Det går mot kväll en gråmulen februaridag som ska gå till historien. För ett par timmar sedan röstade riksdagens socialutskott ja till en total översyn av svensk hiv-politik. Översynen inkluderar den omtvistade informationsplikten i smittskyddslagen: kravet att informera en partner om sjukdomen före sex. För den lilla gruppen av organisationsrepresentanter, aktivister och politiker som nu sluter upp för ett lågmält mingel i RFSL:s lokaler i centrala Stockholm markerar dagen ett efterlängtat slut på över trettio års kamp. 

Många här inne har följt frågan sedan aidsutbrottet och paniken under 1980-talet till vår tid, när hiv inte längre betraktas som ett förstadium till aids utan mer som en kronisk sjukdom. En sjukdom som inte kan överföras om personen som har den står under fungerande medicinsk behandling.

Det har varit en lång väg kantad av svårigheter och hårt motstånd. En väg där det varit omöjligt att få beslutsfattare att uppmärksamma konsekvenser av den förda politiken. Men nu,      en gråmulen februaridag, firas att den kamp som så många fört till slut gett resultat: fördelandet av ansvaret för en sjukdom till ett land och inte en minoritet.     

”Idag tänker jag på att ingen smitta överfördes till någon av Mehdi Tayebs tillfälliga kontakter”, säger Andreas Berglöf stillsamt till mingelpubliken. Han syftar på när Sverige fick sin första mediala ”hiv-man”. Det var inledningen på en lång kriminaliseringsvåg, en av den svenska hiv-politikens mest tydliga konsekvenser, med rättegångar och stora rubriker. En våg som Berglöf mer än de flesta andra sett resultatet av.

En inblick i Sveriges hiv-politiska historia
I det tidigt prövade fallet av smittspridning från 1998, det som Berglöf nu påminner oss om, skakades Sverige under några veckor av myndigheternas jakt på Mehdi Tayeb. Historierna om hans hänsynslösa framfart i Stockholms nattliv engagerade hela landet och löpsedlarna stod i brand. Ett monster med allt mörkare anletsdrag, framställd som allt mer främmande, tog form. Han beskrevs som en man med flera identiteter som likt ett vandrande virus sökte upp och förförde unga aningslösa kvinnor, men också män, ibland med våld. 102 kvinnor och två män rapporterade att de haft oskyddat sex med Tayeb. Med uppspärrade ögon, förstärkta av det svartvita rastret i tidningspapperet, stirrade han mot oss just när landet börjat tro att aidspaniken var över och medicinerna skulle rädda oss. Tayeb drog från landet före rättegången, men skräcken som slagit rot hos allmänhet och myndigheter stannade kvar, liksom de förstärkta associationerna till ansvarslöshet och hänsynslöshet från en sjukdom som hela tiden förknippats med särskilda ”riskgrupper”. Det förfrämligande som låg över den mediahysteri som följde i Tayebs spår blev snart del av en formel. ”Hiv-man” blev begreppet som fyllde en ny formel med rasism och idéer om en sjukdom som inte hör hemma ”här”.

Fallet blottade också något annat, som återkommit i de rättsfall som följde i spåren av Tayeb. Något som utgör kärnan i det Andreas Berglöf sätter fingret på när han påpekar att ingen av hans offer fick hiv: hur chockerande självklart det var, och har fortsatt vara, för människor att ha sex utan en tanke på risken att smittas av en sjukdom.

”Trots att en epidemi är något som kräver allas ansvar har staten genom åren varit tydlig med att man ansett att de som lever med hiv är de som har det främsta, närmast ensidiga ansvaret för det hiv-preventiva arbetet”, avslutar Andreas Berglöf.

George Svéd, en av få som ingick i Aidsdelegationen som representant för RFSL under panikens 1980-tal, försökte förgäves förmå delegationens ledamöter att hålla en mer sansad linje mot dem som snabbt ville bomma igen de så kallade aidsbordellerna – det fåtal existerande mötesplatser för offentligt sex för män som har sex med män. 

”Vår erfarenhet då av de få klubbar som fanns var att vi förmedlade viktig kunskap till dem om hur man bedriver säkrare sex”, berättar Svéd.

När polisen hittade använda kondomer på klubbarna såg de bevis för att sex förekom och propagerade för stängning. För George Svéd och många omkring honom som arbetade intensivt för att nå ut med information till homosexuella män om risker innebar en använd kondom i stället ett bevis för att människor förstått att man nu måste ha säkrare sex, att man insett risken. Men för politikerna var det inget värt: 

”Visst, det är lätt att vara efterklok. Tiden innebar panik, ingen hade svaren och inget botemedel fanns”, fortsätter Svéd. 

”Ändå kan jag inte låta bli att tänka på hur utvecklingen sett ut om vi lyckats förmedla det perspektiv vi idag äntligen hamnat i: en sjukdom som hiv måste alla dela. Alla, eller båda parter, måste ta 100 procent ansvar vardera, inte 50. Framförallt kan aldrig en part bära allt ansvar.” 

