När hatbrott mot muslimer kallas någonting annat

SKADOR: Bilen var repad på höger sida av karossen. Reporna var ca 1,5 meter långa. Reporna var så kraftiga och djupa så att det understa vita lagret lack syntes genom.
På vänster passagerardörr bak var det inrepat ordet muslim, dessa repor var också väldigt kraftiga och djupa även där syntes det understa lagret lack.
Ordet muslim var ristat med ca 10 cm lång och 2 cm hög text. Ordet muslim stod också repat på motorhuven. Texten var ca 100 cm lång och 40 cm hög. Reporna var kraftiga och djupa, det understa lagret lack syntes genom reporna.

När Babak skulle ta sig till jobbet en måndagsmorgon upptäckte han att hans bil vandaliserats under natten. Han ringde polis för att göra en anmälan. Polisen kom senare samma dag för att undersöka bilen och anteckna skador. En polisanmälan upprättades och gärningen rubricerades som ”skadegörelse”. Polisen beskrev mycket detaljerat skadorna på bilen: repornas längd och djup, var på bilen de fanns och hur lacken förstörts. I polisanmälan nämndes att reporna formade ordet ”muslim” – men det finns inget tecken på att polisen tagit hänsyn till vad det kunde betyda att få detta ord skrivet på sin egendom.

Polisens beskrivning av gärningen struktureras och återspeglar hur bevis ska samlas in och dokumenteras: skadan mäts i centimeter repad lack, som om skadans magnitud skulle översättas till längden och djupet på reporna. Både polisens beskrivning och klassificeringen av gärningen som skadegörelse kan ses som ett sätt att bestämma händelsens mening. Den materiella dimensionen blir den centrala, kanske till och med den enda, dimensionen av skadan som man verkar ta hänsyn till. I det tekniska språket försvinner alla andra möjliga betydelser av att repa ordet ”muslim” på någons bil och med detta försvinner även alla andra möjliga dimensioner av gärningen.

Fallet ovan kommer från en sociologisk studie som analyserar möjligheter och begränsningar i det svenska rättsväsendet vid hantering av fall som på något sätt rör rasism mot muslimer. Jag presenterar studiens resultat i min avhandling från 2015 med titeln Anti-Muslim Racism and the Possibility of Justice. Nästa år ska den ges ut som en bok med titeln Anti-Muslim Racism at Trial. I studien samlar jag analyser av ett antal rättsfall som har att göra med rasism mot muslimer. Jag utgick från Brottsförebyggande rådets statistik över islamofobiska hatbrott i Sverige under perioden 2006 till 2009 och valde ut några av de fall som gått vidare till domstol. Syftet var att fånga när i rättsprocessen det finns öppningar att utforska och bemöta möjliga rasistiska inslag i dessa gärningar. Jag ville också förstå i vilka steg och mekanismer i rättsprocessen som rasism osynliggörs och hur det går till.

En av utgångspunkterna var en idé om lagen och rättsväsendet som möjliga verktyg för att nå rättvisa i frågor som rör rasism. Den här bilden av lagens potential kompliceras redan av en närmare titt på hur de svenska lagarna som på något sätt hanterar rasism kommit till. Jag analyserar förarbetena till bland annat lagen om hets mot folkgrupp, brottet olaga diskriminering och straffskärpningsregeln för brott om ett motiv varit ”att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller annan liknande omständighet” (alltså det som ofta benämns som ”hatbrott”). Analysen visar olika typer av drivkrafter, ofta väldigt motsägelsefulla och inte tydligt antirasistiska, som kan ligga bakom införandet av dessa lagar.

Vad som dock verkar vara fallet är att de rättsliga verktygen bär med sig en möjlighet att möta och bekämpa vissa uttryck för rasism. De flesta fall som jag analyserar vittnar om en historia av tystnad kring andra former av rasism. Gärningarnas möjliga rasistiska dimension erkänns inte i den rättsliga processen, och ibland förefaller det vara processen i sig som är osynliggörande. I studien utforskar jag hur detta osynliggörande går till, jag försöker förstå hur en hegemonisk tolkning av de våldsamma handlingarna skapas och upprätthålls i domstolen och vilka andra tolkningar som försvinner på vägen, jag undersöker domstolarnas resonemang när de dömer och jag frågar vad det är som gör att domstolar har svårt att uppfatta, erkänna och hantera den särskilda typ av skada som rasism bär med sig.

