar, härmar reaktionen hon gav handläggaren när den frågade om de har några dyra tillgångar här eller i hemlandet.

Lillasystern kommer snart få börja skolan. Annars brukar hon ligga i sängen hela förmiddagen och googla på färdbeskrivningen till Amiras skola.

Amira sitter och äter pizza, har två perfekta tofsar med blå och gula blommor i håret. Ler lurigt med ett sugrör gult av Fanta i mungipan och håller en monolog om hur det suger att vara sju år.

– Varför?

– Jag vill vara vuxen. Vuxna gråter inte.

Säger till Amira att jag ska åka till Tareq. Amiras lillasyster sätter armarna kaxigt i kors. Säger att hon inte gillar honom. Hon får aldrig vara med och leka med Tareq, Amira och andra för att hon är för liten. Samara säger till henne att hon måste vara snäll. Tareq mår inte så bra just nu.

Tareqs familj skrev in sig som samarbetsvilliga på Migrationsverket. Alla sa att det var okej, trots att de har ett utvisningsbeslut. De gjorde det för att få ut dagersättning. Det hade fungerat för många andra familjer.

Pappa Omar gömmer sig utanför när mamman och barnen går in. Mamma Nawal säger att han inte kunde komma och skriva in sig. Det är svårare att ta i förvar och utvisa en familj om inte alla i familjen är inskrivna som samarbetsvilliga.

Gränspolisen synar deras bluff, låser in dem i ett av sina kontor.

– Vi håller kvar er här tills er pappa kommer hit.

Familjen försöker tränga sig ut men polisen står i vägen.

– Vi måste skriva in hela familjen i systemet, förstår ni.

Efter ett par timmar går Tareq ut och ropar in sin pappa. Inne hos gränspolisen grips han direkt.

Han ser sin pappa fängslas. Blir arg, tar i så hårt han kan och slår polisen. Fortsätter slå. Inser att han bara är åtta, att han bara är en pojke och att gränspolisen inte är det.

Han börjar skrika i stället. Skriker att de inte får ta hans pappa. Det funkar inte heller.

Han skriker högre. Börjar riva sig själv på armarna och händerna. Slår huvudet mot väggen. Gråter fram att de kan ta honom i stället.

Gränspolisen ber familjen titta mot Tareq, säger, titta, vad ni gör mot ert barn. Det är ert eget fel.

Sen för de iväg hans pappa, mot förvaret. Kvar är Tareq, hans lillebror och hans gravida mamma.

Snart fyller han nio år, samtidigt formulerar han tankar om vad död är och varför det finns.

Pappa lyckas ta sig till Sverige igen, trots att han har totalt återreseförbud i hela Schengen. Han fick inte se sin dotter födas i Sverige. Tareq börjar må bättre.

– Han spelade fotboll på gården. När han inte gick i skolan eller sov spelade han fotboll. Alla säger att han är bra på det. Tränarna i laget gillade honom så mycket att han fick spela match direkt, trots att vi inte hade råd att betala avgiften.

Hans mamma pausar när hon berättar. Andas. Andas tyngre. Det kanske är jobbigare att minnas de fina minnena. De har dukat upp fika för minst åtta gäster trots att det bara är jag där.

Jag ger henne hushållspapper, säger att vi inte behöver intervjua mer. Blixtsnabbt blir hon arg i stället.

– Jag måste berätta det här. Du måste lyssna.

– Tareq brukade bygga fällor hemma. Han tejpade upp grejer på dörren, så, när du öppnade, skulle de trilla ner på dig. Han höll på med Pokémon-kort. Gillade korten med en drake på. Han lekte hela tiden med sin lillebror. Ibland bråkade de.

Paus igen.

– Men nu ligger Tareq bara där.

Tareq spelar fotboll på skolgården. Snart är det jullov, julafton, julklappar. Några elever kommer fram till honom. Mobbar honom. Han orkar inte ta mer skit. Han slår tillbaka.