Förbudet mot bastuklubbar röstades igenom på rekordtid. Innan någon i landet fått vetskap om en subkultur var den borta. 

Tystnaden bryts
För tio år sedan mötte jag själv i arbetet med min reportagebok Det sjuka ett tiotal av de människor som hängts ut i media som hiv-män och hiv-kvinnor. Det var komplicerade fall med skilda bakgrunder men en gemensam nämnare, att deras liv raserats den dag tystnaden brutits. En tystnad om en sjukdom de alla på olika sätt blivit intalade att hålla fram tills      någon anmält dem. Här var Charles som deporterades, utvisades på livstid, från barn och hiv-mediciner i hemlandet Sverige. I sitt forna hemland i Västafrika befann han sig nu utan möjlighet till amnesti. Han hade haft oskyddat sex med två kvinnor, och för detta blev han deporterad. Han önskade allt ogjort, var ångerfull. Ingen fick läsa om att hans dörr sprayats ner med ”Hiv-man, stick hem”. Ingen fick läsa om vilka effekter utvisningen haft för honom och hans närstående. Ingen hänsyn fanns att beakta i domen.

Här fanns också Lillemor som hukade i sitt radhus. Utanför den välskötta trädgårdshäcken i den lilla småstaden stod människor och stirrade för att få en skymt av ”hiv-kvinnan”. Hon som dömts till fotboja efter att ha anmälts av sin före detta man som känt till hennes sjukdom men långt efter skilsmässan ändå valde att anmäla henne. Hon förlorade vårdnaden om sina barn och hängdes ut i media. Hon var också ångerfull, hade svårt att greppa det som hänt men mot tystnaden fanns inget som mildrade. 

Charles och Lillemors fall var komplexa, men det land som framträdde bakom dem syntes desto tydligare. Ett land där en sjukdom som hiv anses onaturlig. Ett land som utvisar en människa för att markera att hiv är något främmande, något som inte hör hemma här. I resonemangen från domare och rättegångsprotokoll beskrevs människor som monster, med beteenden som samhället måste skyddas från och kontrollera. Framförallt framträdde kravet på bestraffning av en människa som kanske betett sig ignorant, men följt de instruktioner som samhället enats kring: var tyst om din sjukdom, den är onaturlig. 

”Ett viktigt steg är idag taget” säger vänsterpartisten Karin Rågsjö som länge arbetat för en förändring av den svenska hiv-politiken och som ledamot i socialutskottet varit med och röstat fram det historiska beslutet. ”Nu återstår att ta itu med tystnaden, eller ”förhållningssättet” som hon kallar det.     

”Vi ser ännu tendenser till att människor fortsätter vara okunniga, oinsatta, till och med kvar i 80-talets panikstämning.”

Det är över nu. Det kommer knappast fler hiv-män, de människor med liv som rasat samman får ingen upprättelse. Nu återstår i stället frågan om dagens historiska beslut räcker hela vägen mot en verklig uppgörelse av det tvådelade samhälle som vuxit fram: ett samhälle, en politik byggd på dem som vet och därmed får bära allt ansvar och dem som inte har en susning. Hindren är åtminstone undanröjda.      

Den statsfinansierade folkbildningen legitimeras ju av en mäktig historisk berättelse. Med fog beskrivs den ofta som ett avgörande frigörelseprojekt för arbetare, kvinnor, fattiga och utstötta som organiserade sitt eget lärande för revolutionära syften. Med ökade kunskaper och organiseringsförmåga lyckades man erövra demokratin. Men idag är folkbildningen en del av etablissemanget och beroende av den allt mer villkorade statliga finansieringen. Kan vi hitta spår av folkbildningens demokratiskimrande och revolutionära historia i dess verksamheter idag?

Marginaliserade stadsdelar i fokus
Genom att titta på folkbildningens roll i marginaliserade stadsdelar har vi (Nazem Tahvilzadeh, Charlotta Mellander och Ilhan Kellecioglu) i en nyligen genomförd studie tagit tempen på folkbildningens funktion i turbulenta tider. Hur fungerar egentligen folkbildningen för de arbetslösa, dem som inte klarat av grundskolan, de nyanlända, dem med sämre hälsa och självförtroende, de mobbade och exkluderade? 

Varför just återfinna denna roll i marginaliserade stadsdelar? ”Förorten” – som de även kallas – är i det offentliga samtalet förvandlad till en syndabock och container för samhällets problem: arbetslöshet, kriminalitet, vanmakt och ”utanförskap”. Samtidigt pressar en allt mer ojämlik bostadsmarknad människor med svåra levnadsvillkor till stadsdelar som redan är stigmatiserade. Åtskillnaden som görs mellan rika och fattiga, inkluderade och exkluderade, på en allt snabbare och mer otrygg arbetsmarknad kan upplevas i städers åtskilda boende- och rörelsemönster. Och i att befolkningen i marginaliserade stadsdelar drabbas av sämre levnadsvillkor och livschanser. Ett talande exempel är de bristande resultaten i grundskolorna där ibland majoriteten av eleverna saknar godkända betyg inför gymnasiet. Stadsdelarna mobbas offentligt och deras invånare diskrimineras och exploateras som klienter, konsumenter och medborgare i samspelet med samhället. 