Fallet jag beskriver i början når aldrig domstolen. Det läggs ner som så många andra, eftersom det inte går att hitta gärningsmannen. Det går alltså inte att säga något om domstolens och därmed rättsväsendets roll. Men redan en analys av polisanmälan kan hjälpa oss att förstå hur det juridiska fältet fungerar. Polisanmälan är skriven med ett språk som gör det möjligt för rättsväsendet att läsa händelsen. Den använder rubricering av gärningen som en viss typ av brott, vilket utgör en praktik för att klassificera. Den dokumenterar bevis för gärningen enligt de regler som finns för vad som räknas som bevis i ett brottsfall och vad som följaktligen ska samlas in och beskrivas. Den fastställer gärningens mening och därmed skadans karaktär och skala.

Det som kan ses i fallet är hur svårt det kan vara för rättsväsendet att fånga upp, synliggöra och bemöta den skada som rasism kan föra med sig och som går bortom det materiella. Inga av de andra möjliga betydelserna av att märka någons egendom med ordet ”muslim” tas hänsyn till: de historiska konnotationerna av den typen av gärning, gärningens betydelse vid en historisk tidpunkt där den politiska stämningen präglas av hets mot bland annat just muslimer och dess konsekvenser för skapandet av hat och hot som kan upplevas, inte bara av den enskilda person som den riktas mot, utan av hela den grupp som är måltavla.

Litteratur:
Kolankiewicz, Marta. 2015. Anti-Muslim Violence and the Possibility of Justice. Lunds universitet.

Tinders vita riddare

En Tindertrend är bilder på volontärarbete eller besök i fattiga länder. På den uppmärksammade bildbloggen Humanitarians of Tinder kan Tinderanvändare ladda upp skärmdumpar som de tagit på andra användare som valt att presentera sig genom bilder där de poserar med icke-vita fattiga människor på platser utan namn. På bildbloggen finns en aldrig sinande ström av bilder på vita eller västerlänningar på besök i fattiga länder. Bilder där vita människor undervisar, sjunger för eller håller i svarta barn. Bilder där vita människor är i centrum bland människor som arbetar, tigger eller är uppklädda i ”exotiska kläder”. Bilder där vita människor möter nakna eller undernärda vuxna eller barn, som ibland blir klappade eller matade.

De icke-vita barnen och vuxna fungerar som statister i Tinderanvändarnas bilder. De tillskrivs ingen individualitet och är utbytbara. Här tjänar de ett tydligt syfte – att personen med Tinderkontot ska framstå som god och med det öka sin attraktivitet på en dejtingmarknad där det definitiva valet mellan ”like” och ”nope” avgörs på några sekunder.

Genusvetaren Corinne Lysandra Mason kopplar dessa bilder till en ideologi om global välgörenhet. Några exempel är Madonna, Bono och Angelina Jolie, kändisar som genom bilder visar upp sitt välgörenhetsarbete för att generera ekonomiska inkomster till välgörenhetsorganisationerna. Mason och andra kritiker menar att dessa grafiska bilder med kändisarnas vita och barnens icke-vita rasifierade kroppar snarast liknar ett slags ”utvecklingspornografi”. Konsumenterna förväntas känna identifikation med de vita personerna på bilderna och medlidande för de icke-vita människorna. På Tinder är logiken liknande. Här används bilderna i syftet att stärka de erotiska möjligheterna och identifikationen med vad Mason kallar ”goda vita människor” som är attraktiva inför andra ”goda vita människor”. Bilderna placerar dem själva i centrum på förmånligaste vis medan de bevittnar andras lidande. De gör lidandet till ”sin erfarenhet” och använder grafiska bilder med andras smärta för att krydda sin egen attraktivitet som humanitära vittnen.

På Tinder, vars syfte är att människor som inte ännu känner varandra – främlingar – ska sammankopplas, skapas på det här sättet ytterligare kategorier av främlingar. Genom volontärarbetarnas och turisternas bilder görs vithet till något bekant samtidigt som de icke-vita människorna omkring den vita Tinderanvändaren görs till främlingar. De kroppsliga positioneringarna i dessa bilder präglas både av närhet och av rasifierade skillnader. Till exempel har den vita volontären som omfamnar det fattiga icke-vita barnet fundamentalt annorlunda livsmöjligheter och ekonomi. Den förväntade likheten i sammanhanget är mellan den vita volontären på bilden och den andra personen på Tinder som ska ta beslutet om personen är ”hot or not”. Bilden humaniserar den vita volontären, med hjälp av barnet.

