”Vi befinner oss här och vi kommer fortsätta vara här” – om svarta kvinnors närvaro i akademin

Hem Elsa Mertala skrev i sin masteruppsats Black in the Ivory Tower om svarta kvinnors upplevelser av att verka inom akademin på en plats som Lunds universitet. För Mana skriver hon om sina resultat.

TEXT: Elsa Mertala

”Alla märker när du kommer in i ett rum. Samtidigt så är du osynlig och inte inkluderad i kunskapsproduktionen eller perspektiven. Ingenting utgår från din position, ingen tar ditt perspektiv seriöst. Du är i en konstant minoritetsstress. Du är alltid i en minoritet i klassrummet, på universitetet, och på hela universitetsområdet.”

Amaras upplevelse är ingen ovanlighet för svarta kvinnor i akademin. Men att prata om sin svarthet i ett rum där ens tankar, kropp och praktiker konstant ifrågasätts eller osynliggörs gör en inte bara till en främling utan kan också vara dränerande.

Amara är en av de sex svarta kvinnor som jag har haft dialoger med. De har olika bakgrunder men studerar eller arbetar alla på Lunds universitet. Våra samtal är grunden för min masteruppsats Black in the Ivory Tower, där vi får följa tankarna och upplevelserna hos Amara, Hannah, Miranda, Rebecca, Sade och Zola. Genom att berätta deras historier låter vi svarta kvinnor få vara i centrum av kunskapsproduktionen samt bli erkända och förstärkta. På så sätt ville jag också belysa vikten av att vara representerad, bli erkänd och befriad från de villkor som ställs på oss som svarta kvinnor. För att förstå deras historier behöver vi börja med att utforska frågan, vad innebär det att vara svart?

På frågan om vad svarthet och att vara svart är för henne tittade deltagaren Miranda på mig en stund innan hon svarade. Tillslut sa hon att det är svårt att beskriva det – nästan omöjligt. Svartheten är något som känns och behövs ibland förhandlas i möten med andra. Hennes svarthet, likt Amaras, skapas i mötet mellan kroppar – ”det finns alltid ett frågetecken när det gäller hur folk reagerar på mig, för svenskar är ganska reserverade. De håller sig för sig själva och ibland undrar jag, du vet, är det bara med mig eller är det med alla?”.

Enligt den svenska självbilden, som Ylva Habel beskriver som svensk exceptionalism, ses Sverige som en moralisk stormakt i världen och detta reflekteras både utåt mot omvärlden men också inåt mot det svenska samhället. Så när svarta personer och aktivister har påtalat den strukturella rasismen och diskrimineringen i Sverige har det ofta viftats bort eftersom deras röster blir ett hot mot den svenska självbilden. Men Sverige är inget undantag från den strukturella och institutionella rasism och diskriminering som genomsyrar västerländska samhällen. Trots det har den här självbilden blivit en fundamental attityd i samhället, och som en konsekvens upprätthålls ett förnekande av Sveriges koloniala historia. Dessutom blir det svårt att prata om ras och rasism i ett svenskt kontext då självbilden blir som en form av motstånd mot svarta praktiker, tankar och kroppar eftersom dessa röster kan synliggöra den institutionaliserade vitheten som annars kan röra sig fritt i de flesta rum.

Sade berättade hur hon numera undvek att vara i lunchrummet samtidigt som sina kollegor eftersom hon i det rummet blev överväldigad av all uppmärksamhet hon fick för sitt hår och hur hon klädde sig. Det var en typ av uppmärksamhet som gjorde henne obekväm, för vad var det egentligen som gjorde att personer var tvungna att prata om hennes hår varje gång men ingen annans? I de rummen blev hennes svarthet påtaglig och att prata om henne som ett objekt blev något vardagligt medan den dominerande vitheten i rummet förblev osynlig och opratbar.

I Sverige har forskningen om svartas upplevelser i akademin varit begränsad, delvis på grund av den färgblinda självbilden som förhindrar erkännandet av svartas existens (praktik, tanke, kroppar). I samtal med Zola, som hade flyttat till Sverige på grund av studier, berättade hon att hennes upplevelse var att svenskar verkade rädda för ordet svart och genom att inte ta i ordet så accepteras heller inte svartas erfarenheter. Istället klumpas alla rasifierade grupper ihop vilket förminskar och osynliggör gruppens komplexitet. På så sätt blir färgblindheten ett sätt att (in)direkt kontrollera rasifierade personer.