Vi avgränsade, i brist på andra definitioner, en marginaliserad stadsdel till de 61 ”utsatta stadsdelar” som Polismyndighetens nationella operativa avdelning 2017 ansåg utgöra ”parallella samhällen”. Vi tar inte ställning till polisens kriterier för det utan ser avgränsningen som en lägesbild. Här lever omkring en halv miljon invånare i 27 kommuner som samtliga är mellanstora eller större städer. Avgränsningen ger ett tillfälligt mått på marginaliseringen i det urbana Sverige: inkomst- och utbildningsklyftorna mellan stadsdelarna och övriga kommunen är påtagligt höga.

Folkbildningen kan, med det omfattande samhällsförtrycket och de många brustna drömmarna omkring oss, vara ett forum där man kan söka skydd, uppmuntran, träning och gemenskap. Tillsammans med andra kan man ge röst åt sitt kollektiva trauma för att stärka utsikterna att individuellt och kollektivt undanröja det förtryck som står i vägen för ett fullvärdigt medborgarskap. Folkbildningen har i dessa sammanhang all anledning att påminna om sina revolutionära rötter och fungera som en frigörelsens pedagogik. 

Folkbildningssverige som kulturell invasion?
Folkbildningen kan också bidra till att förstärka förtrycket. Politiska projekt som inte respekterar de förtrycktas uppfattningar om sig själva och om världen misslyckas ofta, skrev Paolo Freire i De förtrycktas pedagogik. De projekten riskerar att i stället förvandlas till kulturell invasion: de förtryckta tas i besittning av de intellektuella, som på förhand har formulerat lösningen på eländet, utan att engagera sig i en dialogisk pedagogik där frigörelsen kan bli möjlig. Den kulturella invasionen förstärker de förtrycktas underlägsenhet och omkullkastar revolutionär politik.

2010-talets Folkbildningssverige kan upplevas som kulturell invasion. Den utgör tillsammans med andra ”sociala insatser” de mjuka nyporna, som kompletterar de säkerhetspolitiska apparaternas hårda nypor i marginaliserade stadsdelar. Tidigare studier har visat att folkbildningen tenderar att rasifiera befolkning i de stadsdelarna. Målet med bildningen blir att ”försvenska” marginaliserade invandrare som uppfattas ha ursprung i icke-demokratiska kulturer. Temat integration styr ofta insatser och projekt, men verksamheten präglas snarare av assimilationsinsatser. Cirkeldeltagare går kurser som stärker deras kunskaper i ”svenskhet” och de i regel vita svenska folkbildarna överdriver kulturskillnader. Liksom andra offentliga verksamheter som gör anspråk på att demokratisera samhället kan folkbildningen bli ett konserverande projekt: demokratin anses vara fullkomlig bara alla anpassar sig till den etablerade ordningen.

Folkbildningens två världar
I en översiktlig statistisk kartläggning av samtliga cirka 3 miljoner invånare i de 27 kommunerna finner vi att folkbildningen är mer relevant i marginaliserade stadsdelar, vilket innebär att en större andel deltagare finns här. Men när vi ser vad olika grupper deltar i blir det tydligt att folkbildningen fyller två olika funktioner i städerna. För den vita medelklassvensken fungerar folkbildningen som en arena för förverkligande av fritidsintressen: sjunga, dansa och utvecklas personligt. I marginaliserade stadsdelar handlar folkbildning om personlig utveckling. Men också om att delta i arenor som uppmuntrar till ett grundläggande deltagande i samhället: kurser i svenska, samhällsorientering och studiemotiverande eller -kompenserande kurser. Folkbildning stödjer också minoritetsgruppers gemenskaper och församlingar. Lite hårdraget kan man påstå att de välmående använder folkbildningen för att förverkliga sig själva och de marginaliserade använder den för att de inte har några andra val. 

Folkbildning kan också innebära vitt skilda aktiviteter på marken. Olika studieförbund och folkhögskolor har olika arbetssätt och fungerar på olika sätt. Ibland luktar det kulturell invasion, men ibland strålar verksamheter av frigörelsepedagogik. En upplevelse som folkbildare – de som leder och genomför folkbildningsverksamhet anställda av studieförbund eller folkhögskolor – delar är att det är svårt att nå deltagare och förankra verksamhet i marginaliserade stadsdelar. Det kan tyckas märkligt när medelinkomsterna är 60 procent lägre i de 61 stadsdelarna, arbetslösheten högre, andelen invånare som genomgår olika utbildningsprogram högre. Varför folkbildningen – en gratis bildningsform som är möjlig att skräddarsy på tusentals olika sätt – har svårt att finna förankring i marginaliserade stadsdelar handlar kanske mer om organisationernas strategier. 