Den fysiska närheten och skillnadsskapandet blir till en ”främlingsfetischism”. Mason menar att bilderna exotiserar erfarenheten att ”vara med” den Andra. Den vita figuren i centrum av bilden utövar ett slags konsumtion av andra. I sammanhanget är det inte den andras livssituation som är i fokus, utan Tinderanvändarens erotiska potential. För icke-vita Tinderanvändare innebär dessa bilder en ständig exponering för representationer av svarta kroppar som ett objekt, som bakgrund eller som föremål för vitas altruism. Återkommande bilder där svarta visas upp som underordnade, avvikande och i behov av hjälp gör något med oss alla. Den förväntade identifikationen med vita personer på bilderna innebär en parallell avhumanisering av svarta. I ett dejtingsammanhang innebär det också att svarta kroppar avsexualiseras. Nordamerikanska studier visar att svarta män och kvinnor får minst positiv respons i digital dejting, vilket dessa bilder riskerar att förstärka.

Med feministen och aktivisten bell hooks ord kan dessa bilder snarast kallas ”imperialistisk nostalgi”: de visar ett begär att återskapa en kolonial resa med den andra, en fantasi där den som besöker och berättar har makten. Det rasifierade barnet som volontärarbetaren håller om förväntas göra den senare mer spännande. Men situationen är inte bara ”god” utan också hotfull. Bilderna visar konsekvenser av globala konflikter, kombinerat med starkt negativa stereotypa föreställningar om de Andra. Genom att vara iförda sandfärgade skjortor, shorts och kamerautrustning eller lättklädda outfits som exponerar solbrända eller vältränade vita kroppar förstärks det imperialistiska intrycket av bilderna.

Att lägga upp bilder på barn i sociala medier är också en etisk fråga. Vissa lägger upp bilder på sina barn medan andra inte gör det, för att barnen själva i framtiden ska få bestämma hur och var de vill bli sedda av andra. Volontärernas användning av bilder med barn på Tinder sker med största sannolikhet utan samtycke. Att dessa barn används som objekt på bilderna bygger på antagandet att de inte har någon framtid – det finns ingen som i framtiden kommer att anklaga dem för att ha utnyttjat dem på bild. Dessa bildval möjliggörs av och återskapar globala rasistiska maktordningar. Bloggen Humanitarians of Tinder synliggör onekligen detta rasistiska görande, men samtidigt sprider bloggen samma problematiska bilder till en ännu bredare publik.

Många Tinderanvändare laddar upp bilder där de ”är med” icke-vita och fattiga människor i jakten på sex eller kärlek. Huvudrollen tilldelas den vita välgöraren, de som används på bilderna blir ofrivilliga statister. Den som vill slippa åka på koloniala smekmånader vet åtminstone vilka den ska swajpa förbi.

Rebecca trakasserades i sju år – DO lade ner ärendet

N-ordet. Könsord. Utfrysning. Sparkar. Puttar. Klotter. Dag ut och dag in, i sju års tid.

– Varje dag talade de om för mig hur värdelös jag var. Det känns som att jag inte har fått lämna min barndom på ett bra sätt. Som att jag har kastats in i vuxenlivet.

Det finns ett lugn i Rebeccas röst när hon talar och hennes blick är stadig. Ljudet från espressomaskinen och sorlet från de övriga gästerna inne på kaféet verkar inte störa henne när hon berättar om de dagliga trakasserierna som förföljde henne under hela skolgången.
Med en förälder med rötter i Kenya var Rebecca den enda bruna personen på skolan i Svedala. Från första klass och ända upp i högstadiet genomsyrades hennes vardag av kränkningar.

I takt med att hon blev äldre kom trakasserierna att bli grövre och på högstadiet övergick det i fysiska angrepp. Det var i den vevan som barn- och ungdomspsykiatrin rådde Rebecca att byta skola, eftersom man ansåg att hon tagit för mycket skada av mobbningen och att skolan inte klarade av att förändra situationen.

– Efter sjuan sa jag till min pappa att jag inte tänkte fortsätta på skolan. Han ville först inte att jag skulle byta, för han ville inte att mobbarna skulle vinna.

Det slutade med att familjen lämnade Svedala och flyttade till Malmö. Där skulle Rebecca för första gången få vara i en skolmiljö där hon inte utmärkte sig och där ingen gjorde någon affär av hennes ursprung. Men den känslomässiga skadan var redan skedd. Rebecca utvecklade ångest och led av magont och panikattacker. Det förföljde henne hela gymnasiet.