När svarta kvinnor för närvarande tvingas möta det här motståndet i akademiska rum så lever samtidigt den lyckliga blindheten i samma rum och frodas och förstärks. Den svarta kvinnan som befinner sig inom akademin skapar en form av motverklighet eftersom hennes position när det gäller kön och ras skiljer sig från den förväntade bilden av vem som kan och ska göra anspråk på den akademiska platsen – vilken i många fall brukar förkroppsligas av den vita mannen. De vita akademiska rummen blir som en påminnelse för svarta och andra rasifierade kvinnor att den här platsen inte är gjord för dem. Istället är den blotta existensen av svarta kvinnor inom akademin subversiv, då de bryter mot den institutionaliserade vitheten. Vissa har till och med blivit ifrågasatta gällande hur de ens kom in på Lunds universitet, som om en svart kvinna på den platsen vore en omöjlighet. Detta gör oss konstant medvetna om hur vi uppfattas i vissa akademiska rum då vi befinner oss i en vithetsnorm.

Människor befinner sig i ett nät av relationer, intimiteter och förbindelser som kopplar ihop oss på olika sätt. Forskaren Sara Ahmed menar att institutioner som akademin är konstruerade av ett nät av tidigare relationer/intimiteter mellan olika kroppar. Detta påverkar hur människor beter sig och rör sig i det akademiska rummet och hur vi förhåller oss till det som blivit normaliserat i platsen. Det här nätet blir som en påminnelse om vilka som tillhör det akademiska rummet och vilka som inte tillhör. De som tillhör det akademiska nätet innehar på så sätt en privilegierad position, eftersom de uppfattas som självklara i rummet.

När jag pratade med andra svarta kvinnor om deras upplevelser på Lunds universitet så fanns det flera saker där våra erfarenheter både skiljde sig åt och stämde överens. Vi är inte en homogen grupp men samtidigt finns det ett band mellan oss som gör att vi ser, hör och känner varandras berättelser. Vi förstår hur det känns att vara den enda eller en av två svarta personer i nästan varje akademiskt rum vi går in i. Vi har känt den där ensamheten och motståndet mot svart existens. Samtidigt har vi upplevt när ensamheten bryts och en känsla av tillhörighet istället infinner sig. Amara berättade med värme om ett tillfälle då hon och en nigeriansk utbytesstudent såg varandra på väldigt långt håll och började gå mot varandra. När de möttes kramades de och sen gick de åt olika håll igen. I det ögonblicket blev de sedda, och var inte längre ensamma, och utan ord skapades ett nät av framtida intimiteter.

Rebecca kände att Lunds universitet var så vitt att det nästan blev en konstig känsla att vara där. Den här känslan blev som ett extra lager av press för svarta kvinnor då deras existens i en sådan plats blir subversiv, som att arbeta i motström. Därför kan svartas kvinnors välbefinnande påverkas extra mycket på en plats som Lunds universitet, då flera upplever att de behöver prestera mer för att bevisa att de också tillhör platsen.

De sex kvinnorna som jag pratade med hade olika strategier för att hantera pressen, motståndet och osynlighetsgörandet på Lunds universitet. Hannahs strategi hade nästan förkroppsligats som en knapp som automatiskt sätts på. Varje gång hon gick in i ett rum försökte hon få vita personer att känna sig bekväma genom att alltid närma sig dem först och blev överdrivet vänlig och glad. Detta var ett sätt för henne att försöka bli accepterad och kanske få dem att inte tänka negativa eller stereotypa tankar om henne. Rebecca ändrade sin stil, då hennes vanliga stil skulle kunna uppfattas som oprofessionell eftersom den inte överensstämde med hennes idé om Lund som personifierad som en välklädd vit man. Så genom att ändra sin stil försökte hon känna gemenskap med andra på universitetet. Andra hade en motsatt strategi, och klädde sig och betedde som vanligt för att normalisera svarthet samt göra anspråk på platsen. Amara beskrev att denna strategin hade stärkt henne som person och hennes svarthet: “[…] jag har blommat ut tror jag. Vad kan vara bättre än att vara dig själv? Det är 100%. Däremot uppskattar inte alla det. Jag hörde genom folk att vissa inte gillade mig, men surprise surprise var de flesta vita män. Men ja, jag är ett hot mot dem så det är inte så konstigt”.