Hans lärare ser på håll. Springer fram, separerar barnen. Tar Tareq åt sidan, säger till att han inte kan slå andra elever. Tareq försöker förklara att det inte var han som började. Läraren säger att det inte spelar någon roll, att om Tareq fortsätter så här kanske polisen kommer och utvisar hans pappa igen.

Tareq blir tyst.

Mamma och pappa kommer och hämtar honom. Får stanna hemma från skolan. Han pratar inte alls på två dagar. När hans föräldrar kommer in och väcker honom tredje dagen står han kvar bredvid sängen och kissar på sig.

Mamma frågar honom varför han gör så.

Tareq trillar ihop.

De åker snabbt mot akuten.

Jag sätter mig bredvid Tareq. Han ligger helt stilla. Han har legat helt stilla i två månader. Händerna ligger kupade över varandra. Från hans högra näsborre löper en tunn, genomskinlig slang. Ibland rör sig ögonlocken. De låter Lilla aktuellt vara på varje dag. Han gillade det förut.

Han sondmatas. Maten ligger i tetror inne i köket, väntar på att blandas med vatten och så in i sonden. Han har gått ner sju kilo på två månader. Varje vecka kommer det hem en läkare, en sjukgymnast och en psykolog till dem. Ingen av dem ser någon förbättring hos Tareq.

Jag börjar prata om Pokémon. Ögonlocken rör sig lite mer.

– Ända sedan vi var inlåsta hos gränspolisen har Tareq varit annorlunda. Han blev mer vuxen, mindre barn. Vi lämnade vårt hemland för att vi trodde på möjligheten till ett annat liv. Vi drömde om andra barndomar för våra barn än de barndomar jag och min man hade. Men nu ligger han bara där.

Tareqs fyraårige lillebror springer gråtande till sin mamma. Han slår sitt ansikte mot hennes mage, mot sin knytnäve, mot hennes mage igen. Mamma börjar gråta.

Han lekte hela tiden med Tareq. Han fattar inte varför han inte vill leka nu.

Nästan varje morgon står han bredvid Tareq. Tar tag i hans axlar, skakar om honom lätt.

Säger, kom nu, vi ska leka. Snälla, kan vi inte leka i dag. Tareq. Snälla.

Obegripliga barn

Barn År 2016 i en skola i Stockholms län väljer högstadieeleverna Mimmi, Emilios och Felicia att testa vad de upplever är orättvis betygsättning på skolan genom ett experiment. I ämnet svenska lämnar de in tre innehållsmässigt identiska texter. Det visar sig snart att det blir tre olika betyg. Två texter får olika betyg trots att de betygsätts av en och samma lärare. Eleven vars namn inte klingar svenskt är den som får det lägsta betyget. Han uppger ”utländsk bakgrund” och att han som kille antas vara mindre duktig som möjliga förklaringar. Men skolan och Skolverkets expertröst väljer andra förklaringar. Manas Zlatana Knezevic har tittat på debatten om den orättvisa betygsättningen och diskuterar hur fallet kan kopplas till vuxenvärldens ovilja att prata om barns utsatthet för rasism.

TEXT: Zlatana Knezevic

När orättvisor blir otydliga
Postkoloniala feminister har visat att kompetens och utbildning historiskt sett har varit reserverad för den vita manliga eliten. Det är inte bara kvinnor och flickor som har stått utanför. Under kolonialtiden tog de europeiska kolonisatörerna på sig rollen att ”civilisera” de koloniserade och lära dem moral.

Kolonisatörerna ville framställa sig själva som upplysta och fulländade människor. Därför skapade de representationer av de koloniserade folken som motsatsen till detta: som ociviliserade och inkompetenta. Skillnaden mellan de idiotförklarade och dem som historiskt har ansetts vara vetande och moraliskt överlägsna är med andra ord en skillnad i makt mer än något annat.