Ett dominerande argument bland folkbildare är att det i marginaliserade stadsdelar bor många invandrare och nyanlända som inte känner till folkbildningen som resurs. Men många i dessa stadsdelar är födda i Sverige och majoriteten har inga problem att förstå svenska. Ser man hur Folkbildningssverige organiserar sin verksamhet är det enklare att förklara glappet. Inte särskilt många av folkbildarna har sin bakgrund i marginaliserade stadsdelar. Oftast står de långt ifrån den rasifierade arbetarklassens vardagliga levnadsvillkor, deras världsuppfattningar och identiteter. Dessutom, hur kan folkbildningen vara förankrad när huvudkontoren ligger i innerstäder och personalen saknar anknytning till och insyn i de stadsdelar där levnadsvillkoren är sämre? Folkhögskolorna ligger ofta på landsbygden. Tiden räcker heller inte till för att upparbeta långsiktiga relationer eftersom samordnare arbetar över stora upptagningsområden som spänner över regioner med hundratusentals invånare. Ofta samverkar därför studieförbunden på distans med större föreningar som företräder och organiserar en bråkdel av invånarna i stadsdelar med mellan 5 000 och 10 000 invånare. 

Alla är inte organiserade i föreningar. Det kan vara så att språkförbistring eller okunskap om möjligheterna utgör hinder för att delta. Men när folkbildare berättar om de marginaliserade ekar Freires varning om kulturell invasion: det handlar om att ”integrera” invånarna genom språkstöd, samhällsorientering och kurser i föreningsliv. Risken är att verksamheten som Freire påtalar förminskar de marginaliserade när cirklar ska handla om hur möten arrangeras. 

Förankrad folkbildning
I studien inspirerades vi som mest av vissa folkhögskolor och studieförbund som utvecklat en ömsesidighet med de marginaliserade stadsdelarnas – eller med ett annat namn ortens – rörelser, formella och informella nätverk eller icke-organiserade talanger. Det krävdes dock ett annat arbetssätt än det gängse. I vissa stadsdelar investerar folkbildare i långsiktig närvaro genom att upprätta mötesplatser. Att se till att stadsdelen har ett Folkets hus eller någon annan mötesplats är en krävande fråga. Men när folkbildningen blir mer än en kurs, när den blir en plats för ömsesidighet och gemensam handling i samverkan med det lokala föreningslivet, kan det gnistra till. 

Folkbildare som dagligen vistas mitt i de marginaliserades vardag utvecklar en förmåga att se och stödja de förtrycktas strider med klara ögon. Integrationsideologin försvinner, den rasifierande distinktionen av arbetarklassens misär som resultat av deras egen okunnighet likaså. Folkbildaren som söker förtroendefulla relationer måste se och höra hur de marginaliserade pratar om sin egen situation. Först då kan deltagare ges makten att själva sätta namn på både temat och formen för bildningen. Folkbildaren blir en möjliggörare med förmåga att länka ihop resurser med lokala initiativ. Genom att säkerställa kompetens, nätverk och resurser utvecklas mötesplatser till träningsläger för framtida aktivister som producerar musik, podcaster, filmer, öppna samtal, läxhjälp och en bekräftande gemenskap som inte finns i innerstaden. Folkbildningens existensberättigande är då inte bara att den erbjuder fritid för icke-bemedlade. Folkbildningen blir då också en plats som är en självklar referenspunkt för ortens talanger och blivande agitatorer.

Utan folkbildningen skulle säkerligen många stadsdelar runt om i landet berövas sina enda offentliga platser och plattformar för kollektiv handling skulle bli mer otillgängliga och osannolika. Men att bara slussa föreningar genom kurser och utbildningar i demokrati och svensk föreningshistoria kan förstärka normen att det folk som bildningen ska skapa hellre ska bli ”svensk” än fri. En folkbildning i tiden verkar inse det och rekryterar bland dessa yngre generationer och har modet att rikta bildningen inåt för att också ifrågasätta den egna organisationens självbild. 

En relevant fråga är om folkbildningen kommer att överleva på lång sikt om syftet är att organisera körsång och trädgårdskurser för att berika medelklassens andliga liv. De konservativa ser kulturen som en domän för det privata, och inte föremål för statsbidrag. Viktigt att minnas då är att folkbildning är ett större fenomen är ABF och Medborgarskolan. I grunden är det ett fritt och frivilligt lärande för att stärka kollektiv handling. Sociala rörelser initierar ofta självorganiserad bildning i sina kamper och ser man på det politiska livet i marginaliserade stadsdelar finns det många rörelser som arbetar så. Den nya rasistiska högern vars nationalistiska projekt har allt att vinna på att Folkbildningssverige skrumpnar vill minska statsbidrag för att också påverka studieförbundens och folkhögskolornas verksamheter. I den storm som väntar står därför Folkbildningssverige inför ett avgörande vägval: Kulturell invasion av de marginaliserade eller frigörelsens pedagogik?