– Det var den jobbigaste perioden i hela mitt liv. Jag hade vant mig vid det dåliga och var rädd att någonting skulle hända igen. Jag inbillade mig att jag var konstant observerad och att de andra på skolan tyckte illa om mig.

Sedan dag ett har Rebeccas pappa varit i kontakt med skolan och informerat dem om trakasserierna. När skolan inte agerade mot diskrimineringen anmälde pappan dem till DO. Men inte heller hos myndigheten vars uppgift det är att se till att lagstiftningen efterlevs fick Rebecca något gehör. Efter två års utredande valde DO att avsluta ärendet med motiveringen att det inte skulle gå att driva ärendet med framgång i domstol.

– Det var ren katastrof. Inte nog med vad hon hade fått stå ut med i form av rasism och trakasserier. DO:s beslut kom som en kalldusch. Det var nästan lika illa som trakasserierna i sig, berättar pappan.

Han har i sin tur kämpat för sina barns rättigheter i fjorton års tid. Det började när Rebeccas äldre bror gick på samma skola och utsattes för liknande rasism. För brodern kulminerade trakasserierna med att han på högstadiet misshandlades på skolgården. Pappan polisanmälde händelsen och den unga misshandlaren dömdes i Ystad tingsrätt. Någon upprättelse från skolan fick brodern aldrig. När DO väl hade utrett hans ärende hade händelserna hunnit preskriberas.

Att brodern och Rebecca fick sina ärenden utredda av DO är samtidigt mer än vad de flesta som anmäler trakasserier får. Under de senaste fem åren har DO utrett endast en femtedel av alla anmälningar som rör etnisk diskriminering i skolan. I slutet av november 2016 hade DO inlett utredning på endast 8 av 109 anmälningar. Detta trots att diskrimineringsombudsmannen Agneta Broberg i en debattartikel i Norrköpings Tidningar så sent som den 13 september 2016 motsägelsefullt proklamerat att myndigheten utreder ”så gott som alla anmälningar” som rör trakasserier i skolan. Uttalandet i sig var ett svar på kritik om att myndigheten inte fullföljer sitt tillsynsansvar rörande sexuella trakasserier.

Antalet anmälningar om diskriminering i skolan ökar årligen och etnisk diskriminering utgör omkring en tredjedel av ärendena. Detta sker samtidigt som rasismen får ett allt större fäste i Sverige med mest högerextremt våld av länderna i Västeuropa och allt fler anmälda hatbrott kopplade till rasism och främlingsfientlighet. Enligt statistik från Brå var nästan 70 procent av hatbrotten som anmäldes 2015 rasistiskt motiverade.

DO har de senaste åren kritiserats från olika håll för att vara allt för passiva. I en debattartikel i Sydsvenskan från den 8 december 2015 beskriver den tidigare medarbetaren Johan Lilly Gyberg DO:s tillsynsarbete som ”skyltfönsterpolitik”, eftersom han anser att myndigheten ställer för låga krav på verksamheterna de granskar.
I Rebeccas fall innebar DO:s tillsynsarbete att det betraktades som gott nog när skolan visade upp värdedokument och likabehandlingsplaner. Trots att dokumenten tillkommit efter påtryckningar från Rebeccas pappa – och efter att hon slutat på skolan.

– DO lät sig imponeras av det. De tyckte att skolan gjort vad de kunde, så de åkte hem och avskrev ärendet. De nöjde sig med vad Svedala kommun berättade, säger pappan.

Några som däremot inte nöjde sig var juristerna Johanna Ingemarsson och Karin Henrikz på antidiskrimineringsbyrån Malmö mot Diskriminering (MmD). Det var nämligen dit som Rebecca och hennes pappa vände sig när DO avslutade ärendet. MmD kom inte bara att göra en annan analys än DO, de skulle också visa att myndigheten hade fel. Ärendet gick visst att driva med framgång i domstol. I november 2016 dömde tingsrätten till Rebeccas fördel och Svedala kommun tvingas nu betala ett skadestånd på 22 000 kronor.

– Det är inte pengarna som är det viktiga, utan att hon äntligen har fått rätt. Hennes upplevelse är inte påhitt som kommunen ibland har trott. Det är verklighet, säger pappan.

Det är det andra fallet som Malmö mot Diskriminering drivit i domstol och vunnit efter att DO bedömt det som osannolikt. Byrån är kritisk till DO:s agerande vad gäller skolärenden i stort och menar att personer som diskrimineras på grund av exempelvis hudfärg eller sexuell läggning har särskilt svårt att få upprättelse eftersom ärendet landar på DO:s bord.