I linje med denna tankemodell har även relationen mellan barn och vuxna återspeglats kritiskt. Barn anses ofta vara i underläge vad gäller kunskap och moraliskt tänkande. Därför ses ojämlika relationer mellan barn och vuxna som naturgivna snarare än som orättvisa. Barn ska ju uppfostras, läxas upp, läras ut, socialiseras in. Att kunskap och moral förknippas med vuxna gynnar knappast de unga i deras rättvisekamp. Särskilt inte när det gäller rättvis betygsättning där frågor om kunskap och moral ställs på sin spets.

Detta syns i mediernas beskrivningar av Mimmis, Emilios och Felicias experiment genom att de fokuserar på annat än rättvisefrågor. En avledande strategi har varit att tona ner diskrimineringen i bedömningen av elevernas kompetens och i stället förklara det inträffade med lärarnas bristande kompetens. Och inte handlar det om det vanliga kunskapsargumentet som ursäktar dem som ”inte visste bättre” för att de var dåligt pålästa om makt och fördomar. Här är det i stället ett svårnavigerat betygssystem och oklara bedömningskriterier som klandras.

Betygssystem och bedömningskriterier kan sällan ses som orättvisa, bara odugliga. De tystar eleven Emilios förklaring om att de olika betygen kan bero på hans ”hudfärg”, ”utländsk härkomst” eller ”kön”. Så svänger diskussionen från diskriminering till frågor om effektivitet och tydlighet.

Men vad har själva betygssystemet att göra med att Mimmi Lifvendahl, Emilios Kuosis och Felicia Pålsson Magnusson betygsätts så olika? Hade samma diskussion förts om det i stället hade rört vuxna studerande? Någonting i det här fallet gör det svårt att öppna för diskussionen om sociala orättvisor och rasism – kanske för att det är just barn som har blivit utsatta.

Vuxna i centrum
När samhällsdebatten lyfter fram rasism och orättvisor är det lätt hänt att det ändå blir de vuxna som hamnar i blickpunkten. I jämställdhets- och jämlikhetsdebatten som övervägande handlar om kvinnor och män, svenskar och invandrare står barn i de vuxnas skugga. I dessa debatter som främst rör lönsamhet och den så kallade produktiva sfären – lika lön, arbetsmiljö, tillgång till arbetsmarknaden – framträder barn och unga i bästa fall som framtida vuxna arbetstagare, föräldrar, (o)jämställda partners.

Ett vanligt perspektiv i samhällsdebatten är att det egentligen är föräldrarna som blir rasifierade men deras biologiska barn får lida av konsekvenserna: fattigdom, socialt utanförskap med mera. Adoptivbarn glöms bort och barn med utlandsfödda föräldrar anses vara utsatta för ett slags indirekt rasism. I samhällsdebatten blir det därför lättare att tala om att det är vuxna som utsätts för förtryck och diskriminering. Barn utsätts för kränkande behandling och mobbning. Eller odugliga betygssystem. Inte rasism. I den offentliga debatten är vuxenvärlden rättvisefrågornas grindvakt. De omyndiga fråntas sina (an)språk.

Ett viktigt inslag i samhällsdebatten om orättvisor och rasism är samhällsvetenskaplig forskning. Samtidigt som kritisk samhällsvetenskaplig forskning fokuserar på vuxna pågår forskning i andra discipliner där både barn och barndomen får stor uppmärksamhet. En sådan är exempelvis utvecklingspsykologin som har en etablerad ställning inom dagens barndomsforskning. Inom utvecklingspsykologin, till skillnad från kritiska samhällsvetenskapliga perspektiv, lyser rättvisefrågor, maktfrågor och jämlikhetsfrågor med sin frånvaro.

Denna frånvaro går att se även i hur den orättvisa betygssättningen diskuteras. Skolverkets enhetschef för nationella prov uppger i Aftonbladet Morgon att lärarna behöver tydligare kriterier. Det är lärarna som ska ges stöd, inte de drabbade eleverna. Det står inte klart hur kriterier och betygssystem kan förebygga diskriminering och rasism. Men diskriminering och rasism blir det här aldrig heller någon uttalad fråga om. Att vissa elever inte kan få högt betyg i svenska för att deras namn inte klingar tillräckligt svenska verkar inte vara något större bekymmer för vare sig skolan eller den från Skolverket som kommenterar frågan.