TEXT: Nazem Tahvilzadeh

Illustration: Alexandra Falagara

RAPPORTEN FOLKBILDNING I MARGINALISERADE STADSDELAR (2019) HITTAR DU PÅ FOLKBILDNINGSRÅDETS HEMSIDA.

Varför är Freire så viktig att lyfta upp och förhålla sig till idag? 

Det är viktigt att se att de olika filosofiska, samhälleliga, politiska och pedagogiska strömningarna innebär väldigt olika syn på kunskap och syn på människan. För Freire är det avgörande att (ut)bildning syftar till att förändra världen och göra människor till samhällsmedborgare. Han var emot alla system som skapade vissa människor som värdiga systemets resurser och utdefinierade andra människor som ovärdiga desamma. Han frågade sig hur det kan finnas så många som är utdefinierade eller kategoriserade av makten som icke-människor och han menade att det omöjliggjorde för många människor att se sig själva som subjekt i samhället och i världen.

Idag lever vi i en maktordning där vissa grupper har fått förhålla sig till detta omänskliggörande. Vi har ställts inför extrema formuleringar riktade mot de platser där människor bor eller extrema formuleringar som utdefinierar vissa människor som just ”ovärdiga” systemet eller som ”outbildningsbara”.

Jag menar att utgångspunkten även i dagens skola måste vara att det är eleverna som benämner världen; om vi inte ser dem som subjekt kan vi inte förändra världen. En sak Freire pratar om är behovet av ett språk för att stå emot förtryck och vikten av att se de olika förtryck som möjliggör den rådande maktordningen. Hans filosofiska grund kommer ur insikten att till exempel analfabetismens existens är utan berättigande annat än genom den ordning som gör de förtryckta till objekt i världen snarare än subjekt i världen.

 Vilka är problemen med tiden vi lever i? Varför har vi ingen Freire? 

Jo, det har vi men idag finns varken elevens, lärarens eller skolans roll kvar som den var under 1970- och 1980-talen och processen att marknadifiera skolan har pågått ett bra tag. En kan absolut se att hans tankar och pedagogik lever kvar. Problemet är att de som fått vara delaktiga i en rörelse och som varit pedagoger som inspirerat folk och kanske som Freire haft möjligheten att påverka människors syn på sig själva i världen inte har någonstans att vända sig idag. Det fanns till exempel flera inom Ortenrörelsen som var lika viktiga som Freire men man har lämnat dem ”i sina egna händer”. På samhällelig nivå har man inte varit med och försökt skapa en struktur för de här rösterna. Hur ska vi ta tillvara den konkreta kunskapen? Varför låter vi ingen bli Paulo Freire idag? Det finns många som är pedagoger för förtryckta i olika sammanhang idag, men alldeles för lite intresse på samhällelig nivå att ta vara på dem.

ILLUSTRATION: Tiina Tinouschka Nilsson

Text: Mirjana Westmark

Jag tycker inte om att prata om hat. Jag tycker inte om att minnas avståndstagandet och hatet, tungt som den längtan efter min död som jag sett i så många vita människors ögon från det ögonblick jag kunnat se. Det som ekade i tidningar och filmer och heliga bilder och serietidningar och Amos ’n Andys radioprogram. Jag hade inga verktyg för att dissekera det, inget språk för att benämna det.

Tunnelbanan till Harlem. Jag greppar om min mors ärm, hennes händer fulla med shoppingkassar, juletidstunga. Den våta lukten av vinterkläder, tågets krängande. Min mor får syn på en lucka, trycker ner min lilla vinterklädda kropp på sätet. På min ena sida läser en man en tidning. På min andra sida stirrar en kvinna i pälshatt på mig. Hennes mun rycker till när hon stirrar och sedan vänds hennes blick nedåt, drar min med sig. Hennes läderklädda hand plockar vid linjen där mina nya blåa vinterbyxor och hennes glänsande pälskappa möts. Hon drar sin kappa närmare sig. Jag tittar. Jag ser inte vad detta fruktansvärda är som hon ser på sätet mellan oss – troligen en kackerlacka. Men hon har visat mig sin avsky. Det måste vara något väldigt dåligt eftersom hon ser ut så där, så jag drar också min overall närmare mig bort från det. När jag tittar upp stirrar kvinnan fortfarande på mig, hennes näsborrar och ögon är enorma. Och plötsligt inser jag att det är inget som krälar på sätet mellan oss; det är mig hon inte vill att hennes kappa ska röra. Pälsen sveper framför mitt ansikte när hon ställer sig upp med en rysning och håller i sig i en takstropp i det framrusande tåget. Som en unge som är född och uppvuxen i New York glider jag snabbt åt sidan för att ge min mor plats att sitta. Inga ord har yttrats. Jag är rädd att säga något till min mor eftersom jag inte vet vad jag har gjort. Jag tittar på sidan av mina vinterbyxor, i hemlighet. Är det någonting på dem? Det är något som pågår här som jag inte förstår, men jag kommer aldrig att glömma det. Hennes ögon. De uppspärrade näsborrarna. Hatet.