– Trakasseriärenden med koppling till diskrimineringsgrund hamnar hos DO och inte Skolinspektionen och DO gör ingenting. Är du utsatt för rasism har du alltså mindre möjlighet att få hjälp av staten än om du blir mobbad för att du är ”ful”, säger Johanna Ingemarsson.

Den slutsatsen är de inte ensamma om att dra. Även den svenska regeringen underkänner DO:s kompetens. Den 14 december presenterades en utredning i vilken regeringen föreslår att ansvaret för diskriminering i skolan ska falla under skollagen och därmed bli Skolinspektionens ansvarsområde. Syftet med det är att stärka arbetet mot diskriminering. Utredningen vill också se att DO utreder fler ärenden.

I dag utreds 10 procent av alla anmälningar totalt.
DO har själv tidigare framfört att diskrimineringslagen inte är anpassad till barn och Agneta Broberg föreslog i en skrivelse att regeringen skulle tänka över om lagen egentligen ska tillämpas vid trakasserier mellan barn. I samband med det upphörde DO på eget bevåg att driva process i skolrelaterade ärenden.

MmD ser positivt på utredningsförslaget att DO ska utreda fler ärenden. I genomsnitt har byrån och DO lika många domstolsprocesser igång per år. Skillnaden är att DO är en statlig myndighet och MmD har nio anställda.
– Jag upplever att det finns en atmosfär på DO av att tolka lagstiftningen så milt som möjligt och avsluta så många ärenden som möjligt, säger Karin Henrikz.

På MmD ser man DO:s passivitet i skolärenden som en risk eftersom en utredning som inte leder till någonting kan uppfattas av skolorna som att de inte gjort något fel. Att det blir ett sätt att legitimera diskriminering eftersom många av skolorna kan se ett nerlagt ärende som en friande dom.

– Det är jätteproblematiskt. Det är inte många drabbade som orkar stå på sig och vända sig till en jurist eller en byrå i stället. Speciellt inte när en svensk myndighet i stort sett sagt att skolan har rätt, säger Johanna Ingemarsson.

När Rebeccas ärende kom in till MmD bedömde man direkt att det fanns goda förutsättningar att ta ärendet till domstol. De menar att även det som storebrodern varit med om hade varit ett solklart fall för rätten.

– Där fanns misshandel och polisanmälningar. Det hade funnits mycket att ta på. Men det sjabblade DO bort.

Att DO i november 2016 hade utrett så få som 8 av 109 ärenden rörande etnisk diskriminering i skolan är initialt förvånande för Rickard Appelberg, chef för rättsenheten samhällsliv och utbildningsväsende på DO.

– Det låter extremt lite. Presumtionen är att det ska gå till utredning.

När han en stund senare har studerat siffrorna med egna ögon ser han däremot inte längre något skäl till självkritik. I stället framhåller han att 40 procent av alla anmälningar som utretts under 2016 handlar om diskriminering i skolan, något som skulle indikera att skolärenden är prioriterade. Att det fortfarande är ytterst få av dessa som rör rasism, undviker Rickard Appelberg att förklara.

– Så här… vi är 80 personer på myndigheten. Skolinspektionen är 300 plus och sitter i hela Sverige. De har bara skolan. Vi har skolan och allt annat också.

Rickard Appelberg välkomnar regeringens förslag att låta Skolinspektionen ta över diskrimineringsärenden, något som kommer dröja till tidigast juli 2018. Till dess är det business as usual, det vill säga inte mycket alls.

Så vad i består egentligen skyddet för unga som drabbas av rasism i skolan? När myndigheten vars uppgift det är att se till att diskrimineringslagen följs inte bemödar sig att utreda anmälningar faller ansvaret tungt på de utsatta att själva söka rättvisa. Något som utöver ekonomisk kapacitet är känslomässigt krävande för, i det här fallet, unga människor och deras anhöriga.

För Rebeccas del går livet nu vidare. 19 år gammal är hon på väg att lämna tonåren och med sig bär hon sina sår, vissa mer svårläkta än andra.

– Jag kan inte lita på människor. Jag känner att jag måste vara försiktig.

Hon säger att n-ordet inte berör henne längre. Men att de kränkningar hon fått utstå under uppväxten påverkar hennes självbild. Hon vet inte om tankar som ”borde jag se ut på ett annat sätt” någonsin kommer att gå bort. Samtidigt säger hon att hon är starkare i dag än någonsin tidigare.

– Det är en traumatisk upplevelse jag alltid kommer att leva med. Men det konsumerar inte längre mitt liv.