Det djuprotade motstånd som har illustrerats genom dessa svarta kvinnors berättelser synliggör hur de tvingas ut i periferin eftersom deras kroppar kan uppfattas som ett hot mot den samhällsordning som råder inom den svenska akademin. Däremot är detta ingen isolerad upplevelse på Lunds universitet utan något som flera universitet behöver uppmärksamma. För att förändra den här situationen har svarta kvinnor fortsatt befinna sig i akademiska rum för att visa på att vi har funnits här, vi befinner oss här och vi kommer fortsätta vara här. Å andra sidan har detta, såsom beskrivits, inte alltid varit enkelt. Tvärtom har det varit fysiskt, psykiskt och emotionellt påfrestande för svarta kvinnor, och det har varit en börda vi har fått bära själva många gånger. Genom att faktiskt erkänna att dessa strukturer lever och påverkar oss olika i de akademiska rummen så behöver vi börja dela på den här bördan – alltså att inte bara tala om marginaliserade grupper i akademin utan också tala om institutionaliserad vithet i rummet. Detta påminner mig om vad en svart kvinna sa under ett panelsamtal om afrosvenskars livsvillkor i Sverige – ”en brun kropp kan aldrig assimileras”. Kanske är det så om vi aldrig kan lyckas dela på den här bördan och kanske förblir därför svarta kvinnor på Lunds universitet subversiva genom sin blotta existens.

*Alla namn i den här artikeln är fabricerade för deras anonymitet och integritet.

Vithet som privategendom

I lagens namn Hur har den amerikanska och svenska kolonialismen påverkat hur vi ser på egendom idag? Hela vårt rättssystem har konstruerats efter idén om privategendom. Juristen Silas Aliki berättar om ett rättssamhälle där vithet blir synonymt med att få materiella fördelar.

TEXT: Silas Aliki

Vad är egendom? Den frågan ställdes 1840 av den franske filosofen Pierre Joseph Proudhon, som av vissa kallats ”anarkismens fader”, i en bok med samma namn. Hans svar, ”egendom är stöld”, har blivit centralt i kritiken av det klassiskt liberala sättet att definiera egendom på. Och rättshistorien ger honom rätt, genom att tydligt visa att ”egendom” är en social och juridisk konstruktion.

I västerländsk rättstradition är egendom, enkelt uttryckt, en individuell fysisk sak som utgör den metafysiska äganderättens föremål, och som ägaren har laglig rätt att använda som hen vill och därmed utesluta alla andra personers anspråk på samma fysiska sak. Det är alltså en komplicerad kombination av fysiska saker, ägande mänskliga subjekt och rättsregler som vuxit fram under lång tid.

Trots att privategendomen är grunden till hela den svenska rättsordningen är den alltså en förvånansvärt instabil konstruktion. Numera finns egendomsformer som varit otänkbara för några århundraden sedan. Immaterialrätten, till exempel – ägandet av idéer – började diskuteras så sent som i slutet av 1800-talet och i dag är det en av vårt samhälles viktigaste egendomsformer. Historiskt sett har även människor kunnat vara egendom. I Europa var exempelvis våldtäkt länge ett egendomsbrott, eftersom kvinnor räknades som sina makars egendom och kvinnornas värde ansågs sjunka genom våldtäkten. En annan form av ägande av människor är givetvis slaveri, som förekommit i olika former genom mänsklighetens historia. Slaveri har ofta rättfärdigats med att den förslavades hudfärg eller religion motiverade att hen fråntogs sitt subjektskap.

Det faktum att många människor, på grund av kön, hudfärg, religion eller klasstillhörighet, riskerat att betraktas som egendom har enorma återverkningar på vårt samhälle även i dag. Av många kritiska rättsteoretiker betraktas det som särskilda egendomsformer att läsas som vit eller som man.

Den amerikanska juridikprofessorn Cheryl I. Harris beskrev de här processerna under tidigt 1990-tal, i artikeln ”Whiteness as property”. Hon redogör för hur vithet kommit att bli en form av egendom i USA:s rättssystem. Hennes artikel har haft stort inflytande på samtalen om rastillhörighetens materiella kopplingar.

I samband med de vita kolonisatörernas förslavande av svarta och stölden av land från den amerikanska ursprungsbefolkningen konstruerades vithet som egendom på två olika sätt: Eftersom vita inte kunde förslavas blev gränsdragningen mellan vit och svart avgörande, skriver Harris, som en följd av att vithet var ett skydd mot att förslavas och därmed ett värde som behövde skyddas – en garant för personlig autonomi. Därför blev vithet en juridisk kategori, där regeln löd att ”en droppe svart blod” gjorde att en person kategoriserades som svart. Efterhand visade sig den definitionen inte vara tillräcklig för att upprätthålla den rådande ordningen, och lagstiftningar som The Chinese Exclusion Act som förbjöd kinesiska medborgare inträde i USA och The Asiatic Barred Zone Act som förbjöd invandring från hela Asien (utom för ”bevisligen vita”, vilket innebar kristna invandrare från Syrien och Kaukasus) tillkom.