Alla barn är inte Barn
Enligt kritiska psykologen och feministen Erica Burman är utvecklingspsykologins barn ett generellt Barn med stort B. Utåt sett är detta universella Barn en individ som saknar ett sociopolitiskt sammanhang. Det universella Barnet saknar därför även etnicitet/”ras”, genus, klass och sexualitet. När det sociopolitiska suddas ut blir också orättvisor kopplade till diskrimineringsgrunderna och barns olika sociala ställning osynliga. Barn med stort B drabbas inte av rasism.

Rasismens förklaringsvärde till den orättvisa betygssättningen tonas ner av Skolverkets enhetschef genom att fallet görs till en fråga om ofrånkomlig ”subjektivitet” i bedömningar. Eleverna själva lyfter i stället fram lärarnas favoriseringar av vissa elever framför andra.

Det som minst diskuteras är vad denna subjektivitet och dessa favoriseringar skulle kunna grunda sig på. När frågan lyfts om det skulle kunna röra sig om fördomar och namn ger enhetschefen på Skolverket en försiktig, spekulativ, respons. Man kan ”få det intrycket”, sägs det i P4 Stockholm. I Aftonbladet Morgon menas det: ”Ja, om det skulle vara så, så är det allvarligt.” Ändå rekommenderas skolan att jobba vidare med bedömningen av texter. Aldrig blir det en fråga om att synen på människor behöver rättas till. Rektorn talar om ”det här specifika fallet” och om elevernas ”lilla betygstest”. Situationen framstår som en bagatell, enstaka subjektiva missbedömningar snarare än ett strukturellt problem som drabbar andra elever på samma skola eller elever på andra skolor.

Debatten om betygsättningen sker i en tid full av paradoxer. Barnkonventionen ska inrättas som svensk lag samtidigt som dagens asyllagar kompromissar bort barns rättigheter. De på flykt – de ”andra” barnen – räknas inte till de universella Barnen, de som står närmare det allmänmänskliga. Det är det universella Barnet som får ta del av de universella rättigheterna. Med detta blir det tydligt att alla barn inte är Barn med stort B. Det står klart i dag efter de omdebatterade åldersmätningarna som uppstått med liknande syften – för att pröva om ensamkommande är, eller inte är, barn. Debatten engagerar bland andra läkare och forskare i protest mot åldersmätningarna. Den verkar huvudsakligen kretsa kring om metoderna är pålitliga för att säga något om barns ålder.

Oavsett om svaret är ja eller nej tycks lösningen vara densamma: det gäller att hitta metoder som är mer pålitliga än vad barnen själva är. Barnet med stort B gör det möjligt att på samma gång utesluta som att tysta de uteslutningar det skapar.

I exemplet med betygsättningen rör det sig om andra mätmetoder: de som mäter kompetens. Men argumentet är snarlikt och jakten på fungerande pålitliga metoder fortsätter även i denna debatt. Gemensamma kriterier löser knappast problemet med att eleverna, trots inlämning av identiska texter, inte bedöms likvärdigt, utan som barnen med stort B. Eleven fråntas sina tolkningsföreträden, tystas, förminskas och idiotförklaras för andra gången.

Osynliggörande eller skydd?
Barndomsforskare brukar tala om att barn ofta återges som oskuldsfulla och skyddsbehövande. Frågan blir om detta ”skydd” går så långt att det uppstår svårigheter med att prata om att barn utsätts för rasism. Av vuxna eller av andra barn.

Orättvisor skär sig med föreställningen om en oskuldsfull barndom fylld av lek – hur lite den föreställningen än har att göra med barns verklighet. För att få orättvisor att upphöra är det viktigt att först finna orden och erkänna de orättvisor som barn, i deras olika positioner, utsätts för. Då blir det möjligt att bättre förstå inte bara Emilios Kuosis situation utan även varför Mimmi Lifvendahl och Felicia Pålsson Magnusson bedöms olika. Osynliggörande av frågorna kan inte leda till annat än en fortsatt orättvis behandling och rasism.