Medelklasspojken tvärkastades in i ett nytt socioekonomiskt sammanhang där han fick se och uppleva social, psykisk och materiell ojämlikhet. Just insikten om hur skilda levnadsvillkor och omständigheter präglar och formar människors livschanser, känslostrukturer och framtidsdrömmar kom att bli avgörande för hans arbete. Denna medvetenhet kom att prägla honom själv som människa, medborgare och professionell.

Som ung student bestämde sig Freire för att utbilda sig till jurist för att på så sätt kunna bekämpa orättvisorna i samhället. Men efter några år av besvikelser och ifrågasättandet av rättsstatens orättvisor föreslog hans fru Elsa, som själv var lärare, att han ska ge sig in i läraryrket i stället. Hon menade att han skulle kunna få igång djupt rotade förändringar hos individen, gruppen och i samhället genom utbildning. Freire började studera till lärare.

Minst hälften av Brasiliens vuxna befolkning var på 1950-talet analfabeter. Enligt lag hade bara läs- och skrivkunniga rösträtt i landet. Freire tar sig an ojämlikheterna genom att starta kurser i vuxenutbildning, och särskilt alfabetisering. Hans studier till lärare ledde honom till universitetet i Recife där han kunde teoretisera sina insikter.

På universitetet mötte och studerade han andra samhällskritiska tänkare som han kunde utbyta perspektiv och praxis med. Där mötte han bland annat texter av Marx, Erich Fromm, Franz Fanon, Che Guevara, Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir, Herbert Marcuse och Antonio Gramsci. Ingen av dessa var pedagog; den pedagogiska teorin och praktiken fick han skapa själv, parallellt med och i relation till utövandet av yrket.

Freires syn på människan utgår ifrån att människan föds med en kallelse att bli mänsklig. Människan har en förmåga att reflektera över sin existens och sig själv, förändra sina livsvillkor och därmed världen. Denna människo- och samhällssyn var en grundsyn som fanns i en samtid präglad av kolonialism, rasism, fascism och imperialism, som berövade människan sin mänsklighet.

”Medan humanisering och avhumanisering är verkliga alternativ, så är bara humanisering människans kallelse. Denna kallelse förnekas ständigt, och ändå bekräftas den just av denna negation. Den hindras av orättvisa, utsugning, förtryck samt förtryckarens våld, den bekräftas genom de förtrycktas längtan efter frihet och rättvisa och genom deras kamp att återvinna sin förlorade mänsklighet.” PF i De förtrycktas pedagogik, s. 38

Freire ansåg att medvetandegörande och därmed befriande pedagogik alltid måste omfatta såväl reflektion som aktivism. ”Det finns inget verkligt ord som inte samtidigt är praxis.” År 1947 påbörjade Freire alfabetiseringsarbetet och begav sig ut till byar, bostadsområden och arbetsplatser. Tillsammans med engagerade studenter, arbetare, lokalbor, intellektuella och präster skapade de en rörelse med syfte att alfabetisera och därmed förändra samhället från grunden. Genom att alfabetisera, medvetandegöra, skapa rörelser och organisera närsamhället i kulturcirklar ville man frigöra människor från underordning, förtryck och fattigdom. Freire ville skapa förutsättningar för människor att själva bli medvetna och värdera sitt varande. Han ville att människor skulle kunna benämna orättvisorna de levde i för att själva förändra sina livsvillkor som politiska aktörer. Det kunde ingen annan göra åt dem, menade Freire. 

Fler och fler arbetare lärde sig att läsa och skriva på kort tid med de metoder som Freire utvecklade. Genombrottet kom 1962 då hundratals sockerarbetare lärde sig att läsa och skriva på drygt en månad. Ryktet spred sig i hela Brasilien och ytterligare tusentals kulturcirklar skapades runt om i landet.

Efter andra världskriget präglades Latinamerika, som andra delar av världen, av antiimperialistiska och antikoloniala rörelser. Arbetar- och jordbruksrörelser växte sig allt starkare. Dessa politiska rörelser och krafter kom under några decennier att forma en alternativ politisk kraft i Brasilien också. Det är i dessa politiska sammanhang som Paulo Freires tankar om utbildning som ett politiskt projekt gör sig gällande och erkänns av regeringen i landet, som ett sätt att ta sig ur fattigdom och förtryck. Med stöd av utbildningsministern skulle Freire leda en nationell alfabetiseringskampanj. Målet var nu att fem miljoner vuxna skulle lära sig att läsa och skriva, medvetandegöras och samtidigt väckas till politiskt medvetna människor för att frigöra sig från orättvisa strukturer. 