I relation till den amerikanska ursprungsbefolkningen konstruerades vithet som privategendom under andra förhållanden och på delvis annorlunda sätt. Här konstruerades vitheten än mer som en kulturell kategori. För att kunna lägga beslag på de stora landarealer som ursprungsbefolkningen levde och verkade på definierades ”innehav”, ett av de grundläggande kraven för att någonting ska få kallas för ”egendom”, på ett sätt som enbart gynnade vita. Eftersom ursprungsbefolkningen inte markerat sin besittning på något sätt, exempelvis genom att bruka jord, sätta upp inhägnader eller knyta en viss mark till en särskild individ, räknades marken som obrukad och kunde tas i anspråk av vita kolonisatörer.

Ur dessa båda processer växte sedan, menar Harris, ett fristående egendomsintresse i själva vitheten fram, som gjorde att vita amerikaner så småningom började betrakta sin vithet som någonting som skulle ge privilegier automatiskt. När Donald Trump vann det amerikanska presidentvalet förra året var det många journalister och politiska analytiker som försökte förklara vinsten med vad som helst förutom det uppenbara: att vitheten sluter sig samman över klassgränserna när den upplever att privilegier som den tagit för givna inte längre är det.

Tanken att vithet inte bara ger materiella utan också psykologiska belöningar formulerades under tidigt 1900-tal av sociologen W.E.B. Du Bois. Han skrev, i den numera klassiska studien Black Reconstruction, att identifikationen med den vita borgerligheten var central för den framväxande vita arbetarklassen. Vita arbetare, skrev han, tjänade betydligt bättre än svarta arbetare, och även när de inte gjorde det gav vitheten och dess närhet till makten en ”psykologisk lön” som möjliggjorde även för de sämst bemedlade vita att identifiera sig som ”icke-slavar” och ”icke-svarta”, vilket gav en mängd sociala fördelar.

I Du Bois efterföljd skriver Harris: ”Trots att många vita saknar verklig makt kan alla vita hävda sin privilegierade rasidentitet. Vita arbetare identifierar sig ofta primärt som vita, snarare än som arbetare, eftersom det är genom sin vithet de får tillgång till en mängd offentliga, privata och psykologiska fördelar.” Harris konstaterar också, på samma sätt som Du Bois, att det är just via vitheten som den regerande klassen binder vita arbetare till sig. Vitheten är en egendom som man kan förvänta sig avkastning på; det är berättelsen. Och när avkastningen uteblir är det rätt att reagera. Sparka neråt, inte uppåt.

I sin artikel menar Harris att den främsta strategin för att montera ner vitheten som privategendom är vad som på engelska kallas ”affirmative action”, som ofta översätts till ”positiv särbehandling” på svenska. I likhet med många andra forskare inom kritisk rasteori menar hon att antaganden om att ett samhälle nått ett stadium av ”färgblindhet” bara syftar till att vidmakthålla vithet som norm.

Att hävda att föreställningar om ras inte existerar, samtidigt som man vänder sig emot positiv särbehandling för diskriminerade grupper, är enligt Harris det absolut starkaste vapen vitheten har för att behålla sin makt. Hon exemplifierar med flera rättsfall, varav ett handlade om staden Richmonds särskilda program för att stötta företag som ägdes av minoriteter. Trots att hälften av stadens befolkning vid tidpunkten för stämningen utgjordes av svarta personer gick mindre än 1 procent av stadens kontrakterade pengar till företag som ägdes av svarta.

Staden stämdes för rasdiskriminering av en besviken vit företagsägare, Croson, som förlorat ett kontrakt till en svart företagare. Croson vann, med hänvisning till att stadens policy för att stötta icke-vita företagare utgjorde rasdiskriminering. Det, menar Harris, visar att Croson hade rätt i sitt antagande om att vithet ska generera avkastning. Domslutet innebär att domstolen behandlar vithet som jämställd med alla andra sociala identiteter trots att det är den enda rasliga identitet som konstruerats för att tjäna på rasism. Just därför, fortsätter Harris, är konkreta omfördelande åtgärder som fråntar vitheten dess förväntade avkastning den bästa strategin för att vithet som kategori, och därmed även som grund för rasistisk diskriminering, ska upphöra.