I betygsskandalen uteblev erkännandet och eleverna fick inte stöd av rektorn. Det är helheten och arbetsprocessen, menar rektorn, inte den enskilda uppsatsen, som bedöms. Rektorns ord står mot elevernas. Och bibliotekspersonalen menar att eleverna agerat på ett oschysst sätt. Återigen är det vuxna som gör anspråk på rättvisan och moralen. Barn och unga vågar ifrågasätta just det. Mimmi, Emilios och Felicia pratar om orättvisor och rasism när vuxenvärlden vänder dövörat till och visar ovilja att förstå.

Rebecca trakasserades i sju år – DO lade ner ärendet

Barn Rebecca utsattes för rasism i skolan dagligen i sju års tid, ändå tog DO inte ärendet till domstol.
Bland anmälningar som rör etnisk diskriminering har DO endast utrett en femtedel de senaste fem åren, trots att de påstår att de utreder allt som rör trakasserier i skolan.
Med en sådan illa dold ineffektivitet går det att fråga sig vilket existensberättigande myndigheten egentligen har.

TEXT: Josefine Sidhu

N-ordet. Könsord. Utfrysning. Sparkar. Puttar. Klotter. Dag ut och dag in, i sju års tid.

– Varje dag talade de om för mig hur värdelös jag var. Det känns som att jag inte har fått lämna min barndom på ett bra sätt. Som att jag har kastats in i vuxenlivet.

Det finns ett lugn i Rebeccas röst när hon talar och hennes blick är stadig. Ljudet från espressomaskinen och sorlet från de övriga gästerna inne på kaféet verkar inte störa henne när hon berättar om de dagliga trakasserierna som förföljde henne under hela skolgången.
Med en förälder med rötter i Kenya var Rebecca den enda bruna personen på skolan i Svedala. Från första klass och ända upp i högstadiet genomsyrades hennes vardag av kränkningar.

I takt med att hon blev äldre kom trakasserierna att bli grövre och på högstadiet övergick det i fysiska angrepp. Det var i den vevan som barn- och ungdomspsykiatrin rådde Rebecca att byta skola, eftersom man ansåg att hon tagit för mycket skada av mobbningen och att skolan inte klarade av att förändra situationen.

– Efter sjuan sa jag till min pappa att jag inte tänkte fortsätta på skolan. Han ville först inte att jag skulle byta, för han ville inte att mobbarna skulle vinna.

Det slutade med att familjen lämnade Svedala och flyttade till Malmö. Där skulle Rebecca för första gången få vara i en skolmiljö där hon inte utmärkte sig och där ingen gjorde någon affär av hennes ursprung. Men den känslomässiga skadan var redan skedd. Rebecca utvecklade ångest och led av magont och panikattacker. Det förföljde henne hela gymnasiet.

– Det var den jobbigaste perioden i hela mitt liv. Jag hade vant mig vid det dåliga och var rädd att någonting skulle hända igen. Jag inbillade mig att jag var konstant observerad och att de andra på skolan tyckte illa om mig.

Sedan dag ett har Rebeccas pappa varit i kontakt med skolan och informerat dem om trakasserierna. När skolan inte agerade mot diskrimineringen anmälde pappan dem till DO. Men inte heller hos myndigheten vars uppgift det är att se till att lagstiftningen efterlevs fick Rebecca något gehör. Efter två års utredande valde DO att avsluta ärendet med motiveringen att det inte skulle gå att driva ärendet med framgång i domstol.

– Det var ren katastrof. Inte nog med vad hon hade fått stå ut med i form av rasism och trakasserier. DO:s beslut kom som en kalldusch. Det var nästan lika illa som trakasserierna i sig, berättar pappan.