Freires alfabetiseringsrörelse utvecklades till ett hot mot maktelit, kapitalister och kolonisatörer. Politiska reformer och framgångar som gynnade de mest utsatta och förtryckta i Latinamerika, såsom alfabetiseringskampanjen, blev brutalt nedslagna av fascistiska och nyliberala diktaturer. 1964 genomförde oligarkin i Brasilien en fascistisk militärkupp som krossade den nationella kampanjen, och i stort brasilianarnas drömmar om demokrati, och tvingade många i asyl, också Freire.

Freire sökte asyl i Chile där han började arbeta för Unesco och därefter fortsatte arbetet för FN i Genève, där han bidrog till diskussionerna kring FN:s deklaration om mänskliga rättigheterna. Under sin tid i Chile skriver Freire om sina erfarenheter, och filosofiska och pedagogiska tankar i boken De förtrycktas pedagogik. Boken sammanfattar många av Freires grundläggande (social)pedagogiska perspektiv, som syftar till att bättre förstå strukturellt och institutionellt förtryck som drabbar människan. Han redogör för ett socialpedagogiskt utbildningssystem som kan skapa förutsättningar för frigörelsen av människan, i syfte att själva förändra sina livsvillkor och därmed samhället.

På ett revolutionerande sätt har Paulo Freires pedagogiska teorier haft som mål att transformera kunskap, relationer och samhälle genom sociala rörelsers enande kraft. Freire avled den 2 maj 1997, 76 år gammal. Hans teorier, erfarenheter och tankar har spridits, utvecklats och använts som praxis runt om i världen. Han har varit en inspiratör för och med förtryckta i världen. Hans utopiska mål var en värld av fria, medskapande människor. En värld där det kommer att bli lättare att älska.

FAKTA:

Freires frigörande pedagogik går ut på att skapa förutsättningar för att göra eleverna medvetna om sin relation till och i världen, och därmed inta huvudrollen i sitt eget liv. Denna medvetandegörande process kräver att eleven blir sedd och behandlad på ett sätt att hen ser sig själv som ett subjekt med förmågan att påverka och förändra sin egen och andras verklighet och livsvillkor. Här, menar Freire, är dialogen en förutsättning. Genom dialog, och den kunskap som skapas i relationen mellan elev och pedagog, förmår eleven att benämna sin egen verklighet, världsbild, och kan därmed förändras till ett politiskt subjekt. Jag finns, därför tänker jag!

Pedagogens roll i denna frigörande process kan, enligt Freire, inte vara neutral. Pedagogens roll är att först förstå vad eleverna vet om sin egen verklighet och sedan ta in och erkänna deras kulturella verklighet, livsvillkor och upplevelser i klassrummet. Genom att ta ställning mot det förtryck som eleven lever i och benämner kan pedagogen själv frigöra sig och erövra sin mänsklighet, och därmed frihet.

Illustration: Tiina Tinouschka Nilsson

Text: Gustavo Nazar och Daniel Diaz

1.
Det moderna straffsystemet fokuserar inte på vad individer gör utan på vilka de är. Hur en kontrolleras och straffas beror på vilken social grupp en tillhör. Genom att framställa vissa grupper som en belastning för välfärden och som ett hot mot samhällets välmående, dygder, värderingar och normer, legitimerar makten sin diskriminerande politik mot dessa grupper.

Detta kontroll- och straffsystem bygger inte bara på sekulära lagar utan är också i högsta grad färgat av gammalt rasistiskt och sexistiskt moraliserande. Individen som kategoriseras i dessa grupper gestaltas inte bara som lagbrytare, utan också som oförståndig, ansvarslös, och omoralisk. Hen är per definition olaglig i sin kropp, i själva sin existens. Hen är straffbar enbart på grund av vem hen är. Hur hen framställs som ett hot stimulerar en moralpanik i samhället, vilket legitimerar repressalier mot denna redan utsatta individ.

2.
För två år sedan ansökte Teheranbo Ziba om visum för att resa till Sverige. Hennes storasyster, som är svensk medborgare sedan 1990, skulle opereras och behövde systern vid sin sida. Ziba fick avslag på sin ansökan. Motiveringen var:

”Du är ogift och har inga barn. Du saknar därmed anknytning till ditt hemland genom egen familj. Du har en viss anknytning till ditt hemland genom arbete. Du har visat att du erhåller inkomst från arbete men din ekonomi bedöms i övrigt inte vara stabil och tillförlitlig … Din ålder talar erfarenhetsmässigt för försiktighet i bedömningen av din ansökan. Det faktum att du inte visat att du tidigare besökt Schengenområdet försvårar bedömningen av din återvändandeavsikt.”