Men hur ser det ut i Europa? Den europeiska rasismens historia är trots allt en annan än den amerikanska. Går det att hävda att vithet opererar som en typ av egendom i den svenska samtiden också? Att svaret är ja på den frågan vittnar bland annat två pågående rättsliga strider om: den ännu i dag pågående koloniseringen av det samiska folket och kriget mot asylrätten.

I maj 2015 inleddes huvudförhandlingen i det så kallade Girjasmålet, där en sameby stämt staten för att reda ut vad som egentligen gäller i frågan om det samiska folkets rätt att bestämma över sin mark. Enligt samepolitikern Lars-Anders Baer, som intervjuades i tidningen Samefolket i samband med att Girjasmålet inleddes, har den svenska staten under många års tid på olika sätt inskränkt samernas rätt till sin mark. ”Man kan säga att staten gradvis försökt tillvälla sig äganderätten genom administrativa förfaranden, otydlig lagstiftning och en motsägelsefull rättspraxis”, sa han då.

I november 2017 nådde målet Hovrätten för Övre Norrland. Där utspelades något som skulle kunna jämföras med de utdragna juridiska strider om vitheten och nationen som pågick i 1800-talets USA, såsom Harris beskriver dem i sin artikel. Enligt Lars-Anders Bauer inledde statens advokat förhandlingarna med att förklara varför han under förhandlingen skulle använda det rasistiska ordet ”lappar” om samebyns representanter.

Ordet har sitt ursprung i den så kallade lapp-ska-vara-lapp-politiken som växte fram i Sverige under 1800-talet, parallellt med att de amerikanska ursprungsfolken fråntogs sina marker på andra sidan Atlanten. Uttrycket myntades av dåvarande kyrkoherden i Karesuando, Vitalis Karnell, som i likhet med svenska staten ansåg att man inte skulle låta lapparna ”läppja på civilisationen”, eftersom det ”aldrig kan bli till välsignelse.” På engelska kallas en sådan process för ”othering”, vilket ibland översätts till ”andrafiering”. Den är ofta ett nödvändigt element, på ett språkligt plan, för att det ska gå att genomföra saker som markstölder. Det är lättare att försvåra livet för någon som uppfattas som fundamentalt annorlunda.

År 2017, två århundraden efter kyrkoherde Karnells uttalande om det samiska folket som stående utanför nationen, svenskheten och vitheten, hindras de alltså fortfarande från att leva av och på marken. Det egendomsintresse som svenska staten har i samernas mark måste få vinna, och det görs genom att statens advokat ägnar dyrbar förhandlingstid åt att förklara varför det är viktigt att använda ett rasistiskt begrepp som konstruerats två århundraden tillbaka i just detta syfte.

Ett annat exempel hittar vi inom migrationspolitiken. Givetvis tar sig rasismen annorlunda uttryck inom asylrätt än inom markrättighetsprocesser, men det är relevant att även här fundera på hur vithet som egendom kan ta sig uttryck.

Det är nämligen genom att anspela på den förväntade avkastningen på vitheten och svenskheten, och utmåla personer på flykt som hotet mot den avkastningen, som gränserna kan stängas. Det går att avläsa, i nyhetsprioritering, värdering av liv och förhållningssätt till migranters behov, en underliggande berättelse om att du som är född i Sverige har rätt att förvänta dig att få någonting för det. Det faktum att stora delar av den svenska välfärdsstaten byggts av icke-vita arbetare i andra delar av världen och att många av dem som ”byggde landet” var arbetskraftsinvandrare brukar sopas under mattan av samma anledning.

Det är ingen slump att dessa rasistiska narrativ kommer nu, efter åtta år med borgerlig regering. Välfärden är så nermonterad att den börjat drabba även den, globalt sett, relativt privilegierade vita arbetarklassen i väst. Åttiotalister födda i Sverige sägs ibland vara den första generationen som inte kan förvänta sig att få det bättre än sina föräldrar.

Nermonteringen kan inte fortgå utan någon att skylla på. Att berättelsen accepterats av en stor del framförallt infödda vita svenska män vittnar Sverigedemokraternas röstsiffror om. Vithet måste ge avkastning. Därmed utgör vitheten fortfarande, för att använda Harris ord, ett slags skydd för hur lågt vita kan sjunka. Vitheten som egendomsform förändras med tiden och ser olika ut på olika platser, men att den spelar en avgörande roll även i Sverige i dag är svårt att förneka.