Han har i sin tur kämpat för sina barns rättigheter i fjorton års tid. Det började när Rebeccas äldre bror gick på samma skola och utsattes för liknande rasism. För brodern kulminerade trakasserierna med att han på högstadiet misshandlades på skolgården. Pappan polisanmälde händelsen och den unga misshandlaren dömdes i Ystad tingsrätt. Någon upprättelse från skolan fick brodern aldrig. När DO väl hade utrett hans ärende hade händelserna hunnit preskriberas.

Att brodern och Rebecca fick sina ärenden utredda av DO är samtidigt mer än vad de flesta som anmäler trakasserier får. Under de senaste fem åren har DO utrett endast en femtedel av alla anmälningar som rör etnisk diskriminering i skolan. I slutet av november 2016 hade DO inlett utredning på endast 8 av 109 anmälningar. Detta trots att diskrimineringsombudsmannen Agneta Broberg i en debattartikel i Norrköpings Tidningar så sent som den 13 september 2016 motsägelsefullt proklamerat att myndigheten utreder ”så gott som alla anmälningar” som rör trakasserier i skolan. Uttalandet i sig var ett svar på kritik om att myndigheten inte fullföljer sitt tillsynsansvar rörande sexuella trakasserier.

Antalet anmälningar om diskriminering i skolan ökar årligen och etnisk diskriminering utgör omkring en tredjedel av ärendena. Detta sker samtidigt som rasismen får ett allt större fäste i Sverige med mest högerextremt våld av länderna i Västeuropa och allt fler anmälda hatbrott kopplade till rasism och främlingsfientlighet. Enligt statistik från Brå var nästan 70 procent av hatbrotten som anmäldes 2015 rasistiskt motiverade.

DO har de senaste åren kritiserats från olika håll för att vara allt för passiva. I en debattartikel i Sydsvenskan från den 8 december 2015 beskriver den tidigare medarbetaren Johan Lilly Gyberg DO:s tillsynsarbete som ”skyltfönsterpolitik”, eftersom han anser att myndigheten ställer för låga krav på verksamheterna de granskar.
I Rebeccas fall innebar DO:s tillsynsarbete att det betraktades som gott nog när skolan visade upp värdedokument och likabehandlingsplaner. Trots att dokumenten tillkommit efter påtryckningar från Rebeccas pappa – och efter att hon slutat på skolan.

– DO lät sig imponeras av det. De tyckte att skolan gjort vad de kunde, så de åkte hem och avskrev ärendet. De nöjde sig med vad Svedala kommun berättade, säger pappan.

Några som däremot inte nöjde sig var juristerna Johanna Ingemarsson och Karin Henrikz på antidiskrimineringsbyrån Malmö mot Diskriminering (MmD). Det var nämligen dit som Rebecca och hennes pappa vände sig när DO avslutade ärendet. MmD kom inte bara att göra en annan analys än DO, de skulle också visa att myndigheten hade fel. Ärendet gick visst att driva med framgång i domstol. I november 2016 dömde tingsrätten till Rebeccas fördel och Svedala kommun tvingas nu betala ett skadestånd på 22 000 kronor.

– Det är inte pengarna som är det viktiga, utan att hon äntligen har fått rätt. Hennes upplevelse är inte påhitt som kommunen ibland har trott. Det är verklighet, säger pappan.

Det är det andra fallet som Malmö mot Diskriminering drivit i domstol och vunnit efter att DO bedömt det som osannolikt. Byrån är kritisk till DO:s agerande vad gäller skolärenden i stort och menar att personer som diskrimineras på grund av exempelvis hudfärg eller sexuell läggning har särskilt svårt att få upprättelse eftersom ärendet landar på DO:s bord.

– Trakasseriärenden med koppling till diskrimineringsgrund hamnar hos DO och inte Skolinspektionen och DO gör ingenting. Är du utsatt för rasism har du alltså mindre möjlighet att få hjälp av staten än om du blir mobbad för att du är ”ful”, säger Johanna Ingemarsson.

Den slutsatsen är de inte ensamma om att dra. Även den svenska regeringen underkänner DO:s kompetens. Den 14 december presenterades en utredning i vilken regeringen föreslår att ansvaret för diskriminering i skolan ska falla under skollagen och därmed bli Skolinspektionens ansvarsområde. Syftet med det är att stärka arbetet mot diskriminering. Utredningen vill också se att DO utreder fler ärenden.