Zibas ansökan avslås för att hon är en ung kvinna, är ogift, inte har barn, och inte heller tillräckligt med pengar. Hennes ålder, civilstånd, kön och klass blev orsaken till avslag på ansökan. Ziba får inte besöka sin syster – det är inte för att hon har gjort något fel eller kriminellt utan enbart för att hon är den hon är: en ung ogift kvinna utan barn och pengar.

3.
Ett välkänt kännetecken på kolonialismen har varit utövningen av former och grader av våld i koloniserade länder som inte skulle accepteras eller tolereras i Europa. Den koloniala rasismen gjorde en tydlig skillnad mellan kroppar som kunde utsättas för våld och kroppar som skulle skyddas från våld. De koloniserades kroppar avpolitiserades under samma tidsperiod som den politiserade livsformen förkroppsligades i den vita medborgaren.

År efter år prisas Sverige i globala undersökningar om jämställdhet. I år har affärstidningen CEO World Magazine rankat Sverige som världens bästa land för kvinnor. Dock gäller svensk jämställdhet inte alla kvinnor. Inga myndigheter, organisationer eller företag i Sverige skulle våga avslå en svensk kvinnas ansökan med samma motivering som Ziba fick. Även om kvinnor diskrimineras i detta land med, skulle diskrimineringen inte explicit kunna berättigas med hänvisning till kvinnans kön, ålder, klass eller civilstånd. Lagen och det civila samhället skulle inte låta det ske utan protest. Den svenska jämställdheten gäller inte alla kvinnor. Ziba, till exempel.

Den koloniala rasismen råder än idag. Våld och förtryck mot kvinnor som inte skulle tolereras här utövas varje dag av svenska myndigheter i länder i Afrika, Asien, och Latinamerika.

Sedan 2015 har EU försökt hitta en gemensam ”lösning” på de händelser som kallades ”flyktingkrisen”. Externalisering av gränserna och återvändande (det vill säga olika strategier för att övertyga eller tvinga folk att resa tillbaka) har blivit de ”minsta gemensamma nämnarna” för EU:s medlemsländer när det kommer till migrationspolitik.

Detta fokus har inneburit nya oroande innovationer på det här policyområdet:

• Emergency Trust Fund for Africa lanserades i november 2015, en fond som finansierar biståndsprogram med det specifika syftet att kontrollera migrationen;
• mandatet för EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik har utökats till att inkludera migrationskontroll;
• ”frivilliga” återvändandeprogram och evakueringar till Niger blev, inom EU-IOM:s Emergency Transit Mechanism, alternativet till lagliga resvägar för människor som satt fast i Libyen eller Sahara;
• genom att överge formella lagstiftningsprocesser till förmån för nya och informella ”överenskommelser” om migration (med till exempel Turkiet och Afghanistan) eliminerades den enda möjligheten till demokratisk granskning av internationella migrationsavtal.

Detta är bara några av alla de nytillkomna mekanismer EU investerat i sedan 2015.

I september 2020 antog EU åter en ny migrationspakt. Denna befäster strategin för styrning av migrationen genom tvångsdeportationer och avskräckande regelverk. Förslaget på ”nygammal” migrationspakt visar att externaliseringen är här för att stanna samtidigt som arbetet med deportationer förblir en central politisk fråga för medlemsländerna – utan någon större tanke på konsekvenserna för den enskildes säkerhet. Kravet på att öppna säkra och lagliga vägar för inresor verkar avlägset när det låses in i allt mer inhumana och militariserade sätt att kontrollera människors mobilitet.

Faktum är att flera av de grupper som idag beskrivs som “irreguljära” och “ekonomiska migranter” tidigare kunde resa in i europeiska länder utan några problem. Medborgare i flera västafrikanska länder hade fram till slutet av 1980-talet rätt att resa in i Frankrike utan visum. Senegaleser kunde till exempel resa utan visum till Frankrike fram till 1986. Italien introducerade visumkrav 1990 och Spanien 1991.

Migration formas av policyer, snarare än att policyer reagerar på migration. Innebörden av det blir tydlig i det här citatet av migrationsforskarna Anderson och Keens:
”[irreguljär] migration över haven existerade knappt i Europa innan 1990 när en säkerhetspolitisk modell för gränsbevakning likt den i USA uppstod. Skälet för skiftet mot en säkerhetsmodell var Schengenavtalet som resulterade i förstärkningen av de yttre gränserna” (2019).

Om EU på ett verkligt och hållbart sätt vill bekämpa situationen med att människor tvingas göra dessa livsfarliga resor över havet, måste de börja med att titta tillbaka och tänka om kring sin policy för inresor. “Irreguljära” vägar för migration kan bara begränsas när människors mobilitet slutar ramas in och kontrolleras genom visumkrav. Att titta tillbaka vore i det här läget mer konstruktivt än att titta framåt.