I dag utreds 10 procent av alla anmälningar totalt.
DO har själv tidigare framfört att diskrimineringslagen inte är anpassad till barn och Agneta Broberg föreslog i en skrivelse att regeringen skulle tänka över om lagen egentligen ska tillämpas vid trakasserier mellan barn. I samband med det upphörde DO på eget bevåg att driva process i skolrelaterade ärenden.

MmD ser positivt på utredningsförslaget att DO ska utreda fler ärenden. I genomsnitt har byrån och DO lika många domstolsprocesser igång per år. Skillnaden är att DO är en statlig myndighet och MmD har nio anställda.
– Jag upplever att det finns en atmosfär på DO av att tolka lagstiftningen så milt som möjligt och avsluta så många ärenden som möjligt, säger Karin Henrikz.

På MmD ser man DO:s passivitet i skolärenden som en risk eftersom en utredning som inte leder till någonting kan uppfattas av skolorna som att de inte gjort något fel. Att det blir ett sätt att legitimera diskriminering eftersom många av skolorna kan se ett nerlagt ärende som en friande dom.

– Det är jätteproblematiskt. Det är inte många drabbade som orkar stå på sig och vända sig till en jurist eller en byrå i stället. Speciellt inte när en svensk myndighet i stort sett sagt att skolan har rätt, säger Johanna Ingemarsson.

När Rebeccas ärende kom in till MmD bedömde man direkt att det fanns goda förutsättningar att ta ärendet till domstol. De menar att även det som storebrodern varit med om hade varit ett solklart fall för rätten.

– Där fanns misshandel och polisanmälningar. Det hade funnits mycket att ta på. Men det sjabblade DO bort.

Att DO i november 2016 hade utrett så få som 8 av 109 ärenden rörande etnisk diskriminering i skolan är initialt förvånande för Rickard Appelberg, chef för rättsenheten samhällsliv och utbildningsväsende på DO.

– Det låter extremt lite. Presumtionen är att det ska gå till utredning.

När han en stund senare har studerat siffrorna med egna ögon ser han däremot inte längre något skäl till självkritik. I stället framhåller han att 40 procent av alla anmälningar som utretts under 2016 handlar om diskriminering i skolan, något som skulle indikera att skolärenden är prioriterade. Att det fortfarande är ytterst få av dessa som rör rasism, undviker Rickard Appelberg att förklara.

– Så här… vi är 80 personer på myndigheten. Skolinspektionen är 300 plus och sitter i hela Sverige. De har bara skolan. Vi har skolan och allt annat också.

Rickard Appelberg välkomnar regeringens förslag att låta Skolinspektionen ta över diskrimineringsärenden, något som kommer dröja till tidigast juli 2018. Till dess är det business as usual, det vill säga inte mycket alls.

Så vad i består egentligen skyddet för unga som drabbas av rasism i skolan? När myndigheten vars uppgift det är att se till att diskrimineringslagen följs inte bemödar sig att utreda anmälningar faller ansvaret tungt på de utsatta att själva söka rättvisa. Något som utöver ekonomisk kapacitet är känslomässigt krävande för, i det här fallet, unga människor och deras anhöriga.

För Rebeccas del går livet nu vidare. 19 år gammal är hon på väg att lämna tonåren och med sig bär hon sina sår, vissa mer svårläkta än andra.

– Jag kan inte lita på människor. Jag känner att jag måste vara försiktig.

Hon säger att n-ordet inte berör henne längre. Men att de kränkningar hon fått utstå under uppväxten påverkar hennes självbild. Hon vet inte om tankar som ”borde jag se ut på ett annat sätt” någonsin kommer att gå bort. Samtidigt säger hon att hon är starkare i dag än någonsin tidigare.

– Det är en traumatisk upplevelse jag alltid kommer att leva med. Men det konsumerar inte längre mitt liv.